Mina anställda.

Jag har inte skakat hand med dem alla ännu, alla mina nya anställda.
Men jag har börjat placera dem i "fack" såsom man alltid gör när man lär känna nya personligheter.
Först är boxarna stora såsom t ex på ett hotell -receptionisterna, städarna, köksfolket, barfolket osv men ganska snart skiljer sig även dessa boxar åt och delas upp i mindre.

Hur man än vänder och vrider på det så är det faktiskt så att det på alla företag finns två huvudtyper av anställda - de som kan göra allt (eller i vart fall det mesta) och så den andra gruppen med specialisterna.
Det är alltid kul att hänga med de som kan allt men det blir sällan några djupa diskussioner då. Man får jobbet gjort men det blir inga extra krusiduller, inget lull-lull, ingen "stjärnekant".

Hos specialisterna blir det alltid lite lyxigare... De går den lilla extra metern.
Ibland för att lära sig själva mer, ibland för "kunden skulle" eller ibland.. Bara för att de kan!
De gillar att skina!
Men de kan också lika väl bara sätta sig på tvären vid en viss punkt, slå klackarna i marken och säga -
Nej, vet du vad... DETTA är inte mitt bord längre! NU har du gått för långt om du trodde JAG skulle göra DET!. 
Då är det bäst att skyndsamt be om ursäkt, välja någon annan och så, så blir det frid och fröjd igen.

Tenta läsning i flera veckor till STORA prov är mindre roligt!
Man är i sin bubbla MEN när jag började se på mina punkter enligt ovanstående blev det mycket roligare...
De är ju mina anställda - de jobbar med mig för klienten och är mina verktyg.

En del av dem är "guys of plenty fix"dvs punkter som jobbar med stora områden inom oss, tonar, ställer in hela system och här känner klienten helheten MEN kanske inte så mycket detaljer.
Så finns det små "skarpa hjärnor punkter" - djupt specialiserade, kraftfulla punkter som gör och sköter detaljerna i systemet och här kan man känna skillnaden på sekunder efter insticket.
Coolt... häftigt... Levande!

En utav författarna till en bok som jag redan har mycket kär jämför punkterna med strängar på en violin, akupunktören är musikern/violinisten som skall få dem att samstämmigt ljuda -
ALLA 361 st!
Just nu har jag dem på "rekke och rad" som man säger här i Norge..
Skriver ner deras namn, pluggar deras anatomiska belägenhet, vad de "gör" (läs påverkar) och hur jag skall sticka i just dem för bästa tänkbara effekt.

Meridianen är som en flod eller en älv.. från källa till öppet hav.
Det gäller att "stämma i bäcken" och stämma rätt!
Jag vill kunna mina anställdas kinesiska namn -för jag tror att det bär en betydelse i sig själv.
Att inte göra om Minh till en Mikaela bara för att det är jobbigt att säga. Jag vill komma ihåg Minh - Minh bär just hennes energi och det tror jag kommer att hjälpa mig.

Så, ser du en lallande dåre.. En som drar över sin kropp med ett pekfinger medan den rabblar en långa haranger av ogripbara ord, tja, då är det bara jag som lär känna ytterligare en "älv" och dess invånare.
Trevlig Valborgs helg imorgon alla ni svenskar som har den att glädjas åt.
KRAM på ER!

Den första vårkvällen.

Den finaste tiden som våren ger...
Jag vandrar genom den ljumma kvällen som smakar sommar, ser på himlens alla färger, jackan uppknäppt men tankarna vandrar till helt andra platser.
Till de jag tycker om, håller av och håller kär och till allas våra utmaningar.

Häromdagen pratade vi om det på skolan - hur viktigt det är för människan att kunna kalkylera och räkna ut vad som skall ske, åtminstone på ett ungefär.
Det är så vi skapar vår trygghet, genom att genom erfarenheter lära oss och sedan använda dem som vår bank och källa. Trial and error. Övning ger färdighet.

Livet har ingen generalrepetition. Livet är och förblir en direktsändning.
Man tvingas bolla dessa stunder av osäkerhet med stunder av leda, där det känns som allt är förutsägbart, stillastående, ja, rätt och slätt som vanligt.
Inser där jag går att jag är rätt dålig på båda fast på olika sätt.

