Skolstart.. Full stopp!!

"Jag har vind i min tumme.. vind och kanske lite fukt" säger den gamle farbrorn och vickar försiktigt på sin lätt svullna tumme.
"Min qi i lungorna är så rebellisk att den drar med sig magen, när den rebelliska qi når magen så spyr jag sålunda.." säger den äldre damen.
"Du är drabbad av falsk hetta" säger den kinesiska läkaren och tillägger "vägen till succé är alltid under konstruktion!".

Tror du jag skojar med dig?? Nejdå, det står såhär i mina akupunktur böcker!
Ibland finns det tillagd en "västerländsk" förklarings modell men lika ofta måste jag tolka och översätta.

Känslan infinner sig, tolk känslan... Jag skall inte bara lyssna på patienten, verkligen förstå vad hon eller han säger utan jag skall också veta hur det skall sägas och göras "på kinesiska" eller i vart fall på kinesisk väg!
Kanske är det inte svårare än plant språk? Kanske är det det?

Jag spenderar dagen bland element, årstider, Ying och Yang, bland inre vind, yttre patogena faktorer, bland qi, blod och wei qi... Överväldigad och fascinerad.
Faktum är att det inte är långt ifrån att landa i ett främmande land och bjudas på en rejäl kulturchock!

Dagen efter... Mikrobiologi och hygien!
En gammal goding i repris MEN denna gången sponsrat av företaget antibac... Vad de gör hörs väl på namnet, de jobbar med olika typer av antiseptiska medel.
Inte min favorit men samtidigt, jag tvingas inse mitt ansvar inför mina klienter OCH mig själv.

En nåltopp som går lite långt, drar med sig mycket blod, en sekunds oaktsamhet och den nålen kan sitta i min hud, i mitt blod. Klienter som är sjuka, som är drogmissbrukare, smittbärare... Allt är värt att tänka på.
Skrämmande statistik - visste du att:
Om du sticker dig på en nål från en drogmissbrukare så har du följande risker att ta hänsyn till.
30-40% chans för hepatit B, 10-15% chans för hepatit C, 0,3-0,5% chans för HIV.

Naturtligvis skall du ha extrem OTUR, naturligtvis måste nålen i i blodbanan men vågar man chansa?  Profylax behandling finns för Hepatit B. Vaccin och immunoglobuliner..
Hmm, me no like! Pest eller kolera... Men jag vet ju ändå vad jag kommer att välja, if the going get tough!

Narkoman nålar och liknande dyker ju upp lite här och var i samhället..
Vet folk i allmänhet detta?  Jag tvivlar!

Själv reser jag inom mig mellan världarna.. Processar.. Reser lite mer.
Funderingarna på sjukhus praktiken i Kina nästa höst börjar att snurra.
Mina timmar på vår student klinik börjar snart och jag känner funderingarna komma...
Sticka, sticka, sticka.. Finna en egen teknik.

Många fåglar i mitt huvud.. stora och små.
Hösten är här! Skolan likaså... Dags att njuta berg och dalbanan!
KRAM

We take care of our own!

Solen kämpar med att ta sig igenom den tjocka dimma, älven bubblar vild av nattens regn och det ligger något magiskt över ängar och land. Älvorna har liksom dragit sina slöjor över ängarna när de dansa i natten.. Diserna.. Nattdiserna, som de kallades i fornnordisk mytologi.

Handen söker efter solglasögonen i väskan och jag torkar pannan. Har precis kryckat till bussen. Inte en så lång sträcka men trots allt en påkänning.
Jag har en heldag undervisning framför mig och jag klämmer försiktigt på knät på det skadade benet... Det ömmar. Det kostar på att lyfta benet med gips en hel dag även om mitt gips är av den lätta sorten.

Ser på cyklisterna... Dregglar som en hund med nosen tryckt emot vindrutan.
Måtte jag hinna några gånger till i år... Visst gör jag det. Oktober kan vara fin.. Lite våt, kanske men också fint. Visst kommer foten att hålla tills dess? Visst kommer den det??
Jag pillar lite i knäet igen.. Ökar volymen på telefon.
RING! Vad? Vem nu?

Ser på numret, min vän G... Vad jag gör??
Njuter min morgon. Funderar över vad f.. jag gett mig in på.. Lyssnar på musik.
Vad jag lyssnar på?  Bruce.. We take care of our own.

Stor leende i andra luren.. Frukost väntar mig på skolan.
Latte, Lax macka, yogurt, färska bär och juice. Lyx! Oväntat och glädjande!
En vardags present, mitt i veckan. Sällskap och samtal därtill.

Dagen börjar bra! Fortsättningen var given!
"We take care of our own...!" säger han när jag undrar "to what do I owe this pleasure?"

