Svordomar, banneord och en skvätt Tourettes.

** OBS! Känsliga läsare undanbedes denna text då den innehåller vuxet språk och allt intag av text här sker på läsarens eget ansvar!! *** ;-))

Glad som solen, god som guld men också eldigt inspirerad, galet inkännande, känslig på gränsen till hudlös emellanåt, gränslöst arg - alla de där korta kommentarerna är delar av mig!
Jag är en kreativ själ och med den kommer höga berg, dalar av och i djup, starka känslor och ett brett register.
Svårhanterligt? Ja, antagligen. Men jag utan det ena eller det andra blir en gunga som vippar över...
En glad kvinna utan passion - hmm, då kunde du lika gärna "köpa hund".
En ledsen kvinna utan djup - förblir en ledsen kvinna.

Att färglägga mitt språk när jag blir riktigt sårad och arg är ett faktum, det gör jag, med banneord, med svordomar (om man är på den sidan gränsen) och med ett bildspråk som heter duga. Allt är mao inte bokstavligt.  Tyvärr kan man inte hänga upp en skylt om detta... Jag menar en liten skylt som kommer upp ur huvudet på mig där det står: Pass opp! Verbal smocka på väg!
I'm just letting off some steam! TUUUT.. sa ångtåget.

Så, nu kom det en verbal smocka tillbaka. Jag blev anklagad för att ha Tourettes.
Yes... Naturligtvis efter en bättre salva innehållande ett par könsord, ett par gamla hederliga svordomar och ett och annat egenkomponerat ord. Jag minns ordagrant vad jag sa och faktiskt också varför.
Något som borde skilja mig kraftig från någon med Tourettes men det visste väl inte vederbörande, som var en lekman.
Att bli anklagad för något så grovt är sårande även om jag förstår att jag framstår som skrämmande och annorlunda för denna person som bara ser vrede och inte min sårade sida.

Dock behövde jag diskutera detta så jag valde två av mina bästa vänner... De som båda mötts av min "Tourettes sida" några gånger, sett den in action och vet vad den innebär.
Kort sms till den första, en förklaring av typen den ovan och vad får jag till svar, tja, ordet:
"Bajskorv...", kort följt av:"Hängpatte" och "Anusröv". 

Behöver jag säga att jag vid det laget ligger ner på golvet och skrattar... Någon som känner mig, någon som vet att jag inte är "all evil".  Bara låter bli att gråta och släpper ut ångan på ett annat sätt.
Ingen, OBS! INGEN tycker att ovanstående är snyggt men skillnaden ligger i att förstå, att vilja förstå vart jag kommer ifrån.

Snack med min andra vän, någon som själv stått och fått detta över sig vid något tillfälle.
Tröstande ord. Snälla ord... "Vore jag jag om jag inte sa "runkröv" då nåt går sönder?"
eller "Flytta på dig, din anusplugg och miffo"i Söndagstrafiken.
Igen skakar jag på huvudet. Nej, det är faktiskt sant. Jag känner ju dessa kommentarer.

"Sträck på dig, vackra kvinna, bättre lite skit i hörnet än ett rent helvete!"
Mmmm, jag kommer nog tyvärr att banna tills jag blir en gammal sur tant. Det kommer upp då och då, osminkat och eländigt men en del av mig.
Något som verkligen får mig att banna är när någon med regler försöker mästra mig, tala om hur jag får bete mig och inte. Sorry, funkar inte. Mina föräldrar med ensamrätt på uppfostring är döda.

Jag ber om ursäkt till alla de med Tourettes som jag mött på min väg. Ni är inte på några villkor på detta sättet men det var heller inte jag som sa det. Bara återanvänder exemplet.
Min "ånga" håller mig vid liv, skapar och driver mig framåt. Kanske måste jag bruka mera?
Kanske måste jag rikta den åt ett annat håll...?
Tåls att funderas på! Ha en svordoms fri Lördag! KRAM

Energi sakfinnaren!

En av mina fina klienter är skådespelerska tillika skriver hon små pjäser och skådespel och när man gör det så finner man sig ibland i situationen av att man måste ge regi till sina kollegor.
Att ge regi innebär att man har någon form av idé om hur det man skrivit skall framföras...
Man har en viss underton man vill förmedla, en känsla, en stämning. Det är det ena scenariot.

Det andra är att scenen är mera öppen, att man liksom undrar vart den skall ta vägen.. Att man lämnar det öppet till skådespelarens egen känsla och fantasi. Till improvisation, helt enkelt.
Vi fann oss snabbt inbegripna i ett samtal om hur likt detta är världen i övrigt, hur mycket det överensstämmer med all typ av kommunikation.

Ofta vill vi ju förmedla en stämning till den vi talar med.. En känsla.
Vi använder våra kroppar, ansiktets alla muskler, ordval, tonläge och timing.
Allt detta blir en sorts själens dans. En försiktig tango - första gången. Där man letar efter gemensamma ställen att sätta fötterna på. Senare kan det bli en quick step eller en glad cha-cha-cha.. Bara för att man känner varandra och vet vart man kan sätta ner fötterna utan att kliv på den andra.
Hon jämförde att ge regi med denna typ av kommunikation och naturligtvis, mellan en regissör och en skådespelare som känt varandra från förr så blir det snabbare quick-step.

Härifrån gled vi över till att prata om improvisation..
Hon berättade för mig att regissören då ofta förmedlar en impuls till skådespelarna. Ett ord, en handlingen, en känsla... Som att kasta någon en stutsboll eller varför inte "ett skepp kommer lastat" duken? Den tas emot, behandlas dvs mottagaren reagerar/improviserar på den och bollar den sedan vidare eller tillbaka till en ny mottagare. På detta sätt rör sig energihjulet och processen framåt.

Inget nytt under solen. Såklart vet vi detta....
Det mest spännande kom dock sen, då hon sa:
"Men så kan naturligtvis skådespelaren välja att inte ta emot bollen, inte reagera, inte handla och då är han eller hon ansvarig för det också. Man blir den som bryter tråden.. Som avslutar energin och som inte improviserar vidare. Det är också ett val!"
Ja, även detta sker ju ute i vår verklighet men hur många anser att det är ett val, för det första och för det andra, hur många förstår att axla ansvaret?

