Tidens linje..

Sista "riktiga" morgonen i vårt första norska hem.
Tystnaden har lagt sig då lillan fortfarande sover sin skönhets sömn..
Jag borde också sova, kroppen trött fortfarande även om den är på bättringsvägen men tanken "aldrig stilla stå" (som det så fint står i dikten) just nu.
Overactivity of mind - står det i repertoriet..
Maken led av samma sjuka igår kväll, märkte jag, då små service budskap avbröt allt som gjordes..Typ "javissstja, den skall skickas in" eller nåt dylikt.

Dottern besökte nya skolan, nya fröken igår, tillsammans med oss och sedan åkte hon och köpte blomma, glass till gamla klassen. Allt på en gång! Dåtid, nutid, framtid..
Är tiden verkligen linjär?? Det har jag alltid undrat och efter en del undersökande utfärder i detta ämne har jag kommit fram till att den inte är det.
I vart fall antagligen inte..

Tiden är nog en spiral, där allt existerar samtidigt, fast på olika plan!
Det har jag slagit fast, det är min sanning! Blev jag krånglig igen??
Ja, jag vet. Men det skulle förklara så mycket. Återkopplingar, synkronicitet, kunskap om saker som skall hända innan och medans det händer.. är du med?
Därför kan det ibland kännas som man är på flera ställen samtidigt. Eller? Känner du igen dig?

Någon gång känt att du känner igen en plats, en person, en händelse och vet hur det skall gå innan det sker?
Tydligast blir dessa tidslooper för mig när många saker avslutas och nya påbörjas..
Kanske är det då spiralens kanter ligger som närmast varandra så att avgrunden emellan dem egentligen bara blir ett litet överblickbart skutt..

Gravöl för huset - det har varit en fin tid, mellan skål och vägg..
Champagne för det nya huset - det blir en bra tid, mellan skål och vägg!
Vaniljglass, choklad och blommor för den gamla skolan!
Fest, baluns och introduktion för den nya!
Gravöl för den gamla firman - visste ju att den bara var för en tid, om än det blev 14 år.
Drömmar, önskningar och affirmationer till den nya - den skall hålla en stund, vara farkosten så den testas!

Adjö April månad och grattis lilla mamma, wherever you are!! Njut din dag!
Välkommen Maj, med sina sköna knoppar..och löften om det som är!
Ha en fin "lagom nykter Valborg"! Här jobbar vi vidare..
Har du en stund över? Kom gärna hit och hjälp till! Vi saknar armarna.. hahhahahahha.
Vi ses nästa månad. Kram, M

Illusionen som brast..

"Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor,

men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor -

en vacker vers som blev till grus,

en illusion som brast,

ty rosor i ett sprucket krus kan vara utav plast!"

Det är tufft ibland.. När illusioner brister(IGEN).. Även om man anade att de var av plast. "Allt har inte ett filmavslut uppdiktat i Hollywood" sa en klok person till mig samtidigt.
Nej, det är sant hinner jag tänka innan vi fortsätter..
"Du är kanske lite för andligt drillad, lite för upplyst.. Man kan inte kräva för mycket av folk! Vissa vet bara inte bättre, vill inte mera, orkar inte.."

Nej, det är möjligt! Men jag har också rätt till mina känslor! Att få ventilera dem.. En skitgubbe är alltid en skitgubbe, om bara förpackningen är ny. Innehållet är samma eländiga gegga, som förut.. Face the fact. Se sanningen, låt den tala.

En ursäkt är bara en ursäkt tills beteendet ändrats, kunskapen syns och känns..
Snack är snack tills verkstaden öppnar. Case CLOSED!

Imorgon, idag.. en annan dag..

"Imorgon är en annan dag" sjunger Christer Björkman i sin slagdänga och trots att jag inte är något fan av honom så vet jag att han har rätt.
Det var ju det jag skrev igår, eller hur??

