Grünerløkka eller Mombasa..?

"Vart är vi..?" Jag ser drömmande på den unga väninnan då hon lyfter sitt immande kalla glas emot munnen.
De tio stora dubbla franska café fönstren är vidöppna och i deras djupa fönsterbänkar ligger olivgröna, gula, sandfärgade och rödbruna kuddar och lyser.
Väggen mittemot går i mjukaste korall och väggarna inomhus är citrongul och havsblå, nej, snarare turkosblå.

Det sjuder av liv, men ändå.. Det är inte för mycket. Man kan prata, man kan drömma som synes.
En vind, en varm lekande vind fångar min tunika, blåser in under densamma och svalkar min kropp. Smaken av vitlök, kyckling, färska örter och bröd leker fortfarande i min mun och smaklökar.
"Vi är i Berlin" säger min unga väninna med ett brett, drömskt leende.
"Vad?" jag hoppar till. Vad sa hon?

Vi har precis pratat om den kommande resan till Afrika, om projektet, om exotiska platser, andra folkslag, andra möten..
Själv är jag i Mombasa... Inte för att jag någonsin varit i Mombasa men såsom jag ser en huvudstad i Afrika inom mig. Tom vägen utanför har förvandlat sin spruckna asfalt till trampad, pressad sand. Varma vindar, starka färger..
"Berlin?" jag hör misstron i min egen röst.

"Jaaaaaa.. såklart! Jag jobbar på det här caféet, tar mig runt på min knaggliga tyska och däruppe, där bor jag! Jag är inte nöjd med lägenheten men det är ju nära till jobbet!"
Hon pekar på det korallfärgade huset mittemot och ler drömskt igen.
"Jamen, Berlin..." säger "den gamla tanten" och ser framför mig den tyska "gråheten", att vara Herr Doktor tom under bordet med varandra.
"Dit skall jag ju sen, efter Afrika, innan skolan...Du får komma och hälsa på" säger hon och drömmer vidare.

I henne ser jag alla mina egna drömmar, en frisk fläkt, en gammal själ i en ung kropp.
Det spelar ingen roll att vi sitter på världens vackraste café på Grünerløkka i Oslo, vi är fria att resa vart vi vill och vi har varandra till sällskap.
Kanske är det just detta som gör det? Miljön, tillåtande sällskapet, maten, omtanken.
Kärleken till livet...
Då spelar Mombasa, Berlin eller Oslo ingen roll. En glimt av Lycka!

Utrustningslistan del 2.

Jaha, så är det då officiellt.. Man är en dåre! Något man egentligen alltid vetat..
Skämt åsido, beslutet är fattat - dags för... TAMTATATAMMMM -
Halvklassikern!
Yes, nästa år börjar det!
Ett år med halvklassikern, ett år med klassikern - sen får vi se.

Vad det är?
Tja, halvklassikern innebär att man under ett kalenderår avverkar halva Vasaloppet, halva Vätternrundan, halva Vansbrosimmingen och halva Lidingöloppet.
Först ut - Vasaloppet, 45 km på skidor i Februari.
Denna del är den som oroar mig minst. Jag kan ju denna del av banan, körde den ofta som liten, vet att det går.
Däremot vet jag också vad som skall till för att det skall kännas behagligt att utföra, träning, träning och mer träning.

Det är detta som ligger till grunden för beslutet att boka upp detta - moroten att träna MEN OCKSÅ, träffa vännen/erna.
Att träna på olika ställen och peppa varandra, det går men det är roligare och man får mer att tala om när man bestämmer sig för gemensamma mål/utmaningar.
Mötas på olika platser, preppa, tävla emot sig själv i sällskap, utvärdera, skapa minnen - mums!

Det lustiga är vad som sker när beslutet är taget...
Cyklar lämnas in på lagning/service - fast årets Vätternrunda knappt är avslutad.
Pulsklockor som tål vatten och som har GPS - införskaffas.
Nya skor utprovas. Ögonen ser annonserna som aviserar "billiga våtdräkter" låååångt innan årets Vansbrosimmning gått av stapeln.
Funderingar på vallakurser haglar och ja, träningsdoserna ökas...
Kort sagt, snacket går! Men också, handlingarna.

Själv kontaktar jag "lokala kändisar" och får nya banor att springa i, nya "app:ar" som gör träningen enklare, mera lätthanterlig info.
Funderar över att förnya mitt "skidpaket" eller stanna med de något äldre men bra skidorna.. Vi får se.
Först ligger många mils "hoande i busken" framför mig dvs löpning, cykling, simning, kort sagt, utomhusträningens tidevarv.
Kanske skall jag göra som väninnan..? Skaffa rullskidor också.
Det var ju så länge sedan! ;-))

Små "hyss"?

Det är gjort på bråkdelen av en sekund...
Hon stöter till flaskan med parfym då hon förtvivlat försöker dra ner den blåa korgen från mitt sminkbord och den faller handlöst emot kakelplattorna.
Jag ser det ske som i slow motion, sträcker min hand emot den, famlar i luften, känner dess glaskropp men jag är ett och ett halvt steg för långt borta.

Flaskan, den stora, tjockbottnade slår i golvet... Tusen bitar av glas i alla storlekar sköljer över mig och barnet.
"NEEEJJJ, jävlar också..." sjunger det inom mig när jag snabbt får ut den lilla ur badrummet och stänger dörren om mig och glaset.
Försiktigt börjar jag plocka men inte försiktigt nog, aaaajjjj, en elak vass bit trycks in i handen precis mellan ringfinger och långfinger. Blodet skvätter över alltsammans.. Jaha, hur förbinder man handen i denna röran?
En blick i spegeln, en blick på handen och handfatet som nu ser ut som ett blodbad. Klarade senan med ett nödrop, så tacksamt.

Några minuter senare, med förbunden hand, nystädat badrum och slängd badrumsmatta kör jag bilen med barnen emot affären. Dags att veckohandla.
Ligger lugnt i min fil på motorvägen när långtradaren bredvid börjar svänga in i den också...
Vänta nu här... Ingenstans att ta vägen, bara tradaren eller räcket att välja på.
Från baksätet hör skriket:
"Mammaaaaa, han ser oss inte.. Mammma, han..."
Längre hinner hon inte, jag har tvärbromsat, chauffören får mig i backspegeln och kastar sig tillbaka in i sin fil. Jag vågar inte köra om, inte ens bredvid.. Lägger oss bakom honom.
"Mamma, nu har jag svalt tillbaka hjärtat..."

Några minuter senare i butiken. Tjejerna har glömt. De rusar runt och hjälper mamma, plockar varor, hämtar, gör tjänster.. Jag vandrar med min kundvagn och plockar bland grönsakerna.
Vänder mig ifrån vagnen tittar på örterna, dill, koriander, timjan - vad välja?
I ögonvrån ser jag tjejerna, runt 17, glida förbi... Eller vänta... Inte den sista, hon stannar vid min vagn, börjar pilla med min ilagda krona. Ni vet, den som gör att du får låna vagn..
"VVVVAAAAA?" Min hjärna sliter med att fatta vad jag ser.

Ilskan rinner till.. Jag griper henne över axeln och väser:
"Ursäkta, det där är MIN VAGN!" Blick över axeln, blodröda kinder...
SÅÅÅ, hon vet att hon gjorde fel i vart fall. Snabbt dryper hon av, emot sina vänner som stirrar oförstående på mig och henne. Vad hände?

