Tårarna har inget slut, smärtan odefinierbar, bottenlös, kantlös, inget att hålla sig i, inget att greppa, inget att analysera eller förstå.. Hur våga släppa taget och falla?
Jag är INTE mina känslor, jag vet, men jag upplever mina känslor. Något håller mig tillbaka..någon sorts spärr som säger att detta inte håller, att jag inte får, inte har rätt att "bete mig såhär".
Spärren skapar krampen, jag känner nåt jag inte får eller borde, alltså borde jag sluta men kan inte.. Vad göra? Vad kan jag göra? Vad kan någon göra?
Instinktivt verkar han veta, känna på sig precis hur han skall hantera mig..
Försiktiga händer omsluter mig, en varm kropp emot min rygg, varma andetag i min nacke, mjuka orden i mitt öra, oron blandar sig med omtanken, blandas upp med viljan att förstå.
En ny flod inom mig, en av gränslös tacksamhet och kärlek, NU, nu vågar jag äntligen falla fritt!
Trygg och säker i hans fysiska armar, gräver jag naglar och händer långt in i hans styrka och faller, faller fritt.. Mörkret omsluter, tårarna överfaller, andningen nästan upphör då luft inte längre finns att tillgå, kroppen släpper alla cellminnen på en endast gång likt en blomma som vid rätt vindpust vågar släppa alla sina små frön.
Jag går in i mörkret, känner spänningarna skälva och rycka i min kropp, känner att jag nästan tappar medvetandet och där, där öppnar sig hjärtat, släpper sina hemligheter fria!
Gränsen är passerad, jag vågade, jag ser och hör mitt pulserande hjärta igen - hör dess saga, hör dess tillbakahållna längtan, stora smärta och djupa glädje!
Långsamt arbetar jag mig tillbaka med informationen, mellan attackerna av gråt kommer kunskapen, informationen om allt hjärtat gömt i sin bok..till hans och min stora förvåning och glädje.
Skalven ebbar ut, krampen släpper, smärtan är inte längre bottenlös utan hanterbar och synlig.
Tacksamheten är möjligheten att "ankra"på en sådan skyddad plats värmer det trasiga.
Kärleken stärks.. Lite klokare är jag..
"Tänk om allt som händer tecknas ner i hjärtats bok, som en väv utav legender, som en bild av vår historia.
Om allt som sker när du blundar, när du drömmer, allt som du i hjärtat gömmer gick att läsa som en saga, ja, då skulle du förstå!
Ja, jag ser att du ler, ler åt barnet som ännu inom dig bor..
Men sagan kan vara sannare än du tror!"
Mjuk, mjuk liten hand omsluter mitt finger, så liten, så perfekt i varje tum..
Ögonen som fascinerat blinkar emot datorns blåa ljus, klarvaken trots nattens sena timma eller snarare morgonens tidiga timma.
Vi vandrar från rum till rum, jämför de olika ljusen, njuter av stillheten.. Däremellan kämpar vi gemensam emot den mage som envist vägrar att starta mjuk.
Jag hade glömt hur tyst det kan vara under dessa timmar, hur fridfullt ljuset leker sig in i vårt kök, ett svenskt sommarljus, klart, blåvitt och alldeles, alldeles stilla.
Hennes ögon som tar in allt som vore det unikt och jag försöker se världen såsom hon, att bara betrakta allt utan att bedömma, värdera eller namnge, bara vara.
Tillsammans finner vi en sorts meditativ hållning till denna natt, vi vandrar mellan rummen, njuter ljusen, jag följer hennes ögon, girigt insupandes hennes reaktioner, bara hennes..
Världen blir tydligare för mig, timmarna förlorar betydelse, upplevelserna och våra pauser blir det enda som betyder något, massagen, maten, blöjbytet och sedan återigen, vår vandring mellan upplevelser.
Jag kommer min dotter allt närmare, ja, så känns det. Hon och jag i vår bubbla, vi forma vår egen symbiosis, vårt erkännande av varandra, vårt igenkännande, vår grund att stå på under de kommande åren. Glädjen av att dela i tysthet.
När morgonen kommit kryper vi försiktig ner i sängen, hennes mage tiger äntligen still och hon kan njuta bröstet såsom sig bör.
