Ett månadsavslut att räkna med!

Lite förvirrat låser jag ytterdörren..
Har jag nu fått med mig allt? Paraply, solglasögon, böcker, pennor, lunch, nycklar, busskort, telefon?
Det är dags för studiegrupp! En helt frivillig sådan på vår lediga dag men det behövs faktiskt när man läser om stora bitar filosofi. Bollplank är a och o.
Men innan dess skall jag få akupunktur på vår studentklinik och jag är galet nyfiken på vad som skall ske idag.

Ger mig av nedåt vägen och ganska omgående ser jag honom... Gubben på gatan som jag vurmar och oroar mig lite för.
En liten smal, skinntorr farbror i sitt grå lilla hus, ja, jag måste säga det för huset försvinner nästan ner i marken så lite färg har det.
Gardinerna är vita eller solblekt beige, huset grått, trappan av sten, garaget är grått...
Själv ser han också sorgsen ut, som om solen för länge sedan dalat från himlafällen och den enda gången jag får ett leende, ja, det är när jag vinkar och ler glatt på min promenad.

Jag gör det också nu, ler, vinkar..
Han vinkar tillbaka med tidningen och plötsligt hojtar han:
"Nu skall kona få avisa! Ha en god helg!"
Jag hoppar till, en fru... Inte visste jag att han hade en fru, nej, hur skulle jag kunna veta det?
Jag känner honom ju inte. Trots detta känner jag värmen sprida sig inom mig, han är inte ensam i vart fall. Han har någon! Inne i sitt gråa hus...

Jag ler på vägen till bussen, solen kikar försiktigt ner och värmer kinden.
Har en stark förnimmelse av att Oktober blir en riktigt bra månad! Hösten, rusket till trots.
Skolan tickar på, nedåt, inåt, mer och mer på djupet och jag känner mig inte rädd att följa.
Min studiegrupp består av idel kloka själar och här finns inget tak... Och ibland inget golv.
Mao alla uttryck är helt fria och man är såsom man är.

Min kropp får läkning av de fascinerande nålarna och just idag blev jag extra gott omhändertagen av en lärare. Bara gott kommer ur denna rörelse...
Jag tänker hänga fast i den ljuvliga uppåtgående spiralen och låta den ta mig in i nästa månad med ett - TJOSAN!
Vad har du för planer? Trevligt helg... å, du... Smitta någon med ett leende.

Wordfeud.

Den nya flugan har drabbat oss alla, likt en pest far den omkring från mobiltelefon till mobiltelefon. Överallt stavar folk, "shufflar", byter ut, sänder och svär..
Hur var det nu? Vad hette det där som gick förra gången?

Vad jag pratar om..? Wordfeud, såklart!
Våra smarta telefoner har gjort att vi kan spela Alfapet på telefonen emot vem man vill, när man vill.
Spelet är norskt (vad trodde ni? ;-)) Men laddades ner 690 000 gånger i Sverige tom förrförra veckan, 7 miljoner gånger i hela världen så visst finns det folk att spela med...
Mannen ansvarig för hela flugan, en viss Herr Bertheussen sa upp sig från jobbet efter en vecka och jobbar nu med.. Gissa tre gånger!
Jo, en Face-book version av hela grejen.

Han behöver inte ha bråttom, det ticker in 75 000 kronor på hans konto om dagen numera TROTS att appen är gratis att ladda ner för alla "smart phones".
Det ÄR roligt!! Lite mental jogging medan man åker buss, sitter på toa, väntar i kön på butiken eller vart man nu kan tänka sig att spela någonstans.
Bara fantasin sätter gränser..

Själv har jag upptäckt ett alldeles nytt "omak" tack vare detta lilla spel... Jag står där och stavar, hittar ett bra ord, jublar... För att nästa sekund bli förbannad - jag har ju stavat på norska!!
Eller i värsta fall, hela ordet är norskt! Spännande, frustrerande och jättekul!
Häng på tåget vet jag och wordfeuda som alla andra.

Undra när det ordet kommer på google??
Trevlig kväll!

Vägen hem!

"Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött...
Nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt alena.
Jag märkte aldrig förrut att mörkret var så stort, gick och tänkte på allt det där man borde...
Men det är så mycket saker jag borde sagt och gjort men det blev så väldigt lite man gjorde.."
Tove Jansson

Ganska precis så kände jag idag medan pennan drog linjen till det kinesiska tecknet för vatten och min bänkkamrat tappade hakan för en sekund. Sen lade han en hand på mitt block och frågade:
"Håller du på med kalligrafi?"
Nekande huvudskakning från min sida, nya forskande blickar.
"Men jag kan en del om kinesiska tecken och det där, det är snudd på perfekt!"
Jag ler och säger halvt på skämt, halvt på allvar:
"Jag var kines i ett tidigare liv, vet du, jag bara återupplever!"