Jag är en oxe, tja, i stjärntecken alltså.. Van att vara ganska kroppsligt stark, van att orka, van att flytta ut väggen fyra meter om jag tycker att det behövs, när det behövs.
Därför.. Kanske därför tycker jag så gränslöst illa om att vara sjuk! Tålamod att läka ut??
BULLLLLLSHHHIIIT! Jag vill att det skall vara gjort NU!
Att gå på 20 procent i evigheters evigheter gör mig blindgalen..

Kapitulerade gjorde jag för några dagar sedan, jag började medicinera mig själv emot bronkitis eller lungflammationen.
Hellre det än att ha det så här och ett självklart val i jämförelse med min husläkares mindre intressanta förslag. Kan själv.. Eller hur var det nu?
Idag har jag också tömt halschakrat!! Tur att jag har alternativa läsare på den här sidan annars hade ni väl sänt vitrockarna efter mig..
Vem sätter sig och "tömmer ett halschakra" mitt i flytten?
Jo, jag!! Det var nödvändigt för att komma vidare, för att hjälpa medicinen, flytet och mig..

Regnet forsar ner därut och för att ytterligare lyfta livsandarna har jag tagit tag i min extra vecka med tjejerna, mina tjejer, min bästa väninna, hennes tjejer och min gudbarn Leo.
Han blir enda tuppen i hönsgården..
Veckan på Gotland, veckan som öppnar sommaren.. Bad, sol, raukar, galna barn, ännu galnare vuxna dvs vi, Lannelin och jag.. Hehehehe..
Leendet tillbaka, bronker till trots!

"Jag fick en plats vid fönstret,
satt mig ner och titta ut,
Försvann i mina drömmar om ett vitkalkat hus..
Någonstans vid kusten slår blåelden ut,
där skall varma vindar smeka min hud,
att jag inte tänkt på det förrut..

Se havet stillar sig till ro,
Se månen stänka silver på vår jord,
en känsla större än du tror..
Där skall varma vindar smeka min hud,
att jag inte tänkt på det förrut..

Och vill du mig något får du följa mina spår,
bort över ängarna,
så långt det bara går och där vägarna tar slut står ett vitkalkat hus..
Där skall varma vindar smeka min hud,
att jag inte tänkt på det förrut.."

Dagar då man ingenting vill..

"Jag behöver din famn att gömma mig i
Jag behöver din famn mot min melankoli
Jag behöver dina drömmar då mina inte räcker till
Och jag behöver all din vilja de dagar jag ingenting vill

Jag behöver din tröst en natt som den här
Och nog är det tröst, att du håller mig kär
Men ändå finns det något som ännu större är
Och det är denna vetskap att du är den jag håller kär

Att bli älskad är stort, bara att älska är större!"
- Lisa Ekdahl

Vaknar med lungor som känns som de släpats ut och in efter en bil..
För få timmar..
Hostar mig hes och svettig..

Leker med barn..
Svarar i telefon, flera mörka buskap, om än väntade..
Våra saker i kartonger..

Städning som väntar..
Bärandet av möbler..som väntar..
Jag blir svettig av att gå till toalett..

Måste till posten.. Måste gå dit.. bara måste ingen återvändo..
Svettas dit med vagnen.. Köper kaffe på MacDonalds, lindra strupen..
Ser killen göra något märkligt..öppnar kaffet.. kaffet iskallt!

Lackar till.. smäller kaffet i bänken.. kräver ny.. svär.. ful tant, ful nuna!
Får nytt kaffe.. ingen ursäkt.. sur!!
Vankar hemåt.. Svettas på överläppen.. som en gammal tant..

Hostar lungorna ut ur kroppen igen.. På hallmattan..
Barnet skrattar.. tycker jag är rolig.. pussar till mamma, mjuka eeeejjiiet..

Hur i hela friden kan någon älska mig?
Var finna kraften till det som är kvar?
Var är floden? Det har varit ebb länge nu..

Ny dag imorgon - den stora trösten!
Famnen.. barnen.. skratten..
Livet är kvar!

Morgonen efter, dagen före..

