Oktobers sista dag.

Jaha.. Så sitter jag här, stirrar ut i mörkret och inser att Oktober har nått sin sista dag.
Knappt har min morbror hunnit komma med sina dystra kommentarer om den annalkande vintern och mörkret förrän jag hurtigt kan utropa:
"Jamen, snart vänder det!! Snart blir det ljusare tider..."
I detta nu väljer jag att aktivt förtränga att han då alltid har hög med ojanden, diverse negativa utlåtande om allt som "kan hända" innan björken står i grön skrud igen och bara fokuserar på att vinterns "höjdpunkt" närmar sig med stormsteg.

Mitt personliga pusslande denna höst handlar om att få tiden att räcka till och att konstant slita med känslan av att jag gör allt till h älften, inte fullt ut, inte så bra som det går utan just, till hälften.
"Till hälften och bra nog ÄR bra nog!" uttalade min förvirrade kamrat igår och gav mig ett lustigt ögonkast.
"Ja men se på benet.." sa jag och blottade min ankel "den håller till allt nu utom att springa på fryst underlag och asfalt med, den sväller sällan upp men är fortsatt missfärgad. Till hälften rehabiliterad liksom.. Duger det?"
"Åh, herregud..."stönade min vän och gick iväg för att hämta andan.

Min stora dotter har gympa på Tisdagar, på Torsdagar, ja, i vart fall senast på Fredagar är nästa veckas gympa påse packad igen. Är det god nog framförhållning?
Såhär i text ser det löjligt ut. Såklart det är är det naturliga svaret men inom mig inser jag att jag nog helst hade haft det tvättat och torkat samma kväll. Ifall att..

Jag läser till proven. Prövar att ha framförhållning.. Men inser att hjärnan också måste få tid att balansera två ytterligheter - att hinna smälta material MEN samtidigt ha det färsk i minnet.
Svår kombo för någon som sliter med "bra nog ?!?" konceptet.

"Ursäkta, förlåt, rakade inte benen i morse.." mumlar jag på skolan när jag för fyrtioåttonde gången samma timme klär av mig för att bidra till punktundervisningen. Sliter av mig mina svarta sockor och mumlar något om strumpludd... Den Barbie docksliknande skapningen på tjugo och något låter sin hand glida mjuk över mina ben innan hon utbrister:
"Du har så vackra ben. Borde göra reklam för damstrumpor, du." Så glimrar det till i hennes ögon och hon ser pillimarisk ut när hon utbrister: "Dessutom är jag glad att se att tom du har strumpludd!"

"Tom jag har strumpludd..." - jag funderar på den en stund.
Den passar bra in i mina funderingar över "bra nog konceptet" och jag faller till ro med att jag nog, på det stora hela, gör rätt j..la bra ifrån mig!

Mellan "undermålig", läs dålig, riktigt dålig och godkänt är det dryga kilometern, mellan godkänt och "göra rätt bra ifrån sig" är det också ett steg.. Så finns det högre steg men när jag ser upp på stegen så inser jag att jag inte är benägen att gå där i detta nu.
Högre upp på stegen innebär att man måste "fokusera hårdare, vara mera selektiv", mera av en monoman och DET vill inte jag!
Jag har många breda intressen, många saker jag gillar att vara och utforska och då bör "bra nog" få vara just det, bra nog!

Med mig in i November, in i provens och den mörkaste tidens tar jag insikten om att "bra nog" räcker och prövar att smälta den.
Resten får någon annan fixa. En hand på guidens axel..
Nu går vi, wherever the road might lead us..
Live with Passion! KRAM

Ledsen.. alltså...

alltså lever jag i själen.. Om man skall tro "kloka, gamla gubbar" och det skall man väl, i vart fall tills man kan bevisa att de har fel.

"Han har slutat. Det var väl rätt väntat... Han har ju dyslexi, hhmmm, hhhmm och hmmm" säger klasskamraten med det fantastiska intellektet, bockar av ett antal sjukdomar och syndrom och ser ner i boken igen.
Ledsamheten griper till om mitt hjärta samtidigt som ilskan knackar på dörren.

