tisdag 29 november 2011

Vissa dagar, en del ögonblick.

Det finns något som sker varje ögonblick för någon, någonstans... 
Har du tänkt på det någon gång? 

Jag är ju lite upptagen av ögonblick, jag. För att jag tror på dem, för att jag fascineras av dem, 
för att jag anser mig veta att det kanske är det enda sättet att stoppa en del av tiden i fickan.
I nästan varje givet ögonblick är det någon som ser dagens ljus, någonstans börjar livet. 
Någon annanstans avslutar någon med sin sista suck och ögonblick av stillhet, vakuum, sorg och tacksamhet inträder hos de som lämnats kvar. 

Någonstans skriver någon en examen, någon svara i telefon, en annan uppfyller en dröm och den tredje, ja, den tredje ser sin dröm gå i sank.. Tidens förlopp genom oss alla.
Ögonblick staplat på ögonblick och vid första påseende kan de kännas som de är oändliga, samtidigt är de flyktiga som vatten och rasar snabbt förbi. 

Idag har jag en dag som jag inte ser fram emot... Eller rättare sagt, jag har någon timme som jag oroar mig mycket för.  Det finns ett starkt ogillande hos mig inför hur mycket plats det tar upp, detta oroande. 
Det stör mig att det äter lite på mig, att jag är oförmögen eller i vart fall, mindre förmögen att vara i nuet precis när jag väntar på detta. 

Det suger musten ur mig och efteråt kommer jag att vara trött, sliten och.. ja, vad blir resultatet?
Vad blir känslan när det är över? Ovisshet inför ögonblicket ger lite ångest. 
Jag är gammal nog att erfarenhetsmässigt "veta" eller tro mig veta att jag kommer överleva. 
Fast vem vet det egentligen? Om man nu skall vara helt filosofisk.. 
En dag kommer även det ögonblicket för oss alla. 

Nu skall jag ta tag i mina vardagsögonblick, försöka vara så närvarande jag kan, 
med mod gripa mig an mitt ögonblick i dagen och sedan, sedan drömmer och hoppas jag på
många vackra, givande, underbara ögonblick på "rekke och rad" (som man säger här.)

I veckan har jag mysiga föreläsare, December öppning, pakke kalendrar att se fram emot.. 
Till helgen, dop, jul på Liseberg och familjemys samt att jag får träffa Viggo för första gång... 
Härliga ögonblick att fästa blicken på. 
Det blir bra.. Skall bara igenom dagen. NAMASTE!

måndag 28 november 2011

En liten elak en..

Eller "Norskans fulaste ord?" - jag kunde inte bestämma mig vad blogg-inlägget borde heta så det fick bli två namn. 

En del av mina äldre kunder klagar emellanåt på sitt minne. De tycker att det sviker och sviktar... 
En klient glömde sin handväska hemma i hallen efter en något sen middag.
En annan ogillar att glömma namn trots att hon vet det är normalt vid hennes ålder.
Jag förstår deras frustration men numera kan jag meddela att de inte är ensamma! De har konkurrens. 

I min klass på skolan går en flicka, ja, jag måste säga flicka för hon är precis på tjugo strecket och det är ett under var dag denna jänta tar sig till skolan. 
Nåväl, hon använder sig av gott och väl en timme mer än oss andra varje morgon så det kanske beror på det ;-)
Nästan aldrig har hon med sig rätt litteratur, rätt utskrivna ark från intranätet och hon sprider en uppsjö med saker efter sig varthelst hon går... Nycklar, pennor, mobiltelefoner, plånböcker, urtagna kontantkort, kläder, smycken och attiraljer.  
Jag tror du börjar få bilden, eller? 


E, som oftast sitter bredvid henne har allvarliga funderingar på skylten - 
Din morsa jobbar inte här! Städa efter dig!" Men hon hinner aldrig sätta upp den, hon har alltför mycket städning att utföra för att hinna det. 
Märkligt nog är hon dock målad varje dag, perfekt målad och kläderna håller sista snitt, såklart. 
Vacker som en dag sitter hon där bland alla sina saker, pimplar kaffe och så öppnar hon munnen och ut kommer: 


"Kva? Kva skjer?" 
För dig, kära läsare, kanske detta inte ser så märkligt ut... Men öppna munnen som en höna och säg ett K inne i munnen följt av kort v och ett låååååångt aaaaaa så får du ett ljud som påminner om Astrids rumpnissar. 
Hon lutar sig över mig där jag sitter och skumläser en bok vi haft hela terminen och så utbrister hon: 
"Kva er de for noe?"
Jag skälver till inombords - vad skall jag svar??  Obligatorisk bok? Menar du texten? Eller vad? 

Som du ser förstår jag henne inte alls. Får inget grepp.
Hon känner antagligen likadant. För trots att hon varit i samma grupp som mig hela året, samma studiegrupp då vi verkar gilla samma personer så vet hon fortsatt inte vad jag heter. 
Hon kan inte minnas det.  Svenskan - det är jag det! 
Varje gång jag öppnar munnen möts jag av detta "Kvaaaa?"
Jag antar att det beror på att hennes öron inte är påkopplade på "svensk radarn". 

