Hjärtat på bordet.

" När en annan människa visar dig runt i livet sitt, ja, då är du på helig mark. Då måste du ta av dig om fötterna.." säger han stilla.
Jag nickar stilla, instämmer! Enig.
"Vi, vanliga människor, som vandrar på denna jord sliter med de misstag vi gör, de ting vi väljer, undrar och begrundar val och väg. Hur överlever då de som begått så kallade brott och dömts för det? Kommer de vidare?"
"Precis som alla andra, som bär på tvivel, skrumpnar de samman framför sina egna ögon. Något sker med deras självtillit. Det man bör påminna dem om är att de fortfarande är människor, människor utanför den bestraffade handlingen. Människor med drömmar, hopp, önskningar, glädje och förtvivlan. VI är så mycket mer än våra handlingar. 
Skall vi hjälpa någon alls bör vi föra dem tillbaka till att se att de är mer än den lilla skärva de ser på, de är en helhet, mer än bedömandet, de pekande fingrarna, enkelspårigheten!" 

Det är inte utan att jag ser likheten med terapeutens roll..
"Så, hur gör man det?" Till och med tanken i mitt huvud låter mera cynisk än jag vill att den skall vara.
"Man får inte bli cynisk!" leendet smattrar till. Touché!
"Att älska någon är inte en känsla utan en relation där vi försöker ge varandra vad vi behöver. Inte nödvändigtvis vad vi förtjänar. Jag brukar kalla det "att gå en annan mil", gå en mil för någon annans skull. Om någon ber dig gå en mil tillsammans med dem, jamen, så gå två mil!  
Vi kan inte bära varandra, vi kan bara gå med. Vår Herre är den enda som bär, den enda som orkar!"

"Man måste tåla att beröras av andra om man skall kunna göra skillnad. Man får inte vara rädd för andra om man skall "gå den där milen", inte skrämmas av någon typ av främmande" Jag känner hur det nästan kväljer mig, känslorna jag får upp av att veta att detta är den resa jag förtagit gång på gång på gång, i glädje och i slit.  Terapeutens roll, medmänniskans roll, den tänkande människans roll.
"Du kan inte vara en annan människa än den du är! Du vet att du kan gå med en bit, en mil, vara en samtalspartner, ett stöd, ett bollplank. 
Men varje människa har ett egen värde med sig in i detta livet, en gåva vid livets start, inget något vi gör oss förtjänt av utan något som enkelt och helt är bara vårt. Fast vi har fläckar här och där, strular till det så är denna värdighet med varje människa och varje människa skall bemötas därifrån. 
Att vilja något, att förutsätta något å någon annans vägnar blir lätt ett övergrepp." 

" Det är lätt att känna så när man är låg.. När andra vill så väl, när de tror att de måste kasta ur sig lösningar till höger och vänster. Tala om för mig hur jag tänker, vad jag tänker och hur jag skall välja för att få ihop pusslet liksom. 
Jag fattade detta innan, att man inte kan göra antagande om andra.  Fattade detta med huvudet men denna period har lärt mig att förstå med hjärtat!" Jag känner att jag rodnar, jämföra mina små kriser med de han pratar om. Ändå är det samma, samma, fast olika, olika.
"Fint! Ja, det är riktigt, att förstå med hjärtat är viktigt. Det är stor skillnad på invitation och invasion!"

Länge står jag där med orden hängande "skillnad mellan invitation och invasion". 
Helt klart! Resultatet är helt beroende av om den som vill hjälpa till har fått en invitation, då står jag ju där, redo att ta emot, redo att visa runt, redo att lyssna och beröras.
Samtidigt har han rätt i att man måste våga tåla att beröras av andra men jag måste väl ändå få välja vad jag gör med obehaglig beröring? Eller hur?
Svaret är solklart! Påminnelserna är många, pågående invasioner stoppade, kommande invasioner blir avvisade. Invitationer ut till de som kan hantera
det.

I mitt eget värv har jag också blivit påmind..
Service, medkänsla, inbjuden, tjänande.
Ont skall inte med ont fördrivas. Ont skall med kärlek upplösas.
Ledsen att behövas säga det men "that's the only way!" Alla som påstår annorlunda har fel. PUNKTUM! 

"I can deny what I believe, 
I can't be what I'm not.
I know (Our) Love's forever
I know no matter what. 

No matter what they tell us
NO matter what they do
No matter what they teach us
What we believe is true! "
                                               Boyzone

Live with passion, Blessed Be!

Superkrafter.

Vad har du för "superkraft"?
Ja, jag ställde frågan. Eller kanske tom vad har du för "superkrafter"? Pluralis.

