torsdag 30 maj 2013

Ett neurotiskt..

Han stinker!  Ja, faktiskt, han stinker när han kliver på bussen.
Kläderna är slitna, bortom luggslitna, snarare "sönderfallande", skosnören är bitar av olika färger noga sammanknutna och på huvudet bär han en, tja, en fez tror jag att det är.

Inte bredvid mig, INTE bredvid mig tänker jag irriterad då jag redan är trött, sur, illamående och har massor av fundera över. Vart som helst men INTE bredvid mig!!
Den lilla avvisande tanken brukar funka på vanliga dödliga som då ger mig ett märkligt ögonkast och försvinner någon annanstans för att sätta sig.

Denna farbror är inte som andra. Med ett leende som visar ALLA de brungråa tänderna ler han brett emot mig, frågar med handen och jag nickar och vänder bort huvudet.
Det heter faktisk "kollektiv transport". Jag har inte ensamrätt på platser för att jag mår uuurrkk.
Han makar sig ner med alla sina påsar, inspekterar mig noga, hans blick sticker i mitt sinne.
Sekunderna senare rör sig hans mun..

Min musik överröstar universums alla ljud och för ett ögonblick överväger jag att låta det vara så, sen tar min mera väluppfostrade sida över. Jag tar ut lurarna, ser på honom, rakt in i stålgrå gammelmans ögon.
"Har du sett ett deprimerat träd någon gång?"  en handrörelse ut emot naturen runt oss.
"Va?" Jag undrar om jag hört rätt, om hans brytning förvirrat mig.
Han lutar sig närmare, pekar ut och så vänder han sitt smutsiga pekfinger emot min skuldra och petar till mig " HAR du sett ett deprimerat träd någon gång?"
"Nej!" Jag tänker automatiskt på boken "varför zebror inte får magsår" och dagens första leende sprider sig inom mig. Gubben läser av mig, som en uppslagen bok.

"Har du sett en bekymrad ekorre?"  Nytt flin.
"Nej, faktiskt inte det heller!"  
" Ett neurotiskt, ångestladdad djur?" Han plirar intresserat.
"Nåja, neurotiska djur finns det allt.." funderar jag och undrar varför i all världen jag gett mig in i denna konversation.

"Jajaja, men då är det skapat av människor, neurosen alltså." Han fiskar ut en snorkråka, synar den ingående och fortsätter " Nej, det är allt människan som gått vilse därute. Människan tror hon är klok men hon är galnast av dem alla och klokskapen är sjukdomen!
Människan missar festen! Även klokskap kan gå till överdrift och då blir den sjukdom.. "
"Mmmm.." Jag känner att jag vet att han har rätt. Rätt i detta nu. Rätt gällande mig.

Här sitter jag, på bussen, oroar mig för sådant jag inte kan påverka, funderar på vad som skall hända innan det hänt, jämför scenarion, funderar ut lösningar, irriterar mig och tilliten... Tilliten glömde jag på busshållplatsen.
I mig var det inte klokskapen som tog över... Det var över klokskapen. Tyvärr. Igen.

"Nu skall jag av!" sa gubben och ställde sig upp, gav mig ytterligare ett tandlöst leende.
"Ta av dig skorna när du går av.. Dansa i regnet en stund!"
Så var han borta. Guds lille fyr.. Dagens ängel.

"Jävlar vad han stank!" säger tonåringen bakom mig och flinar åt kompisen medan han viftade med handen.
Ja, stank av SANNINGEN. I vart fall för mig.. Till mig.. I mig..
När jag kliver av bussen rinner tårarna i strida strömmar och jag låter paraplyet vara kvar i säcken.

Live with passion & Blessed be! 




onsdag 29 maj 2013

Mindre Ior, Mera Puh!

"Kan du vara lite mera Puh? Lite snällare med dig själv?" stönade hon och slog sig för pannan.
Nej, vaddå? Berättta! tänkte jag elakt inombords men sa det inte högt ty jag visste att hon hade rätt, hon också.

Jag har berättat om täcket som drar ner sig över hjärnan under tenta tider, om avsaknaden av kreativitet, andrum, smältande av information i detta ämnen som kräver att informationen får mogna, bearbetas, landa.  Jag kvävs under detta täcke. Stelnar. Blir till en spänd ståltråd i väntan på nästa knäpp... oflexibel och trött.
"All work and no play makes Jack a very dull boy!" 

"Åk till havet... Andas! Sitt en stund. Eller kom hit, drick en pilsner på min altan.."
Jag blickar ner i punktboken.. 365 punkter. Få timmar.. Många symptom och däremellan, en grupptenta också. Det är sjukt kort tid till 17 Juni och ändå flera, flera, flera mil bort.
"Jag hinner inte" svarar jag och hör sucken i andra änden, sucken av uppgivenhet och alltför många ställda frågor. 