En annan favoritkommentar är: "Kor är detta?"
Det har inte med kossor, mjuka, melankoliska kossor att göra. Nejdå, det är bara hon som frågar efter vägen, fast vi mycket väl kan varit på stället flera gånger tidigare eller tom i föreläsningssalen. 
Med rysningarna efter ryggraden tänker jag på klienter som får vänta, klienter som går ut med nålarna fortfarande hängande för att hon glömt räkna dem eller som får fel nålar satta då hon inte kommer ihåg vad hon kommit fram till vid anamnesen. 
Inte mitt problem!! Nej, sannerligen inte.  Men de allergiska reaktioner som uppkommer i min kropp vid varje "Kvaaaaaa" - det måste jag ta tag i nu innan det sprider sig! 


"Kva ska du driva med idag og kor?"  ;-)))
KRAM och SOL

söndag 27 november 2011

Min lilla go.

Den vassa hårborsten river mig i ögonen och ögonbrynet. 
Jag sluter ögonen och tänker att måtte det inte blivit en repa i huden...
"Gek det baaa?" En liten mjuk hand smeker mig över håret och jag nickar medan jag bekräftar - det gick bra, Selma, det gick bra!

Borsten fortsätter virvla genom mitt hår, jag sitter stilla, helt mållös och inne i "behandlingen". 
Hon andas knappt, hon koncentrerar sig, borstar och borstar och när någon slinga av hår faller där det inte brukar ligga, ja, då är hon snabb att lägga det på plats. 


Jag sitter på hallgolvet, hon står framför mig, till hälften ytterklädd och vi har rätt bråttom... 
Vem orkar bry sig? 
En vardagsmorgon har vi fått en stund av nåd och vi tar den, greppar den och håller den i den öppna handen innan den flyger vidare in i evigheten. 



Hon är i en ny fas nu. Alla faser har sin charm men denna är en fas av sinnenas magi. 

Hon smakar, luktar, känner... och sätter ord på. 
"Vad är de?" "Ohhhh, shiiittt!" ;-) 
"Woooow! Ohhh, lalaaaaa..." 
Jag följer gärna med så mycket jag kan. Det går fort... De växer upp. 

"Känner man en mjuk hand som smeker håret när man sitter på golvet och gör något.. Ja, då vet man att det är Selma" säger B på dagis och ler. 
Jag ler också och säger att jag bara trodde det var mig förunnat. 
B skyndar sig då att rätta till och säga att mamma nog är viktigast... Jag kan skratta bort det och försäkra henne om att det ingenting gör.  Hon skall få upptäcka överallt, Selma och ju fler goda relationer hon skapar desto bättre.


Att också vara i perioden där mamma är jordens mitt gör mig ingenting heller. 
Även den går över och fokus flyttas utåt, bortåt.. 
Därför njuter jag så mycket jag orkar av att vara mitten och navet. 


Älskade lilla vesslan, du lilla solsken... Så glad att du kom med allt som är du. 
Allt från dina "befälsegenskaper" till din mjuka mitt.. 
Jag skall plocka alla stunder, lägga dem i asken och bjuda dig på dem senare i livet. 
Jag älskar dig! Puss

lördag 26 november 2011

Mammas begäran.

Mitt i natten vaknade jag, satte mig upp och spottade ur mig orden...
"The Royal Order".  Tillbaka på kudden funderade jag.
Den enda Royal Order jag känner till är den som involverar det Engelska kungahuset och jag var ganska säker på att det var inte den hon menade, den goda modern. 

Hon dök upp i drömmen, i en sådan klänning som hon aldrig skulle våga bära i livet, lade mitt huvud i sitt knä, strök mig långsamt över huvudet. 
Vi talade om mitt livsverk, om det jag skulle göra och det var då hon började prata om "The Royal Order". I drömmen kände jag igen orden... Men mindes inte meningen då jag vaknade. 

Hon talade också om väninnan min, hon som fått sitt liv förändrat i ett nafs, till det bättre och framförallt på ett sätt som hon aldrig kunde räkna ut. 
"Man kan inte räkna ut sin plats i livet" log hon och värmde mina axlar, masserade min nacke. 
"Det handlar om "The Royal Order", Maud, det handlar om..."

Grubblande på min kudde far mina tankar åter till väninnan... 
När man tror att positionerna är låsta kommer universum med ett inspel och världen förändras. 
Jag kliver upp, går ner, söker med handen över böckerna och finner den bok jag tror mig veta att det är. 

The Royal Order är ett namn på tingens ordning dvs det handlar om att vårda sig själv, att vårda det tempel som kroppen är, att ta hand om sig själv för att sedan kunna finnas där för andra. 
För att kunna göra sitt andliga och fysiska jobb.. 
Jag sänker boken. Jag vet varför påminnelsen kommer nu, mitt i undersökningar, träningsperiod och funderingar kring hälsa och tiden till det som är viktigt. 

Dags att gå tillbaka till ritualerna runt hälsa. Jag vill ju kunna finnas där för andra igen, få bruk för mina verktyg. 
Vackraste vänner, ge mig kraft och energi till att ta emot mina prövningar och att hjälpa andra med sina. Ge mig inte färre utmaningar men ge mig de som passar mig och ge mig mod att möta dem!
En kraftfull Lördag önskar jag dig!  

fredag 25 november 2011

Musik skall byggas utav kärlek!