Alla jag känner har någon form av "superkraft" och, visst, livet blir mycket roligare om man ser det som en superkraft och inte bara som en positiv egenskap, karaktärsstyrka eller annat vuxendravel.
Alla jag känner har en superkraft, en klart lysande stjärna. I vart fall för oss som står och ser på.

G är obrottsligt lojal emot sitt arbete och alla människor som påverkas av hans arbete. Ett fel där tar han som en personlig förolämpning och städar genast upp i problemet.
M har förmågan att få en att känna att man räcker till oavsett vad man gör men samtidigt utvärdera vad som kunde har varit bättre, i en märklig, magisk balans, som bara hon kan klara.
T har superkraften att ingjuta trygghet och tillit till samhället och dess invånare i oss alla. Den stoltaste, starkaste klippan är hon, alltid närvarade för alla.

T-G's superkraft är att vara en "millimeter nisse"vad det gäller allt, utan hans arbete, inga scheman, inga listor, ingen ordning. Härligt.
K har armar långa som en bläckfisk och lika många. Överallt når hon, allt får hon gjort upp till godkänt nivån, ett leende får du på köpet. Vilken superkraft.
J svävar över alla och allt han kommer i kontakt med, skapar ett lugn, en känsla av tillhörighet och närvaro. Du duger, jag duger, vi duger. Vi saknar inget. Peace be with you. Wow!

C lyssnar aktivt, ser på ditt samtalsnystan och upptäcker genast de lösa trådarna, trix, fix med ord och hon har hjälp dig knyta in de lösa trådarna, se ljuset, få med dig erfarenheten. "Jag bara är ju" säger hon storsint. Mmm, typiskt en superkraft. Svinga trollspöet och vips, har hon hjälp dig och alla som berörs.
L får alla att skratta. Vilken ljuvlig superkraft. I livets alla möjliga och omöjliga skiften kan han bringa fram ett leende eller ett tok skratt. Varje gång jag drabbas av hans superkraft så tänker jag alltid om mannen som fick en önskan av Gud och han önskade sig att han alltid skulle ha skrattarna på sin sida. Gud svarade honom inte, han började skratta.  Ljuva gåva.
A har som superkraft att finna det dåliga i allt, den svagaste länken och peka den ut för omgivningen. En rätt tråkig superkraft kan det kännas som men, oj, så många händelser och saker hon har räddat genom att påpeka så att någon hunnit justera innan olyckan var framme på allvar.

A gör ingenting, har inte lust med något, strävar inte efter något. En härlig man att umgås med då man inte längre orkar med livet kiv och liv. Bara få vara, samtala i varandet, vila. Schysst superkraft  och så väl utnyttjad av just honom.
Så, vilken är nu din superkraft? De nära dig? Vad har du lust att göra med dem?

Min superkraft? Tja, det borde andra nog få uttala sig om egentligen.
Jag tror dock att min främsta superkraft är att få till möten, knäppa, sjuka, glada, vansinniga, intressanta, nära, flyktiga, vilda, stilla möten med andra människor. Beröra och beröras i ögonblicket och ut ur ögonblicket ta med sig något.
Det är nog min superkraft, min allra bästa.

Ha en strålande röd Torsdag. Njut av Kristus uppstigande till himlen.
As always, Live with passion & Blessed be!

Tömma cellminnets skrymslen

Att kroppen och själen hänger ihop är för mig en självklarhet!
Sålunda är att få fysiska reaktioner på mentala eller själsliga fenomen inte heller något särskilt märkligt. Till och med den allmänna medicinens inriktningar börjar krypa ditåt.

Kroppen är dock lite mera komplicerad än så, den kan mer än reagera i ögonblicket, i sekunden när något sker - den kan spara! Spara på ögonblicket, spara på känslan och knuffa den djupt, djupt ner i något skrymsle. Under den period då t ex problemet, sjukdomen eller vad det nu kan vara pågår, prövar kroppen att avlasta så mycket så möjligt av känslorna, erfarenheterna på detta sätt.

Jag tänker mig en slags kopiator. Varje gång känslan blir kopierad så blir den lite lättare att bära för personen som upplever den och kroppen strävar efter överlevnad, alltså, kopierar den och kopierar och kopierar och SPARAR.
Denna lilla effekt kallas för, av de som erkänner den, cellminne.

Ibland dyker cellminnena upp när kroppen/själen fortfarande ÄR under attack. Det blir liksom fullt ibland, där nere i skrymslena och symptomen blir då starkare, mera framträdande än vad som kan "bevisas" vid t ex provtagning et c.

