söndag 30 juni 2013

Leverera.

Det är med spänning jag följer henne, vår dirigent, lite som att se sig själv från utsidan och förstå hur man uppfattas av andra.
Förberedelserna till undervisning eller föreläsning (eller tenta, för all del..) är en ordentlig process där ting bearbetas, manglas, vänds och vrids på.
Under den tiden bits det på många pennor, vandras i många skogar utan att man egentligen ser något ty det inre seendet är påkopplat och i den bästa av världar duggar "katjingerna" tätt när detta pågår.
Trots detta är den konstanta frågan - "Är detta gott nog? Vad ger detta?"

I min nyfunna vän ser jag hur detta stadium utvecklar sig med en stor mängd avståndstagande från social samvaro blandat med ett extremt kontrollbehov. Hon blir petimeter..
Någon skall be som stolar till övningen och då vill hon ha någon med "perfekt engelska" som frågar, inget, nej, inget får lämnas åt slumpen.
Jag hör folk sucka, himla med ögonen och inom mig så ler jag. Känns bekant.

Framförandet, förlösningen, förlossningen.. Den inbundna kvinnan exploderar i en kaskad av färger.
En exotisk blomma öppnas framför mina ögon, orden rinner över hennes läppar, skratten haglar och hennes ögon gnistrar som diamanter där hon står.  Entertainern.
Med gungande höfter, med stora rörelser dirigerar hon sin orkester, hon klappar, knäpper med fingrarna och ler.. Drar med sig orkestern in i nya storverk. Alla maxar. Alla vill följa henne..
Oslagbar. Oövervinnerlig. En fröjd att följa från sidlinjen.

Efter explosionen.. Tystnaden. Det är färdigt.
Varsågod, ni har fått min produkt, min gåva, mitt arbete. Nu har jag sett den gå, sett er ta emot, bestäm er för hur och vad ni skall göra med det ni fått. Best of luck. 
Hon sjunker samman i bussens säte, ler försynt och klappar mig på handen.
"Lite sliten nu.." viskar hon. Jag nickar. Förstår det.
Hon stirrar bort emot horisonten medan bussen letar sig genom det gröna landskapet, över de mjuka kullarna. Vis av åren tar hon nu sin inre utvärdering först, pro's och con's. Vad skall ändras? Vad gjordes rätt?   Vilande i varande tankar hon sina tankar fulla igen, av sig själv och i sig själv.

Lång senare, framåt aftonen, då balansen åter är nådd vill hon ha feedback av oss.
Vad såg vi? Vad upplevde och tyckte vi?
Kunskap och visdom att först lyssna till sig själv och så andra.
En tår leker sig ned över min kind. En tår av tacksamhet.
Att få se en kvinna som så accepterat alla sidor av sig själv och sitt arbete och klarar av att utföra det med en sån medvetenhet ger mig något att sträva emot. Någon att se upp till.
Att acceptera de olika faserna, att ta dem varje gång och att se de sidorna i mig själv som något dyrbart.

En dyrbar gåva, en påminnelse på livets stig ty det nya är här.
Dags att omfamna det.

Live with passion and blessed be.
Namaste!

söndag 23 juni 2013

Söndagsmässa


Det är tidig morgon när jag planlöst vandrar ut i den stängda staden…
På min egen lilla morgonvandring. Flickorna vill INTE.
Vad skall de med och göra? Frukost har de fått, godisbutikerna och klädaffärerna är inte öppna än och om några timmar skall de spela konsert. Nej, de är hellre kvar på hotellrummet, läser, spelar data spelar, busar med varandra.  Det är Engelsk Söndag.
Inget öppnar före 11. Före det är det kyrkan, bestämd kyrkgång och i bästa fall kontemplationen.

