onsdag 30 december 2009

Nytt år på kalla fötter!


Som vanligt tänker jag när jag ser ut genom köksfönstret i den tidiga morgonen. Hela världen ligger djupfryst utanför tom mina bara fötter där jag står framför kaffebryggaren håller på att frysa till is. Vårt gamla kök saknar nämligen värmekälla så det är dagar som denna man skall baka eller laga mat i ugnen för att värma upp den något.
Nyårs firande brukar ju gå i kylans tecken! Är det kallt någon gång, riktigt kallt så brukar det vara runt nyår. Som vanligt med andra ord, alla goda föresatser kan frysa inne tills det nya året är väl inkört..

Hela familjen har gått in i midvinter"mood". Det innebär långa kvällar med tända ljus, stor, vild eld i öppna spisen, filtar, te, böcker och tv medans vinden viner och skriker runt husknutarna.
Sedan låååånga sovmorgnar, gärna tills solen står högre på himlen och stuan blivit varm nog att vistas i utan eld. Ett sorts vinteride i miniformat.. Så länge det nu vara!

Året är strax slut. Det blev ett ganska självupptaget år med många nya ting..
Flytten från Sverige till Norge, husförsäljning, ankomst lilla Selma, nya förhållanden för Claire, nya förhållanden för oss alla och totalt 129 bloggar, varav 122 är publicerade läste jag alldeles nyss.
Det är inte många men å andra sidan, jag började inte förrän i mars men jag hade intentionen att skriva minst ett inlägg om dagen. Sådan har det nu alltså inte blivit.
Mycket har kommit emellan men skam den som ger sig, nästa år skall bli bättre på skrivarfronten.

Visst är det mycket som skall bli bättre till det nya året? Visst är det intentionen. Men såsom min egen coach så fint sade det igår: "All of that, those intentions are just words. Words only until you put them into action, then they start to make a change!"
Jag har bestämt mig för mindre med ord och mer för jobba i år dvs se till att alla ord som runnit ut faktiskt blir till aktion..att saker kommer ur händerna. Det är mitt andra nyårslöfte.
Något annat behövs inte..

Pga sjukdom och familjeangelägenheter firar vi nyår såsom året har varit i övrigt, hemma, bara vi i familjen. Vi skall umgås, laga god mat och tacka för det fina år vi fått.
Projicera ut våra önskningar emot det nya, njuta varandras sällskap. Sen sover vi nog länge på nyårsdagen, vår vana trogen, den skall vi nämligen inte ändra på.

Ett GOTT NYTT ÅR önskar jag dig, käre vän och läsare. Jag hoppas du funnit bloggen värd att läsa och jag skall göra mitt bästa för att inte upprepa mig alltför mycket det kommande året utan hålla mig på tårna. Låt oss se hur många texter jag lyckas lägga in.. Action!

tisdag 29 december 2009

Ordets makt.. en liten vit lögn..


"Jag sa till henne att det inte var sant. Att det inte var han utan det var jag.."
Jag hörde hur han bet sig i underläppen trots att vi talade i telefonen, såg honom framför mig och insåg att han antagligen gned sina ögobryn med den fria handen. Det gör han alltid när han har bekymmer och behöver tänka.
" Men varför då? Varför tar du på dig "skulden" eller åtminstone ansvaret för något du inte behöver?" Jag visste svaret och ändå blev jag tvungen att fråga..

"För att jag kan ta det! För att jag kan bära "hundhuvudet", det kan inte han i detta läget och jag vill definitivt inte att hon inbillar sig att skulden ev är din.. Det är så jävla långsökt att det inte är sant i sånt fall och då måste hon få höra hela historien, fatta allt och vem är betjänt av det? I det långa loppet liksom?" Han suckade tungt.
"En liten vit lögn. För att stilla allt grummel.. Jag vet att du hatar ordet tom men kanske, kanske finns det behov av vita lögner ibland, eller?" Vädjan var inte långt borta nu.

Du känner mig för väl tänkte jag och kände insidan skälva till av obehaget. Det är så med dessa människor, de som känner oss såsom insidan av sin egen vante. De vet vilka strängar de kan spela på även om de ibland vill spela falskt och vi går med på det ändå. Regelbundet såsom klockan vandrar över urtavlan kom nästa inlägg i debatten...
"Du väljer ju ibland att inte säga något alls, att förtiga, att låta saker ligga. Är inte det en alternativ "vit lögn"? Eller tycker du inte det?"
Ny vädjan i rösten men samtidigt, jag vet ju att han tycker det. Att jag är hemlig, att hemligheten och tystnaden är en form av "vit lögn". Ett förtigande..en avsaknad av bekräftelse..
Rätta frågorna måste ställas för att få rätta svaren annars kan svaret alltid bli:
"Jamen du frågade ju inte.."