Vad är detta för en värld? Personen i fråga, som har allt dessa har massor av erfarenheter, är en människa med genuin kärlek till mänskligheten och med massor av humor.
Bortvald! Utknuffad.. Till förmån för vad?
Jo, de intellektuellas gäng som sitter på samma bänkrad med mig, som läser 15 timmar i dygnet, kan varenda linje i boken utan och innan men som inte vet hur man skakar hand med en annan människa och ser dem i ansiktet samtidigt.  Vad är det för prioritets ordning?

"Det är väl hennes problem att hon blir ledsen!" säger någon och skjuter ansvaret bort från sig själv.
Förmågan till inlevelse saknas. Känslan av att "om jag ger en tia nu, får jag tusenfallt åter" - det har aldrig passerat medvetandet.

Jag tycker livet är en hård plats att vara på just nu. Känner mig hudlös..
Ledsen på djupet och i hjärtat.
Jag är inte gjord för "var man för sig själv" men jag måste vänja mig, tydligen, antagligen..
Var man och kvinna för sig själv på alla plan.
Få med sig det man behöver för att själv bli uppfylld, klara sin vardag, få alla rätt på provet, trycka ner andra..
Walkover! För mig blir det walkover på sånt.

"When the master sees that the warrior is depressed he says: 

"You are not what you seem to be in these moments of sadness, you are better then that!
Many have left - for reason we will never understand - but you are still here. Why did God carry off all those amazing people and leave you?

By now, millons of people will have given up. They don´t get angry, thy don´t weep, they don´t do anything; they merely wait for the time to pass. They have lost their ability to react.

You, however, are sad. That proves that your soul is still alive!"

Vara tacksam för det lilla... En god påminnelse en dag som denna.
KRAM

Turbulens.

"Bita ihop.. "säger väninna och syftar på hösten och allt som den innehåller.
"Skita i alltsammans" säger en annan och syftar på samma sak.
"Inte låta sig dras neråt och bakåt in i gamla system som är i sin dödsprocesser.." säger en källa med örat emot marken.

Själv vet jag inte. Inte i detta nu.. Hösten är vacker, annorlunda men slitig och sorgsen.
Jag skrev om "Monday blue" men det håller inte längre när vi nått Torsdag.
Det ligger snö och förändring i luften. Mekar dags..

Det är hög tid att laga det som är trasig!
Skingra dimmorna! Vara medveten och ta besluten, de jobbiga och de roliga..
"Du är väl inget fjols heller..." sa de till dottern på skolan idag. Nej, någon idiot är hon INTE.
Inte jag heller..

Vi vänder ryggen emot vinden, mot den inkommande snön, kurar ihop oss och låter den starka kraftiga Yang sidan ta stöten medan vi lindar våra armar om och värmer vår Yin.
Ryggar spänns, käkar, tänder, pannor rynkas, axlar skälver.. Axlar som inte orkar bära mer, som inte vill ta mera kyla, kyla inifrån och utifrån.
"Many things are prevented from entering people's lives because they are too tense to let them in"
sa en klok man en gång.

Jag stoppar mycket redan i grinden nu.. jag vet det. 
Yang sidan vill inte bära mer nu, Yin vill inte sortera.  Det nya blodet saknas. 
Måste hitta en eld att vila vid, en plats skyddad från vinden att pusta ut och tänka vid. 
En hand att hålla i, en röst att fyllas av..  

Solen går upp igen, där bak dimmornas ridå. Det blir varmare vad det lider...utanför och inuti.
 Oavsett hur det är, hur det går... Live with passion!

Monday blue.

"If I could, I would dare feed your dreams and starv your fears.. 
If I could light the world, we could sit and watch it burn.. We could fall asleep inside the glow.."

Måndag bjuder sin "reality check". 
Vissa saker går inte över, vissa saker bara förändrar sig inte. Det spelar ingen roll hur mycket energi man lägger på dem. Det borde röra på sig, det borde det men igen, det är så mycket som borde...

"Livet handlar om att leva med och i dessa emosjoner.." säger min underbara lärare E medan hon lägger huvudet på sned och fortsätter att tala om vad som sker när, om man stänger av, stänger ner delar av sina känslor. Vad som sker i kroppen, i energierna, i livet i stort...
Allt det där är helt ok. Jag är med på det tåget men min fundering ligger på ett annat plan.
Hur vet man när något "läkt ut" på riktigt?  Eller kanske har man bara "tappat hoppet" och gett upp hela projektet? Vari ligger skillnaden?

