tisdag 30 december 2014

Ett flämtande andetag.

När man minst anar det så står det där, 
på trappan, 
tar av sig rocken, 
sparkar av sig skorna och proklamerar ljudligt: 
"NU är jag här!"

Så stod det där plötsligt framför mig och jag sjönk ner i magen och landande.
Bra! Känslan jag väntat på är närvarande, lugnet likaså.

Jag såg upp emot den märkliga skyn, solen lyste från en klarblå himmel och på ingen tid alls formades himmelen om till royal blue/kungsblått och ner, mitt i solskenet, föll enormt stora regndroppar ner. Regn och sol och faktiskt minus tre grader - hur går det ihop?

Årets näst sista dag. Vi har ju imorgon också.
Norra delarna av landet har extrem väder och värre skall det bli imorgon, kaos och katastrof är moder till ordning och nyordning. Sådana är naturens lagar.

Själv känner jag ett lugn inför det nya året, ett mycket större lugn än på länge, lugn och tillförsikt.
Nyårslöften får ligga, strävan är alltid densamma, målen formas om lite emellanåt men grunden densamma, grunden i mig.
Löftet till mig är dock att inte glömma mig, inte tappa bort känslan, inte någon gång.

Imorgon är också sista arbetsdag på Posten, lång dag blir det. Sen tar det nya vid.
Tryggt, spännande och utmanande, inte helt olikt ett nytt år.

Uno Svenningson sjunger så vackert i sången "Årets sista dag."
"I sjunde himelen där lyser det i natt.
En silver måne så full av evighet och kraft.
I dina ögon ser jag stjärnor så små.
I dina händer, där vilar framtidens spår.
Känslorna dom stiger som bubblor mot ytan.

Har ingen chans att värja mig mot nostalgin.
Jag står här vid fönstret mot vår by,
där rimfrosten ler mot den mörka natten.


Snart är vi där.
Farväl nu alla stunder.
Nu möts vi här.
Och jorden kommer lysa.
Snart vi där.
Här på årets sista dag.
Här på årets sista dag.

Glädjen har sin egen sorg min vän.
En drink av vemod fyller glasen igen.
Dom tårarna som aldrig sett ljuset, dom kommer nu.
Här på årets sista dag.
Och jag lovar mig själv ännu en gång,
att inga löften ska lämna dessa läppar.
För alla löften stiger mot skyn,
som ett norrsken som flammar upp och dör.


Ja, nu möts vi här igen.
Ja, nu möts vi här igen.
I våra händer vilar vår framtid.
Och löften kommer stiga mot skyn,
som ett norrsken som flammar upp och dör."


Ja, i våra händer där vilar vår framtid! Vad tänker du skapa med dina händer?
Vad finns i dina drömmar och visioner?
Kompasskursen är satt, låt oss hissa seglen och ta för oss av godbitarna.

Ha ett fantastiskt Gott Slut & ett strålande Gott NYTT ÅR.
Jag hoppas vi fortsätter att ses nästa år och att du följer med på mina utfärder.
Live with passion & Blessed Be



 

fredag 26 december 2014

Monomani & "maintaining cause".

En blogg om livets små ögonblick har legat och malt i mitt huvud i några dagar..
Men istället för att hoppa ut och forma sig i detta forum måste jag tydligen använda platsen här till att skriva om monomani och maintaining cause, bara för att jag vill, bara för att det just nu äter mig under skinnet, bara för att det bringar obalans. Obalans är ohälsa.

För dig som inte är homeopat, eller utbildad i något annat yrke relaterat till hälsa, så är nog maintaining cause ett okänt eller flummigt, flyktigt begrepp.
Maintaining cause är något som "finns i din omgivning", något du valt in, som förhindrar dig från att tillfriskna, från att leva i balans. I grunden, alla typer av ytterligheter, alla typer av självpålagda "tvång"som hindrar dig från att leva såsom du vill.
T ex när homeopaten behandlar barn så kan vissa saker som sker i hemmet ses som en maintaining cause, dvs det sker pga att någon annan(läs förälder/vuxen) vill/önskar det men kunde barnet välja/förstå hade det aldrig varit där.
Detta bidrar till barnets ohälsa och det enda homeopaten kan göra då är att lägga medicineringen så att det stärker/styrker barnet så det kan "leva med det" på bästa möjliga sätt men utläkning sker egentligen aldrig då. Den kommer till när den sk "maintaining cause" är borta.

Varför väljer jag då att lägga monomani och maintaing cause i samma hink i denna blogg?
Jo, för att många vuxna jag känner använder sig av monomani som en maintaining cause, utan att egentligen reflektera över det hela. Självklart, det började som ett intresse, en glädje, en känsla av mästring och kanske tom kontroll över en del av sig själv man aldrig haft kontroll över tidigare.
Därefter sprider det sig, man vill ha mer, mer och mer av det hela och så blir det till monomani och maintaining cause utan att man ens reflekterar över det.

För er som tror att man "bara" kan missbruka sex, spel, alkohol, droger.. Think again!
Människor som oroar sig för att de är bärare av en sk "missbrukargen" kan missbruka nästan vad som helst, och med den djungel som av åsikter som finns där ute så finner de alltid någon som stöttar deras beteende till trots för att de skapar sig själva en maintaining cause.

En topp politiker (som ett exempel) lever med sitt arbete 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan och några av dem blir beroende av det. De blir sitt yrke, de klarar inget annat och de färgas av sin omgivning, se t ex på Margaret Thatcher.
De som däremot gör en "insats" under en period av sitt liv och sedan finner balansen i att göra något annat, något utanför, något bortom, de klarar sig oftast bättre, de blev politiker och...något mer. Helhet!

Själv är jag mycket jord, har mycket jordenergier och jordtecken inom mig och jorden handlar mycket om att ha det som det är, som det alltid varit, långsamt, tryggt, kanske tom lite trögt. Ting får tar tid. Men jag har också eld inom mig, elden som driver, önskar men som också, splittrar emellanåt.
Jag vill både ha och äta kakan, nej, förresten, jag vill äta alla kakor, en liten bit av alla.
Kanske är det detta som leder till att jag blir så utled, ledsen och trött av alla monomaner, på alla som försakar livets god genom att övertyga sig själva om att det är just detta de vill, bara detta, just nu, för en stund och så blir stunden till år och de fortsätter sin färd..
Ohälsa är resultatet av monomani. Kanske inte just idag men imorgon, i en framtid.

De flesta pågående ting, det som är nu, i ögonblicket missas av monomanen som likt vilken missbrukare som helst, bara letar efter nästa tillfälle att genomföra sin "handling" och däremellan berätta vitt och brett för andra om hur fantastiskt det var/är.
Det kliar under skinnet på mig, speciellt när jag ser andra få dåligt samvete för att de inte är som monomanen, för att de inte har samma fokus.
De tror de är "ohälsosamma" för att de har ett bredare spektra på livet, det har samhället lärt dem, ty samhället älskar monomaner. De är lätta att beräkna, lätta att kontrollera, Pavlovs hundar om igen, alltid reagera på samma stimuli..

Ingen monoman kan avvänjas lätt.
Det ingår i konceptet och en av de första försvars barriärerna är:
"Jag är inte beroende av detta, jag kan sluta när jag vill. Jag mår bara bra av det, jag är intresserad av det!"
En titt i kalendern avslöjar dock att det är för mycket av det. Det är obalans.  Inget annat får plats, i huvud, i hjärta eller själ och då är det en "maintaining cause".

Detta är individens val.
Men samtidigt, något som jag som behandlare/healer måste peka ut.
Det är avsaknad av hälsa och det förhindrar läkning och helhet.
Privat stressar dessa människor mig, ger klump i magen och störningar i mitt system, inte helt olikt den känsla som vilken missbrukare som helst ger mig och till slut upphör jag helt att prata med dem om deras intresse. Lite som att jag inte samtalar med en alkoholist om att jag delade en flaska vin igår kväll med en väninna, lika lite orkar jag tala med monomanen om deras intressen.
Det begränsar, det ger i sig själv obalans. 

I mitt skrivande runt helande och helhet är detta ett ämne som upptar mycket av mina tankar just nu och jag hoppas komma vidare med hur, vad jag kan göra som healer tillika som människa för att hantera detta bättre.
Det blir säkert en fortsättning på historien...
Until then, Live with passion in all areas of life!
Blessed be!
























lördag 20 december 2014

Är uthållighet en dygd?

Jag är helt säker på att jag är i Posten för att lära om uthållighet och min förmåga till detsamma.
Varför gör du det du gör?
Vilka läxor skall du lära på ditt jobb, i ditt liv, på din fritid innan du får "gå vidare" till nästa avsats i/på livets trappa?

Jag vet aldrig något om min dag när jag tackar ja till att jobba.
Det vet jag när jag ser stapeln, pallen/pallarna av Post som står bakom min bil på morgonen så tillkommer allt som kan hända när man är ute på vägen, när man har med människor att göra.
Detta till trots, jobbet måste alltid bli gjort och endast i undantagsfall, specialfall, kan jag släppa den bördan jag tagit på mig och dra.  Den special situationen har ännu inte inträffat på mitt skift, då den innebär svår sjukdom, död, eller andra oöverstigliga hinder. Den måste färdigställas, PUNKT.
DET har övat och övar mig i uthållighet.
Nu är det så att jag tror inte på något sätt att mitt jobb är unikt MEN alla jobb har sina speciella kvalitéer, speciella krav, speciella egenheter. Vad kännetecknar det jobb du valt? 

"Strunt samma! Bara dela upp skiten. Jag klarar allt!" sa min kollega häromdagen och log i mjugg.
Jag kunde inte låta bli utan frågade helt öppet - vad menar du?
Han gjorde en utläggning om allt han prövat i Posten, allt han utsatt sig själv för och klarat. Det hade lärt honom massa om sig själv och han bar denna känsla med en sådan medvetenhet att det imponerade mig, imponerade mig för att jag kände igen mig själv. Dit jag är på väg, för mig själv, i mig själv.

