Örnen bland stjärnorna.

"Tony, Tony, rally around! Something is lost and need to be found!"
En gammal "barnsång", bön, känd för de flesta i katolska länder.

St Anthony är den man "ber" till och då han är beskyddare av borttappade ägodelar, tappade sugar och annat löst så är han aldrig långt borta. ;-)
Samma helgon är det helgonet som man skall be till när man önskar kraft, mod och nya insikter till självläkande och helande.  "Something is lost and need to be found.."
Helgon hjälper till med sk "soul retrivial", det vill säga, att finna tillbaka delar av ens själ som man lagt ifrån sig på vägen. 

Örnen flyger igen!
Den nya Aquila tiden har tagit fart i mitt liv och med den utmaningarna, möten, energiförändringar och jag skrapar upp det mod jag har och prövar vandra in i framtiden.
Tjugo minuter, helt bokstavligt, efter att firma registreringen fanns i min telefon så började densamma ringa.  Svindlare, kända bedragare har på nåt sätt en direkt lina till dessa typer av register och likt hungriga vargar, alltid först vid matbordet.
Så telefonbolagen, internet människorna, reklam folket - vad vill du?

Vad jag vill?
Tja, hålla på med det jag gillar och inte snacka med dig.
Håller inte! Accepteras inte! Gillas ICKE! Eller nåja, IKKE!

Nya lärare dyker upp.. Som alltid, är eleven mogen finns läraren där!
En lärare jag tyckte rätt illa om förra året dök upp på arenan igen, förvånade mig stort, gav mig en chans att revidera mitt första intryck.. Eller är mina energier bara annorlunda?
"Mitt namn är mitt varumärke!" sa hon leende mitt i en mening och jag tänkte att det vet jag ju...
Vad vill jag att mitt varumärke skall innehålla?

Någon annan blir personlig, berättar egna historier och plötsligt, det rinner till, det kommer information som egentligen inte hör till. Ouups.. Bra! Precis det jag behövde höra.

Inom mig vilar nu en smaragdgrön sten av vetskap och den är MIN!
Vetskapen om att denna perioden i mitt liv är OERHÖRT viktig, kanske viktigare än jag någonsin kan föreställa mig nu och den skulle INTE utspela sig i Kina.
Jag behöver vara här och NU!  Närvarande i mitt liv.  Oerhört skönt.

Nästa steg blir att skriva till hemsidan..
Jobba på studentkliniken. Skriva klart mina artiklar... Läsa.
Innan jag vänt blad är julen över oss. ;-)

En kaffekopp skjuts in i min hand, en mun emot mitt öra:
"Låt dig inte nöja med det lilla. De som lätt blir nöjda förblir små, små i glädjen, små i extasen, liten i varelsen.  Flyg fritt emot skyn uppfylld av kärleken till dig själv och du blir avslappnad, obesvärad och ser lätt möjligheterna innan andra ens uppfattat att de finns!"
Jag ler.  Aquila. 

Njut din helg!
Live with passion & Blessed be!

Vad sägs om placebo?

Inom den homeopatiska verksamheten är man oändligt rädd för att något skall kallas, anklagas för eller benämnas som "placebo".
Egentligen inte märkligt alls då homeopatin har slitit och slagits "emot" den västerländska medicinens krav på "deras typ av bevis", vetenskapliga, mätbara, synliga och gud vete allt.
Skällsordet som används av den västerländska medicinen som "vapen" och ultimata beviset på att homeopati inte fungerar har varit just "placebo".

Placeboeffekt (eller förväntanseffekt) är en sorts medicinsk behandling som går ut på att lura mottagaren genom att ge denne verkningslös medicin, för att bli av eller minska dennes sjukdom- så står det i bla Wikipedia.

På senare år har många börjat undra, ifrågasätta och etiskt diskutera - är detta egentligen så farligt?
Är det inte bara ett sätt att få klienten att använda sin egen självläkande kraft på bästa möjliga sätt?
Kanske tom ett sätt att "programmera om" vissa beteendemönster?
Utnyttja hela hjärnans kapacitet..

