Suddiga gränser? Klara besked?

"Vad man än skriver finns det plats för misstolkningar" skriver debattören i tidningen och man kan höra "sucken" genom orden. Han borde lagt till "hur man än är, vad man än gör, finns det plats för misstolkningar".  Vi tolkas och tolkar, ur vårt egen perspektiv, utifrån den vi är. 
"Gränser"knuffas fram och tillbaka i olika riktningar.

Mina tankar under veckan har handlat otroligt mycket om gränser.
Inre gränser, yttre gränser, sociala gränser, "fasta" gränser, flytande gränser, tja, finns egentligen gränser?
På kliniken denna veckan har jag tagit mig en runda igen med gränserna mellan professionell och privat. Vem bestämmer när jag måste rucka lite på min professionella gräns, vara lite "privat", för att få till bästa möjliga resultat? Kan jag vara privat när jag dessutom har en handledare, två medstudenter med i rummet? Vad sker med gränserna då?

Känslan blir, nästan självklart, annorlunda. Jag har ingen lust att vara privat med de två medstudenterna i just detta, på detta område och den konstlade situationen ger patienten en "mindre bra" behandling. Eller?
Jag vet ju inte om det fungerat om jag fått prova mitt sätt, parallella världar finns inte, så allt som återstår är att släppa situationen, lägga den i en box, sätta tape på och trycka upp den på hyllan för "passerade ögonblick". Färdig med den!

Eller är jag färdig med den? Här har jag också svårt med gränsen, mitt "tänk-om" tänk är ofta alldeles för starkt för "sekunden-är-över" vetskapen.  SLÄPP, ditt söt nöt. Vi kan inte göra om..Nej, nej, men tänk om? ARRRRGGHHH..

Igår hälsade jag på i en värld som är för mig helt okänd, känslan av att vara en "katt bland hermelinerna" var närvarande. Eller kanske "en färggrann clown bland strikta kontorsmänniskor". 
Gränserna kom farande... Vill jag vara som dem? Vill jag anpassa mig eller kan jag få ta med mig en målarburk, måla färgen bakom min stol röd? Får jag?

Min intention var att gå dit, vara såsom jag är, inte ändra på något, inte anpassa mig utanför mina ramar, det är ju ändå det jag bjuder på som de säger de önskar.
Ändå, när deras kraftfulla, sedan länge placerade gränser, drabbar mig känner jag hur det "drar i kläderna", hur alla människors djupa önskan om att få höra till drabbar mig. Vill säga "rätt saker", göra rätt, vara rätt... Frågorna som haglar, de etiska och moraliska dilemman som presenteras mig har inga rätta svar, ändå, ändå, vill jag vara "rätt".

Slutsatsen blir att jag känner hur alla mina "normala" inre gränser tänjs..
Jag känner mig som en ytterlighet på den ena sidan, naiv, lite enkel, lite för altruistisk, i nästa stund en filosofisk tänkare, för djup, för opraktisk för denna världen. Om "sanningen finns" är den någonstans mittemellan men vad såg de? Antagligen det som de väljer att fokusera på.
Själv har jag ingen aning. Jag fick lite ris, lite ros men mest av allt, blanka ansikten, oläsbara energier.

På trappan efteråt prövar jag att samla mig..Är jag verkligen ?? och så en massa olika adjektiv.
Känner mig mentalt trött. Det som var kul för två timmar sen känns nu bara långt borta, för annorlunda, för utmanande. Ändå, en konstruerad situation. Vad är verkligheten?
Mittemellan.

Jag tar fram min mentala "box", prövar lägga denna situation i boxen, prövar sluta den med tape - det tar större delen av eftermiddagen och "färdig med det" hyllan får vänta en god stund. Stor förvirring.
Under kvällen står "tänk om:en" på rad och jag får jaga dem ner i boxen, en och en.
Vad gör de, som olikt mig, inte har en fundering om att universum styr i den här situationen?
Med det, menar jag, att jag nu kan intala mig att jag gjort det jag kan, att jag kanske inte ser den här situationen helt klart från min position men att universum har en plan med detta ändå.
DET är vad som hjälper mig att släppa, låta det vara, förlikas med det och vänta.