Ändamålet helgar medlen hette det förr. Dvs att det finns saker som är så viktiga att bevara att en vit lögn kan vara befogad. Är det så? Eller är en lögn alltid en lögn om än i gyllne skor?
Kan du acceptera och förlåta en lögn senare, om du får veta varför? Om du förstår?
Är det samma sak med avsaknanden av information? Kan du köpa den lika lätt?
Jag grunnar på detta igen, allteftersom dagen försiktig trycker sig fram genom nattens mörker.
Kylan står som en vägg därute men solen syns över Oslofjorden och snart gryr dagen..

Det är inte stats hemligheter jag pratar om härovan, det är relationer mellan människor. Sättet att hantera verkligheten på och jag fundera över mitt sätt, mitt arv till den här världen.
Året är på väg emot sitt slut, en ny cirkel sluts, en annan öppnas..
Kanske är det därför jag är så tankfull, något skall slutas för gott och jag vill göra det med det bästa av samveten. Njut dagen med de verktyg som bjuds!

söndag 27 december 2009

Tillhörighet.

På julafton vandrade jag tillsammans med svärmor genom snön för att besöka en närbelägen kyrka och ringa in julen. Jag har besökt kyrkan tidigare men bara på utsidan och jag hade ingen aning om vad man kunde förvänta sig.
Prästen var som tagen ur en gammal film. En äppelkindad, gladlynt, lite rund man som mitt under predikan hivade upp ett kreditkort.. Jodå, du läste rätt.
Han hivade likt den bästa lottomiljonärs utdelare upp ett jättelikt kreditkort, guldfärgat med en ängel på och med texten "credit unlimited" samt banknamnet "Den himmelske bank".

Därifrån jobbade han sig igenom hela predikan.. Talade om julen, pengarna, de heliga talen som såklart blev kortets pinkod. På det hela taget, ett brilliant upplägg.
Men jag skall inte sno detta koncept, hur bra det än var.. Nej, jag slogs av något annat. Något som träffade mitt i min affinitet denna dag.
Vad affinity är för något? Jo, det är våra känsliga punkter inom homeopatin, vår återkommande sår och skorpor och ärr.

Han talade om julens behov av tillhörighet. Att vi känner att vi hör hemma där vi är och att detta faktiskt ibland är ett val..
Man kan välja att ställa sig utanför i den bästa av omgivningar, de godaste av intentioner, kort sagt, man kan i stort och smått välja att bli en igelkott. Om man vill..
Eller så kan man låta sig svepas in i tillhörigheten, också den ibland på gott och ont. För visst, det finns problem inne i tillhörigheten också, inte tu tal om det, för att inte tala om att tillhörighet kräver delaktighet, ansvar, vilja och många andra stora och viktiga begrepp.
I vart fall oftast när det handlar om andra människor.

Lite sorgsen insåg jag att valet ligger där..för alla. Sorgsen blir jag för att en mig närstående person alltid valt bort och ser det inte ens själv.
Ser inte att linjerna runt tunnats ut, att människor försvunnit, ja, tom lagt benen på ryggen för att valet alltid varit att inte känna tillhörighet.
Därmed har all form av kommunikation och inneslutande i denna varma hand som tillhörighet faktiskt kan vara upphört. Broar har brunnit, vägar suddats ut och kvar är..??
Ja, vad är kvar? När tillhörigheten är borta.. Kan man klaga över ensamhet när man valt bort?
Finns den rätten kvar eller är den förbrukad?

Människan kan inte leva utan beröring. Det är bevisat.
Hur är det då med tillhörighet? Hur länge orkar man vara en ö?
Vad för typ av tillhörighet måste man ha för att överleva? Vilken är viktigast?

Såklart är detta lika individuellt som allting annat men väl värt att tänka över. Bara för det att man inte skall säga nej per automatik utan kanske tom utmana sig själv att ibland säga ja.
Trots att det är jobbigt, utlämnande och lite läskigt.
Igen, något jag skrivit om förrut men som tagit en ny cirkel inom mig.
Hur är det med dig?

lördag 26 december 2009

Svnoska samt ting & tang..


"Jeg må fråga moren mi om noe.." vrålas det i hallen när jag stänger av duschvattnet på juldagen.
I nästa sekund hör jag hur hon korrigerar sig själv..
"Jeg må spør moren mi om noe!"
Ingen har sagt något. Mannen, han som talar både språken med samma lätthet, sitter i soffan och ser en film men säger inget.
Vi talar såhär numera, Claire och jag, en sorts svnoska.
I vissa sammanhang låter svenska ord jättelöjliga och i vissa sammanhang norska, inget känns "rent" längre.

Jag drömmer om norska ändelser.. Vad heter det egentligen? Inser att jag försöker sätta "att" framför vissa norska verb men till föga hjälp. Det är bara en gammal ryggmärgsrörelse som inte längre fungerar.
För några år sedan skrattade jag gott åt min vän B's norska "halloooo" när han kom in någonstans. De säger nämligen inte "hallå" med betoningen på Å, som svenskarna gör utan o:et är rent. Nu ropar jag själv "hallo" till min dotter när hon kommer in och hon svara på liknande sätt. Inte heller frågar hon längre efter "kåla" dvs Coca-Cola" utan hon frågar efter "kooola" med ett o på plats.
Min nya fina norska Nokia saknar de välbekanta ä,ö och har istället det mera användbara ø och æ. Ibland känner jag mig sålunda berikad, ibland som en analfabet.