Sätter mig ned på en varukorg.. Vad är detta för dag?
Vart kommer alla dessa universums hyss ifrån?
Måste lugna ner mig och parera allt om vi skall klara dagen, tjejerna och jag..
Märkliga energier i rörelse. Resten av dagen går i slow motion.. Tid att parera.

Måndags funderingar.

Med näsan i den regnvåta blommans fantastiska inre sluter jag ögonen, registrerar ett sommarminne - Schersmin - en av sommarens mest fantastiska dofter.
Regnet letar rännilar ner i panna, på kinden och därifrån kryper det ned på halsen, in under regnjackans huva.
Min kommande trädgård skall ha massor av Shersminer, både äkta och smultron Schersminer..och syrener... Luktpioner... Rosor... Lavendel...
Kan du känna dofterna?

Juni är snart till ända! Vart blev sommarens krona av?
Som vanligt, jag hann knappt med. Livets trivialiteter tar tid...
"Snart är hösten här" sa vännen häromdagen och jag fnös. Det nya livet får vänta.
Hmm, livet väntar inte, det går på tidtabell, ibland lite före, ibland lite efter men ändock, på tidtabell.

Försiktigt bryter jag en kvist av den vackra vita busken, måste få sniffa en liten stund till, dröja lite.. Semestern ligger förresten fortsatt oöppnad men så, bang, smäller det till.
Allt på en gång!
Jag vill ha buteljer med sol och bad i, buteljer med sommarens dofter och solnedgångar, buteljer med minnen och skratt att ställa på hyllan i köket. Men det verkar inte bli så.
Samlandet liksom uteblir.

Vad skall denna sommardag med mina tjejer bringa?
En massa praktiskt roddande, handlande för veckans middagar (allt för att tjäna tid), bakande (vad annat gör man med barn en regnig sommardag?) lagande av hemlagad nyttig, GOOOD fisksoppa, träning med härligaste gänget, plock och pyssel.
Detta är vad jag tror när jag vandrar denna regnstilla morgon och ser på min jycke som nyfiket smyger på duvorna närd av en förhoppning att kunna lägga vantarna på en. Sällan, gosse lilla, de är för smarta.

Helt ovetande om vad dagen faktiskt skall ge sniffar jag vidare på min Schersmin och se där, ett tyst, stilla, närvarande sommarminne lyckades jag fånga. Ett som är bara mitt eget.
Ett som tom luktar gott! Kram!

Annorlunda midsommar!

Norge har inte midsommar!
Det är svårt för varje svensk att förstå trots att nästan alla vet att midsommar är det svenskaste som finns. Det är liksom inplanterat i ryggmärgen - midsommar är midsommar!
För visst firar väl alla nordiska länder midsommar? Sommarsolståndet?

Nix! Vi gör inte det! Här är det vanlig helg...
Fast ändå inte... För oss med rötterna i Sverige så alternerar vi lite mellan att känna oss bortkomna i vardagen, plocka fram lite extra god mat, midsommarmat och att känna en viss lättnad.
I vart fall jag.

Vi har besök från Stockholm denna helg. Planerat sedan länge, min fars käresta är på besök och då känns det alltid lite extra festligt. Det var länge sedan vi sågs men nu har det äntligen blivit dags. Så, igår blev det Kungskrabba, färsk sådan, räkor, bröd, ost, nubbe(för den som ville), vitt vin och glatt sällskap.
Men midsommarfest.. Njjjjaaa, sisådär. Jag somnade gott med två små öl i magen, inte mer.

Morgon efter blev desto bättre.. Morgon jogg i skogen, mysa med hunden, äta lång frukost med gäst och familjen. Härligt! Enda jag saknar är havet och kanske något mera sol..
Midsommar blir såklart vad man gör den till men den midsommar jag är van vid från Dalarna - den saknar jag inte.
Hellre då såhär lite stilla... Trevlig midsommarhelg - vart du än är!

Sommarpratare!

"I den byn, i det djupaste Afrika, lärde jag mig att den värsta formen av fattigdom inte är den där det saknas pengar. Den värsta formen av fattigdom är de som är fattiga på empati.."
så sa professor Hans Rosling häromdagen på svenska TV2.

Han är en fascinerande människa, denna professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet.
En gänglig man som i Afrika gick under namnet "Doctor Loong" pga att ingen kunde säga hans namn men hans kroppshydda syntes överallt.
Han har via sina föredrag, föreläsningar och utgivna dokument lärt mig ord jag inte trodde fanns, ord på makabra saker som sker med människor i hälsosituationer utanför det rika Norden.
Hans visdom och lugna sätt pekar ut en väg för oss alla, ett ljus.

TV2 samlar dessa gamla och nya "sommarpratare" över en middag där vi får hör dem diskutera olika delar av varandras program. Missa INTE den debatten om du har möjlighet.
Jag känner mig dock lite moloken... Då jag såg Hans på TV igen häromkvällen hoppades och trodde jag att han fanns med på listan igen i år.
En snabb titt på Sveriges radios hemsida visade att så var inte fallet.

Men hans gamla "sommarprat" från 2005 ligger där som fil likväl som de flesta andras OCH, inte att förglömma "Årets sommarpratare".
Vem blir min favorit i år måntro? En liten oöppnad godisburk!
Det drar igång 25/6 med Mark Levengood - missa inte det!
Kanske har gamla tanter börjat lägga ägg...;-))

Ett "kaatching" ögonblick.

"Jag töööörs inte.." gråter hon som vanligt, i ögonen speglas vattnet och skräcken.
Själv står jag med vatten till axlarna, på en kant och inser att här når inte ens jag botten.
Medvetandet reser igen, minnet reser snabbt som ljuset och jag är ungefär lika gammal som hon...
Scenen densamma men ett annat badhus, en annan tid.

Pappa står med vatten till axlarna, händerna utsträckta framför sig, uppmuntrande, leende.
Framför mig är dock en trappa i många steg, kanske var de fyra eller fem - jag kunde fega, ta ett men inte två eller tre. Starka armar under min kropp, en röst som uppmanar till fokus och lugn.
En röst som lovade att inte släppa.
Minnet spolar tiden framåt.. Triumfen! Dagen det släpper, dagen på hjärnan insett och lärt vad det skall göra för att ta sig runt i detta annorlunda element.

"Mamma..." den vädjande rösten tar mig tillbaka in i nutiden och jag erbjuder min rygg. Likt en sköldpadda med sitt skal tar jag min lilla, stora tjej på ryggen och transporterar henne till något grundare vatten. Där jag knappt kan stå men inte hon...
Vi arbetar vidare. Hon jobbar med allt hon måste minnas, jag uppmuntrar och peppar.
"Fortsätt simma, fortsätt simma..." upprepar dottern frenetiskt.
Orden kommer från favvo filmen och är min idé för att få henne att andas. Jodå, det är sånt man glömmer ibland när man är upptagen med annat.

SÅÅÅÅ, säger det plötsligt och oväntat "KATCHIIING".
Poletten trillar ned i dotterns medvetanden och hon simmar hela 25 meters banan i ett nafs.
Jag fullkomligt se när det släpper, när kroppen slappnar av, när armar och ben gör det de skall, när andningen bara finns där och glädjen bubblar upp.
Sen vill hon inte sluta.. Hon, skönheten med sug i blicken. Hon simmar, simmar och simmar.