När jag blir till Ior, ja, då blir jag till en människa som inte kan lyssna inåt, som inte förfogar över min verktygs låda och som måste googla allt.. Så jag inte tar fel.   Ändå blir det fel, titt och tätt och hela tiden, såklart, så självklart!

"Med kroppen emot jorden och blicken blå är jag bortom tanken och orden..
Finns det inget jag måste förstå! Utom att kroppen tung emot vår marken, att himlen är blå och jag är lycklig och stark! 
Med kroppen emot jorden, finns det inget jag måste förstå.."

En liten dos Puh och Oxen inom mig landar i myllan.
Röras och beröras! Jag BEHÖVER röras och beröras! På insidan, på utsidan, på ulnarsidan, på medial sidan, i det känslomässiga centret, i det mentala, i det omedvetna..överallt.
Jag stagnerar, DÖR och tråkas i småbitar när jag inte längre berörs och Ior kryper fram ur sitt hål, beredd att leva utan hus och egen svans i resten av sitt miserabla liv.

Som drabbad av en febersjukdom, eller kanske en envis klåda, letar jag efter ett sätt att plugga delar av detta på och samtidigt känna att det är värt det!
Jag letar efter sätt att vara Puh på, mitt i stress, hets och i min egen jakt på svar.

Min hand arbetar på en rygg samtidigt, jag glömmer bort mig, låter handen leta, jobba, fokuserar på bilderna som strömmar, samtalar, letar svar..
Ögon som betraktar min från rummets mest avlägsna regioner, snabba steg emot mig:
"Det spelar ingen roll vad du hittar på, du healar ändå!" Ögonen som ler emot mig.
Försöker ta in... Puh är framme, Puh är närvarande och då blir det lätt. Och rätt... självklart rätt. 

Ior har sugit kraften ur mig, likt sugröret krymper jag och kvävningsattackerna kommer allt oftare.
De mentala kvävningsattackerna.. MÅSTE UT!
Puh suckar, lufsar efter och undrar vad det skall vara bra för..Allt det goda finns ju här.
Låter pannan sjunka emot ett bröst, suckar tungt, en hand runt min nacke, en puss på huvudets mittpunkt - röras och beröras! 
Drar den mjuka tröjan närmare kroppen och går ut i regnskuren - röras och beröras! 
Lyfter försiktigt syrén blomman av sin gren, inandas dess doft - röras och beröras! 

Mera Puh.. Låta Ior vila. Det blir bättre så i vart fall för mig. 
Live with passion! Dela en burk honung med någon... Blessed be! 
 

 


torsdag 23 maj 2013

Intensitet.

Zen säger: 
" Betrakta alla stora ord och alla läror som dina dödsfiender!
Undvik dem, därför att du måste finna din egen källa. 
Du ska INTE vara en efterföljare, en imitatör. Du måste vara en ursprunglig individ - du måste själv finna din innersta kärna, utan guide, utan handbok.

Det ÄR en mörk natt, men med sökandets intensiva eld är du tvungen att komma till soluppgången. 
Alla som brunnit av sökandets intensiva eld har funnit soluppgången.. "

Visst låter det lätt? ;-)
Nej, det gör det inte! Det är heller inte lätt, långt därifrån men det är attraktivt och denna text kommer i vart fall med ett löfte.
ALLA som brunnit av sökandets eld har funnit soluppgången..

"Har du läst några dåliga böcker i ditt liv?" frågade en nyfiken reporter en mycket klok och beläst man på en norsk radiokanal igår.
"Ja" svarade mannen med eftertryck "det kallas pensum!!"
För dig som inte vet var pensum är, eller valt att förtränga ordet, så är det obligatorisk litteratur vid en utbildning. Den man som uttryckte detta är född 1973 men är redan författare till många böcker, historiker, politiker, debattant och bara genom att se honom inser man att han har minst en räv bakom varje öra.

Process kallas det. Att göra om pensum, annan info, teorier till sin egen blandning. Att finna sin egen stig genom snårskogen utan att glo in på grannen och undra vad som pågår där.
Att finna källan, sin egen inre, smaka på vattnet och bestämma sig helt och fullt för att det ÄR bra nog, kanske tom helt sublimt och så hålla fast vid det!

"Man BEHÖVER INTE baka efter receptet!! Det går bra ändå!" suckar min coach varje gång hon försöker ingjuta mod i mig gällande detta.
Det tar tid. Ting tar tid.. Tålamod tar tid..
Men så sker det, vips, soluppgången står för dörren.

Egna teorier formas. Omvärlden vänder bort huvudet i vanmakt och avsmak.
Världen gillar inte egna tankar, idéer.. Rätta dig och packa dig.
Tyvärr! Loppet är kört. Smaken av den egna källan är ingen annan lik.  Det kan bli ensamt.
Det kan bli tufft. Man ifrågasätter men det kan gå.. Det måste gå.