"En färdig process har ingen laddning.." säger mitt intellekt och år av terapi arbete.
"Det har inte undantrycka känslor heller!" väser den sårade lilla flickan och i precis i samma ögonblick berättar E om kvinnan som är så snäll och tystlåten att ingen i världen ser henne.
Symptomen visar dock sitt tydliga språk... En vrede av Guds nåde. Ett vitt glödgat hat med sådan kraft att det trycks så långt ner i kitteln att det inte ens är synligt.

Det får mig att önska.. Det får mig att undra.. Kan någon bara sätta en OK stämpel i rumpan på mig när processen är över? När jag släppt taget om det "omöjliga" och gått vidare?
Så jag inte blir stående menar jag.

Ilskan har många bottnar, många ursprung.. Rädsla, sorg, ledsenhet, frustration, ja, många är de som brukar ilska som sköld.
I mina "stagnerade vatten" i mina "borde, borde" känner jag inte längre någon ilska, inte ens frustration, bara en sorts bottenlös sorg och en hel hög med frågetecken.
Är det ett steg i rätt riktning eller fel?

"Ilska är en drivkraft! Ilska för fram mycket bra, ilska färdigställer och frigör energi.." säger T-A hoppfullt. Ajdå, då är jag nog rätt illa ute.. Eller?
"Vi har alla dessa känslorna och emotionerna allesammans" säger E med en nickning

"If I could, take you in.. Feel you deep inside my skin. 
Then I could slip away, with you as a poison in my veins..."
Kanske skulle saker vara annorlunda då.. Jag vet inte.  Det är så lite jag vet för tiden.
Bara att man inte kan hålla fast vid det hopplösa, det oförändliga. 
Hur ont det än gör...

Emotioner och dagar har en sak gemensamt.. De kommer, de går..
De ger oss hinter men de är inte vi, bara något vi upplever.
Namaste!
 

Söndag igen.

"Mamma.. Du må ikke stå opp og gå på jobb. DU MÅ IKKE!"
Det lilla pekfingret hytter i ansiktet på mig och jag borrar in ansiktet i de mjuka, ljusa lockarna.
"Nej, mamma må ikke stå stå opp.."viskar jag försiktigt och känner tårarna tränga på.

Under hela dagen har jag tänkte på tiden, tidens flykt och på vad jag brukar den till...
Många olika kommentarer och händelser ledde till dessa mina reflektioner och sittandes där med guldklimpen i famnen så känns det än mer påtagligt.

Filmen "Efter bröllopet" med Mads Mikkelsen(mycket sevärd) påminde mig först..
Så en roligt kommentar av en norsk "superstjärna" Elling i en tokrolig komedi med samma namn.
Han samtalar med en man som säger:
"Vi lever bara en gång.. vet du, Elling!"
"Mmmmm, förhoppningsvis! Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig.."

Den kommentaren har skapat ett leende på mina läppar under dagen. Vem vill leva fler gånger än en och varför?  Vad är viktigt?
Mitt liv i detta nu påminner om en flätat matta, ja, inte för att det är något unikt i det. Jag tycker alla har det så, mer eller mindre men det är så jag ser på det.
En bambumatta där det inte finns några kryphål, inga utrymmen och blir det emot förmodan något så tätas det igen på noll sekunder.. Fullt igen!

"En helt okänd kvinna tilltalade mig i hissen idag.."säger maken plötsligt och så berättar han historien om kvinnan som ser lilla Selma, börjar berätta om sin egen dotter som inte längre vill hänga med henne, om hur fort tiden går, att han måste ta vara på tiden osv, osv. Hon talar så mycket att hon missar att gå ur hissen på rätt våning och lämnar ett förvånat intryck hos maken..
Jag nickar stumt. My point exactly.

Mattan är där! Fakta! Saker sker - fakta, till och med saker jag inte gillar..
Det enda valet jag egentligen har, som jag ser det, är att vara närvarande i varje steg.
Vara på jobbet när jag är på jobbet, skriva när jag skriver, plugga när jag pluggar..
Veckans melodi har varit just det, att jobba sig från mattans ena del till den andra, fiber för fiber.
Min utvärdering säger att även om det ibland är tråkigt så har det funkat. Det HAR funkat och det har kostat minimalt med extra energi och det känns gott.

