Every cloud has a silver lining.

Terapeuter skall inte gå till jobbet då de är sjuka, nere, dåligt utsövda, mentalt instabila osv, osv - så står det i nästan alla snusförnuftiga handböcker!
Det stämmer! Visst, gör det det. Terapeuter är till för andra, skall orka vara där, orka vara objektiva, orka se igenom, känna empati.. MEN, terapeuter är också människor, som inte alltid kan lämna sig själva "hemma och gå till jobbet"!
Dessutom är terpeuter oftast egna företagare med allt vad det innebär av ekonomisk press likväl som tidspress. Hur många gånger tror du egentligen man kan boka om en kund innan de tappar sugen? Inte speciellt många, kan jag upplysa om, det finns ingen handbok för hur man skall uppträda som kund nämligen. Kunden följer sin känsla.. liksom jag min.

Imorse var alltså en sådan morgon..
Ledsen, du kära klient som besökt mig idag! Jag vet att du läser.. Men innan du skäller på mig i tanken, svara på en retorisk fråga: Märkte du något?
Jag tror det inte, för de flesta av mina kunder kommenterar om jag ser konstig ut eller beter mig märkligt. Sålunda har jag blivit en "fena på att mörka hur jag mår", på gott och ont.
Tillbaka till morgonen - alla indikationer på att jag borde ha avbokat allt, dragit en kall handduk över huvudet och glömt att världen utanför fanns där..
Ont, nästan sömnlös natt (nummer 2 i ordningen), medicinerad, tja, inga tunga droger, bara hög doser av smärtstillande Alvedon men ändå, resultatlöst.
Jag skulle kunnat gå vidare..Räkna upp fler saker men för er, mera finkänsliga läsare, jag skall bespara er detaljerna.

Med blinkande ögon övervägde jag min kalenders läge.. Skulle jag boka om dessa kunder? Vilka var de? Till när? Vad säga? Hur få in, det och det och den..? Fanns alla telefon nummer ens hemma?
Slutsats, ett företag som krävde mera energi och uppfinningsrikedom än att packa mig, barnet, datorn, mera Alvedon i bilen och försöka hacka mig igenom dagen..

Sådana dagar kan kännas som om jag delar ut min energi sked för sked och genererar absolut inte en centiliter ny.. Jag läcker som ett såll och är pinsamt medveten om det då humöret sjunker med blodsockret framemot eftermiddagen.

Idag var ändå något annorlunda.. En första kommentar på morgonen "Jag har längtat efter att se dig, vilken tur att jag har dig!" - hmm, den landande..
Någon halvtimme senare, jag fick någon att skratta.. på allvar, från magen och med hjärtat, någon som sekunden innan sett ut som tårarna var på väg.
En ny bekantskap, ett nybesök, det nöjda leendet, poletter på rätt plats - plötsligt minns jag genom smärtorna varför jag gör detta, varför detta är min passion tom varför jag stressar mitt eget system för detta. Det ÄR mitt liv!

Det varma små armarna om min hals vid dagens slut, den blöta lilla munnen emot min kind, andedräkten som doftar kanelbulle och festis!
"Du är världen bääeesta dåktor!"
"Homeopat, raring, hon är homeopat.Vår hushomeopat.. Tala om vad du tyckte om medicinen!"
"Hom..leo..opplat..Din medäcin smakar gått! Alrig illa!" Leendet går runt, den blöta pussen igen.. "Din mage är stoooooor nu, vem bor dä?".

Ögonblicket är förbi.. jag mår inte fysiskt bättre, borde förmodligen fortfarande ligga i min säng! Men vad hade hänt då.. Jag hade missat dagens "silver lining" och inte hade jag mått bättre för det, snarare tvärtom, nu fick i vart fall min själ vingar..
Jag orkar försöka imorgon också, ingen dålig dagsförtjänst!
Vilken bank tar den? Ingen antagligen men Me like!

En fläkt från en annan tid.

Jag anser mig, i grund och botten vara en ganska konservativ oxe, en som segar sig igenom en del förändringar och i vissa andra fall, flyttar jag bara bort väggen 5 meter och påstår sedan att den alltid stått där!
Kan du nu något om astrologi så protesterar du - vänta, vänta, en riktig oxe OGILLAR all förändring!!

MM, jag vet! Det står det i böckerna men jag påmindes idag om en gammal kommentar från en privatsittning hos en astrolog för några år sedan. Hon tittade då länge i mitt horoskop och så sade hon: "Du är lite märklig, för att vara oxe, på ett sätt.. Du vänder det som varit ryggen, går därifrån och när du bränt bron så är den bränd för alltid! Komihåg det så att du inte bränner broar som du sedan ångrar för det finns inte mycket chans till väg tillbaka när det gäller dig."

Idag kände jag denna känsla innanför min egen hud, kände den fast tvärtom, en redan bränd bro är en bra bro!
En kontakt från en svunnen tid, ett kort samtal, en önskan om mera kontakt. Helt vänligt, men ack så oväntat!
Min själ tvinnade sig runt sin egen axel, jag frossade av tanke på att "behöva" gå in i detta gamla igen, vill inte, vill inte, vill inte skrek det ur varje fiber.
Hur säger man någon sådant på ett trevligt sätt? Är det möjligt? Är jag löjlig?

"Ledsen sa jag försiktigt. Jag tror inte jag har mer att tillför dig, inte heller tror jag att du egentligen behöver mig! Låt oss låta det gamla vila..inte gräva, inte skriva om, bara låta udda vara jämt och historien stanna vid det den är!"
Hunden som tagit stryptag om själens strupe släppte taget.. Jag hade stått upp för den jag blivit, inte den jag var!
Det var inte smärtfritt men ändå, ändå kändes det som ett-noll till mig.

Möten kan vara som den där daggpärlan, den som glimmar till i solen en minut och sen.. sen är drömmen slut..
"Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm.
En droppe som faller i tidernas ström, den skimrar i regnbågens färg en minut,
brister och faller och drömmen är slut!"

Eller i bästa Doctor House stil och något brutalare - "Case closed, the doctor lost interest!"

Allt hör ihop i kunskapensväv.

Min far har knappast tagit sig igenom en hel tidning under sin levnad, än mindre en bok, till detta är han alltför rastlös och han tycker i grund och botten att sådan aktivitet är grovt slöseri med tid. Ändå har han alltid slängt sig med uttryck av typen "eftertänksamhetens kranka blekhet" och "pudelns kärna".. Tänk om han visste att han citerar Hamlet och Faust!
Undra om det skulle göra honom stolt eller om han skulle sluta använda dessa uttryck då..