Men oftast väntar kroppen, väntar tills problemet, sjukdomen eller den psykiska spänningen har släppt och då släpper den upp allt som legat i skrymslena.
Hjälp, tänker den som varit sjuk, inte igen!
Fasiken också, tänker den som mått dåligt, jag trodde ju jag var bra.
Vad är det här? tänker den som får superunderliga symptom som inte verkar hänga ihop någonstans.

Personligt tror jag det är viktigt att känna in. Är detta ett symptom som hör vill nu?
Passar mina olika sinnesstämningar ihop med det jag upplever fysiskt eller ej? Gör det det, tja, då får du jobba lite till.
Ser symtomen ut som "skuggor av det du haft", förvirringen är stor, du trodde du var över detta, ja, då är det eller kan vara cellminnet. Tömning. Energifrigörelse.

Se det som en tid av utrensning (detox). Jag är ingen fan av detox men jag är fullt övertygad om att kroppen gör den, måste göra den och gör den när den själv behöver.
Släpp taget och låt den rumla runt inom dig. Den ger sig relativt snabbt och då är det tomt i skrymslen och vrår. Du blir lättare. Du får mera energi.

Vill du veta hur du släpper på vissa energitrådar?
Hur man jobbar med med att tömma cellminnet?
Hitta dig en bra bok om energiarbete, kört hårt och släpp, släpp, släpp.
Det är du värd! Ge dig själv näring.

Live with passion & Blessed be.

You're crazy & I'm out of my mind..

Dagen efter den STORA dagen.

Mental baksmälla.
Säkert "fysisk" baksmälla för många också, en dag som denna - dagen efter 17 Maj.
Här, i mina trakter, är det inte 18 maj idag utan, just det, dagen efter.

Torsdagen & Fredagen tvingades jag ut, till shoppingcenter, klädaffärer och matbutiker.
Man drar på det i det längsta och så, värsta sortens kaos.
Det var fullt mätbart med julhandel på de flesta ställen jag besökte under de dagarna. Folk som knivades, kivades, parkeringar som var rena anarkin, ja, i vart fall på de platser det fanns något att slåss om och de flesta sådana fighter förlorar jag på walk-over.

Ändå, jag fick till mig det jag skulle. Jag fick mina 17 maj dekorationer, barnens nya skor, blommor, ingredienser till kakor, mat och dryck till gäster och familj.
17 Maj i år bjöd på magiskt varmt väder, härlig stämning och bra musik. Våra gäster hade glitter i ögonen och ord. Magi och närvaro. Möten och skratt.
En härlig Nationaldag.

Kopiösa mängder av kakor, glass, läsk, kaffe, korv intog av oss och andra. Hemma väntade mera mat, mera prat, socialiserande. Känslan av förväntan sedan länge knöt sakta samman, infriade löften, glädje och påfyll och så, stängs säcken.

Idag, i arla morgonstund, väcks jag av fåglarna och kan inte somna om.
Känslan av någon sorts "tomhet" fyller mig. Bestått, överståndet, avklarat.
Tomma glas gapar emot mig på diskbänkens kant, kakfaten, ljusstumparna.. En lyckad fest.
Men, nu då?  Vad sker nu?
Inser att jag tog dåligt med foton igår, var för upptagen med närvaro, närheten men mina barn växer så fort, hade velat ha dem. Små krokar att hänga mina minnen på.

Vardagen står vid dörren i sin inte alltför lyxiga kjol... Vad var det nu hon ville?
Vad var det jag ville? Och mest akut, vad vill jag, behöver jag fylla min Söndag med?
Känslan av att jag borde göra något "Vettigt av den" finns där men vad är det?
Sortera mina minnen kanske? Fundera över vad jag vill ta med mig till nästa år. Blicka lite framåt.

Känslan av att vara "ur synk" är närvarande i alla hörn.
Om man börjar med diskbänken kanske man kan sätta ihop sina pusselbitar, en i taget, hitta tillbaka till tråden.
18 Maj är också en dag, en dag att ta vara på!

Blessed BE. Kram

Before the crack of Dawn.

“The breezes at dawn have secrets to tell you
Don't go back to sleep!
You must ask for what you really want.
Don't go back to sleep!
People are going back and forth
across the doorsill where the two worlds touch,
The door is round and open
Don't go back to sleep!”      Rumi

Där två världar berör varandra...skriver han, så vackert, Rumi, poeten.

Jag vaknar "at the breeze of dawn", strax före klockan 3 och kan inte somna om. 

Lungans tid. Sorgens tid.

Idag orkar jag inte fightas med "du borde sova" monstren, utan istället ställer jag fötterna på golvet, låter frågorna ligga kvar, utspridda såsom skärvor på mattan, kliver över och går upp. 