En känsla av att vara på rätt ställe infinner sig och stannar under dagen.
Skall fundera lite på det.. Finns miljoner sätt att ta hand om "sina" när och kära på.
Dags att uppgradera! KRAM

Ett besök i västanvind.

I tidiga morgonstunden sitter jag i sängen och lyssnar på regnet som faller, tunga mjuka droppar.
Det är ca 7 "kryck" hopp till toaletten, 5 till medicinskåpet men allt detta är för långt.
Jag har kramp i ryggen. Allt hoppande de senaste dagarna... Alla möten med det förflutna...

Alla bekymmer i samband med skolstart... Livet har ätit hårt på energierna och påfyllningen har varit begränsad. Priset blir då en rygg som är snudd på obrukbar och det ger, katten på råttan, råttan på repet, att jag inte kan ta mig fram på mina kryckor emellanåt.

I nattens mörker har jag därför bestämt mig...Detta kan inte fortgå. Revision!
Jag brukar nattens timmar till att gå in i känslorna, till västan vinden, där kvinnlighet och intuition bor. Det är i väst som den vuxne individen går in och använder sin erfarenhet till att reflektera över resan... Här sitter "I am" sida vid sida med "I do" och tillsammans kan de komma till tals med den magiska "I am becoming".  Det vill säga, det medvetna och det omedvetna kan komma samman i en smältdeg, en smältdeg av helhet. För att sedan sätta kursen framåt.

Vatten är symbolen för väst. Vatten när oss, rensar oss och bidrar med svalka när vi tvingar oss själv genom "rannsakelsens eld". Symbolen för vatten kan vara den heliga Gralen då den inte bara håller vatten utan också är den som håller "själens ljus".

Faran med väst är att man blir så introspektiv att man jagar samma bekymmer runt, runt, runt och till slut, drunknar i medvetandets virvelvind...
Jag prövar att undgå detta genom att lyfta huvudet och se emot Öst, den uppgående solen, "I become", genom att söka tröst i mitt hjärta och kropp, i mitt syd och genom att bruka Nords klara intellekt.

I väst ser jag tillbaka på vad jag hittills har åstadkommit och på den väv jag är en del av, den större resan. Färgerna från mitt medvetande vandrar genom kroppen och jag känner mig som på en drömresa.
Det är dags att skriva om detta! Skriva om kroppen, själen och resan... På riktigt!
Min fysiska kropp har förändrats genom skadorna, mitt medvetande fått chansen till sin uppgradering. Allt är som det skall vara. Märkligt, sjukt och ljuvligt...mitt i smärtan.

Väcker maken, ber om hjälp att ta saker ur medicinskåpet, får den hjälpen.
Magen vill vända sig....Sänder den omtanke. Bara ytterligare en okänd, elak bläckfisk av rädsla..
Se på den! Skapad av medvetandet "virvelvind". 
Ser på medicinen, sänder mera grönt till magen, lyssnar till makens andetag, han har somnat om.

Somnar med medicinen i handen, inte tagit nåt.. Kan sova ändå.
Mött mig själv i väst, reser vidare emot öst, den uppgående solen.
NAMASTE!

Guds "lille fyr"

"Du är så bra på att få till möten.." säger väninnan ofta.
Jag har så stilla accepterat att det är så, kanske för att jag ser på folk, observerar dem, möter deras blickar eller bara är intresserad av folk.
Nu när jag går på kryckor sker det tom ännu oftare pga att jag går så sakta, stannar vilar, behöver hjälp osv.

Igår skulle jag köpa vin på Vinmonopolet till makens födelsedag och jag väljer rampen för att "krycka mig in".
Det är i dörren han möter mig, Guds "lille fyr". Han har en blå enkelknäppt blazer med guldknappar, vit skjorta, snygga mörkblå byxor med pressveck och blanka skor. I handen håller han två påsar, en med två vinflaskor, en med 5 flaskor whiskey.
Mitt i de automatiska dörrarna stannar han och trots att dörrarna blir som galna, klickar fram och tillbaka står han kvar och utbrister:
"Du blir bra, du.. Det blir aldrig jag!"

Jag ler från öra till öra, känner det - detta blir ett spännande möte...
Han plirar emot solen, ler och kliver ut och fortsätter:
"För jag är 90 år, jag i år... Själva tricket är att hålla sig i form. Jag har löpt i skogen, stått på skidor, vandrat på fjället, alltid varit igång... Det är det som är grejen. Så har jag hållt mig frisk. Det tror jag på...Det är viktigt med sport, det är roligt med sport"
Jag nickar, jag håller ju med men jag pekar på påsarna och tillägger:
"Ja, och så en och annan sådan eller?

