Claire

För ganska exakt tio år sedan i denna minut låg jag i en sjukhussäng i ett annat land och glodde på, vad jag trodde var, de fulaste gardinerna jag någonsin skådat i mitt liv.

De var bruna med något konstigt blommönster inlagt.

In i min arm strömmade friskt starkt blod, en blodtransfusion jag så väl behövde efter en låååång utdragen förlossning som slutade i ett rätt akut kejsarsnitt.

Jag slöt ögon, väntade på att påse nummer två skulle fylla min kropp och funderade över det "lilla livet" jag hade fått i pris för min insats.

Hon sussade tungt på min arm, den vackra prinsessan och mitt hjärta hade hon redan snott!

Så öppnade jag ögonen, såg på gardinerna och en orangeröd färg rann ner över dem - gardinerna VAR orangeröda med stora röda Papaver blommor på.

Chockad ringde jag på klockan, barnmorska anlände, jag pekade, förklarade.

Klapp på armen - inte ovanligt vid blodförlust sa hon.

Du har varit rätt långt nere på botten sa hon...

Jag hade ingenting fattat. Lite rädsla..

Sen lugn, en djup känsla av tillförsikt - hon är här nu, min älskade unge!

Min vackraste Claire!

Igår gick vi på bio tillsammans, köpte godis, såg en jättebra, norsk ungdomsfilm och jag hade snarare känslan av att gå med en väninna än med ett barn.

Hon är stor nu. Stor, klok, empatisk, rolig, speciell, egensinnig, varm, hypokondrisk, på det hela taget - en helt normal TIOÅRING!

Galen i varje tum!

Jag har svårt att fatta ibland - att hon är mitt lån från evigheten!

Att hon valde mig...

Känner mig hedrad och glad och inte för en sekund tar jag henne för givet i mitt hjärtat - jag har förlorat för mycket i mitt liv för att göra det!

Vi har rest mycket tillsammans, både inre och yttre och jag hoppas att vi har massor av resor kvar! Skolavslutningar, studenttid, kärlekar, brustna hjärtan, bröllop, barnbarn...

Ja, jag har inget problem att se framåt, som du ser.

Men just IDAG är vi i dagen - dagen skall firas som sig bör med allt som ingår!

Ett fyrfaldigt LEVE för Claire! Hon leve..

Hipp, hipp, HURRA; HURRA;HURRA; HURRA!!!!!!!!

Grattis älskade unge! Må du få ett fantastiskt liv och ett underbart nytt år!

Massor av kram och puss, MAMMA

Nysningar från fronten!

"Jaha.. Nu har tom hunden fått influensa!" suckade maken och kvävde en hostning för att inte hosta föräldrarna i örat.

Med facit i hand är jag jättetacksam att vi åkte hem från hytta i tid dvs mitt i veckan.

Då hade jag fortfarande förhoppningen om tillfriskning, om att vi skulle kunna åka skidor vid veckans slut men ICKE! Så hade jag suttit kvar där hade jag tuggat på mattfransarna vid det här laget.

Status inom familjen är - varierande grad av influensans slutstadier, mest lungpåverkan.

Familjens sista medlem insjuknade alltså natt till igår, hunden, valpen.

Jodå, de är som vilka bebisar som helst, immunförsvar under uppbyggnad, känsliga för vissa människobakterier (förutom sina egna, hundbaciller).

Snoret rinner runt hans lilla nos, snorbusar och allt inkluderat. Han hostar liksom övriga familjen och kräks slem - nice, va?

Sin bebisgen trogen är dock allmäntillståndet inte så illa, han leker, äter, sover mao precis som en liten, liten människa.

Imorgon får vi besök som kommer för att stanna en vecka.

Dottern fyller 10 år! Herregud, vad tog tiden vägen?? Såklart skall det balunsas i dagarna sju så nu är det bara att bita tag i det hela, gilla läget.

Kaka är inhandlad (under mycket pustande igår) och jag drar en lättnandes suck över att hon gillar glasstårta och inte "vanlig tårta". Besparar mig bakandet i dessa hosttider.

Presenter finnes! Besökanden likaså..

Bara ett litet och ett stort kalas och ett övernattningsparty för fem favvo tjejer att paddla igenom.

Måtte energierna gå uppåt denna vecka, in emot Mars.

Massor av skidåkning att titta på mellan varven, VM spel att spö svenskarna i på datorn också det i väntan på bättre tider.

Utanför snöar det konstant, cm efter cm och det ger mig ändå känslan av att jag kommer hinna njuta vintern, snart, snart... Med lite sol på näsan.

I pulkabacken, på isen, i spåret. Lääääängtar!

Först skall jag dock se Northug och pojkarna ta hem ytterligare guld, så ett litet kinobesök med blivande jubilaren - måste ut ur huset innan det växer spindelväv på mig!

Ha en skön Söndag!

Kliandet av en dröm.

Plötsligt... Som av en slump... Stod den där.

Välbekant i varje tum, ändå en vind från en annan tid men med ny look, fräscht utsmyckad och attraktiv.