I det öde, tysta huset känner jag hur dörren mellan världarna står på glänt, en inkräktare i mitt eget hem, en välkänd vandrare i nattens sista sekunder. 

En lampa, en ljuskägla, en upplyst maskin. Sinnet söker efter "what do I really want?"

Bilden på näthinnan från drömmens land, en krage, en tight krage runt en mans hals som öppnas upp. Han får luft igen. Spänningen släpper. 

Är det så jag skall se på gårdagen? Som att jag kommer att få luft igen? Inte tvingas in i något..Något som inte är "jag"?  

En våt, utmärglad och rädd hund följer mig också från drömmen. 

Någon jag valde att ta hand om, vårda. Gott så. Man skall ta hand om sina känslor, sina behov, sina "bortglömda"delar. 

Trädgårdens färger är så intensiva medan ljuset letar sig upp bak bergen runt mig. Gräsmattans intensiva gröna, grannens blommor i röd, orange och gul, de blommande äpple och körsbärsträden, allt så tydligt, så fylligt, så självklart. 

På himlen, några lila molntappar som långsamt skiftar i rosa, upplöses, reser vidare. 

Det blir en fin dag, en solig dag.

Själv skall jag möta en vän, vandra i skogen, limma samman några skärvor av det som är mitt just nu. Minns inte om det är en vas, en hink eller ett fat. Spelar ingen roll. Det visar sig. Dörren mellan världarna är ännu öppen. 

Jag vänder fokus emot min kreativitet, min lycka. 

 Att skapa är att leva. 

Jag skall be om det jag verkligen önskar mig!  

Skall bara känna in det först. I morgonljuset, med dörren på glänt.

I dagens nya ljus är allt möjligt. Mirakler på kö. 

Dags att checka in. 

LIve forever with passion, Blessed be &

Honour your dreams!  

Ett tidshål i min vardag.

Min känsligaste sida ställde sig på trappan, nja, nästintill kedjade fast sig på trappan och vägrade gå.  Nog nu!
Själv stod jag gömd bakom dörren, låtsades för femtielfte gången att jag inte var hemma och ändå, ändå visste jag - det skulle inte gå denna gången. 

Okej. Så, valet fanns egentligen inte.
Det går inte att gömma sig för "någon", inte för skattmasen, den olösta konflikten eller för delar av sig själv som man inte vill ta hand om "just då". Favorit i repris.
"Fegis" väser delar av mig "du har tagit någon sorts sjuk time-out från livet. Vart leder detta, om man nu törs fråga?"

Jag vet inte. Jag bryr mig inte.
Jag vet bara att delar av smärtan rinner av, saker faller långsamt in i perspektiv, mitt perspektiv - INTE någon annans.
Tre år av konstant konkurrens, deadlines, presterande, dålig miljö.
Ändå fler år av anpassning till nya saker, problem som bara går runt, runt i samma banor.
Till synes, mycket tid till reflektion men i verkligheten, ett ändlöst springande i rått racet.
Flera gånger har jag sagt till, ja, tom lovat känsligheten att jag skall öppna dörren men likt Alfons har det alltid varit med tillägget "Jag skall bara.."

"Skall bara" tog slut. ICA hade inte mer. Jag hade inte mer. Ville inte mer.
Mest ville.. Om jag skall vara ärlig och det skall jag väl, när jag nu ändå väljer att sätta ord på mina tankar.  Framför mig låg en rad av "måsten", illusoriska sådana med ett hägrande mål, vid målet fanns medaljer, ära, vila, berömmelse. Själv stannade jag upp, mitt på målrakan - varför då? Vad då "måste"?   Skall man springa när man inte längre vet varför? När man inte längre minns? Eller ens känner vad som är viktigt? No way!

Flykt? Sure. Det är möjligt. Absolut.
Själv tror jag inte på den. Livet har skapat mig ett hålrum, gav mig signalen, jag var hemma när känsligheten ringde på och kunde ta emot när den stupade på hallmattan.
För EN GÅNGS SKULL! För en gång skull hörde jag signalen och allt stod/står på hold.
Irriterade rop om "Vad och varför" utifrån, såklart men som Winston Churchill sade: 
Skall man kasta ett ben på varje hund som skäller för att tysta den, ja, då kommer man aldrig framåt."
Ovanligt, vansinnigt skönt att inte bry sig. Bara låta den tysta lilla egna rösten få vara den enda.