Här tror jag vi alla kan känna igen oss i det kreativa samtalet, det som min vän kallar för improvisation. Det som terapeuten kallar för "bollplank". Men även det goda samtalet mellan människor som tycker om varandra, samtalet som leder till nya insikter.
Själv satt jag där och tänkte att om vi kunde få folk att se på världen som en scen så kanske, kanske vi i allmänhet skulle vara mera rädda om bollar som spelar på oss.

Några av mina vänner brukar säga att jag är riktigt bra på att få till möten.
Sålunda funderade jag igår på "hur jag gör" när jag plockar upp den "förlorade bollen".
Framför mig ser jag då en trådände som hänger fritt i luften.. En ände som jag går förbi, tar tag i och lämnar tillbaka till dess ägare. En sakfinnar, som Pippi kallar det, fast i min värld en "energi   sakfinnare"!

Det känns som en trevlig titel att sätta på visitkortet! Energi sakfinnare!!
Undrar vilka jobb jag skulle få då?
I vilket fall som helst, mitt fokus ligger i detta nu på bollar som spelas på mig.
Lite improvisation, s'il vous plait! 
TREVLIG HELG!
 

När käpphästarna tillåts galoppera.

"Alltså... jag har verkligen problem med detta med att belöna mig själv. Belöning för mig är antingen mat, choklad eller något riktigt dyrt och exklusivt. Så jag behöver tips... Jag menar, TRE gånger om dagen!" Dramatisk suck... Tystnad.

Se scenariot framför dig.. en grupp med människor som långsamt lär känna varandra. En grupp med människor med gemensamma mål, gemensamma "regler" och helt olika förutsättningar.
På "scenen", en duktig yrkesman, en personlig tränare och runt honom, en flock med hungriga vargar som alla "kräver förändring" och tips av honom. Kort sagt - min ELC grupp.

Det är tredje mötet och fjärde gången denna person säger just detta. Hon har läst "manualen" dvs den lilla bok som gymmet delar ut med slagkraftiga tips, matdagbok, träningsdagbok och lite annat plock.
I denna bok står det att för att behålla motivationen bör du belöna dig själv, påminna dig själv om dina mål - gärna tre gånger om dagen.

Detta är inte min käpphäst och då jag vet att hon är småbarns mamma som jag tar jag till orda.
Jag berättar om mina "belöningar" i form av långa, varma duschar i härliga dofter efter träningen, min egen tid på gymmet eller under promenader, min känsla när jag lagar till mat men ganska snart tappar jag energin...Hennes ögon är tomma och inåtvända, hon har slutat lyssna. Hon vet nämligen inte hur man belönar sig utom med choklad.
PUNKT!

Nästa kvinna tar till orda, orden är bekanta. Nja, inte för att det är jag heller. Nej, för att hon sa samma sak förra veckan och veckan därförinnan...
"Jag har sådana problem med mellanmålen. Jag glömmer ju av att äta, jag, å så vips, har tiden gått och jag har gjort något mera spännande istället... Ja, så jag sliter. Hur gör man?" 
Förslagen haglar..Förbered mat. Lägg fram på skrivbordet. Ställ klockan på ringning. ÄT!
Samma reaktion här! Inåtvända ögon, blicken mera på pappret än på den som pratar och kommentarerna tystnar.

Varför envisas du med att straffa dig själv? Den kommentaren ligger och hoppar på min tunga men jag säger den inte. Vi känner inte varandra än. Trots detta ser jag samma tendens som på kliniken...
Man kan peka ut vägen för en häst men man kan inte tvinga den att dricka i källan.
Jag hoppas att D är en god vägvisare. Att han har flera verktyg upp i sin rockärm att ta till när vi börjar knorra, för det finns de som redan är där... De som tror han har ett magiskt trollspö.

Naturligtvis vet jag att dessa tankemönster, dogmer och själv påtagna regler skyddar oss! De ger oss struktur i tillvaron men vid en viss tidpunkt har de passerat sitt bäst-före-datum och tjänar inte längre något till. Då bör vi veta hur man blir av med dem... Annars börjar de "ruttna och lukta illa", om man inte är observant nog, ja, de kan till och med fånga en och få en att tro att de är den enda sanningen.
Det enda alternativet.

Själv har jag naglat upp två av mina "gamla käpphästar" på väggen i garaget. De har inte längre "tillträde" till huset då de bara ödelägger min tillvaro.
Jag pinar dem långsamt genom att göra exakt motsatt av vad de sagt och påminner mig varje gång om att de aldrig haft ensamrätt på sanningen. Påminner mig själv om vart, varför de uppkom men att världen inte längre ser sådan ut.
Saknar dem såsom man saknar ett par favoritskor trots att man numera vet att de luktar fotsvett och är trasiga.. Men i minnets värld är de precis som den dagen de var nya och man förälskade sig i dem.
Sanningen är något helt annat.

Jag tror att jag i detta nu har så pass god koll på dessa "käpphästar" att de blir i garaget och inte blir med mig på gruppen. När de nya vanorna satt sig skrumpnar dessa hästar långsamt bort i garaget och då är det dags för nästa runda.
Det är nämligen det finaste i kråksången... de tar aldrig slut, käpphästarna. Det finns alltid flera som har passerat bäst-före-datum!
Ha en god dag!

När hjärnan stilla stod..

Såklart jag har hört talas om det... Sett folk drabbas av det... Men aldrig haft "nöjet" själv.
Kanske kan det delvis tillskrivas "masspsykos" men delar av det är naturligtvis "jag själv" och min önskan och min förväntan.

Skolan väljer att samla alla som skall upp till sk "muntlig pröve"dvs praktiskt prov i ett och samma rum och på fem sekunder har du all samlad nervös energi som i ett knappnåls huvud.
Folks "komihåg regler" och inlärningsmetoder haglar och ganska snart drabbas du av känslan av att du kan "ingenting", att du inget minns. Energierna i rummet går att ta på, så hög spänning är det.

