Mitt lilla jag..

"Jag fattar inte att ett problem aldrig kommer ensam!" sa jag till verkstadschefen bakom disken.
"Nej, det är märkligt, de anfaller alltid i flock och det är svårt att bli av med dem." svarade han och log mjukt.
Pappas bil.. Den kollapsade dagen efter han dog.
Verkstadskostnad = mer än bilen är värd. Så jag fick snällt ta "fan i båten och ro honom iland igen" dvs jag fick köra hem den trasiga bilen igen med trasig top-lock och avgassystem.
Mekarintresserad person sökes..

Pappa hade sagt att denna bilen skulle fungera tills han dog, detta var hans sista bil..
Han skulle också leva tills jag blev vuxen. Detta hade han lovat mamma..
Fyrtio, kan väl räknas som vuxen, eller? Rätt i båda.

Vi lämnar honom i kylrummet och åker hemåt.
En ny elaking ur "problemflocken" attackerar!
Biter vilt och slitande i mig.. Denna gången orkar jag inte stå emot.
Tar familjen och flyr norrut.. Reser genom Norge..
Tar Trollstigen upp, stannar och fikar i solen, njuter av jordgubbsdalarna mellan fjälltopparna.. Skrattar åt Selma som envist säger "Bääää" till allt som har fyra ben och päls.
Problemet sliter och river i mig..

På kvällen sitter jag sliten på sängen, jag och mitt lilla jag..
Det jaget som tvivlar och undrar, det jaget som söker mål och mening i allt detta.
Jag tänker tillbaka på dagen med känslan "var dag som idag!"
Om jag dör inatt så har jag levt idag precis såsom jag skulle vilja leva dagen, inget skulle jag vilja ändra på, inget skulle jag vilja ha ogjort.
Det lugnar mitt lilla jag något.. Jag ser problemet an med något mera tillit.
Mmm, jag är rädd! Mmm, jag är sliten och om detta har jag mycket liten kunskap.
Dags att få striden gjord! Dags att ta problemet i nackskinnet och flå det..
En gång för alla!
Välkommen alla delar av mig!

Komma och rädda mig?!

Kan ingen komma och rädda mig?
Jag känner för att smälla igen dörren och bara springa ifrån alltihopa, som ett barn..
Ett helt liv som inte är mitt ligger framför mina fötter, ja, den materiella delen förståss men ändå, jag, bara jag skall avgöra vad det är som är värt att behålla, värt att ta reda på och bruka.

Min far, som var ett krigsbarn från det härjade Finland, han brukade hela sitt liv till att samla.
Samla på allt som "kunde vara bra att ha senare".
"Jamen, en halvt utsliten bromsback.." Min man ser förvånat på tingesten i sin hand.
Mmm, den nya kunde ju "klicka" och då behövde man någon medans man skaffade ytterligare en, eller hur? Inte sant?
Att Mekonomen eller andra bildelsbutiker numera kan skaffa fram nya delar på en halv dag, tja, det hör liksom inte dit.

Utanför huset står en jättecontainer... Jag slänger, slänger, slänger..
Däremellan gråter jag. Gråter över allt han sparat på i sin iver att "fylla sitt liv", i sin iver att "det skulle vara bra att ha sedan" och här går jag nu och slänger.
Ingenting har han unnat sig de senaste åren, jo, en ny rakapparat men det är allt..
Varför då? Den gav jag bort till min morbror nu, orkar inte se den.

Snart är det ingenting kvar av hans sparade skatter då jag måste tänka minimalistiskt - vad får vi plats med? Vad behöver vi?
Huset - som han byggt med sina händer säljs. Förhoppningsvis till någon som tar väl hand om det, som finner sin lycka där och fyller väggarna med barnskratt igen.
Livet känns som sand mellan mina fingrar..Det rinner och rinner..

Jag tänker på den kinesiska metaforen över livet..
Ta din näve, knyt den och sänk den i en hink med vatten. Sådan är din påverkan på din omgivning.. Ta sedan samma näve, lyft den ur vattnet..
Så mycket tomrum lämnar du efter dig när du går!

Life goes on! Jorden stannar inte, ej heller tiden.. Alla rusar vidare..
Som sig bör.. Frågan är efter vad?

Beklagar din...

Min far har nu äntligen släppt taget om den ökenvandring, som vi kallar livet..
I vart fall var hans liv en ökenvandring och nu har han klivit in i oasen, mött de nära och kära och får vila ut.
Det var en kamp, det var det.. Trots att han inte stod en chans från början så vägrade han envist att se oddsen, räkna sina vapen, nej, han litade som alltid till sin finska sisu och sin seghet.
Det räckte till en lång, elak fight men nu är den alltså över.

Själv har jag fått följa denna dödens process på nära håll men också fått se hur systemet fungerar, det skyddssystem som så många av oss litar till när vi blir gamla.
Önskar jag kunde skriva hundra bloggar, i detta nu.. Materialet får dock kanaliseras någon annanstans, i nån annan form.
Något kommer säkert att smyga sig in här.. Det är ju jag, jag gillar att diskutera livet!

Om TRE veckor kommer min far att begravas, japp, du läste rätt. Det finns inga begravningstider innan dess pga vakanser inom Mora stift. HMMM, jag tycker det är skandal.
Ligga tre veckor i sin kista, i ett kylrum...
Så, vi åkte hem några dagar, familjen och jag. Inte för att det saknas arbete med att nedmontera dödsboet, sälja huset, sortera papper..

Det är jag som behöver kliva ur den sfären av energi, ladda mina batterier. Likt en vaktande sjuksköterska känns det som om jag inte sovit på två månader och det tar sin tull, främst på psyket. Kroppen kommer som alltid senare med sina reaktioner.

Imorse låg jag i min egen säng och filosoferade igen över de fina gamla ord som jag saknat under denna veckan: Jag beklagar din sorg!
Även om min fars dödsfall var väntat, även om jag gjort upp med honom för många år sedan så har jag sorg!
Tomhet skapas när någon faller bort.. När bokens sidor stängs för gott, allt går från möjligt till överståndet. Det är en sorg.
Att plocka ner sitt föräldrarhem, välja bland saker, att se på gamla kort och sålla - det är en styrka OCH en sorg..

Dessa små ord av möte, en handskakning, en kram, ögonkontakt - det är vad jag önskat under denna vecka. Tycker du orden är gammalmodiga? Hitta ett alternativ!
"Jag hörde om din fars bortgång. Det berörde mig.. Något jag kan göra? Säga?"
Jag vet att sorgen skapar distans och osäkerhet.. Men ändå.. Att inte bemöta sorgen skapar ännu mera distans, ännu mera känslor..
Man är spröd, man är sårbar, man är tom och full på samma gång!

Idag skall jag gå ut i sommaren istället för att se på den genom fönstret..
Livet är tillbaka, väntrummet passerat för denna gången.