Svar väntas från många platser ute i världen. Betygen. Breven. Samtalen. Några är riktigt "sent ute nu"men i "mitt tidshål" finns ingen tid, bara behov.
Igår började det lossna. Mitt pastorala lilla mellanspel, mitt i livet, mitt i tiden är strax över.
Känsligheten har vaknat från sin vila, slickat sina sår, druckit sitt te, lättat sitt hjärta och börjar känna sig mera "redo" igen. 
Gamla problem löses upp, försvinner ut i vasken utan att jag egentligen gjort något. Vips. Borta.
Energi hjulet knarrar, börjar röra sig lite, känns okej.

Tidshålet är över, passerat, jag har lärt något nytt, placerat, möblerat om, dammat av, kastat.
Tacksam för miraklet med "tidshålet". Andra gången i mitt liv.
En gång är ingen gång (eller kan vara det) men andra gången, ja, då vet man att det sker och har det skett så kan det ske igen.

Nu får vi se vart den lilla rösten tar mig.
"Att Be är att tala, att meditera är att lyssna"  säger alltid Doreen Virtue.
Jag behöver lyssna noga i bruset för att höra, höra mig själv.

Live with passion & Blessed Be.

 

Vad? Hur då? Varför? När då? Vad sa?

"Hur mycket väger månen, mamma? Vad gör man tvål utav? 
Hur många liter vatten finns det i ett hav?  Barnen ställer frågorna om det vi tar för givet men vilken är frågan - där svaret är livet?" 

 Vi är i det "tidevarvet nu", det magiska, det utforskande... Ändå, långt borta från ramar, former och gränser.
Fascinerad följer jag med när hon går på upptåg och utforskar sin värld, när skrattet faller in på "rätt" ställe, när hon ser humor i det lilla.

Medan hon stoppar munnen full med spagetti berättar hon att det nu är RÖD vecka på dagis.
Röd vecka innebär fokus på färgen röd, måla med röd, tala om röd och så berättar hon att alla barnen var tvungna att berätta om något rött.
"Jaha, och vad sa du då?" frågar jag stilla medan jag för mitt inre ser de röda hårbanden på flickan på tröjan, den röda hatten på nallen.. abrupt avbruten av.
"RUMPAN, Rumpan, den kan bli röd!! Det sa jag.." Belåtet småleende och väntandes på mitt skratt, ögonblicklig betalning, jag faller ut i ett välbehövligt asgarv.
"Okej, bra svar. Och de andra barnen tyckte?"
"Att jeg var moro! (rolig).

Livet är enkelt. Inte tillkrånglat. Säger vad man tycker, ser vart det landar och så, färdig med det.
Inga tillkrånglade krusiduller, pang på.
Grannens hund har plåster på magen, ja, jag tror tom att jag berättat det. Livmodern är borttagen.
Medan storasyster ger omsorg till den lilla hunden, funderar fyraåringen med rynkad pannan.
Frågorna haglar. Får man inte fråga, får man inget veta. Bra måtto - tänk om jag vore lika smart.

"Mamma, är Lukes hjärna grön?"
"Öhh, va? Nej, det tror jag inte. Den borde väl vara... grå.. Eller, myelin. Hmm." 
Hon får mig att tänka till. Hur var det nu? Var hinnorna grå? Eller var det bara vid kontakt med syre?
Husets tonåring betraktar mig med misstro, som om hon försöker komma på varför jag ens försöker - så utbrister hon:
"Selma, han har en hjärna stor som en ärta, så dum är han. Alltså, går inte att bestämma färgen på. Okej?"
"Okej! Men varför då?  Vad har han då mer i skallen? Han har ett stort huvud.."
"Jämfört med vad?"
"Vad då?"
"Du kan inte säga att han har ett stort huvud om du inte jämför det med något.."
"Kan visst. Han HAR ett stort huvud."

Jag slutar där! Men jag tror du förstår.
Frågorna är ändlösa, vetgiriga, lurigt ställda och världsbilden kryper mer och mer fram.
Själv är jag just nu upptagen med att ta reda på vart Albert Åberg, nej, sorry, Alfons Åbergs mamma tagit vägen.  Jag vet att författarinnan Gunilla berättade det en gång i en intervju och frågan kommer nu varje kväll - tills jag kan besvara den.

För det är det jag säger - "låt mig ta reda på det!".  Allt oftare säger jag det och svaren är lika fascinerande som frågorna.
Med mitt vetgiriga troll i handen vandrar jag ut i världen.
Vad skall vi upptäcka idag? Vad får jag lära mera om?

Live with passion & Blessed Be!

 

Happy, happy, happy!

Tapp, tapp, tapp...
Lycka som sprider sig från Solar plexus. Förnöjsamhet.
Tapp, tapp, tapp...
Vad var det nu jag tänkte? Väven.. Javisst ja, undra om hon kan..
Tapp, tapp, tapp..