Små ivriga händer drar mig i håret, klappar mina kinder omilt.. och det känns som en fröätande fågel, ni vet en sån där med trubbig näbb, försöker plocka loss mina ögonfransar från ögonen.
Jag bestämmer mig för att öppna dem och möts av jätteleendet, en snorig näsa trycks i mitt ansikte, en torr liten mun säger "eeeeiiiijjjjjjjj" i tjutande tjejig ton mitt i ansiktet och klappande ökar i frekvens.
Morgon. Morgon med bebis i sängen..

Selma och jag kraschade i soffan igår, trötta efter firandet medans pappa såg den efterlängtade filmen. Den som tyvärr inte ens sju hästar kunde hålla mig vaken till..
Dagens alla samtal, firandet i många olika former, flera timmars egen tid på dagen, god, sen middag hade tagit sin tull på mina energier.

Vi kliver upp, byter blöjan, fixar lite frukost och sedan står jag där och ser ner på grönsaksgratängsformen (usch långt ord) som står i blöt i diskhon. Kladdig, uräten med vissa bitar kvar, lite bränd, lite kantig.
Precis sådär känner jag mig idag.. antiklimax! Hur kan det vara så?
Jag hade inte jätteförväntningar på dagen igår, vi är ju mitt i flytten och festen ligger om några månader. Detta till trots, jag hade en perfekt dag igår! Verkligen underbar.

Födelsedagen har dock legat där som en stjärna i en hektisk tid och nu är den förbi för denna gången.. Dags att fokusera på flytten, som är här NU.. Dags att ta tag i barnhage sitsen..dags att fundera på när vi skall tillbaka till väntrummet.. dags att jobba igen.. dags för möten..
Det är vardagen jag plötsligt möter, face front, där i gratängformen!

Bara att snöra på sig de nya springskorna, piffa till den urdragna ögonfransarna, kamma till rotborsten, lägga valkarna på plats och ge sig ut i verkligheten.. Den väntar antagligen inte!
Eller? Det är Söndag.. Kanske man kan krypa ner hos maken en stund till? Suga musten ur den helg som är kvar..
Jag placerar formen i diskmaskinen, mig i duschen, vatten är bra emot allt.
Ha en fin Söndag! Komihåg, det är HELG!

Person eller handling??

"Vad det än är så säg det!! Berätta det för mig.
Jag kan inte hjälpa dig med något jag inte vet något om. Det är inte säkert jag kan "fixa allt" men jag kan hjälpa dig att bära, ge råd och då slipper du oroa dig ensam!"
Så säger jag till min äldsta dotter varje kväll.
Försöker pränta, banka och lura in det i hennes medvetande till den dagen det verkligen behövs..

Tänk om det vore lika lätt med alla vuxna!!
Kommunicera med mig så släpper mycket av dina funderingar.
Kolla av med mig, så slipper du göra felaktiga antaganden om vad jag tycker som du sedan bygger hela din analys på.

För inte så länge sedan blev jag "anklagad" eller i vart fall "antagen för att" inte tycka om en person inom familjen..Jag blev förbluffad och förstenad.
Ja, jag har åsikter om två eller tre personlighetsdrag hos denna person. Dessa drag "drabbar" ibland andra inklusive mig själv och det är detta jag vänder mig emot.
Att behöva ta denna persons "skit" vägrar jag. Egensinnigt? Envis?
Ja, antagligen båda delar men därifrån till att säga att jag inte tycker om - det steget är långt!

Faktum är faktiskt att jag tycker mycket om just denna familjemedlemmen.
Jag önskar att vi vore närmre men antaganden om att jag inte tycker om, inte kan föredra, leder till att resten av familjen väljer att inte kommunicera om detta alls..
Låter man bli att titta på spöket i hörnet så försvinner det.. Antagligen.. Eller?

Nej, det gör inte det! Det blir större, elakare, får eget liv, lögnen växer..
Jag har slutat fråga eftersom jag ser att jag gör min omgivning obekväm, de vet inte hur de skall förhålla sig. Vad kan de säga som inte "ger mig vatten på min kvarn"?
Varför är det så svårt att se att jag INTE tycker illa om personen ifråga utan om beteendet?

