fredag 27 juni 2014

Ändra på sig...

"Att ändra hur man tänker, det är lätt" säger hans helighet Dalai Lama.
"Att ändra hur man känner i hjärtat, är svårare men det låter sig göras. 
Att ändra sin instinkt - det. det är det verkliga jobbet!" 

Kan vi ändra hur vi reagerar? Vilka vägar vi väljer när saker sker?
Lära gamla hundar att sitta.. 
För det tibetanska munkarna är det en självklarhet. Resan genom livet handlar om att förbereda sig för efterlivet, för tiden då vi lämnar kroppen men också, att leva detta livet så rent så möjligt.
För västerlänningar sitter detta, eller i vart fall, har suttit enbart i hjärnan.
Det fina ordet är - neuroplasticitet.

Neuroplasticitet är, enkelt uttryckt, ändringar i hjärnans organisation som ett resultat av erfarenheter individen gjort. Länge trodde man att detta inte var fallet, att vi föddes med en hjärna och sedan blev funktionen bara sämre och sämre med åren och antalet celler gick också bara en väg, nedåt.
Nu vet man att det inte är så! Hjärnan kan lära sin "nya trix", hela livet och som i allt annat är det denna dynamik, denna vitalitet, som ger oss bästa möjliga livskvalité.
De små armarna (dendriter) som sträcker sig från en hjärncell(neuron) till ett annat område för att skicka signaler kan, likt bläckfiskarmar, dra sig tillbaka och sedan söka sig en ny plats.
Allt eftersom vi väljer att lägga fokus och "bygga om" oss själva och vårt medvetande.

Hur gör vi då detta?
Mindfullness/medvetenhet om/i nuet.
Meditation
Träna vår hjärna, ta in nya impulser, lära nya saker... Tänk konceptet - hjärnan är också en muskel.
Allt detta till trots - de mest spektakulära förändringar får man till med, just det, meditation.
Regelbunden meditation ger hjärnan den gymnastik den behöver (och enligt tibetanerna övar du samtidigt på att dö en smula, win-win)
Så, nu kan alla som kör med "jag är sån här, inget att göra åt" slänga sig i väggen. Det är bara en i raden av ursäkter men det visste vi ju redan.

Många jag känner klagar över att meditation är så svårt, knöligt och omständigt.
Detta till trots, forskning har visat att de bästa övningarna för hjärnan är väldigt, väldigt enkla men ger magiska resultat.
Råd ett - var i kroppen. Sätt dig bara ner, lyssna till kroppen, del för del. Bara lyssna, inte fixa, inte ändra, bara lyssna och hur det än är, låt det vara så.
Råd två - tänk på någon du älskar, någon som älskar dig. Förr var rådet att du skulle tänka på din guru, spirituella ledare eller annat nonsens. Numera vet vi att det funkar lika bra med alla som är vänner, nära eller kära, bara de ligger oss varmt om hjärtat.  Hjärnan registrerar nämligen dylik övning som att vi är bland goda vänner och vi blir då lugna, trygga och glada. Till och med av en konstruerad bild. Hjärnan vet inte skillnaden nämligen. (fake it until..osv).
Råd tre - var närvarande i din direkta närmiljö. Se på saker, verkligen notera, sjunk djup ner i din stol, känn efter vad du har under fötterna, rumpan osv. Ta gärna på något.
DÄR! Så enkelt kan mindfullness vara och fokuserar du på dylikt en längre stund så är det meditation.

Med dessa enkla tre första redskap jobbar man tom med att lösa så svåra knutar som Post traumatisk stress på t ex soldater som varit i Afghanistan.
För oss i alternativ svängen är detta inget nytt, tvärtom, detta har varit grunden i mången praktik i många år för att rota och grunda klienter. Finns det något problem i detta, det enkla, det lilla så är det att det måste upprepas, göras till rutin som alla annan träning för att vara effektiv.
Om inte annat för att skapa nya vindlingar i hjärnan..Och så var cirkeln runt.