En intensiv resa av upplevelser och färger genom det egna livet. Fylla det med det egensinniga, personliga och annorlunda INNAN det är dags att ta en exit in i en annan dimension.
Var dig själv! Sök dig själv! När dig själv och bejaka fyraåringen inom dig -
"Jag KAN SJÄLV!".
På så sätt får du nämligen något att ge till andra, något att dela ut och något att värma dig vid när ålderdomens eld falnar och glöder blott..

Live with PASSION! Blessed Be!

lördag 11 maj 2013

Sitter på en dröm!

" Jobba nio till fem, 
Fuck that jag knegar mera.
jag drömmer, jag brinner, jag kokar, jag spinner.
Jag släcker bränder, förlorar och vinner. 
Jag gör det tills det är över, jag gör det till slutet,
om jag är på gränsen. man, jag gör det till stupet..

Aldrig gjort det för medaljer, jag gör det för mitt liv
och om jag faller, jag faller med stil. 
För jag tror på godhet, jag tror på storhet, 
i en framtid där inget verkar troligt... 
För jag sitter på en Dröm, jag släpper aldrig den, 
ända in i kaklet tar dig HELA vägen hem! 

Det är så jag gör det, kör det än. 
Det är så jag gör det, kör det än. 
För jag sitter på en dröm, 
krattar min manege, 
ända in i kaklet för jag vägrar växla ner. 

Jag är driftig på riktigt, på livstid, min insikt.
skickligt och listigt, jag gör det för något viktigt.
Jag gör det för dom som tvivlar, 
jag gör det för dom som vilar.
jag gör det med min inspiration tills den sinar. 

Jag river murar, vänder upp och ner på sterotyper
öppnar upp mig till och med när jag skryter. 
24 timmar runt kompis, dag som natt, fått skit för min ärlighet men 
fuck, det är så världen är.
Fuck allt snack! Nu är det färdiglekt för jag sitter på en dröm, jag släpper aldrig den
ända in i kaklet tar dig hela vägen HEM..
Det är så jag gör det, kör det än... 
Det är så jag gör det, kör det ÄN!!"

"Sitter på en dröm" av Petter. (delar)














 

måndag 6 maj 2013

Like a drifter.

"And here I go again on my own
Going down the only road I've ever known,
Like a drifter I was born to walk alone
An' I've made up my mind,
I ain't wasting no more time..."


Den gamla Whitesnake låten ringer i mina öron, jag skruvar upp ytterligare. 
I hela mitt liv har jag "bakat kakor" utan recept. Det vill säga, gjort saker som andra inte tycker att man, gjort det på det sättet som de aldrig kommit på tanken att göra.
Alien, ufo, annorlunda, miffo, knäppis, förledd, flummig... Många är de ord som haglat runt mig. 

Det har varit slitsamt till tider. Tröttsamt. 
Visst har också jag hittat korta sammanhang där jag känt mig "hemma" där jag kunnat lägga ner huvudet och vila en stund. Där jag kunnat "bryta bröd med andra". Där jag kunnat tala mitt hjärtas språk... Så, uppbrott. Nästa ensamma vandring. 

Längtansfullt ser jag upp på läkaren på affischen på t-banan. Tänk om jag hade valt något "normalt", varit en del i ett sammanhang... Hade det varit enklare då? 
Svaret är NEJ.  Jag har prövat.  Jag passade aldrig in. Hörde inte hemma där heller. 
En sengångare vinner inte hundra meters sprinten!  
En påfågel kommer inte i grått. En delfin har inte ben. 
Man kan inte se bort ifrån vad man är men ibland kan det vara både ensamt och träligt.. 
"Like a drifter.. I was born to walk alone.."

Vägens korsning ligger framför mig. 
Ingen är såsom jag. Ingen har mina förutsättningar och jag måste återigen "baka kaka" utan recept.  
Damma av modet i min ränsel.. Spotta i nävarna och göra jobbet. 
Visst, det kommer att gå! Jag kommer att göra det. Alternativ finns inte...
Like förbannat finns det dagar då det är mindre kul, såsom idag. 

" Because I know what it means
To walk along the lonely street of dreams.." 


Låt inte min depp Måndag fånga dig! Gå ut och lev i passionen. 
Vila ibland, trygg i någon famn ty det är faktiskt också så att: 
Dina tankar är som vatten.. 
Den växtlighet du vattnar kommer att växa sig stark! 
Se till att vattna RÄTT plantor!" 

KRAM!
 
   

fredag 3 maj 2013

Bruka långfingret.

Det var gjort på en sk "grisblink", en nanosekund, knappt så ögat hann blinka..
Hunden och jag klättrade över fjällsidan, lite snö kvar, is på bäckens klara vatten, hala stenar men inget av det där skapade något problem. Det var när vi var över...