Svenskar hävdar alltid att norska inte är något problem för dem!
Bah, säger jag, det tror jag inte ett skvatt på. Svenska är däremot sällan ett problem för norrmänen även om jag mött undantag. Svenskarna har varit vana att ses som "lite finare", storebror och därmed har de flesta andra fått rätt och packa sig därefter. Vi vill, som goda svenskar inte se att det faktiskt är större skillnader mellan oss och broderfolken än vad vi vill tillstå.

Jag vet att det bara gått några månader men jag vill ändå inte prata så här.. Jag vill att människor jag möter skall känna sig respekterade genom att jag vinnlägger mig om att tala deras språk. Kan jag? Eller kommer det att vara som att lära en fransman snacka spanska?
Han förblir en fransman men med spanska ord eftersom språken ligger för nära.
Ungarna på Claires skola berättade snabbt för mig om pappan, pappan i B klassen, han som snakker svensk men med norska ord. Jasså.. vill jag bli sådan? Lost in translation?
Mellan två språk? Jag är en ordmänniska.
Skriften liksom språkets bärande känsla är viktig!

Antar att det är som med allt annat, träna, träna, träna..För jag vill inte att Selma skall vara "lost in translation" på dagis.
Jag vill att hon skall vara "sulten", inte hungrig. Vara "sint", inte arg.
Ha det "gøy", inte kul. Gå och lägga sig "stille og rolig", inte lugnt och stilla.
Jag vill att hon skall kunna ta en "utfordring" inte en utmaning.

Likväl som jag vill kunna följa mina kommande kunder i deras utläggningar och de skall känna att deras ord kan flöda utan att det stoppar upp hos mig.. Ordets flöde är viktig i en konsultation. Känslan det bär..
Så, ytterligare en dag att träna på.. en utfordring att lägga till nya ord, se vad min svigermor och svigerfar har att säga om detta.
Wish me luck! Att känna sig som en analfabet duger inte!

fredag 25 december 2009

Berömt antiklimax


Hur mår du på juldagsmorgonen? Mental baksmälla? Kanske tom en vanlig baksmälla,om du inte har små barn? Det är inte så att jag tänker"var det bara det".. Absolut inte! Men känslan av att något är avlevererat finns ändå där..

Mycket av den inhandlade julmaten är tillredd (om än kanske inte uppäten), alla paketen som legat packade i veckor eller dagar är uppslitna och kanske tom använda redan.
Alla känslor som piskats upp har dalat ner och lagt sig i viloläge och man vaknar med ett:
"Jaha, och nu då?" Kan inte tro att det är bara jag och grisen som funderar på ett liv efter julen?! Kanske är det så, inser jag, i skrivandets stund..
Att det är så att mycket skjuts upp med ett:
"ja, vi gör det efter jul" eller ett "jag skall ta tag i det efter jul" När julen sen är över, tja, då är det dags och i vilken ände skall man börja?

Dessa dagar mellan jul och nyår, mellandagarna, som de kallas på svenska eller romjul på norsk. Det senaste uttrycket är nytt för mig så jag undersöker noggrant vartifrån det kommer och finner att det kommer från ett gammalt ord som betyder:
"som ikke trenger å holdes strengt hellig"
Spännande! Betyder detta att jag är något på spåren här?
En tanke som inte bara jag har eller haft dvs att tiden mellan "full i magen och antiklimax" och det annalkande nyåret är en tid till just det, förberedelser inför allt det där som komma skall. Det man skall ta tag i..
Det som skall göras när det nya året kommer!

Sålunda, är detta hela världens "månfas"? Den tid då nästan all verksamhet upphör, man är hemma.. Världen står still. Ser man i kalendern så inser man också att vi passerat vintersolståndet dvs den 21 December, sedan står "solcykel nästintill stilla" i runt 2 veckor innan det börjar ljusna.. Dvs innan vi går emot våren med pyttepytte steg.
Hmm, nu känns det med en gång mindre illa! I vart fall hos mig..

Det känns inte som antiklimax längre, utan som en förberedelse period, en stunds vila i familjens trygga famn innan allvaret och de goda föresatserna om ett nytt år tar vid.
Me like! Ett nyårslöfte har jag redan avlevererat här på bloggen.. Ett annat är på uppsegling inom mig men jag har ännu inte bestämt mig för om det är dags att eller om jag ens har lust att göra detta löfte offentligt.
Då behöver jag inte skynda nu alltså.. Inte skynda alls.
Jag använder min Romjul till denna eftertanke och sedan kan jag återkomma. Trevligt!
Då får du vänta och se.. Under tiden kan du också fundera på livet efter julen.
God fortsättning i fridens tecken! Klem.

torsdag 24 december 2009

Död åt julenissen! Länge leve julenissen!


