Min vibrationsnivå.

Människor kommer i alla sorter, i alla vibrationer.
Vi har och känner tillhörighet med vissa, de som kommer nära vår egen vibration.
Samtidigt finns det andra man aldrig kommer i närheten av eller förstår sig på.

Vi är alla barn av energi, av kraften, av Gud (om du så vill) och allas uppgift är viktig men därmed inte sagt att vi alltid förstår den.
Ibland får man gå många dagar utan att träffa någon som "når en" med en vibb...
Ibland haglar de som regndroppar.
Åh, LYCKA!

På bussen imorse.. Bara ett snabbt ögonkast. En som jag.. En vibb, ett igenkännande.
En skön känsla av att inte vara ensam trots ensamheten.
Ett samtal utanför jobbet, delande av åsikter, nickande i samförstånd och samklang.  En delad frukt.
"En sådan dag" tänker jag när jag går till bilen och leendet sprider sig.

Några timmar senare, leverans till en arbetsplats som inte är min.
En ängel på jobb. Hennes ögon möter mina, vibben är där.
"Hjälper du mig?"  Hon tvekar inte att fråga trots att vi inte känner varandra, trots att jag inte jobbar där.
"Det skulle bara mangle.." (Fattas bara - sv). 
Jag känner mig inte "påhoppad", tillfrågad, pressad.
Vi gör det tillsammans, i flyt, som vi aldrig gjort annat. 
Hon nickar till tack efteråt. Ängeln..

Jag delar min post. Så kommer hon, vi pratar en stund.
Allt stämmer. Vi nickar till varandra. Jag går.
Vi har haft "stämma idag"!! Vi som delar vibration! Gott! Skönt!
Det kan vara långt mellan gångerna  och nu är jag påfylld.

Vi är alla Änglar, ljusvarelser... Vi bara tillhör olika grupper, olika "vibbar".
Någon påminde mig häromdagen att inte "glömma bort vem jag är", vad jag kom hit för och hon sa det genom att hänvisa till Lejonkungen och apan som där påminner Simba. 
"Glöm inte bort vem du är!!"

Tack för påminnelsen, min vän och universum.
Jag minns och jag är tacksam för det!

Live with passion & Blessed be!

Garnnystan.

Likt en katt som leker med garnnystanet drar livet ibland ihop sig...
Det fint lindade garnnystanet är plötsligt bara en stor boll, oavsett vilken tråd man drar i blir nystanet mindre, svårare att komma in i... 
Vänta? Jag är dålig på det. 
Tillit? Dålig på det också emellan åt. 
Rastlös? You bet! 

 Ilsket glor jag på mitt nystan och inser att jag egentligen inte har lust alls, inte lust att ta i det, inte lust att pröva reda ut.
F..k it!
Tyvärr är det delar av livet jag pratar om, mitt liv, men inte ens det spelar någon roll just nu.
Det är som ostädade golv. Du städar, det blir fint, du njuter... i typ 20 minuter. Sen ser golvet ut likadant igen.
Sådant är delar av mitt liv just nu och det finns inget skurmedel i världen som verkar bita på detta.

Jag är i grunden positiv, fredlig och en ganska glad skit.
Like attracts like. Total avsaknad av detta på slutet. Generatorn är tom.
På jobbet måste jag generera energi, jobbar alltid själv. Måste orka.
På skolan, samma sak.
När det då krävs en ensam generator även på andra plan, privata plan, tja, då är det tomt emellanåt.
Enkel matematik.

Jag rotar och letar efter små solglimtar, barnens leenden, solens värme, varma kaffet, snabba puckar med farbrorn på sjukhemmet..
De fyller. En halv deciliter åt gången.. Generatorn brummar till, stannar igen.

"Är du färdig med att "offra"? undrade en bekant häromdagen.
För att svara på tonåringars vis och du som är känslig emot svordomar, se bort en mening och läs sen vidare:  HELL, YES!

