Nyårskavalkad

På Tv snurrar årets nyhetskavalkad och jag ligger utslagen på soffan, försöker lyssna på vad de säger medan barnen leker tafatt mellan rummen. Split vision kallas det visst och är ett rätt vanligt mammasyndrom.
Jag påminns om året som gått, om Japan, om tsunamis, om översvämningarna i somras i Norge, om väder och vind.. För visst är det och har varit mycket sådant ett tag?

Men jag ser också på bilderna från Juli, från oss, från Oslo.. Den ensamma galningen drar förbi, kvarstår nu liksom då - folket. Massorna som i kärlek vandrar, sjunger, håller om varandra, tröstar...
Statsministern på plats, nu liksom då.  Jag håller fortsatt inte med om hans politik men han höll ihop landet, han visade medkänsla, närvaro och civil kurage - all heder till honom för det!

Tankarna vandrar till mitt eget år.. Mikrokosmos, makrokosmos.
Även mitt år har handlat om rehabilitering i mångt och mycket, de låga energireserverna från åren innan hann tankas i vart fall lite grann.
Funderingar har legat längs med linjer av basbehov - äta, sova, sköta hälsan och framförallt, fixa det som fixas bör. Lite skrämmande att gå "back to basics" men ibland är det nödvändigt.

Otålmodigt anser jag att jag inte är i de nivåer jag trodde att jag skulle vara när detta året kom till sin ände men samtidigt, samtidigt - det gäller att inte förakta rörelsen i det hela.
Maken och jag har påbörjat renoveringen av stugan, så sakteliga. Vi har kört massor, massor av gammal bråte till tippen. Vi har funderat över våra drömmar där.
Säkerställt stockar och timmer har vi också genom att tjära och fixa, kolla fönster och kitt...
Även detta en metafor - inre och yttre...

Min resa i att införskaffa mig ett nytt verktyg har också påbörjats. Utbildningen är igång och jag vet numera vart utmaningarna ligger där, smaken i munnen är tydligare, "musklerna" mera spända.
Jag ser fram emot resan såsom man ser fram emot en tur med berg och dalbanan - skräckblandad förtjusning!  Men man kliver inte ur kön för det.. Gör man?

I år har jag också tvingas dra mitt svärd för att försvara min familj.
Orättfärdigheter och elakheter har drabbat mina barn och gjort mig nådelös. 
Det är en utmaning i sig... Att vara nådelös när man känner sig energifattig men jag har gjort det och jag är stolt över det. Det var lugnare nu vid termins slut och jag hoppas och ber att grunden är lagd till att det får förbli sådant.

Snart drar vännerna in.. Nyåret skall firas och som man ser av ovanstående text - det finns mycket att göra i mitt egna lilla mikrokosmos!
Jag har mera energitankar att fylla på. Jag har fler drömmar att jaga och jag tror att jag har verktyg till att genomföra dem. Om inte.. Tja, då är det dags att gå på jakt i verktygslådan eller fixa nya!
Inga direkta nyårslöften, nej, men en strävan emot det som är bättre, oh yes!

Jag tror vi ses imorgon MEN om inte...
Ha ett fantastiskt slut och en god början så ses vi på det nya året!
KRAM OCH ENERGI

Familjeväv

Jag passerar nerför backen bakom sjukhemmet och kan inte låta bli att se upp emot fasaden.
I fönstret på första våningen står den gamla vithåriga damen, iklädd sin sjukhusrock och stödd på fönsterblecket eller är det något annat? Jag ser inte helt då hon delvis döljs av gardinen.
Hon lyfter den smala, vita handen och vinkar försiktigt, lite drottning likt medan en svag antydning till ett leende gör sig påmint.

Min blick faller på fotografiet på väggen, på andra sidan, där ingen gardin stör min insyn.
Kvinnan på den bilden, det fotografiet måste vara den gamla damens mor. De är riktigt lika och bilden är av en kvalité som får mig att förstå att det knappast rör sig om en ungdomsbild av den kvinnan jag nu skådar i fönstret.
Jag berörs. Att på sjukhemmet ha en bild av mor på väggen... De flesta av oss längtar efter någon!

Några timmar senare berörs jag av en vän vars far inte vill ha med henne att göra, just nu, just i denna tid trots att han tidigare låtit påskina detta och fast han faktiskt fortfarande finns här på jorden.
Hon ifrågasätter vad man skall göra med detta - hur hanterar man en sån sits?
Det är alltid problematiskt att vara den som ser, den som pekar ut, den som undrar och ställer frågor.
Det gör andra obekväma, kära M, och priset/kostnaden för den kunskapen betalar du för. Dyrt.
Jag vet att hon utnyttjade sin klokskap på bästa sätt men det svider... Usch, vad det svider.