Är ett vänligt bemötande placebo effekt?
Svaret är JA! Det finns forskning på att klienter som fått ordentligt omhändertagande på vårdinstitutioner, mycket info, faktiskt fått träffa en läkare (som lyssnar, tar i hand, ler) läker bättre, snabbare och med mindre biverkningar av ev medicin.
Vart drar vi gränsen? Spelar det någon roll? 

"Pastorn i den gamla kyrkan på den kanadensiska landsbygden såg fundersamt ut över församlingen. 
Millie var inte där idag heller. Hon var en trogen kyrkobesökare och hade inte för vana att missa Söndagsmässan. Kanske var hon sjuk, tänkte pastorn, hon var ju trots allt en kvinna på mogna 92 år, bodde ensam en bit upp på fjället och förra vintern hade hon varit rätt sjukligt. 
Faktiskt såpass sjuklig att många trott att hon aldrig skulle få se den ankommande våren. 
Dags igen? tänkte pastorn och bestämde sig omgående för att köra ut till den gamla damen under Måndagen. 

På Måndagen tog pastorn sin bil och körde in i fjällmassivet och en dryg timme senare hade han parkerat utanför Millies hus. Han knackade på dörren och hon öppnade genast, rosig om kinderna och frisk och stark. 
Millie bjöd honom genast in och undrade om hon kunde få bjuda på något, pastorn tackade ja och hon försvann emot köket.  Han installerade sig i det vackra vardagsrummet som var fyllt med allsköns gamla möbler. En orgel med pipor som gick helt upp till taket fyllde rummets ena vägg och pastorn fascinerades över denna stora pjäs så han gick fram och studerade den närmare. 
Det var då han såg det... 

På orgel stod en stor skål med vatten och i skål flöt... EN kondom. 
Pastorn ryckte till då han hörde Millie komma gående, dök ner i stolen igen, allt för att inte genera den gamla damen. Hon kom in med kafffe, smörgås och andra tillbehör och en trevlig kaffestund påbörjades mellan de två vännerna. 
Timmarna gick och till slut skulle pastorn gå men nu kunde han inte hålla nyfikenheten tillbaka längre... Han bara måste få veta så han frågade: 
"Men Millie, jag bara måste få fråga... Vad i all världen är det du har i skålen där?"

Millie log mystiskt och sa: 
"Jo, det där du... Det är inget mindre än ett MIRAKEL!" 
"Ett mirakel?" Pastorn såg förbryllat på henne och hon berättade: 

"Jo, du förstår... Jag var ute och promenerade och så hittade jag ett paket med sådana där saker. 

På paketet stod klart och tydligt: 
PREVENTS DISEASE. Keep moist and place on your organ!
Så det gjorde jag och jag har inte varit sjuk en endaste dag under hela vintern. Så bra har de varit! "

För dig som inte förstod denna... Organ betyder både orgel och organ på engelska.
Är detta placebo? Eller tankens kraft? Eller bara.. en skön historia. 
Ett gott skratt förlänger också livet, sänker blodtrycket.. 

LIVE WITH PASSION (bruka kondom, om det behövs ;-) & Blessed be!



 


 

Önskar du att finna? Sluta leta!

"Du som mediterar en del måste ju vara medveten om det där talesättet om att "meditera är att dö en smula", eller?" Han såg på mig med en underfundig blick och instinktivt visste jag att detta var början på en helt annan diskussionsresa.
"Jodå, jag har hört den.. Håller med om den!" Jag nickade och kände ivern inom mig.

"Jag har aldrig under min långa livsresa delat mina drömmar med "nej-sägare". 
Istället har jag följt mitt driv, min instinkt, min kärlek till görandet. Bara gjort det som känts rätt helt enkelt och älskat varje dag på jobbet! Älskat det! 
Folk har frågat från tid till annan- "Vad driver dig?" 
Det egentligen svaret på den frågan har alltid varit - "Jag älskar det och eftersom jag älskar det så älskar det mig tillbaka. Allt som älskar och älskas blir det mer av! Mer och mer och mer..." 

Jag kände värmen i orden, uppriktigheten och den gamla skrönan om strykarkatten och kattungen dök upp i mitt huvud. Men i luften låg att det skulle komma mer.. Så jag nickade uppmuntrande, tog en klunk av vattnet och sa:
"Jag tror dig! Fortsätt!"

