Minns du den gamla bilden från väggarna på ålderdomshem - Livets trappa?
Om inte, ta dig en titt på den här bredvid. Barnet som kommer in vid rummets ena sida, samtidigt som de gamla går ut vid den andra...
Vad är då livets "höjdpunkt"? När är det och har det förskjutits de senaste åren? Märker man när det går "utför"?
Jag har alltid trott att det beror på mängden energi och att den är individuell.
Naturligtvis är det så, delvis men jag tror också att det finns en tid i livet att trappa upp, en tid att trappa ner. En kollega sa det till mig redan för många år sedan men jag trodde henne inte då.
Igår fick jag ett nytt kvitto på detta!
I mitt sökande efter mitt nya arbetsliv, mitt nya nätverk så har jag kontaktat "gamla" källor, dragit i kända trådar. Allt för att se vad som flutit upp, ge något för magkänslan att jobba med.
Kollegan i min ålder erkänner svårigheterna men ser också nya möjligheter, vill mera, har idéer att bolla.
Kollegan från igår kväll, den vise, den jag känt länge hade tvingats in i förändring och gillade det inte! Det hördes då mellan raderna, för den som lyssnade...
Jag hade svårt att höra det först, tyckte mycket lät bra, förslagen om samarbete, udda inslag.
När jag dock någon timme senare återberättade historien för min musa, ja, då stod svaret klart.
Här var det inte jag som fick draghjälpen, det var han som ville ha den av mig.
Slut på energierna. Nedtrappning.. Inget fel med det! Han har länge dragit ett imponerande lass i detta landet och många har honom att tacka för mycket.
Dock har jag inte så mycket att bidraga med än, ny som jag är här och jag har en gång lovat mig själv att aldrig bära någon igen, yrkesmässigt!
Det känns lite tungt. Jag skulle vilja hjälpa! Som att säga nej till att hjälpa någon över gatan...
Men jag behöver se om mitt eget hus också, jämföra hans med mitt och inse att vi inte är på samma trappsteg, att vi är på olika platser, i olika energi och på olika steg.
Det blir som allergikern och jordgubbarna - inget fel på någon av dem men tillsammans blir de en mindre katastrof!
Jag vill bygga vidare, bygga nytt! Jag tror att det går även om jag inser att det kommer att innebära ett helt nytt tänk... Tiden är inte över för alternativ medicin - det har just börjat.
Men för den gamla tidens medicin, för den gamla tidens utbildningar och skolor.
Hur skall då den nya se ut? Vad vill jag skapa? Hur vill jag "nischa" en sådan utbildning?
Vem blir med? Vem har energierna och vem väljer att stå kvar på perrongen??
Det får Oktober utvisa och...fortsättning följer!
Ha en fin sista Septemberdag!
Jag önskar att jag kunde säga att gymmet bara handlar om träning. Kanske borde det det...
Men riktigt så är det inte. Man träffar människor, kommer tom i närkontakt med vissa, ser olika beteenden, tänker på kropp, kläder, känsla, musik m.m.
Kära E - du lovade gå hem och läsa min blogg. Jag hoppas du gör det för då kan jag berätta för världen att du är min nya idol! Vill ni andra veta varför? E vet det nämligen redan och varför.
För att hon går på pass och lär sig nya moves - när hon fyller 80 nästa vecka.
För att hon varit in till stan och fixat håret hos kändisfrisören, bara för att hon aldrig gjort något sådant tidigare. Å, hon väntade nästan 8 veckor på tiden.. Bara det!
För att hon har de snyggaste stringtrosor jag någonsin sett, i en sexig guldig färg och hon bär dem som en gudinna. Själv, tja, själv skulle jag aldrig våga.
För att hon ler, pratar med alla, uppmuntrar oss att fortsätta och MINNS vad man sa sist.
Härliga E - måtte solen lysa på dig, måtte du har vinden i ryggen och något gott att dricka..
Tack för dina intressanta tips om hur man "ansar busken"!
Jag tror aldrig jag skrattat så mycket och din öppenhjärtlighet är befriande.
Din vita träningsbag är det snyggaste jag sett, skall leta efter en egen sådan, pronto!
Jag ser redan fram emot nästa gång jag får se dig i aktion.
Öva på ditt "salsaryck" så kör jag mitt så jämför vi nästa gång!
Puss på er alla härliga, galna, egensinniga, fantastiska, unika kvinnor därute!
Sträck på er en centimeter till och ta fram det som är mest "du".
Det är nämligen något att vara stolt över, ser'u... Glöm aldrig det!
HA DET!