Själv vandrar jag till min egen kyrka… Till havet!
Havet i Brighton är sådant jag vill ha havet, otämjt, vilt, galet och skummande. Stranden med de mjuka stenarna som kallas pebbles är lika vild den, inte inbjudande till långa lata dagar liggandes på en handduk utan snarast utmanande.
När havets vågor vänder utåt, svarar de med ett envetet, ilsket rasslande, en entonig knappt hörbar stämma i havets oändliga konsert.  
Trots detta tvekar jag inte att sitta ned, jag vet att stenarna formar sig, lägger sig till rätta under min rumpa, vänder sin mjuka sida till.

Havet sjunger, ropar, väser och frustar medan vinden kastar mitt hår i alla riktningar och jag drar kragen liten högre upp i halsen.
Leendet spricker upp, en stund av stilla nåd!
De ädelgaser som frigörs när havet möter vinden och stranden är välkända och de är väl de jag suktar, klor, boron, argon… Vilka läkande effekter har inte dessa?  Det fysiska vet man lite om, det mentala är mera okänt.
På mig har de en magisk inverkan, kropp såsom själ.

En blick emot skyn.. En sorts bön.
Min ”kantor” spelar sin orgel för fulla blås, jag känner melodin och de surrar i mitt inre utan att jag egentligen behöver lyssna.
Över himlen vandrar molnskyarna i formationer, vädret leker kurragömma med sig själv. Sol, regn, sol, regn, lite molnigt, ett nytt hot om regn och så, så spricker allt det grå upp och en varm, varm sol speglar vattenytan och landar i mitt ansikte.
Här är gudagott att vara..

Mjuka pepples, tvättade av havet, mjuka, speciella, färgade.. En efter en finner de vägen ner i min ficka.
Jag spar på delar av havet så att jag kan påminna mig själv, en gråtung dag i November då stenen fungerar som min ”Aladins lampa”.  
Den förflyttar mig. Den fyller på mitt inre, den ger liv.

Jag drar in smaken, lukten, andas i djupa drag.
Önskan om framtiden, bönerna, funderingarna – jag ger dem till havet!
Jag sänker dem till havet att ta hand om och besvara.
Och i likhet med det jag tidigare lärt så ger jag också en gåva till havet som tack.
Havet tar och havet ger och havets gudinna Greip i de gamla nordiska sagorna kräver gäld. Hon kräver gäld för att släppa fri de som fallit i, de själar hon tagit men hon krävde också gäld för att låta någon levande gå eller för att uppfylla önskningar och böner.
Lika kraftfull hon, såsom sin vackra syster Solen, men inte lika mycket dyrka, inte lika uppskattad och älskad.

Gåvan slukar hon, tar den till sig i ett ömsint begär och så en stund av sång.
Denna gången är jag medveten om dess toner, sjunger med, nynnar, gungar såsom barnet som går till vila.
Det är med längtan i hjärtat jag sliter mig från havets Söndags mässa och trots att jag vet att återseendet är bara några timmar bort så är det något magiskt med denna tysta Söndagstimme.

Min Söndagsmässa, mitt i evigheten.
Live with Passion & Blessed be!

fredag 21 juni 2013

Jaget

Jag är inte någon park med krattade gångar, där gräset är klippt, träden formade och ansade. 
Jag är den vilda stranden med de oregelbundna klipporna, de som sträcker sig likt törstiga tungor emot havets strömmande vatten.
Jag är Klipp Veronikan, trycker mig igenom klippornas sprickor, använder mig av den lilla jord som finns, dricker regnets vatten - allt för nöjet att få leva. 

Jag är också den lilla stranden, osynlig för den som inte gör sig besväret att klättra hela vägen fram. Lära känna mig på djupet. Men kommer du dit möts du av en liten oas, väl avskärmad från de vilda vindarna där vattnet blir ljummet och barnens skratt kan studsa mellan stenarna och solen värma din hud. 

Jag är den vindpinade skogen som omger ön, luggsliten på utsidan, kanske men lummig, grön och full av skatter, om du bara vågar dig bort från stigen och in i mitt inre. 
Jag värmer dig gärna, fyller dig med dofter och färger att ta med dig in i andra tider i livet, in i vintern, in i tunga stunder. 
Men någon park med krattade gångar... Det är jag inte! 