Han ler inte. Han bara nickar långsamt och ser på mig med ett sådant spänt ansiktsuttryck att jag måste le. Jag har bara använt mig av ett skämt, en metafor för att åskådliggöra att jag "hittat hem", att den långa natten känns som den är över nu!
I den kinesiska filosofin är jag hemma, såsom fisken funnit sitt vatten. Inget är märkligt, inget sticker ut och få saker behöver "rå-pluggas" för någon del av mig "minns".
I vart fall hittills.

Vi diskuterar delar av filosofin, min bänkkamrat och jag, jag hör mig själv lägga ut texten.
Jag, som har så svårt att göra det på detta nya språk.. Han nickar igen, funderar, frågar och så spricker han ut i ett leende.
"Ja, så är det. Såklart!! Vart hittade du det?"
Jag stelnar till, funderar och då faller föreläsaren in:
"Det där finns inte i texten... Men det är korrekt! Vart har du lärt det?"
Jag kan bara rycka på axlarna, jag trodde det står i texten.

Vägen hem var lång och krånglig... Tom svart då och då.
Nu tror jag dock jag är hemma, hemma där jag känner igen mig och där livet och processerna är logiska.
Man kan inte räkna ut sin plats i världen!! Man behöver finna den, glida in i den...
Och... En gång kines, alltid kines!
KRAM

OBS! I tecknet här ovanför står inte vatten utan DRAKE.. Bara så du inte blir förvirrad!

Meningen med drömmen var energi!

Det är inte alltid saker utvecklar sig såsom vi tänker, oftast blir det mera rätt än det vår begränsade hjärna klarar av att kalkylera sig till.
Ibland är man också på en plats av en helt annan anledning än man själv tror och valmöjligheten öppnar sig då.. Antingen surnar man eller så reser man med och upptäcker.
Inget är fel, ibland gör man det ena, ibland det andra. Allt beror på..

Jag var på väg till min helafton med idolen Lisa Williams när hon klev igenom, min kära mor..
Jo, det skedde faktiskt på den tomma busshållplatsen där jag satt, avslappnad och väntade.
De ville komma, komma till mig men varför skulle de? Det fanns ju så många andra som behövde det mer, som inte kommit på att de faktiskt kan koppla upp själva utan tror de behöver hjälp.
Hon bad mig förstå, att inte bli ledsen, att njuta färden.. Energi och glädje fanns att hämta föröver.

Klart jag blev ledsen! En sekund, kanske två.. Sen insåg jag, jag hade aldrig trott att jag skulle få budskap.
Jag var där för henne, den verbala, den vackra, den kloka.. Yrkeskvinnan jag beundrar.
Något släppte taget om mig, gav plats för något annat...
Glädjen i att Oslo kan uppbringa 1200 x 2 som har samma intressen som jag och som diggar denna dam!! Vilken show! Vilken magi! Vilken feedback!

Det är ganska självklart att polismannen som skjutits på jobb måste få ge avslut till sin familj som inget får veta. Att mannen som hängt sig får ge fred till sin mor... Att missbrukaren får be sin hustru och sina knattar om tillgift för att han gick och aldrig kom tillbaka.
Jag njöt av den kärlek som cirklade i lokalen, av sättet budskapet spreds på.
Lisa är lika bra som på TV, nästan bättre för du slipper allt runt-om-kollijoks.

När det så var över reste jag mig för att gå hem.. och tomheten rev tag i delar av mitt inre en sekund. Som jag hade velat tala med dem genom henne.. Få hennes ord på dem jag saknat och älskat. Men det var inte för denna gången och jag vände nosen emot dörren..
Släppte mitt sällskap i ett hastigt adjö och undrade - vad kommer att ligga kvar om en vecka?

Då sker det.. Bang! Jag springer ihop, ordentligt, med en helt annan idol.
Jag tar till orda och snart samtalar hon och jag, kort men givande. Hon ger mig något..
Energi! Även hon är som jag... Även hon tvekar... Även hon behövde en komplimang.
Så länge jag lever kommer jag att minnas mötet i dörren, ögonen som lyste.
Lisa Williams show bar så mycket mer än "bara" Lisa för mig och aldrig, aldrig, aldrig hade jag kunnat räkna mig framåt dit med min lilla hjärna.

Så det så... KRAM!

Medicinvecka!

"Tre studenter satt förväntansfulla i föreläsningssalen och inväntade sin lärare.
Det var en filosofistudent, en ekonomistudent och en medicinstudent.

Läraren såg deras spända ansikten, grep tre telefonkataloger från en bänk,
gick in i salen och sade medan han lade ut katalogerna:
"Dessa skall ni memorera och kunna till nästa tenta!"

Filosofistudenten räckte genast upp handen och fick ordet:
"Vad är poängen med detta? undrade han lugnt.

Ekonomistudenten viftade också med handen och fick även han frågan:
"Är detta kostnadseffektivt? Undrade han.

Efter många om och men räckte även medicinaren upp handen och frågade lätt disträ:
"När är tentan?"