Själv simmar jag bredvid full av en ny sorts känsla!
Jag, bara JAG, har lärt min dotter att simma och komma över delar av sin rädsla.
Ingen annan har stött mig, tagit delar av inlärningen, peppat med tålamod - vi har passerat mållinjen tillsammans.
För alltid kommer hon att veta - mamma lärde mig simma.
För alltid kommer jag att minnas känslan av att ha överfört kunskap till någon jag älskar.

På spagettiben tar sig dottern knappt upp ur poolen men stolheten och rakheten i ryggen går inte att ta miste på.
Själv håller jag också på att spricka - ser ni inte? Världen har förändrats idag.
Hon kan ju simma, pulvret!
Tack gumman för att jag fick vara med!
Tack pappa! Du ville ju att jag skulle minnas något du lärt mig...
Well, here you go! KRAM

Ompysslad!

Det finns egentligen många sätt att bli ompysslad på...
Om man bara tillåter det! En del vägar är inte ens dyra, i vart fall inte om man jämför.

Jag är INTE glad i skor! Faktum är att jag tycker skor är besvärliga.
Att hitta snygga skor är nästintill omöjligt och att då hitta snygga och bekväma skor, ja, det är ännu svårare. Däremot tycker jag skor är viktigt! Fötterna och benen är stora energicentra och de förtjänar det bästa för att kunna serva mig var dag såsom sig bör.

Förra året köpte jag på en "fin sportbutik" ett par springskor, modell "dyr", modell "effektiv" - de har de varit men som allt annat som slits hårt har de mjuknat i bakkappan, expanderat något i tyget, slitits hårt på sulan efter all rörelse i skog och mark.
Jag, som dessutom pronerar något, dvs skjuter ifrån foten lite på ytterkanten och sålunda får ett oeffektivt löpsteg, jag bara måste ha bra skor. Skor som får mig att springa PÅ foten och ingen annanstans.

Sagt och gjort.. Jag åkte till "Löplabbet", klev in genom dörren till en mycket full butik.
Detta till trots hade jag inom fem sekunder fått frågan "vad kan jag göra för dig?" av ett trevligt butiksbiträde. Enkelt svar - jag behöver skor!
Ytterligare fem sekunder senare står jag på en glasskiva där mina fötter, mitt unika fotavtryck inspekteras och han bekräftar det jag vet. Jag pronerar lite men inte alls så mycket som jag trodde. Han belyser också alla positiva egenskaper med min fot, berättar hur jag kan göra för att ytterligare förbättra min löpning.

Så, på med ett par skor, upp på löpbandet, springa i rätt god hastighet i några sekunder medan min fot filmas. Mätning av vinkeln på foten, hur skjuter jag ifrån etc, etc - intressant!
Fram med några olika skor i min storlek och som är anpassade till fötter såsom mina.
Vilka tycker jag bäst om?
Här inte bara sätter man skon på foten och går runt... Man springer på löpbandet igen, foten kollas och mäts men även min känsla vägs in! Flera par skor testas och han, expediten, visar mig samma intresse under varje sekund av prövningen.
Inget är klart förrän det är klart!

Nu börjar det låta dyrt, eller hur? Mycket prövning, mycket uppmärksamhet, mycket testning.
Det är bara det att det inte är det!!! Dessa skor, de som följde mig hem, har exakt samma pris som de jag köpte i den fina sportaffären förra året. Men dessa är till mig, för mig, anpassade.
All denna prövning ingår i priset.
När jag lämnar affären får jag ytterligare info om vad jag gjorde bra, att jag är välkommen tillbaka för att vara med i löpgrupper, lära mig mer eller naturligtvis, bara komma tillbaka om något känns fel med skorna.

Jag promenerar ut ur butiken som om jag går på moln...
Nej, vänta, det var god service, omtänksamhet och ett par jättebekväma skor som fick mig att sväva! KRAM

Min dröm.

"Jag fick en plats vid fönstret, slog mig ner och tittade ut...
Försvann i mina drömmar om ett vitkalkat hus, någonstans vid kusten slår blåelden ut.
Där skall varma vindar smeka min hud, att jag inte tänkt på det förut.

Se havet stilla sig till ro! Se månen regna stänk av silver över jord.
En känsla större än du tror, när varma vindar smeker min hud -
att jag inte tänkt på det förut.

I ett fönster emot havet skall jag följa solens gång.
Vakna tillsammans med gryningen och sova när solen somnar om...
Vågorna skall dansa och leka runt mitt hus.
Där skall varma vindar smeka min hud, att jag inte tänkt på det förut."

Susanne Alfvengren.

Hur kan man ha drömmar om ett sommarhus när man egentligen borde fokusera på ett eget hem först? Jag kan inte svara på det! Det är inte logiskt!
Längtan till havet är stor...

Vi har fjällen, vi har skogen och jag uppskattar dem båda.
Men havet... jag längtar till havet i alla väder! Ser det framför mig...
Inte vitkalkat kanske men ändå! Dagens dröm - något att sukta efter!
Kram

Från sömnbristens rike...

Konstaterar för femtielfte gången som småbarnsmamma - jag förstår verkligen varför avsaknad av sömn används som tortyr i vissa länder.
Fångar väcks varje gång de slumrar till och till slut erkänner de vad som helst för att få sova i lugn och ro.
Jag erkänner också villigt vad som helst i detta nu för ett par timmars sömn...

Lilla stumpan är inne i en period där hon i grunden anser sömn som väldigt överreklamerat.
Lägg på detta ett besök till Dalarna i Pingsthelgen där hon/vi blev attackerade av tusentalet myggor och dessa bett härjar fortfarande i skinnet på en liten utan immunförsvar.
Lägg på detta fyra hörntänder på väg fram... Bara detta sista hade räckt i sig själv men så är det nu alltså inte.

Dagarna sträcker sig sålunda, som idag från kl 05.30 till ungefär midnatt... Hmm, intressant, va?
De timmarna däremellan dvs mellan midnatt och tidig morgon är dessutom fyllda med ljud, prat, kastande i sängen, sparkande och allmän irritation. Inte djupsömn såsom man kunde önska.

Om jag prövat krämer för kliet? You bet!
Om jag prövat homeopatmedel för tänder och sömn? Samma svar där! Men det finns bara viss mängd med trick man kan prova utan att det blir stökigt i kroppen på den lilla och blir det det, ja, då har man bitit sig själv i svansen.
Så, nu sitter vi här.. Kliar, smöjer, dricker juice och tittar på Animal planet tills barn Tv börjar.
Blir arga och irriterade när favoritprogrammet plötsligt har mage att ta SLUT.. Varför då??
Ja, så är det när man är trött.. Byta kanal är ett hinder.

Kanske får jag sova senare... Kanske i eftermiddag... Just nu är hjärnan kola så jag går tillbaka till tecknat, Björnen Klaus, passar min mentala status just nu.
Tur det regnar ute så man kan sova med gott samvete senare, kanske, möjligen...
Trevlig Lördag!

Min gåva.

Precis när jag ansåg att jag var som mest "ringrostig" så kastade universum ett av sina köttben i min famn... och det landade med ett smack!
Jag brukar min gåva, dvs min mediala och clairvoyanta gåva mycket sparsamt nu för tiden. Jag saknar ju tiden, platsen (kliniken) och firman så att marknadsföra sina tjänster är det inte tal om.