Såååå förvånad jag blev! Att hitta en gammal vän på trappan, oanmäld och förvånat insåg jag att jag blev glad. Pirrande glad i magen!

"Vad gör du här?" Lite orolig blir jag allt, är det sant? Är det så? Skall jag? NU?

En gammal dröm anmälde sig!

Först avfärdade jag den.. "Duuuu, jag valde bort dig för många år sen!"

"Nej, du satte mig på vänt...du kom aldrig tillbaka. Du lovade komma tillbaka.."

Jag riktigt känner hur den ser anklagande på mig och jag vet, den har rätt. Jag lovade komma tillbaka, den gången men det blev så mycket annat då.

Samtal med maken... Funderingar.

Han tycker det låter vettigt, tycker det är en bra idé.

Nya avfärdanden från mig, nya försvar..

Trots detta bubblar det inom mig, spännande, nytt, en gren, en gammal passion.

Känner hur jag dras till mera info, letar efter haken...

Det verkar inte finnas någon utom jag själv och mina dubier.

Kanske dags att kasta sig ut..? Pröva om dessa vingar håller.

Ta ett jättekliv och möta den "gamla vännen", min dröm. Syna den i sömmarna och se vad det blir.. Kanske intet, kanske allt.

Tålamod och tillit - mina antagonister dansar cancan..

So, be it! Jag har inget att förlora.

Kära hjälpare E, jag lägger min hand på din skuldra, sluter mina ögon och ber dig leda mig emot det som är rätt!

Ser fram emot resan. Trevlig Fredag!

En svart & en vit svans!

Det är få förunnat att ha svans, i vart fall bland oss upprättgående människor.

Jag har två, i dags läget och det är som med allt annat, en polaritet.

Då och då får det mig att ilskna till men titt, tätt och oftast får det mig att le brett.

Toabesöken genomförs ofta med två par ögon som intresserat följer varje steg jag tar i denna ädla konst.. Båda lika intresserade av samma sak, toalettpappret och själva spolandet.

Den lilla damen har inte hajat detta med kombon, blöja och potta trots att hon har en vacker rosa pottstol på just denna nedre toa.

Men hon har hajat vart pappret skall! Så medans jag själv försöker avsluta mina ärenden försöker hon desperat tvinga in en bit papper genom pyjamas och nämnda blöja någonstans i skinkregionen. Vilt ylandes när denna lilla aktion misslyckas.

Snett bakom henne, den brunögde, pälssvarte fyrbeningen tålmodigt (än så länge) väntandes - vem skall släppa pappret först? Matte - med hela rullen? Den lilla skrikande saken med den högst begränsade biten?

Lyckan är förståss gjord om man lyckas avleda matte och sticka av med rullen -

Vet du hur mycket papper det går på en toarulle?? Vet du exakt huuuur länge man kan ha kul med den?

Det vet matte!! Hon har nämligen plockat x antal meter pappersbitar från golven de sista veckorna inkl ett antal kvittokopior som nog skatteverket inte tänker ta vara på utan "dräggeltillägg"!

Familjen har ju också lidit av influensa, något som Luke genast dragit fördel av.

Minsta lilla näsduk som lämnas obevakad går genom hans "papperskvarn".

Man skall vara försiktig med influensainfekterade pappersbitar tycks han säga, vår lilla "sanitetsarbetare".

Därtill delar han barnens intresse för leksaker och ibland blir det lite strid på kniven men Selma har taggat till sig och numera tar hon ett bastant tag i det hon vill ha och gastar:

"EJJJJ, UKE!"

Hunden, som redan nu räknat ut vad ett envist barn kan göra med starka nypor, för att inte tala om mattes kommandon släpper oftast.

Sålunda har ljudnivån, rörelsen och tjivet gått upp här i huset men också nivån av närhet.

En blöt nos i min hand eller på min arm tidigt på morgonen är mycket mera inbjudande än en väckarklocka. En varm kropp som med en suck ger upp försöken till lek och parkerar sig på mina fötter medans jag arbetar på datorn är välkommet likaså.

Precis som små varma händer som vänder mitt ansikte emot sig och med vidöppen mun måttar en puss över hela mitt ansiktet, för att sedan förväntansfull le och kolla in reaktionen.

De är båda två små "rasslare", far omkring överallt och ställer till oreda. Man får påminna sig att de är så här bara en kort period, sen är det för alltid över.

Men ack, men ack så oemotståndeliga när de sover...

Mina älskade små svansar!

Jaha..nu då?

Vinterferie - efterlängtade vinterferie.

Stuga, elda, spela sällskapsspel, se Tv, åka skidor, äta lite för mycket, kanske, tom..

I år reser vi emot stugan lite småsjuka, speciellt barnen som inte hunnit rehabilitera sig helt men, men, vad gör det?? Vi har ju massor av dagar... Bara någon dag att göra intet på så kan vi åka skidor sen, grilla korv, leka i snön.

NIX!

Två dagar senare är vi hemma...