Jag gjorde vad jag kunde för att blockera ut det hela.. Gick in i köket, stängde dörren (rent fysiskt), pratade om annat och till slut satte jag mig i ett hörn och väntade, inåtvänt och inåtblickande.
Väl inne i behandlingsrummet får jag dra en lapp med punkterna på..
Jag ser dem men ser dem ändå inte.  Hjärnan väljer att registrera enbart den favorit punkt som jag vet att jag är 100% på..
Ovan som jag är bestämmer jag mig för att börja där. Tänker att det lättar väl om jag bara kommer igång.

Första punkt - noll problem. Jag andas... igen. Tar mig an nästa punkt, vet vart den ligger...
Då säger sensor vänligt: "Ligger den verkligen där?"
Det blir SVART! Min hjärna stilla står! Helt stilla. Jag vet inte vart jag är trots att jag känner E-Cs hand i min.. Paniken sätter in, flykt reaktionerna.
Nu tar sensorn till sitt tricks... Jag ser bara hans ögon när han vänligt viskar:
Och nu blev det svart!! Ingen fara... Tänk nu! Du kan detta. Ligger den där? 

Mina fingrar letar sig över handleden, min mun börjar röra sig och jag ser förvånat på, lyssnar på mig själv när jag svarar:
"Nej, självklart INTE! Den ligger här.." 
Mitt inre svarar nickande: ja just det, ja just det!
"Vad heter det då?" Sensorns vänliga, uppmuntrande nickande och leende.

Orden rinner.. Som en sort mundiarré och jag undrar varför han nickar. Denna svada kan knappast vara riktigt. Ser bockarna på pappret som blir fler och fler...de som markerar korrekta svar.  Ser E-C nicka uppmuntrande, kramandes min hand.
Tårarna bränner bakom ögonlocken, halsen brinner - vad fan hände egentligen?

Väl ute har jag svårt att minnas vad jag sagt.
Svårt att fatta att jag drabbats av mitt livs första "black-out"! En helt förfärlig känsla!
I fyrtio två, snart, år har jag klarat mig från detta ögonblick så svart som en Novembernatt.

Eftertänksamhetens kranka blekhet gav mig dock något att hålla fast vid - jag har fått punkterna dit jag vill!! Bort från hjärnan, ner i fingrarna!
Fingrarna visste att jag var fel ute! Fingrarna visste vart vi skulle och med dem kom orden, de förklarande och förlösande orden.
Tårarna bränner igen men av en annan orsak - jag löste det! Men jag vill aldrig dit igen!!

Sensorns klapp på min axel, en vänlig kommentar om hur bra det gick.
Jag hör folk skratta, spänningslösning... Alla pratar om sina grova missar, hur anatomiska landmärken på benen plötsligt hamnar på armarna, hur bak blir fram och fram blir bak.
Själv var jag ca 2,5 cm fel.. På insidan av en arm. Ändå har jag svårt att prata om det!
Känslan av att totalt ha förlorat mig själv en stund var för mycket att prata om just då.

Jag ser ner på mina fingrar. Uppskattar mina verktyg. Mer skall det bli...
För jag vill aldrig dit igen, till platsen där hjärnan är allena rådande. Minst en sensor behöver den...
Passerad! Bara en knapp månad till nästa passeringskrav.. HURRA!

Idissla som en...

ko - borde det väl stå!
Jag tänkte snarare... idissla som en akupunktur student!! 
Så känner man sig när man tuggat om samma material i snart en och en halv vecka.
Inte hela tiden, naturligtvis, men det har legat längst bak på hjärnkontoret under hela den tiden.

Utantill läxa! Värsta sorten.. Man läser en gång, man läser två.
Man skriver ner alltsammans en gång, man skriver det igen, man skriver det i annan färg, man "rapar upp det" för någon annan, man läser en gång till, man upprepar det för sig själv i duschen och på promenad och till slut snurrar det och snurrar det.

Nu satt jag sista em, Söndag em, dagen innan den förhatliga tentan (muntlig med patient och sensor) och idisslade mig igenom ytterligare en omgång av detta "döda" material.
Hade säkert varit mera skoj att lära in Bibel verser. De hör i vart fall ihop!

Jag tuggade på pennor, papper, kanter då smset kom... En bild på en påse av mitt favoritgodis!
HJÄLP! Tänk om jag bara hade... Hade pulverpaddor!! Då hade livet varit lättare, mera salmiak smakande och helt säkert, ett steg lyckligare.
Kort stunds fundering... Dotter inkallades. Dotter mutades med stor peng (läs 200 Norska kronor).

Uppgift - cykla till video butiken. Köpa paddor till mamma, valfritt godis till sig själv.
Oemotståndligt såhär i vårens början och på en Söndag.  Sagt och gjort, dottern drar på sig cykel hjälmen och drar.
10 minuter senare ringer det...
"Mamma, påsen med pulverpaddor är ju jätteliten! Vill du ha två?"
Jag blir varm i hjärtat! Min söta goding. Nej tack!! Mamma klarar sig med en. 

Några minuter senare landar paddorna hemma..
Förvånad nyvaken lilla syster får två favorit klubbor, en tablett ask och en bit choklad som landar i knäet.  Jag får mina paddor men också hockey pulver och en bit Käck..
Till sig själv har dottern köpt ungefär lika mycket som till oss och jag får sålunda också pengar tillbaka.

Jag sträcker stolt på mig!! En sån fin tjej hon växer upp till att bli.
Omtänksam, observant och genomtänkt. Inget problem att skicka henne på uppdrag.
Kyss på pannan, söta och TACK!

Pluggande gick kanske inte bättre MEN det känns bättre. Städat blev det också på kuppen.
Blir det inte alltid det då man skall tenta plugga ?!
I vart fall är det så hos mig.
Var snäll och håll tummen imorgon mellan 12 -15.15.  Någonstans i världen är någon riktigt nervös då.. ;-)
Ha en god öppning på din vecka! KRAM

Lyxig prinsessa!

Irriterat jobbade jag med att pressa ned foten i gympa skon.
Vänster fot, bredvid lilltån, blålila utgjutning, rejält svullet, gör ont att stå på om jag belastar foten som man brukar... Går jag däremot lite på fotens insida så går det mycket bättre.
Nu skall jag alltså ha ned foten i skon. Jag skall på träning, skall till min grupp, veckogruppen på gymmet.  Tokig?