Vad gör alla de som inte har det tänket, den gränsen? Hur förlikar de sig med det som sagts och gjorts och utgången av det hela? Har de en "släpp knapp" som Tänkaren Jag saknar, eller?

Likt alla andra gränser och gränssättningar, ibland är jag så glad att jag kan flytta mina gränser beroende på situation, ibland önskar jag att de låg där lika fast som landets gränser.
Det tar aldrig slut, jag vet det, detta växandet.
Tack och lov.

Däremot skall jag jobba på att vara mera stolt över mina "suddiga linjer", kanske mig i det stora hela, ty jag är alldeles för dålig på att klappa mig själv på axeln efter en stor utmaning.
Ha en god, gränslös helg. Res någonstans dit du aldrig varit, ta med något nytt hem.

Live with passion & Blessed be!

Att ändra, att förändra,

Hur vill jag leva? Vad är viktigt för mig?
Tillbaka till min barndoms byar, städer, älvar och skogar. Människorna - jag känner igen de gamla, de från min barndom, känner igen dem på gångstil, på rörelser, på rösten till trots att ansiktena har förändrats. De känner mig, känner min bakgrund men de känner inte mig.
Vi pratar om ditt och datt, vi skiljs, ett möte som egentligen aldrig blir till.

De unga känner jag inte, jo, när jag ser föräldrarnas ansikten avspeglas i deras, när rösten är densamma."Är inte du.. Sonen till.. vad var det nu du hette?" De känner mig såsom jag känner deras föräldrar, jag, ett ansikte från deras barndom, en del av min far, en del av min mor.
Kanske går jag en dag tillbaka till dalmålets "Uken eig deg da?" Typ... Vem äger dig då?
Vart kommer du ifrån?

Denna veckan börjar "allvaret", resan från skolans värld (i vart fall delvis) ut i verkligheten, tillbaka till jobb, föreläsningar, praktik och en del annat.
Våren är också här, en explosion och kaskad av saker som skall göras.. Även projekten duggar tätt runt mitt barndoms hus. Den tiden då man borde ligga platt på ryggen, lyssna till hur det växer och gror, se på solen, ta in hela våren, tja, just då springer man som mest i råtthjulet.

Jag när en dröm just nu, en dröm om en dörr som öppnas.. Ett helt nytt projekt.
Blir det som jag hoppas blir det rivstart och mycket annat måste stryka på foten, so be it.
I slutet av veckan tror jag att jag vet..

I slutet av veckan har jag börjat på ett nytt solår, jag har födelsedag, en ny tid.
Har tänkt under denna helgen att jag vet att mina energier är som lägst just nu, dagarna, veckan innan födelsedagen, sen vänder det, uppåt, utåt. Innerst inne känner jag mig redo nu, det pirrar och bubblar till trots för att jag inte riktigt vet varför, hur saker skall bli till.

Jag borde köpa nya färger till min palett, jag borde söka inspiration på de mest udda ställen, borde ta min cykel och cykla långt bortom där vägen slutar för att ta reda på vad jag inte sett.
Kanske är det precis det jag gör, får chansen till just denna veckan.
Redo för nystart men utan bagage, jag har nämligen inte packat då jag inte vet vad jag skall ta med mig. Skall vi söderut, till sol och värme?  Eller skall vi till kallare breddgrader.
Ingen idé att fundera.  Prövar fokusera på att livet mäts i vad man kan klara när man inte är beredd och så får jag leva med det.. Med rädslan.. Med pirret.. med magkänslan..Med ovetskapen.

Häng med!! Det kan bli en intressant vecka.
Tills vi ses igen, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE.

Vad i herrans namn..?

