Mitt hav och alla sinnen.

Där asfalten kokar når en doft min näsborre, en välbekant doft, en doft från en annan tid.. 
Jag stannar upp, vädrar i vinden som jakthunden. 

Solen steker över de mogna sädesfältet, axen är redan guldfärgade av den intensiva hettan, färdiga i Juli månad.  
Det är den doften som når mitt luktcentra.. Doften av varmt, solstekt vete, känslan av en skördetröska under min rumpa, pappas fasta arm om min midja - detta skall bli mjöl, mat till djuren och oss. 
Sommarens guld. 

I år är det fösta året på länge som det varit så varmt och som jag tagit mig tid att känna doften av solmoget vete. 
Den ena gången blev till flera gånger, jag sniffar och njuter, några veckor kvar till sista skörd.

I år är också året jag badat. badat i mitt hav från mitten på maj, oräkneliga gånger, alla tidpunkter och på alla sätt.  Hav för mig har varit förknippat med solskensdagar nästan enbart och såklart, ensamma promenader på hösten med något att vila ögonen på. 
Havet börjar långsamt bli oumbärligt. Vackert om morgonen och helt stilla, reflexion, kontemplation. 
Om dagen, upproriskt, fyllt med liv och tjiv, plims och plums, skratt och tokeri.  
Om kvällen gungande, vaggande sänker solen emot den oundvikliga horisonten. Vad skedde idag? 

Jag drar mina armar precis under vattenytan, noterar det solvarma, nästan fickvarma vattnet så ställer jag mig upprätt och låter fötterna sjunka så långt ner jag vågar... Svalt, mycket svalt, gränsar till kallt!  Mitt i båtrännan... Den stora.. Vet att det är ca 70 meter ner där jag står som en syl i vattnet just nu. Bara 68 meter, give or take,  till botten. 
Här har jag glidit fram i den stilla havskajaken, ett årtag, glid, tystnad, nytt årtag, glid, tystnad... 

Doften från havet, saltet på min hud följer mig runt i sommaren och det kallar mig hem, kallar mig närmare sig. Slappna av, följ flödet, glid med.
Nu när jag har tagit bort alla måsten, städat i det sista jag inte kunde stå för i mitt liv så är det märkligt tomt. Jag behöver havet för att rensa mig och för att finna vägen ånyo. 

Lagom avkyld sjunker jag ner på min handduk, låter solen värma huden, drar ner dess kraft i mitt energi centra, i mitt Solar Plexus. 
Denna sommar har hela stranden, hela naturreservatet fått en doft av tropiska nejder.. 
Näsan dansar mellan dofter av bekanta solkrämer och oljor, utegrillen och den lilla medhavda grillen som grillar exotiska korvar, kyckling, thailändarna som slagit sig ner under träden med sin medhavda take-away, uppvärmda kroppar och till och med, lite cigarettrök. 
Allt verkar liksom höra hemma i denna magiska, tropiska sommar.  Dag ut och dag in i en oändlig dans. 

Noterar stilla att stressen lämnat min kropp.. 
Tänker på doppet under dagens lunch. Ett hopp i en sjö, den som också är placerad mitt i ett naturreservat. Svalt sjövatten som lugnade min kropp, en känsla av frihet. 
Att bo i en värld där man i vacker natur kan ta sig ett dopp, PÅ LUNCHEN.
Att ha ett jobb där man sköter sig såpass mycket själv, där ingen chef blir grinig utan snarare uppmuntrar dylika tilltag, där man kan vara annorlunda, färgrik och galen och veta - jag får leva  och frodas för det! 
Tacksamhet från mitt hjärta. Tacksamhet över livet och sinnenas gåva till mig, 
Tacksamhet över havet och vår nyfunna vänskap.

Känner mig som ett med livet... 
Det nyfikna barnet inom mig undrar vad som skall komma nu? 
As always, Live with passion & Blessed Be
Namaste!
 