Nejdå, Pt:n D har aviserat spinning och jag har prövat min vanliga cykel på gården under eftermiddagen. Jag kan trampa, den känns men det går och jag vill inte missa en endaste gång.
Gå på foten är däremot svårare, lika så få på en sko, tydligen.

I receptionen möter jag D som genast rynkar pannan då han ser mitt haltande men börjar istället med att be om ursäkt för ett missat mail. Jag säger att jag ursäktar honom och han erbjuder sin axel som krycka.
Jag byter skor, hänger in mina saker och när jag kommer ut står han fortfarande och väntar, "kryckar mig vidare" emot gruppen, vårt rum.

Vi diskuterar veckan som varit. Alla får plats och sen tar vi oss emot spinning salen.
Jag vet hur jag vill ha min cykel men det är många nya så D glider runt i salen, hjälper alla komma till rätta och passet drar igång. Intervall cykling...

Vid första pulstopps vilan får jag bra tips om vad jag kan göra för att avlasta foten, för att få ur lite ev mjölksyra ur musklerna, får mitt styre fixat..
Han glider vidare och jag ser mig lite omkring och de som inte tillhör gruppen fullständigt tok stirrar på oss. Jag kan se deras hjärnor gå på högvarv... ett gäng med varierande tjockisar som har ett PRO (en välutbildad PT som glider emellan oss).  För att säga som Mauro "De mååååste undra..."

Jag flinar för mig själv. Foten känns rätt ok, det gör bara lite ont och jag orkar trycka på lite, pulsen stiger och plötsligt är han där... Handen på cykelns reglage, ett stort flin, ögon som mäter mig..
"Okej, då kööööör vi... 1 min... Kööör".  Han vrider på reglaget och jag ställer mig upp, nu j..lar!!

Minuten senare sitter han på golvet, trär försiktigt av min sko, undersöker foten (sjukgymnasten i honom), ser upp på mig, skakar på huvudet, munnen mimar: "Din idiot!!"
Tränaren kliver fram: " Du måste avgöra... Kliva av eller köra vidare. Gör det ont?"
Jag skakar på huvudet, INTE kliva av! KÖRA!
Klapp på axeln, mera pepp, mera tips!

Jag kommer på mig själv med att le, le stort.
Känner mig som en prinsessa, en lyxig prinsessa... På ett gym.. Svettig till max.. på en cykel.. osminkad och med trasig fot..
Jag linkar ut, får en high five i dörren, ett leende, ett "jag mailar om en stund".
"De måååååste unnndrrraaa...."  Mega flin!!

Ser du en idiot på ett gym, illaluktande, svettig och högröd.. 
Komihåg - Lycka är en egen PT!

Pain is temporary, pride is forever (mitt träningsvalspråk ;-)) 

Måttet du alltid bär med dig!

Den medicinska vetenskapen och allt som involverar människokroppen och psyket sliter med ett "pyttelitet" problem.. Hur skapar och formar man kunskap så att den kan läras ut samtidigt som man tar hänsyn till att var människa är sin individ?

De gamla kineserna är inget undantag. De har mätt upp alla kroppsdelar, gjort tydliga avstånds bedömningar t ex underbenets utsida är 16... Ja, vaddå?
Jo, 16 CUN. Det uttalas "sun", inte Engelskans "söun" utan "sun" med kort u.
Vad är då detta cun?  Jo, ta en titt på din tumme.
Böj den lite, gärna in emot handflatan din, den leden närmast din tumnagel - kolla in den. (se bilden högst upp till höger)
Lägg andra handens pekfinger och tumme på var sida om just den leden.
Bredden du skapar då är DIN CUN.

Alla mått som kineserna skapat är baserat på denna, din egen CUN.
Så när jag skall finna en punkt på ditt underben, du minns, det som var 16 cun på yttre sidan så måste jag börja med att kontrollera storleken på din tumme.  Jag jämför den med min, lägger till eller drar ifrån utifrån just DIN storlek.
Sålunda blir alla mått på din kropp uppmätta i din cun när du går till din akupunktör.

Ett underbart sätt att integrera och kombinera individualitet och vetenskap i min bok.
Alla bär sitt eget mått med sig, helt suveränt.
Exakt hur de kom fram till detta vet jag inte. Kanske finner jag det i någon bok senare.. Kanske inte.

Jag har långsamt börjat acceptera att kineserna samlade på sin kunskap långt innan vi gjorde det och ingen vet hur.
Att läsa om hur virus och bakterier beskrevs för 1000 -1500 år sen är helt fantastiskt.
Man kan inte låta bli att undra hur de fick till det...

Tyvärr har jag inte tid att bry mig om det nu... 27 punkter väntar tills på Måndag.
En del innantill läxa med massor av cun.

Ha en fin helg! KRAM

Ett möte!

Dåligt med energi... Trött.. Ledsen... Sjuka barn...
Jag ser henne på avstånd, den vanliga platsen, antagligen hennes arbetsplats.
Känner ett litet pirr - vad har hon för vackra färger idag?

Jag öppnar dörren och hennes färger slår emot mig, lila, guld,vackra påfåglar i grönt, lila och blå.
Hon ser mig inte, jag kommer in bakom henne och även om hon stått mitt emot mig hade hon ändå inte känt igen mig. Hon vet nämligen inte vem jag är. Hon vet inte att hon är min färgklick, min inspiration.

Just idag plockar hon upp nektariner ur en kartong, placerar dem varsamt med sina bruna händer.
Jag kan inte låta bli... Jag lutar mig framåt, jag andas in hennes parfym och utan att tänka på det sluter jag ögon, en sekund, en halv sekund.
Magiska dofter sveper förbi min näsa... Ingefära, kanel, sandelträd, magnolia, jakaranda, lite rökelse, en touch av ylang ylang.