Den finns en underbar historia om bondgubben från Norrland som första gången besökte Stockholm och en Stockholms tidning beslöt sig för att bjuda honom på Hamlet, bara för att se vilka reaktioner han skulle få. Gubben gick på föreställningen och på direkt fråga efteråt svarade han
" Tja, det var inte speciellt bra! Det var ju bara en massa repliker och sånt som man hört förut!
På sådant sätt funkar våra klassiker..

Själv har jag under min sista kurs inte bara slagits av dessa ordjämförelser utan mest funderat över de stora teorierna och tankarna. Emellanåt känns det som om det inte finns något under solen som inte redan tänkts, förvisso, ibland har det omformats, förfinats och anpassats. Men ändå, grundteserna är desamma!
Kanske är det som Shopenhauer påstod:
"Alla sanningar går igenom tre stadier: Först så blir de förlöjligade. Sen blir de våldsamt motarbetade. Slutligen - accepterade som alldeles självklara!

Det som dock också ha slagit mig är att den sk "andliga världen" som jag verkar tillhöra i vissa fall verkar ligga en ganska lång bit efter vad det gäller utvärderingen av de teorier de tror på.
Är det så att de andliga som anser sig ligga i "tankens frontlinje" egentligen är de mest konservativa, utan att egentligen ens veta om det?
Jag har inte tillräckligt på fötterna än för att framlägga detta som min egen teori men det finns en aning, en intuition, en obehaglig känsla längs ryggraden..
Brist på bakgrundskunskap kan få märkliga konsekvenser och jag kommer tillbaka till en av mina käpphästar - lär dig det gamla och utveckla därifrån det ny!
Varför skall man återuppfinna hjulet gång på gång? Det låter som ren och skär idioti...
Sånt finns det också gott om i historien!

God "tankfull" Söndag önskar jag er!

Treo för en dålig dag?

I morse var det rätt okej.. Vaknade tidigt av en klocka som föll i golvet, dotterns fot hade som vanligt gett sig ut på upptäcksfärd och med ett enkelt svep rensat mitt nattduksbord. Böjd över gravidmagen försökte jag nå klockan under sängen och insåg att denna uppgift snart nog blir omöjlig, får börja böja mig sidlänges.

Morgonen bjöd på solstrålar, frost, tystnad, kaffe, nytryck tidning och ett och annat mail.. Trevlig och lugnt, vet jag att jag tänkte, kanske, kanske börjar mina energier nå den nivån igen att jag kan njuta av mina tysta "morgontankar".
Dotter upp, dotter ha frukost, dotter långsam som snigeln i skogen, korta, korta tiden, tjatet, tjatet, sakerna, frukten, läxan, jäklars, frosten på rutan, våta vantarna.. iväg, väg.. Hinner precis, puuuh, tystnaden igen.
Min föreläsning börjar och jag slås av många fantastiska ting, sammanhang, ordspråk, saker jag hört tidigare, kunskapen väver i mitt huvud. (Jag återkommer i ämnet var så säker).

Någonstans där börjar det "flippa" ur.. Kanske blodsockret? Kanske hormonerna då Selma "dansar sina danser" och magen känns som en hård handboll som står rakt ut..
Jag börjar stressa, börjar inse att jag inte hunnit det och det och det och det..
Små uppgifter bli övermäktiga, medmänniskorna blir motmänniskorna, var kom alla dessa "motmänniskor" ifrån??
Damen i parfymaffären "Nej, tyvärr, den kommer inte in på ytterligare en vecka, slut på lagret"
Bitchen på banken "Inte min ensak! Jag jobbar inte med datasystemet" - jobbar du här överhuvudtaget eller målar du naglarna?? NEJ, jag sa det INTE men jag tänkte.
Att bära på kassen på Konsum - magen VILL INTE längre och hårdnar ännu mer, arg Selma, irriterad dotter. "Mamma, mamma, VVVAAARRRFÖÖÖR?"
"Because I f..cking SAY SO!" Nej, det sa jag inte heller.. men jag tänkte.
Vid kassan orkar jag dock inte längre, de unga tjejerna, från gymnasiet skall stressat köpa glass, de hojtar, tjoar och diskuterar bakom mig, en kommer för nära min rygg, jag kan inte andas..
Jag ser rött, vänder mig om och väser mellan tänderna:
"Har du betalt för att parkera i RÖVEN på mig, eller?"
Hon rodnar till blodrött, backar två steg rakt in i väninnan men säger inget. Tack Gode Gud för det!! Jag packar och flyr..

På vägen till bilen undrar jag om någon har en Treo för en dålig dag?
Vad gör man när man inte riktigt kan sätta fingret på problemet?
Tror att lösningen kanske hade varit en famn att krypa upp i.. Eller kanske en stunds gråt i bilen.. Helt sjuk känsla att något så underbart som en mage och en "Selma" kan skapa detta.
Att jag känner mig så trött, liten och hjälplös så på en sekund.

Vad denna dags Treo blev? Jo, denna gången blev det en och en halv timmes eftermiddagslur med drömmar om havet och grekiska klippor, en mini förpackning med jordgubbar som trycktes in intravenöst, en puss, en bulle och kopp kaffe.
Synd att säga att jag "är botad" ännu. Treo botar aldrig någon men jag tar mig till kvällen, till famnen och närheten! Tar mig en tur till kunskapslandet under tiden.
Kanske finner jag en ny Treo till nästa "attack".. Vem vet?

Namnge sin längtan.

"Jag har verkligen inte tid att sitta på din sängkant och titta på när du sover!
Vad skulle det tjäna till? Du märker ju inte av det.." Så sa hon alltid, min mamma, när jag bönade och bad henne att stanna hos mig efter det att jag hade somnat.

Långt senare har jag insett att jag redan där namngav en del av min längtan, en längtan som följt mig genom livet.
Att veta att någon vakar över en när man sover, att det finns någon som man kan väcka precis när man vill och behöver.. Kanske handlar det i grund och botten om att inte vara ensam?
Jag vet inte riktigt eller kan inte precisera alla trådar just här.
Dock vet jag att jag tidigt sa att om det en dag dyker upp en man som säger till mig att jag kan sova för han finns där, vakar över mig när jag sover, ja, då är jag för evigt hans.

När han sen dök upp, han som faktiskt nästan sa exakt de orden dvs sov du, jag är vaken, jag är här! Ja, då trodde jag honom inte.. Det fanns något mellan orden som inte räckte till och jag tvingades inse att det handlade om så mycket mer än själva vakandet.
Det handlade om närvaro, om uppriktighet, egentligen vill jag skriva engelskans "commitment" då det har den rätta känslan för mig, blandningen av engagemang/närvaro..