Förra (eller var det förrförra)veckan gav skolans musikkår, dotterns musikkår oss sitt stöd, sitt fulla stöd.
De lyssnade lyhört på vartenda ord jag sa när jag berättade om utmaningarna som dottern tvingas genomgå på skolan, de svarade, frågade och närde en önskan om att delta. 
"Kommer hon bara hit kan vi slå en "ring" runt henne.."  
sa dirigenten och log. 
"Spelar man i en musikkår är man van att vara udda, annorlunda, inte passa in. Det stämmer på de flesta musiker och helt klart på barnen här..!"

Idag visade de att de "menar allvar", att de skrider till verket och vandrar den väg som de med ord lovat!!
Jag lämnade en ledsen dotter vid dörren, trött, fundersam och lite off... 
Jag hämtade en strålande tjej, där de gnistrande ögonen sa mer än orden och jag var glad att det var kolmörkt ute så att jag kunde köra bilen hem med tårarna fritt strömmande. 


De skall på seminarium med övernattning i Januari och H, ansvarig för just detta, närmade sig dottern direkt hon kom idag, förklarade att de verkligen vill att hon skall följa, att hon är en viktig kugge i ett samspel.  Hon berättade också om de trevliga fyrbädds rummen de hade fixat, så att alla tjejerna i samma åldersgrupp får sova tillsammans. Så de kan ha skoj, så de kan fnittra tillsammans och göra det som små tjejer skall... De jobbar på att bygga mer på samvaron, på dottern, på glädjen.


Tjejerna, de i samma grupp, "attackerade henne" på ett positivt sätt, dränkte och badade henne i omsorg, pladder och "vi-gillar-dig" attityd. Det var länge sen hon upplevde det!! Alltför länge sedan.. 
Spelväninnan K ville ha löftet att hon blir med på seminariet. K förklarade att hon verkligen hade lust att åka men bara om Claire blir med.. Det var viktigt för henne. 


Dirigenten drog sitt strå till stacken, inte genom att bli annorlunda, det hade varit fel och alltför genomskinligt, nej, hon bidrog med mera glädje. 
Hon valde roliga sånger, gav barnen extra mycket utrymme, gav dottern tid att förklara och framförallt, slösa med sin ovärderliga kunskap på henne. 


Claire är känslig. Hon kände ringen tydligt!! Ringen av kärlek...
Musik byggs av kärlek, musik kommer från hjärtat och korpset visar hjärta. 
En för alla, alla för en!! 


Mitt mammahjärta svämmar över...
De timmar jag lägger in i korpset har inte känts "betungande" tidigare men emellanåt är det intensivt. 
Idag upplevde jag att jag gärna mångdubblar dem för glädjen att få vara med, för tacksamheten och samvaron. 
Låt såren långsamt få skorpa och läka..
 

torsdag 24 november 2011

Minns i November..

"Minns i November, den ljuva September, den tid då äpplet faller moget...
Minns i November, den ljuva September, då solen styrs med silkes tömmar..."

Nej, jag vet inte riktigt om det är September jag funderar på just idag men det gamla sången klingar i mitt inre när jag vaknar..

Sex dagar tills det är över, sex dagar tills November släppt greppet!
Jag tycker illa om denna månad. Har alltid gjort det... 
Den är mörk, den innehåller nästan bara väntan och känslan drar emot - ensam på tågstationen, väntandes på ett tåg som man inte är hundra på kommer.
Klart det kommer!! 
Redan i helgen blir det bättre då Advent träder in, ljusen kommer upp i fönstren, stjärnorna likaså de extra utelamporna. 

Jag tänder i kaminen. Inte för att det är kallt, nej, det är ju plusgrader ute. Nej, jag tänder för att hålla fukten ute känns det som. 
Vattnet sipprar på allt som är utomhus och vart, ja, vart tog snön vägen? 
Lite snö till Adventsglöggen vore inte att förakta. 
Jag vill också ha snö till besöket på Liseberg men det är väl lite mycket att önska. 
"Nu kan det väl ta och KRÄK-snöa lite snart.." - skrev en gammal klasskompis från Mora på Facebook igår. 

Jag hoppas han glider över till Tomten i Gesunda med sin önskan och jag skriver gärna under någonstans, om jag kan, om han vill..
Dagen börjar vakna så smått. Dags att få på alla regnkläderna (??!!) och få ut oss i verkligheten.. 
Ha en torr dag och må solen stå dig bi och lysa dig på näsan! Namaste!

onsdag 23 november 2011

Att seriöst överväga att...

"mörda en kines" har slagit mig denna eftermiddag. 
Bara som en sådan där helt ologisk bild som man får i sitt huvud när man sliter med att fatta något.
Mina böcker, mina obligatoriska böcker på utbildningen säger samma sak - det går inte att översätta kinesiska termer till västerländska och ändå måste de.

Kombinationen av att "vara tvungen" och "inte kunna" är ibland källa till total sinnesförvirring.. 

Behöver du ett exempel? 
Ok, gärna för mig men kom ihåg, jag varnade dig! 
Alla har hört talas om Qi, nåja, i vart fall alla qi-gong utövare, alla yogisar, alla intresserade av österländsk medicin, alla kampsports utövare. 
Men har du hört talas om "Gu Qi"?