"Min smala lycka har varit att jag haft min fantasi, min kreativitet och jag har aldrig någonsin trott att den kommit någon annanstans ifrån än från Gud, eller kraften. 
Det räddade mig. Räddade mig från att tro på budskapet om att jag är vad jag gör, vad jag presterar. 
Jag visste ju att jag inte vad kraften, kreativiteten, bara dess uttrycksmedel, dess verktyg. 
Det gjorde att jag blev tvungen till att ta reda på vem jag var utan jobbet, vad jag skulle vara om det plötsligt "slutade rinna till".."   Han sänkte huvudet i fundering.

"Men det gjorde det aldrig, eller hur?"
"Nej, det gjorde aldrig det.. Det blev mer och mer och mer ju mer jag älskade det! Men jag är inte det, mitt jobb, min passion.. Jag är något mer!
Det är det som räddar mig nu när jag sitter här med sjukdomen som sällskap och tar räkenskap över livet. Vetskapen om att jag är mer än det jag gör!"

"Tack för påminnelsen!! Jag förstår att du påminner mig för att jag har oro inför skolan i detta nu likväl som oro inför uppstarten som står för dörren!
Kan jag nu underhålla dig med en historia? Den om strykarkatten och kattungen? Har du hört den förr?"
"Jag tror inte det!" Han rättade till solglasögonen, flyttade sig till rätta i stolen och utbrast;
"SHOOT!"

"Det var en gång en strykarkatt som kom släntrande gränden fram då han såg en kattunge.
En kattunge som ivrigt jagade sin svans. Runt, runt, runt.
Strykarkatten närmade sig på tysta fötter och när han tittat en lång stund frågade han:
"Hmm, ursäkta mig, kattungen men varför jagar du din svans runt, runt, runt?"
 Kattungen stannade yrvaket upp mitt i jakten och svarade artigt:
"Jo, förstår du, Herr Strykarkatt, jag har precis kommit från en lektion på skolan och där fick vi lära oss att endast två saker är viktiga här i världen. 
För det första, allt är kärlek.  
För det andra, kärleken sitter i svansen! 
Tja, så då tänkte jag att om jag jagar den, får fatt på den, biter ett gott tag i den och håller fast. 
Ja, då har jag kärlek, passion och hela pillivitten för alltid !"

Strykarkatten gned sig om morrhåren och så sa han försynt:
"Tja, jag har inte haft det lite förspänt som du här i livet. Jag har aldrig gått i skola, bara livets hårda skola MEN livet har lärt mig samma saker som du. 
För det första, allt är kärlek. 
För det andra, kärleken sitter i svansen.  
Dock har jag kommit på att om jag håller på med det jag älskar, gillar och är bra på. 
Tja, då följer den mig överallt där jag går!"

Live with passion and Blessed be!

 

"Föregripande" tacksamhet.

Är det svenska?
Jag VÄLJER att anse att det ÄR svenska, min svenska eftersom "tacksamhet i förväg" låter så, hmm, lamt.
Att föregripa en situation genom att känna tacksamhet INNAN den kommit är nämligen en rätt stark företeelse.  Fast nu började jag ju i fel ände...

Det bubblar och ploppar just nu, i varje källa, i varje å inom mig.
"När eleven är redo dyker läraren upp!" är ett gammal ordspråk och ack, så sant det är.
Inte bara en lärare i ett ämne, nej, flera lärare i flera ämnen och det känns som flera kurser skall passeras samtidigt. Dammlucka UPP!

Passar mig som hand i handske, lilla fröken bråttom, och efter ett par år paddlande i blålera känns farten befriande. Jag har förtjänat det. Jobbat för det. Tack och pris!
Lite tillbakablickar blir det, såklart, blåleran ligger kvar och skräpar här och var, påminner och frågorna faller naturligt - hur blev det såhär? Varför skapade jag detta?