I min värld har jag behövt Posten för att känna på min fysiska styrka, flytta fram barriärerna ytterligare ett knäpp, ett snäpp. Känna på hur jag fungerar när jag är hungrig, när jag är sen, när det regnar, när det.. och så vidare och så vidare.
Det hjälper. Man lär sig.

Tisdag var just en sådan dag. Vaknade med en elak migrän, tabletter, kaffe.
Jag visste att det låg saker i bilen, saker jag påbörjat dagen innan, svårt att förklara, ingen idé att bli hemma. Väl framme på jobbet, preppad med tabletter, den största stapel med post jag någonsin sett, massiv bunt med reklam till varje hushåll, 13 paket som måste lämnas på dörren med underskrift.
Modet sjönk i bröstet. Bara att sätta igång.

Det fanns tider under den dagen, speciellt då tabletterna släppte taget som jag bara ville gråta men diskussionerna med mig själv gick höga - gråta? till vem? För vem? Vad skulle det ändra?
Jag tickade på, postlåda för postlåda, minut för minut.. brev för brev.

Vid 16-tiden var det dags att plocka fram pannlampan och jag insåg att jag i vart fall hade tre timmar jobb kvar.. klump i halsen, doften av diesel gjorde mig ordentligt illamående.
DÅ, just då, stod hon där, vid sidan av vägen.. En kvinna jag mötte flyktigt förut, hon bor på min rutt.
Hon stod stilla i snön och borsta sin postlåda ren från snö, hon hade gått ut i bara tröjan för att hon såg mig svänga av huvudvägen från sitt vardagsrumsfönster.
Hennes omtanke lades som en mjuk filt runt min trötta kropp och själ. Hon frågade hur jag mådde, hon erbjöd en huvudvärkstablett och en toalett när jag sa som det var. Något jag egentligen inte behövde just då men bara erbjudandet värmde.

Så sträckte hon fram den finaste av alla julpåsar, sa att det var en liten julklapp till mig och leendet fick mig att mjukna. Vilken julklapp.
Den tillsammans med kramen lyfte mig till helt nya höjder.
Det jag gjorde den dagen, dagens insats betydde något, hela sommaren betydde något, hösten, alla timmarna i bilen. Hon upprepade gång på gång att det bara var lite godis men för mig var det något något helt annat.
Årets julklapp för mig - en kartong med Dumle, omtanke och en jättegod KRAM.
Den höll mig igång resten av timmarna och lärde mig mer om min uthållighet, mina drivkrafter.

Det finns något att hämta ur varje situation, varje jobb och varje möte.
Tänk på det när du sliter. Tänk på det när du tänker "Äsch, han/hon vill säkert inte ha en kartong med Dumle/ en kram/ en komplimang" - det kan vara det som lyfter någons dag.
Varje dag. Inte bara nu i juletider..

Nu skall jag vila. Sova. Njuta Söndag.
Ha en strålade helg och lyssna till stillheten i ditt inre - vilka avsatser är du klar med nu?
Vart skall du sen?
Live with passion & Blessed Be!


I Väntan på Stjärnan.













Jag blickar ut över det iskalla, stilla vattnet.

Stjärnorna blinkar sitt svar från långt, långt borta. Midvinternatt.

Imorgon vänder det, imorgon är det vintersolstånd och snart fullmåne i kräftans tecken.

Den mest introverta delen av året är snart till ända, fröet vrider och vänder sig inom oss.. Än är det inte riktigt tid för aktivitet och växt, men snart, mycket snart.



Använd tiden nu till att vila, reflektera och som Kurt, här ovan, så fint sjunger..

"Lägg vapnene ned, det jul du må finne og glede i hjertet et stede!"



Njut helgen! Fira Midvinternatt och njut årstiden.

Live with Passion and you are never alone. 

Blessed BE!

onsdag 10 december 2014

Välkommen hem till mig!

Hej och välkommen hem till mig!
Jag har flyttat.
Jomenvisst, såhär i December månad har jag slagit till och skaffat mig en liten tvårummare.
Inredningen är lite spartansk fortfarande men jag funderar på att skaffa en julgran, det är ju strax tid för det, så får jag fundera lite på vad jag vill ha efter jul.

Mitt nya hem är rött, inte den milda faluröda färg som jag gillar, nej, mer en skarp hallonröd färg med en touch av gul runt fönster och karmar.
Vardagsrummet består av två mjuka stolar, men den ena har jag blivit tvungen att begränsa med ett stålstativ för att få plats med alla lösa attiraljer. Se det gärna som en sorts garderob, förvaring och bokhylla i ett.
En fin stereo har jag också, ja, ingen lyx, inte Spotify eller Wimp eller nåt sånt. Basic, basic liksom men jag har musik och poppar gör jag gärna och mycket.
Min goa stol har värme, är ställbar, nästan som värsta "Stressless stolen" och framför den har jag ett enkelt svart matbord. Även detta har en tendens att bli överbelamrat då det är svårt att bo i en tvårummare när man inte är van.
Så äta gör jag mest i knäet, eller varför inte, på väg mellan på platser? I halkan, i mörkret och vätan. Matro är kraftigt överskattat, tro mig. 

Värmen och ljuset är kanske det bästa med detta lilla hem och visst, det är en viktig del.
Mitt andra rum är inrett med en svart/grå matta, ja, jag vet, lite tråkigt är det men faktum kvarstår, det är sällan jag ser det där golvet, så fullt är det. Alltid.  Se bilden ovan som är en illustration av rummet, en dag då det inte är alltför fullt.

Köket? Nja, det är en illusion, än så länge. Jag har ingen möjlighet att värma mat. Hålla den kall är dock lugnt, bara sparka den ner på golvet bredvid stolen med stålställningen så löser det sig.
Där är både tapet och golv dåligt, så där fixar vintern resten.

Badrumsfaciliteterna lyser också med sin frånvaro så kissar gör jag utomhus.
På bestämda platser. Ja, bara för att man bor lite billigt behöver man ju inte changera helt, man skall hålla sina urineringar till bestämda platser så man inte äter där man förorenar.
Fråga vilken klok häst som helst och han kommer att upplysa dig. Dessutom förstår du då att intagande av dryckesvaror också är något man undviker in i det längsta. Varför frysa om musen om man inte behöver? Kan vara långt till kisseplatsen också och jag blir så irriterad när jag är nödig.

Vill du skicka ett julkort?
Gör inte det! De kommer bara bort i Posten!
Skicka en digipost. Snabbt, enkelt och säker leverans på nätet tom om du skriver mitt personnummer på och så vet du att ingen läser det du skriver. Det är mer än man vet om postmän, mycket löst folk i den branschen. 

Lukten hemma hos mig är omöjlig att missa. På vintern, i fukten så läcker den in genom de där öppningarna jag precis berättade om, du vet den nere vid stolen, ja, och sen är det en uppe vid taket på andra sidan och faktiskt en vid min gostol också. Men who is counting?
Vart skulle doften av diesel annars smyga sig in och göra mitt liv perfekt? Sätta smak på mat, lukt på kläder och hud och skapa dessa mjuka, tryckande vinter huvudvärkar.
Blir bättre till sommaren så det är bara att hänga i!

Jag glädjer mig speciellt till alla glada grannar, de varierar timme för timme och det är ju bra, jag blir fort uttråkad.  Alla mina grannar har dock det gemensamt att ju närmare jul vi kommer desto grinigare, mer stressade och osympatiska blir de.
Ja, det är något märkligt i luften så jag hastar vidare. Ingen idé att hänga upp sig på dem.
Här I Norge kallas det för "julestria" men strida har jag ingen lust med, det får de lösa själva. 

Jag skall fira helg i min lilla lägenhet, vanlig Lördag, dagen före dopparedagen, själva dopparedagen, alla mellandagarna och dessutom, nyårsafton.
Det blir fantastiskt!  Minimalt med städning, en liten julgran bara så är allt i box.
Får bara räkna ut hur jultvagningen skall gå till så är saken biff.

Leva upp till loggan på utsidan av min lägenhet är vad jag försöker med just nu..
Glömde jag att säga det tidigare?
"Vi lever for å levere!"
 Tid till något annat finns inte just nu men det är väl som Ludde säger, var sak har sin tid och just nu är det tid att köra Post!

Söker du mig?
Leta efter en röd postbil med Team 5 Bærum på, en hallonröd Ford med regnr: BS16461.
Ett sista råd - skicka inga SMÅ julkort. Inget mindre än ett A5, om du vill ha dem fram och du, snälla, plasta inget du skall skicka. Det bara glider omkring.
Räcker gott med alla idioter som plastar sina tidningar i parti och minut.
Ha en strålande julhelg och pussa på din postman (han behöver det och förtjänar det).

Live with passion (med eller utan postbil) & Blessed be!
Kram

PS! bilden nedan är tagen där jag kör Post, varje dag. Vackert är det, i alla väder.



söndag 7 december 2014

En illamående "bärgningsbil".

"Du är som en bilbärgare" sa kollegan och klappade mig på handen innan han leende fortsatt
"ja, någon kör i diket och då kommer du farande med dina verktyg men till skillnad från bärgningsbilen sätter du dig på huk, ser den andra personen i ögonen och frågar om den vill bli hjälpt eller ej innan du börjar att dra. DET, det är bra. Det är sunt. Det är stort!"

Jag log tillbaka, smakade på kommentaren, och trots att jag visste att det var tänkt som en jättekomplimang så kändes eftersmaken lite märklig.