Gu Qi är närings Qi dvs det som våra kroppar tar upp från maten via magen (wei) och mjälten(Pi) - so far, so good. Hit får du med vilken läkare som helst, förutom om du säger att detta omvandlas på vägen emot, hmmmmm, lungorna. 
Japp, det säger kineserna. Näringen måste ta vägen till lungorna och blandas med syre i lungorna (Fei) för att bli brukbart. 
Lungorna behövs alltså lika mycket som mage/mjälte vad det gäller att förse kroppen, själen och anden med energi. 


Lägger man samman dessa två får man, om man kör energin via hjärta(Xin) och lungorna (Fei) "Zong Qi" - som i sin tur skapar bla Xue (blod) eller vänta nu, inte riktigt blod. Det är nämligen mer än blod! 
Det är energin runt om blodomloppet, det som för blodet framåt, själva blodet, näringen som blodet ger osv. 
Till detta element av qi, Zong Qi driver dessutom hjärta och lungor med sin energi dvs den driver själv motorn som skapar den och dessa två organ, hjärta, lungor är också det som transportera Qi och blod, ursäkta, Xue i allmänhet. 

Nämde jag att "Gu Qi" också skapar "Zhen Qi" eller också kallat "True Qi", som i sin tur är modern till "Wei Qi" som finns i muskler och hud och är en tyngre form av energi som skyddar oss från yttre inkräktande faktorer..Zhen Qi är också moder till Ying Qi som..


Har jag tappat dig? 
Detta är ändå bara en pyttepytte del av det dynamiska system som skapar Traditional Chinese Medicin där allt rör sig och där dynamiken är det enda viktiga. 
Rörelsen är det enda som räknas. 


Är du ett skarpslipat svärd som brukar den berömda "citronsyrecykeln", dvs den kemiska formel där kroppens kemiska energiprocess beskrivs, till vardags, tja, då kanske du ser likheter. 
Att maskineriet drar sig själv runt genom att skapa sitt eget bränsle osv. 
Jag hajar det också. Men resten av tiden driver jag mellan hopp och förtvivlan... 


Alla termer, alla tolkningar som är så stora och så annorlunda från mitt tänk/vårt tänk har fått mig att förstå att detta måste läsas och låtas mogna, läsas igen osv. 
Det luktar genialt lång väg men jag måste låta mig sugas ner i "leran"...

Saknar du mig? Då vet du vart du skall leta... Någonstans i den kinesiska filosofins vindlingar.. Ha en god kväll!

Pang - in i sjukvården!


Jag har världens bästa husläkare! Det har jag!
En underbar människa som kan konsten att lyssna, vara lagom saklig samtidigt som han vågar skoja och vara medmänniska.
Igår såg han dock lite fundersam ut efter vårt samtal...
"Jag tycker vi skall kolla upp detta på allvar nu. En samling blodprov, ett ultraljud!"
Som vanligt höll jag med! Det var därför jag kommit, för att bli av med denna fundering på varför kroppen fortsatt "gnäller" på just det stället.

I min hand fick jag en stycken labb förfrågan och en remiss.
"Du gör nog bäst i att ringa någon av de privata alternativen, de som har avtal med staten.. Leta på nätet och plocka den du tycker är bäst" avslutade han medan han skakade min hand.
Leta på nätet? funderade jag där jag satt i labb-stolen och fick min ven punkterad av en snabb, effektiv sjuksköterska. Denna delen var den enkla. Labbet ligger vägg i vägg med min husläkare.

Väl hemma framför telefon och dator börjar jag sökandet..
6 veckors väntetid på ett ultraljud på sjukhusen. Det är det inte tal om! Helt sjukt.
Ringer första privata alternativet - nej, de gör inte ultraljud av just mitt område.
Nya nummer, nya samtal..
Nästa ställe förklarar att de gör ultraljud av ett av områdena men det andra "kan jag inte få".
VAD? Jag har det ju på remiss...
Jojo, men du förstår... Du måste ha ett fel där först, typ en kännbar svulst eller så. Vi kan inte bara kolla för kollandets skull.. Det förstår du väl?
Nej, det gör jag inte!!

Kvinnan i andra änden tystnar, sen säger hon försiktigt:
"Det finns ju ett alternativ. Om du betalar själv så kan du göra detta och då har jag tider redan imorgon...1400 nok."
Frågan hänger där och dinglar. Nu har hon sagt det "onämnbara" och sakta, sakta trillar polletten ner hos mig.
Det är alltså så det ordnas till. Upphandlingar med staten, patientens egenandel blir liten, runt en två hundring men det gäller bara vissa behandlingar och på vissa villkor.
Resten kan man, om man har råd, om man är desperat betala själv.

Jag blir arg! Riktigt sur och förklara att jag minsann fått denna behandlingen av en anledning.
Drar kort delar av min familjehistorik för att förklara varför och då erbjuder kvinnan i luren en annan undersökningsmetod, en jag inte riktigt gillar och säger att:
Den kan du få pga det du just berättat nu!
Jag går från förbannad till trött på tio sekunder... detta företaget har tider redan i nästa vecka till båda dessa kontrollerna. En jag vill ha, en jag inte vill ha men de är efter varandra, på samma ställe. Slutar med att jag bokar, fast jag inte är säker...
För att hon gett mig en klump i magen, för att rädslan äger mig nu, den som inte gett sig till känna ordentligt innan.