Inom mitt yrke använder vi ofta metaforen om "översättaren & språken" när vi skall beskriva vårt jobb. Vi har ju nämligen "Världens lataste jobb", vi terapeuter, då vi sitter i en mjuk stol och "bara lyssnar".
Nejdå, jag skojar bara men det där med metaforen är sann.
Klienten kommer till oss med en obalans, i kropp, i själ och kanske tom i anden, en energiobalans. Denna obalans låter på ett visst sätt, såsom en ostämd gitarrsträng kan låta på många, många olika sätt.
Det är upp till mig, översättaren, att ta reda på vilket språk klientens kropp talar för att sedan vända mig emot medicinerna och finna det rätta lexiconet för översättningen och läkningen.
Ingen identifiering av språket = ingen läkning.
Det är "språket" som är ingången, möjligheten att "stämma strängen" och få gitarren att låta såsom den skall igen.
Själv talar jag ett gammaldags, avlägset språk som kan kallas "urkiska".
Är van, är född sån och att bli missförstådd är en del av vardagen i vart fall i perioder.
I min bransch finns det dock de som talar detta språk och så finns det de som är ledsna för att de inte gör det.
Själv ser jag bara de fördelarna i yrket annars känner jag mig mest oförstådd, gammaldags och udda. Allt detta kan vara fina egenskaper också men inte när man vill vara del av en helhet!
Då vill man smälta in, inte vara udda, inte stå ut!
Sliter med att göra mig förstådd på andra språk men lyckas dåligt, de är ju inte mitt modersmål och andemeningen kommer inte fram, jag känner att jag inte syns.
Min hjärtas mening syns i vart fall inte.
Så, igår träffade jag en annan liten "urkian", lite över året och med ett knapp utvecklat språk.
Men ändå och ändock en "urkian".. För en stund fick mitt hjärta vingar.
Det är gott att se någon av sina egna även om ensamheten efteråt blir desto större, fallet desto djupare.
Tycker du jag är konstig? Förstår du inte vad jag menar?
Tänk efter - vart är du hemma? När känner du dig hemma?
Är det så "konstigt" när allt kommer omkring?
Helg - arbete i den gamla hemstaden.
Arbetsplatsen är lika trevlig som den var tidigare men något fattas.
Min skylt är nedplockad, jag har inget postfack att gå till längre!
Såklart har jag inte det! Jag får ingen post dit, jag jobbar inte där och ändå, ändå känner jag mig lite hemlös. Min bild borta från väggen, kunder som nyfiket frågar vem jag är..
Ja, den nya tiden har slagit sig in i vägarna, det känns, det märks och naturligtvis, det är rätt så.
Skylten nedplockad och mitt värv är någon annanstans...
Men vännerna, vännerna finns där i alla färger och former!
Jag har saknat dem under sommaren när jag inte haft tid att besöka dem, att jobba här.
De oändligt lååånga kramarna, som att få docka efter en natt ombord på en båt i storm!
Jag njuter närvaron, samtalen, beröringen, att få känna att jag fortsatt är en eker i ett hjul.
Hjul jag har varit med att skapa.
Att hinna få en flyktig beröring av en hand mellan två klienter..
Att driva in i ett timmes långt samtal över en middag.
Att få beundra det senaste inköpet, läsa det senast tillägget.. att få hänga över en öl i baren, skuldra vid skuldra och hinna andas in!
Få med mig alla aspekter av dem och känna mig så älskad!
Tack fina vänner! Ni känns som en varm, ljusblå filt när ni värmer min själ och jag känner att jag har någonstans att docka, något som ni visat för mig i helgen.
Jag landar, laddar och ser fram emot nästa gång!
Vem talar läkaren med angående det "kniviga fallet"?
Vem berättar Tv-stjärnan för om de hemliga fobierna som nästan ödelägger livet?
Vem känner till idrottstjärnans sista skada och vart den sitter?
Vem talar du med när din "spetskompetens" på ditt favoritområde inte räcker till?
Vem väljs och varför?
I mitt jobb råder en massa "no-no's"!
Vi är bundna av tystnadsplikten såsom läkaren, vi är i behov av resultat såsom alla företagare.
Vi måste passa på vår rykte för jobbets skull.
Alltså blir kollegor viktiga, kollegor som förstår, som kan spelets regler.
Men också, ett jäkligt bra pokerface. Ett lagom pokerface...
Ett ansikte som kan dölja allt det som oroar, gör ont och få det att vänta till sedan.
Trots detta måste ansiktet släppa igenom en del personliga erfarenheter, det som inte gör så ont, det som är bearbetat - annars skapas inget riktigt möte, ingen bra undervisning.
Livets bok, egna erfarenheter är en bra källa att ösa ur.