Ändå fortsätter längtan att leva inom mig och idag har jag fångat den!
Jag vet vilka vänner jag kan väcka mitt i natten när jag behöver, jag vet att min man och min familj utan att tveka är där för mig när jag behöver och önskar. Behovet blir då inte lika "trängande", det är uppmärksammat, det är mött..

Idag möter jag ibland klienter som säger "Jag vet inte vem jag är, vad jag behöver, vad jag önskar mig. Jag har helt enkelt inte verktyg att namnge min längtan!"
Jag tror, inbillar mig att detta kan vara en väg in.. Att se på sina gamla käpphästar, all den längtan som man haft sedan liten.
I grund och botten tror jag alltid att teman är desamma genom livet, eftersom vi i grund och botten bär på samma konstitution genom livet. Teman bara ser olika ut, har lite olika intensitet, lite olika skiftningar och kompensationer. MEN det är där..
Jag gillar att se genom dessa "förklädnader" för det lär mig något om mig själv..

Min ursprungskänsla av att vara en "alien som längtar hem" ja, tom den blir mindre när jag förstår min längtan.. Marinera gärna vidare på den och ge mig din kommentar!

Igelkotten om våren.

I morse mötte jag en "igelkott". Låter säkert konstigt för dig som vet vart jag vaknade, mitt i Värmlands hjärta med en temp långt under nollan, frost på rutor och tak men igelkottar finns i många former, tro det eller ej.
På väg till bilen tänkte jag på dikten, den som en av mina elever i Bräcke skola lärde mig att uppskatta för många år sedan..

"Av ständig oro för stort och smått jag blev alltmer en igelkott.
Gott folk som klampar min väg förbi de viskar ofta om hysteri
och några talat om stämning och de moderna om hämning.

Gott folk får prata vad helst de vill; mig kryper ingen nära intill.
Jag har en fullgod repertoar av tricks och konster till självförsvar.
Jag önskar ej bli biten fast jag är konstig och liten.
Dessa spjut jag sträcker ut har genomborrat mig själv förut.

Så ber jag vänligen, bara gott folk att låta mig vara!" Nils Ferlin.

Jag hoppas "min morgons igelkott" finner sin dag och att sinnet inte stannar vid denna brunn..
Ha en god "taggfri" morgon!

"Hormon Yoda" slår till igen!

Jaha, så hände det då igen.. Kombinationen någon som beter sig illa och mina graviditetshormoner kom på direkt kollisionskurs!
Jag har berömt mig själv, jag har ju haft dem under kontroll i nästan en hel veckas tid.. Kanske slappnade jag av något? Kanske var situationen för oväntade för att jag skulle ana att den var på väg?
Jag vet inte vad som gick fel, säkerhetssystemet kollapsade i vart fall..
Insåg att det svartnar inte framför ögonen på mig längre...Det blir rött, helt blodrött och jag ser inget annat framför mig än "objektet" för min ilska.
Att jag reagerar på idioter som beter sig illa emot småbarn, även större barn, det kom inte som någon ny insikt för mig.. MEN att JAG skulle reagera i trafiken.. Hmmmm, det var en blixt från klar himmel!! Spotta och fräsa, visst, be någon fara och flyga, helt möjligt, tuta, absolut..
Men mer än så?? Nja..

Nu kom han.. Pojkspolingen, i pappas silverfärgade, svindyra Mercedes och såg ut som vilken "Stureplans nolla" som helst när han PRECIS framför nosen på min bil gör en u-sväng mitt i korsningen och vips, har han gjort mig och min bil till en direkt trafikfara och "gråsugga"för all korsande trafik..
GRRRRR, arg!
Kör efter honom på min inslagna väg och nu börjar pusterna av rödfärg färga min näthinna..
Då snedställer han bilen, med nosen emot trottoaren och baken rakt ut i vägen, han skall såklart plocka upp någon och orkar inte köra in till kanten trots att det finns plats...

Längre hinner jag inte tänka, hormonerna överflödar mitt system och nästa medvetna tanke är att han ser rädd ut! Tror f..n det.. Jag har precis rusat ut ur min bil, sprungit fram, slitit upp hans bildörr och vrålat "Hittat ditt körkort i ett flingpaket, din j..vl supernolla? Medveten om att du har något som heter medtrafikanter? Dääär inne finns också något som heter TRAFIKREGLER, ta och läs dem vid tillfälle.. Om du kan, retard!!"

Hans ögon kommer att förfölja mig så länge jag lever.. förvåning och skräck i en udda blandning! Som om jag, gravida, rätt normala (nåja), snälla kvinna på 38 stod där med en laddad AK4.. Situationen upplöses av att hans kompis coolt kliver in på passagerarsidan, synar mig från topp till tå och fäller kommentaren:
"Precis kollat in Clint Eastwood, eller?"
Det får mig att vakna till, sluta se rött, skrattet och skammen bubblar upp i min mage. Han skulle bara veta hur rätt han har, såg "Gran Torino" i förrgår.
"Kanske det.." svarar jag, stänger dörren om den vettskrämde ynglingen och går på skakiga ben tillbaka till min bil, som nu definitiv blockerar hela vägen. Tanten bakom ser ut som en guldfisk i sin skål..
Jag vet vad de säger i sin Merca "Vilken j..vl bitch! Vad f..n ville hon?"..

Det gör mig inget.. Jag har viktigare saker att fundera på..
Vad du gör, passa dig för en "hormon Yoda" på uppdrag!! May the force be with YOU!

Att dräpa en drake.

"Hej alla stjärnor små här har ni mig igen.
Hur har ni haft det? Det var allt för länge sen.
Det svindlar när jag tänker på hur liten jag är.
Och träden dom vaggar barnet inom mig.
Från en småländsk by till månen här i kväll.
Så många minnen som passerar genom mig.
Och vägen hit har varit kantig och lång.
Och all denna oro var kom den ifrån?" Uno Svenningsson

När man haft en period av sökandet efter stjärnorna på ett eller annat område, när det länge känns mörkt och långt till gryningen..
Då är stjärnornas återkomst desto mera efterlängtade, de är juveler på den mörka himlen, de sänder sina blinkande löften om en ny tid, en ny plats, en ny utmaningen.
Plötsligt är man inte ensam längre.. Draken är död! Rädslan är död!