Bland tossingar, tullingar & "riktigt folk"

"Arrrrg, vad jag önskar att det bodde mer "riktigt folk" på min rutt.." väser kollegan mellan tänderna då han stampar in på jobbet och dänger dagens skörd i bordet.
Jag funderar lite men nyfikenheten tar över och jag ställer frågan:
"Vad tänker du på när du säger "riktigt folk"?" säger jag i lagom glättig ton och undrar om han menar samma som jag själv tänkt på under dagen. Början på hans svar förvånar mig dock.

"Utlänningar, till exempel, brandmän, poliser, sjuksköterskor, läkare.. Sådana som fattar att vi bara är människor, människor som prövar att göra ett bra jobb, ett service jobb för dem, till dem och vissa dagar, ja, vissa dagar är tuffare än andra" Han gräver runt under kepsen, det sjöblöta håret syns, det kokar därute. Tempen har varit närmare trettio grader i många dagar nu och vi är faktiskt inte vana.
"Utlänningar?"  en annan kollega ser förvånat upp, tuggar på insidan kinder men så nickar han stilla "jopp, jopp, jag fattar vad du menar. Enig!"
"Du då? Är du enig? Vad tycker du som är rätt "ny i gemet?" 

Ingen möjlighet att smita undan här, inser snabbt att jag faktiskt inte vill, det är spännande att dela erfarenheter med dem som varit med en stund.
"Läskigt, rungande, helt j..vla jätte enig!" säger jag och märker att mina mungipor letar sig uppåt.
En sekund senare berättar jag historien om brandmannen som varje dag han inte arbetar kommer ut från sitt hus när han ser mig, joggar upp bredvid bilen, jag kör ner rutan och sticker posten i hans utsträckta hand, han ler brett och säger samma sak varje dag" Takk Postman Pat. I flykten.. Ha en fortsatt god dag!"  Det vill säga, min bil stannar aldrig, han joggar med bilen, tar posten i språnget, allt för att underlätta för mig.
Detta är vårt dagliga möte. Jobbar han saknar jag honom men tar extra, extra gott vara på hans postlåda och post.

Turken i Fruktbutiken har alltid ett leende till mig, ett leende och en godbit, en melonbit, ett äpple, ett plommon. Tacksam till och med för räkningarna. Jag kommer ju med dem till dörren.
Kollegorna blir ivriga nu, historierna haglar. Människorna de möter, relationer de byggt upp med åren, yrkes stoltheten. Den extra turen för att lämna medicinen som beställts via nätet, som kom i kylbox men ingen är hemma. Behövde inte, borde inte men valde ändå, kärleken till medmänniskan och jobbet. Listan blir en mil lång.
Så kommer skrönorna. Hundarna, sjukt uppträdande, märkliga parkeringar och allt annat man inte kan dela, utom med kollegorna, ingen annan orkar lyssna.

Inte alla mina kollegor är på detta sättet, några vill bara få det gjort, ta på sig privat hatten och gå hem - Precis som på alla andra arbetsplatser men det är ändå förvånande hur många som bryr sig.
Min reflexion blir att de "riktiga människorna"är de som också vill skapa en relation med oss, de som ser oss, uppskattar oss, förstår vår funktion och möter oss med respekt.
Det jag själv känner och det jag hör i mina kollegors historier är just det, behovet för oss alla att känna oss behövda, en del i en större helhet.

Vi, kollegor, träffar varandra ungefär och i bästa fall en halvtimme om dagen.
Folket ute på vår rutt, DE är vår prio, vår vardag, vår spegel och vårt interagerande.
Det är märkligt hur lite det behövs för att lyfta någons dag. En springtur bredvid en bil, en bit melon, ett leende eller en tur i en vattenspridare.. Jodå, jag tog mig en tur, tillsammans med två ungar i en vattenspridare idag, jublet visste inga gränser och jag skrattade i bilen i nästan en halvtimme.
Vi behöver varandra, vi människobarn, vare sig vi vill det eller inte.