Jag får ytterligare en stund med hennes lilla hand i min, hennes ivriga mun emot mitt bröst och känslan av mjölken som rinner till.
Att så njutbara små suckar kan fylla ett modershjärta med så mycket kärlek!
Prinsessan på kudden, mamma på kudden bredvid, ute tar morgonens första fågel sig ton..
Vi har fått en natt, en natt av nåd, nu får morgonen till uppgift att fylla oss med sömn.
Man tror att man vet.. Eller rättare sagt, jag trodde jag visste..
Kanske tror alla alltid att man vet vad framtiden har i sitt sköte, att man kan planera, veta, ana, hantera? Ändå vet vi att det inte är så!
Min mormor sa alltid: "det går en själ, det kommer en själ" och enligt henne och byns uppfattning var det alltid så det var, likväl som att de döda alltid verkade resa tre och tre. Dvs dog en så visste man att snart kom de två dödsfall till.
Ibland går själarna lite omlott, den nya hinner komma innan den gamla ger sig av, ett kort möte mellan stationerna, ett återseende, en kram och sedan en ny tid av skiljsmässa.
Jag mötte min morfar så. Han höll mig ömt och ofta har min mor berättat och varje gång sade han: Hon kommer aldrig att minnas mig, Maud kommer aldrig att minnas mig. Ingen förstod vad han babblade om, han var ju inte ens sjuk.
Ändå passerade han över mindre än 6 månader senare.. dessutom fick han rätt.
Jag minns honom inte, inte i vardagen.
Nu ligger en liten Selma här och sprattlar, nyanländ och doftande som en nyponros.
Själv försöker jag mellan henne mjuka snusningar att komma till tals med det känslor som uppkommit sedan jag fått veta att min far lider av dödlig cancer, en cancer med ett ganska snabbt förlopp. Selma kommer liksom jag aldrig att känna sin morfar, aldrig få en egen bild av honom utan bara den som återberättas henne.
Kanske skulle deras vägar aldrig mötas? Kanske är deras energier från olika tider?
I det stora andliga perspektivet kan jag se varför min fars sjukdom måste komma nu, varför han inte längre orkar med att vara en del av våra energibanor.
Vi bygger nåt nytt nu, i vår familj, en ny struktur, ett nytt land, en ny familj som faktiskt också innebär att helt nya energibanor - något som min far inte längre orkar eller vill anpassa sig till.
Han måste helt enkelt hem och "tanka om".
Jag sörjer på mitt sätt, kanske inte såsom det passar andra men på mitt sätt.
Jag ser det likt indianerna.. Vi skall växa ur våra föräldrar, gå vidare, skriva sånger under vårt eget namn istället för under deras.
Dörren glider långsamt igen.. Jag puttar in de sista sakerna som tillhör den gamla världen genom dörrspringan och sedan väntar jag.. Dörren stänger sig själv när det är dags.
Min blick vänds emot den sovande prinsessan och framtiden.. En dag skall hon också växa ur sin mor och gå vidare in i framtiden men tills dess, tills dess är hon mitt lån från evigheten, min juvel. Jag tänker njuta i djupa klunkar!
Välkommen liten Selma! Res i frid far, du är äntligen fri!
Föga anade jag hur rätt jag hade förrförra veckan när jag skrev att det nu var dags att lossa förtöjningarna, sätta seglen och ge mig iväg.
Jag städade ur praktiken, trodde att jag nu hade lite mer än en vecka innan jag skulle föda mitt barn. En vecka av återhämtning, lugn och ro, kort sagt, lite semester.
Men LIVET, livet TAR INTE SEMESTER! Påminnelse, påminnelse..
Dagen efter befann jag mig i Landet Annorlunda. Inlagd på en vårdavdelning, patienter med vitt skilda åkommor, alltifrån de som var väldigt, väldigt sjuka, till oss, som nästan var friska.
Havandeskapsförgiftning.. Den kan kännas som nästan ingenting, vilket den gjorde för mig och sedan kan den accelerera från noll till hundra på ingen tid alls och faktisk bli dödlig för både mor och barn.