Dofter som påminner mig om platser med namn som Zanzibar... Mombasa...Unguja..
"Vad gör du?" Ett par förvånade bruna ögon.
Jag öppnar mina, hinner tänka att hon faktiskt är äldre än jag trodde fast på ett vackert sätt - ett ansikte som har levt, charmig rynkor.
"Unnskylde! Jeg..." Jag söker efter orden men hon viftar avvärjande med handen.
"My Norwegian is not so good..."

Lättnad!!
"Nor is mine! I´m sorry, I just needed to smell you.. You.."  Jag känner hur det bränner på örsnibbarna men jag är tvungen att avsluta annars kommer jag att göra både henne och mig själv förlägen.
"You just smell so lovely! You make me think of exotic places and, well, this morning, this particular morning I just needed, craved the imput!"
Lägger min hand på hennes, vädjar.. Ser hennes ansikte spricka upp, ser rynkorna runt ögonen bli fler.
"Thank you! It´s not always easy being "exotic" in Norway.."
"Do you miss home..?"  Jag vet inte vad jag skall säga.

Hon nickar, klappar mig lite rundhänt på kinden med sin vänstra hand, med sin högra tar hon upp en nektarin, lägger den i min öppna hand och trycker till.
"Thank you again, lovely, bring this one along! They do smell lovely, even though a bit unripe!"

För en sekund står jag där, hennes bruna hand på min kind, våra ögon naglade vid varandra, en mjuk nektarin i min hand.
Vi ler emot varandra, överflödigt med ord.. Jag vänder, går ner i tunnelbanan.
Trycker nektarinen emot min näsa... Den doftar ljuvligt!

Ett möte som fyllde mina sinnen, ett gränslöst möte..
Början på en fantastisk dag! 

Migrän patientens vision av helvetet...

Med x-antal (jodå, jag vet hur många men vill inte skriva det) tabletter i blodet, ett blod som sålunda är rejält uttunnat på grund av denna acetylsalicylsyra men fortsatt med dunkande carotis artärer, dunkande huvud, kraftiga syn störningar, förhöjt luktsinne, kramp i halva ryggen och med fötterna en halv meter över marken - på detta sätt kliver jag in på arenan... Gladiator arenan.

Nejdå, jag bara skojar.. Jag kliver in på dotterns födelsedags partaj.
Jag har valt den amerikaniserad varianten och lejt ut hela grejen till en gladiator arena för barn.
Där får de "små" liven aktiviteter som passar dem, vaktade av en sk domare, de får pizza, godis, födelsedagskaka, chips, dricka, ja, allt som barn av idag förväntar sig.
Allt jag behöver göra är... betala... och som du förstått, följa med. Något som annars inte skulle varit ett stort problem men som just idag blev en "migrän patients vision av helvetet".

Runt mig, fem-sex hopptält, eller uppblåsbara saker med olika funktion i storleksordningen hopptält och då inkluderar jag de hårt brummande fläktarna som blåser upp slotten. För mig lät det som sex DC9 av den gamla skolan landade på, nej, förresten I mitt huvud.
Lägg till detta, tre pågående födelsedags kalas med ca 12 deltagare i varje. Två av kalasen var pojkar i åldern 8-10..  Kan du förställa dig ljudnivån när de hejar på varandra i resp gren?
Min hjärnas inre artärer knakade i fogarna... MEN barnen hade kul!! OCH det var därför vi var där!

Eller hade alla det? En av tjejerna var den fd mobbaren.. Den som min dotter inte ville bjuda in men som jag "tvingades" bjuda in av föräldrar och lärare. Alla skall med, alla skall bjudas..
Okej, I get it! Nu väl inbjuden sprang hon omkring och sa: Skit och jävla tråkigt kalas så fort något inte gick hennes väg och jag såg rött. Eller nej... Inte helt rött, rött i fragment eftersom hela världen är fragmenterad i detta läget och enkla saker som att hälla upp en Cola i ett glas blir ett oöverstigligt problem.

Doften.. en omisskänlig doft av pizza, blandat med kaka, blandat med lukten av chips ur minsta dotterns mun fick min mage att vända sig både en och två och kanske tre gånger...
Besöket på toaletten hjälpte inte. Urinstanken blev med ut och försvann inte av doften av pizza.
En del dofter, läs odörer, är envisare än andra. Ny magvändning...

Jag prövade distrahera hjärnan med en bok.  Ja, kalla mig knäpp men skolboken hade blivit med...
Ja, skam den som förlorar hoppet. Hoppet är ju det sista som lämnar människan, hoppet om att dunket skall ge sig... Bokstäverna dansar och flyter ihop. Jag ler i mjugg. Glöm det, din pappskalle.
I wish.. Att huvudet var fullt med papper.

Tittar på barnen... Ser hur deras kroppsdelar upplöses, blir till pussel, hur färgerna på deras kläder byter plats med varandra, skiftar och glider in. Ljuset sticker mig i ögonen.
Jag avskyr detta, jag blir så sjösjuk... Hjärnan jobbar med att kompensera det jag se, sätta ihop det på rätt sätt, få mig att fungera och överleva men jag reder mig knappt.
Jobbigast är och har alltid varit... Att få andra att fatta exakt HUR ILLA det är.

Det är övervidrigt när det sker men nu var det länge sen, allt är relativt men för mig är det länge sedan.. Jag är trött på att förklara.
Snälla du, där ute... Komihåg de med dolda handikapp!! Lägg dem på minnet.
Lyssna till hur de vill ha det, vad de önskar och behöver hjälp med. Det suger fett att vara beroende av andra och inte kunna sätta ord på det - hjälp dem!

Om jag klarade mig?? Jodå.. Ljusningen är föröver nu.  Bara efterskalven är kvar.
Imorgon får jag min belöning, då är jag euforisk!! Världen utan migrän är en färgglad, underbar resa med alla sinnen på plats!
I have the power! I can do anything!! Sov gott för imorgon är en annan dag!
KRAM

En liten tankeställare

Jag - en försökskanin!! 
Ja, så tänkte jag faktiskt när jag på "pinn stela" ben stapplade mig in på gymmet på Torsdagens em. 

Gruppen har börjat. Försöksgruppen som skall se om man över sex månader kan få till en bestående livstils ändring hos folk som vill få till det.  (Jag har skrivit om gruppen här tidigare och kommer säkert att gör det igen).  Grupptryck skall testas, det vill säga, man skall se om det gör någon skillnad om en grupp med folk från samma gym kan lära känna och påverka varandra. 

