Sitter vid köksbordet, bara tvättmaskinens surrande stör tystnaden och utanför faller ännu ett höstregn. Jag ruggar lite, det börjar bli kallt därute och jag vill ha långärmat på mig härinne då vi ännu inte satt på elementen eller tänt brasa.
Jag ruggar lite på insidan också, jag har revision nämligen, just idag! En dag då jag tittar tillbaka lite, utvärderar och sedan sätter jag kursen emot framtiden beroende på vart jag nått under den sista tidsperioden.
Den sista tidsperioden har varit intensiv, mycket förändringar, både fysiskt och mentalt så det finns en del att utvärdera.
Mest funderar jag över band som brister, de band som brister och har brustet genom denna livsavgörande förändring är många och inte de som jag tänkte mig från början. Eller rättare sagt, inte de som jag trott skulle brista om du frågat mig innan allt började.
Ändå har jag varit igenom dylika saker tidigare, stora avgörande förändringar och jag vet att det är då linorna sträcks, livet prövar en och, som sagt, banden till visst och vissa brister.
Man skiljer agnarna från vetet som min mor alltid sade under sin tid som cancersjuk.
Det är bara att "gilla läget" och inse att alla band inte är "högspänningsledningar" dvs kan klara det som sker, den nya energin som strömmar igenom dem.
Men visst smärtar det en aning och visst har man frågor i vissa fall, frågor man antagligen inte får några svar på.
Energiförändring ger också en viss oförklarlig trötthet, man har inte energi att bygga nytt på en gång, först måste man revidera det som var, känna tomheten och sedan finns plats för det nya.
När någon går ur ett förhållande i den engelsktalande världen säger man att den personen är på "re-bound" dvs enkelt uttryck " på väg att stutsa upp igen", ta sig upp, loss från det gamla och det anses allmänt inte vara så lämpligt att inleda något med en sådan person. Han eller hon är ju inte färdig ännu.. Jag är på "re-bound" vad det gäller vänskap och arbete!
Översynen klar! Dags att se framåt emot vad jag vill ha!
"Men tänk att det skall vara så svårt för folk att visa lite medkänsla, att släppa sin egovärld för en stund och göra något för någon annan, känna in, försöka förstå" väste min väninna irriterat i telefonen under ett av dagens samtal.
Vi hade diskuterat ramar och ramverk, dvs förväntningar på olika ting och hur det spelar in när man bedömmer och bedöms.
En vän till henne hade bedömts pga att han vidarebefodrat en kommentar som han tyckte var rolig men omvärlden såg på det som försök till att göra löjlig.
Han stod över detta och förklarade sin intention men ingen ville lyssna, det passade inte deras ramverk.
Själv har jag funderat mycket på detta nu när första intrycken betyder så mycket, man har inte så mycket annat att gå på när man kliver in i en främmande miljö MEN också att det är på det sättet jag och min familj bedöms. Ingen har ju någon aning om vilka "filurer" vi är heller.
Hur ser man på mig när man kliver in i min hall för att lämna en fotbollsdräkt till min dotter och jag står bland flyttkartongerna, ett gäng med vinflaskor(min man fyllde 45 häromdagen) och en skrikande kolikbebis på armen? Vad sänder jag ut? Såklart beror det helt och hållet på hennes ramverk, kvinnan i dörröppningen.
Att ändra ramverk är svårt! Det ser jag nu när jag är hemma med Selma, sjuveckors bebisar har ingen riktig rytm speciellt inte de som flyttat under nästa hela sin livstid. Sålunda sover hon när det passar henne, lite olika från dag till dag och förser min tid med oregelbundenhet.
Detta är mycket svårt för vissa kunder att förstå, de vill ha en EXAKT tid, de vill att jag skall vara som förr, att jag skall vara DERAS och en bebis, vaddå? Det funkar väl, eller??
Jag begär inte att det skall vänta på mig en hel dag men att jag skall ha alternativa tider att kunna ringa på, det är ett måste, annars fungerar det inte.
Ramverk slits emot ramverk!
Min väninna eftersökte "medkänsla" och jag förstår henne! Förmågan att sätta sig in i att något förändrats, förmågan att känna med..
Min husguru Mr Robbins säger alltid:
"It takes no capacity to be a critic but it takes guts to believe!"
Med andra ord, att ha tilltro till någon eller något kräver massor av mod medans att kritisera och se det negativa i allt är relativt enkelt, den feges väg ut!
Själv är jag ett fan av ordet "compassion", direkt översatt "ha medpassion med".