"Uregelmessig regelmessighet" sa favoritläraren med ett skratt om en klients puls.
Betyder något i stil med "Oregelbunden regelbundenhet".. Så känns mitt liv.
Livet är i vart fall mitt!  De saker jag valt ligger där.
Dags att njuta en fullspäckad Söndag med världen ljuvaste.. Veckans dessert.

Carpe diem & Live with passion! :-)

 

Mod att tåla..

Vet ni hur lång tid det tog innan jag blev homeopat? Innan jag formulerat vad det var jag skulle bli, gått fel, sprungit på pumpar, gått rätt och nått fram?
10 år! Det tog TIO år från det att jag började mitt sökande tills jag var klar.
Var vägen rak? NEJ! Såg jag alltid vart jag skulle? NEJ! Var det roligt? NEJ, långtifrån alltid.
Gnällde jag? Säkert!

Tålamod är INTE min starka sida. Faktum är att det är min akilleshäl, min svagaste punkt, mitt mest irriterande "hål".
Är det så man är konstruerad så möter man på saker som tar tid överallt, övning ger mästaren och hur man än vrider och vänder på det, det är övningen man saknar efteråt.
För att citera den underbara Karin Boye, som verkligen visste vad hon talade hon, bisexuell i en tid där det var helt otänkbart, ja, tom ett brott. Vilket val hade hon? Annat än att vänta, vänta på att tiden vänder, att tiden skulle bli på hennes..

"Den mättade dagen den är aldrig störst, 
Den bästa dagen är en dag av törst!
Nog finns det mål och mening i vår färd - 
men det är vägen som är mödan värd!"

Just i detta nu känner jag mig ordentligt förbannad på stressen i min omgivning att "nå fram" till vissa saker.. Få vissa saker gjorda!
Varför då? undrar jag stilla.
"För att det blir så mycket bättre då, för att jag mår så mycket bättre då, för då..."
Ursäkterna är tusen och en till att det tillståndet som ligger bortom hörnet är bättre än det de har just nu! På vägen trampar de ner blommorna i sin "inre hage", påför sig själva mera smärta, gör om samma misstag igen... och allt det är vore egentligen ok. Om de höll det för sig själva..

Men det klagas, beklagas och stressas ännu mer tills pannan är blodig, kroppen är ännu sjukare, psyket ännu mera förvirrat och Qi är slut. Vad skall stoppa dem?
Mod att tåla...
Mod att vänta..
Mod att stilla sitta kvar med den brustna koppen i handen en stund..

Själv bär jag inte ut deras sopor längre, inte heller städar jag deras smutsiga golv..
Från och med nu får de beställa tid på kliniken som alla andra, om de vill ha min hjälp så får jag i vart fall energi i form av pengar för mitt eviga stöttande.

Jag håller mitt på min kant. Håller och vårdar i min kantstötta "kopp"..
Tillåter livet att i större grad bjuda in mig till upplevelsen istället för att försöka kontrollera det okontrollerbara. En god träning i att bli "vuxen", god träning i tillit och tålamod.

Målen finns kvar. De hägrar, jag vet att jag kommer dit och jag glädjer mig till att se vad vägen innebär. Överraskningar är ju kul.
Ha en god kväll! Vad den än innebär...
KRAM





 

"Finns det någon människa du skulle vilja va? 
Den frågan ställde jag men fick inget svar. Mitt högsta önskan är att vara mig själv, 
det borde vara enkelt, det borde vara självklart.." Uno Svenningsson.

Mitt i stressen stannar jag upp.. Ser emot himlen och mellan alla de tunga regnmolnen, det har regnat sen igår kväll, bryter ljuset igenom. Magiskt, ljusblått, fullt och klart.
Automatiskt saktar jag stegen, andas in, ser de små duttarna av klarblå himmel som skiner fram -
Yes, så skall en slipsten dras!