Så känner jag mig i dessa dagar... Heldagar av medicinstudier, massa fakta och inte många hjärnceller kvar. Sålunda lever bloggen i mitt huvud...
Åter till det normala nästa vecka!
Ha en god helg! Kram

När Freud tappar taget..

I helgen har det funnits anledning att fundera över hur mycket det undermedvetna styr oss,
dvs mig och alla andra. Vad är det vi säger till oss själva när vi är trötta, ledsna, sura, glada, griniga, har önskningar, drömmer och gud vete allt?
Det är inte ens alltid man behöver "lura" på det, man kan bara lyssna på vad man själv säger till andra och vips, det blir ganska klart vad det undermedvetna tycker och styr och ställer med.

Själv hör jag mig själv säga: "Nej, det där orkar jag inte!" - det kommer när jag är stressad, när pulsen är hög och många saker skall göras fort. Mitt djupa inre säger helt enkelt ifrån.
Det är mycket nu... Liksom.. Lägg inte på mer!
Frågan blir då - hur tolkas detta av resten av mitt system? Vad tas emot och vad sänds ut?

Detta undermedvetna har ofta makt över oss i viktiga frågor...T ex på morgonen, vi skall iväg till jobbet, det spöregnar, det är kallt, vi har sovit för lite. Vem talar då?
Talar fagert om mjuka sängar, barnens rinnande näsor, din egen känsla av förkylning osv.
Vill vi låta den bestämma utan att ens veta att vi har bestämt? Eller vill vi ha kontroll eller i vart fall ett hum om vad som pågår under ytan?
Personligen vill jag ha ett hum och det finns många sätt att nå dit på..Leta bland dina verktyg och jobba med det. Lyssna på dig själv!

Till lunch igår fick jag ett finfint exempel...
Vi satt några stycken runt ett bord, åt och diskuterade en föreläsning så gick diskussionen över i en ev middag någon dag efter skolan.
Någon föreslog Fredag, en tråkig dag för oss småbarnsföräldrar så jag kontrade med Onsdag.
Anledningen till Onsdag var att vi ändå är i skolan till kl 15 och att vi sedan kunde dra unisont.

En av kvinnorna som också har småbarn ser då upp och säger:
"Ja, det kan vara en bra dag. Den dagen är ju ändå förstörd... Vi har ju haft föreläsningar!"
Alla runt bordet ser förvånat upp, hon blir blodröd i ansiktet och stammar fram:
"Det var inte så jag menade, jag menade att för min tid med familjen är ändå förstörd!"
Tystnad! Ingen riktigt tror henne.. Själv kommer jag på mig med att undra hur hon skall orka tre år, om det är så hennes undermedvetna ser på det efter 1 månad.

En av männen tar udden av det genom ett skämt:
"Det är ok. Vi gillar inte dig heller!" Stora skrattsalvor...

Jag går därifrån lite berörd, man blir det när någon hasplat ur sig en "Freudian slip".
Nästan som om någon gått runt naken... Man bara vet det liksom.
Vad har du därinne? Skall vi gräva lite?

Bygga, bygga, bygga...

Igår hade jag anmält mig som klient på student kliniken.
Egentligen gillar jag inte helt hundra dessa elev behandlingar men eftersom jag vill vara en god studiekamrat så tänkte jag - vill man ha något får man investera något!
Jag önskar mig bättre hälsa, bättre flöde efter dessa mindre produktiva år av livet, insikt i mitt kommande yrke, egna kommande patienter när det är dags för mig att träda in i student praktik.

Skolans praktik är otroligt fin. Ett stort konsultationsrum där man träffar behandlande student, två observatörer och en lärare. I mitt fall.. Två lärare, en ordinarie och en extra lärare som skulle lära sig ordningen. Därtill har skolan sex behandlingsrum med dörrar både åt konsultationsrummet men också ut emot närliggande kapprum så man kan gå direkt ut efteråt.

Jag intervjuades först lite grann, tungan inspekterades noga, pulsarna togs.
Här kommer första indikationen på att jag blir berörd... Ut ur deras fingrar strömmar en önskan om att hjälpa, att se mitt problem. De känner, känner igen, ser på mig, ställer fler frågor.
Därefter följer något helt enormt för mig.. De båda lärarna börjar diskutera vad som skall göras med mig. De står i varsin ringhörna och argumenterar för vad de anser som viktigast.

Fascinerande saker händer inom mig... Stolt över att gå på en skola där det är så högt i tak att lärarna öppet diskuterar inför eleverna (andra gången det händer)!
Glad över att se att akupunktörer sliter med samma problem som homeopater - det finns alltid en differential diagnos.
Berörd över att jag, som student patient och mitt tillstånd betyder så mycket att de tar sig tid att argumentera och gå till botten med det! Visst borde de.. Men ändå, det är skillnad mellan teori och praktik ibland, dock inte här!