Jag är öns högsta plats, där vinden river i ditt hår, där måsarna hotar dig då du närmar dig deras ungar och bon. Där du kan se horisonten, fartygen, båtarna, ja, världen. 
Du kan få överblick, vägledning och en känsla av evigheten om du stoppar här. 
För visst är vi det, vi båda? En del av evigheten. 

Jag är den bäck som porlar över ön, oregelbundet letar jag mig fram och stöter jag på något som stoppar min färd så går jag runt, eller under, eller över.. 
Spelar mindre roll, fram kommer jag alltid. 
Jag kan vara sval men läskande, klar som kristall och aldrig, aldrig står jag stilla och sålunda leder jag dig alltid vidare.  Från hav till hav jag leder till, från salt till salt men jag är alltid söt. 
Men någon park med ansade träd.. Det är jag inte! 

Jag är den mjukaste lilla gräsplätt på öns mitt, där kan du slå upp ditt tält, vila mjukt, lyssna till trädens sång och måsarnas skri. 
Där kan du dofta havet, utan att se, älska med din käresta utan att någon stör utom rådjuret som tyst glider vidare med klippande öron.  Där kan du låta dina fötter omfamnas av daggens mjuka morgon tårar, där kan du njuta ditt morgonkaffe i stilla klunkar. Jag har inga krav på dig, har du? 

Jag är örnen som cirklar över min ö, övervakar med ett kärleksfullt men skarpt öga. 
Vara överallt och ingenstans, ingen del är mig mer kär, ingen är längre bortglömd och dolt. 
Jag är allt jag är, karg och blomsterfylld, mjuk och vass, ömsint och vild, stilla och rörlig, vacker och annorlunda.. Allt får vara där som var med från början, delarna, helheten. 

Men någon park.. Med krattade gångar, klippt gräs, där träden är formade och ansade - 
DET är jag inte! Och har heller ingen strävan emot.. 

Live with passion & Blessed be



 

torsdag 20 juni 2013

Utomjordisk kontakt eller Dumai 23?

"Fan, jag kan inte andas genom näsan."
Jag avskyr att vara sjuk, avskyr att vara varm, täppt,  ha huvudvärk och de irriterande vita fläckarna i halsen.  Det är deras fel att jag är här i första omgång.
På Lördag morgon åker vi, tillsammans med 47 andra vuxna, ungdomar och barn till Brighton och London.  Musikanter, hela högen, alla beroende av sina halsar, i högsta grad.
Måste vara frisk eller allra minst, måste ha något som inte smittar de andra.

"Sätt nålen då! Vem bryr sig? Alla vet ändå att jag är lite wacko, mina vänner, än mer wacko!"
Min vän, läkaren, som precis lyssnat på min historia om Lunga 11, det vill säga, en liten, liten bit från nagelbandet på tummen. Lunga 11 används av kineserna för att bota smärta i halsen.
Man pickar hål på huden över just denna punkten, trycker ut en droppe blod eller två och vips, smärtan i halsen minskar sekund för sekund.  Synd bara att detta inte gäller de fördömda fläckarna.

Jag genomförde denna lilla operation på mig själv igår kväll med magiskt resultat och nu önskade jag egentligen sätta en nål i pannan, en som öppnar näsan, en som ser till att jag slipper nässprayen.
Men min vän har lovat fika i personalrummet medan vi väntar på labb svar och jag kan knappast gå dit med en nål i pannan. 
"Sätt nålen!! Bättre än att du mår dåligt.."

Jag går till spegeln, sätt nålen en cun ovan hårfästet i riktning ner emot näsan.
Ahhhh, luft! 
"Då går vi... " En dörr hålls upp till mig och likt en alien med spröt vandrar jag genom korridorerna.
Hög på min nyfunna luft, lite skamsen inför mitt utseende.