"VA? Har inte ni ååkt än?" Grannens förvånade blick.
Det är TISDAG, en helt vanlig Tisdag skall tilläggas, en Tisdag i april. Må vara att det är i påskveckan MEN det är fortfarande Tisdag, inte Påskdag, inte Skärtorsdag utan, ja, precis, Tisdag.

Igår stängde helt vanliga butiker i min köpcentrum kl 17, till trots för att det står vardagar till kl 19:00 på dörren. Orsak?
Alla har flytt. Till fjälls, till båtar, till stugor, till släkten, utomlands, kort sagt, det är Påsk i Norge.
Eller, det blir snart Påsk i Norge också. Det borde vara vardag men det är det alltså inte, det är Påsk.

Postmannen som brukar komma runt kl 14 med dagens skörd, dök upp kl 11.30, vild i blicken av stress. Han skift slutar 13.00, det vet ju jag som posten anställd, till trots för att det alltså är Onsdag nu, vanlig Onsdag, ty, imorgon, imorgon är det PÅSK!
På gymmet gapar maskinerna tomma, bortskämt kan man välja och vraka från menyerna - det finns plats på allt. Öppet hela helgen. För vem då kan man undra? Dammråttorna? Nåväl, tur att något är öppet för någon annat finns inte att göra om man emot förmodan skulle vilja stanna i stan.
Alla affärer stängda inklusive imorgon, Torsdagen och hela helgen igenom. Vet skäms om du inte har ett kylskåp modell stort som håller allt du behöver under helgen.

Kvällspromenaden med hunden blir en odyssé mellan tomma, tysta hus. Mörka fönster, inga bilar på gatan, ingen som springer, inga hundskall, knappt en katt att titta på.
I radhusen i området bredvid oss är det tre av fyra borta, hela längor gapar tomma och jag kan inte låta bli att tänka att detta måste ju vara inbrottstjuvens tidevarv.
Medan folk ligger till fjälls, äter kolibriegg och läser påske krim (alltså, kriminalromaner) tömmer själaglada tjuvar hela kvarter. Stanna hemma, se krim live.

Grannarna drog till fjälls i Lördags, väntas tillbaka på Måndag. Vännerna lade ut med båten idag, jättesena, men fortsatt, en dag innan oss. Vi åker imorgon... Bort från en tömd stad.
Det är fascinerande för mig som god svensk att se denna flykt bort från Tigrarnas stad, karavaner av bilar, fullt lastade med skidor, kriminalromaner, högar av godis och en längtan efter sol till fjälls.
VARJE PÅSK.

Indragen i Påskhetsen kollade jag oroligt öppettiderna i Sverige..
Matbutiken (den lokala) öppet till 22, alla dagar utom Fredagen, då bara till 17.
Systembolaget, ordinarie tider imorgon, öppet igen på Lördag om något skulle fattas..
Gränsen? Jodå, även den öppen till trots för norsk invandring till påsk.
Veterinären tar emot oss imorgon em, typ runt 15, till trots för Skärtorsdag. HURRA.
Länge leve Sverige och landet lagom! Här firas tom Påsken lagom..

Ingen idé att ta ut svängarna, det blir Påsk ändå.
TACK OCH PRIS! Ha en skön ledighet. Njut din Påsk och annalkande vår.
Komihåg konstellationerna under helgen, var rädd om relationerna.
Live with passion & Blessed be!

En himmelsk röra

Jag lade pappren på disken, såg på medan hon fyllde i, stämplade, lämnade tillbaka till mig att skriva under.. FINI! The End..
Inom mig såg jag den tunga ekdörren stängas, jag trycker igen den med med skuldran. 
"Jag lämnar Er här, jag måste gå nu.. Jag lämnar Er här ty jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som ..."

Vad skall förändringen bringa? Jag måste jobba när jag går in i förändringar, jobba med mig själv.
Uppstartssträckan hos mig är lååång. Jag är en slow starter, tar tid innan jag kommer in i något.
Så, väl där, njuter jag en stund innan det blir rutin, jag behöver påfyll, förändringar och tillägg annars tråkar jag mig halvt ihjäl.. Action, liksom.
Slutklämmen, avslutningen, jag ser nostalgiskt tillbaka, glömmer delar av det tuffa, det tråkiga, drabbas av separationsångest och vill inte gå. Ibland i vart fall...

