"Bra där! Det där klarade du galant. Tryck lite mer på baksidan bara så går den igenom. Du tänker HELT rätt" Dottern ler med hela ansiktet, tungan spelar i munnen och knappen glider genom hålet och på plats. Just den tröjan är extra svår, drar ihop sig i tvätten men hon mästrar det nu.
Tålamodet ökar och mångdubblas, i takt med komplimangerna.
Man kommer längre med lock än med pock sa mamma alltid när jag var liten och rådde mig att använda den tekniken på gårdens djur.
Jag är dålig på det. Faktum är att jag är riktigt dålig på att ge komplimanger och speciellt irriterande är det när jag vet att jag "inne i huvudet" ofta tänker dem många gånger om.
Ofta handlar det om samma personer, samma situationer och då tankarna visslar förbi för hundrade gången i ordningen och ändå inte släpps ut. Vad fattas då?
Jag tycker vi vuxna är dåliga på det över lag, att uppskatta varandra. Inte som ett försvar till mig själv ty jag SKALL bättra mig, helt klart, därav bloggen.
Komplimanger kan lätt bli "fåniga", kan missförstås, kan... Ja, kan vaddå?
De kan också göra någons dag, rädda en riktigt sunkig dag upp ur mörkret och eländet och återställa en gnista av glädje. Hopp. Omtanke. Kan man inte ta risken då?
Kan en gång av tio få bli lite fel utan att man slutar..? Eller?
Som Coach har man som huvuduppgift att plocka fram det bästa hos sin klient, belysa och förstärka.
Det HAR en magisk effekt.
Det finns mycket mera energi att jobba på små brister och svagheter om man känner att man "i det stora hela faktiskt är jävligt rätt!". Vad gör det små vägguppen då?
Efter många år som egen företagare och student, där man själv alltid vet att man kunde göra många saker mycket bättre, efter dessa år har jag nu plötsligt chef, chefer och arbetskamrater.
Då är det fantastiskt att få lite ros. Att tillåta sig själv att likt hunden, få bli kliad bakom öronen en stund, kliad av en skön, välkommen komplimang.
Många av gubbarna på mitt jobb är inga lentungade försäljartyper med väloljade munnar men å andra sidan, deras komplimanger är inte körda på alla och allt hela tiden. Det känns gott.
Att en tidig morgon få höra att - "det är gott att se att någon här brukar huvudet till något annat än att hänga öronen på!" kan låta som musik, om man är ovan och om man ser vem den kommer ifrån.
Att få höra att man gör skillnad, att få tillönskan om en trevlig dag, en klapp på axeln, en invitation till en rökpaus man själv inte ens tänker ta - det gör skillnad.
Själv har jag under två dagar tagits hand om av kontorets bitch och musa. Efter 27 år på jobb,med ett munläder som får tyst på de flesta män i hennes hårda tillvaro är de få som vågar gå emot henne.
Hon har visat mig vänlighet, tålamod, omtanke som en mor och likt en sådan har hon vårdat min spirande nyfikenhet men också osäkerhet under dessa dagar. Hon har nätverkat som en kvinna, frågat om min familj, lyssnat och delat med sig av sitt.
Sin yrkeskunskap, sina trick har hon villigt gett till mig som vore det en självklarhet.
Idag ansåg jag att nu måste jag ta bladet från munnen, tacka ordentligt.
Hennes ögon var stora som tefat och efter en halvminut fylldes de av tårar. Ovanan.
Ovanan att få komplimanger för det man gör, för den man är.
Jag är glad att jag gjorde det. Även om det kändes lite bakvänt men det kom ur mitt hjärta och varje ord var sant.
Det fick mig att undra när jag gick hem. Är det så lite vi vet om varandra?
Så lite vi ser?
Jag skall bli bättre på detta, att plocka fram ljuspunkterna, uttrycka dem och ge ros och komplimang. PÅ direkten.
Ha en strålande fortsättning på Oktobers sista andetag.
Live with Passion & Blessed be.
Namaste!