Han flinar pillimariskt och nickar:
"Hehehe, ja, faktiskt... Det blir lite mer än en och annan faktiskt. Jag tar ett glas rött varje kväll till TV nyheterna, sen ett till om jag fortfarande läser efter 21. Sen sover jag som ett barn... Har aldrig behövt sömntabletter, jag, heheheheh.. Och på Lördag, då kommer mina krigskamrater och då tar vi tre eller fem sådana (hintar emot flaskorna med whiskey) och så är vi alla 25-30 igen"
Vi skrattar båda i samstämmighet. Vilken god gubbe!! Mycket sport.. Liten hutt för själen.
Inga piller...

"Livet är HÄRLIGT!! Såååå värt att LEVA!!"  Han plirar på mig igen.
Jag nickar! Tack för påminnelse.
"Duuuu, förresten.. Är du svensk? Minns du Gunder Hägg??
"Njaaa, minns och minns han är ju från.."
"1918.. Jojo, men han är ju svensk. Kan du säga mig.. När han satte rekord var det då 3.47,6 eller var det 3.37,6??"

Jag tvingas inse att min inre rekord bok är rostig men jag halar upp HTC, min telefon med internet uppkoppling. Farbrorn blir genast nyfiken, utbrister:
"Vilken smart phone är det där?? Är den bra?"
"Det är en HTC, ja, jag är nöjd!!"
"HTC sa du... Jag tänker köpa en sådan till gumman, hon är bara 86 så hon klarar att lära sig en sådan.. En HTC, det blir bra.."
Vi delar HCT:n fantastiska värld i en sekund. Sen klappar han mig på armen...

"Nu skall jag dra mig...  Ha det gott. Ha en god dag..."
"Ha det gott!!" 

Jag ser efter honom där han hasar ner för rampen och så skuttar farbror in i en Audi av en sportigare modell och fräser ut från parkeringen.  I Norge kollas man varje år från 75, om man är kapabel att köra alltså.. VILKEN KRUT FARBROR!  Vilken härlig guldklimp!

Jag studsar in i butiken med ett leende...Får till ytterligare möten, tack vare honom.
Guds "lille fyr".
Och du, Gunder Häggs rekord var på 3,47,6.. Läs på, ifall du träffar en "go gubbe" att le tillsammans med! KRAM

En misstanke...

Jag har länge haft en misstanke... En misstanke som jag numera anser att jag har fått bekräftad.

Med ett brutet ben kan jag - hoppa med en smörgås på en tallrik i munnen (tallriken är av plast!),
jag kan nå in i skafferiet, om jag sitter på köksbordet, håller mig fast med den armen. lutar mig helt ut och sen sträcker den andra armen in i skåpet, tja, då når jag allt!.

Man kan kasta upp strumpor och trosor från golvet med kryckorna som ätpinnar.
Man kan skola in barn på dagis, bära väskor, plocka leksaker, hämta tvätt genom att sittandes på rumpan med tvättkorgen i knän rumpa sig ner och upp för trappan. Kryckorna kastas upp eller ner först så skrik "FORE" innan du kastar... ;-)
Det går MEN det tar tid! Och svett... Och lite tårar..

Det märkligaste... och nu till min misstanke... Ingen undrar hur det går till!
Ingen undrar hur mycket energi man ev förbrukar.
Något man säger sjuhundra gånger om dagen med gips är: "Snälla skulle du kunna... ta vatten till mig.. göra det för barnen...göra det för mig.. Starta det... flytta på..."
Naturligtvis får man hjälp då!! Det bara vore sååå skönt ibland, emellanåt.. Om någon bara frågade.. så man själv slapp eller så man slapp använde sig av 30 min på något som normalt tar 5.

Gnällig??  Ja, kanske lite.
Men min misstanke från början var att skada/sjukdom sällan gör skillnad var/känns som sann.
Frustrerande och det gör mig så ledsen.
Jag VET att jag blir bra! Men det tar lite tid, kommer att kosta lite energi.. En energi jag inte känner att jag har när saker tar "hela dagen".  

Mina vanliga "tankestationer" är borta! Min vanliga träning, mina promenader, mina tysta stunder i butiken och så vidare... Nya? Tja, nåt men mest av allt känner jag mig som någon på tomgång.

Fascinerad försöker jag ta in allt jag faktiskt kan och gör, allt det nya, balansen på det högra benet etc..
Irriterat och med tårarna rinnande vet jag att jag inte ens kan lyfta upp mitt barn utomhus OM hon börjar gråta, eller somnar i bilen osv, osv...
Inte ens naturens energi kan jag ta in via båda benen.
Dags att ta mig en tjugo minuters promenad till sängen via toaletten och barnet..
Sova en stund, kanske skriva... Ett sett att tanka som finns kvar!

Ikväll är en annan kväll.. eller en annan frostig busshållplats.
KRAM

Den beiga skon.

I Fredags eftermiddag mediterade jag som vanligt, många bilder, många budskap.
Speciellt en bild slog mig som lite udda...
Tänk dig att du lägger dig raklång på asfalten med kinden emot marken och så ser du på folks skor när de promenerar förbi.