Varandet, tidlösheten i skrivandet fyller mig.
Inte ett moln på himlen så länge bäcken rinner, när bäcken får rinna den blir till en å och alla åar möts i ett hav. Mycket blir till mer, Law of attraction, lika attraherar lika!

Frågan - Vad fyller dig? Vad blir du lycklig av?
DEN är en lurig sak, en multifacetterad, lätt förförd fråga med många "ego strängar" på sin lyra.
Till trots för mitt andliga intresse har jag inte varit så intresserad av "Egot" och dess verkningar tidigare. Kalla mig gärna "naiv" eller någon annan passande term. Själv anser jag att jag fått en överdos under mina tidiga år som andligt intresserad, då allt handlade om egot, att göra sig av med egot, inte se på Egot och på så sätt skulle det, det onämnbara försvinna.
På frågan "Varför har vi då ett ego?" möttes jag ofta av blanka ansikten och samman snörpta munnar i bästa Falwty Towers "Don't mention the war" stil.
Något som fick mig att pröva läsa på om egot, finna svar och sen släppa. Kanske tom släppa lite långt?

Under vintern har "Egot och dess verkningar" seglat upp igen och jag har tvingats att bekanta mig med ämnet igen. Reda ut lite begrepp.
När själen är trött, sliten och överarbetad, då får egot ofta mycket spelrum.
Vi drabbas av tvivel, av rädsla, av ångest, sömnlöshet, grubblande och svaret på alla frågor kommer blixt snabbt från Egot, istället för från de högre sfärerna.
Det blir svåråtkomligt för oss i väst, vi som har, i bästa fall, en kropp, en själ och en ande och hur sjutton vet man vem som är vem?
"Hallå, hallå i luren. Vem är det jag talar med nu?" 

Kineserna har gjort det enklare för sig. De har sin Shen och sin Hun, två aspekter av själen som vandrar fram och tillbaka mellan de "högre sfärerna" och kroppen. Se tidigare blogg.
Inne i kroppen, eller nåja, mer förankrade delarna av själen,  PO, Yi och Zhi.
Denna uppdelningen och tankarna runt detta har fått mig att fundera mer över konceptet Ego, över vilka "issues"/ teman vi bär med oss, på oss och i oss och VEM det är som besvarar de olika frågorna.
Vem besvarar de frågor du ställer till dig själv?
Undersök gärna det. Ta dig en frågestund med ditt inre. Svaren sitter längre in än du tror.

När vi är "bortkopplade" från själen, vilket är så lätt hänt mitt i bruset, tar vi gärna det svar vi får utan att se lite djupare på det, vi prövar fixa det så fort det går, problem skall ju inte existera i vår värld.
Eller?
Egot vill gärna att vi ägnar oss åt sådan som kan "förgås", sådant som inte har en mening i det långa loppet - det tillhör Egots värld - det förgängliga, det som tillhör jorden.
"Av jord är du kommen, av jord skall du alltid varda" som det hette på begravningarna förr. Egot tillhör det som skall förgås, det som inte ser planen, det som är "fast i materian" och därför inte kan ägna sig åt att drömma om mirakler. Fast. Stuck. Ett problem som är tillfälligt löst är ett bra problem.

Dessa funderingar har gjort mig mera tolerant emot "quick fix", ja,ja, ja, jag är inte helt där än, det medges. Men som sagt, mer tolerant.  
Allt jag önskar nu är att få ställa frågan - vem är det som talar nu? 
DET är det enda steget emot en valmöjlighet. Att se vem som talar, identifiera dess grundenergi och sen är valet fritt. Man kan köpa de mest onyttiga, glänsande vackra men totalt onödiga ting - bara man vet att det är så. Bara man valt. Ty valet är fritt.

Själv har jag låtit Egot ta många val under hösten och vintern samt sett på då andra gått bort sig lika fullständigt i Ego skogen. Det har mest orsakat smärta, förvirring och ängslan.
Matchen med egot. Återtagandet av herraväldet, till själens fördel, är en tung strid.
Kanske är det möjligt att undgå den i framtiden? Hålla kvar den öppna kopplingen.

Känslan, den djupa grundläggande känslan, är nyckeln.
Inte den kortvariga, våldsamt uppblossande - det är egot - och den fungerar som en fylla. Första drinken - happy, happy, happy. Femte drinken - tung, trött, urkopplad. Alltså, inte happy en stund medan det pågår och sen bara tom, trött, lealös.
Nej, den riktiga känslan håller tonen, håller den länge. En mild, mjuk ton som sjunger, visslar, fyller och "buzzar" runt. Happy, happy, happy - for real.