Med telefonen i handen undrar jag hur "Agata, 81 år" skulle ha hanterar detta.. Vad som skulle ha farit genom hennes huvud.
Några timmar senare får jag svaret - en kvinna jag känner, en mor till en väninna, nekas ett livmodercellprov pga sin ålder. Är det sant? Skall det vara så?
"Sorry, du har passerat medellivslängden så var glad för det liv du har haft!" ELLER?

Jag är inte så naiv att jag inte fattat detta tidigare... Det blev bara en påminnelse igår.
En påminnelse om att göra en notat till mig själv -
bered dig på att fightas med alla medel för din hälsa eller tjäna så mycket pengar att du kan köpa det du behöver. Sucka.. Vilka ideal!

söndag 20 november 2011

Akupunktur i kort...



Då och då svämmar frustrationen över....
Tiden kommer då jag känner att jag varit för länge i den här sk "Alternativa branschen" och fruktan rider mig då jag inser att jag fortsätter att vidareutbilda mig inom detta.

"Ni sticker ju i nerverna"-
kom häromdagen, som en välvillig kommentar av någon som fått smärtlindring.
Har du någonsin fått en stöt i armbågen? En sån där så kallad "änkestöt". Jasså, jamen då så.. Då vet du hur det skulle kännas om jag sticker dig i nerverna. Vill du det?

Nästa kommentar kommer då jag förtvivlat traggar medicin, för att veta vart nålarna skall sitta, för att hitta de anatomiska landmärkena. Observera också att denna person anser alternativ inklusive psykologi vara "mumbojumbo" eller vanligt skitprat.
Då faller kommentaren om att det är bra att jag:
"Håller mig till det som görs på skolan just nu... För det verkar ju vettigt, med andra ord, fritt från det jag "drivit med" tidigare".

Då måste jag nästan le över sakernas tillstånd, faktiskt...
Den kinesiska filosofin om Qi, såsom livskraften är långt mera "underlig" och ospecifik än någon västerländsk psykolog någonsin skulle våga drömma om att vara.
Kineserna bryr sig knappt om vart organen ligger i kroppen, de bryr sig om vad och hur saker rör sig dit. De anser för övrigt också att blod och påverkar på fler ställen än i ådrorna...
Vad tror ni en nordisk läkare skulle säga om det?

Eller vad skulle hudläkaren säga om jag kom in och bad honom öka min Wei Qi dvs min försvars qi som anses ligga bl a i huden??
Vänder jag däremot på det, går in till smittskyddsläkaren och prata om huden som kroppens första barriär och försvarsmekanism i immunförsvaret så kommer han och jag att vara på samma sida på en gång...

Sucka! Inser när jag skriver att jag nog mest av allt är lite sliten av översättningarna och bristen på förståelse.
Vi lever trots allt 2010. Faktiskt...
När skall gemene man runt mig börja se på människan som en helhet?
När skall kropp och själ och psyke få flätas samman på riktigt?

Vi har inte ens kommit till att vissa förstår att man är mera känslig/emottaglig för bakterier och virus när man har haft det tufft psykiskt. Trots att tom detta börjar gå upp för skolmedicinen, trots att de fortsatt inte vet vad man skall göra med det.
Det står tom i min smittskyddsbok numera. Fyra- fem rader men ändock, fyra-fem rader... ibland får man uppskatta det lilla.

Idag skall jag vila vid källan, tanka kollegiala tankar, lyssna på en studiekamrat och diskutera djupt om organens inverkan på varandra.
Om elden som bär, om jordmänniskans lite tröga men varma konstitution, om det Qi som kommer från mina förfäder och så vidare.
Imorgon är jag säkert bättre rustad igen. Imorgon är en annan dag!
Kram




onsdag 16 november 2011

Ögon öppnare..


Under de senaste dagarna har jag slitit med att känna mig motiverad och taggad inför min utbildning...
Varför?
Tja, låt mig hålla det kort...
Stora dunkar av västerländsk medicin som hur viktig den än är - inte är det jag vill syssla med!
Lägg till det en "värld" i omvälvning.. Min skolvärld förändras i dagarna, vi blir Campus Christiania, vi blir Norsk Helsehøyskole och med detta kommer massor av frågor, massor av diskussioner, nyskapande och omskapande.

Så.. Efter tentaperiod, efter omskapande kommer en ny period, nya föreläsningar och jag travar till skolan med mycket blandade känslor.
Kanske borde jag sitta kvar hemma och läsa trots allt?

Ämnet är "Kommunikation". Hmm, ett ämne jag gillar men som jag redan har läst på universitetet en gång.
Kanske kan jag klara mig undan med det?
Kanske räcker gamla böcker, gammalt vetande, lite nytt plugg till att jag slipper gå?!

En god vän ger rådet: Gå ändå! Hur kan du veta vad dagen skall ge dig?
Hur kan du bedöma detta utan att ha "öppnat" dagen?
Jag tackar och går. Inte direkt övertygad men jag går!

Några timmar senare vacklar jag ut från föreläsningen med massor av känslor och inspiration, ja, faktiskt till en sådan grad att jag får svårt att sätta ord på det.