Efter en stund fastställs behandling och jag får mina efterlängtade nålar...
Skönt liggande på min mjuka kudde flyter jag bort medan energierna strömmar genom kroppen, medan bilderna dansar i mitt inre.
Då och då sticker den snälla lärarinnan in sitt huvud, kollar mig, kollar nålar och jag känner mig helt trygg. Vips, så är timmen slut och jag undrar hur jag skall orka ta mig hem...

Två minuter senare sitter jag på T-banan och känner mig en upplevelse rikare.
Solen strålar, det rör sig fortsatt i min kropp och jag känner mig glad! Riktigt glad!
Jag har gjort så hundra procent rätt angående skola och utbildning. Plus att jag nu har investerat i mig själv i form av lite renoveringsarbete - det är heller aldrig fel!

Tänk att få "leka nåldyna en stund" kan ge så mycket!
Läsa meeeeeeeerrrr är allt som klingar i mitt huvud nu och energi har jag, HURRA!
Trevlig Lördag!

Inte kunna skaka en tanke!

Omvälvningen har startat, skottet har gått!
Jag har startat min resa! Min nya resa...

Märkliga saker sker inombords även om jag är säker på att inte mycket syns på utsidan (än).
Gamla tankar vävs samman med nya, ny förståelse bildas. Andra saker värderas, kastas och ersätts med nya och det bästa med detta är att det finns nytt att ersätta med. Hurra!

BA 11 är en grupp av många olika individer men än så länge har inga riktiga "grupperingar" bildas.
Det förvånar och fascinerar mig... Att man fortsatt är välkommen med vem som helst och bjuds in till samtal och närvaro både här och var. Känslan av att det inte spelar någon roll vem man möter på tunnelbanan, man får ett leende och ett samtal ändå - det är befriande.
Kanske blir grupper sådana när man kommer varandra så när in på livet? När man tom måste vara avklädda tillsammans. Hur många högskoleklasser är det? ;-)

Min kropp har reagerat med att försöka släppa det gamla i form av smärtor. Otäckt, tråkigt men förståeligt och det fick mig att stanna upp och värdera.
Vad gör man nu? Hur behandlar man sig själv? Hur behandlar jag mig?
Svaret blev - lite slappt, faktiskt.
Så, jag bokade en tid hos duktiga C. Något jag lovade mig själv direkt när vi flyttade hit och sen inte följde upp.. C är kiropraktor, en av Oslos bästa och hon tog mig in på kort varsel igår.

Denna bokning till trots... Min kropp ansåg sig vara tvungen att sätta ner foten ordentligt, säga ifrån så jag hörde. Slutsatsen blev att jag trillade i trappen imorse och slog mig, ja, just det, där i ryggen samt fick en snygg lilablå rumpa och rött knä. Alla mina nuvarande problemområden.
Lustigt? Nej, synkronicitet. Kroppen var helt enkelt trött på mig!
Gissa nu om jag är glad att jag träffar C idag!

En annan tanke jag inte kunnat skaka... Lisa Williams, det berömda mediet är i staden.
Jag älskar hennes shower och har följt henne på utländsk TV i flera år. Kan sitta i TV soffan och rysa när hon jobbar, så bra tycker jag hon är. Men att få biljetter... Stört omöjligt!
Långa telefonköer, överladdade internet, nej, det orkade jag bara inte och när jag väl kom fram var det slut.
Plus att just denna helgen är det lite kritiskt tänkte jag, vi har ju musikkårens halvårs loppis och jag jobbar till kl 17 på Lördagen. Hur hinna? Nej, bara att lägga ner.

Så kom det.. Erbjudandet på skolan. En klasskompis mor hade köpt en extra biljett och ville nu sälja den. Ville någon ha den?
Jag tackade nej(Av ovan nämnda anledning) men såå... Ja, tanken lämnade mig inte.
Flera dagar gick och allt jag kunde tänka på var biljetten.
Samtal med maken... Chatt med R - hade hon biljetten kvar..?

Några minuter senare hade jag en biljett!!! Tårarna tryckte på...
Hurra!! Min idol & LIVE dessutom! Nu vet ni vad jag gör på Lördag efter kl 19.
Ser ett proffs i aktion och jag skall luta mig tillbaka i stolen, insupa allt och bara NJUTA!
Det är värt att följa en tanke och en känsla... Det är det!

Tippa världen lite!

"Man is weak and pliant when he is born, solid and strong when he dies.
Herbs and trees are soft and lush when they germinate, parched and hard when they die.
For that which is solid and powerful is a part of death, that which is soft and weak is a part of life.

Therefore, if the weapons are powerful, victory is impossible; A strong tree attracts the notice of the woodcutters.
Strength and power lie below; weakness and softness stand above.

In all of the world nothing is more pliant than water. And yet it has no equal in resiliency against that which is hard.
It cannot be changed by anything.
That which is weak conquers that which is strong; that which is soft conquers that which is hard,

The entire world knows this, but no one can act accordingly."