Diskussioner med nära får mig att inse att dessa "kriser" verkar ha några drag gemensamt, i vart fall för oss som finner dem värda att studera (och som har ett andligt intresse)

Den första typen av kris är den som slår oss över huvudet som en stekpanna, en blixt från klar himmel, en negativ variant att "plötsligt-händer-det".
Knockade, kokade, skållade, trasiga sitter vi där bland ruinerna och inser att något gick jäkligt snett och hur i hela friden skall vi resa oss från detta?
Några år senare, med backspegeln i gott förvar, kan vi se på händelsen med vetskapen - DET VAR DÄRFÖR! - så böjer vi vårt huvud i ett sorts "tusen tack! Utan dig hade jag aldrig.."
 Kriser är ju där för just det, lära oss, skola om oss, tvinga oss att se sanningen i vitögat och allt vad det nu är...

 Den andra typen av kris verkar uppkomma då kris av typ 1 drabbat oss några gånger.
Här blir vi medvetna "mitt i krisen" eller i precis i krisens start fas - "Åhåå, vad är nu detta? Vad sker? Vad har jag skapat här och mest av allt varför?" 
Här finns massor av alternativ av kunna ställa sig utanför sig själv, utvärdera, parera och kanske slippa sjunka alltför djupt.. Lärdomen finns där redan i processen och det underlättar alltid. 
I min värld känns dessa typer av kriser som en sorts test... Vad har jag lärt på vägen? Vart vill jag?

Kris nummer tre är den märkligaste.. Insikterna av alla de kriserna som varit och farit har lett till en önskan om att skapa något helt nytt. Skapa en värld baserad på de kunskaper man hämtat in.
Leva som man lär och önskar och därifrån skapa sitt eget universum.
Vara i balans med det man lärt och intonad på just det.
"You can't discover the light by analyzing the darkness!" med andra ord, man måste börja tona in på det man önskar att bli.

Nu kliar du dig i huvudet och undrar: Hur kan detta vara en kris?
Newsflash --- Det finns ingenting som är SÅÅÅ frustrerande & SÅÅÅ givande som att försöka kalibrerar om din egen energi frekvens och skapa det du önskar! Att vara i balans, i synk, i mottagande frekvens med just det DU önskar dig.

En miljon är de idéer, de verktyg som finns därute att prova..
Grejen är att du behöver hitta det som passar DIG! Det som sätter nyckeln i ditt lås.
"Föregripande tacksamhet" är ett sådant verktyg. Att känna tacksamhet för det som skall ske, som kommer i ens väg när omkalibreringen är genomförd tillika som det hjälper själva förändringen på traven.
Inte en vek, svag eventuell önskan om!! Nej, en djup, självsäker, sprudlande tacksamhet över det som ligger om hörnet. I framtiden skapad av DIG, TILL DIG!

Som sagt tidigare... LIVE WITH PASSION.
And Blessed be! PUSS

Det sitter i..

Han såg trotsigt upp på yoga instruktören och repeterade sitt inre mantra:
"Men jag KAN INTE! Kan inte sträcka på knäna medan jag håller fast i tårna, knäna lyfter från golvet då, bena böjer sig.. Det är en... en naturlag!"
Yoga instruktören drog inte ens på munnen, ögonen flyttade sig inte en millimeter utan han upprepade bara lugnt:
"Du kan! Det sitter i ditt huvud. Får jag visa dig?"

Utan att vänta på svar placerade han en hand över mannens händer på fötterna samtidigt som han använde kraften av sina egna ben till att trycka ner knäna. Vips!
Det räckte till! Musklerna, lederna och MIND!

Jag tänker på Dr Dyers historia ovan medan vana händer trycker och böjer min höft.
Min M! Min nyfunna musa.. En stark kvinna med en god utbildning och med en gammal själ. En riktigt god kombo.
Åren av att ha provat olika terapeuter har gjort mig både skeptisk och vis.
Jag VET vad jag vill ha, VET vad som måste till, VET vad som är möjligt och inte...
Eller vet jag?

Den gamla skadan i nacken är min achilles häl! Jag är sjukt rädd om den, av både förklarliga grunder och oförklarliga grunder.
De flesta av oss blir lite kitsliga när det kommer till skallbasen, de översta nackkotorna - man vill liksom ha dem på plats. Men jag vill också ibland bara låta dem vara.
Eftereffekterna är helt enkelt INTE att leka med och jag vet ju, vis av erfarenhet att det är jag som måste ta hand om dem, när allt är "ryckt och draget i", vid dagens slut.