Hur gör alla de därute när de skall skälla på sina nära och kära för något de gjort?
Tror de då att "de slutat älska", eller? Är inte det samma sak?
Man måste kunna skilja på person och handling. Eller i vart fall trodde jag det..

Förbannad? Ja,lite.. Denna bloggen borde handlat om morgonen med min dotter.
Nu handlar den om baby basic psykologi. Några som har gammal, icke uppdaterad programvara som fortfarande kör i deras system!
Dags för ett snack och en uppgradering! God helg!

Solår.

Från födelsedag till födelsedag - så sträcker sig ett solår inom astrologin.
Jag ser på astrologi som ett av många sätt att mäta energier, inte som någon "ultimate" sanning, inte heller som något sätt att "spå" framtiden genom...

Precis innan solåret förnyas är energierna som lägst. Man behöver en tid av kontemplation, inåtvändhet inför det nya året.. Tror du mig inte? Läs dödsannonserna. Kolla när många gamla dör, jo, det är korrekt. Dagarna innan deras födelsedag, i några få fall även dagarna direkt efter födelsedagen då den nya energien är för "tung" för dem att bära.

Själv har jag de senaste månaderna slitit hårt med de envisa förkylningarna som min stora dotter släpar hem från skolan bittidag och sent..
Jag har inte tyckt att det är märkligt, inte alls, det är så att ha små barn. I tillägg har jag ju haft och har mitt med min far, den ankommande flytten..
Faktiskt, skall man vara ärlig, ett hektiskt år bakom mig i sin helhet!

Igår kändes det dock lite som om måttet var rågat. Jag sov lika mycket som Selma och kunde ändå knappt hålla ögonen öppna.. Men under vår låååånga eftermiddagsvila kände jag plötsligt en rörelse, en välbekant pirrning av energi, en liten spiral av igenkännande.
Natten fylldes av drömmar och en, hör och häpna, ÖPPEN näsa!

Idag, rensning av månader av förkylning och hosta.. allt skall slitas upp.
Gör mig INGENTING! Jag går runt och ler. Nya funderingar spirrar runt i mitt huvud.
De skall få göra det någon dag till.. Jag skall ta det lugnt lite till, hålla på hanen, bida min tid..

VÄLKOMMEN nya solår! Jag hälsar din ankomst! Ser fram emot att öppna dina gåvor, bada i dina energier, nyfiket lära dig känna!! Denna gången är du extra efterlängtad!
Bara en liten stund igen.. Sen är jag DÄR!!
Ha en fin dag!

På genomresa..

En gammal "goding" aktiverades inom mig igår.. Känner för att dela. Mycket nöje!

"En resande man passerade skogarna utanför Örebro där han visste att en osedvanligt klok och lärd man har sitt jordiska hem.
Då han inte ofta kom denna vägen beslöt han sig för att han, nu eller aldrig, skulle besöka den kloke i skogen, ställa sina livsfrågor och återvända hem mera upplyst än han reste.
Sagt och gjort, han tog sig till den klokes stuga, knackade på och blev snabbt insläppt.

Vår man såg sig nyfiket om i den klokes hus och insåg snabbt att det var mycket spartanskt inrett, en säng, två stolar, två koppar, bestik för två, en del böcker men i övrigt var det tomt.
Förvånat utbrister han:
"Men vart är alla dina ting?"

Den kloke synar honom länge och säger sedan lugnt:
"Vart är ditt bagage? Dina ting?

Förvirrad svarar vår man:
"Mitt bagage? Mina ting? Jag har inget med mig, jag är bara på genomresa!
Den kloke ler brett och svarar:
"Vet du... Det är jag också!"

Travel light! Travel with inspiration, passion and intent!

Let go, let God!