Ännu en gång har jag mött en klient som, efter en medial utbildning, har virrat bort sig från sig själv. Förlorat sitt ankare och sin grundning och vandrat planlöst i alla de världar och labyrinter som finns i sfärerna runt oss, hemlös och utestängd ur sin egen kropp.
Stämplad som psykiskt sjuk i samhällets ögon, stämplad som inte stark nog hos de sk andliga - faktum kvarstår, vilse mellan två stolar och skadad hittar klienten inte hem till sig själv igen.

Jag känner mig frågande, starkt frågande.
Min andliga koppling, den världen som jag har tillgång till via detta är en självklarhet och jag tror att alla har möjlighet till samma koppling, den bara ser lite olika ut för alla.
Men vem kan lära ut den? Vem är stark nog att hålla i när det blir svårt för en elev?

De historierna som jag får höra om vad som sker på dessa utbildningar ger mig emellanåt så stora frågetecken att jag undrar om jag ens har lust att kalla mig "andlig" eller "andligt intresserad", "medial", "spirituell" eller något annat som klingar i den tonarten.
Ändå, den världen är ju "min". Jag tillhör här. Jag försvarar den, vet att den finns och har lust att vara med och utveckla den.. Men hur?

Ingen historia är riktigt den andra lik, såklart, vi har med människor att göra men historierna har likheter och man kanske kan börja där.
Sverige, Norge, Danmark, England, Österrike, Schweiz.. det verkar göra mindre skillnad, historierna är alltför lika.
I den spirituella cirkeln försvarar man sig alltid med att "det är hennes/hans resa", det är det de "måste igenom" för att bli så mediala/andliga/spirituella som det "var tänkt".
Jasså jaha, ja, vi är med, säljer dyra kurser, öppnar upp kanaler och när sedan eleven går fel, får problem, sliter, ja, då vänder vi på klacken och går. Ditt fel, sorry, hitta tillbaka själv nu.
DET funkar inte! Det är inte andlighet. Det är inte kärlek och det är fanimej inte kunskap.

En nyckel för mig, som gräver runt i "problemet" efter det skett är bl a att förarbetet till dessa andliga kurser är riktigt dåligt gjort, för att inte säga, det suger stövel.
Många som söker har med sig ett trauma från förr, det är ju en del i att börja söka men sitter traumat på t ex fysisk nivå, ja, då blir de andliga sfärerna, färgerna, energierna väldigt attraktiva och personen ifråga glömmer bort grundning, jordning och kropp. Det blir en flykt och till slut vill man inte har något att göra med denna fysiska världen och separationen är ett faktum.

Här säger de som håller andliga kurser att "jaja, detta är personens resa och blir det så, tja, då är det något den skall igenom" och så, samma sorti som tidigare.
Är det andlighet? Empati? Läkande och kärlek? Eller är det bara ord som kan brukas på de som redan är "hela"?
Att börja i andra ändan känns rätt och riktigt för mig, hjälpa till att se/läka och jobba med det trasiga här och nu innan man öppnar till andra världar.
En inkarnerad själ behöver sin kropp att landa i, lika mycket som en maskin behöver sin jordningskabel för att kunna omsätta och använda sina energier, utan jordning blir det KAOS.

De som inte tror på andevärlden, energier, den gamla tidens människa, om du så vill, behöver en ordentlig dos av allt detta, behöver få "känna det på kroppen"och då skapas en mera dynamisk tillvaro.
De som lever i tron att vi enbart är andliga varelser, som nästintill lever i ett förakt för kroppen behöver tillbaka till ruta ett - du är en stark energi utan din kropp men du är likaväl rätt hemlös i din värld och förmågan att manifestera är starkt reducerad. Är det verkligen vad du vill?

Jag känner ett starkt behov av att kräkas, så trött är jag på denna obalans men vart vänder jag mig med den?
Igen har jag varsamt börjat nysta i en klients förvirrade tankar om andevärlden, om dennes person, om behov.. och gud vete allt, tillsammans skall vi pröva olika verktyg, jag leda, klienten testa, vi utvärderar tillsammans. Lyckas vi denna gången? Finns gnistan, orken?

Klienten lever fortfarande i blind tilltro till dem som "utbildat". Att detta skett är ju bara klientens fel. DET har klienten fått med sig, fått itutat sig, inpräntat och förstått.
Personligen har jag lust att sparka dem på smalbenet, även om jag kan se att de nog ville väl, nog gjorde gott, nog.. nog... nog..
Vart är säkerhetsnätet när någon "faller igenom" en dylik utveckling?
Är det rätt att samhällets psykvård skall ta sig av dessa patienter, ty det är vad som sker, och här får dessa resor bara en rubrik "psykisk vanföreställning".
Även om de flesta inom psykvården ser att det är "något mer här" så kan de inte sätta ord på det, det är inte bevisat, det finns inget att ta på, det talas ett annat språk och så vidare.
Därav behovet av en diagnos och då är ovan nämnda diagnos den bästa, den mest ospecifika och behandlingen blir därefter. 

Jag står mitt emellan, ett ben på var sida bäcken. What else is new?
Men i just detta känner jag en brinnande lust att samtala med någon, gärna en annan bärgningsbil och gärna någon med tusen år av erfarenhet.
Jag får sätta mig ner och be om den hjälpen så får vi se vad som öppnar sig...
På jakt efter en lösning är jag i vart fall och samtidigt, hjärtinnerligt, sjukligt trött på detta.
Tar en paus och samlar mig. Tack för ditt lyssnande.

Ha en strålande helg och du, gå inte vilse. Ta med karta och kompass, märk ut din väg och berätta för någon du litar på vart du går. Vanligt simpelt fjällvett funkar långt.
Live with passion and Blessed be!



















fredag 5 december 2014

Har du tänkt på tiden?

"Tiden löper inte, kära du, tiden går!"  säger Garderobemannen i en norsk reklamgingel som går på radio just nu och hans medhjälpare blir upprörd, hur skall de hinna innan jul?

Har du tänkt på det, att det ibland känns som tiden löper, ibland som om den sniglar fram och ja, tom, ibland som om den står stilla.
Jodå, visst har du något sådant ögonblick i ditt inre, t ex när du såg någon intressant på andra sidan festlokalen för första gången. Era ögon möttes, ni hajade till, kände igen varandra..
Eller när ditt barn klev upp på podiet för att ta emot ett eller annat, en utmärkelse, ett stipendium, skulle sjunga eller något annat viktigt..
Ditt hjärta och din själ fullständigt absorberar ögonblicket och tiden stannar. Kameran i ditt öga liksom zoomar in på bara det som är viktigt.
Jag kan inte låta bli att undra om det är just det som menas med orden "räkna de lyckliga stunderna blott", är det så, ja, då behöver jag bli mycket, mycket bättre på att spara på dem.

Min åsikt är ju att tiden är en spiral, som en fjäder och att man därför vid vissa tidpunkter kommer närmare det som skedde förra gången man var just "där i spiralen" men också, mycket närmare det som kommer att ske i framtiden, nästa gång man är på samma ställe i spiralen.
Förstår du vad jag menar nu?
Hade varit mycket lättare om jag kunde peka och visa.  Denna tanke leder till att jag tror att man kan "nå sig själv" vid olika tidpunkter i denna spiral lättare, både vad det gäller att läka ting som har skett men också, ge sig själv energi i en framtida situation. Återkommer om detta i min bok.
Tiden är i vart fall, inte linjär, det är för mig helt och fullständigt klart.

Spännande tycker jag också att det är att tiden kan ändra hastighet inom ett kort tidsspann, eller det känns så i vart fall. Visst vaknar du vissa dagar och känner att du hinner allt och ändå har du tid över medan du andra dagar inte hinner hälften och ändå är du sen ut genom dörren.
Självklart kan vi skylla detta på hur effektiva vi är, hur trötta vi är och många andra ting men jag tycker ändå att tiden går fortare ibland och långsammare ibland.

Tokig som jag är, och lite uttråkad ibland på jobbet har jag börjat leka med tiden för att se om jag kan påverka den och mig.
Kan jag t ex bestämma när jag skall vara klar med något långt, långt innan jag vet när det är/kan vara klart?
Kan jag köpslå med min tidsuppfattning?  Jag tror faktiskt det.
Dessa högst ovetenskapliga men spännande försöken fortgår. Återkommer säkert till frågan.

Hästens år har galopperat förbi oss i sporrsträck, snart öppnas ett nytt år och det mörka eftertänksamma tiden vänds emot ljusare, öppnare tider.
Vad har du kvar att summera? Vad ligger framför dig?

Jag önskar dig en härlig första helg i December och du, styr din tid, låt inte tiden styra dig.
Live with passion and Blessed Be!
Namaste!


söndag 30 november 2014

Tacksamhet

Med en suck sjunker jag ner i stolen, insikten om att det är Söndag har drabbat mig men även Söndagen har sin uppgifter en dag som denna, första Advent.
Oron inför hur jag skall hantera morgondagen gnager i maggropen, tunga dagar på jobbet nu. Mycket som skall ut till alla postlådorna, utskick från myndigheter, köpta utskick från företag.
Det tar tid och energi från en postman.

Idag skall jag dock jobba som homeopat, möta en patient jag bara har en vag aning om vad hon behöver hjälp med och jag känner en blandning mellan lycka och sorg.
Detta är mitt kall, detta är det jag skall göra på heltid men tydligen inte just nu.
Jag vill att nyfikenhet skall bubbla upp ur källor i mitt inre, kanske gör den det, om en stund, då jag är på väg men just nu ligger tröttheten som ett täcke över alltsammans.