Ibland minns man inte ens hur den tog sig in. Bara att den en dag tog upp hela vardagsrummet, likväl som varje vrå av sinnet. Den förgiftade allt med sin stank, fruktan har en sådan bitter lukt, en sådan frätande verkan.
Det märkligaste är att man aldrig tror att det kommer att bli annorlunda, trots att man levt i andra tider, tider utan drakar och fruktan. Sådan är nu en gång den mänskliga naturen, vi glömmer, både gott och ont..
Så därför tar det tid, tid och tålamod innan man samlat sig, funnit sitt mod och sitt svärd..
Himlen fortsätter att var stjärnlös, natten kall och hoppet bara en strimma av ett minne, något man kände i sitt förflutna.
Oftast är det nu man skrider till verket, slaget kan börja! Man har inte längre något att förlora då natten alltid är som mörkast precis före gryningen.. Död åt draken!

Det är då det klarnar.. Verktygen blir synliga, luften rensas och man kan äntligen släpa drakens lik över tröskeln och ut i den tomma natten.
Molnen skingras, stjärnorna kan åter följas likt sjömännen i natten på jakt efter den rätta hamnen.. Man kan slå sig ner på trappen och njuta av deras glans.. Valfriheten är tillbaka liksom möjligheten att njuta.
Har det nu inte alltid varit så?

Må min himmel alltid vara så full av stjärnor som den är i detta nu!
På detta sätt lovar jag att vara riktigt omänsklig - jag lovar att inte glömma denna gången!
Någon gång borde jag väl lära mig.. eller?

Pippi Långstrump

En del dagar vaknar man och känner sig som Pippi Långstrump..
Allt kan man göra, allt vågar man och allt orkar man.
Buset hänger som en slöja runt allt och bara vänta på att få kika fram, kittlas och skratta högt och ljudligt.. Man hittar på nya ord, man skrattar åt gamla skämt och dåliga kommentarer.
Speciellt ljuvligt är detta om det är en Måndags morgon, en helt oöppnad vecka framför en.. Så mycket tid, så mycket man kan uträtta, så många oupptäckta, oöppnade godispåsar!!!
Jag nynnar som Pippi, på väg emot duschen..

"Jag står på toppen av Kilimanjaro, håret det blåser och morgonen gryr..
Världen är min, jag reser vart helst jag vill! Följ mig på äventyr...
Simma med delfiner och flyg med en Albatross..
Söka efter skatter, det är mitt bestyr.. jag är fri, fri som Guds vindar.
Följ mig på äventyr.."

Ha en fin Måndag! Ge bort ett leende idag..om inte annat, så till dig själv!

Igenkännande!

"Hur skall man förklara? Hur får man någon att förstå?" sa han uppgivet där han satt lätt framåtlutad på stolen. huvudet i händerna, ansiktet blekt och fårat av smärta.
"Försök!" sa jag prövande, beredd med penna och noteringsblock.

"Huvudet känns som om det vore fullt av bomull, man är som bedövad i huvudet fast samtidigt, samtidigt exploderar små laddningar av dynamit eller nitroglycerin överallt och hela tiden.
Bomullen dämpar INTE smärtan utan snarare för den pulseringen och kraften vidare. Det är bara jag som är geggig till sinnet..Oförmögen att vara närvarande liksom.
Allt stinker, det stinker starkt! Min favoritkrydda luktar plötsligt kattkiss, min frus parfym luktar gammalt blomvatten.. Mina ögon lurar mig hela tiden, jag tappar glas och flaskor för jag missbedömmer avståndet. Kanterna runt allt får prismor dvs extra kanter i månnga färger och ögonen svider som om någon kastat sand i dem.
Jag kan inte ligga, jag kan inte sitta, inte stå.. jag vandrar runt, runt, runt och vill dö! Det låter brutalt men jag vill egentligen bara komma undan smärtan men den är överallt, gömmer sig precis överallt!" Han gider sig förstrött över ögonbrynen, kisar med ögon och en tår letar sig ner för kinden..

"Så börjar det riktiga helvetet.. tarmtömningar, magen bara vänder sig ut och in, vill bli av med ALLT på en gång!! Oftast kan jag inte sitta på toaletten utan att hålla en hand för munnen och svälja, så mycket vill upp samtidigt som jag är långtifrån färdig i andra änden..
Timme efter timme krampar magen, timme efter timme detonerar dessa små laddningar i huvudet och deras efterskalv pulsar i hela kroppen.
Jag svettas överallt, mest på ryggen kanske och det enda jag längtar efter är första känslan av rysningar, den första känslan av kyla.. Då vet jag att det kanske, kanske ger sig.
Sen tar det dagar att komma igen, dagar att sluta skaka, få tarmen att fungera, magen att sluta smärta och ögonen att börjar röra sig utan att förråda mig. Men..." suckade han tungt och tittade upp på mig..
"Vem skall fatta hur detta känns? Vem skall kunna sätta sig in i min problematik?
Hur skall du någonsin kunna förstå"

Jag ser länge på honom, vet inte vart jag skall börja, hur skall jag förklara..
Det känns ju som om han just beskrivit mig, i inte alltför många ord..
En tyst förståelse, ett igenkännande av det onämnbara.

Stunder ur väven..

En duktig fotograf har en utställning om livet, hans inspirationskälla har varit hans egen sjukdom och konvalescensen efter densamma. Under sin period av tillfrisknande hade han satt upp en påminnelselapp på kylskåpet "Min stund på jorden", lånat från Vilhelm Mobergs berömda roman "Din stund på jorden".
Fotografen tillfrisknade, fascinerades av den process han genomgått och startade ett fotoarbete om att leva i dödens gränsland, om sjukdom och tillfrisknande och om livet däremellan.

Det fick mig att knyta ihop två, kanske tre tanketrådar inom mig själv.
Först och främst, den gamla sanningen, den som är sjuk har bara en önskan, att bli frisk!
Det har jag funderat en del på både på jobbet och hemma på slutet.
Det andra är behovet att njuta av nuet, att vara just i "min stund på jorden"!
Inom mina kretsar talas det mycket om modeflugan "Mindfulness" just nu, eller sinnesfullhet som det heter på svenska.
Den gamla buddistiska sanningen har dammats av, fått ny färg och säljs nu som en "helt ny produkt".. Ja, kanske är jag oupplyst men jag tror att man kan ha hög sinnesnärvaro utan kurser och dessutom njuta av det.