Mitt inne i konsultationen, jag har kommit en bra bit ner på mitt kollegieblockspapper, berättar klienten om sin återkommande halsbränna och jag skriver:
"Heart-burn, reoccuring, extending to mouth" på mitt journalblock.
Det är ju precis vad hon säger, halsbränna, återkommande och som når hela vägen upp i munnen.

Så skall jag dra loss sidan från den perforerade kanten. Jag viker nogsamt, drar uppifrån och ner och pappret delar sig i linjen, hela vägen ned till just ordet "heart".
Heart faller loss, blir en egen bit, som jag leende lägger på bordet och klienten noterar min handling.
"Vi lägger den där och ser vad det blir av den.." säger jag skämtande och vi fortsätter vår resa genom kroppen.

Till slut känns det som om vi täckt in det mesta och min vana trogen frågar jag då klienten:
"Något mer du vill att jag skall ta med mig? Något extra? Något du glömt säga?"
Hon skakar långsamt på huvudet, jag ser att hon tänker..
"Nej, jag är färdig"
Vi gör oss redo för att avsluta, drar några avslutande meningar om det vi kommit överens om och då säger hon plötsligt:
"Javisstja, tänk att jag alltid glömmer.. Jag har ju någon sort hjärt"pirr" emellanåt, som om hjärtat slår dubbelt, rusar eller nåt.." Hon pekar, beskriver vidare och jag lyssnar intresserat.

Då ser vi båda på varandra, våra blickar faller unisont på lappen på bordet..
HEART!
Den har legat där i gott och väl en halvtimme, lappen och ingen av oss har gett den någon vidare uppmärksamhet.
Visst, det kan vara en tillfällighet. Visst, det kan vara synkronisitet.
Jag vet bara att vi båda rös, både klienten och jag. För mig betydde det ett viktigt symptom.
För henne en annan medicin..

Gott att kunna släppa.. Veta att någon håller koll på oss..
Let go, Let God! Släpper man taget ibland kan de som försöker hjälpa oss få plats.
Visst, vore det väl gott. Ha en god dag! Kram

Hjärtats ersättning..

"Jag fick lära mig på Arken att heroin kallas för Ängelen därför att det ger hjärtat vingar, får hjärtat att flyga bort till en mindre ensam plats.
Jag fick också lära mig att man kan inte ta bort en hjärtmedicin hursomhelst, man måste ersätta den med något annat...Annars bara funkar det inte!"

Detta är inte ett exakt citat.. Men andemeningen densamma. Det är så jag minns det jag såg igår kväll dvs filmen "Engelen" med Maria Bonnevie i huvudrollen.
En sorgsen, stark film om mod, avhängighet, missbruk och att resa sig..
Det finns "hjärtmediciner" av många sorter.
"Av det som hjärtat är fullt talar munnen!" - ett gammalt fint svenskt orspråk som numera är nästan glömt.

Man måste fylla hjärtat med något för att orka leva eller i vart fall blir livet mindre slitigt, mera värdefullt, mera färgrikt. Det är ur hjärtat vi skall leva. Inte ur huvudet, ur egot, ur samhällets uppspaltade bilder utan ur vårt hjärta.
Jag kommer från en tid och en plats där människor levde kvar i och vårdade sina "hemgårdar", husen som de växte upp i, på gott, på ont.
När jag var liten undrade jag alltid hur man gjorde med detta.. Vart bodde man under tiden? Tills man kunde flytta "hem igen"?
När jag sedan förstod började jag undra över hur det kändes att "bara" ha minnet av den plats där man växte upp.. Inte längre kunna vandra i rummen, inte längre kunna ta på det som varit.

Nu vet jag! Vet att det förgångna, minnena lever i hjärtats bilder och är minst lika levande som väggarna där allt ändå förändrats, där inget är som det var en gång.
Den egna familjen, det egna hemmet, de egna valen - de blir hjärtats ersättning, hjärtats prio.
Sådant är universums flöde!