"Hard times come and hard times go, hard times come and hard times go, just to come again.."
sjunger den aldrig tvivlande Springsteen (Trodde vi, ja! ;-) Eller gjorde vi?)
Jag är gammal nog att veta att tuffa tider kommer tillbaka, igen, senare men just nu njuter jag av att jag tråcklat mig igenom det som varit tuffare än tufft för denna gången.
Steg har jag tagit för att inte längre vara mittemellan.

Slutat vårda de som inte vill bli vårdade men jag känner fortfarande med dem.
Lärt att värna mig. Fråga om det jag inte förstår.. Stå upp och be om förändring där det går, vänta på reaktion och om reaktion kommer, gott så. Uteblir den? Ja, då upprepar jag EN gång.
Därefter.. Finna en väg att göra det annorlunda.

Perfekt är jag inte, kommer aldrig att sträva efter.
Just nu, just idag vill jag bara vara mig! Min högsta önskan är idag - att vara mig själv!
Lust och firande! Ljusblåa duttar på min himmel..
Dags att se hur det går om hörnet, jag glädjer mig!

I djupaste tacksamhet... Namaste!

Erfarenhetens mognad.

"Se dig för när du öppnar bildörren! Akta dig då du kliver rätt ut i trafiken.. 
Håll dig nära bilkroppen... Se i spegeln...FÖRST, innan du kliver ut! Hör du mig?"
De blåaste ögonen naglade mig, orden upprepades, upprepade och upprepade.

Han var rädd om mig, pappa, och skötte jag mig inte så fick jag inte följa med till jobbet längre.
Jag älskade att vara på min pappas jobb när jag var liten.. Stora maskiner, snöplogar, grävmaskiner, bilar, bullriga gubbar.

Att pressa snö bort från vägen i 90 km i timmen, att se pappa lätt som en plätt skotta rent den största korsningen eller åka "surfingbräda" mellan brunnarna i avloppssystemen och filma. Jo, det är sant!

I Fredags och igår insåg jag att jag lärde mig nåt då, de gångerna mellan 5 - 11 år.
Jag lärde mig att smälta in bland gubbarna så flicka jag var, lärde mig att lyssna, observera, lära och inte "sticka ut" utan tålmodigt vänta på min chans. Den kom alltid.
Pappa gav mig gåvan att kunna göra vad som helst, min pappa, "allkonstnären".

Vi hade våra teman, våra ändlösa gräl, vår stora "split", så fruktansvärt olika och så mycket vi inte förstod av varandra och inte kunde prata om. Kommunikation var inte min fars ledord direkt.
Det var inte hans fel, jag vet, man kan inte ge det man inte fått men jag tyckte nog alltid att han borde försökt, för min skull, för vår skull.

Vad jag insett först som vuxen är att pappa gav mig något annat, praktisk kunskap och det har jag skrivit om förr men igår påmindes jag igen och för det vill jag uttrycka min tacksamhet.
Jag uppskattar gubbar som står i gropen och skottar sand runt grävmaskinen i Oktober, för att du och jag skall få vatten när rören gått sönder.  Deras händer är spruckna av kyla och vatten.. Det går nämligen inte att linda rör tape och linfett med handskar på.  De gör ett service yrke, såsom så många andra och tacken de får är folk som skäller runt gropen och undrar när de skall bli färdiga.

Igår parkerade jag postbilen på "fel sida vägen", det måste jag ibland..
Automatiskt drar jag i handbromsen, ser på posten, ser i backspegeln, kollar bakåt innan jag smiter ut runt bilkroppen.. Kastar i lådan.. "Se dig för, akta bilarna! Tänk efter INNAN.. Var alert. Det händer fort.." Tvärnit!  Pappa..
I ryggmärgen sitter alla de rörelserna, liksom bilkörningen.

Jag satte mig i bilen och begrundade en sekund medan jag såg på de först flingorna som singlade ner.
Tack Far! Tacksamheten väller upp. Ditt arv är annorlunda men jag har fattat nu. Sen som jag är..
Ditt arv kommer att ta mig genom vintern, på glashala, ny plogade vägar - det tror jag iallafall.
När jag kommer tillbaka till garaget smyger jag in bilen i den mycket trånga fickan, brukar dina kunskaper om backning.. Du som backade lastbilar med släp genom portar där ingen annan kom in.

Tommy, den gamla, den sura står utanför och ler.
"Du har fattat du, jenta." säger han med tummen upp. Jag ler tillbaka.
Skriver körjournal.. Hör du, pappa? Skriver körjournal!  Lite stolt över mig?