Varliga händer tar i min nacke och jag spänner mig. Jag vet ju hur det blir..
Uppmaningar om att gör si, göra så.. flytta hit.. flytta dit...
Mitt sinne går i spinn. Vad gör hon nu? Varför? Vaddå... Vad är detta?
Plötsligt gör jag saker jag inte gjort på 15 år, saker man sagt mig är omöjliga. Lättnaden. 
Glädjen... MEN hur i hela?!?

Förklaringarna, annan kunskap, logik, förståelse, bitar av pusslet och någon som ser på det hela utifrån. Det sitter i kunskapen. Det sitter i MIND, i vart fall delar av det, oklart hur mycket.
Delar av mig anser min rygg som ett mindre roligt kapitel, ett kapitel med begränsningar.
Ett kapitel satt för många år sedan, av folk med sin typ av kunskap och därefter har det aldrig på allvar blivit utmanat och reviderat (trots alla terapeut timmar).

PÅ trippande fötter, såsom en nyfödd bambi, smyger jag ut ur kliniken med nyfikna ögon.
Termer, ny kunskap, ny nyfikenhet seglar inom mig, bygger broar (igen och återigen)
Vilken sjukt häftig "ride" livet är!! Precis när det stoppar upp så tar det fart igen..
Nästa kulle, nästa sväng, nästa värdemönster som utmanas..
Vad mer vet jag inte?? Jag kan inte låta bli att undra och förundras.
BRING IT ON! Jag är här! Mitt i ljuset..

LIVE with Passion (loads of it) and Blessed BE!

Sätta i fack.

Behovet av att sätta folk i fack, sätta på etiketter har antagligen funnits så länge människan promenerat runt på denna jorden.

Här en dikt av D.H Lawrence:

"Vad är han?
-En man, såklart. 
Ja, men vad gör han?
-Han lever och han är en man. 
Helt visst men han måste arbeta. Han måste ha ett jobb av något slag. 
-Varför?
För att han uppenbarligen inte hör till de människor som har all tid för sig själva. 
-Det vet jag ingenting om. Han har massor av egen tid. och han gör riktigt vackra stolar. 
Där ser du! Han är finsnickare. 
-Nej, nej. 
Nåja, hur som helst timmerman och möbelsnickare. 
-Inte alls. 
Men du sa ju det. 
-Vad sa jag? 
Att han gjorde stolar, att han var möbelsnickare och en timmerman. 
-Jag sa att han gjorde stolar, men jag sa inte att han var någon timmerman. 
All right då, han är alltså bara en amatör?
-Kanske det! Skulle du säga att en trast är en professionell flöjtist, eller bara en amatör?
Jag skulle säga att det är en fågel. 
-Och jag säger att han bara är en man. 
All right då. Du har alltid varit en ordryttare!" 

Vad bringar detta upp i dig?

NJUT dagen, ordryttare eller icke!
Live with passion & Blessed be!

 

Medkänsla med tvist.

I den tidigaste av morgontimmar vaknar jag, märkt av gårdagen, men med en dröm om Kwan Yin i friskt minne. 
Smärtorna gör mig oförmögen att somna om och jag inser direkt att det är lika bra att gå upp, gå ner, kanske äta något, kanske ta en smärtstillande. 
Sittande på toaletten ser jag framför mig hur den vackra gudinnan envisas med att visa mig sina fötter, sina skor... Undra vad det innebär? 

De senaste dagarna har jag träffat patienter igen, återkopplats till en del gamla kontakter och i den processen kommit i kontakt med känslan "inget ändrar sig egentligen".  Vi är den vi är från vaggan till graven. Visst, visst, vi förändras lite. Lite här, lite där men grunden -är inte den alltid densamma?
Med mina egna fysiska skavanker i fokus har jag irriterat mig över denna avsaknad av framåtskridande och process.

Samtidigt slås jag av alla dessa snabba, kortsiktiga lösningar som vi bombarderas med och som många känner sig nödd och tvungen att prova.
Mmm, jag önskar mig också ett bantningspiller. Ett som funkar.
Jadå, jag vill ha ett kort utan kreditgräns.
Framme vid målet?  Yes, box! Helst igår.