Rotar runt i mitt inre efter - tacksamheten.
I mitt hus finns en riktig liten tacksamhets ambassadör, jag borde ta efter henne, faktiskt.
I Torsdags berättade femåringen stolt om besöket på ett närliggande bibliotek. Hon hade rest dit tillsammans med dagis, på tunnelbanan och så hade det sett en teater om en flicka och en disco mus.
Berättelsen var kantad med alla möjliga sinnesintryck, det var kallt ute, det var mycket ljud på tåget och så utbrister hon glatt:
"Ja, och så fick vi MASSOR med saker på biblioteket.."

Förvånat ser jag ner i ryggsäcken och letar runt efter programblad, klistermärken eller något liknande. Ingenting att finna så jag frågar:
"Jaha, vad fick ni då?"
"Vi fick ett glas vatten för vi var så törstiga!!" utbrister hon och LYCKAN strålar från öra till öra.

Riktigt, min vackraste prinsessa, är man glad och tacksam för det lilla har man mycket att vara tacksam för och tacksamhet leder till att man ser andra saker att vara tacksam för och så är cirkeln rund. Dessutom, ett glas vatten ÄR en stor sak. Många är inte ens den nåden förunnad.

I USA har man precis firat "Thanksgiving", to give thanks.
Räkna det man har att vara tacksam för, finna nåden i det gåvan.
Vi har faktiskt en sådan i Sverige också, om än inte lika känd, Tacksägelsedagen.
Den firas andra Söndagen i Oktober i Svenska Kyrkan och var från början ett sätt att tacka Gud för årets skörd. Det hade man först tid med då allt var bärgat och i ladorna därför lades denna tacksamhetens Söndag så sent som i Oktober.

Själv vill jag inte knöla ihop det till bara en Söndag om året eller en Torsdag för den sakens skull.
Tacksamheten vill jag känna varje dag och påminna mig själv om att känna varje dag.
Även där kan jag använda mig av min minsta prinsessa, till påminnelse och leenden.
När vi har myst i sängen på kvällen, läst äventyr, pratat om dagen och så släcks lampan, jag önskar henne godnatt och säger att jag älskar henne.
Då utbrister hon ofta:
"Vet du mamma, jag tror det blir en fantastisk dag imorgon!"

DET är ett av de sätt jag kan visa tacksamhet och framtidstro på.
Ha en vacker, fantastisk första Advent och "räkna de lyckliga stunderna blott!"
 Live with passion & Blessed Be!



fredag 28 november 2014

En hjältinna ur tiden

Min engelska själ har sorg.
En av mina stora hjältinnor har gått ur tiden, ja, det är inte så att jag känner henne personligen, snarare hennes karaktärer men en kvinna som kan skriva så måste ha många känslor i sin kropp.
Dock, hon var en dam av sin tid, brittisk ut i fingerspetsarna och det skall man inte heller glömma.

Den fantastiska Phyllis Dorothy James (P.D. James) fick bistå världen med sina fantastiska ord i ett fantastiskt tidsspann av över sextio år då hon avled den 27 November i en ålder av 94 år.
1991 adlades hon till "Baroness James of Holland Park för sin insats i den brittiska litteraturen och när man hör det är det lätt att tro att Mrs James hade ett enkelt, överklassliv där hon kunde ägna sig enbart åt skrivandet.

Inget kunde var längre ifrån sanningen.
 P. D. James lämnade skolan vid 16 års ålder då hennes far ansåg att skola inte var något man skulle slösa på flickor, dessutom fanns inga pengar till dylika utsvävningar hos dem.
Den unga P.D. arbetade på skattekontor, som "assistent manager" för en teatergrupp, hon utbildade sig för egna pengar och samtidigt som hon arbetade. Efter utbildningen arbetade hon med sjukvårdsfrågor i inrikesdepartementet, på avdelningen för polisiära frågor och rättsmedicin (inom samma departement) och med frågor om ungdomsbrottslighet fram tom sin pensionering 1979.
Hon var djupt engagerad i många av dessa frågor på ett personligt plan men klarade också att använda dess andra sidor till att skriva spännande, tankeväckande historier så att säga "från alla vinklar".
Hon gifte sig så tidigt som 1942 med läkaren Ernest White. Denne man traumatiserades svårt under andra världskriget, fick psykiska problem och hamnade på mental sjukhus. Så från andra världskrigets slut var P.D. James ensamförsörjare och mor till sina flickor.  Maken avled 1964.

Hon skrev sin första roman "Cover her face" ‘när hon var nästa 40 år och den publicerades då hon var 42 år gammal.  Ur en man hon beundrade plockade hon egenskaper som hon ansåg "att en respektabel riktig man skulle ha" och så blandade hon dem med viktiga attribut hon fann hos detektiverna på New Scotland Yard där hon gjorde mycket research.
Ur dimmorna klev "Adam Dalgliesh", hennes huvudperson genom de kommande 14 romanerna.

Personligen (och säkert många med mig) har jag fallit för den melankoli som sätter sin prägel på alla böckerna om Intendent Dalgliesh. Kanske är melankolin P.D.'s egna sorg över makens tragiska öde, då hon tidigt låter oss veta om Intendentens döda hustru och barn, och så den långsamma, långsamma vägen tillbaka till kärleken och tilltron till livet.
Balansen är hårfin, ty när jag fångas i P.D. James historia uppfattar jag nästan huvudpersonens hjärtslag, kan höra hans röst, känna hans doft och tankar. Men när jag läser själva orden ser jag att inget av det där egentligen står skrivet. Inget är överdrivet i denna konservativa kvinnas berättelser, ändå svider vissa saker som piskrapp och sinnena får upplevelser som mera verkar gömmas mellan raderna än i dem. 

I mitt inre har jag alltid hoppats att hon själv, om än i lönndom, fann tillbaka till kärleken och att det är ur denne man, denna hemliga "någon" som hon tog egenskaperna till sin älskade intendent. 
Enligt vad jag läst var hon precis så anspråkslös, mjuk och försiktigt som man hoppas när man läser om den "djupa", filosofiska och närvarande Adam eller när man läser hennes miljöbeskrivningar, som får mig att resa snabbare än alla Concorder till Cornwall och "England's greenest hills".

P.D. James skall läsas på Engelska, såklart.
Då kommer alla nyanser fram och är i sitt esse.
Tomas Bolme gör fantastiska inläsningar av hennes böcker på svenska, där hans magiska röst och tolkningar av personligheter plockar fram karaktärsdragen ytterligare.
Så, börja gärna där, om du tycker engelska blir för "tradig".

Ett innehållsrikt, och säkert till stora delar smärtsamt liv är till ända.
Det gladde mitt hjärta att läsa att hon fick dö still och fridfullt hemma, hon, kvinnan, som torrt kunde beskriva ond, bråd död så att jag får gåshud över hela kroppen.
Jag skall ta mig an "Cordelia Gray", P.D's  egen kvinnliga"private eye" igen som en hyllning till författarinnan.
Sen skall jag njuta av Adam igen, i "Death in the Holy Orders". En av mina favoriter.

I min värld påminner P.D. James om att allt är möjligt!
Med ett öppet sinne, med kärleken i fokus. Må det bli hennes arv till världen tillsammans med hennes böcker och hennes barn.
Rest in Peace, dearest, may the Angels keep you safe.

Live passion & Blessed Be!











söndag 23 november 2014

Arg, irriterad och hjälplös.. bortom..hjälp?

Tåget gick. Jag satt inte på det.
Ändå påverkas jag av varje station det passerar ty jag dras in i en framtid, en framtid jag inte trodde skulle komma riktigt än.
Min dotters skola.

Kära läsare, hur gammal är du?
Inte direkt purung längre? Har ett vanligt jobb? Uppgifter att lösa på daglig basis?
Okej, låt mig fråga dig - hur många gånger har du INNAN du löst ett problem satt dig ner och gjort ett frågeformulär på ca 20 frågor så du efteråt kan reflektera över hur du löste uppgiften du just nu har framför dig?
Så genomförde du uppgiften och så formuläret, allt för att lära mer.
Nejdå, jag menar inte att skolan skall ta bort det. Jag menar bara, hur många av oss klarar av det utan hjälp? Hur många orkar?

Min dotter gick från motsvarande mellanstadiet till högstadiet denna hösttermin.
I Norge är det steget ett gigantiskt steg, det visste vi, men inte riktigt till detta. VEM hade kunnat tro det? Till saken hör också, min dotter är duktig i skolan, lättlärd och ambitiös och ändå, ändå sliter vi med vissa saker. Alltmedan frågorna haglar i min skalle och utropen blir mer och mer av den sorten som "ikke passer i skrift".

Detta halvåret har jag deltagit i att genomföra många läxor som jag tycker är minst sagt idiotiska.
Jag har saknat (och barnen gör det också) vanlig gammaldags undervisning, där läraren faktiskt LÄR UT ett ämnen, lär ut hur man kan tänka, lär ut alternativen osv.
T ex hur många av er kan skilja ut när husen i ert område är byggda efter byggnadsstil?
Säkert några av er. Själv klarade jag av att identifiera eternitplattor fast det knappast är en medveten kunskap hos mig MEN jag har över fyrtio års erfarenhet, jag hade en pappa som berättade VAD jag skulle titta efter och en lärare i färg och form som visade på stildragen. VARFÖR är detta borta ur skolan?
Måste att lära sig fakta vara i direkt opposition till att tänka själv?
Vem i helvete hittade på det? I min värld är en grundkunskap en fin, fin grund att sedan utveckla sitt egna tänkande, sina åsikter IGENOM, inte i opposition till.

Eleven skall hitta kunskapen själv, mmm, låter fint och bra men vad med de som inte har någon att fråga?  Vad med de som inte orkar?
Så, nästa steg, skapa Powerpoint, googla det, rätta via inlärningsportalen - fint, tyder på tidens tand.
MEn har alla dator, netbrett(Ipad på svenska), eller andra tekniska gizmos som krävs? Kan man kräva det?
Vi har en del flyktingar som kommer till skolan och inte ens äger kläderna på kroppen. Vaddå IPAD?