Med hopprepet i högsta hugg stod hon på golvet till stuan, bakom henne brann juleljusen i fönstren, från Tv:n strömmade julmusik men hennes uppsyn var allt annat än julmild, hon såg kort sagt irriterad ut.
Där jag hastade runt med en massa sista minuten grejor, trots att det var dan före dan före dan tog jag förgivet att det var min brist på uppmärksamhet som framkallat irritationen. Det förvånade mig något eftersom hon är rätt mild till sinnet, mitt stora änglabarn.
Nu såg hon dock rejält arg ut och så kom det, i samma ögonblick som jag stannade kvar på en fläck längre än 20 sekund..

"MAMMA, finns julenissen? Jag tror nämligen inte han finns.. länge." Lång andhämtningspaus, tårarna ser ut att bränna bakom ögonlocken och munnen till ett streck.
Tror jag det efter den öppningsrepliken och ansatsen.. Hjälp, vad säger man nu?
"Jasså, vad får dig att säga det, gumman?" En del år som mamma har lärt mig att inget ta förgivet gällande denna dams antaganden.
"Mamma, jag SÅG dräkterna på REMA, vad skall man annars ha dem till? Hur kan julenissen komma ner genom den trånga skorstenen? Hur kan han prata flera språk när jag var liten och inte nu? Hur hinner han vara på alla ställen på en gång och..." Längre hinner hon inte förrän tårarna väller ner över kinderna, ilskan förbyts till smärta och dragen i ansiktet förvrids.

TOUCHÉ! I ett enda ögonblick vet jag att det är över! Död åt julenissen! Adjö oskuldsfulla Claires fantastiska fantasivärld! Jag hoppas kunna rädda några spillror av den..
"Nej, det är sant, gumman, Julenissen finns inte, inte på riktigt. Han finns i vår fantasi och i våra önskningar som de flesta andra sagofigurer. Vi önskar alla att han vore sann!"
"NI HAR LURAT MIG!! Varför har ni lurat mig i alla dessa år? Jag skall minsann berätta för alla barn på skolan som misstänker att han inte är sann att han verkligen inte är det!"
Hon stampar med foten, skrapar i marken, tårarna rinner över, liksom smärtan.. Jag minns i en flash en annan tid, en annan döende julenisse, en annan mamma som försökte förklara och jag slår armarna om henne.
"Vännen, jag tror att de andra barnen på skolan som säger att julenissen kanske inte finns, vet du, jag tror att de vet! De vet att han inte finns..på riktigt. Men som sagt, han finns i allas våra drömmar!"
"VAA? Finns det andra som vet? Å, varför.. Varför har ni lurats?"
"För att vi vuxna minns hur underbart det var att vänta på julenissen, att drömma om hans ankomst. Att verkligen tro på något utanför oss själva som är så gott!"
Inser när jag säger det att det känns sant ända in i hjärtat. Jag fortsätter..
"Så, därför låter vuxna alla barn tro så länge det är möjligt. Precis som du nu får bestämma om du vill vara med och låta Selma tro på julenissen eller ej. Det är upp till dig! Vill du vara med och luras? Vill du vara med i det vuxna laget nu?"

Bakom ryggen håller jag hårt min tumme i förhoppningen om att hon inte skall säga nej vet du vad, Selma skall inte luras om någon jäkla nisse. Men jag känner henne ändå fortfarande rätt gott för hon ser upp på mig och säger storögt:
"Vaddå, menar du att Selma inte skall få tro på julenissen? Såklart skall hon tro på julenissen. Alla vill väl tro på julenissen! Han är ju helt underbar!" Hennes blick klarnar, tårarna torkas på baksidan av handen men frågorna är inte slut.. Under en lång stund diskuterar vi julenissar, svenska, norska, tidigare jular, gamla lögner och varför.
Min lilla, stora tjej har blitt stor! Julenissen är död utom som sagofigur och glädjespridare.

Så kommer nästa utlägg..
"Men mamma, då kan väl jag få vara julenisse i år? Nästa år måste ju grannen vara eller nåt för då kommer Selma att se om jag går ut och köper grädde eller nåt.. Men i år, i år mamma då är hon för liten! Kan inte jag få vara julenisse och läsa på alla paketen..? SNÄLLA!"
Den nya julenissen är född! Familjen har fått en ny underhållnings och julenisse general.
LÄNGE LEVE JULENISSEN!

Jag hoppas det kommer någon till dig också! Om inte annat, ta dig en stund att drömma och önska idag! Dagen idag är full av magi och vem vet.. Det kanske slår in förr än du anar!
GOD JUL TILL DIG OCH EN STOR, VARM OCH RÖD JULEKRAM!


tisdag 22 december 2009

Vad är julen värd?


I gårdagens avisa stod att läsa:
3700 familjer i Norge söker bistånd från Frälsningsarmén för att klara julmaten! Dvs de ansöker om en korg med det allra nödvändigaste för att klara julen. Värst är det för de små barnen säger en frälsningssoldat till tidningen och jag ryser in i märgen.