Jag lever INTE i illusionen att detta är unikt för mitt jobb!
Det är därför jag tar upp det här, det gäller alla i varierande grad...
Alla har vi mött reparatören som "aldrig sett en modell precis som vår förut" och tvingats konsultera sin manual eller tillverkaren. Eller någon som bett att få ringa tillbaka senare med beskedet...
Den lyxen har man inte alltid när man undervisar eller jobbar med människor - man tvingas ibland agera fast man inte är hundra på alternativen. Sitt eget skräp får man ta sen i andra forum, på andra platser - masken slipas, sitter bättre, döljer mer.
Smärtan kommer när man sedan inte längre är synlig för dem man vill skall se en...
När man talar, talar och talar tills hjärtat är tomt och ändå hörs man bara viska i vinden.
Vad gör man då?
Att beskriva, berätta och förmedla - det är trots allt de verktyg vi har för att nå varandra, förstå varandra. Fungerar inte dessa, tja, då fungerar inte heller möjligheten att förmedla en känsla.
Vart hamnar man då?
Kanske tillbaka bakom masken..Är det alternativet?
Skall det behöva vara så? Jag vill vara min egen lyckas smed, vill hjälpa mig själv.
Vill kunna hänga av mig det där facet när det passar mig, när det är rätt miljö, rätt personer, rätt sits. Kanske är jag bara otränad? Kanske är omständigheterna för komplicerade?
Kanske hörs jag inte där jag gastar i vinden...
"She's an ugly girl, does it make you want to kill her?
She's an ugly girl, do you want to kick in her face?
She's an ugly girl, doesn't pose as a threat.
She's an ugly girl, Does that make you feel safe?
Ugly girl, ugly girl - do you hate her?
Cause she is pieces of you!
She's a pretty girl, does she make you think nasty thoughts?
She's a pretty girl, do you want to tie her down?
She's a pretty girl, do you call her a bitch?
She's a pretty girl - did she sleep with your whole town?
Pretty girl, pretty girl - do you hate her?
Cause she is pieces of you!
You say he's a faggot, does it make you want to hurt him?
You say he's a faggot, does it make you want to bash in his brain?
You say he's a faggot, does it make you sick to your stomach?
You say he's a faggot, are you afraid you are just the same?
Faggot, faggot - do you hate him? Cause he is pieces of you!
You say he's a Jew, does it make him tight?
You say he's a Jew, do you want to hurt his kids tonight?
You say he's a Jew, he'll never wear that funny hat again.
You say he's a Jew, as though BEING BORN WERE A SIN.
Oh, Jew, oh, Jew -do you hate him? CAUSE HE'S PIECES OF YOU!"
Från en klok, provokativ Jewel till alla som fruktar SD därborta i Sverige.
Håll i minnet - inget enar såsom en gemensam fiende! Alla får möjlighet att bekänna färg och medmänsklighet och de som inte klara uppgiften kan vi rensa bort.
Valet är alltid vårt!
Sedan livet blev lite hektiskt under denna sommar har jag försökt att inte tulla på en god vana - att sova lite lunch med min ljuva unge. Jag behöver stunden av närhet, lugnet och den extra timme av vila som jag inte alltid fick under natten.
Allt detta är bättre nu men vanan är så underbar att jag fortsatt inte tullar på den, inte om jag inte behöver i vart fall.
Efter vilan följer sedan dagens HÖJDPUNKT - lunchdaten!
Japp, jag har en lunchdate varje dag!
Hon är kommunikativ, gladlynt, grymt hungrig, alltid på hugget och det dåliga bordsskicket uppvägs av hennes öppna förtjusning för mammas kokkonst.
Hon äter ALLT med samma glada min och månadens uppgift, som hon själv tagit på sig, är att bemästra skeden och kanske tom gaffeln..
Jag älskar denna lugna stund. Selma ler, stoppar i munnen, missar hälften, skrattar åt mig och den nedfallande maten men fortsätter trots denna lilla obelägenhet att skotta in.
Vi ser ibland på något Tv program som bakgrundsljud, ibland har vi med oss dagstidningen men lika ofta njuter vi bara vår konversation och vår mat.
Efter denna middags stund känner jag mig laddad för att ta mig an hela världen!
Tacksam för min glada sociala baby. Tacksam för den mat vi har på bordet.
Tacksam för att jag är "heldig" dvs har lyckan att få vara hemma så mycket som jag faktiskt får.
Tacksam för att jag får se min goding utforska världen, lära sig nya saker och att jag sitter på första parkett.
Det är som förgjort! Tänk att man kan bli biten av en bacill så här sent på året..