Men ibland dyker någon upp.. Någon som egentligen bara ber om råd eller som ledset berättar om sin sits och jag kan inte låta bli att öppna upp. Titta lite bakom gardinen. Coacha på mitt sätt eller kanske borde jag säga "på deras sätt" eftersom det inte är jag som bestämmer.
Det är alltid de, guiderna...
Min egen guide har tålmodigt väntat, väntat på att jag skall bli hel igen, att jag skall bestämma mig, omforma mig och definiera mig. Samtidigt har han tydligt markerat ut vägen...Pekat som en militär med hela handen.

Så kom alltså påminnelsen... Kvinnan som hade svåra frågor om barn och jag tvekade.
Symboler är luriga att tolka ibland och jag tar inga risker! Men samtidigt - hederskodex A - man talar om vad man ser, på det sättet man ser det.
Den man kanaliserar för kan oftare tolka än man själv.
Jag sa allt. En liten pojke blev ordentligt undersökt och såsom efter kartan fann man det jag sett. En överlycklig moder, en förbluffade läkare och en pojke som ville blir stor.

Ja, för så är det. Redskapet "jag" användes av hans guide och honom till att få den hjälp han behövde, varken mer eller mindre.
Jag är tacksam han valde mig, att de valde mig, jag behövde påminnelsen! TACK.
Så några kvällar senare, Lisa Williams på TV. Hon avslutningstalar, sista showen i Oslo och hon talar om vikten av att respektera sin gåva, respektera sig själv och ta ut kompassriktningen.

Ja, jag lovar att ta hand om min gåva. Skall bara fylla på med lite annat parallellt.
Vetskapen om att ni lagt landet, att ni guidar mig på bästa möjliga sätt gör mig varm.
Jag jobbar på tilliten, det vet ni.

Se om ditt hus! Fundera över ditt bidrag till din omgivning och värld.
Kom igen!! Det behövs en massa ljus därute.. En massa power.
Låt oss samarbeta. KRAM

Bakvänd tävlingsinstinkt.

Jag sitter här och grunnar på fördelar och nackdelar med olika egenskaper..
Ja, mest mina egna då men samtidigt har jag och en vän upptäckt att vi lider av samma egenskap -
tävlingsinstinkten!
Om man har tävlingsinstinkt - har man också då automatiskt "bakvänd tävlingsinstinkt"?
Det ligger mig nära till hands att tro det.. Eftersom jag tror på tanken om polariteter, finns det en framsida, finns det en baksida osv.

Min tävlingsinstinkt har tagit mig till en massa "bra platser"! Den har fått mig att sträcka mig emot mål och målbilder sedan jag var liten.
Min far var i unga dagar en duktig sprinter och visste allt om hur man överför tävlingsinstinkt.
Jag har åkt Vasaloppet - det gjorde jag redan som barn och då drog vi ibland så tidigt att vi inte hann äta vår frukost. Vet du vart vi gjorde det??
Jo, vi drack gröten ur våra sportflaskor medans vi låg i lä bakom varandra ner emot Oxberg.
Allt för att vinna, allt för att hinna först till badhuset i Mora.

Det har också lett till att jag gått utbildningar som kostat pengar, att jag prövat en stig i livet som inte vandras av sådär galet många, att jag bestämmer mig för att tro på saker som ingen annan vågar och så ser jag till att det händer!
Vill du ha lite "magic" i ditt liv, ja, då får du se till att det sker!
Men på senare tid har jag också sett tävlingsinstinktens fula tvillingsyster "Uppgivenheten"... Vart kom hon ifrån?

Om jag har en plan för dagen och något sedan kommer emellan, ja, då har jag börjat tycka att hela dagen blev skit!
Om jag beslutat mig för att träna 60 minuter och kroppen säger stopp efter 20, ja, då skiter jag i allt på flera dagar.
Har jag beslutat mig för en dag av sunt ätande och så kommer dottern hem med hembakta kakor, smakar jag en, ja, då kan jag lika gärna äta upp allt i skåpet.

När jag skriver det tänker jag - "vad är detta för larv?? Vem är det här?"
Jo, jag hamnar här när jag inte har energi, resurser eller möjligheter att "vinna med mig själv"!
Å, vet du... Det är ett sådant jävla nonsens!
Att gå över till syster "uppgivenhet" skapar bara mer uppgivenhet!
Jag måste träna på att "lagom" är bra nog tills jag kan prestera där jag tycker att jag vill ligga.

Skulle jag varit i en tävling och känt att jag kan vinna genom att bara använda 50 % av min förmåga, då skulle jag gjort det. Inte skulle jag ge mig.
Mao finns det tillfällen då 50 är bättre än inget och mer än nog...
Jag vet vart jag började, jag vet rätt väl hur jag hamnade här och att hitta tillbaka är en utmaning. Men vad sjutton.. Jag gillar ju tävlingar!
Var det inte det jag just sa?? Skall vi slå vad`?

Agent 005 - gör världen till en säkrare plats!

På tysta. blöta fötter smyger han sig emot det märkliga som fångat hans öga, inom honom mullrar skräcken. Varje muskel på helspänn, halsen sträckt, svansen rakt ut, redo till flykt i varje givet ögonblick - kanske kommer detta konstiga att attackera?
En kort blick på mig men bara en halv sekund, man skall aldrig släppa fienden med blicken.
Han öppnar munnen för att kunna andas bättre och nu hörs mullrandet inom honom ut i öppna luften som en svag morrning... GRRRRRRRRRR, ouuuuuuuuu..

De lufthungrande pensionärerna som slagit sig ner mitt i backen för att vila sina trötta ben samt hämta andan i eftermiddagshettan tittar förvånat upp när Agent Luke 005 smyger upp bakom dem och sniffar morrande på deras fötter...
Nåja, nästan.. Innan dess har hans matte stoppat honom med kopplet och ett jätte skratt.
Vad är det med hundar och stillastående eller stillasittande människor?

Mina hundar, både den förra och den nuvarande likväl som många av de hundar jag går på kursen med känner sig hotade av människor i "konstiga" ställningar.
T ex som detta fridsamma par som slagit sig ner på stenar för att vila.
Luke reagerar precis likadant varje gång vi passerar en busshållplats. Han kryper då nära mina ben, morrar tydligt, reser ragg och ser misstänksamt på de stackars väntande.
Ett steg värre blir det också varje gång om någon av dessa har en ipod, annan musikanläggning eller pratar i mobil.. Då går "skumhetsfaktorn" upp med flera grader.

En eller flera på hållplatsen spelar ingen roll heller. Så det är inte mängden människor...
Man får inte bete sig helt enkelt, man skall uppföra sig som alla andra - cykla, springa, promenera, sitta på bänk, klippa gräs, åka skateboard eller vad man nu får för sig att göra på allmän plats.
Ibland kan dessa märkliga varelser också bära på saker.. Även då förtjänar de ett litet diskret morrande. Mannen med stegen, ja, kan ni tänka er... Han bar på en stege mitt på gångvägen.
Får man det? Är det kanske straffbart i vart fall någonstans?
Luke morrade för säkerhets skull - "vik hädan du onämnbara".

Själv njuter jag av våra promenader.. Att se liten bli stor.
Att se honom utforska delar av världen, oftast med svansen på vift och sina stora tassar överallt där de inte skall vara. Han är på valpars vis omättlig.
Allt går ner från Coca-cola korkar till andras avföring men det kompenseras av den glädje som numera börjar byggas upp hos honom när han ser oss, när vi jobbar, när vi vaknar.