Läser du texten noggrant ovan såsom jag gjorde så inser du, efter lite kontemplation att världen lätt kan tippa lite.. Bara pytte, pytte..
Men om det tippar aningens, aningen så inser man som slagen av blixten en massa andra saker också.

Pliant betyder smidig. Inget är så smidigt och rörligt som vatten och ändå, inget kan (nja, nästan inget) kan ändra vatten.
Det som är mjuk är det som bestämmer säger kinesen, för det är det som kan anpassa sig, förändra sig och som inte kan gå av.

Värt att tänka på... Det tyckte jag i vart fall och så annorlunda emot det vi är vana vid.
Gott när världen väljer att tippa lite! Kram

På dalens botten..

Du skyddar mitt ansikte emot regn och vind med ditt paraply,

precis på samma sätt som du håller avvärjande din hand emot allt som hotar skada mig.

Allt sant, allt imaginär... Allt tar du in, allt sorterar du - med mig, för mig.

Du peppar mig när skyarna hopar sig, du ställer de rätta frågorna, du vågar invänta svaren likväl som du vågar protestera eller bara skratta åt mig men oftast, nästan jämt skrattar du med mig.

Den hårfina skillnaden mellan när du skall vänta ut mig eller putta på mig, den har du klurat

ut för länge sedan och jag uppskattar ordlösheten.

Jag hade aldrig börjat klättra uppför berget igen om det inte varit för dig!

Det gjorde för ont att slå sig, för ont att vandra genom själens mörka natt.

Du lyste vägen, höll mig i handen, satte dina händer till stöd när jag långsamt makade mig uppåt igen. Någonstans fick du mig att tro på ljuset i tunneln..

Att det verkligen finns där, att det inte bara är frontlampan på nästa ankommande tåg!

Du är mig oändligt kär och när jag ser på dig undrar jag vad du är gjord av...

Hur du orkar med mig när jag knappt gör det själv?

Du påminner mig ständigt om min potential, om vad som är värt att sträcka sig efter och du hjälper mig på vägen dit!

När jag säger att jag är negativ så säger du att jag "har ett kritiskt öga och att det är en god egenskap, att jag alltid ser koppen som halvfull".
Du hjälper mig att se båda sidorna av kronan.

Jag sa till dig en gång att du är med bostadsrätt i mitt hjärta!

Det är inte sant! Du har ett helt hus, en unik nyckel till det som är mitt innersta rum.

Jag gör vad som helst för dig och någon dag, när vi står där på toppen..

Ja, då skall jag finna en unik väg att löna dig på.

Through thick and thin... Som det heter på Engelska!

Tills dess - TACK!

Mitt första norska val.

Idag dvs Måndag har det varit valdag i Norge.
Många skolor är stängda, dels pga att de är vallokaler men också för att det är tradition i Norge.
Det skall vara så.. Valdag är en Söndag. (fast det är en Måndag och inte en röd dag!).
Just idag är det inte riksdagsval utan kommunval och sk fylkesval, närmast att jämn ställa med länsval eller något närliggande.

För mig är detta valet lite speciellt... Jag får nämligen rösta för första gången i Norge.
Lite stort känns det även om det inte är Riksdag. Skall jag få göra min röst hörd där så måste jag bli norsk statsborgare först och riktigt dit har jag inte kommit ännu.
Att få gå till val har känts extra viktigt efter 22/7.
Rösta är en demokratisk rättighet tycker jag och det skall man vara rädd om! Det finns många ställen i världen som sliter för och önskar sig sådan typ av folklig makt som vi häruppe i Norden tar så för givet. Det finns också de som försöker likrikta och tysta... Något vi som sagt märkte av i Norge i Juli.

Med höjda ögonbryn har jag också hört vissa strömningar på min skola...
Att röstningen bara är ett spel för gallerierna, att det är en illusion om att samhället fungerar och att det bästa man kan göra är att lägga ner dvs inte rösta alls och visa sitt missnöje.
Måhända men denna apparat är det vi har till buds i detta nu.. Det är det som finns och är man missnöjd, ja, då hjälper det inte att ligga på soffan och vänta på bättre tider.
Nej, då får man schyssta till rotborsten och ge sig ut i valkampen... Skall man förändra måste man in i systemet, förstå det och sedan jobba inifrån.

Själv har jag lagt jobbet på att försöka lära känna de olika partierna. De är lite annorlunda än i Sverige och jag haft en del aha-upplevelser där också.
Hmm, intressant! Så har jag gjort en del test.. Tidningstest för att kolla mina åsikter och tja, det var inte helt oväntade resultat.
Med detta tätt under bältet kunde jag alltså idag för första gången skrida till en norsk valurna och påverka mitt nya land.

Jag är fortsatt naiv nog att tro att det räknas... att någon bryr sig, att någon räknar min röst.
Sålunda följer jag med i systemet, vaktar på de demokratiska rättigheter som folk dött för under århundranden och hoppas på en bättre värld.
Skåla i något, det kan man inte i Norge idag, öl och vin säljs inte på valdagen.
Kanske vill man inte "grumla"de djupt liggande åsikterna? Eller så vill man bara undvika"ståhejet" utanför vallokalerna...