Språk skall läras in genom talet, fint nog men t ex i Spanska där personliga pronomen i form av jag, du, han/hon osv saknas, där är det busenkelt att böja ALLA regelbundna verb om man bara fattat grunden, sett alla ändelserna en gång.Verben delas upp i tre grupper beroende på ändelse, -ar, -er och -ir verb.
Detta var när jag läste spanska nästan den först lektionen min spanska lärare höll, en kort fyrtio minuts intro till ALLA verb och den tyckte alla det var busenkelt.
Två månader in i terminen ser jag fortfarande dotterns förvirring - vilken person pratar nu och med vem?  Hon saknar de personliga pronomen, ändelserna på verben har hon ingen som helst uppfattning om.
Ett papper, tre kolumner och ca tio minuter senare ser jag ljusen i hennes ögon.
"AHA; det är så det funkar!! Men sååå coolt!"
Sorry, kära, väna och extremt duktiga spanskalärare men jag fattar inte helt!

Har fått med mig att läraren skall vara den rådgivande, eleven projektledaren och ansvarig men hur är man ansvarig för något man inte fattar?  Något man aldrig gjort?
Måste det inte till lite handledning då?

En engelsk historia blir till, ett eget skrivande. Lämnas in via internet, kommer tillbaka till hälften rättat och så, skall eleven med kommentarerna i bakhuvudet skriva om/förbättra historien.
Okej, den är bra. Köper den. Den kan leda till lärande och att omsätta det man fått i feedback till praktik.  MEN när samma historia skall "förbättras" som läxa för FJÄRDE gången, ja, då undrar jag som mor om läraren har dålig fantasi.
Det finns en begränsad mängd med ting du kan göra för att förbättra en läxa och vid en viss punkt förlorar allt skrivande då sin charm.. Poängen är?

Nu har jag bara skrapat på ytan, inte ens nämnt de stora, mera ofattbara grodorna såsom att religionsläraren säger att eleverna skall skriva låååånga svar om de vill få bra betyg på provet och när provet sedan kommer tillbaka har de elever som skrivit långt fått betygsavdrag.
Förklaring uteblir! Insåg hon alltför sent att detta är en ambitiös klass och hon fick för mycket att rätta eller vad?? Barnen fylls med dubbla budskap!

Det värsta är att jag känner mig så jävla hjälplös.
Aktiv eller icke aktiv i skolan verkar också spela noll roll. Måste jag bli politiker för att få ändra?
Nej, nu skall jag gå ut i regnet, jobba och kyla av mig. Sen skall jag göra läxor igen ikväll, antagligen på just denna PC:n.

Ha en strålande dag.
Live with Passion & Blessed BE!







Någon lägger sig i?

Det är svårt att säga hur många brev jag har med mig ut på rutt en vanlig dag.1006 postlådor /kunder på min väg, varje dag.Inte alla får brev varje dag, långtifrån, men många får fler än ett så det jämnar nog ut sig.

Hursomhelst, breven är många och sorterade efter A-post dvs dina räkningar, fönsterkuvert, datorskrivna kuvert och så de breven som kommit fel en gång redan, som skickats med B-post, som är "oläsliga" för datorn. De sistnämnda handsorteras av en människa. ;-)
Men jag tror du är med, många brev är det och jag har NOLL koll över vilka brev som är med när rutten börjar. Dessutom, jag läser bara framsidor, det vill säga, adressaten. Börjar med att läsa väg och nummer, så en kort titt på namnet - stämmer det får brevet inte mer uppmärksamhet av mig utan åker i "rätt låda".

Lördagen var inget undantag.
Post lastades i, kontrollerades kort och så rullade jag, postlåda för postlåda.. Eller snarare "postkasse för postkasse".
Ganska tidigt på rutt har jag ett lägenhetshus, två uppgångar 23A & 23B.
Min vana har blivit att lägga ihop all post till respektive uppgång, A först, så B, så promenerar jag till respektive uppgång där lådorna finns i entrén. 9 lådor i varje entré.
Det blir lite post till dessa uppgångar och jag läser inte på alla breven i bilen, jag bara scrollar igenom, får med mig allt och så läser jag inne i uppgången.
Denna Lördag, inget undantag.

Efter uppgång A gick jag till B, låste upp dörren , öppnade alla lådorna och började min sortering och då, ut mellan två räkningar glider ett handskrivet brev.  Jag tappar sällan eller aldrig brev, och när jag gör det tycker jag det är grymt pinsamt - vem vill se en postman tappa sina brev?
Det singlar runt i luften innan det landar precis mellan mina fötter med avsändarens namn, dvs baksidan uppåt.
Jag böjer mig snabbt ner, fiskar upp brevet och stelnar till. Avsändaren A-K med fullständig adress är mor till en kompis till mig, adressen är den plats där hon för tillfället bor.
En vän jag inte hört av på en stund då vi både haft tuffa perioder men häromdagen hade vi mailat igen, sakta och trevande, lyssnat till varandra, känt längtan och värmen.

Av alla breven i min hög, av alla brev som kan falla ut så faller just detta brevet ut och faller med avsändaren uppåt. Hade brevet legat kvar i högen hade jag aldrig sett avsändaren, bara läst adressaten och stoppat i rätt låda, ovetande.
När nu brev faller, tja, då glider de oftast ner med adressen uppåt, jag stod ju inomhus, ingen vind, ingen rörelse i luften, och ändå, detta brev vänder sig med adressen uppåt.

Jag är jag och när detta sker får jag känslan av att en Ängel stryker mig över ryggen och viskar stilla:
"Bra där! Rätt väg. Tänk på henne. Sänd ljus, ta kontakt, var goda vänner!"
En annan postman reagerar med "Shit vad tufft" ty han vet hur osannolikt det är.
En andligt intresserad nickar instämmande och säger "Vilken härlig feedback!". 
Vad andra säger? Det struntar jag i.
Mina truth bumps (ståpäls) sa allt på vägen ut! 
Härliga magiska brev! Ljuvliga energi!

 Njut en magisk Söndag och en lika magisk start på veckan.
Live with Passion & Blessed Be! 




 



fredag 21 november 2014

Dags att erkänna.

Pass på! Erkännande på gång..
Jag kan inte leva utan Jif.
Där var det sagt, ute i eten för evig tid. Jag är totalt, fullständigt beroende av Jif Universalspray.
Minns inte längre om den heter Jif i Sverige men samma spray finns ty mitt beroende har varat i några år.

Den är säkert en miljöbov, jag har inte vågat kolla då mitt beroende sträcker sig så långt att jag inte längre vill eller vågar se sanningen i vitögat.
Klänger mig fast vid texten på baksidan - utan fosfater. Då har jag i vart fall en någorlunda ok ursäkt, sådär ifall att.
Det står tydligt på flaskan att den är för "fönster, blanka ytor och speglar", hmm, i sånt fall är det mycket blanka ytor hemma hos mig.

Länge använde jag den till att rengöra Mac skärmen, Tv skärmen och annat löst med också. Då satte familjens datakonsult P (som i punkt) och visade att det på samma baksida, ja, den där det står om avsaknaden av fosfater, där står det också "ikke bruk till LCD skärmar & PC).
Phhhffff, jag har tvättat Mac med den i tio år och det har gått bra.
Men, men, då samme konsult inköpte för ändamålet avsedd LCD/PC tvätt (han insåg väl tillbakafalls faran) så tvingades jag bryta en vana där och vackert acceptera fakta, den funkar inte till riktigt allt. 

Skåp, lådor, bänkytor, kakel, spishällen, insidan mikron, utsidan mikron, kylskåpet, kaffemaskinens utsida, bilens insida, cykeln, fläckar, leksaker, ja, faktiskt det mesta här hemma har fått sig en dusch av Jif och vissa av dessa saker, flera duschar per dag.
Jag utvecklar små gröna utslag på hela kroppen om jag måste torka spisen och inte har Jif hemma, så illa är det.

Spraya, torka, RENT. Inga märkliga kvarvarande beläggningar efter Jif sprayen, inga ränder, inga..
Det luktar också rent, det luktar Jif, inte starkt, inte länge men rent.
Visst, visst, som alla beroende funderar jag ju över dess sidoeffekter.. Är det verkligen "rent"?
Är det bra i långa loppet?
Men då jag inte är någon bacilljagare och fläckarna faktiskt försvinner så nöjer jag mig med det, den gör jobbet.

Nej, nu är abstinensen så stark att jag måste gå och spraya något.
Ha en strålande Fredag.
Live with Passion & Count your blessings.
Namaste. 


torsdag 20 november 2014

Gammalt idisslande.

Knappt hade jag slagit upp mina blå förrän jag visste det, jag är bättre!
Tankarna lekte som fjärilar i huvudet, nåden att kunna andas genom i vart fall en näsborre har infunnit sig.
Barnen tar hem influensan från skolan, hårt fysiskt arbete utomhus, i fukt, i regn, i lite blåst, med våta fötter, hopp ut och in ur en varm bil tog sin tull på Tisdagen.
Varje steg på rutten var en ansträngning, svetten rinnande på ryggen, ja, det förbättrar ju läget.
NOT!
Som gammal skidåkare vet man, svett = byt till torrt, kom dig i lä, helst fort som fan annars, ja, annars.. Och denna "annars" stod vid bildörren och väntade när jag kom till garaget, feber-full-stopp, gungande ben, rinnande men tät näsa, svullna körtlar m. m.

Fascinerad konstaterar jag trots denna tillfälliga sjuka att jag, enligt konstens alla regler, nått en bättre nivå av hälsa. Mina flunsor och förkylningar stannar numera i näsan, övre luftvägar, febern tillstöter och hurra, jag tillfrisknar.
Detta till trots att jag har sjukdom, har haft sedan barnsben som påverkar immunförsvaret och som jag aldrig, aldrig tar hänsyn till för jag glömmer den, vägrar minnas, vägrar se begränsningarna.
Under många tunga år har allt gått ner i mina lungor med bronkiter, halsont, slem, lunginflammationer och dess likar men som sagt, no more.