Ta vara på dig själv i sommaren.
Live with passion & Blessed be.
Namaste.

Gamla tidens människor.

Ikväll blev jag "utsatt" för en dinosaur.
Ja, eller, utsatt och utsatt.. Hmm, jag valde att kliva in i lejonets kula.
Helt omedveten.
Lögn igen. Jag klev in i lejonets kula då jag valt att "ignorera" de varnings signaler jag sett tidigare.
Suck.

Är detta ett livslångt lärande hos människan? Eller är jag bara så obotligt korkad?
Vill man så gärna vara en del av ett sammanhang, en flock, en enhet, ett sällskap, att man sväljer signaler, röda flaggor och diverse annat.
Jag har gjort det förr och i det ligger frustrationen.

De röda flaggorna har legat där och kluckat, viskat tydliga ord i mitt öra och när jag ser på den, som nu, ordentligt så ser jag att detta blindskär kunde jag ha varit utan, om jag lyssnat, om jag varit närvarande, om jag... I detta ligger - SUCK.

Detta är en person som är 100% upptagen av BEVIS, vetenskapliga, västerländska bevis, ej erfarenhet, ej nedärvd kunskap, nej, rena "dubbel blind test" och liknande test metoder. TAMTAMTAM.
Så kallade fysiska fakta och som dessutom anser sig har ensamrätt på sanningen, även utom sitt kompetensområde.
Hmm, övningen ikväll blev att inte ge mig. Att inte avsäga mig mina färger, min världsbild, min sanning. Tyvärr kostar det på.
Någon klok kines är jag inte så jag prövade inte bara min rustning på framsidan, där den är stark, jag blottade andra delar också, hålen, de mindre genomtänkta och så vidare.

Dessa sidor är alltid jobbiga ty oliktänkande ser dem med en gång, hugger där och denna dinosaur var inget undantag.
Eftersmaken blir ett ältande.. Dels det ovan - när skall jag lära mig?
Den andra delen är svårare - ensamheten. Känslan av att vara för ryttare i av en tid som ännu inte är här, en ensam vandrare, soldat eller vad du nu vill kalla det för.
Ibland är jag dödstrött på det men när jag synar det i sömmarna, ser tjugo år tillbaka i tiden så ser jag att det gått framåt. Många som han är på utdöende, anpassa dig eller dö liksom, men samhällets hjul går desto saktare.

Kanske impulsen är att jag umgås för lite med likasinnade?
Länge sedan jag tankade med några "glödlampor" nu.
En annan impuls är att skall jag ut där så måste jag slipa på mina argument igen. Måste syna mina metaforer, vilka rumsrena och mindre rumsrena saker som håller att säga.
Laga hålen i min rustning.

I sorgen ligger att jag nu vet att jag inte kan "vara hela mig själv" där heller..
Mitt yrke är inte som min "postbuds hatt", inget man lägger av sig klockan 16 på eftermiddagen och blir sitt egna Svensson igen.
Mitt yrke, min personlighet, mitt kall är sammanflätade då så mycket av det jag gör har att göra med filosofin och inställningen till själva livet.
Egentligen KAN jag vara mig själv där också.. Såklart... Frågan är väl bara - accepteras jag då?
Vill jag? Vill han och vad kan han svälja?

Kvällens kluring blir ändå - NÄR skall jag ta notis om mina "röda flaggor och impulser?
Vad gör att jag inte hör dem, ser dem, agerar på dem och tar dem på allvar?
Det har varit FÖR många sådana incidenter nu för att ignoreras. Systemet mitt är påslaget men signalerna tolkas inte.
Felsökning och reparation.
Sömn först och främst.

Live with passion and Blessed BE.
Namaste!

Full kursomläggning!

