Tacksamhet

Med en suck sjunker jag ner i stolen, insikten om att det är Söndag har drabbat mig men även Söndagen har sin uppgifter en dag som denna, första Advent.
Oron inför hur jag skall hantera morgondagen gnager i maggropen, tunga dagar på jobbet nu. Mycket som skall ut till alla postlådorna, utskick från myndigheter, köpta utskick från företag.
Det tar tid och energi från en postman.

Idag skall jag dock jobba som homeopat, möta en patient jag bara har en vag aning om vad hon behöver hjälp med och jag känner en blandning mellan lycka och sorg.
Detta är mitt kall, detta är det jag skall göra på heltid men tydligen inte just nu.
Jag vill att nyfikenhet skall bubbla upp ur källor i mitt inre, kanske gör den det, om en stund, då jag är på väg men just nu ligger tröttheten som ett täcke över alltsammans.

Rotar runt i mitt inre efter - tacksamheten.
I mitt hus finns en riktig liten tacksamhets ambassadör, jag borde ta efter henne, faktiskt.
I Torsdags berättade femåringen stolt om besöket på ett närliggande bibliotek. Hon hade rest dit tillsammans med dagis, på tunnelbanan och så hade det sett en teater om en flicka och en disco mus.
Berättelsen var kantad med alla möjliga sinnesintryck, det var kallt ute, det var mycket ljud på tåget och så utbrister hon glatt:
"Ja, och så fick vi MASSOR med saker på biblioteket.."

Förvånat ser jag ner i ryggsäcken och letar runt efter programblad, klistermärken eller något liknande. Ingenting att finna så jag frågar:
"Jaha, vad fick ni då?"
"Vi fick ett glas vatten för vi var så törstiga!!" utbrister hon och LYCKAN strålar från öra till öra.

Riktigt, min vackraste prinsessa, är man glad och tacksam för det lilla har man mycket att vara tacksam för och tacksamhet leder till att man ser andra saker att vara tacksam för och så är cirkeln rund. Dessutom, ett glas vatten ÄR en stor sak. Många är inte ens den nåden förunnad.

I USA har man precis firat "Thanksgiving", to give thanks.
Räkna det man har att vara tacksam för, finna nåden i det gåvan.
Vi har faktiskt en sådan i Sverige också, om än inte lika känd, Tacksägelsedagen.
Den firas andra Söndagen i Oktober i Svenska Kyrkan och var från början ett sätt att tacka Gud för årets skörd. Det hade man först tid med då allt var bärgat och i ladorna därför lades denna tacksamhetens Söndag så sent som i Oktober.

Själv vill jag inte knöla ihop det till bara en Söndag om året eller en Torsdag för den sakens skull.
Tacksamheten vill jag känna varje dag och påminna mig själv om att känna varje dag.
Även där kan jag använda mig av min minsta prinsessa, till påminnelse och leenden.
När vi har myst i sängen på kvällen, läst äventyr, pratat om dagen och så släcks lampan, jag önskar henne godnatt och säger att jag älskar henne.
Då utbrister hon ofta:
"Vet du mamma, jag tror det blir en fantastisk dag imorgon!"

DET är ett av de sätt jag kan visa tacksamhet och framtidstro på.
Ha en vacker, fantastisk första Advent och "räkna de lyckliga stunderna blott!"
 Live with passion & Blessed Be!

En hjältinna ur tiden

Min engelska själ har sorg.
En av mina stora hjältinnor har gått ur tiden, ja, det är inte så att jag känner henne personligen, snarare hennes karaktärer men en kvinna som kan skriva så måste ha många känslor i sin kropp.
Dock, hon var en dam av sin tid, brittisk ut i fingerspetsarna och det skall man inte heller glömma.

Den fantastiska Phyllis Dorothy James (P.D. James) fick bistå världen med sina fantastiska ord i ett fantastiskt tidsspann av över sextio år då hon avled den 27 November i en ålder av 94 år.
1991 adlades hon till "Baroness James of Holland Park för sin insats i den brittiska litteraturen och när man hör det är det lätt att tro att Mrs James hade ett enkelt, överklassliv där hon kunde ägna sig enbart åt skrivandet.