Hitta klangen i något och leta sedan vidare efter den i allt.
Skilj klangen från Egots locktoner, de är ack så fagra men aldrig bestående.

Tapp, tapp, tapp..
Jag drömmer, jag brinner, jag kokar, jag spinner..
Tapp, tapp, tapp..
Kroppen, själen och anden, alla får vara med.
Tapp, tapp, tapp...

LIVE WITH PASSION & BLESSED BE.
NAMASTE

Ett vår barn!

Vår... Den stövlad in i våra rum i mitten av April, fick naturen att hicka till och så rivstarta,
fick barnen (och en del ystra vuxna) att kasta sina kläder, allt blev fest, glädje och tamtam.
Vårbarnet inom mig log inom sig och tanken var en - det kommer mera.
Ja, alltså, inte "det kommer mera" i formen "det kommer mera värme", det vet vi ju alla, det kommer en sommar snart. Den är om hörnet.
Nej, det "kommer mera" i form av oberäknelighet, i form av hagelskurar, lite snö, blåst, storm som ruskar träden, frost, extrem värme och sval bris.. ALLT lite om vartannat.

Vi vet, vi vårbarn, ty vi känner igen vårt eget sinne, våra känslomässiga "upp och ner" åkturer och lättheten att relatera till HELA skalan av känsloyttringar.  En viss nyckfullhet. Inte illvillig, bara lite... hmm... otämjbar.
På jobb igår, med posten i handen hör jag bakom mig, tre cyklister diskutera i uppförsbacken...
"Fan, det är ju så jävla kallt att oljan fryser! Och detta skall vara vår..!"
 Mitt flin, ansiktet emot den vassa vinden, JAPP, detta är vår! Härlig vår.
Varje år samma förvåning över snön som faller i April slutet, över den plötsligt glatta vägbanan - det pågår ett krig. Inte hajat det? En ny säsong skall tvinga sig in på banan och det kostar.
Kung Bore är en envis man. Vi är trots allt på hans hemmabana, i hans del av världen.

I Kinesisk medicin ligger våren inpackat i elementet Trä och Trä elementet bär med sig födelsen, pånyttfödelsen, aktiviteten, som en balans efter en lång vinter. Det vilande fröet skjuter iväg med en hiskelig fart... Du kan då lätt och logiskt se de andra attributen till Elementet Trä - kopplat till Lever /gallblåsa - handlar om beslutsfattande, framåtanda, mod att gå vidare men också om att kanalisera och bruka kraften så den inte blir till ilska/frustration.
Riktningen är öst, såklart, där solen står upp. Färgen är grön, smaken är sur (fråga cyklisterna ovan, om du tvivlar). Elementet är kopplat till den välvilliga planeten Jupiter, visst duggar väl vårens gåvor tätt? Vinden är vårens klimat, både på gott och ont, både till fördel och till känslighet.

Det är meningen att vi skall "vara starka om våren". Vi har ju vilat upp oss hela vintern.
Kontemplerat inne i fröets mjuka värme, värderat,
omvärderat, funderat och lagt planer.
Så kommer våren.. Frisk vind i seglen, mycket jobb, mycket som skall göras om vi skall kunna njuta skördefröjder om några månader.  Se på bondens almanacka. Den är inte så dum! Den baserar sig på naturen, på säsongen, på balansen men den måste följas under en längre period. Annars blir den väldigt obalanserad, mycket en lång period, lite en annan period..

Med stor irritation såg jag att den kloka bonden sågade hårt i sina vackra Lindar..
De hade stått nära hans familjs hus i flera hundra år, skyddat och beskyddat  och NU, i April, hade han plötsligt fått fram röjsågen och kapade febrilt och hårt.
Med höjda, förvånade ögonbryn stirrade jag. Vassheten i min blick undgick inte hans ryggtavla, om man säger så och han vände sig om slog av sågen. Frågan hängde i luften.
"Varför? Varför NU?"
"De irriterar mig nu.. De skymmer solen. De påminner mig om allt jag måste göra.."
Jag såg "vårmannen" i honom, kände en viss förståelse och frågade istället:
"Varit mycket i vinter?" 
"Jo, det kan du tro. Byggt om mina fastigheter ner i stan, nu är jag så sliten men vem sjutton har tid att vara sliten nu?? Nu kommer ju vårbruket.. Faan!"
"Och då använder du din energi till att gå loss på Lindarna?" Jag hejdade mig. Helskotta. Detta är INTE min grej, inte min tomt, inte min strid men de kvarvarande Lindarna vajade i takt.