Vi förstärker våra "positiva" egenskaper då vi mediterar och/eller är mindfulla, ökar vårt inre lugn och mycket, mycket annat.
Ändå fnissade de tibetanska munkarna sig halvt ihjäl då den västerländska forskaren fäste elektroder på deras huvuden för att mäta om deras medkänsla (compassion) ökade vid meditation.
Den irriterade forskaren förklarade gång på gång hur briljanta hans mätinstrument var men munkarna skrattade bara mer och mer och till slut släppte han frågan: Vad i himmelens namn är så lustigt? 
En av de mest framfusiga munkarna vågade då kläcka:
"Då kan du ju inte sätta maskinen där. Alla vet ju att medkänslan kommer härifrån..."och så pekade han allvarligt på sitt hjärta.

Javisst är det så. Neuroplasticitet, hjärnmätningar i all ära men vi får inte glömma bort resten av kroppen, cellminnena, nervändarna..
HJärtat har många celler, olika typer av spännande celler och nu senast, har man hittat samma typ av "tänkande celler" i Solar Plexus. Vad månne detta bliva när "de" kan mäta allt?
Det är tankar för en helt ny blogg.

Ha en strålande helg!
Var i nuet. Be mindfull and LIVE with Passion.
Blessed Be!

onsdag 18 juni 2014

Godhetens många ansikten

Den kvarvarande känslan är -
Världen är GOD! Människorna är i grunden GODA och kan visa och ge till varandra förbehållslöst.

På väg hem från ett cykellopp, ja, från Vätternrundan.
Kroppen är trött men nöjd och själen sjunger, sjunger vackra visor om de människor den träffat, sett och kommit i närkontakt med under helgens event.
Organisationen i Motala runt Vätternrundan är en elitstyrka av eldsjälar. Vart jag än vände mitt huvud, vilken fråga, vilket önskemål som än kom över läppar(eller ibland bara genom hjärtat) så uppfylldes den. I tillägg - ett leende, en glad eller galen kommentar, en klapp, en skjuts vidare.

I min minnesbank sitter för alltid bilden av vakten, han som dirigerar mitt i rondellen och hans ögon då jag frågar hur länge denna jäkla motvind kommer att plåga oss. Blicken som dippar för en stund, ögonen som febrilt letar efter något att säga innan han ärligt inrymmer:
Den kommer nog att hänga i en bra stund till. 
Ett ärligt svar men ett kroppsspråk som säger till mig att om han bara kunde, om han bara visste hur
så skulle han vända vinden, så skulle han hjälpt mig. Det bleka leendet, rullandet av flaggan men ändå, korrekt, ärlig information. Precis vad jag behövde då - korrekt info och en gnutta medkänsla.
DET är det som gör att man rullar några mil till.

Cykelcoachen som sprider glädje, upplyftande kommentarer efter den långa klättringen upp till Fagerhult. Han snackar med alla, inte bara med sina "adepter" och när någon klagar över andningssvårigheter i blåsten lånar han generöst ut sin medicin. Inte att rekommendera kanske men valet fanns, valet för den som annars inte visste vad han skulle göra.
Några timmar senare, samma coach svischar förbi i nedförsbacken en mil innan mål, den lååånga sista milen. Tar sig tid, igen, att vända sig om och ropa:
"Kom igen nu, tjejer, snart där. Motala rätt föröver! "

Klungan som likt en bisvärm surrar förbi med sitt "fffffrrrrrrrrrr" ljud. Knappt du hinner reagera så är de borta...
Så sker olyckan, någon har hamnat i otakt, gjort sig illa. Klungans yttre fem vet vad de skall göra, separeras från gruppen, stannar, var sin uppgift, två tar hand om den skadade, en tar sig an cykeln, en ringer efter hjälp och en håller reda på deras utrustning.
De behöver inte. Det finns följebilar, det finns funktionärer men inte överallt, inte hela tiden och dessa grabbar och tjejer är proffs. De fixar det de kan, de finns där, de visar medmänsklighet och respekt.
När hjälpen är på plats, hoppar de på cyklarna, och med ett frrrrrrr försvinner de bort, jagandes den klunga som flytt. Sinkade med några minuter men med lyckönskningar, kärlek och tacksamhet i bakfickan sänt på kärlekens vingar från oss som bevittnat det hela eller drabbats.

Att hemma hos någon, någon du precis träffat och inte ens skulle bo hos från början, få sätta dig ner efter en lång färd
, bli serverad mat som någon lagat med kärlek, bli erbjuden en öl, en kaffe och en varm tröja.
Att känna att någon passar på dig till trots för att du är en främling.
Att någon ser när dina ögon trillar ihop och förstår...
Det är också trygghet och Godhet.