Idag skall jag ta mina tjejer, min man och åka och simma. Treåringen tar sig runt själv, nära att simma redan nu. Du skulle ha svämmat över av stolthet.
Varje tag jag tar i bassängen idag har jag också fått av dig. Ditt enträgna envisa lärande..
Dina många Lördagar med mig på badhuset. Jag ser, Far, jag ser!

LIVE with passion! Energin ligger fri att hämta därute!
Njut din Söndag!

Andlighetens tidevarv..

Nu händer det!! Ja, faktiskt.. Detta året händer det.
Alla har läst om Maya kalendern, yvats och ojats. Ja, som du ser på mina kommentarer så tycker jag det är "lite töntigt"!! Det är sagt förut och undrar du så ring så skall jag förklara vad jag anser.

Orkar du inte det eller vet vart jag står så ta en titt runt dig!
Se på alla som sliter nu! Utmaningar, sjukdomar, rastlöshet och avsaknad av kärlek, tillit och närvaro.  Den feminina energin, Yin energier kräver nu sin lön och lösen efter år av tystnad.

Vi KAN INTE leva kvar på moder jord om inte alla elementen är på plats!
Vi kan inte få leva kvar om inte vi är på plats och därför utmanas vi, ställs emot väggen där vi är som sårbarast - bara då kommer växandet.
"I motvind lyfter draken.."

Trots att jag vetat detta i år, trots att jag hört det sägas så är inget såsom erfarenheten av det, större, djupare och intensivare än jag än kunnat drömma. Mycket skall avslöjas och mycket skall upp till ytan och detta sker på alla plan, inte minst inom oss själva.
De första veckorna i allas våra liv går åt till att ta reda på om vi kan få våra grundbehov tillgodosedda, nämligen mat och kärlek. Senare i livet kommer detta alltid att följa oss, antingen som rädslan för att bli avvisad (kärlek) eller rädslan för att inte kunna stå på egna ben (ekonomi/vad er meningen med mig).
Dessa teman exploderar nu med full kraft.. runt om.. i ansiktet på de flesta... och i grund och botten kan allt "kokas ner till dessa två" (nåja, nästan) och det känns som avgrunden öppnar sig.
Rädslan för att dö dyker också upp såsom i många andra processer.

Nej, det är inte du som måste dö men delar av dig! De som inte längre tjänar dig..
Släpp kontrollen. Lättare sagt än gjort men pröva!
Släpp lite åt gången och låt tilliten ta över. Tilliten är det enda kända motgiftet emot denna djupa plåga. Det är i tillit som du kan se din inre verktygslåda, som du ger dig själv tid att tänka till och det är utifrån tilliten du måste agera för att hamna rätt och inte handla i fruktan.

Genom tilliten vågar du också se på vad du önskar ut av livet, vilka situationer du vill vara i och vad som ger energi och ANVÄND DIN TID PÅ DET!
Ofta består våra funderingar av problem lösningar och funderingar runt det sin tar energi, det som är farligt, jobbigt, dåligt och som måste lösas.
Kan vi inte istället vända på det? På så sätt skapas ju nya energi cirklar...

Minns du bara en sak av denna blogg låt det vara - Leva i tillit!

Vill du ta med en affirmation:
"Jag lovar låta glädjen över att lyckas vara större än fruktan för att misslyckas!"

Känner du igen delar av det skrivna? Hört det förr?
Kanske kommer det inifrån dig? Kanske från mig? 
Kanske från Gro Helen som skriver mycket inlägg för tiden och som berör mig... 
Vill du ha mer positiv input? Gå ut och leta efter "Sjaman på høye hæler" av  Gro-Helen Tørum.
Njut den! Stay strong! 

Att vända på en stek!

Imorse vaknade jag väl medveten om att jag ville vara någon annanstans..
Händer inte sådär jätte ofta MEN det händer och just idag ville jag vara i Stockholm.
Bok release fest för en god vän! Möte med bästa väninnan.. Stockholms energi.. Hemma luft..
Middag tillsammans med glada själar..
Det är dock inte möjligt i detta nu! Många käppar, litet hjul.
Liten tuva, stort lass...