Kanske borde jag ha varit förberedd, jag menar, jag växte ju upp med Siw Malmkvist och hennes jazzbacillen. Ändå föll jag pladask för - zumbabacillen!
För alla er som inte vet vad jag talar om så kan jag upplysa om att zumba är en träningsform, ett sorts gympingpass. När jag skriver det känns det löjligt, zumba är allt utom gympa och ändå är det fantastisk effektivt.
Zumba är dans, galenskap, härliga steg, svett, tutt och rumpskakningar och bara det, ja, bara det kan få en hel klass att vrida sig av skratt. Saker och ting som aldrig någonsin rört på sig rör sig nu, helt enkelt.
Min "lekledare" Linn är en fantastisk minimänniska. Tror inte hon skulle bli förnärmade om jag sa det. För hon är petite, stark, vig som en apa och rolig.
Kanske har hon mycket av ansvaret för att jag blev så biten?!
Varje låt, varje sektion i tränningen avslutas med någon cool posé, en sådan som en tvåbarns mamma i fyrtio års åldern aldrig skulle våga pröva på någon annanstans, inte ens ensam i badrummet. Nu gör jag den tillsammans med 30 andra kvinnor och framför ett gymfönster där minst 10 pers glor mest hela tiden.. För det ser roligt ut, zumba.
Den yngsta på min träning är runt 16, den äldsta närmare åttio och alla skakar, shakar, hoppar, skrattar och skriker..
Igår hade Linn lagt till en gammal hederlig juck-rörelse i en av sektionerna.. Vet du inte vad jag menar? Tänk sex, tänk höftrörelse så tror jag du anar.
Längst fram stod några "fina damer" och vågade inte riktigt ta up svängarna, rumpan stod ut bakåt istället för att jucka framåt mot spegeln. Linn visade gång på gång, uppmuntrade och så tog musiken slut.
Den äldsta damen i klassen viftade ivrig med handen och Linn gav henne ordet:
"Alla här inne måste väl ha haft sex nån gång. För mig är det jäkligt länge sedan men det är väl med sex som med att cykla, eller?"
Samtidigt juckade hon med sina breda höfter emot spegeln för glatta livet.
Damerna på första rad rodnade, vi andra rullade runt på golvet av skratt.
Sådan är zumban, förlösande! Jag lever längre nu, hjärtat pumpade och ett skratt förlänger livet. IIIIIJJJIIIIAAAAAA...
"Vem är du så arg på?" frågar väninnan lite försynt.
Jag både vet vad jag skall svara och inte. Visst, all min frustration blev lagd i en tallrik igår men egentligen är jag ARG på strukturerna. Börjar faktisk bli riktigt ILSK djup in i märgen och jag tror att ni kommer att få höra mer av det.
"My patience is wearing thin" sa ansvarig för justistiefrågor i EU häromdagen. Hon pratade om Frankrike, deras sätt att behandla romarna/zigenarna.
Mitt tålamod tryter, mmm, mitt också!
Har talat tidigare i denna bloggen om quick fix, har tala om empati/medkänsla, har pratat om att tänka utanför boxen & ÄNDÅ går jag på det varje gång... Tror att det sjunkit in alltså.
Nix pix!
Min egen coach går mycket längre eller så är hon helt enkelt mera disillusionerad än jag.
Hon säger nämligen på fullaste allvar och rätt ut:
"Folk i allmänhet är dumma och lata. De vill inte förändra, de orkar inte.. Bättre den skit man känner än något nytt, okänt som man kanske måste arbeta för att lära känna!"
Vill du vara sån? Det vill inte jag!
Livet gör ont, livet är underbart, livet är enkelt och jävligt komplicerat samtidigt.
Det är så det är! Face it, live with it!
När jag igår säljer mitt barndomshem, ger över nyckeln till de nya ägarna, ja, då vet jag att det är helt rätt! De är rätt personer, rätt inställning, rätt beslut! Kan livet gör ont då?? Ändå?
Naturligt jävla vis!! Är det svårt att haja?
För känslan är det fortsatt bara två månader sen imorgon som min far klev över.
Jag har sorg och sorg har sitt eget liv, sorgen gör som den vill, den kan styras, riktas och jobbas med men den behöver sin tid.
Det är lika dumt som när jag oroar mig över ekonomin och någon säger:
"Kan inte du bara fråga dina guider då?"'
Javisst, naturligtvis. De har inget annat för sig än att styra mig hela dagarna och jag går i deras ledband. Snart får jag då be om tillstånd att gå på toa också.. Är det så man bygger ett liv fullt av erfarenheter?
Livet har INTE hängslen och livrem! Livet lär läxor, livet får oss att gå i skolan och det innebär både med och motgångar, både ros och ris!