En febrig barnhand söker min i sängen och jag vrider bort huvudet innan hostattacken fångar mig i sitt våld igen.

Jag är van vid hosta. Född med fostervatten i lungorna, kuvösbarn, barn som alltid drog allt i fel strupe - då vet man vart man har sin svaga punkt.

Men denna vinters influensa... Den tar aldrig slut! Dessutom känns det just nu som om den är djävulens hantlangare. Kroppen trasas sönder, febern river, lungorna går att måla från utsidan.

Nåväl, vi är hemma nu! Hemma i värmen.

Hos välbekanta sängar, varma spisen, varma vattnet i kranen, datorer, spel, böcker och kanske framförallt medicinskåp.

Jo, jag skall behandla denna gången! Har inte gjort det många gånger förrut, flunsor skall ha sin gång.

Men nu har jag lackat ur, det blir krig!!

Ingen, och jag menar INGEN pillar på mina barn på det här sättet. Jag är trött, lack och le.

Med homeopatiska läkemedlen i högsta hugg förklarar jag KRIG, sen väntar jag med den lilla handen i min, hör hur andningen lättar något, hur febern når acceptabla mått.

Då tar jag min egen medicin.

Resultatet - några timmars hostfri sömn. Kampen fortsätter men på hemmaplan.

Tur det! För jag tänker fira när den jäklen fått SPÖ...

Kramar på distans - hit vill du nämligen inte komma. ;-))

Livet är...

Hur ser du på "livet"? Som helhet, som koncept?

Vad tänker du när du inte "vaktar på dina tankar"?

Det säger något om hur du hanterar livet i stort, hur dina värderingar ligger och vad du jobbar för eller emot..

Läs dessa förslag högt, smaka på dem.. Något som stämmer?

Om inte kanske du får fatt på ditt eget...

Livet är en dans, för en eller två..

Livet är en promenad i parken.

Livet är en tävling.

Livet är en glädjefylld resa.

Livet är ett äventyr.

Livet är en historia i åtta band skrivet på baksidan av en pappersservett.

Livet är en kamp!

Livet är en strid.

Livet är uthärdligt men inte mer.

Livet glider bara förbi.

Livet är obegripligt.

Livet är storslaget.

Livet är ett pussel.

Livet är förgängligt.

Livet är bara en gång.

Livet är det som passerar förbi medans jag är upptagen med annat.

Livet är en gåva.

Livet går inte att förstå sig på.

Livet skall hanteras, inte begripas.

Livet är en schlager.

Nå, vad tänker du om "livet" djupt därinne?

Passar det dina "syften"? Eller blev du förvånad?

Du kan ändra inställningen, vet du.

Lycka till! KRAAAM

Where the rubber meets the road...

Är ett av mina favorit uttryck på Engelska..

Det betyder "ACTION" eller "Dags att Agera" - som vi kanske skulle ha uttryckt det på svenska.

Om "the rubber shall meet the road" så är det himla bra att veta i vilken ända man skall börja.

Ja, ja, jag vet. Jag pratar mycket om nystarter, målbilder osv nu eftersom jag själv är där.

Men jag tror det är viktigt för alla.

Att gå utan riktning.. - gör vi det någon annanstans utom möjligen med livet som helhet?

Går du ut på gatan hemma, fullt påklädd och tänker - "jag får väl reda på vart jag skall"?

Nej, trodde väl det. Hur skall då livet kunna bli som du tänkt dig utan riktning?

Är du något som jag så drivs du av en massa "borde" och "måsten"och när dessa inte är uppfyllda så fylls du av SKAM.. Det fulaste ordet i hela ordboken och det som tjänar dig allra, allra minst.

Skam ger dig nämligen aldrig någon kraft tillbaka, den bara smutskastar dig, drar dig ändå längre ner i dyn. Skam är inte det samma som ansvar heller för den delen.

Ansvar ser att något kan göras, mönster kan brytas, ansvar ser bortom de mindre bra egenskaperna och in i individen.

Låt oss titta på "måstena", "jag borde" - vad är det som gör att du inte kan/har uppfyllt dem?

Du lät ju inte bli att gå på toa imorse direkt även det var du tvungen till, kroppen krävde det och du uppfyllde det. Alltså, du gör vissa måsten av bara farten...

Vad skiljer de måstena från de andra, de ogjorda?

Vild gissning??

De måstena kommer från någon annans åsikter, kanske världens, kanske dina föräldrars eller någon annan inflytelserik person..

De ligger i din ritning, din grundläggande plan och nu tror du att de är sanna.

Du har gjort dem sanna, på ett eller annat sätt och det fina med det är att du har nyckeln till att låsa upp dem igen.

Titta på dina "borde", dina "måsten" ett efter ett och fundera samtidigt över vilket behov de fyller i dig.. Om du t ex "måste" städa innan någon kommer - vad betyder det??

Vill du städa? Jamen, städa. Orkar du dock egentligen inte men städar ändå - då är det dags att fundera på varför och vilka behov det täcker.