Men då måste jag dra i bollen, då måste jag klippa med saxen..
Eller måste jag?
Kanske jag bara kan sparka den dit pepparn gror? Leta efter energi och ljus på en annan plats.
Kan någon svara?  Någon klok!
Tack på förhand!

Live with passion & Blessed be.

In the flow ögonblick!

"Man kan inte alltid få fjärilarna i magen att försvinna
men man kan få dem att flyga i formation!"
Nervositet, anspänning och deras systrar - de tillhör att presterar, att mäta sig, att visa att man bemästrar.
Alla, från den glade amatören till de som är mästare inom sitt gebit känner igen detta.

En sak skiljer dem åt.. De som gillar vad de gör lär sig att bemästra denna känsla och utnyttja den.
Kittlas av den, få adrenalinet att flöda i rätt cirklar, göra jobbet lättare, med andra ord, få dessa fjärilar att flyga i formation.

När fjärilarna flyger i formation, när man är närvarande i ögonblicket, i det man gör så uppkommer "i flödet ögonblicken".
Har du upplevt ett sånt? Någonsin? Ofta? Aldrig?
En del människor har ingen aning om vad jag pratar om men de flesta som sportar har upplevt det någon gång, likaså de som ofta vistas och rör sig i naturen.

"I flödet" uppkommer oftast när löparen kommer in i den sk andra andningen.
När ryttaren hittar det perfekta samspelet med hästen, när steget stämmer.
Ju mer jag läst, funderat och lurat på detta, för det är en sjukt skönt känsla, desto mera övertygade har jag blivit om att det handlar om närvaro.
Närvaro i kroppen tillika i närvaro i omgivningen och låta dessa två sammansmält då uppkommer flow/flöde.

Alldeles nyligen kom jag så över en bok i mental träning, en som jag faktiskt inte läst tidigare men fått rekommenderad och denne man, en sportfåne, såklart, delade min åsikt - i flödet ögonblicket kan skapas, återskapas!
Hans tankar låg inte långt ifrån mina och med huvudet fullt av funderingar åkte jag till badhuset, full av upptäckarlust.
Tjugofem meter senare, knappt, hade jag återskapat "i flödet känslan", något som annars inte brukar komma i träning förrän efter en 2-300 meter.  Cool känsla.

Idag återskapade jag den på stranden, på en handduk.
Jobbade på den under en mycket tung löprunda och lyckades under en liten stund och kunde sålunda också upprätthålla mitt tempo.
Det är spännande att leka med sinnet! Spännande att se vad man kan åstadkomma.
Alla vill ju vara i flödet då flödet påminner oss om att vi är en del av helheten, av universums energi.

Jag är i behov av påminnelser om att jag är en del av universums energier i detta nu.
Denna lilla "lek", övning har fallit mig i smaken.
Kanske vill du också prova? Låt mig veta hur det gick!

Stoppa en sekund, häll upp en kopp te, ett glas vatten, en kaffe.
Lägg en sked i koppen. Sätt dig så ner. Ta två djupa långsamma andetag, lyft skeden och så rör den långsamt, långsamt i koppen. Skapa en cirkel.  Se hur drycken rör sig. Följ den med blicken, var närvarande, känn in flödet.  Vad upplever du?

Live with passion &  Blessed be!

HUA, hua!

Nejdå, jag har INTE stavat fel!
Det skall inte stå huha, eller huva, huva... ;-)
Jag skall inte klaga! Inte beklaga mig, kritisera eller förfäras.

HUA är en förkortning och står för:
H eard
U nderstood
A ccepted (eller acknowledged)


Hua kan användas i alla möjliga sammanhang såsom i en inlärnings process, vid mottagande av information eller varför inte såsom jag använde den just idag, i ett ögonblick av intuitivt igenkännande.
För det är precis så det funkar för mig när polletten faller på plats..
Jag ser något på "riktigt", på allvar. Jag tar in det, förstår det och accepterar det som min sanning, min åsikt. Något som passar mig.