I kafferummet, lunchtid, fullt med folk, bekanta nickningar, några förvånade ögonkast.
Min vän kan inte hålla sig länge utan berättar glatt om LU 11, om min icke onda men irriterat prickiga hals, om luftströmmen som genast ändrats efter DU 23 i pannan.
Skeptiska blickar.. humanden.. märkliga rörelser.   Så dyker han upp, läkaren, den unga, den med kaxiga leendet.
"Okej, jag har väldigt ont i halsen.. Haft i dagar och inget hjälper. Inga streppisar.. Har du nålar?"
" Får jag se?" Min vän får upp en ficklampa, lyser den irriterat flinande läkaren i munnen och nickar sedan instämmande. Jodå, en elak halsinfektion.

Jag ser ner i min handväska, ser de två kvarvarande nålarna.
Käre gode.. hjälp mig! Upp till bevis.
"Gör honom riktigt jävla illa. Du som har chansen.." Min vän flinar glatt.
Jag tar nålen, skalar den, måttar hans tumme och går loss på huden. Flinet försvinner, han biter sig i underläppen, svordomar mellan stängda läppar. Blodet kommer, två droppar, någon sträcker en bomullstuss. Jag ger mig på nästa tumme.. Ordflödet bakom läpparna har tystnat.
Ögonbryn höjs och sänks så utbrister han självmant:
"Fuck ME! Det funkar ju. Jag har nästan inte ont i halsen alls..Shit"

Svettdroppen letar sig ner i min tinning. Min väns hand på min axel, munnen mimar: Gott så!
"Få ut häxan härifrån men se för fan till att ta reda på vad mer hon kan!" Han gnider sin tumme.
Jag känner segerns sötma trots avsaknaden av fungerande smaklökar.
Vi greppar våra kaffekoppar och försvinner ner i korridoren.
Med min vippande antenn, som jag glömt i brådskan..
De kan, de gamla kineserna. Jag kanske skall hoppa antibiotika..
Vart mer kan jag sticka? ;-)

Live with passion, believe in yourself and Blessed be!



onsdag 19 juni 2013

Magiska meditation.

Arbetsmeditation..
Jag smakar lite på ordet och känner att det kanske egentligen inte är ett bra ord.
Reparation, djup dyk, förändring inifrån, själens rengöring.
Något måste man ju kalla det och i denna form av meditation sker det förändringar, stora sådana, bestående sådana och följaktligen krävs en insats.

Trots att jag väljer meditationsform, glider in för en insats i mitt inre hus så styr jag inte.
Ting förändrar sig i min inre värld, placeras om, tas bort, läggs till allteftersom jag växer, har önskemål, avslutar och grunnar.
Idag ligger fokus på att läka, tror jag, läka den envisa, envetna bacill som något av mina barn tagit med sig hem.

Guiden skakar på huvudet - redan gjort! Det har jag själv tagit hand om med hjälp av mina verktyg, mina jordiska. Ett leende runt mina läppar, kände det ju egentligen, men gott att höra trots allt.

Fokus ligger på andra ting..
Huset i förändring, ting från källaren har flyttats upp, hallen har byggts om och ljuset har släppts in.
Förbryllad, förvånad, förtrollad vandrar jag från rum till rum.
Mitt auditorium är klart! Vips! Utan att jag visste att det är så..
Kläderna i skåpet är utbytta.

Kontraktet på bordet. Jag läser nogsamt. Skriver under. Sätter sigill på, den gamla sorten, den gamla skolan.
Jag har förbundit mig.  Jag har fått ett avtal.
Skeppet som kommer in med okänd last, draken i fören. Vad bjuder den nästa gång jag reser förbi?
Reser inåt.

Det finns inga bilder i världen vackra nog till att illustrera det jag upplever i en meditation.
Kamerans lins är alltför klumpig till att uppfatta dylika nyanser.
Man får nöja sig med det på insidan. Flödet.

En dag skall jag skapa något för alla som vill meditera..
Från A till Ö, från vila till arbete, till glädje, till kunskap och till självinsikt.
Så svårt är det inte och värt det är det alltid.

Live with passion & Blessed be!





tisdag 18 juni 2013

Ängeln.