Passion är starkare än känsla i min värld, passion rör sig fortare, vidrör hjärtat.. Känner man medpassion med så reser man den extra milen tillsammans med någon för att förstå.
Vad som går ut, kommer tillbaka - alltså får jag påminna mig själv om att visa "compassion" i min nya omgivning.. MOD!
Återkommer med resultatet!
Ibland när man går hemma hela dagarna, umgås intensivt så kan man bli lite trött på varandra.
Det vet alla som umgåtts intensivt med någon under en period, man behöver en paus från varandra för att sedan rätt kunna uppskatta varandra igen.
Detta gäller även mor och barn.. Eller kanske i högsta grad, mor och barn.
Min minsta dotters "mammasjuka" och totala fascination för bröstet är helt naturligt. Hon ser oss nog som en helhet, hon och jag, åtminstone är det vad psykologerna påstår. Att de/hon saknar känsla av egen jag.. Ibland undrar jag. MEN det var inte det jag ville berätta om nu.
Igår hade vi en sådan dag, hög intensitet, mycket spänning, många bollar för en hormonstinn mamma att jonglera på samma gång och hennes humör brast, gång på gång.
Inget jag är stolt över men samtidigt, jag vet att det är mänskligt.. Sålunda blev lilla Selma likadan! Varför inte ge igen med samma mynt?
Hon skrek och skrek och skrek tills hon var lilablå i ansiktet och inte ens i min famn var hon lugn.. Maskade runt, pumpade, fäktade och var allmänt ilsk som en bålgeting!
Dumma jag trodde såklart det var magen, igen och till slut, efter timmar av övertalning gav jag upp! Släppte allt, parkerade mig och den fäktande bebisen i soffan, slog på Discovery och försökta undvika att tänka på något medans klockan gick..
Vi åt, vi bytte blöja, hon skrek och jag var irriterad.. Båda väntade vi.. Fast jag visste inte om att vi var två som gjorde detta.. Trodde det var bara jag.
Sent om sider kliver prinsen på den vita springaren in... PAPPA!
Hade hon kunnat ropa hade hon gjort det men jag hade inte hört henne! Jag var redan på väg, ut ur rummet, bort från ljudnivån och in till vilan med den äldre, mera kommunikativa junioren i familjen.
Ca en minut senare råder frid, ro och tystnad i huset.. i ca en halv minut.. Sen hörs små pipljud av formen "daaaa", "buiu" "eeejj".
Vad är detta? Vart är skriken? Försiktigt lämnar jag min trygga vrå och kikar ut.
Dottern leende på sängen, kommunicerar med ögon, leende och LJUD med sin pappa som byter blöja!
Liten tröst för en mamma - hon behövde i vart fall bajsa! Vilket hon också gjorde tio sekunder efter det att hon landade i pappas famn.
Sen var hon nöjd hela kvällen i babygym och famn, allt hon behövde var ny energi.
Mamma likaså faktiskt! Allt är energi och tur att man är två föräldrar!
Hällande regn.. Kalla vattendroppar letar sig ned över håret, innanför regnjackans krage.
Skogen prunkar i lysande grönt, ljud av vatten som porlar och rinner. I vagnen, väl instoppad med filtar och under regnskydd sover en bebis sin skönhets sömn.
"Selma har lyx!" Åttaåringen tittar avundsjuk ner i vagnen, hennes hår lockas av vattnet och ringlar sig runt ansiktet.
Mmm, tänk om någon ville skuffa runt mig också i det underbara regnet så jag fick sova till droppandet på taket.
Efter ett kort stopp på skolan går vi hem igen, en och en halv vecka in på den nya terminen, två och en halv vecka gamla i vår nya hemstad, sju veckor in på en föräldraledighet..
"Gör något, ring dem så du inte får "stugfeber".." sa min man häromdagen.
Lappsjuka.. Har jag "lappsjuka"? Tja, kanske "mental lappsjuka", om det nu finns något sådant!
Jag pratar mest med barn, joddlar och gullar med Selma, samtalar med Claire på barnsvis och testar och tränar min norska på barnen i och runt skolan. Barn, barn och barn..
Vuxna är svårare, lite mera hemliga och jag blir lite blygare.
Det mesta av min kommunikation med vuxna just nu är i skrift, mail, blogg och bok..
Jag vet att den tiden kommer snart, tiden då jag är redo för att jobba vidare, forma framtiden, skapa allt det nya på arbets och umgängesfronten - det bubblar och växer inom mig.
Dett tar tid för knoppar att formas och brista.
Under tiden dansar jag kartongernas dans! Organiserar, funderar, flyttar runt, packar om, kartong för kartong. Det känns inte alltid som de blir färre men självklart blir de det.