Kort sagt, han gör oss gladare, vi kommer att leva längre och han jobbar stenhårt för ett normaliserande av närmiljön.
Agent 005 med rätt att sniffa!

Märkliga människor...

Har du, liksom jag vaknat på fel sida?? Läs inte denna blogg nu!
Vänta tills i eftermiddag och skona ditt immunförsvar. Ligger förresten en trevligare blogg inne i em, ta den istället. Denna blogg innehåller nämligen en spya... En spya utan förklaringar.

Är du kvar? Ok, ditt ansvar! Du kanske har svar jag inte har...
Vad är det för fel på folk? Vissa i vart fall...

Hur kan man bli irriterad i en folksamling och börja hyssa när ett barn skrattar? Ja, jag förstår att man vill höra vad som sägs därframme men skratt - varför skall det dämpas av någon?

Hur tänker man när man via kommentarer talar om för folk att de "borde banta, byta stil, snygga till sig" osv? Vem gjorde just den till "expert" och domare? Och vem sa att någon ens vill lyssna?
Hur kan man lova presenter, gåvor gång på gång som sedan aldrig kommer och tro att man vinner kärlek och förtroende? Vart går gränsen?

Hur kan man tycka att någon gör "många fel" och sedan inte ta det med vederbörande utan kackla bredvid mun någon annanstans? Alternativ gå till en överordnad och söka hjälp såsom ett försmått barn..
Hur kan man påstå sig lyssna på andra för att sedan bevisligen inte ha hört ett dugg vid direkt fråga?

Hur kan man med gott samvete alliera sig med någon som skadat ens bästa vän eller familjemedlem? Och dessutom tro att man kan behålla båda?
Hur kan man återuppta en falnad bekantskap sedan massor med år med att be om en jättetjänst? Samtidigt som man ser ut som det regnar självklarheter...

Hur kan man engagera någon till ett "viktigt och roligt projekt", låta den tillfrågade göra sin del och sedan strunta i sin egen? Så att projektet aldrig blir klart och den som gjort sin del blir sittande utan förklaring, utan något avslut. Vad är det för stil?

Skall jag fortsätta?
Nej, jag är terapeut! Jag fattar... Människor felar! Människor har rädslor, begär, önskningar... De har gardiner i sitt sinne både medvetet och undermedvetet och de sliter med dem var dag.
Ibland blir jag dock trött, lite ledsen och önskar mig lite "hjärtats godhet".
Är det för mycket begärt? Ses i eftermiddag! KRAM

Att skapa en giraff

Idag skall jag skapa en giraff! Fast min giraff går på två ben, har långa armar och blont hår..
Men utav henne skall det bli en giraff.
Vid första anblicken, eller heter det kanske, "hörningen", jag menar, när jag hörde om det först lät det som en kul grej.

Barnen har avslutning för oss föräldrar och den avgående kontaktläraren idag fast de har en vecka kvar i skolan. Officiell avslutning nästa Onsdag men då är vi föräldrar inte bjuda här i Norge.
Inget stående vid flaggstänger, inget gråtande till "Den blomstertid".. Det gör vi vid andra tidpunkter såsom t ex ikväll.
Underhållning ingår i programmet och just i år skall barnen vara vilda djur, sjunga om deras liv och det är här giraffen kommer in...

Dottern skall vara giraff, en giraff med ont i halsen och igår insåg jag att det är hög tid för att skaffa rekvisita. En svans.. Kanske i papper? Kanske i tyg?
Då börjar dottern berätta om de andra två girafferna... Gula sönderklippta tröjor utanpå bruna tröjor, specialinköpta svansar - vad trodde jag?
Mmmmm, jag trodde det var tjugo minuter på en scen på en skolavslutning. Inte Operans stora höstöppning! Så fel man kan ha!

Samtidigt - dottern vill vara fin! Inga killiga t-shirts, inga fula trådbitar.. Vad trodde jag?
Ja, vad tror jag egentligen?
Tre timmar senare - besök på HM, inhandlade kläder, ansiktsfärg, sökandes efter giraffer på nätet dvs målade sådana, provmålning, diskussioner, tillverkning av svans.
Såååå, var man klar! Klar för dagens verkliga föreställning.

Håll tummen är du snäll! Att det blir lika bra som igår... Att mina "målartalanger" håller hela vägen så att dottern kan få vara stolt ikväll och att jag får dricka mitt kaffe ifred.
Att min giraff kan sjunga om sin onda hals och att klänningen duger till festen efteråt, med eller utan bruna prickar.

Men innan dess har jag ett klassrum att dekorera.. Glömde jag nämna det?
Nästa "lilla" utmaning.. Ha en god dag och möter du en giraff på livets stig -
Dra den i svansen och hälsa från mig! KRAM

Det glimmar till...

Jag älskar att gå upp på toa på natten, se på klockan och inse att jag har flera timmars sömn kvar.
Jag är tacksam för mina egna tysta morgonstunder även om det innebär att jag måste sätt klockan riktigt tidigt för att hinna, mycket blir gjort och min själ hörs och syns!

Jag är tacksam för min ostyriga kreativa ådra - måtte den alltid få driva fram nya spår i marken så att det aldrig torkar ut eller sinar.
Jag är glad för att kroppens funktioner bara fungerar, sköter sig och gör sitt jobb.
Jag är riktigt tacksam för vänners värme! Det kan kännas som en kram även om man är långt borta fysiskt!

Jag älskar min familj, ostyrigheter till trots. Alla växer, väver och bidrar.. Är inte det livets mitt?
Jag är tacksam för de nya kontakter som sipprar in, börjar längta efter att träffa vissa igen!
Jag är glad och uppriktigt tacksam för möjligheten att förnya min tro på mina gåvor. Att se detta så tydligt i denna tid av "dimma". Vilken glänsande sten!

Jag är tacksam för rinnande vatten, el och förenklande hushållsapparater. Inte alla förunnat fast vi gärna tror det i vardagen!
Jag är tacksam för mitt inre liv, mina meditationer, min vetskap om skeenden. Det ger mitt liv djup, dimension och tilltro.
Jag är tacksam för den som med varsam hand hjälper mig vidare i vardagen.
Jag är tacksam för bönens kraft och naturens läkande hand!
Namaste!

Verkar ha allt..

Jag tror jag såg henne direkt...
Hon, kvinnan som har allt och fyller rummet med sin varelse. Nej, hon är ingen kändis dvs hon har inget jobb som gör att du ser henne i tidningar och TV.
Däremot är hon en sk "lokalkändis", någon som alltid bott i området, någon som har föräldrar från området, någon som alltid gör gott..Vad trodde du?

Det är inte bara utsidan som är välpolerad -för visst är hon vacker på ett härligt naturligt sätt.
Blankt hår, snygga, välmatchade kläder, rätt kläder vid rätt tillfälle, lagom med dyr make-up, snygga smycken, senaste handväskan, lilla läckra bilen (med cab), huset på rätta gatan, bra jobb osv.

Hon är vacker på insidan också... Det inser man när man umgås med henne.
Hon ser alla, har nära till skratt, ja, faktiskt bär de flesta av sina känslor på utsidan, tydliga, klara. lättillgängliga men inte överdrivna eller provokativa.
Hon är klassmamma, ansvarig i olika kommittéer, den som tar ordet, håller vad hon lovat, minns vad alla heter, fixar bra kalas, går på allt, är aldrig trött...