Inget kunde var längre ifrån sanningen.
 P. D. James lämnade skolan vid 16 års ålder då hennes far ansåg att skola inte var något man skulle slösa på flickor, dessutom fanns inga pengar till dylika utsvävningar hos dem.
Den unga P.D. arbetade på skattekontor, som "assistent manager" för en teatergrupp, hon utbildade sig för egna pengar och samtidigt som hon arbetade. Efter utbildningen arbetade hon med sjukvårdsfrågor i inrikesdepartementet, på avdelningen för polisiära frågor och rättsmedicin (inom samma departement) och med frågor om ungdomsbrottslighet fram tom sin pensionering 1979.
Hon var djupt engagerad i många av dessa frågor på ett personligt plan men klarade också att använda dess andra sidor till att skriva spännande, tankeväckande historier så att säga "från alla vinklar".
Hon gifte sig så tidigt som 1942 med läkaren Ernest White. Denne man traumatiserades svårt under andra världskriget, fick psykiska problem och hamnade på mental sjukhus. Så från andra världskrigets slut var P.D. James ensamförsörjare och mor till sina flickor.  Maken avled 1964.

Hon skrev sin första roman "Cover her face" ‘när hon var nästa 40 år och den publicerades då hon var 42 år gammal.  Ur en man hon beundrade plockade hon egenskaper som hon ansåg "att en respektabel riktig man skulle ha" och så blandade hon dem med viktiga attribut hon fann hos detektiverna på New Scotland Yard där hon gjorde mycket research.
Ur dimmorna klev "Adam Dalgliesh", hennes huvudperson genom de kommande 14 romanerna.

Personligen (och säkert många med mig) har jag fallit för den melankoli som sätter sin prägel på alla böckerna om Intendent Dalgliesh. Kanske är melankolin P.D.'s egna sorg över makens tragiska öde, då hon tidigt låter oss veta om Intendentens döda hustru och barn, och så den långsamma, långsamma vägen tillbaka till kärleken och tilltron till livet.
Balansen är hårfin, ty när jag fångas i P.D. James historia uppfattar jag nästan huvudpersonens hjärtslag, kan höra hans röst, känna hans doft och tankar. Men när jag läser själva orden ser jag att inget av det där egentligen står skrivet. Inget är överdrivet i denna konservativa kvinnas berättelser, ändå svider vissa saker som piskrapp och sinnena får upplevelser som mera verkar gömmas mellan raderna än i dem. 

I mitt inre har jag alltid hoppats att hon själv, om än i lönndom, fann tillbaka till kärleken och att det är ur denne man, denna hemliga "någon" som hon tog egenskaperna till sin älskade intendent. 
Enligt vad jag läst var hon precis så anspråkslös, mjuk och försiktigt som man hoppas när man läser om den "djupa", filosofiska och närvarande Adam eller när man läser hennes miljöbeskrivningar, som får mig att resa snabbare än alla Concorder till Cornwall och "England's greenest hills".

P.D. James skall läsas på Engelska, såklart.
Då kommer alla nyanser fram och är i sitt esse.
Tomas Bolme gör fantastiska inläsningar av hennes böcker på svenska, där hans magiska röst och tolkningar av personligheter plockar fram karaktärsdragen ytterligare.
Så, börja gärna där, om du tycker engelska blir för "tradig".

Ett innehållsrikt, och säkert till stora delar smärtsamt liv är till ända.
Det gladde mitt hjärta att läsa att hon fick dö still och fridfullt hemma, hon, kvinnan, som torrt kunde beskriva ond, bråd död så att jag får gåshud över hela kroppen.
Jag skall ta mig an "Cordelia Gray", P.D's  egen kvinnliga"private eye" igen som en hyllning till författarinnan.
Sen skall jag njuta av Adam igen, i "Death in the Holy Orders". En av mina favoriter.

I min värld påminner P.D. James om att allt är möjligt!
Med ett öppet sinne, med kärleken i fokus. Må det bli hennes arv till världen tillsammans med hennes böcker och hennes barn.
Rest in Peace, dearest, may the Angels keep you safe.

Live passion & Blessed Be!

Arg, irriterad och hjälplös.. bortom..hjälp?

Tåget gick. Jag satt inte på det.
Ändå påverkas jag av varje station det passerar ty jag dras in i en framtid, en framtid jag inte trodde skulle komma riktigt än.
Min dotters skola.