Vem jag röstade på?
Nja, det är mellan mig och valurnan. Namaste!

Alltså.. Vad är detta?

Idag måste jag tyvärr lägga en liten spya...
En alternativ spya, för er som undrar om ni skall orka läsa eller inte.
Jag skäms lite för att kalla mig "alternativ" idag för jag förstår så jäkla väl varför vi ses på med föraktfulla ögon av stora delar av samhället. Det blir ju inget gjort!!
Det pratas, diskuteras, tas hänsyn till, funderas över, kontempleras, vägs osv, osv i all oändlighet.
SUCK! Orden "mycket snack och liten verkstad" slår mig som ett klubbslag i skallen.

I två dagar har jag haft en lärare som är en fena på sitt ämne, som kan massor, som brinner för sitt ämne men som, tyvärr, när hon skall undervisa, antingen flyter ut som ett flytspackel på varmt golv eller läser direkt från sina egna upptryckta anteckningar.
Inget av det är bra!
Japp, hon är jättesnäll, älvlik, flytande, konstnärlig, kunnig men helt och totalt oförmögen att hålla tråden. En fråga och hon faller helt ur vagnen..

När dagen så är till ända dvs hon har använt varenda minut av dagen till att läsa från "mina och andras" anteckningar... Ja, då vill hon ha feed-back.
Jag tittar mig lite lurigt omkring.. Undrar om någon skall säga något..
JADÅ, någon säger något... "Sååå kul att du är sååå duktig i ditt ämne, jag bara njuter!"
Que? Vad sa hon?
"Du kunde kanske ha lämnat lite plats för oss att skriva direkt på anteckningarna..."
What? Vilka tillägg då?? Jag fann inga även om jag följde med ord för ord..

Mellan dessa kärnfulla meningar talar hon igen, pedagogen, lägger ut texten om vad och varför hon gjort vissa grejor... 35 minuter till helt oväsentliga saker.
Borde jag sagt nåt?? Naturligtvis borde jag det.
Lite feg är jag allt, vill inte sticka ut... Vill inte uttrycka enbart kritik, inte på ett annat språk.

På vägen hem undrar jag dock... Är det för att man måste vara sådan när man är alternativ?
Foten i kläm, jajamensan - eller?
Själv är jag där för att lära, suga märgen ur mina lärare och deras kunskapsbanker.
Jag vill ha ALLT! Alltså.. Jag måste tuffa till mig! Bli tydligare, inte stå tillbaka.
Dags att bekänna färg tydligen! Läskigt!

Ombytta roller.

Tankarna flög tillbaka... De reste med ljusets hastighet genom tiden och landar 1990.
Tidig morgon i November, jag släpar mig upp från sängen i min lägenhet, försöker få i mig min frukost innan jag pulsar genom snön till T-banan.
Jag läser naturvetenskapliga ämnen, medicin förberedande och jag tror att jag vet vart jag skall - jag skall bli läkare. Målet är det inget fel på men årstiden.. Jag är sliten, sliten.
Avsaknad av sol, mycket läsning, mörker, flytt till en ny lägenhet. Jag får min tillvaro att gå ihop men knappt.

Väl framkommen till skolan möter jag mina klasskompisar, U & M... De sitter där lugnt, böckerna i famnen, kaffetermosarna framplockade och på en sekund har U trollat fram en kopp till, fyllt den med den rykande heta drycken och tryckt den under näsan på mig.
Några minuters samtal följer... De bjuder in mig på helgmiddag, berättar om barnen, alla de timmar de varit uppe, klätt, matat, lämnat på dagis och kvällen innan, middag, nattning och efter detta - läsningen. Jag lyssnar med stigande beundran!
De klarar det och de får tom mig att känna mig bekväm, hemma och omhändertagen..
Jag glömde dem aldrig! Undra om de nådde sina mål... Själv omformulerade jag ju mina.
Hittade min stig genom livet...

Nu är det min tur! Kvällarna fylls av barnen, deras behov, hunden, tvätten, matningen, planeringen för imorgon, läxläsningen med barn, söva. Därefter blir det tid att läsa tills ögonen faller igen av sig själva...
Morgonen börjar i ottan, alltför att hinna, för att få ihop det, lämna till skola och dagis, för att hinna med bussen och T-banan. På min resas sista del möter jag dem - de unga tjejerna.
Glåmiga av trötthet, varmt kaffe i händerna, musiken på max - just uppstigna och förtvivlat slitande med ögonlocken.

De saknar bostad, skrivare,tunnelbanekort, omsorger, mat och då och då riktning...
De tror att detta är målet, de hoppas.
Mitt hjärta fylls av en sorts förunderlig värme när jag ser dem, när jag hör dem och det är inte svårt att öppna famnen för dem.
När jag gör det, öppnar famnen, lyssnar, bollar frågor, gör det som jag gör bäst så får jag så mycket tillbaka.