Julen knackar på.. Samtal från en annan vän. En avdöd fader på besök, en kärleksvisit från en annan dimension. Vill berätta, vill få förklara för någon som inte bara avfärdar - after shaven var densamma, rörelserna, valet av ord bekanta.. Jag ler. Även den andra sidan längtar efter oss under julen.
Kom julenatt, kom nya bekräftelser. En annan väninnan ber sin aftonbön, talar med sin mor om längtan då lampan i hennes rum, blinkar och gnistrar.. Hon ler, kryper under täcket varm till själen.
Julen kan vara magisk och knepig i de mest udda mixer!

Mina egna "julproblem" gör sig påminda på Annandagen. Alla vill ha något och vissa vill inte dela med sig alls. Det är svårt när delar av familjen vill ha personlig uppmärksamhet av några men inte andra.
Det leder till delade familjer och "selektivt seende" dvs att handling och ord inte går ihop.
Envist kliver jag av tåget. Gränsen för min vilja att kompromissa är nådd.
Jag kan göra mycket men jag gör inte om sårande, kränkande misstag gång på gång emot mig själv, det gör jag bara inte. Alltså måste jag kliva av... resten av familjen gör det de tycker är rätt.

Det skapar gråt, sorg, split, ensamhet och funderingar. Trist men sant!
Jag tvingas skriva "checkar" på känslor som jag inte har lust att svälja och det känns som om jag sväljer en fettklump från ett köttstycke, om och om och om igen.
Medveten om att vissa tycker att jag "skapar bråk" och håller huvudet för högt.
Det är säkert sant men jag behöver värna om mig också, mina gränser, mina energiförråd och de gränserna har överskridits förr. Jag har inte råd att göra det längre därav "tuggandet".

Nya helger på ingående, nya skopor av längtan...
Dags att be om det man önskar sig mest och släppa det andra.
Ta hand om årets sista dagar! KRAM

Men... Att det skall vara så svårt!

Diskussioner med en vuxen närstående om tingens tillstånd, två åsikter långt ifrån varandra.
Så ser det ut från min horisont.. Min åsikt, hennes åsikt.
Från hennes horisont - sanningen och min förvridna "sanning" som hon måste korrigera.
Jodå, nu hoppar hon säkert ur brallorna då jag vet att hon smygläser bloggen ibland och avskyr när jag "far med min sanning".

Mattheten sprider sig i min kropp bara jag tänker på det hela. Måste det vara så komplicerat?
Värre än allt det andra är att hon tror att jag gör det med vilja dvs att jag uttrycker en åsikt som inte är "med sanningen överensstämmande" bara för att jävlas med henne.  Jösses... Vilken diskussion skulle jag få till då?
Detta uttrycker sig ofta i att hon talar om att hon skall informera andra t ex mina vänner om "hela sanningen" eller ibland tom bara "sanningen".
Hmmm, ursäkta mina hårda ord men vem bryr sig?

Sanningen ligger i betraktarens öga/ögon! Så, naturligtvis har hon "rätt till sin sanning".
Jag lyssnar och hör vart hon kommer ifrån och när jag pekar ut att hon är i grunden galet rädd, misstänksam så blir hon riktigt arg.
Nejdå, det är jag, och bara jag, som inte berättar allt fast jag ser det... Jag skall "säga som det är".
SUCKA.

Att jag "ser hennes åsikt" men inte tycker att den är sanningen. Den tror hon inte på!
Det är därför hon "skall lägga fram den till mina vänner" och så skall allt bli kristallklart för dem.
Vad är det som skall bli kristallklart undrar jag i mitt stilla sinne.
Mina vänner vet redan om hennes åsikt, jag har luftat den, frågat om jag ser rätt eller fel, vilka poänger som ligger i hennes resonemang, vilka godbitar.
Med spänning undrar jag över - hur skall hon tackla att de inte bryr sig? Att de säger - vi har hört den förut och vi vet vart du kommer ifrån.

Det är svårt att vara neutral i detta.. I diskussionens hetta vill jag bara ruska henne, få henne ut ur bubblan. Nu när jag skriver om det blir jag istället mest ledsen och rörd.
Ingen förtjänar egentligen att vara i en sådan plats där man är så rädd att man tror att "sanningen är ultimat" och att den kan rädda en.