Det måste tom våra guider anpassa sig efter annars har vi inget här att göra.
Så, sug på den nästa gång du försöker fjärna en smärta, tvångströsta dig själv för att du inte "får må" si eller så eller kanske tom trösta någon annan.
Gå in i det istället, kliv in i elden, känn på den, var i den och finn en väg ut först när den svett ditt skinn.. Innan dess, stå kvar ! Kanske dör den förr än du..
Hajar du?
Riiing, Riing.. "Numret har upphört, hänvisning saknas"!
Numret sedan 1967 har upphört att existera.
Adressen - ingen post kommer längre fram till den..
Bergmansbacken blev till Bälter Hill..
Det "administrativa" livet - får plats på fyra fjuttiga, ej helt in fyllda A4 sidor.
Är det det som kallas "avpolleterad"?
Arbetsinsatsen, kärleken till familjen och det man ev gjorde - mäts i hur många kronor som blev kvar.. Hur många blev de? Räcker det? Duger det?
Fick vänta till långt inpå eftermiddagen för frågan "Hur mår du"...
Men från det håll jag förväntat mig det, var det fortsatt tyst.
Jag har ju fått som jag ville, det är ju det rätta!! Varför kan jag inte bara vara glad då?
Varför alltid så jävla komplicerad?
Ja, tänk, jag är mer än ett ensidigt pussel, jag existerar i allra högsta grad i fler demension.
Irriterande, va? Faktum är att jag låter det vara så..
Godnatt, wherever you are!
Ensam i en hotellsäng, i min barndomsstad och klockan är femton minuter från en ny dag..
Jag har valt att köra hit idag, läs i kväll för att vakna utvilad inför den dag av energiklipp som väntar mig imorgon.
Egentligen har jag ingen aning om vad som väntar mig.. Kanske är det det som skrämmer mest?
Min pappas jaktvapen, delar av hans stolthet och minnen från den tiden då han var min Jupiterpappa skall jag köra till polisen med imorgon, för destruktion.
Ingen jag känner jagar och proceduren med att sälja dem när man bor nästa fem timmar bort med bil blir för långdragen.
Sen skall jag till banken och med dödsboets pengar betala för den iordninggjorda stenen.
Detta är dödsboets sista räkning..
Så skall jag träffa de som hjälpt mig med bouppteckningen för påskrifter, därefter kopieras bouppteckningen och skall personligen, av mig levereras till Skatteverket.
Huset - skall visas och godkännas av de nya ägarna, pengarna skall byta händer, jag skall betala av pappas lån och puuuuuuuuh....
Sen skall jag åka hem!
Vilket jag blir det? Det glada jaget? Det lättade jaget? Det trötta jaget?
Antagligen alla dessa bitar! Stora klipp på liten tid.
15:onde September blir inskriven i boken som månaden jag avslutade mitt barndomshem.
Bara en resa kvar hit nu, i vart fall i detta ärende. För att avsluta kontona den dagen bouppteckningen ligger i min hand.
Sen kommer såklart nya resor, resor av andra anledningar men riktigt detsamma blir det aldrig mer.
En liten del av mig kittlas också. Stängda dörrar, avklippta band ger möjlighet till att öppna nya dörrar, ha energi till nya projekt. Jag försöker se det så, jag vet ju att det är så!
Måste ändock pyssla om den förändringskänsliga oxen inom mig, den nostalgiska.
Hon måste också få lite "mat" innan vi ränner vidare genom livet.
En stunds vila har vi.. Det unnar vi oss..
Vinddraget från dörrarna känns dock. Skall försöka minnas detta imorgon.
Håll tummen för mig om du orkar! Kram
Under helgen har jag tvingats fundera över jaget, egot och alla vindlingar däremellan.
Det lilla barnet föds utan en påtagbar känsla av egen identitet, han/hon sitter ihop med mamma.
En helhet, en symbios. Så kommer uppsplittringen så sakteliga, barnet ser att mamma är mamma, jag är jag, pappa är pappa osv men fortfarande lever barnet i en rofylld värld av helhet.
Ord som farligt eller slut har ingen betydelse..
Barnet delar frikostigt med sig av allt, matar alla - det finns ju till alla, det finns ju alltid mer.
Ett levande deltagande i alltings överflöd, mitt i allt, ett levande i nuet.
Sen slår pendeln över, som sig bör - världen är ju uppdelad i polariteter. Har man lärt sig det ena så måste man pröva på det andra, allt för att lära sig.
Barnen blir petimeternissar, delar upp allt på millimeter. Vi har alla bilden framför oss, barnen som delar på drickflaskan, häller upp saften, mäter chokladbiten - allt för rättvisans skull.