Själv har jag mina mål och mina drömmar att leva med och upp till och det är därför jag är med och jag har hittills fått grymt bra stöttning av gruppledaren och PT:n D. 
Det var därför jag stapplade in på gymmet.. Vi hade tränat tillsammans på Tisdagen, lagt ett program med dynamisk träning (träning utan maskiner) och jag var rejält stel. 

Lite dåligt samvete slet jag också med... Hade inte tränat riktigt så mycket som jag hade hoppats. En dryga fyra kilometers tur, en sju kilometers tur, två gånger på gymmet. I underkant av vad jag hade tänkt men kroppen var trött, stel. 

Så börjar gruppen... och jag börjar fundera. 
En helt vanlig kvinna, familj, jobb, önskan om att gå ner uttrycker efter bara någon minut: 
"Ja, jag har i vart fall börjat... Kommer inte riktigt upp i de rekommenderade 20 minuterna om dagen men det blir tio i vart fall!" Detta säger hon med ett tryggt leende. 

20 minuter om dagen är Hälsodirektoratets rekommendation för den enskilda individens motion per dygn. HALLÅ... 20 minuter... 
Du kanske säger "Jo men jag går tio minuter till bussen, tio minuter hem.."
Javisst, det räknas men ändå inte. Dessa tjugo minuter skall vara i ett sträck. 

En kort sekund senare fick jag flera Aha-upplevelser... Vissa når inte sina tår, vissa kan inte fläta ihop händerna bakom ryggen, vissa kan inte sitta på huk och stödda på en hand flytta benen framåt och så fortsatte det och fortsatte och fortsatte. 
Nu kanske du tänker att jag är del av någon "Biggest loser grupp" men det är jag inte.  Jag är med i en grupp av helt normala "Medel Svenssons". Familj, barn, jobb, fritidsintressen och några "normala kilon med övervikt". 

Plötsligt förstod jag varför min vän J anser att det behövs grupper för att "vardagsträna" människor, få upp antalet meter (ja, vi snackar faktiskt om det) som varje individ rör sig per dag för att få upp standarden på livet igen.
"Om du inte "plågar" kroppen, plågar kroppen dig!" - ett av de många slagorden. 

Härmed lovar jag, helt öppet och i denna blogg, att from dags dato alltid vara stolt över mig själv så fort jag rör mig fysiskt på vilket sätt det vara må och se det som en investering i min framtid och hälsa. 
Därtill kan jag lova att också bidra till gruppen och på det sätt se till att alla får det bättre. 

Resten av det programmet kommer att innehålla skall jag be att få återkomma till... steg för steg..
Nu skall jag nämligen ta hunden på en längre tur innan dagen tar vi.. 
Har du planerat hur du skall röra dig i helgen? Lördagsmyset smakar bättre då! 
Ha en fin helg! 

Bara barn eller "Bærums barn"?

För några dagar sedan frågade goda vänner till mig om jag hade lust att se en inspelning av ett populärt norskt Tv-program. De hade fått ett antal platser på gästlistan som skulle "besättas" och nu undrade de om jag ville.

Jag tänkt på programmet... Ett roligt program där en komiker och känd journalist snackar om vetenskap, undersökningar, aktuella händelser osv med två paneler (en komiker och en gäst i varje panel).
Jag tänkte på dottern... Som vill bli skådespelerska, är mycket upptagen med kändisars varande och göranden och aldrig har sett insidan av en Tv-studio.

Sagt och gjort, vi tackade ja. Jodå, jag frågade dottern innan, synkade att hon ville och allt var i ordning.
Sen dess har jag glatt mig åt att göra detta, funderat lite på vad man kunde vänta sig, vilka gäster de kommer att ha denna gång, vart vi skulle bli placerade, vart detta ligger,  hur lång tid det skulle ta då vi fått en tidsram på ca 2 1/2 timme. Det kan vara rätt länge (om det blir tråkigt).
På grund av mina egna funderingar så antog jag helt iskallt att dottern också var upptagen med dessa tankar, att hon hade egna idéer om upplägg och naturligtvis, att det var något att berätta för vännerna.

Men hon säger inget och till slut känner jag mig nödd att fråga:
"Vad säger dina kamrater? Vad tycker du?
Förvånad min, tuggandes på läppen:
"Nej, de säger inget speciellt.  De undrar bara varför jag skall dit.. Vad som är poängen liksom?" 
JAHA! Mamma glömde...Detta är barn från Bærum. Pappa är producent, mamma är kulturansvarig på det eller det "bolaget" eller mamma är läkare, pappa är skeppsredare, mamma är försäljningschef på SAS, pappa är major i NATO´s specialstyrka osv..
Ingenting imponerar! Jo, kanske... En tur till L.A.. Nej, det gör ju S och hennes familj hela tiden.

I mitt stilla sinne undrar jag... Är detta barn? Eller är detta Bærums barn?  
Världen är "utforskad", kartlagd och registrerad vid 11 års ålder. Inget förvånar, få saker "lyfter".
Ser de en fantastisk bild i en tidning så ser de ner i den med rynkade panna, skakar sina små huvuden och säger: Photoshoppat (innan de med förakt lämnar rummet.)
Min dotter säger: Javisst, säkert!! Med en irriterad fnysning till allt som sägs under TV:s reklam pauser - både det rimliga och det orimliga.

Naturligtvis är det BRA, jättebra i den ena änden... De blir mindre lurade, klokare, snabbare än generationerna innan dem (i vart fall på vissa plan).
MEN i den andra änden - hur hittar man glädjen då? Aha ögonblicken?
Hur kan de tanka "vardagsmagi" och upplevelser när allt antingen är på låtsas eller har setts/gjorts förut?  Vad blir deras "frontlinje"?  Rymdresor? Andra planeter eller blir det "back to basics"?