En av de franska hertigarna som överlevde flest revolutioner sa en gång:
Förräderi är bara en fråga om tidspunkt.. Med det menade han att en handling kan ena sekund vara förräderi (om kungen är stark) och nästa sekund vara en korrekt handling dvs uppstarten av en väntad, önskad revolution.
Delar av sanningen är också sådan.. Det beror på vinkeln, tidspunkten, kunskapsnivån och naturligtvis, intentionen bl a.

Så länge hon handlar med den omedvetna underströmmen att "jag gör det för att jävlas" och jag inte ens kan få henne att se det. Ja, så länge hugger jag i sten!
Jag avskyr att hugga sten!! Då får vi lägga ner...
Släppa och låta henne tugga på sin sanning tills den smakar papp.
Mod att tåla (igen och uscha...)
Måtte den reflekterande vintern ta slut snart! KRAM och god fortsättning.

Jag kommer hem igen till jul.

Med kaffekoppen i handen stirrar jag med på datorns text...
Några gamla klasskompisar har uppdagat vår belägenhet, ja, alltså inte bara min utan alla norrmäns "belägenhet" i detta nu. Vi har inte smör i våra butiker!  Varför?
Det skall vi ta i en annan blogg, det kräver sin egen lilla space..

Texten talar om avsaknaden av smör och en av mina gamla goda vänner gör genast om det till en anledning för mig att komma, komma "hem till jul". Hon lovar mat och dricka, sällskap och glädje.
En annan gammal vän lovar då raskt att "ta med smöret" bara han också får vara med på fikat.
Jag har känt dessa människor sedan jag var liten, sedan småskolan och nu faller tårarna sakta...

Insikten att jag "längtar hem till jul" tar mig på sängen helt! Jag stoppar upp, känner in.
Det är inte till platsen jag längtar, tycker egentligen inte ens om den speciellt mycket - det har du säkert fattat tidigare, kära läsare.
Nej, jag "längtar hem" på riktigt. Kanske tom till ett hem jag inte riktigt kan beskriva...
Mer än känsla än en plats!

Dottern kavlar degen. Den pepparkaksdeg som min mor alltid gjorde, den som blir mjuk, den som blir smakrik, den som smakar hemma och eget, "Tant Harriets pepparkakor". De har följt mig genom livet.
Samtidigt sjunger hon: "Hvem tok mørket bort i hyrders blikk, din første natt? Hvem har flettet kronen av strå omkring din panne?"
Mina julsånger är desamma men låter knappast på samma sätt. Vackra men annorlunda.
Mitt gamla bakas samman i degen, bakas, knådas samman med det nya och kanske blir de till ett?

Stämningen kring jul måste vara och bli ens egen. Liksom känslan.
Ändå... Finns det någon av oss som inte någon gång plockar upp känslan vi hade då vi var barn?
Ser på den, smakar på den igen, trånar och längtar...
Det är svårt, i vart fall för mig, svårt att avgöra vad som är vad och vad jag vill göra med det.

Mina händer bearbetar degen, tacksamhetens tanke till modern, alltid lika närvarande i sina kökssysslor och som lärde mig att njuta dem, att jorda mig.
Platsen finns kvar. Inte samma-samma, inte lika-lika men jag har kopplingar.
Människorna där kan jag skriva till, ringa till, besöka, fundera på, faktiskt, inser jag, välja bland.
Icke allt är guld som glimmar...

"Är du jordens dolda skatt?
Jag fått skydda denna natt.. är det själva himlen som jag gungar i min famn!"
Inåt, inåt, inåt.. Hemmet finns inåt som allting annat.
Mitt hem fyllt av färger, ljus, sång och doften av pepparkaksdeg oavsett språk och form.
Jag kommer hem till jul! Är redan där... KRAM

Olyckornas tid.

Ute råder det sen Februari.. I vart fall om man skall tro vädret. 
Min morgons första varning kommer när jag kliver utanför dörren för att gå med hunden. 
Maken har, dagen innan, knackat, borstat och fejat bort all is från ute trappan så jag känner mig rätt säker. Två steg senare hänger jag i räcket... 
Ett flortunt lager av is ligger över hela trappan, glans is. Resten av gården ser inte bättre ut. 


Sandbilar göre sig icke besväret! Sanden eller gruset, som de använder numera, rinner nerför vägen med smältvattnet från berget och landar på vändplatsen längst ner. Vägen dit är en skridskobana. 
På kullarna som ligger på solsidan lyser gräset grönt och frodigt.. Hmm, December. 

Vid skolan, som ligger i själva Ullevål stadion, har snälla vakter ramat in trottoaren utanför med röda plastband. OBS - fara för nedfallande snö! 
Jag kikar upp emot taket och skyndar in i säkerhet. Detta är inte jul! 