Mina stunder av "total" närvaro är ibland medvetet tagna ur väven, ibland bara blir de.. Det är lika värdefulla och jag njuter dem sinnligt!! Det är kanske det finaste med närvaro, man blir snabbt beroende.. Favoriter i repris är t ex:
Stunden på morgonen då bara jag är vaken, följer linjerna i min sovande mans hand och lyssnar till hans jämna andetag.
Min dotters hår då jag försiktigt reder i nattens tovor, följer hennes lockar tills håret faller mellan mina fingrar.
Min stund med Selma efter duschen, då den mjuka olivoljan leker över magen och jag "lyssnar" med händerna efter rörelsen.
Hundens mjuka, lite våta nos när han på arbetsparkeringen glatt letar sig över mitt ansikte och hals, hans glädje vibrerar i luften och får fart i mitt sinne. Vi känner varandra nästan inte, men han är en del av min dag.
Leendet hos flickan på matstället, det som kan smälta berg av is och snö.. Vet hon att jag minns hennes leende exakt?

Dessa små stationer i vardagen är mikropauser för mig, små, små statuskoller för oftast vet jag bättre "hur jag mår" efteråt, jag har nämligen varit hemma hos mig själv en stund.
Jag har inte besökt dåtiden, inte visualiserat framtiden, "bara" varit i "nuet", i sinnet, samlat intryck och energi.
Närvarande i "min egen stund på jorden"! Finns det någon annan plats? Egentligen?

Livet går vidare..

"Mmm, vilken dag" sa hon där hon satt uppkrupen intill husväggen med solglasögonen uppskjutna i pannan, ögonen stängda och ansiktet vänt emot den värmande vårsolen.
Man kunde inte annat göra än att hålla med, dagen var strålande! Den första värmen om våren verkar alltid väcka dessa små "smygazteker", soldyrkare inom oss nordbor..
" Å, du, du skall börja om, din idiot.. Nu när man äntligen börjar få lite frihet!" kläckte hon på nästa utandning och jag flyttade mina glasögon från boet i pannan till deras rättmätliga plats.
"VA?..Vad sa du?" Jag kände irritationen i min egen röst medan jag stirrade på henne genom de färgade glasen.
"Menar bara att du inte kommer att få en lugn stund igen from i sommar, du får jaga barn, vara vaken, kolla till henne och så vidare i flera åååååårrrr, innan hon fattar själv vad som är farligt och inte" svarade hon som om hon knappast märkt att jag reagerat, ansiktet fortfarande vänt emot solen..

Konstigt nog blev jag inte "hormonförbannad" istället spred sig leendet inom mig och jag tänkte - vilken himla tur att vi så olika!
Såklart passerar tankar av samma art då och då genom ens medvetande när man inte haft en baby på 8 år! Men samtidigt..Åren förändrar vad man tycker är viktigt i livet, vart man vill lägga sitt fokus och sin prioritet.
Man lär sig att dörrar öppnas, dörrar stängs och under tiden, i sorg och i glädje, pågår och GÅR livet vidare därute! Det gäller att investera och fokusera på det som är "gångbar" valuta för mig.
"Fyll och mata ditt medvetandes trädgård med något användbart annars fastnar du i det ogräs som ändå kommer att växa där, med eller utan, ditt medgivande! En god uppmaningen från min coach..
Jag skjuter upp glasögonen i pannan igen, klappar försiktigt på magen, letar efter rörelsen och finner den.. Genom min tanke far det - "jag ser fram emot att du orkar börja bli riktigt besvärlig! På så sätt får jag se vem du är..

Tidsmaskinen

Igår eftermiddag när jag vandrade genom hyllorna i matvaruaffären slogs jag plötsligt av en tanke - FARFAR!
Vad nu? Stannade direkt, lyssnade inåt. Farfar, min älskade farfar har varit död sedan 1979 och visst gör han sig påmind då och då men inte såhär.
Nu slogs jag av doften, doften som så förföriskt tagit sig in i mitt sinne medans jag funderade över vart knäckebrödet fanns. Det doftade finsk hemmagjort surdegsbröd!

Jag snodde runt och på hyllan bakom mig låg det, ett nytt märke, ett litet bageri och genom den stängda påsen nådde ändå ljuvliga dofter från en annan tid mitt sinne, mitt minne... Påsen emot näsan och jag reste som en vindfläkt genom åren.
Solens första sommarstrålar som leker in genom fönstret, dansar över de skurade golvtiljorna, mina egna ben där jag sitter på pinnsoffan i köket och mina ben når inte ens fram till kanten. Farfar som vanligt vid spisen tillagandes frukost till mig och honom, mor och far sover sin välförtjänta semestersömn på övervåningen och jag hoppas, hoppas att de inte skall vakna på många timmar ännu.
På bordet framför mig står surdegsbrödet tillsammans med osten, Lördagskorven, skinkan, kaviaren, den rökta fisken och på väg från spisen, hans kaffe, min choklad och våra ägg.

Detta var vår stund, vår tid för samtal och vi samtalade om allt.. Min skola, mitt liv, hans liv, krigen, farmor, tiden i Karelen, musiken och vad helst annars som hade hänt i världen och livet.
Märkligast av allt är att jag minns dessa samtal med skärpa, jag har glömt åren, månaderna, utflykterna vi gjorde runt detta tom vilka som vistades i huset samtidigt med oss.
Ett undantag är när jag ser min fasters ansikte i dörröppningen och hon säger till sin son-
"Nu skall vi inte störa, farfar och My samtalar!"
Hur gammal var jag då, 6, kanske 7? Vem tar sådana samtal på allvar?

En annan bild far förbi.. En annan sommarmorgon, mycket tidigare på morgonen, jag vandrar hand i hand med honom på landsvägen, vi är på väg till hamnen och fiskebåtarna.
Han i sitt vita underlinne, svarta byxor och jag i mitt gröna nattlinne med vita hästar på.. Aldrig hade jag varit utomhus på det sättet i mitt nattlinne, visste inte ens att man kunde det..
"Du är fin sa farfar, du är vacker som en prinsessa!" Jag kände mig som en prinsessa.
En prinsessa som vände plattfisk, drog i slingriga ålar, kollade den fulaste fisken i munnen och valde middagsmat med min älskade farfar..
VIPS! Tidsmaskinen har landat, jag är tillbaka i matvaruaffären, tillbaka i vardagen med mitt surdegsbröd drömskt franför näsan, dottern som drar i armen.. Tittar upp på henne med mina suddiga ögon och säger "Lukta". Hon luktar oförstående och sedan kommer hennes "och?"..

Detta var inte hennes tidsmaskin!! Det var min.. Brödet i korgen!
Farfar var mannen i mitt liv i många, många år, kanske tom ända fram tills för c:a 1 1/2 år sedan.. Då tyckte både han och jag att det var dags för någon annan, någon bättre lämpad att ta över den rollen. I bilden nickar farfar nöjt, han är glad åt det som sker.. Det är jag med och åt minnets fantastiska väv!

Min vrå av världen..