Med tårarna brännande bestämmer jag mig för att börja dagen såsom jag alltid rådgör andra
att göra, börja dagen med att fylla på!
Ja, jag menar inte bara basbehoven.. Jag menar, det där andliga, det där energirika..

Kaffe, frukostfil med tillbehör, macka, juice och skrivandet..
Jag ger mig själv tillåtelse att ta en del av dagen, den viktigaste, till att ägna mig åt det jag älskar mest. Snart far jag genom min kreativa rymd, till en annan frekvens, en annan plats.
Ägnar mig åt det min själ brinner för.

"Studentens lyx" kanske du tänker där du sitter och tänker över din egen morgon, tidiga start.
Ja, kanske.. Men vet du... Denna min lyx var 15 minuter. 15 minuter...
Jag gav mig själv 15 minuter i present och det varade nästan en hel dag!

Väl färdig kände jag att jag hade ställt in min radar, påmint mig själv om vad som var viktigt för mig, tagit tag i ett projekt, ja, ägnat mig åt mål och mening.
Det gjorde mig GLAD! Och glädjen tog jag med mig ut i dagen...
Skrattade på cykeln på väg till dagis med min sköna unge...
Pratade med grannen på bussen. Hjälpte en främling. Hade en bra undervisning.
Njöt en oväntad lunch. Köpte present till min stora dotter...

Intonad. Jag vet inte om det kommer att vara så alla dagar men just idag räddade det mig, det gamla goda rådet - att äta efterrätten först medan man fortsatt har plats i magen!! ;-)
Det roliga först så finns det energi och plats för det tråkiga ändå. Gott, enkelt och KUL!
Dessutom kan underbart vara "kort". 15 minuter kan alla fixa..

Vad vill du lägga dina på?
Namaste!

Äggskalet som krackelerade..

Jag känner hur hela jag sjunker ner i skorna..
Vad är detta? Igår stod vi skuldra emot skuldra, gjorde samma sak, pratade om gemensamma intressen, skrattade och höll igång.  Idag - finns jag alltså inte..
En kort nick, det var vad jag fick.
Tillsammans med den okända kontaktpersonen vänder jag emot nyckelskåpet, garaget och bilen jag skall hämta.
Instruktioner! Lyssnar, tar in, memorera... Så vänder jag näsan emot bilen.

Väl framme.. En hand på min axel..
" Hmmmm... var inte meningen att inte hälsa! Bara blev så.. Har lite svårt med detta med personer i andra miljöer"
"VA?"  Känner mig upphängd, nedsläppt och tappad bakom en vagn. Vad menas?
"Skalet, du vet, skalet jag pratade om igår. Det sitter hårt speciellt när mina världar möts.. Jag har en värld därute i A, en värld här i B. Du passar i A världen och så dyker du upp i B världen. Det blev för mycket.." Vädjande blick men jag hinner inte svara då det fortsätter.

"Skalet skyddar från insyn, skyddar från att jag syns. På insidan liksom bara vibrerar det.. Som gelé.  Massor av tankar, funderingar, känslor men det syns inte.."
Jasså, det! Ja, det pratade vi om igår, G och jag, faktiskt stora delar av dagen efter det att jag uttryckt att jag tyckte att norrmän hade tjockare skal än svenskar.  Det vill säga, att jag måste ställa många flera frågor, jobba mycket "hårdare" för att få en norrman att prata än en svensk.

Vi hade, i vår högst ovetenskapliga undersökning, kommit fram till att sådan är "Ola Nordmann" dvs Svensson i största allmänhet i detta nordiska land.
Det märkliga är att när skalet en gång gått sönder eller man sparkat in grinden, ja, då brukar man ju "vara inne" hos en svensk. Så är det INTE här! Grinden åker upp, skalet limmas så fort man snor på klacken och tar en promenad på en annan åker så när man kommer tillbaka börjar man från noll igen.
Som synes..

Nu var vi alltså där. Vi som genomförde och garvade åt den "egenskap" som vi båda ansåg att just vi inte hade.. Denna med grinden upp igen.
"Unnskyld!" En hundblick, några snabba ögonkast.. "Jag kan backa ut bilen åt dig.. Här är trångt!"
Jag ler och säger att det går bra men han tar ändå nyckeln och fixar det. Står kvar och ser på..
"Ta det du kan idag. Ingen stress! Jag röjer det som blev fel på Måndag..ingen stress!"
"Tack! Vi ses nästa Lördag!"
Balansen återupprättad. 