Kära läsare, hur gammal är du?
Inte direkt purung längre? Har ett vanligt jobb? Uppgifter att lösa på daglig basis?
Okej, låt mig fråga dig - hur många gånger har du INNAN du löst ett problem satt dig ner och gjort ett frågeformulär på ca 20 frågor så du efteråt kan reflektera över hur du löste uppgiften du just nu har framför dig?
Så genomförde du uppgiften och så formuläret, allt för att lära mer.
Nejdå, jag menar inte att skolan skall ta bort det. Jag menar bara, hur många av oss klarar av det utan hjälp? Hur många orkar?

Min dotter gick från motsvarande mellanstadiet till högstadiet denna hösttermin.
I Norge är det steget ett gigantiskt steg, det visste vi, men inte riktigt till detta. VEM hade kunnat tro det? Till saken hör också, min dotter är duktig i skolan, lättlärd och ambitiös och ändå, ändå sliter vi med vissa saker. Alltmedan frågorna haglar i min skalle och utropen blir mer och mer av den sorten som "ikke passer i skrift".

Detta halvåret har jag deltagit i att genomföra många läxor som jag tycker är minst sagt idiotiska.
Jag har saknat (och barnen gör det också) vanlig gammaldags undervisning, där läraren faktiskt LÄR UT ett ämnen, lär ut hur man kan tänka, lär ut alternativen osv.
T ex hur många av er kan skilja ut när husen i ert område är byggda efter byggnadsstil?
Säkert några av er. Själv klarade jag av att identifiera eternitplattor fast det knappast är en medveten kunskap hos mig MEN jag har över fyrtio års erfarenhet, jag hade en pappa som berättade VAD jag skulle titta efter och en lärare i färg och form som visade på stildragen. VARFÖR är detta borta ur skolan?
Måste att lära sig fakta vara i direkt opposition till att tänka själv?
Vem i helvete hittade på det? I min värld är en grundkunskap en fin, fin grund att sedan utveckla sitt egna tänkande, sina åsikter IGENOM, inte i opposition till.

Eleven skall hitta kunskapen själv, mmm, låter fint och bra men vad med de som inte har någon att fråga?  Vad med de som inte orkar?
Så, nästa steg, skapa Powerpoint, googla det, rätta via inlärningsportalen - fint, tyder på tidens tand.
MEn har alla dator, netbrett(Ipad på svenska), eller andra tekniska gizmos som krävs? Kan man kräva det?
Vi har en del flyktingar som kommer till skolan och inte ens äger kläderna på kroppen. Vaddå IPAD?

Språk skall läras in genom talet, fint nog men t ex i Spanska där personliga pronomen i form av jag, du, han/hon osv saknas, där är det busenkelt att böja ALLA regelbundna verb om man bara fattat grunden, sett alla ändelserna en gång.Verben delas upp i tre grupper beroende på ändelse, -ar, -er och -ir verb.
Detta var när jag läste spanska nästan den först lektionen min spanska lärare höll, en kort fyrtio minuts intro till ALLA verb och den tyckte alla det var busenkelt.
Två månader in i terminen ser jag fortfarande dotterns förvirring - vilken person pratar nu och med vem?  Hon saknar de personliga pronomen, ändelserna på verben har hon ingen som helst uppfattning om.
Ett papper, tre kolumner och ca tio minuter senare ser jag ljusen i hennes ögon.
"AHA; det är så det funkar!! Men sååå coolt!"
Sorry, kära, väna och extremt duktiga spanskalärare men jag fattar inte helt!

Har fått med mig att läraren skall vara den rådgivande, eleven projektledaren och ansvarig men hur är man ansvarig för något man inte fattar?  Något man aldrig gjort?
Måste det inte till lite handledning då?

En engelsk historia blir till, ett eget skrivande. Lämnas in via internet, kommer tillbaka till hälften rättat och så, skall eleven med kommentarerna i bakhuvudet skriva om/förbättra historien.
Okej, den är bra. Köper den. Den kan leda till lärande och att omsätta det man fått i feedback till praktik.  MEN när samma historia skall "förbättras" som läxa för FJÄRDE gången, ja, då undrar jag som mor om läraren har dålig fantasi.
Det finns en begränsad mängd med ting du kan göra för att förbättra en läxa och vid en viss punkt förlorar allt skrivande då sin charm.. Poängen är?