"Tidskonsumtionen" ändras också. Det inser jag när jag skyndar från bussen till mötet på skolan senare på dagen. En kort promenad som annars tar 5-10, tar plötsligt det dubbla - allt pga att jag, i mina riktiga vinterskor från Caterpillar inte tar mig fram. Det är för halt, det rinner vatten.. 
Efter mötet sladdar jag hemåt på cykelvägen och halkar rakt in i en olycka. Någon som ramlat, någon äldre, mycket smärta, jag får ringa ambulans innan jag larvar vidare genom vattnet. 


Dagen efter samma visa.. Kliver av bussen. 
Den mjuka nedförslöpan från hållplats till cykelväg har blivit en fälla. Bara en spark hade klarat det hela eller kanske en tur på rumpan i en plastsäck. 
"Håll dig i staketet annars kommer du aldrig ner.." ropar flickan som tagit sig upp samma backe. 
Jag tar tacksamt emot rådet, håller mig hårt då jag hör skriket.. 
Hon som gick före mig ligger mitt i backen och ropar. Vi "skyndar" till, nåja, vi "halkar till". 
Blodet på hennes vita socka får mig att återigen dra upp telefonen. Uschamej, unga människan. 


"Ett tibia brott..ett brott i dagen"säger jag tyst till ambulanskillen som river sig i skallen och undrar hur han skall komma fram.. Hur komma ner? 
"Inte dagens första" stönar han tillbaka och kör runt med bilen och bär flickan emot torra land och smärtlindringen. 


Maken dyker upp hemma med hjärtat i halsgropen.. 
Han har försökt att ta sig in i en fil på motorvägen, i halkan, i mörkret.
Långtradaren bakom honom såg honom inte utan satte sin stötfångare till vår bakskärm och sköt hela bilen framför sig i 200 meter innan han upptäckte något. 
Under tiden prövade maken febrilt att ta sig undan, gasa sig bort, bara komma undan. 
Helt lönlöst i halkan.  Det gick bra! Oförskämt bra. En bucklad bakskärm, en skråma på lampglaset, en ledsen dansk tradarchaffis, en upprörd make men på det hela taget, oförskämt bra! 


Vart är min vinter? Min norska, skandinaviska vinter... Vart är snön?
Knarret under fotsulorna och normala vintervägar. Detta är en övergångsperiod och den skall komma på våren, vara en stund och sedan ersättas med blommor och blader. 
Håll tummen! Nej, förresten håll i hatten, i staketet, i sparken... Eller vad det nu måtte vara. 
Håll dig torrskodd i December. KRAM.

Den blåa timman.

Vi vandrar ut från skolan och det blåa ljuset möter oss.. Den blå timman är inledd.
Jag ser på henne och hela hennes ansikte lyser upp i det blåa ljuset.
Bor man i den mörka nord så måste man ta vara på det som är värt att ta vara på och detta fantastiska ljus är en av de tingen.

Läser man i uppslagsverk så står det att den blåa timman är timman mellan solens nedgång och nattens inträde.
Det finns massor, massor av referenser till detta hos fotografer, hos sjöfolk.. hos nissarna till jul!

Jodå, vi som bor i Norge vet alla att det är Blå nissarna i Blå fjell som skapar denna blåa timma med sin blåa dryck (gjort på bla blåbär, resten är hemligt!).
Vi har fått dem som julkalender och film nu i flera år och vi följer nogsamt med.

Jag kan ändå lite låta bli att fascineras och förtrollas av denna timma då världen blir vackert blå..
Den kommer, såklart, också när natten ger vika för dagen och gärna då solens första strålar.

Tack Blånissar!
Tack för den blå timman. Den lyfter dagen!

Vår vardag.

På väg från dagis väljer jag att snedda över skolgården... Ja, jag gör det fastän jag inte borde, det går nämligen fortast så att ta sig till bussen.
Skolan gillar det inte men i denna gryningstimma är det knappast någon på skolan än. Det är gott och väl 40 minuter tills lektionerna börjar och då är jag långt borta.
Dessutom är det så mörkt ute att jag knappt syns i min svarta "mellanvinter jacka".
Månen står fortsatt halvhögt på himlen, stjärnorna gnistrar och tindrar men ner emot Sandvika syns det första gryningsljuset på himlen.

Jag rundar hörnet till den del av skolgården där min dotter går, en liten fyrkant av skolgården, lekplats, några träd och jag är så upptagen av mina egna tankar att jag nästan springer rakt in i honom.
"Oj, förlåt jag såg dig inte!"
"Det gör inget! Det gick bra..." säger han lite förläget och ser ned på sina skor.
"Vad gör du här så tidigt?" vräker jag ur mig men ångrar mig genast. Non of my business! Men han är barn så han svarar som vore det den naturligaste saken i världen.