Själv var jag frisk nog för att notera hur livet förändras på ett dylikt ställe. Dagen spaltas upp av nästa måltid, nästa provtagning, nästa rond, nästa besökstid, nästa toabesök..
Världen dimmar lite bort därute. Man ser nyheterna men mer som tidsfördriv än som samhällsinformation, faktum är att man är mer orolig för nästa urinprov än samtalet mellan Obama och Putin!
Tack och lov - jag blev inte där så länge! Min dotter propagerade starkt tillsammans med min kropp för att få KOMMA UT! Kanske kände hon förutom allt annat att mamma behövde KOMMA UT också för att inte långsamt förvandlas till grönsak.
Blixtsnabbt från en vårdavdelning till en förlossningsavdelning.. Helt andra "puckar", snabba beslut, lugna, trygga, tränade i stress och med rutiner som inte på långt när var lika synbara.
Här "snickrar man efter behov" liksom..
Från förlossning till operation, ny förändring! Här kommer specialisterna, fin "hantverkarna",
perfektion i varje milimeter utan att förlora humorn och skrattet. Vilken konst!
Kanske är det så.. Mitt i livet, mitt i striden, desto mera måste man kunna slappna av och njuta fartens tjusning så att man verkligen är där när det gäller..
Från fantastiska operation till en ny vårdavdelning men en annan typ - härifrån skrivs människor ut, går vidare i livet, en sorts busshållplats, en transitstation. Inte så mycket död och bedrövelse, mera liv och dess glädje.
När jag i Lördags vandrade ut ur dessa, för mig, udda världar slog mig en sak.
Jag har träffat många fantastiska människor under dessa dagar, läkare, barnmorskor, vårdpersonal och administrativ personal! Nästan alla har satt mig i första rummet, visa fantastisk kunskap, omsorg och vilja att hjälpa. Hatten av för den attityden!
Måste jag ändå plocka ut något blir det personalen på operation!
De var mina hjältar för åtta år sedan och de är mina hjältar nu! Den hjälp och de stöd de gett under båda mina döttrars förlossningar är makalös och min trygghet har alltid satts först.
Jag blev prinsessa i deras armar, de blev och förblir mina halvgudar!
Nu är vi båda ute i verkligheten, livet går vidare.. Tillbaka i sadeln!
Projekt 1 - check! (dvs klart)
Projekt 2 - check!
Projekt 3 - check!
Helgen och föregående vecka har ägnats åt att i mångt och mycket beta av minneslistorna, checklistorna för vad som skall göras inför den stora förändringen!
Känslan av tillfredställelse blandas med känslan av energiförändringar men man hinner inte riktigt med, jag hinner inte med.
Igår rensade jag ur, stängde och lämnade mitt egna praktikrum!
För första gången på över 10 år är jag utan kontor och klinik.. Självklart är jag alltid välkommen på centret, jag skall jobba redan nu senare i veckan en dag eller en och en halv MEN ÄNDÅ.
Det var en viss känsla av hemlöshet som övermannade mig i bilen på vägen hem, en sorts dualitet - slut men ändå, vänta lite nu, jag jobbar ju. Jag är ju..
Mmm, jag är så mycket mitt jobb och trots att jobbet kan göras vart som helst och med mycket små medel så är ändå tryggheten av en arbetsmiljö en viktig aspekt. Ett sätt att smidigt hoppa i jobbkläderna, gå in i rollen och kostymen, bli tydlig för klienten.
Nu satt jag där lite avklädd, lite hemlös och undrade vad som skall bli av mig. Precis som det lilla knyttet i Towe Janssons älskade saga om det knytt som lossar förtöjningarna och ger sig ut på det stora öppna havet för att finna någon/något att dela livet med.
Dramatiskt? Tja, något. Jag vet vart jag skall och med vem, jag vet att jag vill och att det är rätt - det jag funderar över är med hur. Naturligtvis, jag vill också lufta känslan här.. för att se vart den bär mig.
Dags att börja gå! Idag skall jag avsluta ytterligare "pappersförtöjningar" till det gamla och sen skall jag göra en plan för det nya.. En plan med guldkant, min plan, en plan med SCHVUNG....
Vinden är här! Dags att sätta seglen! God Tur!