En sådan vinkel fick jag och så fick jag en damsko... en brun damsko som tillhörde en lite äldre dam, inte den äldsta sorten, inte heller en chic dam men en som är lite mån om sitt utseende men också om att vara bekväm.

Precis vid mig kliver hon ur skon, dvs bakkappan ger lite vika och jag ser hennes fot, damstrumpa när hennes häl blottas, en kjol som fladdrar i vinden, en klockad en...
Så går hon vidare.
Bilden följer mig och som eftersom jag får symboler i min medialitet så är jag intresserad av att fundera över tolkningar... Att kliva ur sina skor? Att plötsligt bli "barfota"? Vad betyder det?
Misstag? Ändrad väg? Felsteg?

Min make har berättat om en gammal släkting som gått bort.. Jag undrar om det är hon.
Vill berätta men intuitionen säger mig att jag är fel ut. Det är inte hon. Hon är för långt borta från mig.. Jag har aldrig träffat damen ifråga.
Jag väntar, funderar på mitt ben.. Kan det vara det?

Så Lördag, min mammas dödsdag, kontaktas jag av min hemstad. Min kära kusin är budbäraren.
I Fredags fick min mammas barndomsväninna tillika bästa väninna en stroke och i natt kom döden och hämtade henne. Samma natt som min mor, bara 25 år senare.
Skon passar på foten. Kjolen likaså.

Tårarna rinner över kinderna... En älskvärd, bullrande glad kvinna som borstade mitt hår, som lärde mig laga kola och knäck, som skrattade så glasen sprack och tvättade sitt hår med miljövänlig grönsåpa innan någon kunde stava "miljöfundamentalist".
En kvinna som höll i auktioner för kyrkan och de som behövde hjälp, som aldrig höll inne med goda råd.

Mest av allt minns jag när hon mötte mig, i parken, efter min student marsch med ett vackert paraply gjort av blommor. Hon hade lovat min mamma! Ett löfte att ära och hålla... Jag skulle inte känna mig ensam på min stora dag.

Tack B för delaktigheten i mitt liv! Jag hoppas övergången var smidig... Att mamma mötte dig vid grinden eller kanske redan vid sängen, det håller jag för självklart!
Ha en fantastisk återförening! I min tanke och hjärta. KRAM

En flykt i tiden.

00.10..... 00.11... Jag tittar på klockan. Lyssnar på familjens andetag, de håller på att somna trots att vi alla just lagt oss. Fredags kväll... Vardagskväll, det tar sin tull. 

Själv är jag pin klarvaken, helt stilla, upptagen med mina minnen. 
18/8 har kommit, i år igen men denna 18/8 känns lite extra... 
För 25 år sedan satt jag i detta nu i en Röd Ford Taunus som i hög hastighet tog sig fram genom spöregnet, eller kanske stod jag redan och febrilt ringde på klockan utanför en akut mottagning som tog evigheters evigheter på sig att öppna. 

Sen sprang jag omkull en sjuksköterska, hoppade över moppen till en nattstäderska, jagade genom en stängd sjukhusreception med min far, den gamla 100 meters löparen hack i häl. 
Han hade inte en chans!  De fyra trapporna tog jag med dubbla steg, slet upp dörren till avdelningen..
00.20.32 på natten den 18/8 1987. 

En vänlig läkare med ett milt ansikte lade sin hand på min arm och viskade försiktigt: 
"Jag är ledsen, ni är 4 och en halv minut för sena.. Döden inträdde 00.17". De jävla minuterna utanför en underbemannad akutmottagning hindrade mig från att vara hos min mor när hon andades ut... Så kände jag då! 
Valet var nog självklart! Hur lämnar man sitt barn och sin man om de sitter där och håller en fast?

Jag ser på klockan i mitt sovrum.. 00.17... 25 år sedan älskade mamma. 
Du är nära mig, närmare nu än någonsin och idag har jag talat om dig, talat om dig med en vän, diskuterat allt det gav mig. 
I backspegeln är de flesta stunder klarare... 

Graverat i mitt minne är ditt fridfulla ansikte, vacker och lugn och den underbara sjuksköterskan hade öppnat ditt sovrumsfönster. Jag höll din ena hand, pappa höll din andra även i döden skulle du medla mellan oss, kommunicera och förklara. Vi fick lov att klara oss på egen hand nu. 
Det blev inte helt lätt... 

00.20.. 00.21... Jag är där!! Jag släpper taget! 
Jag älskar dig, underbara, ljuva mamma! Du är inte i det ögonblicket, du är här med mig. 
Dina varma händer stoppar om mig, jag ler inombords!

Godnatt världen! Imorgon är en annan dag!
Idag är en annan dag! 
NAMASTE!

Blicka inåt!