När du ser dessa behov så kan du välja andra vägar till att tillfredställa dem innan de tar över dig och ditt sinne. Ett behov i taget, ändra ögonblick för ögonblick.

Tills du skapat en ny vana...

Ett annat bra hjälpmedel är att också skriva några korta rader om hur livet skulle vara, om det var helt på dina villkor.. Hur skulle det se ut om du bestämde?

När du identifierat och släppt dina ofrivilliga "fel" i ritningen..

Jobbet - det är det som återstår. Se till att din målbild blir inspirerande!!

Inte motiverande.. Vad skillnaden är?

Inspiration är när något inom dig själv som du redan har, äger, kan, vet berörs. Du kommer i kontakt med det, vill bruka det till bästa möjliga mål för dig!

Det finns alltid vägar.. gäller bara att hitta dem.

Live with passion!

Baby kurs

I går kväll stod jag med bankande hjärta och såg ner på mina såriga fingrar medans jag skar och bröt kycklingkorvar i små ätbara bitar.

Det var bara att inse.. Vår nya familjemedlem är officiellt här!

Mina händer är såriga av de piraya liknande tänder som uttrycker så många saker, vänskap, lek, ömhet, ilska eller bara helt vanligt "jag vill ha".. Trots att jag ser att "uttrycken" av dessa sylar blir färre och färre kan jag inte låta bli att längta tills de faller av. Både dessa "klumpiga uttryck" och baby tänderna!

Vi är på väg till hundkurs, den första valpkursen.

Jag har gått valpkurs förr med andra hundar och vet hur bra det är. Nyttigt att höra andras åsikter om hunden, bra att få tips och råd, tryggt med hjälpande handen och framförallt, bra för valpen med social träning, vanlig träning och lek.

Det hade dock snöat hela dagen, ett lager av 20-30 cm pudersnö låg som ett vitt täcke över alltsammans och jag började undra om han skulle orka, skulle ha tålamod.

Tålamod är inte alltid bebisars starkaste sida.

Han orkade...på centimetern när. Men låt oss inte hoppa händelserna i förväg.

Vägen dit, gick rätt bra så när som på att han stretade åt fel håll i ungefär 50 meter.

Kopplet och han är inte vänner ännu, har bara känt varandra i en vecka drygt!

Sen möter vi stans suraste "hunddam" som genast sätter en förskrämd Luke på plats och jag börjar undra över om han fick ett trauma redan där.

Nonsens!! Fem minuter senare kastar han sig över alla valparna på kursen och leker av hjärtans lust, leker och leker och leker... och vaddå?

Matte? Kommando?

Njjjeeeee, tror inte det. Själv känner jag mig som en fullblodsidiot där jag står och hoppar, visslar, tjoar, berömmer, snackar och beter mig inför en hund som inte ens erkänner min existens.

Till saken hör till... Han är i minsta laget. Ca en månad för liten men vår mycket duktiga instruktör upplyste om att en flatcoated måste tränas i tid annars tar de kommandot och blir spattiga!

Vad har jag gett mig in på?

Behöver jag säga att det gick påsar med kycklingkorv?

Då, mitt i träningen sätter sig Luke förnöjt ner och... RRRAAAAAAAPPPP!

Man blir mätt av kycklingkorv, om man är van torrfoder. Jag misströstar.

Ny viktig info - en flatcoated retriver är aldrig mätt! Nytt godis = nytt intresse... nästan.

Min jakt på svarta hårbollar fortsätter.

Så paddlar vi hemåt genom snön... Luke testar varenda infart på vår väg hem.

"Bor vi häääärrrr kanske?" Bedjande...

HA, got you! Payback! Din tur att be.

Nej, så illa är det inte. Vi har åtta gånger kvar och en ny annan kurs i April.

Jag skall ha pli på min hund, inte tvärtom.

Vad som hände med terroristen?? Han stupade på hallgolvet och vaknade till först på morgonsidan på allvar. Då kycklingkorven måste ut...

HA en god helg! KRAM

Snacket går...

"Are you afraid of the work you were set on this Earth to do?" dvs "Är du rädd för det arbete du var sänt till jorden för att göra?"

Frågan slog ner i mitt medvetande som ett piskrapp.

Det finns något skrämmande med att vara egen. Det finns någon skrämmande med att säga att man har något att erbjuda andra..något unikt!

Vem tror jag att jag är när jag återuppfinner hjulet?

Jag återuppfinner INTE hjulet! Jag samlar info från andra som redan gjort det och gör mitt eget hjul, min mix, min kunskap, min unika kombo.

Detta gäller mitt terapeutiska värv... Värre är det med den kreativa sidan.

Vad vill den? Vart hör den hemma?

Den kommer ju till mig! Inte heller detta är nytt under solen..

Hos de gamla grekerna kallas det för "genius" till att börja med, något som kom till de kreativa, de som kunde se och de för det vidare ut i ljuset, till de som inte kan se.

Kreativiteten var alltså något som stod utanför dem, något som gudarna ville ha sagt.