" Nu går solen ner bakom åsen.
Det verkar som vindarna har vänt..
Ja, jag sitter på fastukvisten, tar en sup som jag ärligen förtjänt.
Jag har lagt ut mina garn i viken intill så imorgon gör jag lunch med strömming, potatis och dill.

Snart så kommer någon som jag älskar, han ringde från en kiosk inne i stan.
Om han inte missar färjan är han här innan jag vittjat mina garn.
Om jag bara får ha honom här intill, får alla sommarens regn falla ner precis som dom vill.

Varje människa behöver en vrå av världen,
någonting de kan kalla sitt.
Detta hus är kanske inte mycket värt men det är det jag kallar mitt.
Min vrå av världen.." Peter LeMarc

En vrå av världen behöver inte vara just ett hus.. Det kan vara en känsla, en blogg, en bok eller en person. Bäst av allt är kanske när den vrån av världen finns inom en själv! Men ibland är man "lite hemlös" medan man söker efter en ny vrå..
För mig är vrån av världen just nu en hel del olika saker beroende på sinnes stämning.
Mitt jobb - är en vrå, en välkänd vrå.
Min kropp med Selma - är en vrå, en ny vrå, en efterlängtad vrå.
Min säng - är en vrå, min oas på tankens vatten.
Min bok - är en vrå för mina hemligheter och förhoppningar.

Min älskade man - är en speciell vrå som verkar ha plats för oss båda eller tom oss alla tre! För detta är jag honom evigt tacksam och så rörd! Att ha en vrå att vila i medans man gör "stambyte i sin egen". En gåva att stilla bedja om..TACK, SKATT!

Lyckosprattel!

Kanske är det något magiskt med vecka 20 trots allt? Eller så "råkade" det bara bli så denna gången..
Under den senaste veckan har jag känt vår älskade gökunge röra sig mer än någonsin och långsamt, långsamt börjar jag känna hennes "personlighet".

Hon avskyr när hennes mamma duschar varmt, kanske för varmt eftersom jag gärna vill ha "röd hud" efter att jag klivit ur duschen annars känner jag inte att jag duschat. Detta börjar bli omöjligt eftersom hon "sprattlar" så förtvivlat att jag tror att hon försöker ta sig ut genom bukväggen. Trots att moderkakan faktiskt ligger emellan henne och bukväggens skyddande yttre.

Under Fredagens sångövningar, när jag använde ordentligt med magstöd, ja, då fick hon glädjefnatt och snurrade (kändes det som) runt, runt, runt.. När musiken upphörde så avstannade all aktivitet och jag såg framför mig hur hon lyssnade.. När kommer det mera?
Inte var dag man sjunger med en aktiv kritiker inom sig.. Tyvärr kom det aldrig en tydligare rapport än så, bra eller dåligt.
Hon gillar Thaimat, kryddigt, fisk och apelsiner.. I vart fall om man skall mäta mängden aktivitet plus en och annan salt lakrits..
I natt vägrade hon sova om hennes pappas energier inte fanns i närheten, bråkade, stojade och fäktades tills jag flyttade mig tätt, tätt intill honom. Positionen spelade ingen roll, det gör den alltid annars men i natt handlade det om något annat.
Märkligt, fascinerande och ljuvligt.. Kanske gav det en hint om framtiden..vad som komma skall... "PAPPA KOM!!" Behöver jag ens fundera på vilket första ordet blir??

Ljuvligt var ordet sa Bull..

Automatiska tankar eller en känsla?

Inom kognitiva terapin talar man om scheman/grundantaganden, dessa handlar om inlärda uppfattningar om jaget och omvärlden. Dessa grundantaganden är oftast svarta eller vita dvs de åtföljs av "alltid" eller"aldrig" och är sålunda kraftigt övergeneraliserande.
Eftersom dessa antagande är kopplade till vår identitet är de ofta svåra att förändra eller "komma till tals med"och om dessa grundantagande inte fungerar rätt leder de ofta till att man missuppfattar situationer på ett negativt sätt. Detta brukar kallas "negativa automatiska tankar" inom Kbt.

Mina kunder brukar oftast, när de sett dessa tankemönster, börja klaga över hur svårt det är att förändra dem, hur man dras med FAST man inte vill, FAST man ser och vill förändra.
Jag brukar likna detta vid Joakim von Ankas "tankematta", ni vet den där som han går runt på när han funderar. Den mattan har ju fått som hjulspår pga hans eviga cirkelvandring OCH när man ramlar ner i denna cirkel är det förtvivlat svårt att komma upp igen.

Enligt centrifugal kraften dras vi ju inåt i ett snurrande hjul.. Trots att vi här kämpar för att "bryta ny mark", ta oss bort från cirkeln, förändra beteende och känsla..

Där är jag just idag.. Trillade igår ner i ett gammalt "ekorrhjul" som jag tror att jag kan se mycket tydligt, en gammal nat (negativ automatisk tanke)..
Det slog mig att jag mest av allt är rädd för att avfärda den som en sådan och sedan inse att det inte var en negativ tanke utan min intuition eller min känsla!
Hur många gånger hör man inte det av andra "Äsch, släpp det, du inbillar dig!"?

Just vid en automatisk tanke är det ju ett helt brilliant råd! Men vid intuition eller känsla..ja, då är det ju fullständigt uppåt väggarna.
Jag sliter med mig själv, försöker att känna efter men ju mer jag känner efter desto "plottrigare" blir det dvs jag lurar in mig själv på alla möjliga sidospår.
Bäst är nog att låta det vila.. Förr eller senare vet jag, förr eller senare uppdagar sig svaret och då kanske jag får en hint om vad det var som uttryckte sig inom mig just denna helg.
Funderingarna rister ändå i min själ..gamla spöken dansar på bordet..

Bra påminnelse för mig som terapeut hur det känns att drabbas av detta! Dags att ta fram verktygslådan och jobba lite!! Kolla vilka vertyg som funkar på mig, just nu och i detta läge.
En arbetslördag helt enkelt! Trevlig helg!

En ensam hund i själen

"Alla har vi väl en ensam och övergiven hund som tjuter och skäller i själen.
Det får vi leva med, stå emot så gott det går för livet kan väl knappast levas utan att vi då och då måste må dåligt!
Men när hunden hänger sig fast vid vår själsliga strupe, när oron och rädslan och ångersten virar in vårt livsmod och vår glädje med taggtråd, vad händer då?

Och ännu en sak, världen ter sig idag nog så fasanafull.
Ändå är det den enda vi har, den vi måste hantera, påverka och förändra. Vad händer om vi inte gör det?
Vad händer när ångersten behärskar oss, när den har blivit starkare än vår förmåga att vara starkare än oron? Vad händer då?? " Henning Mankell.