Jag får deras tillit, historier, vänskap men också deras ungdomlighet, rörlighet, glädje, skratt och oförställda själar.
En lång kram på en perrong efter ett samtal där ögonen nästan inte kunde släppa varandra gjorde min dag. Hon log, den vackra S, log mellan tårarna.
Själv satte jag mig på tåget och tänkte -
Gudagott att vara vuxen! Att inte behöva gå tillbaka till den platsen.
Men ack, så roligt att få vara med på andra sidan, se äpplet mogna.
Namaste!

Du skall få en dag imorgon.

"Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till'et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.

Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till."

Var rädd om din dag! De verkar komma i en aldrig sinande ström och det är lätt att sätta sin längtan på "hold"... Gör gärna det men inte för länge!
Red upp runt dig och säg det du måste säga... Innan de "blanka" arken tar slut!
Live with passion! KRAM

Inte väder för underkläder!

En kille jag känner har "träningskalsonger" dvs kalsonger han tycker är så dåliga att han bara kan tänka sig att svettas i dem och ja, mao, han har också "finkalsonger". Sådana han gärna använder när han skall "gå ut" eller "vara fin".
Hans fru har frågat varför några gånger eftersom hon ändå är den enda som ser dem och hon har ju sett båda typerna.
Då brukar han lite kvinnligt svara att han "tycker om att vara fin hela vägen in"!
Inget märkligt för oss kvinnor tror jag... I vart fall inte för mig.

Tillika känner jag kvinnor som har "menstrosor" dvs trosor som också sett sina bättre dagar, som kanske blivit fläckade av blod en gång tidigare och därför lika gärna kan bli det en gång till... Om det nu skulle bege sig.
En annan väninnan tycker att detta med att missfärga underkläder är ett tecken på det ultimata förfallet. Hon undrade lite surt en gång om jag inte tyckte om mig själv...
Jag fattade inget, i vart fall inte förrän hon pekade på mina missfärgade trosor och påpekade att jag aldrig skulle gått ut i en T-shirt som såg ut så där.
Nej, helt rätt så. Jamen, varför är det då ok för underkläderna undrade hon vidare.

Ja, jag vet faktiskt inte. Kanske för att inte så många ser dem, de är privata ju.
Något man visar hemma, är fin i för den man har kär...
De finns också de som är oroliga för att råka ut för något, om de inte byter underkläder.
Ve och fasa, tänk att hamna hos läkaren med smutsiga trosor!
Jag förstår tanken men vet också att läkaren antagligen redan sett värre och att han näppeligen har tid att bry sig. Han har ju ändå ett jobb att sköta.

Inom Aura-Soman brukar vi rekommendera klienter som har svårt att klä sig i färger att i vart fall ha fina underkläder i starka färger.. Kanske rosa behå och trosa, om man har svårt med rosa eller lila eller vad det nu måtte vara. Färger bär ju som bekant en vibration och denna vibration påverkar oss oavsett om vi ser den eller om den bara är där och "lyser" av sig själv.

Erkännandet är - jag har under min långa hemmaperiod med barn inte direkt prioriterat underkläder! Så, nu var det sagt...
Ju smalare budget, desto mindre lyx i min värld. Behåarna skall sitta bra, vara i ett bra material - det är mina kriterier. Allt annat är bonus!
Tyck nu för all del inte för synd om min make!! Jag har några snygga stassar kvar för honom att avnjuta och dessutom tror jag ändå mig veta vad han föredrar! ;-)

Igår ändrade dock denna tanke på bråkdelen av en sekund...
Min utbildning! Jag går numera en utbildning där man måste klä av sig.
Inför grupp, inför klass och två och två. Detta måste ske om vi skall hitta meridianer på varandra, få träna osv.
Jag såg den stressade blicken på killen som måste klä av sig igår, framför klass och jag såg hur medveten har var om sina rätt urtvättade kallingar...
Vi led alla, var och en med vårt eget och var oändligt tacksamma för att det var han och inte vi.

I fortsättningen blir det en fundering på de rakade (eller orakade benen), vilken behå och trosa man tar på sig till vilken lektion.. Lustigt och läskigt.
Men man vill ju vara fin, känna sig bekväm...
Gissa vad jag skall göra på min fritid i Stockholm i helgen?
Japp, shopping! Ha en bra dag!

En annan förebild!

Många år som terapeut har gett mig tentakler och, det som mina lärare kallar, klinisk blick.
Det betyder i praktiken att jag har svårt att "låta bli" att se saker...
Jag ser han som haltar till bussen, blicken följer hans höfts rörelsemönster, vinklingen på hans fot, ja, jag tror att du hajar vad jag menar.