Denna gången.. Fattar jag ingenting. Vill bara stänga dörren till trots för att det är tomt.. Att jag inte ser den "lilla stigen" som någonstans leder vidare uppför berget, emot nya äventyr.
Skiter i det. Hoppar ut genom fönstret istället. Någonstans är den, vägen, jag finner den!
På Jonas Coltings blogg stod idag bland annat:
”People change. But there are some people that never do. And when people change, they gain a piece but they lose one too.” För mig är förändring dynamik, dynamik är livet, lärandet och passionen. Amen.

Den 15 April går vi in i månadens fullmåne. Inget särskilt med det kanske du filosoferar, en fullmåne per månad ju. Det är riktigt men detta gången är det en fullmåne utöver det vanliga då vi har FULL månförmörkelse i Vågens tecken medan hela den astrologiska himlen vimlar av spänningar.
Vågens tecken har att göra med familj, relationer och hur vi relaterar till varandra. Månförmörkelse anses av astrologerna påverka "hela folkslag" till förändring. Spännande, spännande påsk i antågande.

Medan denna månförmörkelse slår till så ligger ett sk "Astrologiskt storkors" över oss.
Detta betyder planeter i spänningar till varandra. Det är normalt, händer hela tiden, men FYRA stora planeter samtidigt i spänning i form av ett kors, tja, det är inte varje dag och inte under fullmåne & månförmörkelse. Jupiter och Pluto står mitt emot varandra. Behöver du en bild?
Tänk dig Zeus versus Hades... Jorden möter underjorden.. Den givmilda/generösa möter den som alltid undrar är du SANN?
Samtidigt ligger Uranus och Mars och spänner över dessa två som en båge.. Kaos möter krigaren som inte "bangar en strid", jättarna på Uranus som kastar stenar omkring sig står öga emot öga med Ares som inte viker en tum med sin sköld och sitt svärd.  Fyra manliga gudar, oeniga om det mesta är vad du borde se nu.. Vad kommer att ske i världen? Vad sker inom dig?

Denna måne ligger 25 grader in i Vågens tecken när den kommer. Runt hela det runda "hjulet" av astrologiska "soltecken" ligger även asteroider, fixstjärnor och andra punkter utlagda, även de aktiveras när solen, månen eller andra planeter ligger i spänningsaspekter med dem.
Nära 25 grader i Vågens tecken ligger tre asteroider Vesta, Ceres och Hekate. 
Hekate kommer och visar oss på skiljevägar i livet.. Hon har att göra med alla livets skiften, förändring. Ceres sätter alla ting på sin spets (enkelt uttryckt). Vesta i Vågen kräver rättvisa och balans (jämställdhet).

Vill du ha det i förenklad form?? Ta en andhämtning INNAN 15/4.
Våga se på det som kommer upp. Bli inte förvånad om mycket ställs på huvudet.
Kommer tre "gudinnor" upp från underjorden blir det gärna lite.. ståpäls från tid till annan.
Förändringen rycker i oss och lugnare blir det inte förrän i början på Juni...
Tänk på detta under påskferien då inverkan är särskilt stark. Beskydda dig själv.
Låt denna konstellation vara något positivt, en nystart inför sommaren.

Själv är jag en "slow starter" som sagt, så jag värmer upp redan denna veckan. Klar att sprinta nästa vecka! Förändringens vind...
Live with passion & Blessed be! Amen!

Vad kalla detta?

"Lustigt hur saker tvinnas i Livets oändliga väv" tänkte jag igår när jag lite uppriven satte ner min bakända på sätet glatta galon och ändå var dagen långt ifrån slut då.
Jag skriver om mental/emotionell/själslig smärta i min uppsats just nu, sett utifrån ett kinesiskt perspektiv och det processas mycket på hjärnkontoret.