Ser mig omkring i det bostadsområde där jag bor, där folk är läkare, reklamfolk, banktjänstemän, välutbildade på alla de sätt. Bilarna som passerar mig när jag trillar vagn är nya, BMW, Mercedes, Audi, Toyota och vinterutstyret är på, takboxar och dylik. Allt klart för vintersemestern.
På vårt köpcentrum, som faktiskt är Skandinaviens största finnes inte en enda parkeringsplats, oavsett vilken tid på dygnet du kommer just nu. Människor bär ut Wii spel, cyklar, nya slalomutrustningar - av finanskris syns inte ett spår! Hur många av dessa lever på gröt efter jul? Finns det en tid efter jul?

"Hur många par byxor tycker du att ett barn skall ha?" frågar väninnan på telefonen, hon har flera barn och liksom jag grunnar hon titt och tätt på tingens ordning.
När köper man vad, vad behövs nästa gång och vem behöver det..
Ja, hur många par skall ett barn ha egentligen? Jag vill att min dotter skall ha ett par på sig (såklart, det är minus 10 ute), ett par i ombyteskorgen på skolan, minst ett par nya tills imorgon då det finns gränser även för vår tvättmaskin. Claire har många fler än så, fast ändå inte många fler än så som hon gillar.
Vi har länge kört runt på tre byxor av samma märke, fast i olika färg, ett hallonrött par, ett lila par och ett vitt par. De var omtyckta, passade bra men så plötsligt, tjilivipp, som i ett trollslag, dottern hade lågvattenmärke på alla tre! Såklart, samtidigt eftersom de alla var samma storlek.
Då fallerar hela garderoben på en endast gång och en större investering är på sin plats..

Jag har lite dåligt samvete i år då jag på föräldrarledighet och pga försäkringskassans ringa förståelse för företagare, är lite låg i kassa. Dotterns önskningar överskrider budgeten och trots att jag vet att det bra att önska och inte få allt.
Vi har det underbart bra med massor av julemat, delar av familjen på plats och friska, gran, fler julegåvor än någon orkat räkna, vi har värme och brasa och el.

Allt detta tänker jag på medans jag fyller korgen under vagnen med pantflaskor från garaget, ja, de har en tendens att samlas där och trillar min barnvagn genom snön mot butiken.
Här skall pantas! Panten går nämligen just nu till Röda korset.
Visste du att det är bara i rika norden som man har pant på PET flaskor? Detta alla klimat möten till trots. (Men visst ja, det var en annan blogg..)
När pantningen är klar känner jag mig något rikare till sinnes. Dessutom vinner jag trettio kroner på Röda korset lotten.. Finner jag en Frälsis låda någonstans så åker pengarna in där!

Till nästa år har jag ett nyårs löfte bestämmer jag på vägen hem. Under årets varje månad skall jag jobba ihop till en Frälsis korg till nästa jul. Skall bara ta reda på vad de kostar.
Det är 12 familjer till nästa jul.. Tolv familjer mer än ingenting.
Vad är julen egentligen värd om man inte får ge?

torsdag 17 december 2009

Förväntningar.


Den äldre damen håller lottokupongen mellan händerna såsom ett litet barn håller sin drickmugg. Affärsbiträdet ser på henne och ler i mjugg innan han säger:
"Sååå, dags att vinna i helgen nu då?"
Damen ser upp, leendet sprider sig i hela ansiktet liksom förväntningen när hon svarar:
"Ja, vet du.. Jag har spelat så länge att jag börjar förvänta mig att det är dags nu, att det är min TUR!"
Han ser förvånad ut, den unge mannen, hon vände ju på hela konceptet. Inte blasé såsom den gamla spelaren gärna blir utan med förhöjd förväntning, såsom man känner när t ex spelar ett brädspel och avslutningen närmar sig.

"Mamma, mamma, vad är 24 -16?" Dotterns frågvisa näsa i köksdörröppningen.
Det är inte svårt att veta vad det är hon hintar om, 16 December igår, Julafton den 24.
Frågorna haglar.. "När kommer julenissen, jag menar, vilken tid?" "Har han en nissa med sig i år?" " Vart skall släden landa när det inte finns någon snö?" " Vi har väl inte eld i spisen på julafton? För tänk vad han skulle bränna sig om han kom ner den vägen!"
Beviset på dagens mångkulturella barn! De har sett den amerikanska tomten komma ner genom skorstenen likväl som de mött tomten under många namn, jultomten, julenissen, St Nicholaus, Santa osv. Inget är konstigt! Samma nisse, olika tider och form.
MEN, samma förväntan.