Som Fru Dysterkvist klappar jag denna morgon på din ensamma "själshund" och önskar dig trots detta en god helg med många smaskiga "ben" att gnaga på!

Tiden - ett tänjbart begrepp?

"I eftermiddag vill jag äta mellis, leka med K, träna på min läsläxa, kolla på den där Tinkerbell filmen med dig, bada LÄÄNGE, ha revben till middag, prata med morfar i telefon och läsa klart om älvan Tova innan jag somnar” – så uttryckte sig min åttaåriga filosof från bilens baksäte, på väg hem från fritids en eftermiddag runt 16-tiden.

Förstår ni mig om jag tänkte “hjälp!”? Är tiden ett tänjbart begrepp för barn?
Är den det för mig?
Vad är tid? Om jag besvarar den frågan, kan jag då finna ett sätt att få den att räcka till? Räcka till för mina projekt precis som för min lilla optimist i bilens baksäte och på livet startsträcka…

Det märkliga med tid brukar jag oftast observera på morgonen.
Ju mer jag stressar, desto fortare går tiden, desto mindre får jag gjort!
Slappnar jag av, ger upp, gör saker i lugn takt, ja, då verkar tiden lugna ner sig, jag kommer iväg, får med mig allt och mår faktiskt riktigt bra.. Märkligt men sant.
Jag borde ju veta detta, äger ju tom en bok som heter “Ju mindre du gör, desto mer får du gjort” vilket verkar basera sig på samma koncept som mina morgonar. (skriven av underbare Tommy Hellsten och rekommenderas)

En annan klyscha om tid är att den “gick långsammare när man var liten” I vart fall gillar vi att säga det, vi som är lite äldre. Vi säger saker som “att sommarloven var oändliga”, “att man hade oceaner av tid framför sig” "skolveckan var en evighet" och andra mer eller mindre kvalificerade lögner. Kanske håller jag med delvis MEN är det så idag? Kommer våra barn att säga samma sak när de blir äldre?
Jag tvivlar och mitt tvivel baserar jag igen på min underbara “musa och minifilosof” som suckande frågade:
“Men, mamma… Är det Fredag igen? Vad hände med hela veckan?”

MMM, just det!! Vem snodde veckan? Kanske är det Q-tjuven som hos Hasse och Tage.. (för den som minns den sagan).
Eller så är det bara jag som inte blir klok på tiden.. Om den ens finns..

A legal alien..

Eller kanske rubriken borde vara "mitt galna jobb"..
Idag var det en "helt vanlig dag på jobbet" men då jag arbetar inom alternativ medicinen så innebär en dag på jobbet sällan vad andra anser att det "ska" innebära..
Jag gillar mitt jobb, nej, bättre än så.. Mitt jobb är min passion och jag AVSKYR när någon försöker "talla på" min heder. Dvs gör mig om mig till något jag inte är såsom t ex oseriös, penningahungrig (hihihi, kommer från de som aldrig drivit eget), dåligt utbildade (5 1/2 år plus 3 år medicin..hmm) , vill inte människors väl, osv, osv i all oändlighet. SUCKA!

Likt de flesta andra gör jag inte alla saker rätt, tack och lov, jag är människa och har en massa saker kvar att lära MEN; MEN jag gör mitt allra yttersta! Går tom så långt ibland att jag känner mig "medansvarig" för hur det går i människors processer fast det är långt ifrån så..
Jag är spegeln, bollplanket - den som bollar tillbaka och belyser allt det som de redan vet inom sig! Som de redan kan..har förstått.. Ja, du läste rätt, jag tror på varje människas egen privata koppling till "gud/kraften/allah/buddha" eller vad du nu väljer att kalla just din gudom.

Jag tror på fullaste allvar att vi alla har denna inbyggda "hotline" till det kollektiva medvetandet MEN inte alla väljer att använda det och framförallt, vi orkar inte använda det hela tiden/jämt för då orkar vi inte med vardagen här! Men vi har den alla, som en outsäglig källa till inspiration och glädje, riktning och mål..
Då jag inte bara jobbar som alternativ medicinare utan också som medium/clairvoyant så känns denna koppling ännu tydligare.. Du är aldrig ensam därute! Det finns alltid de som vakar över dig, precis som en god mor vakar över sitt barn dvs ser till att inget ont händer dig, att du alltid är säker där du går/står/verkar..

Mitt alternativa yrke, som funnits i 200 år har dåligt rykte i Sverige FAST det egentligen inte är lång ifrån hälsokost och örtmedicin, något som varje klok gumma i varje by har kunnat sedan urminnes tid.. Här finns inga regler och säkerhetslinor, vare sig för patient eller för mig. Socialstyrelsen erkänner att vi finns men ändå, ändå finns INGENTING som styr vår verksamhet. Jag är "laglig" men ändå skyddslös...

Kan inte låta bli att fundera på Stings text "I'm an alien, I'm a legal alien, I'm an Englishman in New York"..
Är jag mera skyddad och trovärdig som medium/clairvoyant? Är det för att jag talar om saker som är helt bortom gemenemans föreställnings värld?
Varför blir ni (eller de) mera förvånade/förbryllade/förargade av att jag använder outspädd bolmört på era mödrar än att jag samtalar med era "avdöda/ sedan länge avlidna" mormödrar? Vad är svårast att begripa och kanske framförallt varför?

För för mig, er Legal Alien, så är ekvationen ibland för svår att lösa.. Jag försöker minnas hur det var innan "min sanning" slog till, innan jag öppnade dammluckan, kom ut ur garderoben med hur jag känner/tänker om världen.
Men jag har nog förträngt dessa dagar ur mitt liv... Nåja, jag är lycklig under dagar som dessa, när det känns som jag får bekräftelse på bekräftelse att det jag ser och upplever är sant och det räcker SÅ LÅNGT för mig!!!
Tack till alla goda där ute som hjälper och stöttar mig! Tack för era små paket, uppmuntrande ord, era kakor och godis, era varma kramar - ni är guld!

Hormonpadda eller helt normalt?

Någonstans mitt i graviditeten - de flesta av de mera obehagliga symptomen har gett sig.
Borta är kräkningarna, ulkningarna, känslan av att det är obehagligt att sova (man vet numera hur), man känner sig inte "vanligt fet" längre då de flesta med "vanlig" syn och någolunda IQ ser att det är en graviditetsmage de beskådar. Förhoppningsvis har också andra mera personliga symptom såsom tex i mitt fall graviditetsmigrän och huvudvärk gett sig.