Däremot är det svårare att förklara vad det är jag upplever när jag "plockar upp energierna" runt folk likväl som miljö... Men det sker också.
Många år med klienter har gett mig en viss "känsla" för varje "gebit". Jag kan skilja "känslan" runt en deprimerad person från "känslan" runt någon som har nervsmärta.. osv.
Be mig inte förklara den biten! Det är omöjligt... men ändå, ack, så möjligt att uppleva i vart fall.

Sådana som har varit "djup nere" i energilöshet bär på en speciell känsla.. Denna utbrändhet brukar inte låta sig döljas i en hast, hänger kvar likt en våt filt, länge, länge, länge...
Trots att personen i fråga ibland har varit "friskskriven" ett tag, ränder är svåra att tvätta.

Jag har känt ett undantag... Under något år. Någon som har diagnosen men där känslan inte "finns" på samma sätt och, nu, i dagarna har jag lärt känna en till!
Någon som fått höra att hon är "obotbar", att hon skall kategoriseras, boxas in, släppas av samhället men som vägrat.
Hon har sökt, hon har själv betalt allteftersom pengarna kommit in, vägrat tro på det som sagt, haft en strävan - kanske är det just det som gör dessa damer så unika?!
Att de inte ger sig... Att de tror på ett liv efter diagnosen!

Med fascination har jag sett på denna nya bekantskap de senaste dagarna... Väntat på att en ev fasad skall rämna, att jag skall se/känna den gamla bekanta känslan.
MEN icke!!! Istället har jag fått en ny förebild...
Någon som vågar vara öppen fullt ut, någon som vågar ge och ta emot med samma öppna hand.
Det var länge sedan jag träffade någon som ger så ohämmat, utan förutfattade meningar, som sprider sin glöd och sina resurser till alla runt sig.
Någon som ser, agerar, vågar vara och sprider sina underbar skratt till oss alla.

Genom den transformerande elden har hon gått.. Ut på andra sidan.
Mycket av det gamla har fått bli till erfarenhet, en erfarenhet som hon gärna delar med sig till oss andra av... Jag är glad att få aspirera till att bli hennes vän!
Glad att få bada i hennes ljus!
Så jädrans kul att ha fel ibland!! Härliga tider! Hurra!

Oslos kollektivtrafik el hur locka fram ett smil?

Ända sedan jag flyttade hit har jag funderat på att skriva en blogg om Oslos kollektivtrafik eller kanske mest om deras busschafförer för resten av personalen ser man nämligen nästan aldrig.
Tvivlar på att de ens existerar...
Chaufförerna syns dock, hörs eller hörs inte alls och verkar alla har rekryteras från någon personal pool där alla lider av någon form av mental störning.

Jag har låtit det bero... Ett tag pga att jag för några år sedan läste om taxi chaufförers situation i Paris, vad de utsattes för till vardags och så har jag försökt tänka att det kanske är samma med dessa. Konstant utsatt för köer, bildårar, tidtabell, stopp av både ena och andra anledningen, rånförsök, påverkat folk, stressat folk och så vidare... Såklart jag hajar!
Det är inte alltid ett jobb på "rosor" men vilket jobb är det?

Måttet rågades förra Torsdagen... Den chauffören gasade genom stan och köerna. Han körde på trottoarer, missade hållplatser, stannade mitt på vägen då han missat, öppnade dörrarna och gastade att folk skulle gå av.. där och då, mitt bland filer, andra bilar osv.
Folk skrek i bussen, han gastade tillbaka och gasade igen. Väl hemma kände jag en enorm tacksamhet över att vi faktiskt kom hem alls såååå... Ilskan kom ylande.
Jag skrev och klagade..

Ett annat av mina små projekt har varit att få en viss chaufför, som alltid kör en viss lokal sträcka att le.. Helt fruktlöst! Han drar aldrig på smile groparna och gömmer sig bakom stora svarta solglasögon.
Jag var nära att ge upp!! Då kom solen ut från molnen..

Helt oförberedd klev jag på bussen på Tisdagen, den fruktade expressbussen in till staden och möttes av en... Leende busschaufför! En indisk man med välansat skägg mötte min blick, log milt, nickade och sa: "Godmorgon!" Sekunden efter då jag dragit mitt kort: "Tack".
Jag blev så förvånad att jag nästan missade att svara.
Då hör jag bakifrån, från kvinnan jag känner: "Shit, vad var det?? KUL!"
Vi ser på varandra och ler båda två... Skall det vara så? Att man reagerar på vänlighet och service, att man ser det som ovanligt.

Det lustiga var att jag var glad hela dagen av detta bemötande och på eftermiddagen LOG mannen med solglasögonen också och min lycka var gjord!
Antingen beror det på att det finns hopp för Oslos lokaltrafik eller så handlar det om ytterligare en gammal goding - droppen som urholkar stenen! I vart fall i det andra fallet..
Idag tom talade han med mig, han bakom glasögonen.. " du må dra kortet roooolig!" dvs lugnt sa han och log (igen!).
Ett noll till mig! Aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp... (eller nåt)
KRAM och ge någon ett smil. Det smittar!