Så upplever jag det fortfarande..

Sålunda bara ett steg kvar - att lära mig att inte bedömma det jobbet utan lämna det till andra.

Coachen och jag snackar länge om begreppet "where focus goes, energy flows".

Vi repterar målbilder, states of mind och "resourcefulness"...

Tänk att man skall vara så seg ibland! Tänk att man glömmer så fort!

Han påminner mig, som alltid, om J.K Rowlings.. Jag har skrivit om henne här förrut.

Bara några små fakta i målet..

Så fattig att hon nästan bodde i bilen med dottern sin. Fick en idé om att skriva, satt på café och gjorde detta då det var för kallt i lägenheten.

Fick idéer på tunnelbanan men vågade inte be om att få låna en penna så blyg var hon.

Refuserad massor av gånger.

Idag - hennes första tryckning av Harry Potter är värdf 15000 dollars.

Hon sålde 11 miljoner kopior av sin sista bok på 24 timmar.

400 miljoner böcker totalt...

Vem kan bedömma vad som är bra? Kan jag?

Jag kan bara fortsätta vara "mulan", mulan som plöjer åkern, som ser mina mål framför mig.

Som brukar mina resurser där de finns och skapar nya där de fattas.

Uppe med blicken, målet i sikte!

Sluta snacka, börja genomföra!

KRAM

Allt är vad man gör det till..

SUCK! F..också.. Det satt långt inne.

Har precis avbokat veckans Måndags pass på gymmet. Favvo passet, favorit instruktören och det känns i varenda fiber i kroppen..

Tre gånger har jag loggat in idag, tittat på bokningen, loggat ut igen men nu inser jag att det är bara att gilla läget och avboka.

Jag är fortsatt för sjuk för att träna. Min vilopuls är för hög, vilket indikerar något i kroppen.

Min snor är, ja, ursäkta om jag blir grafisk och om du får för mycket info, för gul.

Halsen gör ont, tuberna till öronen likaså och något känns i andningen..

Här drar jag gränsen - halsont och andning. Risken för vidare "skador" är då större än effekterna av träning, alltså vilar vi. Läs jag...

PUUSTTT, så tråkigt!

Barnen röjer däruppe, också de för sjuka för att göra något allvarligt men för friska för att ligga i sängen, älskade, hatade mellanläge!

Istället brukar jag tiden till att skriva. Försöker lugna mitt stressade, rastlösa inre med att göra andra viktiga projekt, fylla andra tårtbitar i mitt liv.

Samtal under helgen med en kund och med goda vänner satte fokus på just detta...

Hur får tårtbitarna att balansera? Hur få till allt?

Kreativitet låter sig inte pressas fram MEN skall den någon gång komma måste man känna den, avsätta tid för den, vilja osv. Hur får man till det om man aldrig känner efter?

Vi pratade också om att mycket av den "trötthet" man kan känna, både till kropp och själ ibland har att göra med detta. Att en tårtbit inte är uppfylld och att man då saknar en bit av sig själv. Lite gammalt, gott j..lar anamma kan då hjälpa för att få en på tåget igen.

Kreativitetens "andra andning" liksom.

Idag är det "Alla hjärtansdag" också...

Kommersiellt jippo säger många irriterat. Mmm, stämmer säkert.

Men jag kör efter principen "if you can´t beat them, join them". Kan tänka mig många sämre idéer än att ge gåvor och extra hjärtan till dem man älskar.

Så, alltså... Man tränar inte ikväll. Då har man tid att laga god middag till familjen, se deras ögon tindra då de öppnar sina små kärleksgåvor. Pussa lite extra på maken.

Göra ett jippo till något eget, speciellt och lite fint..

Så får det bli och det känns bra!

En STOR HJÄRTLIG kram till dig! Ha en riktigt bra dag!

El Sonador.

Ikväll vandrade jag längs med snöig, kalla gator, såg solen sänka sig med det ljus som bara är oss nordbor givet och som vi så sällan har tid att njuta av.

Jag kände en oerhört tacksamhet för att vara ute igen, att influensan släpp sitt grepp om mig så pass enkelt denna gången.

Tacksam för de fina Valentines gåvorna i min påse - förväntan! Jag älskar att köpa presenter.

Tacksam för mötena, komplimangerna, uppskattningen som getts mig under denna korta timma.

Ser upp emot vårt lilla berg, ser solen avspegla sig i snön högt däruppe och i samma ögonblick inser jag att jag faktiskt bor vid foten av berget!

En vacker bild att vila i. Ett snöklätt berg, precis utanför en stad.. Frisk luft, vackra omgivningar, ändå nära till allt det staden har att erbjuda. Det bästa av två världar.

Jag tänker på alla dem som drömt före mig.... Edison med sin glödlampa, Bell med sin telefon, Martin Luther King med sin dröm om frihet och lika värde, Rumi om att människan skall inse att hon har vingar och så vidare.

Eller varför inte den spanska prästen Juan Cidrón?