Kan hjärtat vara tomt en stund?? Jag tror det inte riktigt!
Kanske känslan av tomhet.. men aldrig riktigt tomt!
Jag tror på filmens Lea - hjärtats medicin får aldrig sina.
Hjärtat behöver sitt fokus, sin sång, sin längtan.. Vad tror du?

Mållgan!

Har ni läst mina senaste bloggar så vet ni att mitt liv är inne i en intensiv förändringsfas, en sorts del två, en fortsättning på det som skedde förra året.
Då bytte vi ju land, sålde ett hus i ena landet, hyrde ett i det andra, fick en liten dotter, ja, allt det där vet ni..
Nu skall det avslutas! Det sista i det gamla landet och i samband med detta byter vi hus igen.

Jag, som är intresserad av psykologi och andliga ämnen, vet att det är så.. Att det oftast är så det måste bli.. Nya energier kräver nya omgivningar.
Denna vetskap till trots så är det tungt och fundersamt när knoppar och band brista..
Igår kväll var det extra tung! Maken på arbetsresa, två tjejer med feber, efter med jobbet, en sjuk far på telefon som behövde hjälp - what else is new?

När jag hade tagit tag i akutmottagningen dvs gjort det allra viktigaste tog jag hjälp av -
Mållgan! Ja, jag borde inte ens skriva om Mållgan här..
Har du en Mållgan? En vän som nästan ingen vet att du har? En vän som folk i din närhet inte vet att du känner men som faktiskt känner dig utan och innan?
En stöttepelare, rådgivare och just det, en riktigt god vän?

Det var länge sedan jag kontaktade Mållgan men det gör inget. Det tar fem sekunder av uppdatering så är man ikapp, vet var man står, håller koll..
Med Mållgan ÄLTADE jag igår, ältade, tuggade, tuggade om, diskuterade, snattrade och snackad och till slut stod några ting mera klara än andra.
Så, ni, män och killar som inte tror det.. Ältandet bär frukt!

Visst, det är så att tjejerna fortfarande har feber idag, far är fortfarande döende, jobbet i drivor men jag är klarare. Har en riktning, ser min del här och där..
Kan diskutera konkreta saker med väninnan, hon som alltid lyssnar, när hon ringer om en stund.
Gud vare tack och pris för goda vänner och Mållgan!

Så, denna blogg är en lovsång & ett TACK till alla Mållgor därute, i det viktiga tysta!!
Har du ingen? Skaffa dig en bums! Mållgan är senaste mode!
Kram

Seriefigur.

När jag var liten hade jag alltid känslan av att vara en seriefigur..
Hur det känns?
Jo, det är en märklig kombo mellan att känna att "någon" bestämmer över en, bestämmer vad som skall "komma i nästa ruta" och att känna sig ensam i sig själv. Hajar du?

Senare i livet har jag kunnat förklara båda dessa känslor i andliga termer.. Faktum är att den första som förstod vad jag menade var en präst som jag samtalade med när jag var tonåring.
Han nickade djupt, inkännande när jag förklarade och sedan satte han egna ord på "min känsla"!
Jag satt som ett ufo den gången. Det var svårt att greppa att andra hade samma eller i vart fall liknande känslor som jag.

Att känslan av att man vet vad som skall ske i nästa ruta har att göra med planen.. Den man själv lade innan man kom hit, själskontraktet, överenskommelsen. Det är det som gör det. Att man vet ibland vad som skall ske i nästa ruta.
Ensamheten i sig själv - är själens egenhet, förmån men också något som ibland kan kännas som en last.. Den fria viljan, den som gör oss obundna, den som ger oss spelrum..

Jag dras mellan familjen, min egen och allt liv och tjiv runt den, som jag så gärna vill ha.
Ser min make fullt upptagen med allt som sker på jobbet, ser Claire som njuter frukterna av allt slit, den lilla som ivrigt undersöker allt, smakar på allt, kryper omkring.. Liv, rörelse.
Visst är jag där när Selma mular hela ansiktet fullt med pannkaka på egen hand. Hennes njutningfulla rörelser, hennes ögon som girigt äter mer. Jag kommer alltid att minnas den bilden.