"Mmmmm, iiijjiiijiii..kakakkakakaka" låter den lilla där jag precis lagt henne på sängen. De små ögonbrynen kraftigt ihoprynkade, munnen till en klagande strut och jag ser tankarna flyga som svalor i hennes ögon. Hon tänker väl inte gå? Hon, mamma personen? Hon kommer väl och lägger sig? Oavsett om jag drar av mig morgonrocken eller tröjan blir reaktionen densamma. Hon ser ut som en farbror som första gången besöker en strippbar..
MMMMMMM, tuttar!! Ljudet förändras, blir till den gnyende valpen, kroppen gungar från sida till sida, saliven ökar synbart och hörbart och man känner i hela kroppen.. Nu är det bråttom, bråttom! Jag glider ner bredvid henne, puffande och buffande når stormstyrka och man faller nästan ur sängen av förväntningen..Den efterlängtade närheten och näringen, sömnen och kärleken.

Jag tror inte på julenissen längre, tyvärr. Inte heller på tandfen eller bergatrollen..
Men jag lever fortfarande i förväntningen att få uppfylla mina drömmar! Jag tror fortfarande att det är möjligt trots att drömmarna genom åren blir fler och fler.
Jag menar, jag har bockat av många av dem... Resan till Japan och Australien, min egna häst, mitt egna företag, simmat med delfiner och sjökor, dykt i tropiska vatten, hållt ett nyfött barn i mina armar, osv. Livet har gett många möjligheter!
Ändå finns där så oändligt många förväntningar och drömmar kvar. Drömmar verkar liksom vara förknippade med den tidsålder man lever i, jag menar, såsom ovan, drömmar är som don efter person. De är flexibla.

Snart är jag fyller jag 40.. Kanske är det därför jag sitter här med dessa funderingar?
Jag vill göra det mesta av mina förväntningar, vill sitta på hemmet, lite sliten och säga:
"Vet ni.. Det var en sjuhelvetes resa! Men den var värd varje steg! Nu kan jag åka hem!"
Det är upp till mig att se till att det blir så!
Så, dags att fånga dagen! Dagens dröm är en man som tar sig säkert hem från sista uppdraget inför julen, det är rödbetssallad från Sverige (se där! en minidröm), en plåt med vaniljfudge till tjejerna, en brasa och gott om själsro! Imorgon börjar julen..

tisdag 15 december 2009

På Måndag gör jag ingenting, ingenting..


Är det inte så den går den gamla jullåten?
"På Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting,
På Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring,
Onsdag går jag ut och vankar osv"

Den river i bröstet som en ulv, en ulv som någon försökt stänga in.
Den ylar som ulven, sparkar och försöker spränga min bröstkorg.
Min dotters förvånade ögon på mig när jag sätter igång. Hon tror helt klart att jag är arg på henne, att jag på ett eller annat sätt förlorat greppet och det är bäst att sätta sig i säkerhet.
Gulligt eftersom det är de första indikationerna på någon som kan kallas rädsla hos spädbarnet, ett tecken på tillväxt.
Men samtidigt, så förbaskat irriterande.. Hur förklarar man för henne att mamma bara är sjuk? Mamma hostar som en maskin och kan inte stoppa det!

Influensan har slagit mig som en bomb och jag har glömt hur vidrigt kladdigt, irriterande svettigt och total energiupplösande det är. Plus, inte nog med det, det tar tid!!!!
Dagarna såhär innan jul som så ofta pinnar iväg ändå, tja, de springer undan nu såsom galloperande hästar.
Jag ser högen av mail växa, frågorna, samtalen, mötena...
Jag hör telefonens plingande, ser dess blinkande men orkar inte! Orkar faktiskt inte ens bli nyfiken. Helt olikt mitt vanliga själv.

Kudden drar.. Den ylar också men efter uppmärksamhet och värme.
Det tar ju ändå bara 45 minuter att gå och lägga sig. Vad jag menar?
Jo, det tar 45 minuter att hosta klart innan man somnar och när man gör det är nattduksbordet fullt av brukta näsdukar, urdruckna vattenglas och påsar med halstabletter.

Igår eftermiddag gav jag upp.. Tog dessa fyrtiofem minuters skrabbande medans den lilla ivrigt glufsade i sig tuttes varma innehåll, tack gode gud för att det fortfarande funkar.
Rummet försiktigt upplyst, rullgardinen till hälften nere och utanför fönstret mörknade det fort. Där och då, i gatlampans sken, började mjuka, stora snöflingor singla emot marken.
Ja, de singlade faktiskt för första gången i år!
Likt de stora sjok av bomull som de liknar, lade det sig runt min hjärna och det blev äntligen tyst! Jag njöt av att göra absolut ingenting!
Hennes rytmiska sovandning, mina visslande lungor, ljudet från en avlägsen TV var allt som hördes. Snöflingornas vals, det duniga huvudet och gatlampans fladder var allt jag såg när jag långsamt accepterade - på Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting!

Vi somnade båda, sov den läkande sömnen i över tre timmar.. varma, trygga och nära, nära.
Idag är det Tisdag och jag ser mig omkring, mig omkring..
Nosen upp ur dimman.. Kanske.. Kanske lättare det idag. Vi får se.

söndag 13 december 2009

Jul i svingen..