Han anlände med de spanska conquistadorerna till regionen Santiago Del Estero år 1556.

Med sig i bagaget hade han bomullsfrön, korn och små sticklingar av olika sorters druvor.

Han planterade dessa, skötte dem med all den kärlek som tänkas kunde och av druvorna skapade han vin. Ibland enkom av egna druvor, ibland blandat med det han fann på plats i Argentina.

Hursomhelst växte hans druvor upp i den Argentinska solen, i dess jord, med dess förutsättningar - tog smak, fann sig till rätta i balans och mjukhet.

Med Cidróns kärlek blev vinet erkänt först i SydAmerika och sedan i hela världen.

Han fick det kärleksfulla smeknamnet "El Sonador" som betyder Drömmaren.

En man med en dröm... Som han genomförde.

Som krävde arbete men som också fick större proportioner än han någonsin kunde drömma om.

En sammansmältning av den gamla och den nya världen.

Blir du nyfiken? Gå på bolaget och pröva El Sonador... Ära den som äras bör!

Men vet du.. Framförallt, våga tänk nytt!

Våga tänk eget. Var en "El Sonador" - en nytänkare!

Trevlig Lördag!

Passionen!

Jag skrev häromdagen om känslan när målen faller, av vilken anledning det nu vara månne.

I mitt fall handlade det om hälsa & och rörelsefrihet.

Redan då sa jag att jag tänkte tillåta mig själv någon dag av "tycka-synd-om-mig", sedan tänkte jag omformulera målen, hitta nya för att ta mig framåt.

Sagt och gjort! När livsandarna återvänder lite grann, influensan börjar kliva tillbaka så börjar jag planera..

Vad vill jag? Vart skall jag?

En mamma till en vän ger ovärderliga tips, som jag gärna delar med mig av:

"Hämta hem dig själv nu, känn på passionen och ägna dig åt det, bli och var stark och djupna i dig själv."

Vännen lade sedan till:

"Precis som du brukar säga och skriva.. Live with passion"

Nåja, jag och jag.. Snott ordspråket från min mentor har jag gjort men han bryr sig inte, tycker bara det är bra om det sprids.

Fantastiskt att folk ändå hör vad man säger och berörs av det!

Fantastiskt att människor vill dela med sig av sina goda råd!

Ibland förstår jag indianernas uttryck om att man måste vara en hel stam för att uppfostra ett barn. Jag kan ser varför... Olika typer av kunskap, olika personlighetstyper, olika sätt att hantera världen på och framförallt, ork att stödja i livets olika lägen.

Tack, finaste modern! Tack för att du finns där med all din livserfarenhet när min egen inte längre är där med sin.

Tack för att du öser ur din källa av erfarenheter, du som varit med om mycket.

Tack till vännen som alltid finns där och påminner mig om den jag är!

Allt det här gör det lättare att hitta tråden igen, lättare att finna tillbaka till livspassionen.

Nya målen finns där nu! Target LOCKED!

Å, som K brukar säga:

Sen är det bara att bestämma sig för att genomföra!

Resten..? Tja, med det får det gå som det vill.

Löser det sig inte så kvittar det! Ha en fin Fredagkväll!

Kram

Framsteg i kommunikationen!

Att hämta hem en valp känns lite på samma sätt som att åka hem från BB.

En ny varelse som har landat, en personlighet att lära känna, att hitta vägar att kommunicera med.

För mig, som haft hund tidigare, kommer nu en ny aspekt till -ett nytt språk.

Låter det löjligt? Kanske det men språket sitter i ryggmärgen.

Att säga "sitt" går bra eftersom det funkar på båda språk liksom "bra".

Värre är det med ord som "bli" dvs "stanna" - i och för sig ett bra ord och enkelt men ändå.

"Loss" blir "slipp" - den är jättesvår då loss sitter i ryggmärgen.

Ordena haglar, felen är många men långsamt,långsamt sjunker hans kroppsspråk in också, jag börjar kunna läsa signalerna.

Yngsta dottern har också börjat bygga ord, fler ord, fler gester att följa med på..

Häromkvällen särar hon försiktigt på morgonrocken, bröst är fortfarande en fascination även om hon inte vill ha något av dem, ur dem.. Munnen formar ordet: "tutte"

Mmm, helt rätt. Vart skall tuttarna då, lille vän?

Bekymrad rynka i pannan, vad hette det nu då?

Handen pekar, förstärks med ett: "DIIIT" och handen pekar emot övervåning och sovrum.

"Skall tutten sova?"

"MmMMMMM!" Våldsamt nickande, rynkan försvinner, hon är förstådd.

"Skall Selma också sova då?"

Nya nickningar och barnet går emot trappgrinden, pekar uppåt, nickar ivrigare.

Okej, vi går väl och lägger oss då. (man vill ju inte hon skall känna sig missförstådd).

Upp, ner i sängen, nytt pekfinger, ordet: "Vaaaannn"

Vatten serveras, dricks i djupa klunkar.

"Kos nu?"

"MMMMMM!" Nytt jakande svar.