Några timmar senare funderar jag på just detta när jag står på äldreboendet men en kanelbulle i handen och snackar med Herr H som precis lagat sina första bullar, 82 år gammal.
Han pratar om ensamheten, om svårigheterna att inte ha någon att prata med alls, om att vara ensam.
Vi är nog alla lite ensamma inne i skalet, skalet som kan bli en begränsning om vi låter det men som vi också ibland har gott av att ha! 

Jag gillar inte när jag "spiller" mig själv både här och var till de som inte förtjänar det.
Dock vill jag vara tillgänglig för det och de som jag vill och valt att dela med!
Det är nog tom så att jag vill ha "fler" innanför skalet än jag har i detta nu så kanske var detta en ögon öppnare, en påminnelse på att även jag varit "för selektiv" på fel sätt.

"When the night has been too lonely and the road has been too long, 
and you think that love is only for the lucky and the strong. 
Just remember in the winter, far beneath the bitter snow, 
Lies the seed that with the Sun's love in the spring becomes a 
ROSE!"

 

En social funktion.

"Nej, nej, nej..." han vinkar avvärjande med handen på flera meters avstånd.
"Han har inte firman där längre förstår du.. Han har flyttat kontoret sitt. Till en annan del av staden.. Men han bor här! Han, frun, sonen vid namn F och hunden Max"
Jag stoppar i rörelsen, läser igen, biter mig i underläppen.. "Meeen, alltså, hur vet du det?"
Brett leende och ögonen lyser... Han vet! Han läser på breven, det måste han och sålunda vet han.

Han vet att T sitter i fängelse och han vet varför, för det har grannarna berättat.
Han vet att A flyttat ifrån T och flyttat ihop med S på hh vägen. Det mesta av detta är enkelt.. Det står att läsa i hans listor.
Men han vet också att Fru V från B är tandtekniker, för där går han in och lämnar paket.
Han vet att J, från 2 b betalar sina räkningar via giro fortfarande då han ställer betalningsbrevet löst på postställningen, att hämtas nästa gång han hämtar brev.
Han vet att Fru G läser romantiska noveller då hon beställer dem på nätet och han levererar dem.
Att S har pengaproblem, ja, det vet tom jag då postlådan dag ut och dag in fylls med brev från inkasso och kronofogden.

Det som slår mig mest är ändå... "Vi lever för att leverera" står det på postbilens dörr.
Märkligt nog är det sant! De killarna jag jobbar med har verkligen yrkesstolthet!
De VILL att allt skall fram och gärna fortast möjligt.  De lär sig adresser utantill..
De tar en check i lådor där folk flyttat fast adressändringen har gått ut.  De bär paket fast de inte alltid måste. De ringer på dörrar...

Dessutom... De kollar in på gårdarna. De ser de gamla damerna.. De reagerar om ingen hämtar sin post och de tvekar inte att kolla upp det.
ME LIKE! Me like a lot!
Den post som jag får ta del av påminner mig mycket min barndoms post, lantbrevbäraren med den skillnad att vi inte har med oss pengar, betalar ut, tar emot så gör vi allt inklusive den självpåtagna sociala biten.

Snälla, hjälpsamma och reko.. och jag ser hur folk ler när bilen kommer farande.
Det förstår jag!
Många av dem sliter tungt med sina kroppar, förslitningsskador, väderskador, olyckor.
Ett tungt jobb!  Kanske jag en gång i framtiden kan erbjuda dem goda villkor för behandling, vad vet jag!  Men fram tills dess vill jag bli god på detta jobbet... Hjälpa dem med att göra min del.
Delen i pusslet..

Vill du hjälpa din brevbärare?
Markera din låda/brevinkast med tydligt namn och nummer! Gärna namnet på ALLA som bor där.
Le när du ser honom. Häng ut nåt litet till Jul! Önska honom god semester..
På så sätt får du alltid post.
Klia honom på ryggen och han kliar tillbaka hundrafalt... Jag lovar!

Kram