Skrev precis en text om smärta.
Om sorg och svek och mitt i texten tog jag hejd på mig själv och läste...
Vänta nu här lite
OÄNDLIGT TRÖTT!  Trött på att små, fjantiga, manipulativa, omogna energitjuvar snaskar sig mätta på min energi. Buzz off!!
Eller som Claires underbara lärare säger "Pell dere vekk!"  DRA!

Det får inte plats något ljus här med fokus på alla dessa fegisar, jösses och fy, de skymmer solen.

Denna sommar har varit magisk, vacker och full av ljus.
Tacksam för underbara människor som befäster sin plats i min nya livsplan och i mitt inre.
En kram av en brun arm, en arm som också varit på semester, ett leende som spricker ut, ett hår som doftar bekant schampo, ett mjukt skägg, ögon som söker varandra i lokala butiken, på jobbet, genom bilrutorna. "Hej, mysigt att se dig.. Hur.. Var.. När..."
Mera positivt än att komma tillbaka till skolan förr i tiden.

Norge är varmt som den varmaste semesterort, blommorna outsägligt vackra, sommaren i högsätet.
Skratten har klingat i sommar, rullande och vilda, försynta fniss, bus, vilda upptåg.
Daggen kittlar fortsatt fötterna om morgonen och det finns massor av LJUS.  Det har funnits tid för intima möten, sköna naturupplevelser, funderingar, skratt, lite ge fan, lite "lets get some more".
I mina nuvarande rum kastar jag ut energitjuvarna. Gidder ikke mer.  "Pell dere vekk, pell dere vekk..."

Ut, ut i ljuset! Finn er nya saker att suga på eller ännu hellre, upplös i solskenet som de drickande vampyrer ni är.
Själv slår jag mig ner på ute trappan med en kaffe och ett ord i min tanke: Karma.
Karma är bitchen, vänta bara, hon kommer och biter er i benen eller snarare, suger er energi som slangen på en avloppsbil. Enjoy. 
Jag är inkännande och sensitiv men också urstark, realist och mitt hjärta är gjort av kärlek och allt kan med kärlek fördrivas, tom energitjuvar.  Med det vänder vi åter ansiktet emot solen.

Man blir erbjuden en sorgens kappa av dessa energitjuvar, inbjuden i klubben.
Inträdesbiljetten är att vara som de, göra som de, ge av sitt och aldrig be om något. Då är man en del i klubben, blir inte ensam, inte utlämnad.
Går inte på den! Det var frestande en stund men jag är hellre ensam, tveklöst och det är skönt när det beslutet är taget. 

Det blir en höst med hinderlöpning. Massa nya häckar men hellre det.
Hellre massor av utmaningarna, rörelse och liv, kanske tom en smula utmattning - hellre det än detta.
"Et, to, et, to - en støvel och en sko!"
En fot framför den andra och så ser vi vart vi landar, en lätt ryggsäck, en bön om gott väder och ett Irländskt sinne.. Jag har ingen aning. Kanske ses vi längs vägen?

Jag kommer att ha ett annat namn, en annan frisyr, andra kontakt uppgifter, annat jobb men leta efter leenden, gå efter skratten och upptågen.  Begravningen är inställd.
Galghumorn återställd!  Nu, "pell dere vekk". Gå ut i livet och upplev. Vi hörs och ses (om du letar)
.

Live with passion & forever Blessed Be!
Namaste!

En väntad, oväntad systemnedstängning.

Jag säger "Semester!" På allvar. För första gången på länge.. Skolan hänger alltid, ALLTID över studenten.  Sökandet efter något att göra hänger över den arbetssökande.
Sökandet efter livets mening hänger över den andligt intresserade.
Jag är alla dessa delarna sålunda - aldrig semester. Nu sa jag dock "Semester" på allvar.
Time-out.