Puuh, syns det att jag är lite avis?
Jo, jag var det för en kort stund. Speciellt när man själv är på uppåtgående igen efter en nedtur...
Man orkar önska sig igen, man orkar se och ja, då ser man dessa ledstjärnor tydligare.
Det är dock svårt att vara avis på någon man gillar... För det är så! Jag gillar henne!
Fattar inte hur hon får ihop det men jag gillar henne och många, många av hennes egenskaper likväl som hennes yttre. När vi jobbar ihop förstår jag att världen avgudar henne. Det är omöjligt att inte gör det.

När hon så dyker in i min famn med för dagen lite sitt lite rufsiga hår, tårfyllda ögon förvånas jag... Vad har hon att gråta för?
Sanningens ögonblick - ett av de perfekta barnen har en sjukdom, en ganska läskig sådan.
Inte direkt dödlig men farlig, möjlig att medicinera men inte botbar.
En konstant rädsla, ett ok, en oro... en nya attack, en ny natt på akuten, nya bilder till minnenas arkiv.

Påminnelse - vi har alla våra ok! Synliga eller osynliga...
Vi behöver alla hjälp emellanåt, om inte att bära, så att göra livet lite ljusare, lite mera hanterbart. Det måste vara en del av livet - att underlätta varandras bördor.
Skall man kunna det måste man inse att alla har dem - också den perfekta.
Tack för de bördor som är mina! Jag vill inte ha någon annans, det duger så gott med de jag har för de känner jag och de kan jag hantera!
Ha en bra dag!

Liten blir stor!

Från min plats vid spisen är den trevande lilla handen allt jag ser, resten av barnet är dolt bakom skåpet. Så glimmar det till... Hon syns där hon står, helt naken så när som på blöjan, ansiktet beklätt med ett jätteflin, håret på ända och i den knutna, smutsiga näven håller hon två rejält tillknycklade svenska hundralappar.
Handen lyfts triumferande emot taket, segergesten sitter visst och hon utbrister glatt:
"CASH... Maaaaammma, CASH!"

Jag nästintill faller ihop av skratt och det triggar såklart nya upprepningar av ordet men så sprider sig en viss osäkerhet i ansiktet. Okej, hon har fångat "cash" men vad göra med dessa "papper"?
Det är att benämna saker som det handlar om just nu, att veta vad de heter och kunna be om dem men också att få orden till meningar, koppla dem likt vagnar på ett tåg.

Detta lilla frö, denna lilla människa så buren av sin energi undersöker världen i stora gulpar...
Hon observerar, kopierar och insisterar. Glömmer jag för en morgon något, jamen, då rättar hon snabbt till rutinerna alltifrån att vi sitter på samma plats till att hon påpekar att jag glömt torka ur hundens ögon. Vilket var fallet häromdagen och då gastade hon om papper i en dryg kvart innan jag fattade vad hon sade, försedde henne med detsamma och med förvåning i blick såg henne närma sig hunden för rengöring.
Sååå, gör min mamma minsann!

Carina Wirséns vackra barnvisa dyker ofta upp när jag ser Selma..
Njut av Betraktelser över en hel lång dag!

"Jag är trött, lilla jag, för vad hände idag?
Klappat en hund, en lång lång stund.
Smakat på kex, ätit upp sex.
Luktat på ros, smakat jos.
Pekat på katt, provat hatt.

Tittat på sol, ramlat av stol.
Tappat min docka, lyssnat på klocka.
Spillt på min krage, legat på mage.
Pillat på tår, lekt med ett får.
Sugit på bil, ätit upp fil.

Blivit för mätt, gråtit en skvätt.
Tappat en sko, slickat en ko.
Ätit kompott, skrattat gott.
Bitit i kant, pussat en tant.
Bankat med slev, bullrigt det blev.

Hittat ett hål, slickat en tvål.
Suttit på pallar, kramat små nallar.
Lekt tittut, smakat på strut.
Grävt i sand, sugit på hand.
Plockat en knopp, tagit ett dopp.

En gäsp eller två, lite sömnig då.
Vilat på arm, blivit trött och varm.
Somnat ett slag efter en lång, lång dag!!!"

Tror jag gjort allt... Utom möjligen slickat en ko..
Dags att gå ut och prova! Livet är för kort för att inte veta, eller?
Eller så nöjer jag mig med att äta en glass med struten först såsom dottern alltid gör..
Kram!

I Hänryckningens tid.

"Pingst, hänryckningens dag, var inne.
Den landtliga kyrkanstod hvitmenad i morgonens sken.
På spiran af tornet,prydd med en tupp af metall, vårsolens vänliga lågor glänste som tungor af eld, dem apostlarna skådade fordom. Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken susade glädje och frid. Guds frid! osv, osv"

Nattvardsbarnen av Esaias Tegnér

Från denna dikt kommer uttrycket "hänryckningens tid", som betyder extas eller trans..
Att bli hänryckt -jag kan inte låta bli att smaska på ordet först. Dragen av sina fötter, förd bortom vett och sans.
Var det så lärjungarna upplevde den helige Andes utgjutelse i dem? Jo, för det är det som historien berättar... Att lärjungarna såhär 50 dagar efter påsken äntligen får möta det som Jesus utlovat, nämligen kraften från Gud, den helige Ande.
De skall ha talat i tungor, döpt ca 3000 människor bara på en helg så det är inte konstigt att den kristna kyrkan firar sin födelsedag just på Pingsten.

Fast faktum är - judarna hade tjing på denna högtid först. Shavuot heter det och firas till minne av att Gud skall ha gett dem de tio budorden på berget Sinai...
Finns det någon koppling här? Undrar jag lite hedniskt eller är det bara så att Gud diggar denna tiden på året? Att han är speciellt svag för att naturen också verkar vara i extas..
Så svag att han också vill lägga till något extra, göra en liten kupp och hamna överst på listan.

Det är många andra som "vill i extas" denna tid på året också.. Skall du på bröllop?
En inte helt förflugen fråga. Det hålls bröllop i var och varannan buske just denna helg -
hänryckningens helg! Kärlekens helg, helgen då anden skall fyllas på!

Just denna helg har svenskarna valt att korta ner... Ta bort en efterlängtad Annandag Pingst för att istället fabricera en nationaldag.
Ja, du får ursäkta men jag tycker det är sjuk! Att bygga om gamla hederliga helger för att det skall passa till arbetskalendern. Folk jobbar nog ändå och de som inte jobbar... Ja, de kommer inte att göra det ändå, pingst eller inte, nationaldag eller inte.

Själv tänker jag ta långhelg med familjen, Måndagen inkluderad och försöka verkligen befinna mig i "hänryckningens tid"! Fiska lite, se på grodyngel och kryp, sniffa på syrenerna innan de sista försvinner för året, pilla på små väldoftande granskott, kolla vart det finns blåbärsblommor och lite av vart. En helg i stugan, en helg utan alla bekvämligheter men med livet på knuten.

Låt dig fyllas av din helige Ande! Ha en god Pingsthelg!

Vi har cirklat vagnarna...

Det heter så på cowboy filmer... när man driver hästarna med de stora täckta vagnarna bakom sig i en cirkel och skapar skydd emot fiendens kulor och attack.
Därifrån har detta uttryck vandrat den långa vägen att brukas såsom ett uttryck för att "se om sitt hus", kolla av vad man har, inte har, kan, inte kan, vart det läcker osv till att bli ett uttryck för att man inte vill ta in en viss kunskap eller information. Lite som att vända det döva örat till..