Dessa idrotts event tror jag är det närmsta vi kan komma en extrem situation i dagens samhälle.
Vi har inte krig och elände här i Norden, tack och lov, och till vardags kan vi unna oss att vara egoistiska.. Tror vi. Eller kan vi verkligen det?
Så kommer dessa idrottsevent, vi vill så mycket, vi önskar så hett och vi ser andra i samma sits.
Den snälle, den gode, den omtänksamme kommer fram i oss och magi uppstår.
Känslan av att vara soldat i samma armé, soldat med samma mål kommer fram inom oss och som brothers and sisters in arms ger vi frikostigt till varandra och MAGI uppstår.
Godhet.  Det är så jag ser det.

Motala har dessutom lyckats med konststycket att få hela, halva bygden involverad.
Fått dem att vara stolta över dessa cykellopp, över aktiviteten och energin det drar med sig.
Det är också bra jobbat ty hela stan är avstängd, mycket är annorlunda och att då få en hel stad att se på detta som något fördelaktigt - DET är inte dåligt jobbat!
Motala blir så mycket vackrare tack vare detta.

Om jag skall cykla igen?
You BET!
Om inte annat för alla naturupplevelserna (som jag skall berätta om en annan gång),
om kärleken till cykeln och såklart, få stå skuldra vid skuldra med mina likasinnade igen.
Live with Passion & Blessed Be!



måndag 9 juni 2014

En liten gynnare startar veckan.

Häromdagen plockade jag ner, ja, faktiskt rensade fönstret framför mitt skrivbord.
Länge har där hängt papper, påminnelser, främst sådant jag "behövde" banka in från utbildningen, sådant som inte ville fastna.. Beslutet att göra mig av med dem har sakta men säkert gjort sig påmint hos mig. "TTTAAA dem väck..Ta dem dän" 
Mmmhmm, mina inre ord är lite gammalmodiga. Part of me. Liksom Engelskan, guidens språk.
Live with it, or don't.. Ditt val. 
Kvar är nu favorit citaten, de orden jag vill minnas och ännu inte kan känna vibrationen av i mitt hjärta.

Så tog jag med mig dottern, en sprayflaska med fönsterputs, en tidning (japp, kärringråd av bästa sorten, från min farfar) och skred till verket.
Upp med stegen, på med sprayen och då upptäckte jag genast "honom", spindeln i hörnet.
Han hade spunnit sitt magiska nät, tråd för vacker tråd, fäst det i kanten av mitt fönster, det översta högra hörnet.  Full av beundran för hans skapelse men samtidigt i behov av ett rent fönster (en ny utsikt) kontemplerade jag dilemmat en sekund och sedan lossade jag försiktigt de trådar han satt på fönstret.
Nätet kollapsade men bara delvis. Precis som jag hoppades sjönk det liksom samman utan att trådarna klibbade emot varandra och jag lämnade honom med en känsla av "ursäkta mitt intrång men jag var bara tvungen. Förlåt mig!"

Nu ser jag berget igen.. Mitt berg.
Att vara trygg vid foten av ett berg är en djup känsla inom mig. Berg är något som ger dig skugga en solig dag, något som får regnmolnen att leta sig högre, något som kan ge dig överblick om du klättrar upp. Solid i varje tum.
Samtidigt ser jag den prunkande grönskan mellan mig och grannen och hela vägen upp bergsidan, jag ser småfåglarna som leker tafatt med insekterna utanför OCH...

Under dagen och natten har den arbetsamma spindeln fixat de trådar jag tog bort igår.
Han har spänt upp dem på nästan samma ställe, nätet lyser vackert i morgonsolen i alla sin perfektion och han påminner mig om mina T:n.
Tillit, Tid och Tålamod. TING TAR TID!
Agera, jobba, bli färdig och NJUT dina frukter. 

Han är min coach i mitt sökande efter vad som känns riktigt,
vad som fyller mig, drar i mig... Magin.
Min "postlåda känsla" är tillbaka! Jo, som barn hade jag alltid känsla av att det skulle dyka upp något, något oväntat, något glädjande, något fantastiskt och postlådan var då den mest naturliga platsen för "oväntade glädjeämnen" att dyka upp.
Till tider har jag tyckt den är pinsam, till tider har jag låtsas som den inte är där men ju äldre jag blir desto mera magisk har jag kommit att förstå att den är.