Ängeln på trappsteget lutar sitt huvud i händerna, andas lugnt, ett spelande småleende längs läpparna. Än är det icke tid. 
Ty allt har sin tid, bitar av pussel måste på plats. Anpassning. 

Det är tolv månader mellan varje julafton. Det ger barnen tid att längta och oss vuxna tid att förfasa oss, planera och ångra.
En förälder är sällan en förälder mer än på papperet när barnet precis anlänt. Förälder blir man med vanan, efter en tid, med lite kunskap, lite erfarenhet, ett och annat felsteg.

Bönerna från oss människor är många, färgrika. Idag önskar vi oss hälsa, imorgon pengar och till helgen, tja, till helgen önskar vi oss kärleken.
Så ser vi ner på våra tomma händer, inget fick vi!
Ljudet av det prasslande änglavingarna går oss förbi då änglar skyndar hit och dit och prövar att lägga det landet vi själva valt.  Besvara våra böner.

Ängelns ögon vandrar. Närvarande, klara. 
Ingenting missas, ingenting är för litet, ingen detalj, inget hörn. 
Närvaro i vila. Väntan. En konst. 

Min önskan har gått från ospecifik till konkret. Änglarna är satta i verket
Önskan om att springa in i allt det nya är överväldigande.
Men vad skulle det ge?
Att landa på en byggarbetsplats? Att glömma mig själv igen och komma dit utan att ha ömsat skinn?

Nej, jag skall visa att jag växt, att läxan är förstådd, att jag lämnar det gamla där det gamla skall vara innan jag går in i det nya.
Änglarna skall få bygga färdigt. Jag skall kränga mig ur det gamla skinnet och låta det andra torka innan jag går vidare.  Avsaknad av tålamod gagnar ingen. Inte denna gången.

Ängeln ser upp på mig då jag slår mig ner intill. Nickar stilla. Ordlöst. 
Jag lägger mitt huvud i knäet och får en arm om mina skuldror till tröst. 
Vila, mitt barn, samla dina krafter. Tid att vandra, tid att vila. De är systrar på livet stig. 
Icke den ena utan den andra, icke den andra utan den ena, tvinnade i evighet. 

Att bryta en gammal vana tar fyra-sex veckor av daglig upprepning säger psykologerna.
Att bygga en kropp tålig nog att klara långa utmaningar såsom maraton, triathlon, tar några år, om man får vara skadefri.
Att få en utbildning tar tre-sex år, att "bli ett med sitt yrke" tar ett liv!

Mina gåvor har alltid gjort att jag har "vetat innan", känt på mig innan och agerat på det jag känt.
För tidigt. För snabbt. Hamnat i otakt med verkligheten.
Fått vänta på bussen i ensamhet i en halvtimma. Bränt krutet innan slaget stått.
No more. Klokare än så numera.

Sätter mig upp. Ängeln ler. Vi flätar samman händerna. 
Vi ser emot den nedgående solen. Det kvällas. 
Imorgon gryr en annan dag, steg läggs till steg, sten till sten. 
Morgondagens arbetsuppgifter ligger klara, det är nog. 
Vad helgen bringar med sig kommer till helgen. Tids nog... 
Förbli i lugnet, veta att det ändå sker, bit för bit och långsamt. 
Stilla din brokiga själ. Tiden är din. 

Live with passion & Blessed be!

 

söndag 16 juni 2013

Sommar tankar..

Medan hjulen sjunger mjukt emot underlaget, den gröna färgen på marken nästan sticker mig i ögonen och solen jobbar sin väg över himla pällen kontemplerar jag över tingens tillstånd..
När kroppen är trött får själen mera plats.. I vart fall är det så för mig.

Den ljuva sommaren är här!
Återhämtningens tidevarv.. Det jag strävat efter att nå under många månader, nästan snubblat på mållinjen, kravlat mig upp igen, struttat i mål, fått en liten uppmuntran.. Som tack för "tapperhet i strid" - jag småler. Vardagen kan kännas så ibland, som man borde få medalj för just det.
"Jag tar det ända in i kaklet, hela vägen hem..." sjunger Petter och jag nickar.
Mmmm, ända in kaklet har det verkligen varit. Man får sår på näsan av det, blåtira, ont i käken men stoltheten är inte att ta miste på och det är Petters ledstjärna. Jag vet.  Jag känner den"brevlådan", den känslan mycket, mycket väl..