Från tid till annan har jag lätt att falla för att den "allmänna åsikten är den rätta".
OM alla andra gör det så måste det ju vara korrekt, riktigt och bra. Är alla på Facebook?
Jamen, då är Facebook såklart legitimt. Eller?  Eller är det en energitjuv? En uppmärksamhets krävande inrättning som bara innehåller det man vill skryta med?
Det varierar. Beroende på person och ämne men ändå, visst är det värt en tanke?

Mina träningskompisar har utgjutit sig om att "du är lite hemlig angående dina träningsmål. Du borde lägga ut den på..(diverse träningssidor), få feedback, pepp, nya idéer osv"
Plus att de lagt till "ja, och så kan du ju inte få glada tillrop, hurra och dunk i ryggen när du klarat nåt. Det är ju ingen som vet.."
Fundersamt har jag lyssnat på dem och efter att ha klarat Vansbrosimningen började jag tro att de har rätt. Väldigt få glada tillrop, väldigt få ryggdunkar, lite pepp, inte ett endaste litet HURRA.

Jag åkte hem med ett "detta skall jag fan i mig ändra på..nu skall jag facebooka alla mina träningsrundor, skaffa polare på Runkeeper Team, lägga varje meter på..."
Nix! Det tog emot!  Det tog emot som sjutton.
Jag vill inte!  Det är ju mitt. Planläggningen, kittlingen, träningen och genomförandet. MITT.
Stilla undrade jag om det är något fel på mig.. Är det?

Precis då kom jag över texten:
"Keeping quiet about what you seek to manifest has been handed down through the ages and is a well known, well used and much appreciated strategy." 
AHA! Vara tyst om vad du önskar manifestera är alltså en strategi.
Nåja, inte en medveten sådan hos mig men en intuitiv sådan och när jag läste denna meningen insåg jag också varför jag gillar att hålla tyst om vissa saker.
Kommentarerna under resans gång väger sällan jämnt med den ev positiva feedback man får efter avslutat värv.  Krass?
Jodå, lite och vis av erfarenheten.  Jag kan dela med mig till de jag vet klarar av att hantera att jag har mål, storleken på mina mål och kan ge rätt sorts feedback.
Resten kan kvitta! Korna i hagen, folket på facebook - dem klarar jag mig faktiskt utan.

En liten mening ändrade perspektivet, gav förståelsen.
Heard, Understood, Accepted - rent intuitivt - HUA!
Tack Coach McDonald för alla HUA i mitt liv. Hope to see you in real life soon.

Hitta dagens HUA! 
Live with passion and Blessed BE!
LOVE

Hvorfor...

Med lysande ögon men med en tydlig rynka i pannan ser hon på mig och så kläcker hon:
"Hvorfor bränns brännässlorna? Vad skjer da?" 
"Hvorfor är solen så orange? Vart tar den vägen nu..? Går den och lägger sig? Borstar den tänderna? Har den barn?" 
Vem? Solen?  Frågorna har inga gränser.

Vissa har lite svårt att tolka frågorna, andra har problem med svaren.
Jag har full förståelse för det. Det kräver en viss mängd träning, lägg till det en viss mängd fantasi, krydda med vilja och humor. En rätt krävande kombination.

"Varför är dina tänder så gula?" frågar hon grannfrun utan att blinka.
Vad svarar man på det?
"Vem är det som hostar? Varför hostar han innanför fönstret när man bara kan öppna det, andas frisk luft och så spotta.." Tja, säg det! Bra fråga (egentligen).  Har man ens öppna fönster på sjukhemmet numera?

Retoriska frågor är det också gott om i detta läget.
"Hvorfor må man ha säkerhetsbälte?"  Blixtsnabbt svar: "Forrrrdddiiiiii man är TRYGG!"
Jätteleende och så studsar hon vidare.
"Hvorfor heter det rips? Hvorfor är de mogna när de är röda? Hvorfor blir de inte lila?" 
"Hvordan ble Luke en hund? Hvorfor valde han det och att ikke bli en katt? Gillar han hundar bättre än katter?" 