Den symboliserar att leta efter det oväntade, förvänta sig det fantastiska, det helande, det annorlunda och glädjande. DET om något är väl värt att vara glad för och stolt över.
Numera är den också en indikation på mitt mående.
Ingen postlåda känsla = jag måste ändra något, korrigera kursen.
Postlåda känsla = all is well.  Jag är på rätt kurs.

Denna vecka bjuder på många nya utmaningar. Spännande att se vart jag är nästa Måndag.
Helt säkert är - det är inte på samma plats som idag.
Ty denna vecka.. Motivated by LOVE - det är temat.
SÅ, som vanligt - LIVE with PASSION!
Blessed Be!


fredag 6 juni 2014

Vänta dig mirakel ikväll.

"Jag är som född igen just krypit ut mitt bo
Hej där sötnos, skruva upp din radio
Vänta dej mirakel ikväll...
" Peter LeMarc

PÅ utsidan har inget speciellt hänt, det syns ingen skillnad, en vanlig Fredag i evigheten.
Inom mig vet jag, vet i den djupaste förvissningen att jag satt en fot framför den andra, tagit stegen emot något nytt, frigjort, accepterat och LÖST.
Löst en knut, öppnat emot den framtid som är min. Skapat.

Jag vet det för att det "känns rätt" och när det är rätt är den
lätt (som oftast). Eller faktiskt, mest hela tiden.
Tar vi med oss "felet", tja, då är det något vi "gillar" att återskapa, något som går på repeat, något vi inte ser.

Bekräftelsen syns också i "miraklen", i de små ting som sker när vår energi expanderar, när vi tror och lever i den vibration som är i synk med önskningen.
Exempel?
Tja, till exempel se att en mycket kär och dyr leksak håller på att falla isär. Känslan är närvarande att barnen behöver en ny. De gillar ju den så mycket, de använder den, den bringar så mycket glädje.
Ett löfte till barnen  "Vi skall skaffa en ny! Jag lovar!"  ty inom dig, djupt inom dig vet du att det måste lösas, det bara måste. I rätt sekund, för du är med på tåget, du har önskningen uppe, i rätt sekund agerar du. In på rätt ställe, BOM, smack, mirakel i din hand.
Den nya leksaken ersatt med en ny, till tio procent av priset.

Flax? Javisst, om du vägrar att se dig själv som medskapare i universum och hellre lever helt utlämnade till världens alla vindar, sure. Håll fast vid det för all del. Själv vet jag bättre.
Jag VET att jag skapar dessa upplevelser och att dessa "mindre ting" är mina "träningsobjekt", mina små "rundor" för att sedan kunna skapa i det större rummet.
Jag snör inte på min löparskorna till årets första tur och tror jag skall klara ett maraton heller men jag kan vara otroligt nöjd med en halvmil eller en mil, som en del av resan. Resan emot ett fullfört maraton. Hurra!

Ett visst agerande är alltid där.. Viktigast är dock närvaron!
Närvaron och tillåtande av alla känslor, viktigast av dem alla, vetskapen om att detta är för dig, till dig! DU är kopplingen till din källa. Tappat flödet?
Återkoppla dig genom att önska det och mata din själ lika ofta som du matar kroppen.

Pingsten är miraklens tid.
Den helige ande gav sig till känna för apostlarna, de uppfylldes av inspiration, talade i tungor och såg syner enligt seden. Kanske kan du koppla upp dig till denna hänryckning?
Gör ett försök!

As always, LIVE with passion & Blessed be!
Namaste.


tisdag 3 juni 2014

Äntligen - ett ord på det!

Vi har varit vänner i några år.
Hon litar på mig, frågar mig alltid till råds, följer de flesta råden men önskar också lyssna på mig, önskar veta hur jag har det och nu, nu hade jag berättat.
Lättat en del av min smärta på bordet, förklarat vad jag går igenom och hennes ögon blev till springor, springor med hål i. 
Jag kände bedömningen flyga genom luften...
"Men, Men hur kan någon som du, med din intuition fastna i en sådan här grej? Herre min gud och varför?"
"Jag kan ser varför" viskade jag stilla "men jag har inte helt passerat examen än i denna klassen och fram tills dess är jag kvar där, i problemet!"
"NU gör du inte om detta MISSTAGET IGEN.. blablablabla.. Jag gjort ett liknande misstag en gång och JAG förstod aldrig poängen med det!" 