Hur det var? Inspelningen?
Det var jätteskoj! Vi fick underbara platser, längst fram och i mitten och satt sålunda i havet av kameror, ljudanläggningar och upptagningar... Dottern fick ett smeknamn av komikern (faktiskt till hennes stora glädje) och vi skrattade huvudet av oss i nästan tre timmar.
Jag, personligen, tyckte det var häftigt att se hur man kollar sammansättningen av de olika bilderna, hur man stoppar och för vad, när man sminkar om och varför...

Plus att jag hittat mitt nya drömyrke - publik inspiratör!
Vad det är?? Jo, det som värmer upp publiken innan sändning, lär dem hur och när de skall göra olika saker och vars jobb bara är att vara rolig, trevlig och service inriktad... 
Jag rekommenderar upplevelsen VARMT!! Det var skoj!

Ha en bra dag! KRAM

Definitions fråga.

" -There will come a moment when you will have to do the right thing...
- Hm, I LOVE those moments... LOVE to see them passing by!"
                                                                          
 Captain Jack Sparrow in Pirates of the Caribbean.

Dessa funderingar har ätit mig i några dagar nu... Dessa funderingar om "sanningen" och göra det rätta.
Dessa funderingar om skillnaden mellan teori och praktik och frustrationen för den som sitter mitt emellan.  Undrar du vad jag pratar om..? Ok, exempel:

Jag ligger på bänken hos min akupunktör, ser henne mäta upp för en punkt som jag diskuterat tidigare på dagen. Ser att punkten verkar "dra sig" åt ett håll jag inte förväntat mig så jag frågar:
Är det punkt ?? du skall sätta nu? 
Hon ler lite generat och så säger hon sanningsenligt:
Detta är en alternativ plats att sticka på, att sätta den punkten på, om man skall...bla,bla,bla,bla. 

I nästa andhämtning fortsätter hon:
Ja, detta kan man förståss inte säga på skolan, det står ju inte i böckerna MEN det är så det funkar i praktiken. 
Det snurrar i mitt huvud... Det är ju praktiken jag har bruk för och varför kan man inte säga båda dvs upplysa mig om vad som står i böckerna och VART jag bör sticka för att nå bästa möjliga resultat?
Jag menar, jag är ju relativt klok så jag borde klara av att hålla två typer av info i huvudet samtidigt annars har jag knappast på ett studium att göra ändå. ELLER?

Såklart ställer jag frågan och svaret förvånar inte:
Jo, det tycker jag också men skolans reglemente tillåter det inte!  Jag måste följa det som står där och i litteraturen.

Redan samma dag har jag hört två duktiga terapeuter säga samma sak, i andra former, om andra saker.
Det bestäms åt mig vad som är "bäst" att jag får reda på och vad jag klara av att "sortera i" och bearbeta.
En del av mig förstår, en gör det inte... Den som drivit skola förstår avvägningarna, terapeuten blir galen av ilska då hon bara får delar av "sanningen" och framförallt, den delen av sanningen som är obrukbar.

Indirekt funderar jag också över hur jag själv reagerar när någon prövar att tala om för mig vad jag får säga, skall säga och på vilket sätt.  "Ingen tränad j..la tränad apa" - som jag sa vid ett oborstat tillfälle.
Ja, du såg helt rätt. Jag ogillar det starkt.
Information, kunskap skall vara fri för alla och var och en skall få bilda sig sin egen uppfattning - det anser i vart fall jag.

Samtidigt undrar jag... När jag ser allt det motstånd som vi alternativ medicinare utstår,  alla inre stridigheter, alla förvrängda uttalande, allt spott och spe.. Då undrar jag varför jag valt denna vägen och hur länge jag skall orka, vilja kriga för att få "min vrå av världen".
En klok kollega sa idag, där han satt med solen rakt i ansiktet:
Du saknar klienterna, söta, du behöver balansen och påfyllningen i att vilja fortsätta stå upp för ljuset. 
Det är de som gör det hela värt det!

Jag antar att det är helt riktigt, känns logiskt MEN jag måste också hitta den gnistan inom mig själv igen - min arbets beckon, min fyr i mörkret.
Söklys på!! Njut din vårvecka!


 

Bara Sverige svenskt pärlsocker har...

Jag gillar "kylskåpsprogram"! Jodå, du läste helt riktigt. 
De har ju kommit och gått i olika former i massa år men favoritreceptet är enkelt - en riktigt bra reporter för en bra intervju med huvudpersonen och en riktigt bra kock som tar sig an kylskåpet. 
Det finns undantag för denna regel.. T ex en extremt bra kock som både kollar kylskåpet, lagar mat och intervjuar men sådana finns det inte så många av. 

I Norge är det nu dags för en ny sådan runda och jag glädjer mig... och glädjer mig åt att förfasa mig. 
Att t ex en skidåkare har lite extra proteinpulver, vitaminer och annat mindre ätbart i kylen, ja, det liksom räknar man med. Men bäst blir det ju när någon kändis, gärna lite kraftig och otränad, bjuder på samma arsenal. Då blir det lustiga vinklingar på intervjuerna och jag gottar mig extra mycket. 

Själv tänkte jag igenom mitt eget kylskåp idag med ett flin...  
Barnen propagerade för Söndags gott och jag insåg utan att blinka att jag kunde tillverka kanelbullar, chokladkaka, banan paj, körsbärs paj och diverse andra bakverk. 
Hmm, oxens hus liksom. Bara jästen.. Som ju faktiskt är en färskvara fattades just denna dag men tom den brukar finnas hemma då och då. 

Mina ensamstående klasskompisar ser in i kylskåpet med chockad förundran. 
Där finns nämligen MAT.. ;-) 
Naturligtvis beror det på att vi har barn och de är ensamma. Det går inte en tidig Måndag morgon förklara för en treåring att vi kan inte äta frukost för det finns inget hemma, vi går till Hansen och tar en kaffe istället. 


Faktum är att det inte hände innan jag hade barn heller, faktiskt. 
Jag är av den personligheten som alltid tror att folk kommer att svälta ihjäl om de inte får något att äta om de besöker mig, kommer förbi eller bara ringer på dörren. Gäller det inte det så tror jag att affären kommer att ha slut på någon vara imorgon, vara stängt pga snöväder eller kanske kommer jag inte till affären pga feber eller nåt. Nöd proviant mao.. Det mesta i mitt kylskåp och min frys är sålunda nöd proviant.  