Sommaren som alltid skall innehålla så mycket men vad är prio för mig?
Just i år... Prio för mig i år är att följa flödet, sänka mig i älvens svala vatten och flyta med!
Handen som håller mig under ryggen är stark och tillitsfull, min guide, han får vara åran. 
Han vet! Han har kunskapen och planen.

Två veckors sommarjobb var det jag fick, till trots för att jag var lovad mycket, mycket mer.
Sålunda skall jag göra något annat med min sommar, något som ger livet färg och mening.
Vid min sida vandrar tysta historier med huvudena nedböjda, i förväntan, i väntan - kanske skall jag låta dem tala? Skriva om det jag lovat? Addera, dra ifrån, ändra, justera.

London & Brighton, redan nästa helg. Mitt älskade England, jag skall njuta vårt återseende.
Vansbro simningen - det kalla vattnet, de många kropparna, de galna samtalen och min underbara vapensyster, om än kort, kort, kort, är det en upplevelse att ta med sig.
Förberedelserna inför höstens Lidingö lopp kräver många ljuva timmar i terrängen bland buskar, bär och djur. Varje tur innebär nya upplevelser, nya platser att utforska.

Några timmar till spännande akupunktur teorier, några timmar till uppsluppen lek med min vildaste fyraåring...
Många timmar vid och i havet - det är en innerlig önskan från själens djup.
Väntan vid ett vatten.

Den har också kommit, örnen. I meditationsbildens klaraste ögonblick seglade den in..
Jag trodde den skulle, på örnars vis, attackera mitt ansikte men istället landade den precis framför mitt ansikte, rätade ut sina vingar, inspekterade mig och slog sig till ro.
Det avgjorde saken. Min firma, som kommer nu, kommer att behålla sin Aquila någonstans.

Tankarna på sommaren fyller mig med djupaste ro och ändå vet jag att processen kör hårt nu.
The Angel of Celebration har dykt upp både titt och tätt på slutet!
Ja, jag firar och glädjer mig, i djupaste tacksamhet, över allt som sker nu!
Livet har varit djupa dalar och låga berg, nu har den trenden vänt och dalarna blir mindre djupa, bergen högre och andningen orkar ner i magen igen.
Tack för det!

Live with passion & Blessed be!
Njut Söndagen! KRAM



torsdag 13 juni 2013

Smaka mera!

Djupt inne i mitt huvud känner jag hur det blir stiltje..
Jag lyssnar på henne när hon stakar sig, läser innantill, byter ut ord, meningar, harklar sig, allt medan ansiktsfärgen blir rödare och rödare.
Vad som sker i det ögonblicket vet jag inte...  Samlad information ligger i klara tankeboxar inne i skallen och så vips, munnen och hjärtat i kombination börjar att skapa broar mellan tankeboxarna.

Logiskt blir det! Logiskt, klart, redigt..
Broarna mellan mina boxar blir roliga inlägg, lite sarkastiska, lite "aha-uppvaknande", jag matas av leendena, nickningar från publiken, huvudläraren som ler brett.
Min auto pilot har kickat in!
Min entertainer.

Det var länge sedan jag höll kurs nu, eller föredrag, det finns helt enkelt inte tid till det.
Men detta är som att cykla, det är en del av mig.. Är fakta boxarna på plats är jag det också.
Show. Lärande.  Skratt och spänning.. Jag får till det!
När vi tystnat reser sig min huvudlärare och säger:
"Gott att äntligen få se dig i ditt rätta element. Inte lätt att sitta här när du hör hemma där"
Hon pekar på platsen bakom katedern.

Nickningar, tyst mummel. K som utbrister "Du fick tom forskningen att låta rolig".
Jag har svårt att ta till mig - men det är ju inte jag som gör.. det är ju...
Ja, vad är det?