Häromkvällen t ex då min rätt mörkrädde jycke och jag promenerade cykelvägen fram så såg vi plötslig en "hög" längre ner på vägen. Han såg något läskigt, oidentifierbart, jag såg en människa.
Hjärtat slår lite dubbelslag när man fattar att det ÄR en människa. Handen på mobiltelefonen, löpare? Cyklist? Gammal människa? Drogmissbrukare?

Nejdå, inget av det. En ung man, inte fyllda tjugo, på rygg, på sin skateboard medan han tittade på stjärnorna. Behöver jag säga att han hade stjärnor i ögonen också?
Dessutom bjöd han på klingande skratt på min, fortfarande lika mörkrädda jycke, skutta runt honom på behörigt avstånd, morrade och stod på. Man ligger INTE mitt på cykelvägen, det är inte normalt! var hundens enda åsikt om saken.
Matte däremot undrade - varför gör inte jag det oftare? Såsom när jag var ung.

Fredagen gick åt till att stressa, grubbla över livet, skolan, oro, förvirring..
Kvällen blir då som man kan vänta. Smärtor i ett överansträngt Solar Plexus som inte längre tycker detta är kul, faktum är, det gör inte någon annan del av mig heller. Flygandes en meter över sängen när jag lägger mig ner tillåter jag mig själv att erkänna - jag är släkt med finansministern i Kina  just nu, Tom Peng Pung. Men i mig är det energi reserven som tryter. Se mig själv i spegeln. Ärlighet.
Energi inkomsterna är mindre än utgifterna. Höja inflödet, stoppa läckaget blir min behandlings princip till mig själv.

Förenkla! To simplify.. Den enda snabba energilösning jag känner till.
Stilla resa till ett jobb där förändringens vindar just nu blåser. Tar det med ro. Jag gör mitt.
Ett samtal med chefen, en försäkran..Ladda mitt, komma mig ut på rutt, lyssna på fåglarna, se blommorna, prata med kunderna, fylla, fylla..
Det är då jag ser henne.  Ihopkrupen bakom en barnvagn, med handen för munnen, osynliga ögon, ben som tydligt inte kan ta sig upp längre, två barn som förvirrat ser på varandra och omvärlden.

Jag tänker en sekund, dras emellan "inte din sak, försvinn" och "detta är allvarligt. hjälp till"
Jag är medmänniska! Jag är...
Försiktigt närmar jag mig sidlänges, som man närmar sig ett skadat djur, hon ser upp på mig, vild i blicken...
"Jag.. Jag kan inte stå!" rösten skälver. Jag nickar, ber om tillåtelse att ta i henne och hon nickar.
En hand stöttande under hennes arm, hjälper ingenting, ställer mig bakom henne, båda armarna under armhålorna och lyfter medan jag försiktigt viskar: Jag tror dina barn behöver se att du är här!

Detta ger en energistöt genom benen, hon kommer sig på fötter. Ansiktet på minste man lyser upp. 
Tårarna rinner fritt. Andningen skälver, orden kommer tillbaka och rinner som en fors.. Tröttheten, barnen, natten, måste, måste, måste. Jag nickar, stryker ryggen och känner mitt egen Solar Plexus krampa igen. All too well.. I know it all too well.

"Jag läste dagens tidning, en stor artikel serie om kvinnor som brinner upp, brinner ut och kunde pricka av all, känna igen allt.." snyftar hon mellan attackerna.
Jag nickar. Har inte läst dagens tidning, inte orkat men jag förstår poängen.
"Så pinsamt. Som om jag får detta nu pga det liksom.."
"Nej, du får det tack vare det!" svara jag stilla. Frågande ögon.
"Artikeln öppnade dammluckan, frigjorde energin. En artikel skapar inget, det bara triggar vetskap, känsla, kunskap och öppnar dörrar!"