Nu har det varit tyst härifrån i nästan tio dagar. Ledsen för det, käre läsare.
Jag har varit borta och hållt kurs, tagit med med en influensa hem, arbetat på den, nästan kurerat mig och under tiden har tankarna och dagarna rullat på.
Det händer mycket just nu, på många plan och jag får säkert möjlighet att komma tillbaka till dessa här i bloggen, behovet av att skriva av mig är stort nu.

Den första pepparkaksdegen, som var utbakad för ca 10 dagar sedan är uppäten om sisådär 5 pepparkakor.. Ingen fara! Jag gillar att baka och jag har god hjälp men julen närmar sig, baciller i kakorna är mindre kul.
Saffran är inköpt. De har vackra förpackningar på apoteket här i Norge och jag gillar att gå till apoteket för saffran, det känns gammaldags och högtidligt.
Julkorten, de tryckta med flickornas bild på kom med posten igår. Jojomensan, här har vi fortfarande Lördagsutdelning OCH gammaldags härligt FUNGERANDE post!! Coolt va?
Jag känner mig bortskämd när jag går in på posten, njuter av hur det "skall" vara.

Norsk julmat tränades jag i redan förra julen men denna gång blir det på "allvar"..
Tynnribbe dvs tjocka revbenssjäll med stekt svål, pinnekjøttsom är en sorts torkat, saltat kött som måste smakas för att kunna förklaras. Lutfisk med bacon, tänk att fisk och kött, speciellt svinkött är så gott ihop. Medisterkake, missade jag förra julen så det är dags i år.
Sosisser, vet jag inte, är inte så förtjust i köttkorv men å andra sidan, jag har prövat många nya smaker här i år och gillat de flesta. Så pröva skall jag nog.
Maken skickas till gränsen.. Jag vägrar fira jul utan rödbetssallad, så är det bara och svenskt kaffe börjar bli ett måste. Har inte hittat ett bra norskt bränneri till detta ännu.

Sen njuter jag hejdlöst varje morgon klockan halv åtta.. likväl som klockan arton varje kväll.
Barmhärtig sybarit? Om jag frossar i mat? Läser jag hemlig lektyr? Dricker något förbjudet?
Nej, jag ser på julkalendern med min dotter och njuter ända in i märgen!
Julkalendern för året heter just "Jul i svingen" och handlar om barn och vuxna i en liten norsk avkrok, en fint litet samhälle som har allt ett samhälle skall ha för att gå runt.
Här finns allt jag vill ha i en julkalender också, snö, julförberedelser, komplikationer, vuxna som inte är perfekta utan som är som vuxna är mest, fulla av nojjor, egna intressen och massor av kärlek.
Igår kväll skrattade jag högt åt huvudpersonens pappa som blev skickad från bordet för att han sjungit nidvisor om sin svärmor.. Dotterns såg upp på mig, skrattet lekte i hennes ögon och så sa hon: "Mamma, det är första gången på typ en vecka jag hört dig skratta!"
Skamsen insåg jag att hon hade rätt. Jag vill skratta oftare än så!

Imorse grät jag.. För att Burres mamma äntligen fick bli Lucia. Trots att Lucia dagen är hennes födelsedag så fick hon aldrig vara Lucia när hon var liten, nu fick hon det i födelsedags present av sin son, att vara hela svingens lucia. Löjligt kanske.. Men jag njuter för den berör!
Det var länge sedan en julkalender berörde mig och det gör julfirandet så mycket ljuvligare.

Ha en underbar dag med ljusets drottning! Själv skall jag väcka mina nära och kära till julmarknad, några minusgrader och en uppgående sol.
Kanske törs jag drömma, drömma om en dag utan snor? Kramen!

torsdag 3 december 2009

Ett nytt avsked


Sitter här med Decemberkylan vinande utanför fönstret, Selma sover ännu sin skönhets sömn och resten av familjen har hastat ut i verkligheten.
Brasan har precis börjat spraka, jag är glad att vi har den! Den värmer både inre och yttre när det behövs.

Min grundmurade tro om vad som händer när vi lämnar detta jordelivet är oftast en stor hjälp för mig när jag hanterar döden, dess närvaro och tankarna runt den. Jag delar Koskinens tro på att en del av livet handlar faktiskt bara om det, att lära sig relatera till att vi en dag skall dö.
Men trots detta, eller kanske pga detta så saknar jag starkt bandet till den fysiska personen.

Idag är det så igen! Jag tar farväl av P!
P som var en stor del av min barndom, en del av min släkt och en länk till min älskade farfar. Vi har talat mycket om döden, han och jag då han var en av de få som vågade det då min mamma dog.
Make no misstake! Vi var sällan överens! Två envisa oxar, faktiskt födda på samma dag men med många, många år emellan var vi båda väl försedda med starka åsikter som vi inte tvekade att lufta och sålunda hamnade vi ibland i luven på varandra. På ett kärleksfullt sätt.. Men ändå, helt klart i luven.