Professor D har slagit mig med häpnad och inspiration!
Han har under några timmar samtalat om saker jag mött under mina år som terapeut, han har satt ord på, gett ny mening, vinklat men framförallt och kanske det viktigaste - han påminde mig om vart just min passion ligger!!

En för mig helt främmande man har påmint mig om min kärna, min "cord" och mitt jag.
Med vackra ord och djup känsla har han satt ord på min känsla av att när jag är närvarande i mitt möte med patienten är jag en medspelare, en som i empati reser med men som samtidigt klarar av att hålla sig själv.

Han har påmint mig om att det är just denna rörelse som ger styrkan, befrämjar ljuset inom mig och klienten.
Påminnelsen om öppenheten i mötet och om ödmjukheten inför det vi inte vet någonting om fick mig att känna mig på "rätt köl" igen och var lika bra som rådet att gå och ta reda på istället för att "banga" och stärka den "uttröttade" känslan.

"Å skrive,
En bevisstgjørelse av seg selv.
En måte å fortelle noe til andre på.
Å gi Av tanker og opplevelser, Det gir overskudd.
Men man må stole på seg selv.
" (Helga Vengbo 1981)

Med ovanstående enkla ord fick han mig också att förstå varför jag känt mig så ledsen och oförmögen att skriva på slutet, varför skrivkrampen ätit på min andliga strupe...
Jag har inte orkat "lita på"mig själv i skrift efter det sista nederlaget!
Det är slut med det nu!! Inspirare - något har andats in i mig och jag tänker förvalta det väl.

Varför jag skriver om det?
Jo, för att du kanske, mellan mina ord, kan fånga sensmoralen.. Pröva innan du förkastar!
Där du minst anar det har energierna och världen lagt ut guldkorn till dig att plocka upp.
Möter du alla med ödmjukhet och öppna handen.. Tja, då är det troligt att det är det du får tillbaka. Om inte.. Så vet du.
Ha en god dag! Själv skall jag låta det gro med ytterligare en skopa allopatisk medicin..
Det gör inget! Back on track..;-)

tisdag 15 november 2011

"Blitt oppdratt..?"


Jag minns det som igår...
Hennes valkiga hand i min då hon stöttar mig medan jag tar de jättestora kliven in på bussen.
Sedan vänder jag mig om, ser på henne medan jag låter min hand stötta henne på vägen upp.
Hon tar upp den slitna läderplånboken, betalar för oss båda och chauffören väntar artigt tills vi båda satt oss innan han stängde dörren och vi glider iväg.
Jag skall på stan med mormor, stolt och glad. Vi skall på biblioteket, låna böcker, sen skall vi handla till mormor och lämna in tipset, innan vi slutligen tar oss en fika på Ströms konditori.

Vi äter båda glasswienerbröd, mormor dricker kaffe och jag dricker festis, på flaska men med sugrör. Det är under dessa resor som jag lär mig.. Lär mig mycket om vad som förväntas av mig som barn av en gammal kvinna.
Hon förväntar sig att jag står upp och erbjuder min plats om bussen är full och en annan äldre eller gravid kommer ombord.

Hon lär mig att man inte går i bredd på gatan, det gör man aldrig! Bara om man stöder någon eller håller ett mycket litet barn i handen men då finns det oftast plats ändå.
Man hälsar artigt när man kommer in i en butik, även om man inte skall handla.
Man håller alltid till höger så att de som har mera bråttom kan passera till vänster.
Man släpper ut folk ur bussar, tåg, hissar, spårvagnar och vad det nu måtte vara - innan man själv går på. "Annars blir det nämligen ingen plats till dig.." sa mormor och log.

KATJIIING...
Jag är tillbaka på bussen, på väg hem från Oslo centrum och jag stirrar på skylten.
Den är av ett gammaldags snitt, så gammaldags att man skulle kunna tro den var antik och på den står ett stort rött "TAKK" och sedan ser man en man som ger sin plats till en åldrande dam.
PÅ andra sidan bussen hänger en likadan men denna uppmanar till lågmäld konversation, om man nu måste bruka sin mobil på bussen.

Jag vet inte vad jag skall tycka... En del av mig tycker att detta är så självklart att man inte borde behöva skylta om det.
En annan del vet att jag stör mig varje dag på folk utan vett...
Häromdagen såg dottern och jag en ung man som gjorde hyss på vägen till skolan, han flyttade vägverkets avspärrningar så de inte stod där de skulle. Dottern var snabb i kommentaren:
"Han kan ikke ha blitt oppdratt på en riktig måte!"

Nej, vad är "riktig måte" då? undrade jag för mig själv men sa inget.
Jag försöker uppfostra mina barn att tänka på andra, att visa vanlig medmänsklig och naturlig hänsyn. Det är allt.. Eller är det inte det?
Skall det behövas skyltar för sånt?

onsdag 9 november 2011

Be och du skall få konceptet fungerar!!!


Läste du inlägget om skiten i fläkten?? Den från förra veckan?
Om inte, börja med det för annars fattar du ingenting.

Ett dolt fel i ett gammalt hus är inte hela världen. Det är det inte...
Det är inte samma sak som att köra rattfull, slå barn, djur eller käresta eller gör inbrott.
Tyvärr känner man sig kriminell i vart fall. I vart fall om man är som jag, i vart fall om man blir dragen till rättegång för något, något man inte känner att man ens gjort.
Plus att man börjar oroa sig för kostnader. Vad blir detta för "kalas" och vart får pengarna ifrån?