Han lyfte på kepsen, kliade skallen, såg på mig och utbrast:
"Du, du är allt litt rar du, postkvinnen... Men du och min kona har det samme argumentet" 
" Lura litt på den" Jag vände mig mot postlådorna medan han klättrade ner från stegen.

Igår åkte jag dit igen. Gårdsplatsen ser lite annorlunda ut, två hårt beskurna Lindar, sex som är lika vildvuxna som de varit. Han kommer att få gott skydd till vintern i år också, den gode bonden.
Själv var han upptagen på åkern men vinkade glatt när jag fräste förbi.
En riktig man, en man som kan ta en hint, en jordens och säsongernas man, en med fötterna i myllan och huvudet på skaft.
En vårman som kanaliserar sin energi som sig bör.

Själv blommar jag på bar kvist.. Vet att min årstid är här. Min vår.
Planen ligger. Kompassriktningen. En skön inre känsla av "jag behöver inte bry mig, går dit jag skall gå". Motstridigt?  Livet är sånt. Vi klarar alltid mer än vad vi tror.
Vårstädning är också ett koncept, ut med det gamla, in med det nya.
Låt Levern ta riktningen och Gallblåsan vara stark nog att vara modig.

Live with Passion & Blessed BE!

Note!

Färdig med den!
Ha en god Lördag.
Live with passion & Blessed Be!

Vad skulle du önska att...

"....andra visste om dig som de inte har en susning om?"
Jag kände förvåningen stiga.
"Vad jag skulle önska att andra vet om mig? Som de inte vet nu.."
"Japp!"  Han drog inte på munnen för en sekund.

Okej, here goes! Detta vet ni inte om mig, detta har ni kanske inte tagit in alls.
Detta är vad jag vill att ni skall veta om mig...

Jag föddes med en otrolig inbyggd lycka, som barn visste  jag verkligen att allt levde. Kan minnas att energierna dansade runt djur och träd men andras oförmåga att se samma sak fick mig att dra mig inåt, fick mig att bli blyg och slutligen fick mig att skaffa skal. 
Fortfarande är jag så pass känslig att jag vet hur jorden mår, att jag vet vad som händer innanför stängda dörrar och stänga själar. Detta är hotande, detta är svårt att ta, acceptera för den som aldrig ens tanken. 

Så, när jag ser ner, när jag ser så där iskall, kontrollerad och överlägsen ut så våga gå nära. 
Våga fråga. Ofta är jag då i känslan, djupt, djup därinne. 
Jag önskar att röra och beröra, röras och beröras, jag önskar acceptans och sakta, sakta har jag bestämt mig för att skapa denna. De som inte kan ta det, sorry, dörren är där. 
Tid nu att leva som jag lär, det är övermoget. 

Jag är allergisk emot nötter, floskler och dåliga energier. Jag sliter med att rensa mig själv, min aura och mina tankar efter varje gång jag mött dessa för mig irriterande klådor. 
Till trots för den irritation jag visa då, är jag mjuk som smör på insidan. Jag är bara smör, snäll, mjuk, lättsmält, rinner runt innanför min rustning. Ibland vill jag bli funnen, ibland hoppas jag att ingen skall lyfta på locket och se in. 
Om du visar mig att du kan vara öm och mjuk emot mig, är jag din för alltid och då lockar du fram "smöret i mig", det goda hjärtat. Bli med bostadsrätt där och jag tar hand om dig för livet. 

Håll mig ömt, vaka över mig när jag sover, när mig med goda saker, mjuka ting, sköna, färgrika ting och jag dyrkar dig. Men glöm inte bort, jag är ingen mes! Jag klarar mig utan dig, jag bara VILL dela livet med alla jag väljer in. 
Många gånger har denna mjuka sida lockat fram att folk tror att jag behöver massor av stöd, lösningar och råd och visst, visst, det är trevligt. Men jag litar till mig själv, jag litar på mitt självförtroende, jag klarar mig. Här har ni balansen mellan smör och rustning, mellan innehåll och avsaknade av och den balansen vill jag få till i livet nu, visa alla. 

Min livsuppgift innefattar att entusiasmera, peppa, föra framåt, glädja men också, att balansera. Något som verkligen behövs i detta tidevarv.. Men för att kunna göra det behöver man vara en del av samhället, människorna, vänner och jag strävar att komma tillbaka dit!" 

Oj, vad mycket det fanns som jag ville säga.
Men inte allt passar sig för tryck, inte allt passar i en blogg och mycket är riktad till den privata sfären.
Jag lärde mig dock massor av och om mig själv. Delar av det jag döljer, till och med för mig själv, blev synligt. Spännande.
Ha en strålande 1 Maj.
Live with passion & Blessed Be!
KRAM