Han var pedagogen som fortfarande vågade leda. Stora bullrande skratt, stor kroppshydda, såsom gammal elitidrottare också full av egna åsikter. Han var den första människa jag träffat som sov på golvet, helst utan madrass och som gärna också satt där.
Trots detta minns jag just i detta nu mest hans kreativa sida - hur han gjorde ett blomsterarrangemang till min mors grav som bestod av svenska,danska och finska flaggan. Ett vackert arrangemang som knöt oss alla samman.
Han tecknade vår fäbodstuga ur minnet, en kväll hemma i Danmark och sände det till min far. I varje pinne var det korrekt, ett sorts fotografiskt minne.

Jag hoppas han tar med sig några minnen från oss, jag hoppas han hann uppfatta Selma och inbjudan han fick!
Däremot vet jag att min mor tog emot honom, att han med sin hand i hennes klev över gränsen till det andra. Hon älskade honom och hans förmåga att locka henne till skratt, de skrattade så mycket tillsammans.

Himlen har blivit en stark karl rikare! Min mor har fått en kompanjon. Har en känsla av att hon kommer att behöva båda egenskaperna snart!
Tack P för ditt bidrag till mitt liv, min uppväxt och min kärlek till livet!
Res som du alltid gjort, med buller, bång och skratt! Res med lätt bagage!
Nu skall jag ringa din hustru, njuta hennes närvaro, finnas för henne såsom du fanns för mig!
KRAMEN, Maud

tisdag 1 december 2009

Religiösa funderingar i ditt och datt!


Mitt i pepparkaksbaket tar hon upp tråden, min åttaåriga filosof och miniälva.
Jag kan förstå varför. Vi bakar kakor, jag är med bara henne och vi sjunger gemensamt på låten "Mary's boychild" som hon skall träna på till skolavslutningen.

"Mamma, jag berättade för L om det där med Ängel Gabriel och blomman, du vet, det där som du berättade för mig om att det var så Maria blev med barn. Att hon inte behövde ligga med Gud eller så.. Jag menar, Gud är ju så stor. Hur skulle det gått till?"
"Jasså, vad sa L då?"
"Han tyckte det var spännande, så spännande att han funderade på att bli kristen!"
Jättefniss!
Hennes bästa vän är nämligen muslim och det har ökat deras fascination för religiösa funderingar, varför vi är olika osv.
"Men mamma, om Jesus var Guds son varför lät Gud honom dö då? Kunde Gud inte bara klivit ner och krossat alla med sin jättelika fot, lyft Jesus av korset och räddat honom?"
"Jesus valde att dö. Gud var missnöjd med människorna, så missnöjd att han funderade på att förgöra dem alla men Jesus tog på sig alla människors synder och dog för deras och vår skull enligt Bibeln"
För visst var det så..tänker jag och inser att det var länge sedan jag läste detta.

Hennes ögon står rakt ut..
"Va, ville Jesus dö? Skulle Gud förgöra ALLA människor? Maria också?"
"Ville dö och ville dö.. hmmm, han valde att dö för att människorna skulle få leva och nej, jag tror att Gud tänkte låta några goda människor komma till honom då han skulle förgöra jorden. Fast jag minns inte riktigt.."
"Sicken dålig pappa Gud är! Vad är det för mening med att vara Gud om man inte ens kan rädda sin egen son?!"
Ja, det kan man ju verkligen fråga sig tänker jag och inser verkligen att det är dags för en Bibel uppdatering om hon skall fortsätta med denna typ av teologiska frågeställningar. Då klämmer hon till med:

"Satt de tre vise männen ihop?"
"VAAA?"
"Ja, satt de tre vise männen ihop? De kom ju samtidigt med de där fårmänniskorna eller vad de nu hette och man får aldrig veta vilka de var en och en liksom.. Och I LasseMajas detektivbyrå spelar Mohammed Karat de tre vise männen och han är ju bara en. Fast han har en kvast över axlarna så han ser ut som tre.."
Hon ser tankfull ut och jag ler..
"Nej, de tre vise män var tre kungar som letade efter den "högste kungen", han från himlen, han, Jesus Kristus. Man får veta vad de hette i Bibeln, de hette Kaspar, Melchior och Balthasar. Fårmänniskorna heter herdar, älskling och de kom först för Änglarna berättade för dem om barnet!"
"Det vet jag! Hette Jesus "Kristus" i efternamn eller?"
Jag hinner inte svara förrän hon hoppar till nästa ämne med ljusets hastighet.

"Mamma, L visste inte vem Buddha är så jag berättade det för honom!"
"Jasså, vad sa du då då?"
"Det viktigaste, att han var en klok man, att han är jättetjock och har långa stora öron! Jag skall bli Buddist när jag blir stor!"

Jag ler! Tänk om livet var så enkelt alltid! Att man kan nöja sig med att följa en man med stora öron för att man gillar det!
Hon har stora funderingar, min gurka och det pågick i timmar.. Den ena efter den andra.
Det är inte utan att det bringar upp saker och funderingar i mig också såhär i juletider.
Såsom Jesus sade: Låten barnen komma till mig för himmelriket tillhör dem!
Jag tror jag förstår.. Öppet sinne, nya funderingar, nya och annorlunda svar.
Välkommen December!