En stunds mys följer, breda leenden, ssssåååååå rynka igen:

"GÅ NEEEEE!"

Nämen så bra, så mycket för kommunikation. Man skall veta vad man vill också..

Inte sant?

Suger fett!

Ibland kan det kännas som om universum gaggar ihop sig emot en, man går i blålera och undrar - vad hände egentligen?

Naturligtvis vill man finna en väg ut och är det första smällen så är det rätt ok, man ser det som olycksfall i arbetet, ett litet mellanspel.

Smäll två, smäll tre kan faktiskt också kännas ok...

Blir de dock för många på raken, eller i raden, ja, då blir det svårare och svårare att se meningen.

I vart fall för mig. Känner du igen dig?

Ibland är de också direkt relaterade till varandra, katten på råttan, råttan på repet liksom.

Sjuka barn är ett direkt exempel på det, ju flera sjuka barn desto värre, blir du sen själv sjuk, tja, då ökar stressen.

Samma är med återkommande sjukdomar - det sliter på krafterna fysiskt men också mentalt, man känner sig olycksdrabbad och lite förföljd.

Eller är det bara jag??

Före jul var vi inne i ett sådant stimm, mera sjuka än friska mest hela tiden.

Då får man säga till sig själv att det boostar immunförsvaret, att det är nödvändigt för barnen, att vi kommer att vara friskare än någonsin efteråt bla, bla, bla.

Åsikterna är många och ljuvligt positiva!

De kan dock, efter en tid bli rätt färglösa och speciellt dagen efter "omtaget" då känns de som ett direkt hån.

Idag är en sådan dag! När jag bara vill "knäcka lite porslin" och skrika fula ord..

Yngsta dottern fick influensa i Lördags, feber, hosta, tja, "the works".

Hoppet lever då fortsatt, vi andra kan klarar oss.. Veckans mål, mina mål, familjens åtaganden.

Igår föll det. Jag har allt lillan har plus lite till, såklart.

Med detta föll för mig denna vecka och många viktiga mål.

Trött, sjuk och sliten kan jag tillåta mig att bara vara lite "pissed" en stund...

Det känns som om jag behöver det!

Imorgon skall jag vara duktig, omforma målen, försöka se ljuset i tunneln och ta mig vidare.

Idag... tja, som familjen E-D uttrycker det - "idag suger det h..balle!"

Ursäkta svenskan och ha en fortsatt trevlig dag! ATTTJJOOOOH..

Tro och tvivel.

"Då ropade Petrus till honom: Herre, om det verkligen är du, så låt mig få komma till dig på vattnet.

Javisst, sa Jesus. Kom!

Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus.

Men när han såg de höga vågorna blev han rädd och började sjunka.Rädda mig, Herre! skrek han.

Genast räckte Jesus ut handen och tog tag i honom. Är din tro så liten, sa Jesus, varför tvivlade du?

Och när de klivit i båten lade sig vinden." Matt 14:28-32

Petrus är för mig den mest "mänskliga" av alla lärjungarna i Bibeln, han är modig, storsint men också tvivlande, feg och ensam.

Han byggde kristna församlingar och katolska kyrkan hävdar att man "byggde sin kyrka på hans axlar", han ligger ju enligt legenden begravd under Peterskyrkan i Rom. Ändå, som sagt, är han full av mänskliga brister, egenskaper.

Så älskad av "Gud", kraften och ändå människa.

Det är så jag ser på religion! Jag ser på det som vackra metaforer, historier och bilder om hur vi kan välja att leva vårt liv på bästa möjliga sätt. Medvetet. Med vett och vilja, med riktning och intention.

Därför ser jag inte "kraschen" mellan religion och "mitt alternativa sätt" att se på världen.

Hur jag ser bilden ovan?

Jo, jag ser Jesus som "målbilden", den plats dit vi vill sträva. Hur vill skall göra det?

Jo, genom att göra det som han säger till Petrus. Fokusera!! Se målet framför oss och fokusera på detta.

Inte på de mörka skuggorna som rör sig i de djupa vatten, nej, huvudet lite högt, blicken i skyn och framåt och så gå. Gå, som om det aldrig fanns tvivel! Låt inte rädslan ta dig och glöm aldrig bort att du är gudomlig och en del av allt det hela, av allt det underbara.

Skulle detta ändå ske, att vi såsom Petrus är mänskliga, felar, ser bort, ser ner, fokuserar på skuggorna, ja, då lovar Jesus/kraften oss räddning ändå.

Jesus plockar upp den sjunkande Petrus ur vattnet och leder honom rätt, talar om vad han skall göra innan han tar honom tillbaka till båten.

Detta betyder för mig att vi får misslyckas, att vi får vara svaga, att vi får välja om och ändå, ändå finns hjälpen där!

Petrus vågar prova! Han vågar pröva medans de andra lärjungarna sitter säkert kvar i båten. De utmanar inte ens sig själva. Detta säger historien också - "Friskt vågat, hälften vunnet" och allt det där andra. Eller hur?