"Fint som snus!" svarade kroppen, inväntade viloläget och skapade en sommarinfluensa utan dess like. "Bra att du vilar så kan vi ordna alla de energi uppgraderingar, system ändringar och allt det andra du tryckt undan" tycktes den säga och skred till verket.
Jag kan välja att tycka det är irriterande eller störande eller fel tidpunkt.
Eller så kan jag välja att stilla låta tårarna strömma medan lederna värker så att jag inte kan bestämma hur jag skall ligga. Oförmögen att tänka på något annat än att bara vila släpper många ting sitt grepp om mig. Imorgon.
Idag är intet utom att ge sig hän åt krafterna.

I nattens mörker ser jag på fullmånen som håller mig sällskap genom fönstret medan jag prövar att likt indianerna andas in dess kraft, växelvis genom höger resp vänster näsborre.
Hostan, slem, en tur ut på balkongen inlindad i ett lakan, fast besluten att inte avsluta min andning.
Månen i Stenbockens tecken denna juli månad handlar om relationer men också om arbete och karriär - vad man vill och inte vill. Stenbocken styrs av Saturnus, "väktaren på tröskeln" - vad vill jag ha med mig in i nästa fas? Vad är färdigt?
Månen står också i kvadratur till Uranus - gamla inkarnationer, dags att släppa, städa, ta farväl av.

Vore jag inte på semester, ursäkta "reparation" hade jag städat hemma. Kastat bort allt som inte längre är väsentligt, som jag inte längre orkar bära med mig i mitt snigelhus.
Istället är det nu kroppens tur tänker jag och ler åt att vara i synk. Under ett av årets två starkaste månar, de som är mest lämpade för städning, kräftmånen runt midvinter/jul och midsommar och månen i Stenbockens tecken väljer min kropp sin uppdatering. Gott.

Till slut somnar jag, mitt i en bön till den helande ÄrkeÄngel Raphael. Visa mig vägen. Rensa det som rensas skall, lyft mig till nya energihöjder. Ge mig av din helande kraft, led mig.
Vaknar till ytterligare en dag, inga tvivel, bara att ge sig hän.
Styrkande annorlunda frukost, nya impulser - det är också semester.
En bok jag normalt inte skulle valt landar i mitt knä, gott.
Jag tror inte längre att "vara i form" bara innebär att det fysiska kroppen är i form. Vi är en helhet.

Tillbaka till de mjuka kuddarna, några rader av något annorlunda och tilltalande. En konversation med mina lungor ut med det osagda.
Så, stillheten. Min kropp gnisslar och gnäller ändå är den i total vila.
Mitt huvud har tystnat i stilla kontemplation över att inte vara i prio. Ögonen vilar på en gardin som dansar emot ett öppet fönster.
Skylten på dörren "Ne pas déranger" Do not disturb.. Non disturbare...No molestar.
Borde vara med tillägget Vänta tills uppgraderingen är färdig. 

Spelar roll. Bara jag som väntar, otåligt, med glädje. Det är ju semestertider trots allt.
As always, Live with passion & Blessed Be! 
Namaste.

Dags för nytt på min vision board.

Ibland önskar jag förtvivlat att folk kunde höra på vad man säger, verkligen säger och är det några tvivel så, fråga. Fråga!
På väg emot 45 år prövar jag att bli "klarare i talet" för att undvika missförstånd och ändå, känns det emellanåt som om det spelar mindre roll. Folk hör ändå vad de vill höra.
Vi kan inte springa ifrån den vi är, det är sant, så vi reflekterar genom det vi upplever men om vi ser samma bild gång på gång. Hajar inte vi då till sist att det är oss själva vi ser och inte den andra?

Känner mig rätt färdig med den typer av relationer nu och att vara ensam, tja, det är jag inte rädd för längre.  Att vara ensam är en del av att flytta, att flytta till nya platser, länder och städer.
Vis av erfarenheten vet jag nu att det tar en god stund, ibland år innan man skapat sig ett fungerande kontaktnät och i mellantiden, ja, då är man ensam.
Det har varit en bra träning för mig och jag är nöjd med resultatet.
Skönt är också att ha skapat kontaktnät på många olika platser i världen, att kunna resa tillbaka och känna på de sköna nättrådar man klarar att bevara. Hemma känsla.