I min värld är det dock det första som springer upp i tanken när jag skall skriva bloggen, det där med att vara i sin inre cirkel.
Vi, familjen och några få vänner har snart genomgått det första märkliga året av sorg, funderingar efter min fars bortgång.
Först gick vi igenom några födelsedagar i Augusti, sedan kom skolstart, första snön, advent, Lucia och jul...utan Bo.
Nyår flög förbi, tätt följt av alla helgerna, dotterns födelsedag, min födelsedag, mammas födelsedag och så i Måndags - fars egen födelsedag!

Det är lätt att tro att hösten var svårast och på ett sätt var den det - det var så färskt.
Men nu, i denna tid, då allt är precis såsom det var förra året mitt i det svåra ja, då är det värst för oss som var där.
Det går inte en morgon utan att jag kliver ut för min morgonpromenad och tänker när jag ser alla blommor, all grönska - "Förra året var jag inte här... Förra året var jag hos pappa."
Så, startar varje kedja..
Jag behöver en ny vår, en ny sommar mellan mig, min tid och det som hände då innan det kommer att lätta.. Dryga tre månader till målet.

Min fina dotter skrev kort till morfar i Måndags, ritade, önskade honom en god födelsedag och undrade hur han hade det i himlen... Men så kom problemet - vart posta det? Vart kunde han hämta det?
Vi kom överens om att han kunde läsa det i bokhyllan i hennes rum.
Japp, jag förstår din tvivlande min men för mig är det fakta, min far dyker upp titt och tätt, kollar till oss på fäders vis innan han försvinner igen.
Han har bara flyttat.. Barnet gick till sängs för att tio minuter senare stå i dörren med frågande blick:
"Mamma, han kommer väl verkligen inte och hämtar det? Jag menar, tar det..? För gör han det blir jag rädd.."
Kort fundering innan jag med trygghet i rösten kunde säga:
"Nej älskling! Morfar bara läser, han skulle aldrig någonsin skrämma dig! så det så.."
Ett nöjt barn går genast till sängs och somnar bums.

Andevärlden kommer närmre men jag måste också lära av min jordiska vandring. Måste få bearbeta mina minnen, ta med min pärlorna, stenarna och kasta det andra..
Snart har vi cirklat vagnarna ett fullt varv. Snart nog har vi skapat nya minnen...
Snart kan lille far få lite lugn i andevärlden och busa som de andra.
Gratulerar med dagen, kära pappa! Firar man födelsedag i himlen undrar barnbarnet.
Har du ett svar?

I dieternas rike.

"Det handlar bara om att stoppa in mindre i hålet än det man använder i form av daglig energi så löser det sig..." fräste en irriterade idrottstränaren när frågan om viktminskning fördes på tal.
I grunden håller jag med honom, naturligtvis, det handlar om att ta in mindre energi i form av föda än man brukar per dag, per timme, per minut...
Men han snackar om "friska, arbetsdugliga människor i åldern 16-35" och hur många faller in i den kategorin? undrar jag lite försiktigt.

Vad gör alla de som inte kan träna? Som har problem med hormoner, sköldkörtel, tarmar, upptag, sömn, stress, ålder.. Skall jag fortsätta?
Ja, de letar efter genvägar! Såsom andra före dem har gjort i evinnerliga tider och det är jäkligt svårt att stå emot... Kommentarer om andras vikt från släktingar som tydligen inte själva har speglar hemma, budskapet från Tv reklamens "hypa" (och mindre hypa) värdinnor, från vänner som själva provat "med underbart resultat" m fl gör det nästan outhärdligt ibland.
Jag vet! Jag har provat..

Under hela hösten, vintern och våren har jag slitit med en kropp på rehabilitering. En träning som gått i vågor av ovan nämda anledning, en kropp som skrikit efter olika udda produkter i perioder för att den behövt byggstenar och en våg, som jag önskat skulle gå nedåt men som samtidigt stampat envist på samma ställe.
Då är det lätt att lämna vett och sans hemma och kasta sig ut i något man inte tror på.. Jag försökte istället göra det motsatta. Undersöka, ta reda på, researcha och resultatet blev skrämmande och samtidigt välbekant.

Vi står just nu i det som kallas "det stora karbokriget"..Dvs dieterna för krig emot kolhydraterna och hävdar att detta är "allena saliggivande", nåja, nu tog jag i så jag sprack med ett gammalt Bibel citat. Men i vart fall.. Man skall äta lite kolhydrater och massor av fett mao ett äpple är farligare än ett paket bacon. Typ..
Det kliar på min kropp, något luktar skumt här.. Jag läser vidare och finner massor av forskare som skriker "Nonsens" till denna trend.
Visst, visst, man förlorar lite vikt (i början) men hälsan då? Många undersökningar visar att de som äter kolhydrater i form av grova kornprodukter, frukt och grönt mera sällan drabbas av långvarig fetma, cancer, diabetes etc. Vilket är vad?

Senaste stjärnan på himlen heter Andreas Eenfeldt och han placerar sig själv mellan Fedon Lindberg (hans diet funkar på de som redan i grunden är sunda och slanka) och Atkin (han är striktare än mig och anbefaller bara 20 gram kolhydrater om dagen, jag tillåter 50 gr). Obs - allt ovanstående är "stjärnans egna kommentarer", icke mina.
Han, Andreas, går så långt att han anser att näringsfysiologerna haft fel de senaste 50 åren då de klagat på fettet, kastat ut detsamma, då de istället skulle vänt sig emot, ja, just det, kolhydraterna. "Det finns inte en endaste undersökning som säger att fettet skulle vara skadligt för hjärtat.." utropar han sedan och jag hickar till... VAD? Vad sa han nu?

Professor Jan. L. Pedersen på universitet här i Oslo skriker ut sin vrede... Det finns massor av vetenskapliga undersökningar om fettets skadliga inverkningar på oss! Inte tu tal om saken..
Han inrymmer dock villigt att låg kolhydrat dieterna funkar PÅ KORT SIKT, långsiktigt kan ingen sia om ännu. Det vet vi om tio-tjugo år..
Han ber också Andreas att springa ett lite längre lopp, eller varför inte, åka Vasaloppet på sin låga kolhydrat diet.. 40 minuter anses vara maxtid man kan prestera på denna diet innan kroppen tvingas gå på reserverna.

Jag lägger ner penna... Pedersen är förpliktigad av sina forskningspengar och förhoppningsvis sin etik. Han har sina poänger, de logiska.
Eenfeldt är förpliktiga bara av sitt eget bankkonto... och en fluga under understöd.
Jag måste tillbaka till ursprunget - till min kärna, det jag tror på -
individualitet!!! Jag måste lyssna på min kropp! Hålla balansen, inombords och utombords!

Det är det enda sättet... Jag gillar rörelse, gillar aktivitet! Aktivitet känns bra. Alltså rehabiliterar jag till aktivitet kan återkomma.. Äter det som smakar gott i lagom mängd, känner in, sover gott och ser mig själv såsom jag vill vara.
Något att sträva emot.. Mauds melodi!

Måste livet gäldas?

Ibland ser jag på livet som en kassabok...
Det har du säkert greppat redan. Uttag och insättningar balanseras.
Det korta uttagen, de inom oss, energiuttagen och insättningarna är en del av det, det lilla, det jordnära.
Men finns det också större delar, mera djupgående såsom t ex karmalagen? För Gud kassabok på oss alla?
Håller han/den/det/kraften/energin också koll på oss på ett mera djupgående plan?