När jag åker hem rinner tårarna.. Som om jag träffat en gammal vän och först när vi ses inser jag -
Herregud, vad jag saknat dig!
Föreläsaren, läraren och entertainern i mig har sovit länge.
DETTA smakade mer.  Nu vill jag ut där igen! Ut och bli stött och blött.

JÄKLARS. detta var SKOJ!
Live with passion & Blessed be!

tisdag 11 juni 2013

Ty dagen är du, ljuset är du..

"När jag blir gammal skall jag klä mig i lila och en röd hatt som har helt fel färg och inte passar mig, och jag skall låta pensionen gå till konjak, finhandskar  och sandaler av satäng, och säga att vi inte har råd med smör. 

Jag skall sätta på på trottoaren när jag är trött och glufsa i mig gratisprover i alla butikerna och rycka i nödbromsarna, 
dra med käppen längs staketen och kompensera för min ungdoms måttfullhet. 
Jag skall gå ut i morgontofflorna i regnet och plocka blommor i andra människors rabatter och lära mig spotta!.."  Jenny Joseph.

NEJ!! Vad tråkigt det låter!
Jag har INTE tid att eller LUST att vänta tills jag blir gammal..
Inte heller har jag lust att ta "sjukledigt". Jag tar FRISK ledigt! Väljer friskledighet!

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
likt ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt, en festlig dag –
då sträcker jag full av växande jubel
Öppna famnen mot stundande dag –
ty dagen är du
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!
Av Karin Boye (1900-1941)

Vad väljer du?

Live with passion & blessed be

tisdag 4 juni 2013

Den övergivna konsten..

"Archangel Asmodel & Jophiel, come to my assistance.
 Lead me down the path of patience so that what is rightfully mine finally can come to me, find me, embrace me, stay with me. 
Your Inspiration adds peace and calm to my life. Amen"

Tålamod...
Att genom månfaserna vänta..
Vänta på att frukterna på trädet skall mogna. 
Att bebisen i magen skall få från ägg till foster till nyfödd. 
Att vänta på rätt sekund att säga något viktigt.

Hela existensen väntar egentligen på något viktigt och trots detta är det snudd på en övergiven konst.
Samhällets lösningsorienterad tillvaro behärskar den inte, inte heller produktiviteten eller marknads krafternas "mecka" - där går det fort, fort, fort.
Jag är heller inte bra på tålamod, den har ni hört förr...
Vi har glömt bort hur man gör när man väntar på något, nu, när vi kan äta semlor året om, färska jordgubbar från februari, åka skidor i tunnlar på sommaren och allt annat i den vägen.

Snart är graviditeten det enda vi hittills inte kan skynda på..och kanske, ibland döden..
Det är en förlust för mänskligheten. 

Sandkornet placerat i ostronet, den långsamma bakningen till pärla. Inte sömnigt, inte likgiltigt, ty det gäller att vara redo när det sker, det betydelsefulla, det man väntat på. 
Jag har aldrig tänkt på att tålamodets tidevarv är ett tidevarv fyllt av mystik, en tid av spänd förväntan. Inte helt olikt timmarna för gryningen. En tid då det enda vettiga att göra är att vänta.

I tystnad och i väntan växer något inom dig säger Zen traditionen och hänvisar till att detta är ditt sanna väsen. Så en dag tar ditt sanna väsen ett språng och blir till en flamma, hela personligheten splittras och man blir till en ny människa.
Denna människa är den som känner livets eviga flöden!


"Andas..Vänta.. Det kommer närmare. Stilla dig. Stilla dig. Låt bitarna i pusslet ramla runt dig. 
Låt dem dansa, låt dem falla, finna sin plats, klicka in.. 
Plattan är där, färdig och gjuten. Allt hör samman. Cirkel är sluten. 
Kliv upp, kliv in, se dig omkring. Allt du skapat finns här. Välkommen!"

Live with passion! Blessed be! 


 

söndag 2 juni 2013

Problem med kvalité!