Min intuition sa mig hela förra veckan - detta är inte ditt!
Detta är hennes och det är ett återkommande problem i hennes liv som hon behöver ta tag i men istället provocerar hon ut det på dig.
Så kröp den lilla rädslan in och förföriskt viskade hon i mitt öra:
"Mmmm, men rädda människor ställer till olycka, oreda och slår ner på andra.."
Oron kröp över i mig också, erfarenheterna, de mindre positiva vägdes in, perioden jag varit i ett tag och så vidare. Känslan av att vara verktygslös och kraftlös dök upp emellanåt.

Så till slut tog jag till det enda verktyg jag känner - jag bad!
Bad till teamet, bad till mina föräldrar, bad till de som kan påverka...
Jag bad att hon skulle få se sin delaktighet, jag bad om upplysning och klarlägganden.
Naturligtvis bad jag också om att få bli "fri" men försökte att formulera det så att vi båda skulle få fördelar av det.
Jag har verkligen tänkt mig om denna gången, varit tydlig i mitt språk och min intention till den andra sidan, visat med hjärtat vart jag hör hemma - på den här sidan av linjen.

Cirkeln av intention har jag fyllt på ofta.. Sett det framför mig, nästintill kunnat ta mamma i handen då och då, sett pappa framför mig.

Idag kom beskedet.. Hon drar sig tillbaka. Inga av hennes sk bevis kan fastställas i tid.
Det ser ut som de kom till efter att vi flyttat. Lättnad...
Skuldrorna ned, andas...
Tack till de som tackas bör! Tack till de som jobbat på högtryck för min skull den senaste veckan.
. Tack till maken för stödet.
Tack till fina vännerna som lyssnat och delat min oro.

Nu är det bara att jobba vidare emot tentan på Fredag.. Sen kan jag fira på riktigt.
MEN.."Det är ju bara tre timmar av ett liv, på en helt vanlig hygglig Fredag" - som en vän sa igår. Just det, bara att ta för sig... KRAM

tisdag 8 november 2011

Sett och hört...


Vi har haft lite sovmorgon... Vi behövde det och långsamt tar vi oss emot dagis.
Det stora fönstret till gemensamhetsrummet står på glänt och där står två leende tjejer och ser på oss. Jag känner dem inte men Selma ler och vinkar glatt och då ler jag också.

En av tjejerna kommer fram till fönstret, öppnar det och presenterar sig som student från en speciell linje. Hon undrar om Selma senare på dagen kan få delta i en undersökning.
Jag kikar in i gemensamhetsrummet och ser en jättestor bläckfisk i tyg som står på golvet, i magen har den en ruta för en bildskärm.
Flickan förklarar om undersökningen, ger mig ett papper för godkännande som jag skummar igenom och varför inte? Verkar ofarligt...

Nu har Selma hittat till fönstret och hon gör snabbt STORA ögon...
Vad är det inne på "felles"? (gemensamt heter det på norska) En stor brun sak...
Litet finger pekar, ivriga ögon - vaddå mamma? Förklara.
"Blekksprut... Har du sett Selma.. En blekksprut på felles. Vill du leka med den sen?"
"ekkp.. Bläkput.."

Hon testar olika varianter i sin mun och sen nickar hon glatt, japp, den går nog att leka med, om mamma säger det så.
Vi går in genom dörren till hennes avdelning och därinne är det eld och lågor...

Favoritkompisen M springer runt och hojtar:
"Monster, monster, monster..."
Han stannar när han ser mig och Selma, bara en sekund, sedan springer han emot dörren till felles (den stängda), pekar och säger igen:
"Monster, Onster, Monster på felles..."

Dottern tar lugnt av sig jackan, skorna, vantarna och hon ser knappt på honom men när hon är färdig går hon direkt till dörren, tar hans hand, ser honom i ögonen och säger:
"Nääää, M. Ikke onster! Bläksput! Bleeeekput... Leka med den SEEEN!"
"Monster.."
Han försöker en gång till.
"BLLLEEEKKKKSPUT! Kom!"
Med ett stadigt tag i hans hand tar den blivande "utbildaren" tag i sin vän och går till favoritleksakerna. Inget drama här inte!! Bara man vet... Bara man förstår.

Jag hoppas Blekkspruten blir en hit och att de har en god dag på felles.
Det tror jag alldeles säkert. Ha en god dag! KRAM

lördag 5 november 2011

Mitt liv i kvartar.


Det är intensivt på skolan just nu... Vi är i terminens "muskelbuk" skulle nog min punktlärare säga, om han blev tillfrågad, mao på det tjockaste stället.
Föreläsningarna haglar, antalet sidor att läsa till årets "passeringskrav" ökar hela tiden och en tenta ligger om dörren, fyra kurser... Jag tror du hajar galoppen.

Mitt i detta tar jag en paus, sätter mig ned, funderar över de saker jag längtar efter...
Skrivandet, träningen, hälsan, målandet, läsandet av annan litteratur, ja, tid till intressen och små glädjeämnen. Hur löser man detta? Jag är fortsatt i inkörningsperioden dvs där jag försöker finna bra studietekniker och tidsbesparande åtgärder. Sökandet efter en form pågår.