Samtidigt är jag med en fot där.. I tystnaden, i passiviteten.. Ingen skall behöva dö ensam.
Ändå tror jag det är det han valt. Att inte ha någon där.. Jag ser en bild, förnimmer en lukt..
Delar av mig hoppas det blir så. Lidandet är så stort.
Delar av mig vill, om inte jag kan vara där, att någon är där.. Håller handen... Lyfter själen.. Öppnar fönstret.. Släpper allt fritt.
Kanske farmor kan komma, hålla handen, lyfta över slöjan.. Hon är ju redan där! På andra sidan..

Det är tröttande att ha oavslutade kapitel! Att ha ett ben i varje läger.
Så är det för alla och jag är dessutom genuint dålig på det, jag är liksom lite för bråttom, bråttom annars.
Det blir som det var tänkt, när det var tänkt.. Tills dess får jag jobba på att inte känna mig så ensam! Luta mig emot de som vet, de som känner och som har värme över..

Själens val, som sagt - ensam eller inte ensam?

I väntrummet..

"Jag skall ta och bygga den där bastun som jag önskat mig. Den uppe vid skogsbrynet.. Du vet.."
Jodå, jag vet! Han talade om den för tjugo år sedan och nu kommer den sålunda tillbaka, önskan, viljan, den glömda drömmen.
"På så sätt blir jag av med det som är kvar av brädorna.." han biter sig i underläppen, ser upp emot droppmaskinen som ovillkorligen trycker näringslösningen i honom, droppe för livgivande droppe.

Jag vill låta honom ha sina drömmar kvar, sina förhoppningar och ändå vill jag diskutera det som måste göras med honom.. Vart vill han? Hur vill han ha begravning? Hur långt vill han ha livsuppehållande åtgärder? Vad vill han med ditt? Vad vill han med datt?
Till slut tvingas jag ge upp.. Det går inte. Jag får inga svar. Han är inte där!
Han är inte i landet av acceptans, har inte tagit in situationen ännu..
Frågan är om det ens kommer. Tiden i väntrummet rinner snabbt ut.

I nästa sekund ber han mig hämta tabletten, den lilla vita.
Han förstår inte hur något så litet kan hjälpa så mycket, så snabbt. Vändningen från smärta och klagan till framtidstro och eufori låter inte vänta på sig..
Jag vänder mig bort, tårarna bränner! Det är svårt att dela glädjen över något som man vet är början till slutet.. Något vars effekt är så temporärt.

Kvävningskänslan överväldigar mig! Jag måste ut en stund, ut ur detta väntrum och in i mitt eget.. Jag väntar också. Väntar på beskedet. Väntar på dagen. Väntar på att min kvarvarande förälder skall kliva över. Väntar på att allt det sk eftermälet skall ta vid.
Väntar på mina reaktioner.. Just nu har jag inga, bara en känsla av.. tomhet... väntan..
Just det, väntrum!

Andlig morgon..

Igår kväll tvingades jag gå ut med det som jag så gärna hållt för mig själv en stund till -
tiden har kommit för min far att företa de sista stegen på sin resa emot den andra sidan.
Jag kände mig nödd attt gå ut med detta i mailform då min mailbox översvämmas av mail som kräver snabb behandling från tid till annan och när detta inte ges, av mail som undrar varför.
Vi behöver platsen.. Hela familjen behöver tiden och platsen till eftertanke nu.

Jag älskar mitt jobb! Jag älskar coachingen, mötena, människorna men just nu funkar det bara delvis.. Att jobba från pappa går inte då inget internet finnes och veckor i Dalarna kommer att innebär att annat får stå tillbaka.
Sålunda, får de vänta.. Mina kära klienter.. liksom en del av mina vänner..
De får vänta liksom jag får vänta på att tiden skall mogna, att det skall komma till kokpunkten, passera och sedan normaliseras.