"Mamma släpper mig här innan hon måste åka till jobbet!" En axelryckning som följd, nya skrap med foten. En snabb blick på pojken får mig att inse att han är för stor för fritids. I Norge får man inte fritids längre from det året man fyller tio, vare sig före eller efter skolan.
"Det gör inget!" säger han då jag inget kommenterar och ser upp på mig men ögonen säger något annat. Han är inte direkt glad.

"Min dotter går också här, fast i trinnet under dig." säger jag liksom för att lugna honom men tankarna mal så jag fortsätter...
"Jag heter Maud. Men... Har inte du/ni sovmorgon idag?"
Han plutar med munnen, ser på mig under mösskanten och säger:
"Jo, men det minns inte mamma! Hon glömmer alltid den..."

Piskrappet över ryggen! Jag glömmer också alltid denna ena dagen varje vecka, sovmorgonen, för att jag är så van, för att hon aldrig haft det MEN min dotter kan gå senare, hon kan välja själv. Och vi kommer alltid ihåg innan det är för sent...
"Det är INTE kallt" säger han och ser på mig med sin rådjursblick.
Nej, det är inte kallt! Men det kanske kommer att bli...

Jag känner V rätt väl nu. Vi pratar varje morgon då jag smiter över skolgården.
Min hemliga morgonkamrat... Några meningar, en delad mandarin, ett snack om pingis, ensamma mammor, dagis, skolan, föräldrar. fickpengar och julklappar.
Ibland kommer två utländska pojkar också tidigt, spelar pingis utomhus med honom men han tar sig ändå alltid tid att prata med mig, en kortis, ett skyggt leende... Man måste veta var ens prioriteringar ligger, helt klart!

V´s mamma försöker lika mycket som jag. Hon gör allt som står i hennes makt.. Det har jag förstått och det har V förstått men ibland tar livet vid, vardagen.
Möten som måste hinnas till, morgon trafik, stress, matpaket, frukostar, läxor..
Kan inte låta bli att undra vad jag missar av mina barns vardag.. Fast jag tror jag har koll.
Har min dotter en hemlig morgonkamrat? Någon i hennes synfält som inte finns i mitt?
Vet V´s mamma om mig? 

Vad vet vi om varandras vardag? Vi som står varandra närmast.. Medan livet ångar förbi..
KRAM

Gamla "drag" med nya spår..

Min examens gruppuppgift framskrider så sakteliga.
Sex stycken i en grupp, sex helt "nya" individer - eller i vart fall inte de jag umgåtts med i klassen tidigare. 
Det tar inte många timmar förrän min hjärna har pejlat in dem, i vart fall satt de först "taggarna" på dem.  En kvinna som jag känner att jag delar fler egenskaper med än nästan alla jag hittills träffat på utbildningen - intressant!
En annan kvinna som är "så djup" att nästan jag går lite panik när vi diskuterar men jösses, vilka puckar det blir.  Hon skriver på samma sätt som mig, målar och brukar symboler. Som att smaka på något bekant men annorlunda..

Den tredje har massor av power och pondus, kunskap och vilja men inga ord. Jag känner full förståelse för henne också.. Själv är jag ju också ordlös på detta nya språk. Jag - en analfabet.
Den fjärde började utbildningen mycket senare än oss andra, kom någon annan stans ifrån och sliter fortfarande med förståelsen och simmar mycket på ytan, vid det trygga.

Skall det blir något, i många fall, inte bara i vår gruppuppgift så måste viljor, kunskaper och egenskaper samköras... En som simmar på tvåtusen meter, en på ytan - de måste sammanföras. Mina texter måste bli norska annars blir det heller inte något men mina texter måste fortfarande vara mina.
Det är då "läraren i mig" kliver fram... Plötsligt hör jag mig själv strukturera, klarlägga, organisera, entusiasmera.  Lite obekvämt, lite osäkert...
Jag är ju också elev här, detta är icke mitt ämne (ännu) men drivet att få till det piskar mig vidare.
Delar av mig sitter på en stol och skälver... Obehagligt är vad det är.. Detta nya.

Några timmar senare säger en av de andra: Åh, Maud, kan inte du sammanfatta och dra upp riktlinjerna på fortsättningen? Du snackar så att man förstår, så att man ser det framför sig!"
Jag känner hur lättnaden och förvåningen sprider sig i kroppen.
En gammal egenskap passade i en ny omgivning, på ett nytt sätt!  Det har hittat en ny form..
På vägen till bilen, med den ena kvinnan glatt pladdrande kommer smset:
"Jag börjar bli så glad i dig!! Jag hoppas vi har många år av nära vänskap framför oss..."