Tycker du jag är långsökt?? Har du i sånt fall läst historien? Skulle den vara "sann" i ordets betydelse..?

Vilket är då mest långsökt?

Allt ger hinter i min värld, allt är sammanvävt i en vacker matta!

Vad passar dig och vart skall du idag?

Välkommen arla morgonstund!

Jag står i snön, i morgonrocken med uppknutna skosnören och ser på himmelen som försöker bestämma dagens väder

Klockan är strax efter sju, det är Lördag och för en stund sedan har jag vaknat av ett ihärdigt suckande.

PUUUUUUUHHHH, PUUUUUUH -lät det på golvet bredvid min säng och modershjärtat tog över. Det kan inte vara lätt att sova första natten med sin nya flock.

Men han har gjort det bra, vår lilla valp Luke.

Sovit delvis i korgen, delvis på golvet bredvid min säng i svalkan och bara en liten olyckan mitt i natten, något som måste sättas på vårt konto - vi var helt enkelt inte snabba nog.

Nu tumlar han omkring i snön som en svart björnunge, viftar på svansen och talar om att detta är livet.

Han verkar vara en trygg ung man och så vill jag att det skall fortsätta!

Ser redan fram emot långa morgonpromenader och springturer med en fullvuxen Luke.

Det värker till lite i hjärtat... Hunddelen har varit stängd i dryga fem år.

Det var jobbigt att låta den kamraten, Funny, resa till de sälla jaktmarkerna.

Jobbigt och vackert. Jag fick resa med till stora delar den gång och tror mig veta,

"hundar kommer in i himlen". (för den som minns den slagdängan).

Nu står jag där igen, med en liten svart nos som knackar på, som försiktigt puttar upp dörren och ber om inträde.

Ett styng av oro far genom huvudet, allergier.. De finns i familjen, om än inte emot hund.

Jag slår bort det! Luke är här för att stanna! Vår nya familjemedlem.

Jag är tillbaka till älskade tidiga morgonstunder tillsammans med människans bästa vän!

Välkommen Luke!

Utrustningens rike!

Nedkrupen på butikens golv snör jag långsamt skridskorna och fascineras över deras fina material, deras stoppning, färger och mjukhet.

Jag minns en annan förälder, nedkrupen på samma sätt men i en annan sportaffär i en annan tid - min pappa.

Den gången det begav sig då var jag bra mycket äldre än dottern är idag och jag fick mina första nya skridskor, ett par vita konståkningsskridskor.

Dessa fick jag efter otalet begagnade, inköpta på diverse bytesdagar och till högst varierande kvalité. Min mor och far tyckte nämligen att skridskor var dyra, speciellt i förhållande till antalet gånger per år man använder dem. Det var de också den gången, dyra.

Nu kostar skridskor ingenting nästintill. De tillverkas i Kina, som det mesta annat.

Har tusen och en färger, former, stoppning, skenor, ja, tom skridskor som man kan göra tre-fyra olika storlekar av.

Det blir ett par vita med lila mönster på och dottern är mer än nöjd.

Henne mamma fascinerad av att den gamla skrönan i huvudet är död - skridskor kostar inte skjortan... längre.

Mycket handlar om utrustning i mitt huvud just nu.

Valpen kommer imorgon! Grindarna till trappen är inhandlade, liksom hundmaten är beställd, skålarna, halsbandet, kopplet, godiset, leksakerna, filten osv.

Det jag vet saknas är hundbajspåsar, akut godiset och hundburen.

Mmm, det var familjens andra stora dilemma igår. Att välja en säker hundbur som passar både hund och bil samt helst lämnar något kvar till oss andra, där bak i bagaget.

Vi m ätte, klämde, kände, läste broschyrer och mätt igen. Lite klokare kanske...

Men fortsatt "burlösa" är vi, i vart fall tills vidare.

Innan dottern går till skolan idag packar vi som vanligt ryggsäcken och igen, all utrustning.

Jag bar inte med mig mina pennor förrän jag började på gymnasiet. De låg i bänken.

Idag har barnet, i vart fall här, en plastlåda som tjänar som förvaring och ingen kommer på tanken att lägga pennorna där. Då är de ju borta direkt.

Mobilen - skall vara laddad var dag. Att lyssna på musik på vägen till skolan är a och o.

Då kommer också lurarna till, utan lurar ingen musik.

Matpakken - också norskt fenomen. Vad skulle du lägga i till näringsrik matsäck till dina barn varje dag? Helst något som de uppskattar också.

Böcker, extra vantar, denna dag - skridskorna, hjälmen, extra mössa, regnbyxor (jodå, det spöregnar ute) samt hennes handvärmare.

Du vet, en sån där som man klickar på så blir det varm i vanten, fickan eller vart man nu har den. En sån som måste kokas för att "återställas"..

Till slut är hon ute genom dörren och jag drar ett långt pppppuuuuuuuhhhh av lättnad.

Tycker du det är konstigt att jag har huvudet fullt med utrustning?

Ha en bra dag!