"Jag kunde aldrig få henne att älska mig.."viskade hon i telefonen och jag kunde höra hur tårarna föll tung. En historia jag hört förut, ett livsöde jag känner väl, en kämpande, modig själ!
Nu hade "hjulet" alltså äntligen stannat. Döden har kommit, som befriaren och frälsaren och i dess kölvatten, sorgen, förtvivlan och avslutet.

"Det enda val jag hade var att välja att inte vandra den vägen som hon vandrade, att bli heroinist, att framleva mina dagar som drogmissbrukare.  Så, jag valde livet.. Jag valde att leva trots att hon aldrig ens kunde se på mig.." nya gråt attacker.
Jag nickar stilla, fast jag pratar i telefon. Vet hur hon haft det med sin mamma.. sin mamma av alla människor.
"Ja, du valde livet! Du vågade välja EN VÄG som var din egen!  Du är så stark, hjärtat, stark och modig och det är okej att känna, okej att vara i sorgen!"

"Fast... Du.. tycker du verkligen det?  Jag kunde ju inte rädda henne!! Jag kunde aldrig rädda he..."
Rösten försvinner in i gråten och jag själv känner halsen snöra sig samman.
Detta är även min trigger!! I många år sa jag just detta till mig själv, om min egen mor, om cancern, om alla böner till mina hjälpare, till "högre makter".
Ingen räddade henne åt mig. Själv kunde jag inte påverka... Det ledde till år av förakt inför mitt eget tillkortakommande. År av att se bort från min guide och hans varsamma händer.

"Älskade, söta fina K, du VAR ETT BARN! Du var hennes barn och ÄVEN sen du blev vuxen så är det och har aldrig varit ditt ansvar!! Du var ett offer! Ett offer för någon annans val...! Hon tog droger långt innan du kom in i bilden och hon var redan beroende. Bara hon själv kunde ha ändrat på det!"
Jag tiger stilla. Gäller även detta för någon som får cancer? Är man som barn ett offer då med?
Min mamma dolde aldrig sin kärlek för mig, min mamma valde aldrig men å andra sidan, hon kunde heller aldrig välja bort. Fightas, javisst, och det gjorde hon, helt till det bittra slutet.

Jag ser K framför mig, ser hennes överlevnads taktik, att vara framgångsrik, att vara kapabel, att vara varm, kärleksfull och omtänksam men också, att döva sin tomhet med mat. Att alltid se på sig själv som "den som är utan ursprung".  En andlig familj har hon, som hon älskar och vårdar och som fyller henne. Men ibland gör det gamla ont!

"Tack, gumman! Du ser igenom mig.. Du känner mig så gott!"
"Varsågod! Delvis är det väl så.. Som man känner sig själv, känner man andra!"
"Jag skall pröva att begrava min skuld tillsammans med henne! Släppa mig själv fri och se vad som händer... Hur låter det?"
Jag ler! "Det låter som en utmärkt idé! Jag glädjer mig till att se vart du landar!"

Mitt i mötet fick jag till ett möte med mitt gamla sår.. Jag fick det kollat och insåg nog att det sticker lite men blöder inte mer.
Det finns fortsatt en undran över varför. Svaret väntar på en plats dit jag kommer när min resa är över så jag får ge min otålighet på båten tills vidare.
Jag är inte färdig än! 

KRAM och PUSS

Begränsningarnas rike, eller?

I dagens informations samhälle börjar man räkna med att alla hittar allt, kan allt och framförallt, kan ta redan på allt hela tiden!
Internet tjänar oss med både tillförlitliga och mycket otillförlitliga uppgifter men hur det än är, även det går ju att kolla i verkligheten.

Då jag själv började känna av begränsningarna av att ha gips t ex en sådan enkel sak som att duscha var det nätet jag/vi vände oss till.
Plastpåsar, vattentät tape, hålla benet utanför... Kan någon förklara den för mig som har gips nästan till knäet och två duschväggar?? Funkar inte, inte nåt av det och ändå är det det folk ältar på nätet.

Mammor frågar om hur de skall tvätta sina barn med gips på sina små extremiteter, folk som klagar över våta gips och förlorade sommar. Läste de allt eller??

Det finns egentligen inga begränsningar, bara de som vi sätter för oss själva i vårt huvud och de som fantasin sålunda skapar för oss.
Lite letande längre ned, ett besök på närmaste apotek och vips...
En underbar påse, gjord för ändamålet och för, lyssna nu (!), SIMMNING MED GIPS!

Den kostar precis över 200 norska kronor MEN kan återanvändas hur många gånger som helst och jag har duschat intensivt med den. Glädjer mig som ett barn till att dra med barnen och simma med den!  Det är frihet! En speciell sorts frihet för den som inte kan konditionsträna på något annat sätt nu.

I detta fallet är det någon som redan har funnit på den åt mig...
Om inte hade jag fått hitta på något själv. Begränsningarna får vara och skall vara "uppfinningarnas moder"!  Värt att kolla ALLT är det då sannolikheten att någon har har tänkt på det förut är stor!