Min älskade A står inför sin förälders "Continuation Day" och den kan man aldrig planera, aldrig veta exakt hur den kommer och vad som kommer sen.
Dödsfall gör märkliga saker med människor i den döendes närhet, både inom och utombords och det skapar mer kaos än döden själv. Rädsla, osäkerhet, tillkortakommande och oförstånd lurar i skräck bakom dörren..
En tid av kokande grytor.

Jag tänker tillbaka på min egen kokande gryta för inte alltför länge sedan...
Bestämmer mig för att ankra upp hårt i mina "kajer" och finnas där som hennes plats att vila på.
Knäpper mina händer i solens sista andhämtning, ber om en snabb, smärtfri transit för den som skall av gårde. En annan typ av resa för A med lättast möjliga ryggsäck. Det är hon värd!

När livet varit stilla och vanligt en stund så längtar man efter lite turbulens...
När livet har kokat, bubblat och pyst en stund så längtar man efter lite stillhet...
Yin kommer ur yang, yang föds ur yin. De är mer än beroende av varandra, de kan inte existera utan varandra men bäst blir det när de är balanserade.
Lite av båda.. I landet lagom.

KRAM. 

Kvinnan med hjärtat i handen.

Genom mina tunna vinyl handskar kunde jag känna den släta, lite kalla strukturen under mina fingrar.
försiktigt trär jag in ett lågfinger och ett pekfinger i var sitt hål..
Försöker bedöma tjockleken på väggarna..  vilken är nu lungartären och vilken är aorta?
Jo, jag står med ett hjärta i min hand. Ett gris hjärta.

Klädd som en slaktare, med en lång sträng av tunga, mat och luftstrupe, lungor, hjärta, diafragma och lever sammansatta framför mig, utrustad med skalpell, pincett och sax har jag skridit till verket.
Plockat isär organ för organ, undersökt, påmint mig själv, känt och klämt.

Tankarna är många.. Mest är jag fascinerad!
Fascinerad och djupt rörd över livets små hemligheter.
En hjärtklaff blir så mycket mer än en hjärtklaff när man hållt de fina små tunna trådarna mellan sina fingrar. Undrat över vilken finlemmad älva som sytt dessa trådar så perfekt, så mjuk och ändå hållbara såsom spindelväv.

Jag möter en blick från andra sidan rummet.. Ett par ögon som lyser liksom mina.
"Titta... Se vad jag fann!" 
Jag väcks ur min dvala av en vänlig röst:
"Kan kvinnan med hjärtat i handen drar hjärtats kretslopp en gång till? Hon kan det hon..."
Rodnar av berömmet, såklart jag kan, med detta hjärta i handen kan jag allt.

Sekunden efter går jag loss på struphuvudet med skalpellen. Det ingår inte.
Det är bara jag som bestämt mig för att jag VILL se både de falska stämbanden och de riktiga - in real life..  Jag måttar, funderar och skrider till verket.  Brosk är tuff väv att tampas med.
En hand på min axel, en leende G.. Ingen käft alltså.
Förklarar min "mission".  Han trycker sitt pekfinger under näsan på mig och säger:
"Använd inte skalpell, använd kirurgens bästa redskap - fingret! Förstör nämligen inga strukturer under, får inget att blöda!" 

Med förtjusningen till två barn delar vi upplevelsen av att ta oss in i vår egen "voice box" med ett effektivt pekfinger.
Hans ögon glimmar liksom mina, busiga leenden utbytes - we like. Båda två.
Jag får se stämband, jag får genomgått hela svalget och när han sen glider vidare för att hjälpa andra så roar jag mig med att karva loss tungbenet.
Bara för att jag vill. Bara för att jag får. Bara för att jag vill veta hur det ser ut..
Triumferande står jag till slut med detta ben löst i handen...

Fascination, glädje, förståelse och djupaste respekt!
Respekt för människan.  När man ser den lilla ovalen mellan förmaken som sluter sig vid vårt första andetag så inser man att det tom finns fysiska bevis på att något sker inom oss när vi föds.  Vi är inte "färdiga då".
För mig inkarnerar själen!