Kvar är då... Diskuterade just det med en något "mera" gravid väninna än mig(några veckor längre gången) och vi kom fram till gemensamma nämnare.
Först och främst, en klassisker och en kändis - bajs! Gravida kvinnor, nyförlösta kvinnor och nyblivna mammor diskuterar, pratar om och kommenterar bajs. Bajs blir en familjeangelägenhet och nästan en parodi på sig själv. Det är först när man varit gravid (sorry killar och män) som man verkligen fattar hur viktig denna tarmtömning kan vara, för att inte tala om skön!

Den andra delen är mera ogreppbar tom för oss som är gravida, hormonerna!
De smyger sig på en som svartalfer om natten, biter sig fast och suger blod likt vampyrer och inget blir sig likt.. Plötsligt rasar man ner i ett av universums svarta hål, fast man sitter i sitt vardagsrum med kaffekoppen och har lite eller inget att oroa sig för.
Några blir arga, irriterade, kastar saker, skriker och går på - detta är tyvärr min minst utforskade sida, synd nog.
Själv verkar jag bli introvert, ledsen, en djupliggande ensamhetskänsla med gråten i halsen och bakom ögonlocken mest hela tiden.
De mest banala vardagshändelser blir till "en martyrs dagbok" och ord som tålamod och tillit är definitivt och permanent strukna ur Svenska Akademins ordlista med en tjock svart markeringspenna.

Jag erkänner villigt mina svårigheter att urskilja vad som är "hormonpaddan inom mig" och vad som är helt normalt MEN SNÄLLA omgivningen - det blir INTE bättre av att tala om för mig att det är bara hormoner!
Jag tror er INTE och dessutom blir jag bara mera lipig av detta!
Medicin?? Massor av närhet och uppskattning, salt lakrits (kan också funka), humor på annan nivå än graviditets och hormonnivån eller varför inte en gammal hederlig "bajsdiskussion"?

Inser precis, barn, gravida och gamla gillar samma saker.. Kanske dags att besöka ett ålderdomshem eller dagis för lite "umgänge på rätt nivå"..
En god natt önskar jag alla er som kan sova som ni vill..

Upplyst!

Nu vet jag vad en öljett är..
Det är den lilla runda ringen t ex i duschdraperiet, den ringen som ser till att själva draperiet inte går sönder men också att duschstången kan träs igenom och sålunda gör sitt jobb.
Är du med? Finns ju i alla möjliga och omöjliga former.
Hittade tom en öljettmaskin på nätet. Känns bra, ett nytt ord att gotta sig åt!

Tankar runt ord..

Jag har ofta tankar runt ord, deras betydelse och användningsområden.
Just nu aktiveras detta extra då jag läser mycket klassisk litteratur i en kurs som jag deltar i på universitetet. Min lärare och professor är mycket underhållande och talade häromdagen om vikten av att läsa böcker på original språk. Han påpekade och påvisade hur mycket som riskerar att falla bort eller förändras av en översättning.
T ex det gamla kristna citatet "Anden är villig men köttet är svagt" - som ju talar om önskan till mental/andlig förändring men att vi "köttsliga" människor sällan orkar genomföra dessa goda föresatser utan "faller för frestelsen".
Den enkla satsen blev efter översättning via två olika språk till "Köttet är ruttet men spriten är bra".

Sådan är nu en gång min humor att jag då kan går runt och le i mjugg åt detta i flera dagar..
Ända tills jag igår läste på en skylt i ett köpcentrum - "Vi ordnar nycklar, knappar och ÖLJETTER".
Vad? Nu måste jag använda datorn till att ta reda på vad detta ord betyder..
Det stör mig att inte veta!

Därefter bär det av till barnkalas.. Inne i stan... på värsta anläggningen.. Min egen dotters.. Brrrrrr, jag skälver! Skriver mer senare, om något är kvar av mig!
Ha en god Söndag med massor av ord!

Morgon på mjuka tassar..

"Jag vill att morgonen skall smyga sig in på tysta, mjuka tassar.
Låta min själ och min nattvarma kropp vakna långsamt, varsamt.
Jag vill ha en stund av ensamhet, när min kropp är bara min och min själ har egna tankar.
Men nästan varje morgon kastar sig över mig med ett rytande och klöser mig vaken med vassa klor.
Vardagen står vid min sängkant och tillåter ingen ensamhet och inga tysta morgontankar!"

Det var flera veckor sedan jag kände att jag kunde vakna till en morgon på mjuka tassar.. Det har liksom varit något som förhindrat det varje gång, sjukdom, resor, jobb, javisst, både trevliga och mindre trevliga saker men ändå.. förhindrat!

Just idag njuter jag av en morgon på "mjuka tassar" kanske kan den lägga grunden för en riktigt bra dag! Jag behöver en dag av lugn och närhet, känner mig precis sådär skör som jag försökte beskriva att trollsländorna är i min förra blogg.
Likt ett barn som får tänder har jag svårt att specificera vad jag vill ha, vad jag vill och varför jag känner som jag känner och ändå är det där..
Morgonen är så sakteliga på väg in i en dag.. En dag jag vill fylla med något värdefullt, inte förlora men samtidigt vill jag inte krampa i mina försök att vara nyttig.
Är detta ett graviditets gissel så säg?? Eller är det bara jag??
En god morgon önskar jag er alla och har ni ägg i kylen, kom gärna hit med dem!! Jag glömde köpa igår! Helgkram!

!!

Varmt välkomna till Dragonfly magic!


Vad är "Dragonfly magic" undrar du säker nu.. Varför döper man sin blogg till något engelsk när det svenska ordet är något så vackert som "Trollslända"?
Trollsländan står för magi för mig, det har den alltid gjort och det är starkt förknippad med min barndom. De landade på mina armar, axlar och huvud när jag fiskade med min morbror, aldrig på honom.
De kom med känslan av att vara viktlösa, snabba, rörliga, fulla av liv och utnyttjade sitt liv till fullo, det korta liv som blivit dem givet!
De är spröda och ändå verkar de tåla allt! Att de är släkt med dinosaurierna har jag också hört, att visst DNA stämmer men jag har aldrig kollat det djupare. Kanske vill jag hellre bli förförd av en underbar historia?!?
Jag tror att jag identifierar mig lite med dem, jag känner mig också ofta spröd men jag vet att jag tål massor, klarar massor och jag när en önskan om att utnyttja min tid bättre...
Kanske kan jag lära mig något från dem..??

Välkommen till en blogg om livet, dess mysterier och glädjeämnen men också om djupdykningar i livets brunn.
Mest av allt hoppas jag på feedback från dig.. vi hörs, eller?