"Om den känslan inte existerade inom dig, hur skulle du känna dig då? Vad skulle du göra?"

Jag kände hur jag spetsade öronen - den frågan är bekant - från en annan tid, en källa som jag lagt lite på hyllan under min pluggtid.

Mannen som fått frågan letar  inom sig, så lyser han upp och lägger ut texten om vad och hur han skulle bete sig då. Hennes ögon ler.
 Hon har gett honom tillbaka kraften, hon har fått honom, med EN mening att se bortom begränsningen som han har accepterat som sin sanning och vidare.
Med varsamma händer leder hon honom vidare - vad av det han just sagt är egentligen möjligt respektive omöjligt? Vad har han undersökt och hur?
Ny förvirring, ärliga svar och en pollett som trillar ner..

Leende vänder jag på klacken. Tack universum för påminnelsen!
Mitt jobb som coach är VIKTIGT och det är jag bra på, egentligen, till vardags..
Varför glömmer jag det? I min "studentkappa" verkar jag tappa en del av min erfarenhet, min identitet och integrering av det ena i det andra har inte varit aktuellt förrän nu.
Orkar inte banna mig själv, ingen poäng i det men när den nya kunskapen nu börjar smälta så måste den in i det gamla - pusslet måste bli en helhet. Den nykläckta akupunktören behöver smälta samman med den erfarna homeopaten, coachen och medmänniskan.
De två måste ingå allians, äktenskap och samarbeta.

"Jag måste göra det jag är bra på! Det jag kan bäst.."sa jag till en arbetskamrat tidigare på dagen.
Han log, nickade, höll med och sa sedan att det var därför han jobbade i posten. Det är det han kan bäst, det system han känner, det sättet han kan ge service till omvärlden på. Och.. Ja, han gör det bra. Han är verkligen bäst på det. Min levande encyklopedi i postens alla vindlingar.

Av allt det vi tror "begränsar oss" är 80% psykologi. 80%..
Resten är ca 15% avsaknad av kunskap i något eller flera viktiga ämnen (vilket begränsar möjligheten att utvärdera) och slutligen knappa 5 % saker "bortom" vår kontroll t ex om en eller annan lag ändras, om regeringen höjer skatten osv.
Det innebär rent krasst att 95% eller strax över KAN vi faktiskt göra något åt!! Påverka.

Först och främst, det vet varje coach, gäller det att identifiera - VAD är det outtalade antagande som jag tror på?  Det som begränsar mig...
Henry Ford sa: "Whether you think you can or you can't, you are right!"
När det outtalade antagandet är funnet så gäller det att ställa den magiska frågan - är detta antagande sant?
Oftast, tyvärr alltför ofta, är det inte sant, inte ens i närheten. Men det kan såklart också vara så att detta behövs undersökas, tas reda på, se på från olika håll innan man kan svara på den frågan.
Det märkliga sker då, såsom med spökena i garderoben, poooff, problemet upplöses ty sanningen framträder när man ser på det från ett annat håll.

Livet kommer alltid att innehålla utmaningar! Det ÄR fakta.
Ju mer vi önskar oss av livet, desto större utmaningar!  Skall det få hindra växt?
Eller skall vi tro att man kan höja sig med utmaningarna?  Såklart!!
Istället för att önska oss en resa genom livet utan utmaningar, bara med smidig seglats över livets hav - kanske vi istället kan önska oss "problem med bättre kvalité"?
Har jag blivit galen? Nejdå, inte mer än vanligt.

Att inte ha kunder är t ex ett problem för många små företag, som leder till sorg, nedläggning osv.
En problem med bättre kvalité är att ha så många kunder att man inte vet hur man skall möta efterfrågan, vart man skall stoppa dem alla.
Visst är det angenämare att tänka på problem nummer två än att stå fast på ettan?
Så, till din bästa vän, till din make/maka, till dig själv - önska dig problem av "bättre kvalité" och kom dig vidare i livet!

Komihåg - livet är ett spirituellt spel! Get going!
Live with passion and Blessed be!