Glädjen bor i en liten "påse" just nu..
Jag hoppas du hittar något som löser upp "din begränsning", ljuvligt att se dammarna brista!
KRAM

Mina supersköna idoler!

På grund av allt som sker är det lite tungt för dagen...
Känner mig rätt låst, rätt bunden till stolar, kryckor, bord, huset, bilen, ja, faktiskt allt man kan stödja sig på, sitta i etc. Trots att det är temporärt så är inte tålamod mitt starka kort!

I ett desperat försök att lyfta livsandarna säger jag till min stora dotter:
"Snälla gumman, kan inte du påminna mig om de saker jag är bra på? Bara säga det när jag gör det... Behöver lite pepp förstår du.. blablablabla."  Jag förklarar vidare men samtidigt noterar jag hennes förvånade ögon och lite spända mun. Vad är problemet? Vad är det hon inte förstår?
Stannar i min utläggning, ser en sekund på henne och sen frågar jag:
"Söta, vad är problemet? Du ser så förvirrad ut.."
"MEEN mamma... Du är ju så bra på allt!"

Hjärtat slår ett dubbelslag!! Inte helt sant såklart men jag njuter av att känna att jag är viktig för mina älsklingar, mina fina barn. Känns viktigt att min elva åring fortfarande anser att jag gör saker bra, att jag är värd att se upp till. Vi vet alla hur det kan gå med mammor, pappor och annat löst folk i den åldern. ;-))

Jag är stolt över mina tjejer! Det har jag skrivit om förut och jag är glad att det är ömsesidigt.

Den lilla överöser mig med pussar och viskar i mitt öra:
"Mammmmaa, du är min bästa vän! Jag elskkkar dig!"
Det värmer... Det värmer att vilja vara nära, att få tanka.. de fyller mig och lagar mig, helar mig på sina egna sätt.
Varma mjuka händer berör mitt gips, frågor om sakers tillstånd.
Känner mig tacksam över att det inte är permanent och jösses vad jag glädjer mig till rehab och att få träna foten igen.. Då blir det mera konkret!

Tills dess njuter jag i famnen på mina supersköna idoler, mina fina barn!
Se efter idoler i alla former, ibland får man nämligen se nedåt.. rent fysiskt!
KRAM

 

Världen snabbaste..

Usain St Leo Bolt är född 21 Augusti 1986 i Trelawny, Jamaica och vad är det för speciellt med honom då?
Ja, för alla er som ser på OS så är det inte något okänt namn, han har smeknamnet "Världens snabbaste man" eftersom han redan vunnit 100 meter och sprungit sig till final på 200.

Han har toppat världseliten så länge redan att jag inte ens vågar mig på att skriva hur länge med risk för att ta fel och vi ser honom nästan dagligen på TV, i reklamen för VISA där han springer ett gatlopp emot en fuskande startman.. Med leendet i mungipan.

Det är så vi lärt oss att se Usain Bolt, med ett leende, med en rytm i höftmusklerna, med en beröring till närmaste man.  Han TAR på sin omgivning! Klappar journalister, snackar med publiken, skriver massor av autografer, medverkar i shower och på TV och står i bjärt kontrast till många andra idrottsmän.

Jag har själv mött Stefan Holm många gånger på Ica Maxi i Karlstad runt kl 8, med skrämda, klickande ögon på jakt efter ev bakteriekällor i form av andra shoppare och med torkservetterna i högsta hugg. Han har själv berättat om hur han undvek biobesök, satte journalisterna i motvind, tryckte på hissknapparna med armbågen, bara för att slippa få i sig bakterier och virus.
Gott nog men funkar det? Behövs det?

Igår såg jag första artikeln om det... Blev lite glad, det medges, NU skulle någon ge sig ut i detta träsket, nu vågar någon skriva om individualitet..
NIX! Artikeln kom att handla om att Usain Bolts korta 100 och 200 meters lopp inte kräver samma uthållighet och nivå på prestationerna som t ex maratonlöparen.
Okej, jag ger dem en gnutta sanning i deras antaganden MEN samtidigt undrar jag stilla -
sprungit 100 meter någon gång i full fart? Sprungit 100 meter, sex eller sju gånger i hög fart på kort tid?

Och om detta nu är "världens enklaste olympiska medalj" varför blir då så många av dem så kända och varför gör vi inte alla det?
Så, nu hörde du... Ut och löpträna i trädgården, klar för Rio i ett nafs. Herregud, du har ju fyra år på dig. Vad gör väl en och annan förkylning då..

Jösses!! I min värld är det så självklart, Usain Bolt lever såsom Usain måste göra. Han är den han är! Följer sina impulser, lever ut sin personlighet och tar det som det kommer.
Det ger honom kraft, energi och liv och det gör honom motståndskraftig.
Detta är min tro!