Bestämmer mig för att se ett TV program, ett valt, ett av mina favoriter och så slår jag på från "Själ till själ".
Det tar inte länge innan Gro-Helene besöker en man i en liten norsk stad, en man som önskar kontakt med sin konstnär till pappa. Fadern hade passerat över för länge sedan och då kände sonen att han förlorade sin trygghet och sin samtalspartner.
Det är han som påminner mig om ett trix, han, fadern.

Med tårarna i halsen hör jag hur han påminner sin son om att inte fundera mer på det han önskar utan bara agera och agera nu... Jojo men hur skapar man tid?
Tid skapas av att man förvaltar den väl påminner fadern och vips, jag ser vad jag måste göra.
Vi har alltid en kvart lite då och då...

Jag har faktiskt ca 20 minuter på bussen, efter det att alla svängar och jox är borta dvs det som ger mig lätt bilsjuka om jag fokuserar på annat än vägen.
Så, numera har jag en liten punktbok i min handväska.. Det är ett litet litet block där jag skrivit frågorna på ena sidan, punktens nummer, lokalisation, kategori och instick.
Nästa sida - svaren på alla dessa nivåerna.
På det sättet kan jag tjäna pluggtid och få bättre samvete. Jo, jag pluggar punkter varje dag, tjugo min dit och tjugo min hem. Det blir tid det med efter ett tag.

Gör jag det.. tja, då frigör jag en kvart här hemma till att skriva något kul.. Skriva på något jag vill skriva, något som är mitt och då får jag mera energi till hushållsarbete och det andra plugget.
Visst låter det löjligt? Visst kan det låta lite stressande men faktum är att jag tror det funkar.
I vart fall för mig och i vart fall i detta nu...
Jag har också lagt in tid för bara vila. Lunchen t ex är helig då pluggas det inte!
Någon måtta får det vara...

Mitt liv får vara i kvartar tills något annat infinner sig..
Nu skall jag kvarta runt med dammsugaren, fast det blir nog två kvartar för det behövs.
Trevlig Lördag!

fredag 4 november 2011

Ingen är en ö.


Det finns stunder i livet när man känner sig som en ö..
Man känner sig ensam, man kanske tom känner att ingen egentligen vet hur man har det, ingen bryr sig. Till exempel läste jag häromdagen på Facebook, en ung tjej som jag känner är på resa och hade börjat blogga om det.
Hennes inlägg på väggen löd: Här är bloggen, om någon bryr sig...
Det fanns massor av folk som "bryr sig" visade det sig, både i bloggen och på väggen men jag förstår känslan.

Denna månad som gått har jag blivit tvungen att inse (IGEN) att jag måste ha hjälp till både ditt och datt och ibland är det tom nödvändigt... Tycker du det är självklart?
Kanske det men som sagt, jag måste erkänna, jag har svårt med det ibland.

I Måndags behövde jag ta tag i mitt problem, mitt problem med förtiden...
Det innebar att "ringa in" en massa människor som kan hjälpa mig, advokater, mäklare, byggingingenjörer och så vidare. Detta är jobbigt men ganska ok för detta är ett köp, ett köp av tjänster. De gör sitt jobb emot pengar och det är jag som betalar dem.
Likafullt är jag beroende av "rätt" människor, rätt kunskap och deras vilja och önskan att ta sig an mig.

Samtidigt pågick en viktig föreläsning om ett helt nytt kapitel...
Jag var tvungen att be en klasskamrat om att ta noteringar, hämta information till mig och det slutade med att hon lovade att lära ut detta till mig på en ledig dag.
Med klumpen i halsen tog jag emot... Jag behöver det! Jag är ingen ö..
Men vad kan jag ge tillbaka?

Hjärnan jobbade med problemet hela veckan och då började jag observera vilka jag behöver, vilka jag helt enkelt måste lita på hela tiden annars går inte livet ihop...
Jag är beroende av den underbara K på barnehagen, för annars är min underbara minis inte lycklig.
Jag är beroende av att busschaufförer, t-bane förare är vakna, på jobbet, nyktra osv - annars kommer jag definitivt inte till skolan... Osv.

Ja, du har rätt mycket av detta är tjänster men det finns också helt självklara andra relationer som jag inte klarar mig utan.
Klarar mig inte utan J vad det gäller att ställa mina medicinfrågor medan jag pluggar och han svarar varje gång, lika självklart, lika obetalt.
Jag överlever inte utan familjen! Utan dem och deras kärlek är jag en mindre ö...
Utan min studiegrupp skulle jag inte ha några kroppar att finna punkter på och diskutera filosofi med, ja, min kunskap skulle vara mindre och mina skratt färre.
Utan S skulle min dag vara utan varma leende och utan att jag känner värmen sprida sig i kroppen trots att det råder fuktig November därute.

Senare i veckan ringer kamraten, förkyld och olycklig över något hon inte kan lösa, något hon inte kan som jag kan. Det känns självklart att lova att hjälpa henne med detta.
Vi bokar en fri dag till att jag hjälper henne och en fri dag till att hon lär mig det jag missade.
Det känns bättre... Det gör det.
Och det är faktiskt tom lite okej, just i detta nu - att inte vara någon ö.
Tror inte ens jag vill.. KRAM