Jag börjar känna mig rik igen, på fler sätt än ett. Pusselbitarna av krisen ramlar på plats..
Vandrar in hos min frlsör, möts med en kram och en fråga, en angelägen fråga om det jag pratade om sist - hur hade det gått?  Hon mindes, hon hade funderat. Julklapp väntar mig.
Julklapp hos frisören?
Ny friserad, med julklappen tryggt i väskan och med mobiltelefonen tryckt i handen vandrar jag hem i mörkret och snöslasket.. Tårarna strömmar!

Försiktigt och nogsamt räknar jag det tingen jag fått uppleva under dagen, de saker jag är tacksam för och jag tackar! Tackar för allt som sker nu som rör sig i rätt riktning och som är bra.
Det lutar åt ett nytt år, ett annat år... Ljuset är föröver!
God helg och Adventstid!

Leva i rytm.

Med huvudet djupt ner i böckerna sitter jag i dagarna och skriver på min akupunktur "passeringskrav". 

Jodå, det heter så... En tvådels tenta som innebär att jag skall visa att jag tillgodogjort mig terminens undervisning och litteratur och om dessa skrifter går igenom vinner jag en "biljett" till den riktiga, stora examen i Maj. 

Kul, va? Slita huvudhåren av sig, för att inte tala om hjärncellerna för att få göra det igen... Ha examensångerst, läsa, kontemplera, känna sig oförberedd och sedan, genomföra. Nåja, sånt är nu en gång livet och jag visste ju vad jag skrev under på när jag gjorde det. 

Runt mig haglar kommentarerna: 

"Jag är såååå trött!" stönar väninnan på skolan och lutar huvudet i händerna. 

"Mamma, jag behöver soooooovvva!" mumlar dottern och trycker kudden över huvudet. 

"Tänk att man kan vara så trött, fast man sovit.." filosoferar grannen på bussen. 

Djupaste, mörkaste December har satt sina spår hos många, mycket att göra, intensiva program, julklappar och sista rycket inför ledighet och helg. Det tar tull. 

Själv har jag, som sagt, huvudet i den kinesiska klassikern Huangdi Neijing även kallad "Den gule kejsarens inre klassiker" och är en flera tusen år gammal stöttepelare till alla oss som vill hålla på med kinesisk medicin.

Det finns tillägg i denna bok från olika författare genom århundradena men det bästa är..

Man har sparat mycket av den gamla texten så du kan liksom läsa både och. 

Mycket av fokus på hur man skall leva ligger i denna bok på att följa livets rytm, att se till omständigheterna och anpassa sig till dem. Inte tvärtom... 

Detta är ett utdrag ur Suwen, en av delarna i ovan nämnda bok och handlar om tiden vi är i nu: 

”The three months of winter denote securing and storing. Water is frozen and the earth cracks open. Under no circumstances should yang [influences] now be thrown into agitation. Man goes to bed early and does not arise until late; he should wait to rise until the sun appears. His mind must remain sub-dued and imperceptible’; as if man had already achieved complete self-knowledge.  He avoids cold and seeks out warmth…" [Unschuld 2010:281]

Fattar du nu varför du är så trött?

Du skall gå och lägga dig tidigt och inte stiga upp förrän solen gått upp!

Ring och säg det på jobbet! Tala om det för dagis!

"De gamla kineserna säger att om vintern så gör jag följande...  "

Du kan också hälsa att du jobbar mer på sommaren, om du hinner. Då har du nämligen så mycket annat att ta reda på också men det reder sig säkert. Bara du får sooooova nu...

Njut din Decemberdag och ta dig tid! Man kommer långt med middagsluren också.

Kram

I skuggan av ett barn.

När han lyfte upp henne på armen strålade hela hans ansikte, ja, hennes med för den delen och några sekunder senare var det han som satte ord på det: 
"Så tryggt det känns med ett litet barn på armen, så annorlunda. Som att bli berörd av en ängel.."
Jag nickade stumt. Precis så har jag känt det många gånger... 

Det var prästen på pappas begravning som insåg att lilla Selma inte skulle komma över tröskeln när pappas kista rullades ut genom dörren i kapellet. 
Som den naturligaste saken i världen lyfte han upp henne och där satt hon, grynet, i sin vita stickade klänning, sitt blonda, spretiga hår och log varmt emot honom. Även om prästen var den tryggaste av personer så njöt han öppet av att "stå i skuggan av barnet". 