En stund senare lastar vi barnvagnen i en orolig mormor/mammas bil. Vi kramas länge, hon skälver, jag skälver. Spegel, spegel på väggen där...
Jag kör vidare på min rutt, försenad, stressad, skälvande. Får jobbet gjort.
Hemma läser jag artikelserien, lägger mig att sova middag och släpper tårarna fritt....
  Fick jag önska en sak vore det ett nätverk av kvinnor att stödja sig på ibland, nära, nära och mer än bara över telefon.. Samt en mamma som kunde hämta.
Det vore inte fy skam! Synkronicitet!

Söndag med tanka och skriva, skriva och tanka...
Var rädd om dig därute! Live with passion & Blessed be.

Ännu en häck

"Jag är rädd. Jag mästrar inte detta.." viskar hon försiktigt och rösten är spröd av torrheten i munnen.
"Jag vet! Vi gör det ändå.. Något lär vi oss! Vi får alltid ett resultat. Ett bra resultat innebär att vi mästrat något nytt. Ett mindre bra resultat innebär att vi ser på vad vi lärt oss, gör om och får ett nytt resultat. Så enkelt är det!" Min röst är osedvanligt hurtig och någonstans inom mig undrar jag om jag tror på allt jag säger.

Livet är som ett häcklopp.
Häckarna kommer med jämna mellanrum, det liksom "vet man" och man behöver en viss fart för att ta sig över dem. Likt en vältränad löpare har man mätt ut stegen mellan dem, vet att det är fyra löpsteg mellan varje häck om man håller sin rytm. Det vill säga, man vet att deadline på jobbet är den tionde i nästa månad eller till semester eller till nästa års födelsedag.

Ibland har dock löparen innan "stött till häcken", den är flyttat, flytet stämmer inte och man måste kompensera. Ta små snabba steg, anpassa, vara kreativ och påhittig.
Det är ansträngande, det kräver sin man/kvinna och det är extra tärande.

Så kommer en period av löpning utan häck. Man flyter fram, andra andningen, jämn puls, sol från en klarblå himmel men inom sig, en föraning om att detta trots allt ÄR ett häcklopp. Inget att göra åt.
Häckarna kommer såsom häckarna bör men andas medan tider är.

Ibland stannar man mitt i, mitt emellan två häckar och hämtar andan. Står där liksom "innestängd", en ko i sitt bås, flåsar, andas och undrar hur i helskotta man kan uppbåda energi nog till att nästan "höjdhoppa" över nästa häck. Den är ju så nära, så stor, så oöverkomlig.
En paus men ändå, lite "lånad" tid och enligt det gamla konceptet "det du förlorar i kraft, vinner du i väg!".  Det behövs kraft, massor av kraft, att ta en häck på så nära håll.

Själv har jag tagit beslutet att det just nu är bäst för mig att ha fokus framåt, löpa vidare, häck efter häck i väntan på den där andhämtningspausen som förr eller senare kommer naturligt. Allt annat kostar för mycket.
Häckar jag är rädd för, har respekt för finns det gott om men vid tvekan så blir de svårare att ta, kostar mer. Huvudstupa in i det och så lösa en sak i taget - det verkar funka bäst för mig.

Med rädslan, hon som inte mästrade ovan, i handen hoppade jag rakt in i nästa "häck", dörren öppnade sig och förvånat stirrade jag och min rädsla in.
Vad? Är detta det alla snackar om? Pratar upp? Oroar sig för?
Skrattet bubblar upp. Okej, snyggt, varför gjorde jag inte detta för länge sedan?

Check! En häck till på livets stig.
En ny sak som jag bemästrar, kan, förstår, har nytta av. Växt.
WOHOOOO.
Glömde jag att säga det? För varje häck blir man också klokare, smartare, snabbare, mer flexibel och allt det där andra. Om man bara vill..

Funderade en sekund på att boosta mig själv genom att göra som fyraåringen gör, fixa en lista på allt jag faktiskt kan. Kanske dyker den upp här på bloggen en eller annan dag eller så gör du bara en egen. Vet du hur mycket du bemästrar om du bara ser på det?

Live with passion & Blessed Be!
Namaste