Stilla låter jag fördömandet skölja över mig, som om inte jag hade nog med min egen smärta runt mina val eller problem i livet. Nu fick jag höra svart på vitt att jag gjort en grov felbedömning, ett övertramp och därför diskvalificerat mig själv för alla vidare progression på detta området. Eller?
Om jag lät mig själv följa de rådet skulle jag bara ställa mig själv utanför möjligheten att någonsin få användning av de erfarenheter jag gjort under denna mindre lyckade tid, under flaggen av misslyckade val. Finns det någonsin dåliga resultat? Såklart inte. Det finns resultat och vad jag gör med dem avgör huruvida erfarenheten var lyckosam eller ej. Ge upp - ett mindre lyckosamt val men helt och hållet ok i många situationer. Försöka igen med den nya erfarenheten? Japp, the way to go for me.  Master what is infront of you and then, be free of it!

På vägen ner i hissen tänker jag på henne, min vän, alla problem som drabbat henne, på alla problem som kroppen skriker om och med och kan inte hjälpa mig själv då jag sänder en kärleksfull tanke till hennes fördömande sida. Den drabbade aldrig mig. Såsom man dömer andra, så dömer man ack också sig själv.
Mina tankar vandrar till alla de människor jag beundrar och använder mig av som ledstjärnor och mentorer, de har en sak gemensamt, de är alla högst "mänskliga", jordnära och påtagbara.
Coach nummer 1 har varit hemlös, bott i bil, tagit emot allmosor både hos Frälsis och andra organisationer. Idag ger han mest av alla, både pengamässigt, känslomässigt och mentalt.
Coach nummer 2 sliter med kärleken, att få till relationerna mellan man och kvinna, barn med flera män, men, oh my GOD, vad hon har tillfört mitt liv. Alltid lika klockren, alltid lika närvarande!

Min Musa sliter varje dag med en kropp som inte riktigt fattat att hennes mind gått vidare, den är konstant på efterskott. Hon har gett, gett, gett under år av eget företagande och aldrig funderat på self care och påfyll. Baksmällan blev hård. Men hon är härligt närvarande i sina samtal, döljer mycket av kroppens bekymmer med ett gott pokerface och jag bara vet hon är på väg. På väg emot stjärnorna.

SÅ ÄR DET med oss, vi som är födda med medialitet, med önskan om att lära ut, med önskan om att förmedla, beröra och rocka loss. Vi gör flera saker i detta livet, flera kurser och har helt enkelt inte tid och lust att sitta på röven vår och vara heliga. Det är för andra.
Ett kort liv här på jorden denna gång, maximalt utnyttjande, maximalt antal med "fristående kurser" i att vara människa i och med, en kropp, ett Ego, en själv och hela samspelet däremellan.
Looking for holy?? Well, go look some place else!
Kanske på en kyrkogård.. Folk har en tendens att bli helgon när de dött (Ironi, suck, kunde inte låta bli)

Jag insåg att jag vill, bland många andra saker, tvätta bort detta från den andliga världen. Denna skenheligheten, denna tron på att man bara kan tro/lyssna/lära av den som är perfekt.
Jag säger som Jesus "Låt den som inte har någon synd kasta den först stenen!"
"Sugröret" som kopplar upp oss emot kraften behöver INTE vara en helt rak, genomskinlig, rentvättad tub. Nej, kraften kommer också igenom den mest krokiga, stenbeklädda av vägar, bara viljan finns, bara tillgängligheten och närvaron finns. Gå ut och gör gott. 
Bestämd dig för att tjäna, öppna upp i närvaro and.. the rest will follow!

Detta bestämda jag den dagen, efter mitt möte med mitt "operfekta" liv
Idag berättade en annan mentor och idol, Barbara De Angelis, att hon tänkt precis samma sak.
Många klasser, ett intensivt, öppet liv för växande och tjänande.
Hon kallade det för  A Karmically eventfull life! 
HURRA! Ett ord på DET!!
Känner mig superstolt, som högsta betyg i en svår klass, det är nämligen JAG.
Skål för det och för alla erfarenheter utan gradering!

LIve with passion & Blessed Be!