Hur Stefan Holm egentligen är vet jag inte..Modig som ett lejon i hjärtat, det tror jag men jag tror inte man alltid kan leva i rädsla heller. Det tömmer en..
Har inte alla svaren, har aldrig utgett mig för det heller men jag tror att det är viktigt att leva nära sig själv och ära det man är.

"Förändring i medvetenhet kommer också alltid att ge förändring på ditt fysiska plan!"
Med eller mot din vilja och ditt medvetande.. 

Ha en fin dag! KRAM

Sjukt less.

Idag är en rätt "neutral dag" då jag ser på livet liksom utifrån...

Besök på sjukhuset ger en sorts perspektiv.
Man tycker synd om sig själv när man kommer dit, får besked som man inte vill ha, allt tar tid och man känner sig mest som ett får i ett bås.
Samtidigt samtalar man med medpatienter, får historier till livs som gör att man inser hur otroligt lyckligt lottad man själv är med sin egen "lilla skada".
Tre månader får jag räkna med, plus minus någon vecka innan min fot är helt på banan.

Det bor en massa tårar i mitt hjärta och jag har fortsatt inte helt tagit in hela omfånget och det som skall läras står ännu på bordet och väntar på att jag skall upptäcka det.
Jag ger mig inte! Men jag är lite less..

Kanske hade foten och de försvunna målen varit lättare att hantera om annat föll på plats.
Upplevde i sommar TRE dagar av något jag inte mött på på länge, något jag saknat och så föll det bort igen.
När jag frågade om vart det tog vägen möttes jag av blanka ansikten, förvånade ögon - vaddå?
Det var ju bara min "uppfattning" som hade lett till att jag såg, upplevde något annat.

Ja, det är klart att det bidrar. Min uppfattning alltså...
MEN det är inte allt. Jag vet att något förändrades, att något gammalt lades till eller vad det kanske nåt nytt?  En extra krydda! En smak av något jag behöver och så, vips, borta igen.

Saknade efter det man smakat på IGEN som man inte fått på ett tag, ja, den blir bara ändå större då smaken har varit i munnen nyligen, faktiskt alldeles nyss.
Jag tvivlar på att den kommer tillbaka.. Jag tror inte intresset att återskapa den finns längre och det gör mig ledsen. Viljan att "baka kaka" för min skull finns inte. Trist, ledsamt och det gör att jag känner mig riktigt less idag.

Vänder ansiktet emot solen och vinden istället.. Låter de tvätta mig ren.
De kommer andra som vill dela med mig, som vill smaka samma smaker som jag men det tar tid, tid och kraft och just nu har jag varken eller.

Tillåtelse att vara en stund.. Vara i tystnaden, saknaden...
Med blicken framåt. Namaste.

Sin egen historia

Närmast sig själv.. Ja, det är man alltid, oavsett hur ego det låter.
Vi bygger vår värld av våra egna byggstenar, stenar vi väljer och stenar vi får kastade till oss av universum, ödet och det omkring oss.
Naturligtvis kan vi diskutera hur många av de stenar som kastas till oss som också är valda av oss själva men det var inte min fundering idag.

De stenar som vi själv bygger av är en del av det vi visar av oss själva, vi samtalar om våra erfarenheter, vad som har hänt på slutet, vi lär av andra på det viset och vi definierar oss själva emot andra samtidigt. Kort sagt, så skapas vår identitet.

Jag hade en lärare en gång som var djupt älskad av alla sina elever, faktiskt nästan avgudad och när jag frågade mina medsystrar och bröder varför just hon var bäst så fick jag ofta svaret - "Hon ser mig!
Något jag själv kunde skriva under på efter mitt först möte med henne, jag var nämligen euforisk.
Hon var underbar!
Året gick och så under en fest kom det sig, mest av en slump, att jag råkade vara i hennes närhet länge och mycket och det var då jag insåg vad hon gjorde - hon fick alla att tala om sig själva!

Hon ställde frågor om personen ifråga, lät dem berätta, ställde följdfrågor, följde upp och naturligtvis, kom ihåg vad som sas förra gången.
Som åskådare kändes de som om hon satte en spotlight på personen, lät dem visa upp sig för sig själva, bli synliga och så gick de därifrån och tyckte "hon var fantastisk".

Det är VIKTIGT för oss människor att få berätta vår egen historia.
Att få komma hem och berätta om semestern, berätta om det roliga vi gjort, sett, upplevt och inte bemötas med "Jo, det låter trevligt men vet du vad JAG HAR GJORT..." eller "Ja,ja,ja, när vi var där, där där ni var såååå..."
Varje historia är unik! Varje människas upplevelse likaså.
Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg!