Jag känner mig ibland blyg i lite större sällskap... Då faller detta med att bära ett barn fint in. 
Kommer jag med lilla Selma på armen kan jag när som helst välja att fokusera på henne och vips, uppmärksamheten faller bort ifrån mig. Ja, faktum är att den gör det nästan automatiskt.


Andras barn har jag lite svårare med.. Jag menar, jag är inte någon som sådär "påfluget" lånar ett annat barn. Det ligger inte för mig. 
I helgen kunde jag dock inte undgå att vilja hålla lilla V. Det var hans dop. Det var hans dag och alla ville hålla honom men faktum kvarstod, det ville jag också. 
Vi bor långt borta, det är sällan vi ses så jag smög upp till hans mor, bad försynt om att, om det kanske, kanske dök upp en stund då hon kunde avvara honom så kunde min famn vara rätta platsen att dumpa honom på. 


Efter en stund kom hon.. Lämnade den lite smågrinige och trötte V i min famn och medan jag varsamt vaggade honom till ro försvann världen runt om mig och den lille somnade tryggt. 
Mor och far påbörjade presentöppningen och jag satt där, med den lilla gryende som nu sov sin snusande skönhetssömn på min arm, och bara försvann... 
Jag satt i hans skugga! Inget i världen berörde mig, allas blickar kom och gick men de nådde inte mig. 
Vi var i vår bubbla, jag och V. 


Samtidigt passade T´s åldrande far på att sätta sig i Selmas skugga. Med Selma på bordet framför sig lekte han "gömma bakom ryggen", "vad är bästa fotbollslaget" och andra tokiga lekar och jag såg på hans leende att han också visste - han satt i barnets skugga. 
Den man som annars mest "fallit in i tapeten" syntes nu men syntes på det sätt han ville och han njöt. 


Jag suckade förnöjt! Det är gott att sitta i skuggan av en liten som inte bryr sig om att han/hon är solen i allas liv... Sitta i skuggan men ändå med en plats i solen. 
Det är underbart med barn! KRAM
 

En klar morgon då vinden vänt...

Jag vandrar ut i kolmörkret med lillsmulan ordentligt instoppad i barnvagnen. 
Själv inser jag efter tjugo meters gående att jag har alldeles för lite på mig... För sent, ingen tid att vänta om på nu bara traska vidare. 
Solens första rodnad syns över horisonten, en försiktig ljusskära som letar sig upp över hustak och talltoppar i fjärran, stormen som härjat i natt har bedarrat och kvar ligger svaga viskningar i träden. 

December tänker jag och ser in i ett av kvarteret gröna trädgårdar men jag ser inga blommande rosor här. Det gör de dock hos väninnan i Stockholm. 
Vart tog snön vägen?   Jag saknar den riktiga kylan, vinterkylan och inte denna fuktiga, råhet som äter mig in i märgen. 

Men snart vänder det, midvintersolståndet är bara någon vecka bort nu, sedan de två veckorna av stillastående och så kommer ljuset igen... Vi är igenom tunneln, denna vinterns tunnel alldeles, alldeles snart, om en liten strax! 

Stjärnorna tindrar och blinkar emot mig som en sista hälsning innan de lämnar över dagen till solen att vårda och jag undrar över vad denna dag har i sin famn. 
Jag är redan sen.. Sen till dagis, sen till bussen (som snart går utan mig) men kanske, kanske kan jag fortfarande nå dagens undervisning i tid.
Beslutet från igår - att inte oroa mig mer över vissa saker bekräftar jag nu i mitt inre och så släpper jag. 

Dagen blir vad dagen skulle bli.. I vart fall. I det kan jag vila! 

Då kommer bilden...
Matrosen i masten formar händerna till en strut, ser nedåt emot bryggan på det gamla trädskeppet och vrålar; 
"VINDEN..!!!! Vinden har vänt, vinden kommer..."
Kaptenen på bryggan lyssnar, processar en halv sekund innan han skriker för full hals: 
"VINDEN VÄNDER! Ut med seglen... Lägg upp henne emot vinden... VINDEN HAR VÄNT!" 
Febril aktivitet på däck, segel till väders och så kommer den... Den efterlängtade vinden!                  Sliter tag i segelduk och folk, chockstartar den gamla skutan som skuttar iväg under männens vilda rop."