Anledningarna är många.
Träningen är en del av det, kroppen tränas i uthållighet, restitution och sålunda är den rätt med på noterna när något sker. En väldrillad armé vet vad som skall göras när fienden kommer.
Utomhus jobbet gör sitt till, jag har lärt och lär mig massor av fysiskt arbete. Min kropp och jag lär känna varandra på ett annat sätt och min mentala del får jag också drilla när det är tungt - vilka spärrar har jag som jag måste över?

Och här kan vi hålla på i dagar.. Göra lista över anledningar.
Ni som läst de senaste bloggarna vet också att jag just nu funderar, laborerar och ställer frågor runt mitt eget ätande. Något homeopaten i mig har gjort tidigare men på ett lite annorlunda sätt..
Vad är bra för mig? Vad känns när? Hur känns det och hur vill jag ha det?

"Mamma, jag älskar när du blir sådär förbannad" flinade tonåringen då jag höll ett brandtal emot en icke lika intresserad TV igår kväll (se där, första hinten om ett tillfrisknande).
"Jag hatar allt eller intet människor" väste jag fult mellan tänderna men insåg också att jag kan skriva under på det, närsomhelst, varsomhelst.
Cirkeln är 360 grader och jag anser att livet är likadant, i VARJE fråga. (Högg till lite nu men lev med det, ;-))
För Andersson är 4 grader rätt, för Svea 48 grader, för mig 172,5, för dig?
Komplicerat? Ja, kanske men också befriande.



Sanningen är också att om 172,5 grad är rätt idag, i en viss fråga så är det inte säkert att det var rätt för tio år sedan eller är rätt om situationen ändrar sig. 
"Det beror på" - är nog citatet jag oftast lever efter, situations anpassning, och för mig är det en självklarhet.

"Min kropp fungerar inte en dag utan gurkmeja" skrattade min bästa akupunkturlärare och många i klassen sprang och köpte. One-size doesn't fit all.
De flesta i åldersgruppen 0-30 behöver inte gurkmeja alls, varför skulle de? Ändå är det några i samma grupp som har positiva effekter på den - vad säger det dem?

Allt detta har ni hör mig säga förr, jag tuggar om som en gammal ko, och varje dag, precis varje dag möter jag på dessa "följ mitt kakrecept och allt blir bra-människorna".
Kanske inte behövde vara så illa, om det nästan inte alltid åtföljdes av en liten parentes i form av (och gör mig till din husgud och mästare). Sucka!

I skrivandets ögonblick, och säkert med en del snor på "hatthyllan", kan jag inte minnas vilken filosof eller profet som sa det men sanningen kvarstår - När någon påstår sig veta sanningen och hela sanningen, lägg benen på ryggen och spring så fort du kan åt andra hållet, gärna så långt du orkar". 
Det var min egen omskrivning.
Gå inte ifrån ditt inre ljus, din vetskap. Hör du inte så skapa plats, tid och tillfälle att lyssna.
Det skall bara övas, som alla andra muskler.
Testa, gör fel, skratta, utvärdera resultaten, pröva igen.. Bara 1000 sätt det inte fungerar på, än och därför närmare rätt lösning.

Imorgon skall jag njuta utomhusjobb igen, låta elementen härja med mig, se emot skogen, andas in den friska luften, samtala och le emot och med mina kunder.
Det blir bra, det blir gott.
Live with passion & Blessed be

 








söndag 16 november 2014

En tur i minnet, en retur till annan station.

Mitt ex tog kontakt och behövde hjälp.
Han behöver pga en pågående tvist med en gammal partner kartlägga de delar av livet som berörde deras samarbete, delar som skedde för länge sedan, typ 15 år tillbaka i tiden.
En spännande, frustrerande resa i - hur var det nu? Vem sa? Vad gjordes? Vem betalade? Vem..och så vidare.

Min första tanke var "och herregud, jag minns ingenting av det där", tätt följt av -vad vill jag minnas av det där?
Men då mycket hänger på att få historien rätt och då jag tycker att den andra parten alltid behandlat mitt ex illa beslöt jag mig för att försöka skaka liv i minnets korridorer.
En tur på vinden, en tur bland gamla kvitton, broschyrer, vykort som jag sparat från olika resor och bestämt mig för att spara för att en dag, en dag kunna scrapbooka in alla mina minnen. (När jag blir pensionär kanske..;-)
Därefter gick turen till foton, album. Det som är bra med fysiska bilder är, om man har en kamera som jag hade, att de har datum på baksidan. YEAH. Hur skall det bli när mobiltelefonernas tidevarv tagit över helt? Hur många lagrar ens sina bilder på ett bra ställe när mobilen plötsligt drar sin sista suck? Hur daterar man dem?
Jag har ca 260 bilder i min mobil just nu, från sista året och en del av dem har jag svårt att tidsbestämma redan nu.. Vad blir det av detta?

Tillbaka till mina "arkeologiska utgrävningar" på vinden.
Så satt jag där, i myllret av flygbiljetter, bilder, broschyrer, visitkort, anteckningar, dagböcker och likt ett färgrikt garnnystan började trådar hänga ut.
"Javisstja, det var efter Frankrike resan... Jag firade min födelsedag där och fick den tallriken"  och så vidare och så vidare.
Jag vet att jag har pratat om meme tidigare här i bloggen, memes är mycket förenklat en sorts klädhängare för minnen. Vi hänger upp kostymen på en hängare och när vi får syn på den, inser att det är just den, ja, då hittar vi både kostymskjortan och slipsen på samma hängare. Ungefär så, och som sagt, väldigt förenklat.
Vid just detta tillfället kunde jag se dem glimma till i mitt inre, den ena efter den andra.


Så, till agerandet vid dator. I ett mail skrev jag ned alla de ting jag kommit på, blandat med frågor och öppna ändar. Det ledde till ytterligare minnen.
En stund senare kom svaret från exet. Han besvarade många av mina frågor, mindes andra saker än mig och i de trådändarna han gav mig fann jag ytterligare minnen och förståelse för minnen och saker jag trodde jag glömt eller aldrig vetat.
En sorts minnenas pingpong match.  Exet fick vad han behövde för att färdigställa sina dokument.

När jag var färdig öppnade jag hurtsen till mitt skrivbord, det sker ju dagligen, här ligger alla kontors attiraljer och småskräp men denna gången fann jag inte det utan min gamla visitkortspärm.
Alltså, den har legat där hela tiden men jag har inte "sett den". Nu såg jag den med all tydlig skärpa, öppnade den och reste vidare bland minnena..
Människor vars liv berört mitt, människor vars liv jag berört och där, mitt bland alla minnena, där fann jag poängen med hela grejen.
Den bara låg där och lyste som en diamant bland skräpet.

Erkänner gärna att jag log lite och förundrades än en gång över synkroniciteten i tingen skeende.
Idag har jag lärt mig att man minns mer än man tror, man behöver bara något/någon som "joggar" ens minne tills det blir varmt. Man minns olika ting också och det är bra, därför är det otroligt viktigt att dela händelser med dem man tycker om. Gärna live också, inte genom linsen på mobilen.
Nästa viktiga påminnelse var att minnet och livet är en väv, där det ena leder till det andra och alla trådar hänger ihop. Såklart, jag vet det men när jag tittade under lupp på en speciell tid i mitt liv, ett avgränsat kapitel så fann jag fler pusselbitar än jag trodde.
Kan rekommenderas faktiskt.

I natt har jag drömt om pusselbitar, drömt om att få dem att passa ihop.
DET skall jag bruka dagen till och så skall jag kika lite på det nyfunna, njuta min Söndag på ett litet annat sätt än jag trodde men njuta skall jag.
En ny vecka ligger framför oss, ta vara på den.
Live with passion and, may you always know how blessed you are!
Kram





fredag 14 november 2014

"Nyttig choklad" eller rena kemilektionen?

Barn i Norge har med sin matpaket eller pakke som det heter här och vips, föräldrar har fått något nytt att tävla om - vem som lagar den nyttigaste, sundaste matpakken. För VEM DÅ?
Stor idé att fylla boxen med en massa saker som barnen kastar i närmaste soptunna så fort tillfälle ges, och tillfället finns alltid. Grovbröd, makrill i tomat, isbergssallad, paprika skivor - visst låter det som varje unges favvis lunch?

Eller så förlänger man det som sker hemma t ex en av dotterns väninnor skall banta och hennes matpakke innehåller varje dag ett stycke kall omelett. Enbart.
Detta skall fylla den bantande tillika växande trettonåringen mage, den skall också tillfredsställa hennes sinnen under dagen så att sug inte uppstår. En minimal skiva kall omelett?
Svårt att förstå att vägen varje dag går förbi kafeterian eller bensinstationen på vägen hem?

Den andra väninnan är smal som ett spett men kontrollerar sin tillvaro genom mat, där åker hela lunch ner i närmsta soptunna UTOM de FYRA druvor hon äter till lunch.
Både föräldrarna har dagliga lektioner vid matbordet om vikten att äta sunt, äta fettsnålt, sockersnålt, kolhydratsnålt och ja, snålt. Vad är fram och vad är bak? Hon har funnit sin väg att äta snålt på lunchen. Är de ens medvetna om vad som händer

Min stora dotters matpakke innehåller det hon gillar, alltsomoftast i vart fall.
Äppelbitar, morot i stycken, sötpaprika (när vi har), druvor eller mandarinklyftor samt en smörgås med kalkon/skinka samt en med ost. Uppe på brukar jag toppa med en Crisp& cereals från Wasa knäcke. Den sista där är en av dotterns favoriter, rostade vetekärnor, mandel, hasselnötter, smaksatta med lite choklad och minimalt med kemiska tillsatser.
Jag är glad att hon gillar den då den ger den lilla extra "fyllnaden" till en mage som skall klara sig på innehållet i en box tills dagen är slut.