Sorgen som likt en fågel har cirklat över mig under en lång period gav till slut upp och flög sin kos, förvånat såg jag upp och insåg att den cirklande fågeln blockerat solen en stund.
När sorgen lättat får glädjen plats igen, glädjen och ljuset. Båda har sin tid men sorgen är en gammal kvinna, hennes steg är tunga och det tar en god stund innan hon släpande vandrat sin väg bort.
Glädjen är ung, hennes steg lätta och hon virvlar in när du minst anar det men hon fyller dig, bubblar, sprudlar och lämnar dig aldrig oberörd. Hur stark hon än är kan hon inte alltid skynda på den gamlas steg, även om hon ibland gör ett ärligt försök, Glädjen väntar tills det blir fri sikt. DÅ slår hon till.

"Tell me about despair, yours, and I will tell you about mine. 
And meanwhile the world goes on!"  skriver Mary Oliver så vackert och andemeningen är tydlig.
DET är det vi kan göra för varandra på denna jordiska resa. Lufta våra problem till varandra,
tillåta alla känslorna och så ser vi dem klarare och kan gå vidare.

Jag funkar så i allra högsta grad. Behöver lufta, ibland tom våldsamt och högljutt och då, vips, faller brickorna på plats, jordningen återkommer och jag kan agera. JAG.
Jag bad ingen annan, förväntar och önskar inget annat ty ingen, nej, Ingen kan göra det åt mig och det vill jag heller inte.
Skämtet på FB för en tid sen var: You can't hire someone to do your push-ups for you.
Den fick mig inte att le, bara att nicka instämmande. Det gäller ju allt.

Min nya vision board hänger upp nu!
Där jag kan se dem varje dag. Klurande, funderande och skapandet gav eftertanke.
Kul att inse att mycket på den gamla boarden faktiskt är här. Det kom.
En av de nya sakerna är "vuxna relationer". Jag är redo för vuxen vänskap enligt ovanstående koncept.  Lite sent, må hända, men bättre sent än aldrig. Friskt lärt, allt vunnet.
(jösses, så mycket klyschor i en mening. ;-)

"Mingel often with good people to keep your soul nourished" Anthony Douglas Williams.
Står numera som skärmsläckare och påminnelse hos mig.
Jag behöver vibrationen, cirkeln, rörelsen utåt, den expanderande. INTE den inåtgående, inte den sammandragande.
Hästens år innebär att utöka, att agera snabbt, vara kvick i vändningarna. DET återstår för mig detta år, jag tar igen det. Snabbhet är min styrka.

Jag ger dig hela Mary Olivers vackra dikt Wild Geese  som en sommarpresent innan jag loggar ur för en vecka. Likt Mauro Scocco tänker jag dra till barndomens nejder så ring inte mig,jag är inte här! Jag lämnar mobilen hemma, tar med mig papper och penna, jag skall skriva texter och några brev, sen får vi se.. Jag hör rösterna som viskar: Lev, Lev NU! 
Live with Passion & Blessed Be!

"You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
For a hundred miles through the desert, repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.
Tell me about your despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
 
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.
 
Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting --
over and over announcing your place in the family of things."

En fläkt av...

Jag smeker försiktigt den mjuka kinden medan jag känner hur hon slår sig till ro, 
glider bort på John Blunds svävare till Drömmarnas förlovade land. 
Samtidigt samtalar jag med hennes guide, ber honom hjälpa och lugna, vara extra nära. 