Läs mina läppar (en gång för alla) - DET FINNS INTE! Punktum!
Resan, resan och inte målet.  Framme vid målet finns inget att hämta utom möjligen nästa resa.
Kanske är det just därför vi förändras steg för steg...? Vi reser. Visst är det så!

Kwan Yin är den gudinna som vände i dörren till paradiset, i den dörr som innebär att man inte längre behöver återfödas och lida på jorden utan har uppnått upplysning. 
Hon vände i dörren ty hon hörde alla de gråtande, skrikande och klagande människorna på jorden och hon bestämde sig för att stanna och hjälpa dem emot upplysning och ett bättre liv. 
Därför anses hon vara medkänslan och medmänsklighetens gudinna, barnens beskyddarinna och hon avbildas antingen stående på sin tämjda drake eller likt Jungfru Maria med barnet i famnen. 

Jag hämtar quintessence med hennes namn, Kwan Yin, den är ljuvligt orange och sätter den på mina pulsar.   Funderar en stund.
Resan är tuff med många av oss, jag vet det! Ändå känner jag en brinnande lust att ställa mig upp och skrika... I motvinden... Rakt emot allt det som kastas i vårt ansikte dagligen.
Vilseledda som får till slakt. Sålda och köpta utan att vi ens fattar vad som sker.

Häromdagen skrev en person jag känner ett inlägg på ett socialt media där hon kommenterade att TV nyheterna var full med sk "Larm" om skräpmatbruk på svenska restauranger.
Hon tyckte det var "överdrivet" ty det vet ju alla. Att det är så...
Vad hon bortsåg ifrån i skrivandets stund var att hon själv lider av många av de efter effekter som just denna typ av "kända konsumtion" och letar med ljus och lykta efter en lösning på problemet.
En kortsiktig lösning.
Att sluta äta denna typ av mat, att begära att den skall upphöra helt är fööööör långsökt, för komplicerat.  Eller?

Jag känner medkänsla för en tuff process. Det gör jag!
Men samtidigt, en skriande lust att förklara krig emot kortsiktigt, enkelspårigt och vilseledande dravel!
Kwan Yin har gett mig en plan, en fundering, ett spark av inspiration.

Fattade du inte mycket av bloggen? Tycker du jag sätter mig på höga hästar?
Ok, för mig.  Detta var ett sätt för mig att möta gnistan inom mig.
Att visa Kwan Yin att jag hörde henne.. och denna gången var bloggen en ego grej.
Tack för din tid.  Jag återkommer.

Kram and Blessed be!



 

Stänga sommarens dörr?

 












Vemod och beslutsamhet... Kan de finna plats i samma tunna?
Såklart!

Vaknade av att rullgardinen slog hårt emot fönsterbänken och regnet nådde nästan in i sovrummet.
Stilla lyssnade jag en stund, njöt ljudet.  En Söndag med regn ger möjlighet till kontemplation och en torr person som jag mår bra när det regnar.
Ja, det är faktiskt sant. Jag känner mig uppfylld när det regnar, närd, omhuldad, fri på något märkligt sätt.

Imorgon börjar vardagen på riktigt. Barnen till skolan, maken tillika fadern till jobbet och jag till möten, skolböcker och bestyr.
8-16, 9-17... Den ljuva långa sommaren med alla sina löften andas på sista vers och revisionen visar som vanligt att dagarna var alltför få, alltför korta.

Ändå känner jag att de bollar jag kastat opp har jag plockat ner!
Plockat ner, granskat, värderat, satt ett nytt mål på och kastat iväg.
En del av dem med adressen "Gud vet vart du landar..." och ett leende. Andra med en mera tydlig destination.  Process.
"Leave no stone unturned, leave your fears behind" sjunger Coldplay i mina öron.
Nej men eller hur?!!  Sådan har slutet på sommaren varit och jag hoppas jag kan hålla i.

Det enda beviset på liv är tillväxt säger psykologerna.
Så länge man växer, gror och utvecklas är man vid liv.