Väldigt ofta står ett halvt kompani på trappan, blåfrusna och behöver ett rejäl varm måltid - NOT! 
Däremot känns det gott att veta när man halvhungrig efter en förmiddags läsande VET att man kan öppna frysen eller kylen och vispa ihop något riktigt gott av existerande varor innan man tar sig för något annat. 
Jag har alltid med mig mat att värma till skola.. Det har jag sagt förr och avundsjuka norrmän suckar sig blåa om svenskar och deras matvanor men likaväl har jag deras näsor I min matsäck.. Varje gång. 
Mig kvittar det! Jag behöver det varma. 


Förutom våra "vanliga matorgier" så hamstrar vi också. Det vet ni också.. 
Kaffe, knäckebröd, disktrasor och så vidare. Det gör att våra skåp och lådor blir extra fulla, såklart.
Bara Sverige har riktigt pärlsocker t ex. Vita, tjocka sockerkorn som inte smälter till smulor eller socker smet när bullarna gräddas. Mina barn fnyser i förakt emot de norska kanelsnäckorna och väljer bort dem... Mammas bullar, svenskt pärlocker - me like! 

Så... När du känner för en tur hitåt.. Känn dig välkommen! 
Jag hittar alltid på något att bjuda på. 
Smaklig lunch! 

Ett djupt andetag.. KÖR!

Denna veckan börjar det... Imorgon - min nya kurs inom utbildningen.
Återigen, tre kurser att bolla samtidigt och full fart framåt!

På min dator, i detta nu, en tre sidor lång målbilds formulering som skall skickas till min personliga tränare D om två sekunder.  Ytterligare en kurs, ytterligare ett försök.
Japp, jag skall bli försökskanin. Mitt gym skall dra igång en grupp, ett koncept som baserar sig på det bästa ur alla världar. Grupptryck dvs en grupp som förväntar sig att man är med på träningar, föreläsningar etc. En PT och sjukgymnast som peppar och stöttar och naturligtvis, bygger individuella program.   Gymmets alla fördelar, ett tids spann som räcker till och ger plats över, kontroller och mätningar.   Ja, allt man kan tänka sig.

Jag har ansökt om att få bli gymmets testperson. Den som utvärderar denna gruppen och dessa aktiviteter, som får extra uppföljning och så vidare. Det beskedet kommer imorgon!
En spänd förväntan sprider sig inom mig... Jag vill så gärna!
Viktigast av allt är dock att jag har tagit ett beslut inom mig själv- jag skall vara med oavsett.
Detta är ett unikt tillfälle för mig att testa detta till max och dessutom tala om det för alla.
Vända "anti-resurser" till resurser! Vända den negativa tävlingsinstinkten till något positiv.

Ut i universum går dock fortsatt min önskan - jag vill vara testpersonen!
Jag ÄR testpersonen! 
Vill äta körsbäret på kakan nu... Håller du tummen med mig?
Kramar

Vasalopps Söndag

Jag känner dammet från hennes skidor, snödammet.. Sätter handen i hennes stav, skjuter henne framåt. 
Har bättre glid, som vanligt. Hon är så noga med fästvallan. 
Handsken över ansiktet, tar bort det våta... Vill inte bli kall om kinderna. 

Det är då jag hör ljudet... Sörplande, slurpande, klunkande.. 
Vad gör hon? 
"M, vad i h..vete gör du där framme?" Synen av en drick flaska som viftas i luften och så svaret: 
"Käkar frukost! Hann inte hemma". 
Sucka! Jag ler... Hon är så morgontrött och ändå skall hon med på dessa turer, till min glädje. 
Femton kilometer på tom mage! Jösses! Jag ler i mjugg, mera snö i ansiktet. 

"Vad äter du då? Det låter... " vrålar jag och ser slutet på den långa sluttande backen. 
"Kall mannagrynsgröt!" Hon vrider huvudet, de röda kinderna, ögonen som ler. 
Vad f...n? Hon vet att jag HATAR mannagryn. 
Så är vi på plattlandet, stakar vidare, tar tät... Hon måste ju tugga färdigt. Eller nåt.."

Minnet får mig fortsatt att le där jag sitter i TV soffan.
Det var många sådana turer i åren mellan 10/12 och 17. Lördags turerna i skidspåren, i Vasaloppsspåren.

Jag ser alltid Vasaloppssändningen den första Söndagen i Mars.
Det är som Lucia. Man går upp, lagar frukost, brygger kaffe och så sitter man där i morgonrocken tills förmiddagen blivit eftermiddag och både dam och herrsegrare gått i mål, alla intervjuer är klara, alla vet allt om alla, nåja, nästan.

Många är de år då jag sett sändningen hemma i Mora, man orkar inte ner till stan och trängas. Där är ju alla dårarna, utlänningarna, de tillresta, Stockholmarna, skidboxarna.
Nej, till målet åkte man framåt eftermiddagen då hysterin lagt sig för att heja fram blåbären, kolla in de "lokala begivenheterna". Eller så satt man ute längs spåret någonstans, skapade en eld, grillade korv och såg på alla inklusive täten och så åkte man därifrån och hem.

Många är också de år då jag suttit på andra ställen och försökt att svälja mitt förakt för mina "bräkande" medsystrar och bröder. Herregud, ingen kan väl missa en dalmas! Även om jag själv alltid gjort mitt bästa för att dölja det!

Jag har blivit äldre. Mitt barndomshem finns inte kvar och jag vet att jag aldrig kommer att bo i Dalarna igen. Nix.
Det leder till att jag nu kan se det vackra under sändningen, njuta av platserna jag känner så väl MEN också fälla en liten tår.. En längtan efter något som inte längre finns.
Något som varit och farit..Något jag bär med mig.
Sorg, längtan, minnen i en underbar mix..

Vasalopps söndag i sitt esse!
Ett år till nästa och då... Då du får du titta extra för då är det min nummerlapp du skall titta efter.
Slit varg året har börjat! HURRA!!

PS! bilden är en påminnelse till mig om vem jag skall ta rygg på nästa år, hehehehehheheh.. ;-)