De allra flesta upplevelser landar bättre inom oss om vi får dela dem.
Så, vill du ha nya "bästa vänner"?  Vill du visa någon att du verkligen bryr dig om dem?
Dela deras historia, låt dem utveckla, berätta, måla. Har de rest? Ta fram en kartbok, kolla in platserna, fråga om bad, restauranger och uteliv eller vad det nu måtte vara.
Behandla dem som designervara och chansen är - du får det tillbaka!

Plus.. extra bonus.. Du kanske lär dig något och har trevligt på kuppen!
Win, win! LYCKA TILL! KRAM

Ljudet av ett "knäck"!

Hjärtat hamrade hårt, den välbekanta rysningen i nacke och skuldror när pulsen går upp och smakar på max och jag släpper taget, stannar på backens krön och andas...
Den kalla, syremättade fjälluften fyller mina lungor och jag börjar sakta promenera ner för backen igen medan hjärtat finner tillbaka till nästan normal rytm.
Min sjätte långa intervall uppför denna fjällsida, nu får det räcka, nu är det bra!

En gryende känsla i kroppen.. Kanske ändå.. Kanske ändå att det börjar betala sig denna träningen.
Hämtar hunden som jag bundit vid ett rastbord och så tar jag sikte på dagens sista mål, utkiksplatsen och därifrån skall jag sen ta trapporna hem.
Detta är nya marker för mig, har aldrig sprungit här tidigare utan letat ut rundan via karta, via andra löpares rekommendationer och jag glädjer mig. Här är fint!  Jag ser havet, de höga fjälltopparna som har snö året runt och luften är hög och klar.
Stannar igen, tar en bild till träningskompisen tillika bästa väninnan, får iväg den på appen och så börjar jag löpa igen.

Kallar på hunden..Komsi, komsi, öka takten nu! Han har surnat... Vill gärna gå och snusa men lite lock höjer hans tempo.
Mitt i skogen, korsande stigar, jag läser snabbt, processar snabbt - okej, där kan man ta sig ner till hus, bara 200 meter men dit skall ju inte jag. Jag skall till Fjellstua, jag skall hem. 2 km kvar.
Komsi, komsi lille vovven.
Två snabba steg, tempo ökning... Mitt på stigen.. Inte en gren i närheten, inte en sten, bara mjuka barr, skogens egen matta. Jag känner hur jag landar på fotens utsida, ankeln viker sig, fullt tryck av kroppen i god hastighet och det är då jag hör det - ljudet.
Låter som en gammal, relativt grov gren som bryts över någons knä - SNAAAPPP!

När jag landar på andra foten känner jag skräcken fyller mig.. Ljudet fyllde mig.
Jag hör mig själv säga: "Aaaoojjj, AAAjjjj, faan, faan..!"
Så känner jag in.. Det gör inte direkt ont. Har reagerat på att det känns "konstigt" därinne, inte ont, konstigt.
Drar ner strumpan, ser ankeln, ser en inbuktning mitt i densamma, stor nog att lägga min tumme i, känner att det pulserar.

Den iskalla logiken sätter in.. Något är fel.
Bokens text, lärarens ord, kunskapen tar över. Trauma, skada... Tidsrymd att vinka på 2-3 minuter innan risken finns att jag är orörlig.  Vänder direkt, går emot det välsignade vägkrysset, radarn inställd på att finna en bilväg. Brutet. Inom mig vet jag att det är brutet.. Jag hörde knäcket, jag hörde när fibula brast under kroppens tryck.

Fipplar med telefonen, svårt att se, svett och rädsla, hittar makens nummer.. Inget svar. De sover... Ringer igen.. Letar efter nya nummer. Maken ringer tillbaka. Förklarar - hjälp, NU!
Han känner platsen, han reagerar på instinkt, två minuter samtal, sen tystnaden igen.
Är i min fot.. Känner svullnaden tillta. Vet att loppen, sommarens efterlängtade utmaningar nu seglade ut genom fönstret. Ser dem fara...
De två utmaningarna jag redan gjort är inte förgäves, de kan de aldrig men hela Halvklassikern rök nu! Sorg...

Några timmar senare lägger en snäll doktor i ortopedi sin vänliga hand på min svullna ankel.
Hans ögon ler, hans mun likaså då han stillar min oro. Fibula brott. Ett av de vanligaste för de som tränar, kan hända vem som helst, inget märkligt, läker rätt fort 6-8 veckor.
Han ler när han milt säger: "Du är inte unik på det sättet!"

Helt ovetande om att jag lever på den kommentaren hela dagen! Törstig efter tröst känns det gott att veta att jag inte är ensam, törstig efter tröst känns det gott att veta att någon påpekar att jag är unik! 
Läkningen är igång. Nytt gips och nya turer inom sjukvården på Måndag.
Skall bruka min tid gott och låta meningen segla upp samtidigt som jag tillåter mig en skvätt med tårar över spilld mjölk.  Gör lite ont när drömmar brister! 
KRAM!