Om hon lyssnar på svaren? Ja, jag tror det. Rätt ofta i vart fall.
För hon frågar sällan om samma fråga igen och på direkt fråga kan hon ofta återberätta vad som sas vid tillfället...
Dock bör man minnas att hon är fyra år och som sig bör "bor" hon till hälften i fantasilandet och det logiska begränsade tänkandet finns inte där ännu (Gud ske, tack och pris) så man får många roliga tillägga, egna tolkningar och så vidare.
Det ingår i priset.

"Hur langt er det kvar? Skall vi hjem til hytta eller till Haugerkroken? (Hemadressen)"
Tio minuter senare..
"Vart skall vi? Skall vi hjem til hytta eller till Haugerkroken?
Glada utrop.. "HURRA! Vi skall till hytta!"
Den är en klassiker! Den kan alla barn...

Men det mest fantastiska är hur hon sträcker min fantasi, hur vi kan resa tillsammans.
Se upp på det vitmålade sovrumstaket, samtala om de planeter, regnbågar, galopperande hästar som passerar däruppe... Likväl som att jag måste fundera över om solen borstar tänderna innan hon går och lägger sig eller om döda eremitkräftor har sörjande nära och kära (Och om så - hur hittar de den döde?)  I vart fall måste jag funderar på HUR jag vill svara och vilka konsekvenser mina svar får.
Jag vägrar dräpa fantasin!  Jag vägrar hyssja och tysta!
Högt i tak och öppen himmel!

Mycket "hvorfor"  i min värld just nu..
Det gör ingenting!
Våga ställa frågorna behöver vi alla!

Live with passion & Blessed be.

Snart mitt Juli.

Godmorgon,

Har använt morgonen till att i tystnad få i mig mitt kaffe, min frukost och medan jag blickar ut över de berg jag strax skall springa över insåg jag att halva Juli snart gått.
Tidens flykt.
Dagarna är maxade med göromål och ändå, ändå hinner jag inte hälften av det jag anser att jag vill.

The Angel of my hearts desire - ja, det är den Ängeln som dykt upp i korten de senaste dagarna.
Den oändliga rad av avslut och nystarter som livet innebär.
Vad önskar sig mitt hjärta nu, här i sommarens mitt?
Vad önskar sig ditt?

Just denna ängel är speciellt vaksam då den vet att de som själva valt att inte följa sitt hjärtas innersta önskningar ej heller har förmågan att stötta dig i din resa.
De menar inte att stjälpa dig, de menar inte att vara elaka eller nedvärderande. De bara ser inte poängen.

Stilla lyssnar jag till de drömmar jag bär...
Sten för sten byggs huset, såsom alltid men varje dag innebär en dag närmre manifestationen av hjärtats önskningar, så länge jag bygger, så länge jag önskar, så länge jag drömmer!

"Drivved.." sa den okände mannen på gymmet igår och log.
Jag såg frågande på honom.
"När man är till sjöss vet man att när pinnar, grenar, ja, bråte från land börjar dyka upp i vattnet så närmar man sig land.. drivved... Bitar av pusslet."
Lite generad såg han ut men när jag nickade i samförstånd sa han förtydligande:
"Lägga träning till träning, övning till övning.. drivved.. Närma sig sanningen. Närma sig målet.."

Precis! Korrekt! Riktigt så!
Inte bara "drivved" som jag kan påverka genom att göra övningar men också drivved från universum. Sådant som kommer min väg, genom synkronicitet, universums små "post-it lappar".

Dags att kamma till rotborsten och ge sig ut bland bergen.
Vilka vägskyltar dyker upp idag månne?
Vad finns runt nästa hörn?

Whatever it is.. LIVE with PASSION and Blessed BE!