Han presenterade sig tidigt för mig, min yngsta dotters ledsagare och kompanjon, och vårt utbyte av varandra är ömsesidigt och kärleksfull. Jag är otroligt glad för hans tydlighet, hans närvaro och förmåga att bistå mig i hennes väl och ve.
"Såklart jag är! Jag har varit hennes far, hennes bror, hennes son genom flera liv, hennes själ är som insidan på min egen handske." skockar han på N vis. Spjuvern. Trickstern. Den mjuke.
Jag ler. En förflugen tanke. Min stora dotters guide? Vem är han? 
Där har jag aldrig upplevt någon kontakt eller närvaro i någon tydlig grad.

Knappt har tanken passerat förrän jag hör en kvinnlig stämma som får mig att haja till, 
en bild, tydlig som på dagen av en gestalt och hennes ord är inte att ta miste på. 
"Jag, jag är din äldsta dotters guide. Men mitt namn får du inte i detta nu, ej heller får du avslöja vad du ser i detta nu ty uppkoppling pågår och inga detaljer får avslöjas. De är till dig, de är facit så att du vet vad som är sant eller inte, du tvivlare där"
Hon skrattar klingande och jag ler tillbaka - tvivlare? Moi? 

Ändå sitter jag här, talar med dem som om vore min utökade extra familj eller rättare sagt, de är ju det. Ett steg bort. En halv trappa upp. Genom slöjan, på andra sidan. 
Jag tackar dem båda med känslan av att ha fått en julklapp. Vad skall ske? 
Vad handlar uppkopplingen om? 

Denna gången behövde jag inte vara tålmodig, tack och pris. 
Några timmar senare vandrar jag i skogen med äldsta dottern, vi berör de ämnen som flyter igenom oss och plötsligt säger hon: 
"Du, mamma, om man hör någon som ropar ens namn.. Alltså jag menar, när ingen är där, kan det vara guiden då?"
Jag stannar till, känner den välbekanta känslan av "viktiga ting" i luften, samlar mig och svarar: 
"Ja, det kan det vara. Du får stanna och lyssna inåt"
"Men, mamma, är det inte så att de flesta kvinnor har en manlig huvudguide och de flesta män en kvinnlig huvudguide?"

"Jo, hjärtat, så är det i de flesta fall men långt ifrån alla. Universum skapar det som är bäst och de flesta själar har levt flera liv, de kan välja den inkarnation där du kände dem bäst så du kan identifiera dem när tiden är mogen. Varför undrar du?"
Hon skruvar på sig innan hon utbrister: 
"För jag tror att jag har... En kvinna. Det är en kvinnas röst jag hör, en kvinna jag ser i ögonvrån"
Hon nästan rodnar, så, där var det sagt. 

Inom mig sjunger hjärtat... Tack, tack och tack för att jag kan hjälpa henne på ett sätt som ingen kunde hjälpa mig. 
Tack och tack för att hon ärvt den gåva jag fått av min farmor. 
"Vet du, älsklingen, det tror jag också! Att hon är en makalöst stark kvinna, din guide"
Jag lägger armen om min förvånade stora tjej medan bilderna från eftermiddagsvilan dansar förbi. 
Vetskapen om att hon är en kvinna gör att jag kan bekräfta min dotters bilder men jag ger henne inte mer. Istället berättar jag hur hon skall komma vidare, vad hon bör göra nu och så, så börjar min tålmodiga väntan på att hon kommer med sina bilder. 
DÅ och först då, kan jag berätta vad jag såg, hur hon tog sig ut framför mig, guiden och jag vet, de två bilderna kommer att vara hundra procent samstämmiga. 

Namnet? Ja, det får dottern plocka fram och vill hon dela så vill hon. 

Guidens namn skall inte missbrukas men det vore gott att kunna tilltala henne med namn nästa gång hon kommer, den kloka, den fina. 
Livet är ett mirakel så lev som om du uppfattar det så. 

Eller som någon sa häromdagen: 
Lev ditt liv som om någon lämnat grinden öppen! 
Det är nämligen sant. Live with Passion. 
Blessed Be!