Nu har man förstått behovet av att få till sig själv, få sin del av kakan eftersom
- kakan kan ta slut! Rätt eller fel - det är ett ämne för en helt annan blogg.
Fortfarande har man dock känslan av att alla bör ha, alla är lika värda, alla har rätt.
Såsmåningom kommer sen girigheten. Barnet undviker att ta fram chokladkakan i kompisens närvaro. Han/hon får väl köpa sin egen, denna är min!
Just i utvecklingsstadiet anser jag att detta är ett helt naturligt stadium, barnet har rätt att vara fullblodsegoist under en period. Jag stärkande är det i allra högsta grad och det behövs.
Det är dock viktigt för framtiden, för vuxenlivet att inte fastna i någon av dessa faser utan att de integreras till en helhet, att vi har lite av allt inom oss..
Varje människa har en röst, en åsikt, en tanke... För att leva smidigt med andra bör vi försöka vinnlägga oss om att lyssna till, observera, försöka förstå de vi står i förbund med och vill ha i vårt liv dagligdags.
Naturligtvis skall vi ha en åsikt om vår egen väg, vår önskan men också vilka tår vi trampar på för att nå detta mål. När förlorar målet sin charm pga att vi tvingats kliva över för många lik?
Sårat för många?
Likadant är det om vi kompromissar för många gånger, vi blir ett vindflöje utan identitet och i dess spår följer osäkerhet, rädsla och depression.
Att ge andra samma respekt som man själv förväntar sig är a & o...
What goes around must come around - heter det så fint på engelska.
Men det är som jag sa ämnet för en helt annan blogg.
Dottern knuffar upp dörren till skolkorridoren, släpper förbi mig och lillasyster i vagnen.
Den långa korridoren brer ut sig framför mig, temadag, många dörrar är öppna, barn som rör sig mellan olika stationer, olika lärare, olika uppgifter.
Vi är sena, nästan en timme sena eftersom vi varit på ett syntest och jag har lovat att följa henne till klassrummet.
Knappt innanför dörren dyker en lärare upp, ett för mig okänt ansikte.
Brett leende, glada ögon, glatt tillrop:"Godmorgon Claire, gott att se dig! Gjort något kul på morgonen?"
Handen på skuldran, en liten lätt kram, lyssnar på dotterns svar innan hon glider vidare..
Nästa vuxen vinkar från rummet, ler, godmorgon, godmorgon.
En gymnastiklärare hastar förbi, tvärnitar vänder sig om och, surprise, ler.
"Hej Claire, så bra. Skall du med till klassrummet, vi skall..."
En ny hand beskyddande över skuldran, min dotter ler från öra till öra, favoritläraren.
"Ha det, mamma, Ha det, Selma". Handen som vinkar hejdå till mig.
Jag behövs inte längre, hon är inne, på plats, i sin vardag, på sin arbetsplats.
När jag vänder mig om bränner tårarna innanför ögonlocken.
Så tacksam över att min dotter är del av en miljö där det finns sådana vuxna!
Vår skola är en stor skola, en jätteesmältdeg av barn från alla världens hörn och det krävs mycket av de vuxna, mycket tålamod, mycket närvaro, mycket jobb.
Behöver jag säga att jag tycker de är fantastiska?
Några dagar senare, föräldrarmöte.
Vår fina rektor påpekar vikten av att vi föräldrar talar gott om skolan hemma. Att våra värderingar betyder mycket för barnen och att de presterar därefter.
Att vi tar det dåliga med dem, direkt, de som har ansvaret, som kan göra något åt det hela.
Såklart, det finns problem men här står i vart fall ingen dold flodhäst i vardagsrummet!
Ingen jag sett än i vart fall.. Jag har bara mött några av våra vardagsänglar!
Det känns lätt att skicka dottern till skolan.
Lätt att tala gott om den, det känns och det är precis som det skall vara.
Ha en god, ljus Onsdag!
Bilden ligger kristallklar i mitt huvud...
Mamma vid köksbordet, hon räknar pengar, hyrespengar.
Måste ha varit före 1977 eftersom de flyttade till det nybyggda huset då, sitt eget hus.
Hon försöker få ihop 50 kronor. Japp, du läste rätt halva månadshyran var 50 kronor.
Det var inget slott vi bodde i men väl tre rum och kök, i en liten by i Dalarna.
Summans litenhet till trots satt hon alltså där, räknade och letade efter de sista kronorna..
Varför minnet stannat? Tja, kanske för att jag som barn undrade om hon skulle lyckas skrapa ihop det där sista slantarna och om inte, vad händer då?