Mina klasskamrater åkte till Kina igår. Många var de facebook uppdateringar som mötte mina ögon och lika många var de tårar som rullade ur de samma ögonen.  Smärta och ensamhet.
Jag har inte den möjligheten att resa nu. Livet ser inte ut sådant hur mycket jag än vill och önskar se samma saker som de. 
Samtidigt påminnelse om - tilliten.   Djupt i magen ligger känslan av att jag är här hemma av en anledning. Det finns annat jag skall göra, ta mig an...
Kina ligger kvar. Möjligheterna kommer. Bara inte NU!

Det viktigaste i livet är det egna godkännande! Får man andras gillande är det trevlig, skönt men det hör inte hit alls egentligen. Det är inte viktigt.

"What if today was a gift and not a given right?" Sjunger Coldplay vidare.
Jo, den har vi diskuterat här tidigare. Dagen. Den som är idag, ögonblicket, det som är det vi har att förvalta och sedan är det över. Hur veta att man får ett nytt?
Jag känner att livet hastar lite nu.
Att det knackar på.
Att det vill saker med mig.
Bollarna kommer tillbaka.

Dags att ge sig ut i regnet. Tanka näring och starta dagen.
Vad du än gör av dagen - Live with passion & Blessed be!
KRAM

Det korta, oändliga livet

"Man måste tala snällt till den!  En god stund... sen funkar den och då kommer jag in"
Den smala, lilla, krokiga damen med rullatorn ser på mig med ett underfundigt flin,
jag sväljer, känner hjärtat krampa. Det har varit mycket sådant nu på slutet.

På min postrutt, min rute, finns två sjukhem. Båda uppdelat i två avdelningar, en för de som fortfarande kan bo som om de är hemma(men med säkerhetsbälte och livrem) och en för de som behöver allsköns assistans och hjälp.
Jag möter dem i deras närmiljö och för en del av dem är jag dagens grej!
Impulserna utifrån, posten, kanske kortet, hälsningen, längtan.. Med mig kommer nyheterna, artiklarna, räkningar och, tja, leendet det bjuder jag på.
Tillbaka får jag historierna, kramen, omtanken och livets färger!

Jag ser dem komma, adressändringen. Jag ser dem gå, meddelande om vidaresändning till dödsboet, en annan plats, ett annat liv.
Mina ögon söker bekanta ansikten bland stolar, bord och uteplatser..

Den lilla krokiga tanten samtalade med mig om sin nyckel, nyckel till postboxen.
Det är den som inte alltid vill in i nyckelhålet ty hon skakar så. Det är därför hon står där sin kvart, samtalar med nyckel, fokuserar och så, vips, sesam öppnar sig och hon ser in i den tomma boxen.
Längtansfullt ser hon på tidningshögen på min arm och utbrister:
"Ja, jag måste kanske börja prenumerera på de där, jag också. För du säljer väl dem inte?" Hon suckar stilla.
För en sekund överväger jag att gå ut i postbilen, sno en tidning från någon som jag vet är frisk och stark, någon som själv kan ta sig till kiosken och köpa en. 

Med en klump över hjärtat går jag till bilen, sätter mig i och funderar över livet... I don't want to miss a thing!! 
När jag blir sådär gammal vill jag känna att jag har fyllt upp alla mina korgar. Att jag har utnyttjat min tid till max, gjort alla utflykter jag önskat, träffat de människor jag vill, fyllt livet med färg, form, kärlek, upplevelser så att jag kan besöka dem igen. I tanken! När andan faller på...

"Att meditera är att öva sig i att dö en smula.." säger buddisten på TV.
Jag håller med, på ett sätt men samtidigt inte. 
Att meditera är att förbereda sig på den tiden då man skall resa som energi igen.
Man kan vara högst levande för det men instängd i en kropp, en sliten kropp, en kropp som inte längre har den gnistan som själen för alltid äger.
Fram tills dess att det är min tur vill jag fortsätta samla erfarenheter i mina hyllor, lådor, boxar..
Klura över livet, pröva nya ting och räcka lång näsa till de som hyschar och schyssar...
"Just because I can!"  ;-))

Find your passion, Live with passion & Blessed BE!