Precis lagom tills jag är någolunda klar så kommer nästa lass, det sista eller i vart fall, stora delar av det sista. Då kan jag färdigställa några av mina projekt, bli mera inflyttad.
Då och då i pauserna undrar jag hur jag kommer att känna det "sen", sen då allt är på plats.
Antagligen är det då lappsjukan sätter in på allvar, jag fattar att vi HAR FLYTTAT..
Då kommer knopparna att brista.. tror jag.
Tills dess får de marinera vidare och jag dansar vidare med mina kartonger..
Efter kaos kommer alltid ordning! Eller?
Dansande räven. Han-som-håller-vinden.
Leende hjorten. Sitting Bull. Dansa-med-vargar.
Indianer genom tiderna har haft vackra namn, namn kopplade till något som är dem, något som pratar om deras karaktär, deras kännetecken.
Jag tittar ner på min dotter där hon girigt äter av bröstet, längtan och kärleken i hennes ögon. Bröstet är både näring och kärlek men hon gör det med sin lilla näve knuten, strax under hakan visar hon sin hand. Hon är ett litet powerpack!
Alla barn är starka, tåliga annars skulle de inte ha landat här men hon är på "uppdrag" den här bruden.. Det är jag säker på.
När jag ser henne far det genom mitt huvud "Hon-som-äter-med-knuten-näve" eller "Selma-äter-med knuten-näve".
Jag vet inte heller varför hon skall heta Linnea, det var liksom självklart. Namn även hos oss bär mening. Selma, en kärleksförklaring till flera starka kvinnor. Kommer från Shelma, keltiska som betyder vacker utsikt.
Men Linnea verkar komma "som ur det blå".. Jag vet bara att det passar! Att det är hon, att namnet är hennes.
Inom Aura-Soman och nummerologin räknar vi också på namnens energibetydelse, allt bär ju en energi, även namn. Men i detta fallet räknade jag inte innan vi namngav henne.
Vi namngav henne först och räknade sedan.. Intressant resultat!
Nu har hon somnat.. "Vår lilla indian", denna gång med händerna över huvudet, så vidöppen, så sårbar som bara ett barn kan vara. Gott att se!
Kanske är hon även "hon- som-sover-med- öppna-handen"? Vem vet?
Vi lär känna henne långsamt och den som lever får se.
Tillbaka i bloggen igen efter ett långt uppehåll!
Det är morgon i det nya landet och landet kändes som om det just kommit ur tvättmaskinen..
Inatt har det stormat och regnat rejält men lagom till promenaden genom skogen till skolan så mojnar det och försiktiga bitar av ljusblått visar sig mellan det grå.
Familjen och jag själv har också precis kommit ur tvättmaskinen! Det kostar på att flytta..
Många beslut, många band som klipps och mycket nytt som skall skapas.
Den processen pågår såklart länge men ändå, ändå har jag denna morgon känslan av att vi lite nu "hängs ut på tork".. Livet börjar få struktur, ordning och saker och ting löser sig, utmaning efter utmaning.
Skolflickan vandrar bredvid mig, filosoferandes med sin ryggsäck på ryggen och ett jätte lönnlöv i sin hand. Hon har såklart, som vanligt, höll jag på att skriva, klarat sig galant.
Fyra flickor möter upp varje morgon för att slåss om hennes gunst, se på lillasyster och tjattra om dagens begivenheter. Hon tar det med ro..Lite fundersam ibland men sällan uppgiven.
En känslig fighter!
Just nu fascineras hon av språket, det nya och hennes mor över hur fort det går.
Klassfotbollen har börjat och redan nu är ordet "match" glömt, i Norge heter det "kamp", fotbollskamp och det säger hon numera i varje mening. Själva ordet Norge sägs också med den norska betoningen utan att hon själv registrerar vad hon säger.
"Vecka" har blivit "uke" medan jag vände ryggen till.. känns det som.
Denna morgon ser hon på mig med sina stora blå och funderar:
"Mamma, jag har fattat att jag skall gå in på toaletterna där det står "jenter", för jag är ju flicka. Men vad är då "guttar" för nåt?"
I samma ögonblick som hon hör sig själv svarar hon snabbt:
"Nej, "gutter" skall det vara och om det ena är tjejtoa borde det andra ju vara killtoa. Alltså är gutter killar, eller hur mamma?"
Jag kan inte annat än le instämmande, inte bara för att hon har rätt utan för att hon också hörde sin felaktiga ändelse och korrigerade sig själv. Språket lever i hennes öron.
Det är morgon i det nya landet och jag tror bestämt att solen gått upp!