Just idag är det lätt att vara kvinnan med hjärtat i handen.
Delandes tillsammans med dem som är som jag, de som förstår vad jag säger, som delar mina intressen och som tycker om mig som jag är.
Nu skall jag massera lite på mina "inre geniknölar" och njuta av dagens tankning!
Ha en god dag!

Bara...

På Tv vandrar hans ansiktet ute och in genom rutan.
Mannen med den ofattbara historien. Förståsigpåare spekulerar.
Vi diskuterar, spekulerar, konkluderar men sanningen att säga - vet ens han?
Finns svar att få? Vill vi ens ha dem om de finns?

"Two worlds collide, rival nations. It´s a primitive clash.
Venting years of frustration.
Bravely we hope, against all hope...
There is so much at stake, seems our freedom's up against the ropes. "

Min egen "privata" lilla utmaning.. Sanden har runnit färdigt i timglaset.
Energien är äntligen helt slut.
Någon sorts lättnad i fullständig kapitulation.  Har sett den komma, nu är den här.
Game over.

"It is the battle of wills. 
In the heat of attack, it is the passion that kills. 
The victory is your's alone." 

Stora chocken på skolan idag..
Drömde om den vackra L natten som var. Blev glad då jag såg henne och så..
Hon också. Inte många kvar nu.. Mindre än hälften på ett litet klick.
Ensamheten. Vandra den väg du måste gå men inte på det sätt du tänkt dig eller vill.

In the warriors code, there's no surrender!
Though his body says - STOP. 
His spirit cries - NEVER!

Deep in your soul.. A quiet ember.
Knows it's you against you. 
The paradox that drives us on. 


Dags att tanka den energin som går.. Imorgon är en annan dag.
Eller nåt..

In the burning heart, just about to burst.
There is a quest for answer, an unquenchable thirst. 
In the darkest night rising like a spire. 
In the burning heart, the unmistakable fire.  (Survivor- Burning heart)


Eller nåt...sånt... KRAM


 

AJ! Den landade på ögat!

Dagens cykel träning börjar i solsken.. Solbrillor på.
Jag har dock grundat - ull underställ, vindtät regnjacka!
Något som visar sig klokt efter knappa tio minuter....

Då ligger vinden rakt emot mig, vassa vårregn droppar slår mig i ansiktet.
Tio minuter senare - en sol värmer mitt ansikte igen... Cykel rullar vidare, över kanter, framför bilar, längs med vattnet. Då kommer - haglet.
En trevlig massiv hagelstorm och jag undrar i mitt stilla sinne om det är så här det känns då någon ramlar i en hög med pärlor, stooora pärlor.
På med solglasögonen igen - för att skydda ögonen mot haglet.

Bra det! För ytterligare tio minuter senare... Japp, du gissade rätt! Då skiner solen.
Hela tränings passet igenom vandrar vädret på detta sättet och jag landar hemma rejält våt och kall.
En lång dusch, en varm fisksoppa, en stunds läsning under filten och så börjar jag oroa mig.

Måste hämta på dagis..
Lämnade med cykel i morse och måste sålunda hämta med cykeln då vagnen står hemma och inte på dagis.  Vad skall mini godingen säga? Hur skall hon tackla att sitta i barnstolen utan regnskydd?
Van vid vagnens trygga regnskydd som hon ju är.
Full av funderingar cyklar jag iväg.

På dagis klär jag Selma under glatt pladder. Förklarar pedagogiskt att det regnar ute och att vi måste cykla hem men att det kommer att gå snabbt.. Mamma skall skynda sig.
Hon nickar förstående.
Vi kliver ut på gården och.... Haglet står som spön i backen!
Stora runda hagelkulor. Jag sätter fast henne i stolen, sätter mig på cykeln och håller tummarna.
Hur skall detta gå?

Några sekunden senare jublar hon för full hals:
Mamma, mamma... Hihihihihi, Den landade på handen! Den landade på.. ögat. 
Hahhahhahaha.. Mamma, de är kalla! 
Mammmaaaaa.." 