Bilden är borta.. Jag är framme. Såklart har vinden vänt... 
På dagis saktar jag steget, stannar, dricker glögg, tar en pepparkaka och hinner ändå med den sista bussen till skolan. En bra dag med bra undervisning. En tenta med bra betyg.. 
En annan skola som vågar ta tag i saker, agera, som vågar bekänna färg.
Dags att stoppa barnen i bilen, åka till Göteborg, Liseberg och dopet. Skall bli mysigt med några dagar borta hemifrån... Sedan vinden vänt!
Trevlig helg! 

Ett skamligt erkännande.

"Spela piano nu då.." säger han försiktigt och lägger sina fingrar längs med tibia på det andra benet. 
Jag ser vad han gör, jag förstår varför men min hjärna lyckas inte sända signalerna till fingrarna. 
"Jag kan inte!" väser jag och släpper alltsammans, tårarna värker bakom ögonen. 
 Den stora, "arge" mannen ger mig ett märkligt ögonkast, häktar av sig glasögonen och ser på mig en kort stund innan han gnuggar sina ögonhålor. 
Jag vet inte vad som skall ske nu.. Utskällning, kanske? Han är ju bra på det. 

Istället kliver han närmare, lägger handen på min axel, huvudet nära utan att jag känner mig dum. 
"Såååå, vad sker? Vart sitter det hudlösa?
Förvåningen stiger.. Han ser mig! Är jag egentligen förvånad?? Många år som exceptionellt duktig terapeut borde ju sitta i märgen men jag trodde knappt han kunde ord som detta. 
"Det sitter i själen..."
"Såpass, aj,aj,aj.. Ett jävligt ställe det!" Han ler men inte otrevligt, snarare varmt och nickar som om han väntar på fortsättningen. 
Klasskamraten försvinner in i väggen, hon vet inte vart hon skall göra av sig så naken hon är. 

Det rinner ur mig... Som ett rinnande vatten, som en projektil spya, som en.. ja, faktiskt, som en riktigt elak diarré.  Jag berättar om den senaste tidens hälsocheck, jag berättar om dotterns mobbing, jag berättar om avsaknanden av fokus och ändå, om önskan om att läsa mera, ändå mer än jag hinner.
Om split som det skapar i mitt inre...

Nu ler han brett och så säger han det helt oväntade: 
"Du är en god människa, min kära vän.. tuffa saker händer goda människor.  Det räcker med att man är på fel ställe på fel tidpunkt så, tja, så händer det skit med god människor!"
Tårarna letar sig fram.. Nu har jag sagt det, jag är en liten människa. En som inte ens kan hålla ihop... 
Den starka handen pressas runt axelleden och han tar till orda och nu känner jag plötsligt igen honom igen: 
"Det ligger INGEN svaghet i att be om hjälp när man behöver det! Svagheten ligger i att inte be... 
Se bara till att släpa din lilla rumpa hit så skall jag göra en sjujävla akupunktör av dig!
Du är redan terapeut, du är, oavsett vad du tror, en god, bra människa... Det räcker långt det!"

"Hur vet du det..?" Jag hör mitt eget snörvlande när jag dra in. 
Nytt leende, en kort klapp på kinden av en valkig näve. 
"Det syns på dig! Det syns på dig... 
SÅÅÅ; nu kör vi! Spela piano var det! NU!"

Det är inte så att han blir "snällare" med mig under dagen. Det vill jag inte heller. Vill inte ha särbehandling. Men jag känner mig tryggare... 
En liten uppmuntrande nick, en hand som korrigerar min istället för att säga något, ett glitter i ett öga men han står på med samma mängd med frågor, samma irriterande påstridighet, samma "Vill-veta-allt attityd". 
Behöver jag säga att jag högaktar honom? 
Ibland räcker det att veta att någon vet för att det skall kännas drägligare.. Tack för det!

Dra svärdet från väggen!

En kort titt på det.. Mitt krigarsvärd. 
Sen häktar jag ned det från väggen, dra det ur dess skida och undersöker det nogsamt. 
Man skall kontrollera sina vapen innan man går i strid... Man skall veta vad man strider med likväl som vad man strider för. 
Jag hänger svärdet i bältet, ber mina böner, öppnar mitt sinne och fokuserar min styrka. 

Min inre önskan om att bli förbannad lägger jag åt sidan nu, jag har inte tid att bli distraherad.
Ledsen får jag bli efteråt eller arg. Det får tiden utvisa. 


Jag kommer aldrig stillatigande se på när någon behandlas illa. 
I samma ögonblick jag blir medveten om detta vägrar jag att blunda. Orättvisor skall inte få drabba vare sig små eller stora. 
Missförstå mig rätt - jag vill inte dra i strid men det är inte alltid ett val. 
Ibland är det bara nödvändigt... tyvärr. 
To battle!