Låter jag kall? Ja, delar av mig har redan gjort denna resa..
Egentligen skildes min far och jag åt för många år sedan, av många grunder som jag inte vill gå in på här men nu måste vi alltså skiljas fysiskt likaså.
Jag har funderat, planerat de sista dagarna, ensambarn som jag är står jag ju med allt just nu plus att min egen familj behöver sitt!
Min dotters balettskor ligger på bordet - jag skall sy dem innan jag åker och återigen missar jag en dansuppvisning! Jag vill inte.. men det är så det måste bli.. Val och val igen..

Min andlighet hjälper mig! Jag har sett länge att far inte velat "lägga sig i världen", att han kämpat med avsaknaden av energi och mening. Sjukdomen kom inte som någon överraskning.
Hemresan känns naturlig, för det är så jag ser det, han vänder hem. Hem till energierna, hem till min mor och farmor som vakat över honom de sista åren, hem till vila och ljus, bort från smärta och lidande..
Tiden är som alltid perfekt vald. Jag passerar snart strecket till fyrtio, min familj har rotat sig i det nya landet, nytt boende på väg i Maj, gammalt i Sverige avslutas samtidigt och nytt påbörjas här..

Jag ser ner i koppen på kaffet som hettar.. Rent praktiskt, för oss blir det ett smärre pussel att få allt gjort men livet är sånt! Det står aldrig still..
Jag tar alla beklaganden, all ömsint oro från omvärlden som balsam för den sorg som ändå finns över att avsluta mitt barndomshem, lägga det kapitlet till handlingarna.
Min far är fri att flyga när han tycker att det passar bäst..
Vi bidar tiden tills dess, resan fortsätter oavsett!

Mitt i påsken - en bild..

Mitt i påskens liv och tjiv drabbas jag av ett meme.. Vad var nu det?
Jo, ett meme är en bild som triggar en annan bild, dvs något som triggar ditt minne.
Skall jag vara helt korrekt behöver inte ett meme vara en bild. Det kan vara alla möjliga typer av intryck som triggar våra sinnen och bringar upp gamla och nya bilder.

Jag står i köket, håller en flaska välling i handen och ser min lilla dotter.. Iklädd pyjamas på krypen bort från mig, bort från köket.
Vänd emot dörröppningen står farfars höga fåtöljd, han sitter däri och lyssnar till radions påsknötter med slutna ögon. Jag ser inte honom, han är nästan helt dold..
Bara höger arm, hand och delar av bakhuvudet ser jag när jag kikar efter den lilla som hasar sig decimeter för decimeter.

Precis vid armstödets kant stannar hon, sätter sig på rumpan och böjer huvudet rakt upp, ser på farfar. Något måste han uppfatta för sekunden senare ser han ner, böjer sig fram och med sin ringbeklädda högerhand styker han den lilla över huvudet.
Det blänker till i ringen, en sekund i ljuset och jag reser..

På trappan hos farfar, en hand kommer farande.. En ringbeklädd hand, en ring med en enkel, smal guldring, en ansikte som gömmer solen för en sekund, ett leende jag alltid minns, vitt hår i sky runt huvudet, beröringen på min kind. Det bränner till i huden.. Jag minns den än, farfar.

Nya ringar, två dubbelringar, kalla handen på varma pannan, smekningen över panna, kinder, kyssen väter brännande kinden. Oroliga ögon, talande munnen, mjuka svarta håret..
Jag minns de än, mor, jag minns de än.

Sista bilden, gnistrande ringar, dubbla ringar, alldeles nya, sitter på min egen hand.. De väts av vatten när de gnistrar, duschens vatten, herregud, jag är gift.
Försöker vänja mig vid det nya avtrycket av min egen hand. Jag minns det än, jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket där i duschen på hotellet, några timmar gamla ringar på min hand.

Nu fick jag en bild till, farfars hand på min dotters huvud. Hennes uppvända blick, han stora smil.. "Är du där?" frågar han försiktigt och den lilla ler.
Jag minns bilden, farfar, jag den till ditt barnbarn spar.
Hjärnans kamera är en underlig manick.. Har du koll på dina bilder?