Jag ser upp, ser på hagelkornen på min jacka.  De är ju faktiskt vackra.
Hårda, kalla men vackra! 
"Åååhhh, ååååhhhhhh... I'mmmmm ccåååught in a baaaadddd romance..."
Min underbara treåring sjunger på en Lady Gaga låt medans haglen slår ner runt huvudet på oss.
Engelskan är helt underbar. Attityden likaså.
Jag kommer aldrig att oroa mig för henne igen. 
Sköning och solstråle. Min solstråle tom mitt i en hagelskur.

KRAM

Moxa

Med skakande hand snärtar jag nålen igenom huden, jo, det finns fortsatt ett visst motstånd - man gör ju andra "illa".
Så tar jag den lilla käglan.. Den ser ut som om du tagit en vass tång och klippt toppen av en blyerts penna, hela basen liksom. Svart som kol, kompakt.
Jag trär det över nålens topp och för tändstickan till. Ytterligare en märklig känsla infinner sig.
Elda "på" någon.. Elda på metall...

Första tändstickan brinner ut, jag tänder nummer två, sen nummer tre...
Den lilla käglan börjar glöda, precis som kolet i grillen.
Patienten nickar lugnt och bekräftar "Mmmm, känns skönt!". 
Nålen leder värmen ned i punkten, vidare ned i meridianen och den värmen som kommer ned bearbetar och "kastar ut" den köld som på ett eller annat sätt kommit i i patienten.

TCM - Traditional chinese medicine är vacker på det sättet.
Allt tar man hänsyn till och greppen för att åtgärda är ofta direkta och enkla.
Denna metod kallas för moxa och kan utföras på massor av olika sätt.
Käglorna som du ser på bilden, moxa direkt på huden, moxa på andra örter t ex på ingefära och vitlök, moxa cigarrer som hålls över punkterna där akupunktören lätt kan reglera värmen.

Meningen är att driva på/driva ut sk "köld tillstånd" ur systemet. Köldtillstånd är stagnationer av olika slag men också "köld" utifrån. Detta är oerhört förenklat då TCM diagnoser alltid baserar sig på helheten hos patienten.
Moxa används lite av akupunktörer i Sverige och Norge.. Det luktar nämligen.
Har du någon gång bränt salvia (en närliggande ört) så vet du vad jag pratar om men ändock, man väljer att bortse från hur effektivt det är.

I länder där kyla är faktor att räkna med stora delar av året, där vi dyrkar värme, brasor, stearinljus, skor med tjocka sulor och varma kläder... Där väljs moxa bort för att "patienterna inte gillar lukten".
Hmm, min tanke är att jag skall försöka bli "vän" med detta verktyg.
Kunna förklara för mina patienter varför jag vill använda mig av det, vad det handlar om...

När jag skriver texten, tänker på min "moxa" upplärning så börjar jag automatiskt fundera över detta med lukter också.
Hur mycket "luktar" din vardag? Luktar det något i matvarubutiken? På gatan?
Jämför det med din sista utlandsresa. Hur luktade det på gatan på Marbella? På Cypern?
Mat, kryddor, parfym, sopor... Alla lukter kanske inte lika trevliga men det luktar.
Hur blev det så?  Frös alla lukter inne?
Tåls att funderas på medan jag eldar vidare.
KRAM! 

Dagen då allt fortsätter?

Under frukosten för några dagar sen fann min man en artikel i tidningen som fångade bådas vårt intresse. Man hade frågat en stort gäng med människor om vad de trodde sker efter döden.
En väldigt stor procentsats trodde att det finns ett helvete. Det förvånade mig ordentligt.
Jag trodde nämligen inte det... Att folk fortfarande tror på ett ställe där man blir bestraffad för sina handlingar.

Extra super intressant hade det såklart varit om det inte bara varit en kvantitativ undersökning utan också en kvalitativ sådan, med andra ord, att folk hade fått skriva och beskriva vad de menade med sina svar. 
Med kaffekoppen i högsta hugg låter jag fantasin springa loss men inte ens då blir mitt "helvete" särskilt verkligt. Skulle verkligen behöva höra hur de tänker... Vem dömer? Gud? Vad kräver han i sånt fall och vem hamnar på det där stället?  Hur ser de olika bestraffningarna ut?
Bilder från Dantes "Divina Commedia" och speciellt då "Infernot"dansar på min näthinna..
Bestraffning enligt "öga för öga, tand för tand" principen..? Eller?