Min mamma drömde om stor vinsten, som så många andra. Stor vinsten på Penninglotteriet, Lotto, Joker eller Stryktipset.
100 000 kronor - yes, du smala lycka!
Pappa drömde om lite mer, kanske 300 000 kronor - för att slippa låna till det nya huset.
Jag ler när jag tänker på detta.. Mindre än en halv miljon, för hus och tomt, för förverkligande av drömmar. Hur mycket kostar dina drömmar idag?
Villigt erkänner jag att jag tänkt att:
"En miljon skulle vara kul men den skulle knappast räcka till något".
Är inte det lite läskigt? Att veta att någon satt en prislapp på ens drömmar och den är HÖG!
Visst, visst, den räcker till frihet, till lite resor, till avbetalning på bilen och allt det där andra kuliga...
Husen i vår förort, de som räcker till oss i storlek, ligger på över fem miljoner, oftast ganska mycket över fem miljoner, norska kronor.
Att då fundera över en miljon sek - tja, det känns som att spotta i en älv.
En handpenning men inte mer, stora lån återstår, lån som skall betalas.
Pengar är dock energi, de rör sig till den som ser till att de rör sig så visst vet jag att det är möjligt. Möjligt att få till, möjligt att attrahera fram, lika möjligt som att mamma fixade de där femtio kronorna den gången och alla andra gånger.
Det är själva "värdeökningen" jag tycker är skrämmande.
Från att vara nöjd med 100 000, till att knappast tycka en en miljon är värt att yvas över!
Gillar inte att påverkas på det sätt. Vill orka var tacksam för det lilla.
Undrar du över mitt resonemang ovan?
Gå då till boken "Be och du skall få"! Där står allt förklarat.
Mycket nöje och god läsning!
Överallt i huset ligger små ting som påminner om en svunnen tid - en memorybricka, en pjäs från hockeyspelet, en diskhandduk, en urdrucken kaffekopp, en trasig lampa och så vidare..
Vrakrester i ett numera tomt hem.. Bara känslorna kvar och så städningen, naturligtvis.
I mitt inre, en salig blandning av oberarbetade känslor, tankar, undringar, idéer och hypoteser. Känslan av att jag inte har koll, att jag inte vet vad som kommer sen är allastäders närvarande.
Vrakdelar av ett inre liv.
Minnet - som luras och förskönar.. Denna bedrägliga tingest väcks plötsligt ur sin slummer av verkligheten. En händelse ur det förflutna, nej, en händelse i nutid men som tagen ur det förflutna.. Detta får mig att reagera. Får mig att öppna ögonen.
Delar av minnet får tillbaka sin verklighetsförankring, allt är inte så skönt, så enkelt som minnet försöker lura mig att tro.
Det känns bra, det förenklar - även om det är vrakrester på ett stormigt hav, även detta.
Min "att-göra-lista" liknar också vrakrester, delar här och där kvar att göra men målet är i sikte. Vad händer sen?
Ser mig omkring i det som skall vara mitt normala liv, mitt yrkesliv och det känns som vrakspillror det med.
Grejen med spillror är att det alltid är delar av en helhet.
Jag vet men jag orkar inte bygga pussel just nu..
Jag vill att vintern skall komma, lägga sin mjuka, lugnande filt över alltsammans.
Det som överlever vintern är värt att behålla!
Det som göms i snö.. Tålamodet får tala! Tålamod och vila!
Häromkvällen såg jag en dokumentär på svensk TV.
Den handlade om begreppet "Eurochildren" dvs barn från de forna öststatsländerna som lämnas hemma medans mamma eller pappa åker över till Sverige eller andra närliggande "rika" länder och jobbar.
Oftast till riktiga skitjobb med slavlöner som skall vara "tacken" för att dessa människor försakar halva sitt liv, hela sin framtid dvs sina barn.
Tårarna flödade... Att sitta i ett främmande land, höra sitt barn gråta eller berätta om dansuppvisningen på skolan som man inte kunde se, för femte året i rad.
Att se dem växa tio centimeter i taget istället för centimeter för centimeter som sig bör.
Dessa kvinnor, för det rör sig oftast om kvinnor, sitter fast i en rävsax utan dess like.
Utan dessa jobb, ingen mat på bordet till barnen, inga leksaker, ingen skolgång.
Jobb i deras egna länder finns inte och finns de så täcker det inte kostnaderna, inte ens det mest grundläggande för överlevnaden.
Här, hos oss, får de jobb, pengarna täcker allt som barnen och de behöver men priset är - ett liv utan barnen!
Så, det är egentligen inte så att de har ett val, för det har de inte.