Min bloggande väninnan skrev igår om attitydens betydelse, att vi skall uppmärksamma de energier som sänds ut emot oss, vilken miljö vi är i för den påverkar sedan i sin tur det vi ger ut.
Jag minns en av serierna, "Fame", jag såg som ungdom/barn. Den handlade om ungdomarna som närde en dröm om att stå på allehanda scener och nå berömmelse. I texten till introsången sjunger den hesa sångerskan: You want fame, but fame costs... And right here is where you start to pay, in sweat!"
Hon använder ordagrand orden "att börja betala" och vi nickar instämmande - japp, det kostar att ligga på topp!

"Efter att ha segrat mot cancern i livmodern med hjälp av strålbehandlingarna så har jag tinnitus, strålskadade tarmar (med allt vad det innebär), två stomier, konstant värk i leder och ben samt reducerad energi. Det är priset jag betalar för att få överleva.." skriver cancer patienten med sin spretiga handstil.
Hon, klokare än de flesta, efter sin inre resa anser fortfarande någonstans att livet av henne krävt sin gäld. Ibland förstår jag vad hon säger, ibland blir jag förbannad...
Dessa plågor kallas bland oss terapeuter för de "stumma plågorna" pga att ingen förstår dem, ingen lyssnar på dem, ingen kan hantera dem och patienterna själva skall liksom vara glada åt själva livet. Det skall räcka?
Skall det vara så? Kostar allt?

Samma patient fortsätter sin text då cancern tar omtag med henne och hon återigen tvingas möta sin kombatant, Döden, och medan hon stirrar honom i vitögat tycker hon sig höra honom säga:
"Jag är inte benägen att bry mig om det som ni människor kallar "rättfärdighet". Rättfärdighet ger liten mening i evighetens perspektiv. Varken jag själv, livet eller moder natur, för den sakens skull, uppträder rättfärdigt i människornas ögon!"
Betyder det att vi inte ser helhetsbegreppet? Eller betyder det helt sonika att det inte finns något?

Jag baserar hela min tilltro till livet på att det finns något mer, att det finns en helhet och en sorts "livets kassabok".
Så, i min lite naiva värld innebär det... Om du betalar i blod/svett och tårar bör du någonstans bli belönad. Eller? Är det då kunskapen som är belöningen?
Kunskap till nästa liv? Frågorna är många och de haglar från taken...
Precis i skrivandets nu känns det verkligen som om allt gäldas, allt kostar och man måste bestämma vart man vill lägga krutet. Ytterligare en fråga står vid dörren - kan man göra insättningar på detta konto innan? Jag menar, kan göra gott, hjälpa andra osv och sedan ha det tillgodo??

Vad tror du?

En dag i parken.

På väg ut från "nöjestemplet" måste jag nästan nypa mig själv i armen för att inte svimma eller somna eller kanske båda delarna...
Benen är lite småtunga av vandrandet inne på området, mina axlar bränner då de blivit röda, ja, faktiskt snudd på brända av den stekande solen.
Trots detta känner jag en viss tillfredställelse - årets första besök i nöjesparken är avslutat.
Ungarna är fullproppade med hamburgare, pommes, Cola, klubbor, spunnet socker och glass.
Riktiga "Duracell kaniner på estasy" med andra ord!

Famnarna är fulla av de kvarvarande klubborna och naturligtvis, de "vunna" mjukisdjuren..
För visst är det väl så att de är nöjda..?
En blick på den lilla... Nöjt tillbakalutad i vagnen inspekterar hon nyförvärven.
Japp, nöjd! Men hon vet ju inget annat, har inga förväntningar (än).

Nästa blick.. På den stora.. SUR! Jättesur!
Vi skall ju gå hem REDAN... Hmmm, fem timmar av intensivt åkande, massor av lotter och godis senare är INTE tillräckligt. Är det någonsin tillräckligt undrar jag och känner faktiskt hur jag både blir ledsen och lackar ur lite grann. Vad är problemet?
En kort diskussion blottlägger problemet..

Japp, tiden. Den är alltid där. Allt är för kort... Den är lättast att köpa. Det tyckte jag också när jag var liten, underbart är kort! Ibland. Det är så det blir underbart. Så det så!
Del två - hon vann inte på sista lotteriet. Den taggen sitter hårt som attan. Vinnarskallen.
Bra ibland, dålig ibland.. Just nu, mest dålig.
Tre - vi har gjort för lite... Jaha?? Vem var det som åkt mest av alla? Vem har också vägrat flest åk pga rädsla?

Jag backar! Orkar inte diskutera ämnet utan lämnar henne att vara sur i den 30 gradiga hettan.
Det känns bara tråkigt! En hel dag fylld med barnens paradis och så åker man hem med en gnällis.
I bilen kommer sedan den efterlängtade kommentaren:
"Mamma... Vet du?"
"Nej, vaddå?"
"Jag kom precis på hur heldig jag är!! Tänk att få göra sådant här..en hel dag.. TACK!"
Lutar mig tillbaka i sätet och slappnar av en smula.. Det kanske inte är omöjligt trots allt?
Eller?

Maintenance mode

Så står det på en av de sidor här på internet som jag besöker med jämna mellanrum...
Det betyder "underhåll pågår" hoppas jag eftersom jag verkligen vill att sidan ifråga kommer vidare och inte blir nedstängd på allvar.

Själv har jag också känt mig lite i "maintenance mode" de sista dagarna... Det har varit extremt mycket mental aktivitet, många känslor som dragit fram men kroppen har krävt vila och därför haft ytterligare en förkylning. Det sög!

Träningen var inne i en "lätt fas" dvs då kroppen svarar på det mesta (trodde hon, ja) och jag såg en skymt av "Herr tillförsikt" om hörnet då dottern efter förra helgens korpsövningar började snora.
Egentligen inte så underligt.. Utomhus en hel dag i en skjorta och en collegetröja för att man inte får sätta på sig mera, etiketten har sina krav och då kom kylan som ett brev på posten.
För en kort stund hoppades jag, hoppades att jag skulle klara mig men så insåg jag det fåfänga i det hela... Kroppen behöver sin uppdatering och antagligen sin vila.

Det svåra denna gången har varit oron jag känt. Vintern har tagit en hård tull på min tillit att kroppen skall klara av att läka någolunda snabbt och smärtfritt. De djupa lungornas svåra dans har varit tömmande för alla typer av reserver.
Idag ser jag troligen ljuset i tunneln.. redan... Kroppen verkar ha tagit denna upp datering på allvar och jobbat hårt. Snoret är förvisso kvar, lite täppthet mellan örat och näsan men jag har sovit rätt ok. Inget halsont och ingen feber! Hurra!

Det betyder utflykt idag... Kolsåstoppen, berget, min närmsta granne skall bestigas och klättras i.
Nej, jag har inte fått spelet bara en efterlängtad lust att få tillbaka tilliten till kroppen.
Såklart kan det gå på två sätt.. Jag kan ligga för ankar imorgon. Den dagen, den sorgen.
Eller så mår jag ännu bättre imorgon och då har jag bevisat för mig själv att hela jag tankar energi numera, att jag är på rätt väg, att de uppdateringar jag gör är viktiga och har varit viktiga.

Från "maintenance mode" till utmaning... Från osäker till vetskap...Från brist på tillit till förståelse och lugn...
Dags för utmaningen. Vi ses!