Nu är det antagligen slut på det!
Dotterns lärare dök förbi lunch rummet, kikade ner i matpakkarna och utbrast:
"Äter du sån där "nyttig choklad"? 
Varpå en fundersam dotter var tvungen att tänka sig om - vaddå nyttig choklad? Hon ställde också frågan och fick svaret:
"JA, Nutrilett...Är det en nutrilett bar du äter?"

ALLTSÅ... Nutrilett lika med "nyttig choklad"? Sen när då?
Ja, dessa barer innehåller mycket riktigt 14 st vitaminer och mineraler då de skall vara istället för mat för de som anser att de måste äta dem. Kemiska tillsatser, kemiskt tillverkade vitaminer som ersättning för t ex den naturliga E-vitamin som finns i mandel och nötter. Men dessa vill de fettjagande ju inte äta, de innehåller ju "livsfarligt" naturligt fett och det, det kan man ju inte ha något att göra med. SUUUUCK!

Kommentaren gjorde att dottern fick kommentarer om sin "osunda" matpakke, osund för att hon inte åt en Nutrilett bar utan en från Wasa knäcke med naturliga ingredienser.  Detta i tillägg till de kommentarer hon redan fått av de fettjagande, kolhydratjagande klasskamraterna om matpakkens storlek och innehåll. Det finns gränser för vad en trettonåring kan klara, hur vuxen hon än är.

Själv har jag bestämt mig för att via pennan ge mig in i debatten nu. På allvar.
Tröttheten och fegheten får ge vika för vreden och irritationen och lusten att förändra.
NÄR skall världen fatta att det inte finns någon one-size fits all?
När skall vi fatta att vi måste ta ansvar för vår hälsa helt individuellt?

Är du en vuxen människa mitt i livet som gillar Nutrilett och har lust att käka det under någon månad av ditt liv - go ahead. Sluta om du mår dåligt av det.
Har du käkat samma bar i ett år, hatar smaken och det verkar inte göra någon skillnad - dags att tänka om då kanske? Eller?
Vad är din känsla - är E-vitamin ur en hasselnöt lättare för kroppen att ta upp än en som är gjord i en maskin? Vad tror du? Vad känns?

I veckan håller Svenska dietisters Riksförbund ett seminarium under rubriken "Hur hanterar vi pålästa patienters krav?"
Gott så men vem håller i seminariet? Vem är ansvarig?
Jo, Unilever! Vem är Unilever? Jo, ett brittiskt-nederländskt företag och en av de främsta tillverkarna av b la mediciner, margarin och andra daglig varor.
Anledningen för att lägga det i Sverige just nu?
Jo, LCHF och ätandet av b la smör går upp just nu då många blivit trötta på tillika för pålästa för att äta skräpprodukter som margarin.
Detta måste man ta hand om. Detta måste stävjas.
En enda stor bluff! En ekonomisk förlust för denna jätte, om det får fortsätta så, att folk får kunskap, att folk har åsikter.

Jag vet att LCHF inte är svaret för alla.  Men kemiskt avfall är sällan svaret för någon, när det kommer till frågan om födoämnen. Där finns det alltid bättre naturliga alternativ.
Det gäller bara att pröva sig fram.

Jag kommer inte att snö in i matträsket, det finns flera viktiga element i att leva.
Men jag tar mig en omgång med det. Ogillar det.
Ogillar när folk kastar ruttna tomater på mig men så får det bli, detta är helt ur spår.

Ha en strålande god mathelg. Lägg passion i din mat som i allt annat.
Live with passion and Blessed be!
Kram














söndag 9 november 2014

Sången dom spelar när filmen är slut











En vecka som berört..

En vecka som är svår att ta på.

"Sen blev det vardagar som bara kom och gick, 

inte anade de att de var livet som de fick. 

Och alla nätterna som bara regnade bort, fram emot gryningen hördes en vilsen fagott..."



Svensk visskatt när den är som bäst, en ung Peter LeMarc med alla de djupa tankarna.

Fånga vardagarna. Fylla dem med livet. Se dem. 

Njut honom denna Söndag! Ta dig tid. Se hela.. hur corny du än tycker den är. 

Live with passion & Blessed be!

onsdag 29 oktober 2014

Komplimanger - i stort och smått.

"Bra där! Det där klarade du galant. Tryck lite mer på baksidan bara så går den igenom. Du tänker HELT rätt"

Dottern ler med hela ansiktet, tungan spelar i munnen och knappen glider genom hålet och på plats. Just den tröjan är extra svår, drar ihop sig i tvätten men hon mästrar det nu.
Tålamodet ökar och mångdubblas, i takt med komplimangerna.

Man kommer längre med lock än med pock sa mamma alltid när jag var liten och rådde mig att använda den tekniken på gårdens djur.
Jag är dålig på det.  Faktum är att jag är riktigt dålig på att ge komplimanger och speciellt irriterande är det när jag vet att jag "inne i huvudet" ofta tänker dem många gånger om.
Ofta handlar det om samma personer, samma situationer och då tankarna visslar förbi för hundrade gången i ordningen och ändå inte släpps ut. Vad fattas då?

Jag tycker vi vuxna är dåliga på det över lag, att uppskatta varandra. Inte som ett försvar till mig själv ty jag SKALL bättra mig, helt klart, därav bloggen.
Komplimanger kan lätt bli "fåniga", kan missförstås, kan... Ja, kan vaddå?
De kan också göra någons dag, rädda en riktigt sunkig dag upp ur mörkret och eländet och återställa en gnista av glädje. Hopp. Omtanke. Kan man inte ta risken då?
Kan en gång av tio få bli lite fel utan att man slutar..? Eller?

Som Coach har man som huvuduppgift att plocka fram det bästa hos sin klient, belysa och förstärka.
Det HAR en magisk effekt.
Det finns mycket mera energi att jobba på små brister och svagheter om man känner att man "i det stora hela faktiskt är jävligt rätt!". Vad gör det små vägguppen då?

Efter många år som egen företagare och student, där man själv alltid vet att man kunde göra många saker mycket bättre, efter dessa år har jag nu plötsligt chef, chefer och arbetskamrater.
Då är det fantastiskt att få lite ros. Att tillåta sig själv att likt hunden, få bli kliad bakom öronen en stund, kliad av en skön, välkommen komplimang.
Många av gubbarna på mitt jobb är inga lentungade försäljartyper med väloljade munnar men å andra sidan, deras komplimanger är inte körda på alla och allt hela tiden. Det känns gott.

Att en tidig morgon få höra att - "det är gott att se att någon här brukar huvudet till något annat än att hänga öronen på!" kan låta som musik, om man är ovan och om man ser vem den kommer ifrån.
Att få höra att man gör skillnad, att få tillönskan om en trevlig dag, en klapp på axeln, en invitation till en rökpaus man själv inte ens tänker ta - det gör skillnad.

Själv har jag under två dagar tagits hand om av kontorets bitch och musa. Efter 27 år på jobb,med ett munläder som får tyst på de flesta män i hennes hårda tillvaro är de få som vågar gå emot henne.
Hon har visat mig vänlighet, tålamod, omtanke som en mor och likt en sådan har hon vårdat min spirande nyfikenhet men också osäkerhet under dessa dagar. Hon har nätverkat som en kvinna, frågat om min familj, lyssnat och delat med sig av sitt.
Sin yrkeskunskap, sina trick har hon villigt gett till mig som vore det en självklarhet.

Idag ansåg jag att nu måste jag ta bladet från munnen, tacka ordentligt.
Hennes ögon var stora som tefat och efter en halvminut fylldes de av tårar. Ovanan.
Ovanan att få komplimanger för det man gör, för den man är.
Jag är glad att jag gjorde det. Även om det kändes lite bakvänt men det kom ur mitt hjärta och varje ord var sant.

Det fick mig att undra när jag gick hem. Är det så lite vi vet om varandra?
Så lite vi ser?
Jag skall bli bättre på detta, att plocka fram ljuspunkterna, uttrycka dem och ge ros och komplimang. PÅ direkten.
Ha en strålande fortsättning på Oktobers sista andetag.

Live with Passion & Blessed be.
Namaste!






torsdag 23 oktober 2014

En knuff i sidan.

Tidigt på morgonen idag hade jag en plan.
En kristall klar utarbetad plan om hur dagen skulle se ut. När barnen var levererade till respektive ställe skulle jag ta tag i den mängd med administrativa uppgifter som svämmar över mitt skrivbord.
Tidsmarginalen var knapp då det skall firas FN dagen på dagis kl 15.15 och jag skall hämta tonåring innan dess. Bara att "ge gas och köra hårt" med andra ord..

Pling! En liten app.
Ett meddelande om att jag skall få en länk tillsänt mig, en länk till en website med "fina texter" som avsändaren anser bör tilltala mig. Okej, fine, hinner det senare.
Mailet faller in i boxen och jag läser förstrött adressen på länken.. WHAT? Min hemsida. Min gamla.
Hemsidan finns fortfarande men är uppsagd till sista December, något som den som sände appen inte vet.

Fundersam kliar jag mig i pannan. Har gått och grunnat en stund på en ny hemsida, att jobba med texter till den till trots för att jag inte har någon klinik ännu och så vidare.
Är detta ett tecken?