Tänk dig själv, vad skulle du gjort?
Min gråtklump i halsen växer till när jag lyfter mitt lilla gnyende knyte ur hennes spjälsäng, lägger henne bredvid mig under mitt varma täcke och hon borrar sitt lilla huvud långt upp i min armhåla, suckar belåtet och somnar om.
Tacksamheten över att få vara hos dem väller in!
Tacksamheten över närheten och friska barn - som faktiskt inte är en självklar rättighet även om det borde vara det.
Det är valtider i Sverige. Medger rodnande att jag inte orkar följa hela debatten, men i vart fall en del. Jag har hört om ROT och RUT och gud vete allt.
Men mig veteligen, inte ett ord om vem, hur och vad som skall utföra dessa tjänster som vi svenskar blir bättre och bättre på att unna oss.
Vi betalar för mera tid med vår familj, våra barn, den sk kvalitetstiden.
Den tiden ordnas av kvinnor & män vars barn sitter hos gamla, okända släktingar och längtar...
Längtar, förtvivlar och saknar mammor och pappor som inget annat önskar än att vara med sina barn men kan inte. Smakar det lika gott då?
Finns det ingen som kan göra något? Vem har det förlösande förslaget?
För visst måste det finnas en sådan - en rimlig plan?
För mig vore det "valfläsk" att lyssna på en sådan person.
Akuta kriser finns inte bara i Afrika, bland krigshärdar och galenpannor, den finns på vår bakgård, om vi vågar kolla, om vi vågar ställa frågor. Gör vi?
Ha en tänkvärd helg och du, sätt gärna åt en politiker eller två, om du träffar någon.
Något att marinera på, under dagen och i livet -
är undanhållande av information samma som att ljuga?
När flyter det ena in i det andra? Hur vet man vart gränsen går?
"Tiden väntar inte på någon - var det inte så du sa?
För varje människa finns en väg, ett beslut man måste ta.
Du såg honom nere i parken där ni brukade gå, fortfarande lika vacker
efter alla dessa år.
Hon säger att hon älskar honom, tror att han är allt hon ser.
Han var bara trött på att vara ensam, inget konstigt med det.
Tror du han vaknat om morgon, vänt sig i sin säng, trott att du låg bredvid
honom.. Som om inget hade hänt.
Hon måste undra, varför han tystnar ibland, varför han undviker vissa kvarter -
hon måste undra.
Du hör sägas att han är lycklig. Det borde göra dig glad.
Han sa att åren flög förbi,
du vet, du känner samma sak, under stjärnornas valv, under månens sken.
Du ligger vaken i din lägenhet, ligger och vänder dig i sängen, tänker på allt
som kunde vart,
var allting bara förgäves eller gav ni upp för snabbt?
Önska honom lycka till, han är värd allt gott.
Ni får aldrig veta hur långt ni kunde nått!"
Häromveckan samtalade jag med en god vän, om livet, om sorgen, om känslorna inombords efter den sommar som jag och min familj försökt ta oss igenom och fortfarande arbetar med.
Hon berättade för mig om ett begrepp jag aldrig hört, hon talade om "trädruskaren".
Tänk dig att varje löv på ditt livs träd är en kontakt, en energikoppling av någon sort med någon eller något annat.. Du är ju koppla energimässigt till allt du valt att beröra och bli berörd av i denna världen. Så, varje löv är lika med en kontakt, en vibb, okej?
När sorgen så drabbar oss, i mitt fall, min far faller ur min energisystem så drabbas "många av bladen, de blir gula och faller av", precis som ett träd på hösten.
Ju fler beröringspunkter desto större "ruskning", om jag förstått det hela rätt.
Någon drar alltså ur kontakten, avslutar linan och där står man med ett hål eller i vart fall en avklipp lina.. Klart det känns!! Att ensamheten, förvåningen, funderingarna rasar i en, tja, det känns mindre underligt när man ser det så.
Det är inte bara det gamla bladen som faller av utan i de "gamla" kontakterna kommer efter ett tag nya viberationer in. Kanske fokuserar man mer än man gjort tidigare på en annan relation, kanske kommer något helt nytt in i ens system.
Detta är såklart trevligt, normalt och skall vara så men även detta kan kännas lite förvirrande till en början!
Alla typer av stora förändringar brukar innehålla någon form av sorg, det tillhör.
För att något skall kunna födas måste något annat dö.
Metaforen med trädruskaren får mig att visa lite mera empati med mig själv! Den hjälper mig att ge mig själv tid - att släppa och att känna in allt det nya!
Hoppas den ger dig nåt att fundera på också! Ha en bra dag!
Kram