Jag hade sett dem, en bit bort, mamman, dottern och den vita pitbull terriern och jag hade tänkt att eftersom de är så långt borta så bryr sig inte vår hund om dem.
Ändå hade jag bestämt mig för att när jag nått över bäcken så skulle jag beordra stopp och sitt på djuret och vänta ut dem, de där nere på stigen.

Foten på torr mark, ordet "sitt" format i min mun DÅ sticker hunden ner för fjällsidan och av oklar anledning har jag INTE balansen utan vräks framstupa, kopplet lindat mellan tumme, långfinger och ringfinger och första känslan är den brännande "nylonkänslan" när skinnet bränner till.
Löv, pinnar, stenar rasslar runt mig där jag faller och jag prövar skydda huvudet, på avstånd, hundarnas morrande, kvinnans skrik.
Upp på fötter, får fatt i hunden, särar på dem, rycker, sliter, bannar, kollar den andra hunden, kvinnan ber om ursäkt, jag ber om ursäkt, lera, kaos och rörelse.

Bort längs stigen.. Ser ner på mina leriga byxor, vindjackan, långfingret...
Smärtan sticker och bränner och då jag ser på fingret kan jag se hur det sväller per varje sekund.
En halvminut senare, kanske en minut och det är omöjligt att böja. Grattis! Hurra för mig.
Kort kontroll av geografin - vart är jag?
Problemet med fjällturer är att det alltid är lååångt på nåt sätt...

Med en hand, bultandes av smärta och inpackade i den lilla snö jag ändå kunde hitta och med den andra manövrerande den fortsatt lika glada och pigga hunden stapplade jag vidare genom skog.
Inget brutet - tror jag, har fortfarande inte kommit in på akuten. (5 dagar senare). Inget avslitet heller, hoppas jag, bara en elak stukning på två leder.
Fingret har de senaste dagarna sett ut som fingret på en död. I grunden gulaktigt, en sjuk gul yttre färg. På insidan lilablått i olika nyanser ackompanjerat av kraftiga röda blödningar. Så svullet att huden hotar att inte räcka till och lyx såsom att böja fingret är inte att tänka på.  NICE.

Långfingret tänkte jag glad i hågen. Det går bra. Långfingret gör ju inte mycket nytta.
PYTTPYTT! Numera VET jag vad långfingret gör.
Långfingret stärker handen i alla rörelser. Utan långfingret blir handen svag!
Alla vridrörelser, alla rörelser som kräver styrka t ex som att öppna burkar, vrida om stora saker, lyfta - alla dessa kräver långfingret.
Långfingret stärker pekfingret i alla rörelser. Bara kontrollera det nästa gång du prövar knäppa en byxknapp. Dra upp en tight strumpbyxa...

Försiktigt, försiktigt böjer jag mitt ömmande finger, jobbar det tillbaka till rörlighet.
Numera vet jag att jag behöver mitt långfinger till mycket mer än vulgära känsloyttringar (även om de inte brukar vara så många..;-))
"Det är nåt med dig och fjället" sa vännen med ett flin.
Nja, jag ser det hellre så att saker händer med folk som är aktiva. Sålunda har jag nu gjort årets skade äventyr och kan i lugn och ro ägna mig åt kroppsövningar och utmaningar utan risk.
HURRA!

Ha en fin Fredag därute. May the force be with YOU!
KRAM


torsdag 2 maj 2013

Vad nu?

Jag trodde jag hade koll...
I vart fall hade jag en plan!  Jag visste vart livet skulle nu. Hur det skulle bli, seglatsens mål.

Att man aldrig lär sig!! Att man fortsätter att planera fast det inte går att ha några planer.
Livet kliver bara in och på ett tjillevipp, alla korten är blandade. INGET ser ut som man trodde.
Det är som om en tromb gått fram och tiden räcker inte till att städa i det som spridits ut,
bara gilla läget kvar!

Vandrar ut i våren som ett nyfött barn. Whatever will be, will be.
Fylld av min andlighet och jordning i den ena sekunden, sekunden då allt känns bra, rätt, sammankopplat.
Nästa, fylld av oro, ångest, grubblande, otryggt..
Guppande båt på livet ocean. Inte värre än det varit! Absolut inte "värre".

Annorlunda.. Mera tomhet att fylla med valfritt innehåll.
Efterlängtade, skrämmande valfrihet. Kan lika gärna bli ingenting, mitt i ett allt.
Hjärtats Shen är tillbaka! Vinden har vänt.. så varför detta?
Kanske för att det alltid är mörkast sekunderna innan gryningen kommer..
Kanske för att allt är tyst minuterna innan fågelsången...

Jag är i vart fall inte rädd längre. Den tiden är förbi.
Otålig, ja. Undrande, you bet men inte rädd.
The show must go on!
Namaste!