Varsamt öppnar jag den gamla hemsidan och börjar läsa, först försiktigt och återhållsamt så med stigande iver. Hittar länken till den "gamla arbetsbloggen". Den som jag inte längre vet hur jag skall få tillgång till men det ger sig väl vad det lider..
Känslor spinner igång, arbetstankar, funderingar kring vad jag vill.
Jag läser, läser och läser.  Letar efter öppningar att öppna den gamla bloggen på. Söker i min nuvarande blogg, fastnar i texter, vad var det?

Inlägg läggs till inlägg. Jag läser om Selma, om lilla Claire, om pappas sjukdom och död.
Om mina kurser, om mina tankar, om min syn på mig själv.
Tårarna faller först sakta, så svämmar de över, fyller lungor, hjärta och bröst..
Jag är mitt skrivande och förmedlande. Jag är mest i samklang med min själ när jag får, fritt och utan förbehåll, låta orden dansa över pappret.
Eller när jag får föreläsa framför publik och väva med orden, inspirationen och närvaron.

Längtan sliter i bröstet bland tårarna.
För mycket tid har gått åt till att skapa texter såsom andra vill ha dem, tentamina till skolan med kriterier, arbetsansökningar, brev som skall "falla i smaken", kommunikation som skall hållas på ytan, på en "civiliserad nivå". Vad nu det är.

Jag passar nog inte helt in i epitetet "civiliserad", vid närmare eftertanke, jag strävar inte ditåt heller.
Vild & Vacker. På mitt sätt.
Det rycker i insidan, rebellen stiger ut och ruskar av sig dammet.
"Det var fan på tiden" väser hon irriterad mellan tänderna medan hon slänger med håret och blänger på mig.
Sorry, you are right! Jag HAR försummat dig, igen och igen. 

Dags att vässa tänderna.. Sorry, pennorna och skrida till verket.
Om du som jag, i vardagen, tappar bort din passion - se till att ha nära och kära som påminner dig om vart du lagt den. Det är med den som med glasögonen, när man blivit van, låter man det gärna ligga och skräpa vart som helst och så får man leta och leta och leta.

Live with passion & Blessed Be!
Kram

tisdag 21 oktober 2014

Du är som fotsvamp!

"Du är som, som, som... fotsvamp! Man blir aldrig av med dig hur man än försöker." väser trettonåringen halvt på skämt, halvt på allvar.
"Som vaddå?" femåringen ser förvirrad ut i en sekund innan hon bestämmer sig för att detta går långt över hennes huvud och då, huvudstupa in i favoritsysselsättningen igen, att reta storasyster.

Storasyster ser på bilder av sköna män på en Instagram sida som vi hittat av en slump, män med bröstmuskler (synliga sådana) och sex-pack istället för mage.
"Hihihhihihi, Kolla in "Tuttefarbrorn"" 
Femåringen vrider sig av skratt, skuttar ner från sängen, systern hack i häl och snart ligger hon väl inpackad under täcket likt en kåldolme och skriker:
"Unnskyld, unnskyld meg, unnskyld.." mellan skrattsalvorna. Ingen tror henne.
Mycket riktigt, tio sekunder senare, fri och på gång igen... Retas!


Hon stampar med foten, händerna ligger på höfterna och orden fullkomligt forsar ut ur henne:
"Jag VILL ÄTA DÄR! Jag VILL ha hamburgare. Ni älskar inte mig.  Ni hör aldrig på vad jag säger...
Jag VILLLLLLL. Varför sa ni att vi skulle äta ute? Jag är Hungrig. Jag VILL ha lunch.."

Svadan vet inga gränser och påhoppen på mig och stora syster är grovt tillyxade och ändå ler vi båda. Been here before, heard this before! Femåringen VET hur en slipsten skall dras.
Själv väntar jag tills utbrottet klingar av lite annars kommer tårarna, den darrande underläppen och den har sådan makt över mig att det orkar jag bara inte utsätta mig för. 
Den luttrade trettonåringen har dock en annan typ av gräns och hennes är nådd nu, hon suckar, drar efter andan och utbrister i lätt irriterad ton:
"Nu får du väl ändå ge dig! Vi åt där sist vi var i stan. Det är inte särskilt gott, jag vill ha riktig mat!"

Selma lyssnar förvånat, det glimmar till i de blåa ögonen och hon himlar med dem innan hon stönande utbrister:
"Men HALLÅÅÅ, måste du ALLTID vara så dramatisk!"
Jag faller i gapskratt, de stirrar båda förolämpat på mig. De är lika goda kålsupare både två vad det gäller att hänfalla åt drama och jag vet, det är bara ett andetag bort innan de slår sina påsar samman emot mig. Gud ske tack och pris, de har inte kommit på den ännu.  

Det är i vart fall aldrig tråkigt med dessa två.
De är gränslöst olika, som lingon och blåbär. Men de kan samsas ibland, ge varandra uppmärksamhet och kärlek, vara vänner och stötta. Lika ofta är de total i luven på varandra och jag känner mig dragen mellan ytterligheterna. Jag känner igen mig i bägge.
Kan det bli "skogsbär" av denna blandningen? Kanske är det just det jag är... (nej, jag är körsbär! ;-))

Fördelen blir i vart fall att jag inte kommer att "blanda ihop minnena", i vart fall tror jag inte det i detta nu. Missta mig på vem som kunde vad när, hur och så vidare.
Att vara mamma är en otrolig resa och det finns inte en dag som jag inte är tacksam för alla år jag fått och ber om många, många fler.
Tog mig faktiskt en funderare häromdagen på vilken typ av mormor jag har lust att bli...
Kanske bäst att det får vänta lite till, en tio-femton år sådär, SEN är världen redo för den upplevelsen och jag med den.
TJOOO, det blir livat!

As always, Live with passion & Blessed BE!



söndag 19 oktober 2014

Förälska mig i livet. Igen.

I livets dynamiska virvlar kan man ibland "gå bort sig" rätt rejält,
tappa ut allt innehåll i den inre resväskan och när man sedan i all hast rafsar samman innehållet igen så märker man inte att något blev kvar... Där ute i dammet, på vägen, i gruset.
Man hastar vidare och sent om sider inser man, oj, jag tappade något. Något jag faktiskt "ägde", något som var mitt, något som var självklart och obestridligt.
Tappar man många sådana "saker" ur sin resväska blir det efter en stund ganska tomt, ihåligt, glädjelöst eller tom sorgset och man inser att något är fel.

Att göra något åt saken... Det är inte helt plätt lätt. Göra vad liksom?

Själv hade jag förmånen att förra helgen få gå igenom stora delar av livet med en vän.
En sorts diskussions revision.
När man tillsammans med någon som "inte var med när det begav sig" får gå igenom sitt liv visar sig saker med en förvånande skärpa. Svåra saker, tunga saker fick suddigare konturer och den berömda "silver lining" kom tydligare fram.
Det bästa var dock, fånga de saker hos mig själv som vuxit fram, det bra hos mig, det som jag inte tillåtit mig att lägga ner i resväskan "än".

Från färden hem och hela veckan igenom, har jag tydligt känt hur dessa saker letat sig på plats.
Tryckt sig ner i mitt medvetande som pusselbitar och ÖKAT min tacksamhet, min glädje och min tilltro.  Jag blir mentalt starkare av denna process och det känns otroligt skönt.
Den ängel som följer mig hack i häl och hela tiden nu är - The Angel of divine balance -
och den är närvarande i allt. Balansera upp. Hålla.

Jag har känt "draget" av drömmar i veckan.
Känslan av "och det där och det där och det där" har jag lust att pröva på, lust att göra.
Svåra saker, annorlunda saker, lätta saker... Det bästa är - ingen av dem känns längre omöjliga eller ouppnåeliga.  Det reder sig vad det lider säger hjärtat och vilar i sitt gnistrande gröna palats. 
Jag "vet inget mer" än jag gjorde förra Söndag om vad som står bakom nästa hörn men det gör inget, vad det än är, så är det rätt.

Envist håller jag fast vid några av de verktyg jag har använt en stund nu, jag vet att de fungerar.
I veckan skall jag besöka en annan station, lära några nya "tricks". Inget är fast, inget är lovat och leende inser jag att det vill jag inte heller. Detta är ett mellansteg medan allt annat förbereds.
Det pirrar till. Att utmana sig själv på en ny arbetsplats är alltid lite pirrigt. Skönt.
 
Veckans nyheter och nyhetsflöde har också upprört mig. Mycket.
Den delen i mig som jobbar med hälsa känner hur det missriktade informationen står mig upp i halsen men likgiltigheten inför det har lyst med sin frånvaro. Den är ersatt.
Ersatt med en tanke som börjar med "NEJ,nu får det vara nog! Dags för en..."
Det finns inget "tamt" med den känslan längre och det känns så gott!  Tilltro. Konkreta funderingar.

Mina dagar tillbringas utomhus och ensam, nåja, i stort sätt och till trots för regn, snö och slask har jag njutit veckan. Osannolikt vackert utomhus, fallna löv, snöns intåg.
Inne i mig har värmen varit påslagen. Lugnet.
Neale Donald Welsh höll webseminarium denna veckan där ett huvudtema var - inget i ditt liv är fel, ingenting har någonsin heller varit fel. 
Provocerande tanke när man haft tuffa upplevelser eller sitter mitt i dem men detta till trots kan jag känna att han har rätt.

Oktober springer emot sitt slut, såsom den galopperande hästens år skall och barnen här hemma pratar redan om "julkalender". Själv tycker jag mest just nu att det är jul varje dag.
Vad skall ske? När?

Nu skall jag använda min Söndag till att genomföra allt det jag har lust med idag och lite av det nödvändiga.
Filmen "The Bucket list" flashade förbi på TV igår, dottern och jag grät.
En påminnelse helt i linje med resten av veckan och glädjen av att få "förälska sig i livet" och i mig själv igen fyller mig.
Njut din Söndag. Res med flödet, inte emot.

Live with Passion & Blessed BE
Love & Light, M