Artikeln berättar vidare att många, nästan hälften faktiskt, inte tror på ett liv efter döden. Döden är alltså slutet på allt. Man lever, man dör, end of story!
Här fastnar jag igen...Jag respekterar att de känner så, att de inte tror, att de anser att livet här är bara just det, livet här.  Men igen, jag hade önskat mig att få veta hur de då klarar av livets "svårigheter".
Hur klarar man livet när det är det är mörkare? Vad är poängen med att försöka lära något ur svårigheterna? Varför paddla liksom?

Jag kan inte låta bli att lura på hur man motiverar sig att leva i livets alla skiften med den inställningen.
Någon som har ett svar? En puck till mig? En liten passning?

Några dagar senare träffar jag på denna sits i "verkliga livet".
En väns far är i livets slutskede, gammal, sliten, sjuk och kroppen vill inte mer.
Hon önskar trösta honom, hon önskar dela med honom att hon tror att de skall ses igen, hon önskar ge honom en känsla av helhet. 
Han håller inte med i något av det hon säger. Döden är slutet och han är outsägligt rädd för det "svarta" som kommer att drabba honom. Han är rädd för att förlora medvetandet och samtidigt är han så trött på denna kropp och allt det han inte längre kan göra.

Trots att han uppnått en ålder som de flesta av oss bara kan drömma om så har han på intet sätt kommit överens med det som skett med honom. Han har inte hunnit med, inte hunnit acceptera och nu sliter han svårt. Hon sliter med att inte kunna göra något, med att inte nå...

Jag har inga råd att ge förutom att be henne fortsätta berätta.
För mig är den vackraste beskrivningen på "vår dödsdag", det som Neale Donald Walsch(och några andra med honom ;-)) kallar för  "Continuation Day" dvs "Den dagen då allt fortsätter"...
To be continued... Att få se hur allt fortsätter. Få möta alla igen.
Få förklaring på vissa saker, få bocka av det man lärt i detta livet, få tanka energi igen.
Få komma hem...

Sådan är min tro och jag respekterar alla andras trossystem och åsikter också.
Vi måste leva på det sätt vi tror är riktigt och som är bäst för alla och envar.  Ibland reflekterar man dock över andras system, har frågor och det vore kul att diskutera ibland.
Ha en trevlig vecka.

Stilla sorg

Vaknar till den första April, vaknar i gryningen och låter ljuset och kylan sticka mig i ansiktet.
Sovrums fönstret har stått öppet och värmen i rummet har sluppit ut.
Jag stänger fönstret och känner kylan bita mig i skinnet, det gör inget. Kallt ute, kallt inne.

Idag tillåter jag mig att vila i sorgen. Livet blir inte alltid som man har förväntat sig.
"Man kan inte räkna ut sin plats i livet, man måste låta det ske" sa min mentor en gång.
Själv är jag duktig på att ha teorier och önskemål om hur det skall se ut. Mycket sämre på att ha tillit och låta saker och ting ske.

Var gång jag tagit en "diamant" av livet i min hand, trott att den skall "vara", trott att jag skall få behålla den, ja, då har den på ett annat sätt försvunnit från mig igen.
Inget märklig med det men lite ledsamt. Ledsamt att vara en person som hela sitt liv skall bygga framåt och se broarna brinna bakåt. No turning back!
Ser bilden av Indiana Jones flimra förbi.. Hur han springer undan eld, rullande stenar och skallrande skelett, stannar hämtar andan, bara för att sen får springa igen.

Två huvudvärkstabletter, två koppar kaffe senare kan jag vila i känslan av sorg.
Idag hämtar vi andan... Imorgon funderar vi över den nya stegen. De måste leda i en annan riktning.
Denna fungerar inte.

Mary Oliver lever alltid inom mig i tider som denna.. Hennes "Wild geese" får torka mina kinder en stilla Söndag i April.

"You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
For a hundred miles through the desert, repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.
 
Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.
 
Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting --
over and over announcing your place
in the family of things."

KRAM