Nu har jag bara skrapat på ytan, inte ens nämnt de stora, mera ofattbara grodorna såsom att religionsläraren säger att eleverna skall skriva låååånga svar om de vill få bra betyg på provet och när provet sedan kommer tillbaka har de elever som skrivit långt fått betygsavdrag.
Förklaring uteblir! Insåg hon alltför sent att detta är en ambitiös klass och hon fick för mycket att rätta eller vad?? Barnen fylls med dubbla budskap!

Det värsta är att jag känner mig så jävla hjälplös.
Aktiv eller icke aktiv i skolan verkar också spela noll roll. Måste jag bli politiker för att få ändra?
Nej, nu skall jag gå ut i regnet, jobba och kyla av mig. Sen skall jag göra läxor igen ikväll, antagligen på just denna PC:n.

Ha en strålande dag.
Live with Passion & Blessed BE!

Någon lägger sig i?

Det är svårt att säga hur många brev jag har med mig ut på rutt en vanlig dag.1006 postlådor /kunder på min väg, varje dag.Inte alla får brev varje dag, långtifrån, men många får fler än ett så det jämnar nog ut sig.

Hursomhelst, breven är många och sorterade efter A-post dvs dina räkningar, fönsterkuvert, datorskrivna kuvert och så de breven som kommit fel en gång redan, som skickats med B-post, som är "oläsliga" för datorn. De sistnämnda handsorteras av en människa. ;-)
Men jag tror du är med, många brev är det och jag har NOLL koll över vilka brev som är med när rutten börjar. Dessutom, jag läser bara framsidor, det vill säga, adressaten. Börjar med att läsa väg och nummer, så en kort titt på namnet - stämmer det får brevet inte mer uppmärksamhet av mig utan åker i "rätt låda".

Lördagen var inget undantag.
Post lastades i, kontrollerades kort och så rullade jag, postlåda för postlåda.. Eller snarare "postkasse för postkasse".
Ganska tidigt på rutt har jag ett lägenhetshus, två uppgångar 23A & 23B.
Min vana har blivit att lägga ihop all post till respektive uppgång, A först, så B, så promenerar jag till respektive uppgång där lådorna finns i entrén. 9 lådor i varje entré.
Det blir lite post till dessa uppgångar och jag läser inte på alla breven i bilen, jag bara scrollar igenom, får med mig allt och så läser jag inne i uppgången.
Denna Lördag, inget undantag.

Efter uppgång A gick jag till B, låste upp dörren , öppnade alla lådorna och började min sortering och då, ut mellan två räkningar glider ett handskrivet brev.  Jag tappar sällan eller aldrig brev, och när jag gör det tycker jag det är grymt pinsamt - vem vill se en postman tappa sina brev?
Det singlar runt i luften innan det landar precis mellan mina fötter med avsändarens namn, dvs baksidan uppåt.
Jag böjer mig snabbt ner, fiskar upp brevet och stelnar till. Avsändaren A-K med fullständig adress är mor till en kompis till mig, adressen är den plats där hon för tillfället bor.
En vän jag inte hört av på en stund då vi både haft tuffa perioder men häromdagen hade vi mailat igen, sakta och trevande, lyssnat till varandra, känt längtan och värmen.

Av alla breven i min hög, av alla brev som kan falla ut så faller just detta brevet ut och faller med avsändaren uppåt. Hade brevet legat kvar i högen hade jag aldrig sett avsändaren, bara läst adressaten och stoppat i rätt låda, ovetande.
När nu brev faller, tja, då glider de oftast ner med adressen uppåt, jag stod ju inomhus, ingen vind, ingen rörelse i luften, och ändå, detta brev vänder sig med adressen uppåt.

Jag är jag och när detta sker får jag känslan av att en Ängel stryker mig över ryggen och viskar stilla:
"Bra där! Rätt väg. Tänk på henne. Sänd ljus, ta kontakt, var goda vänner!"
En annan postman reagerar med "Shit vad tufft" ty han vet hur osannolikt det är.
En andligt intresserad nickar instämmande och säger "Vilken härlig feedback!". 
Vad andra säger? Det struntar jag i.
Mina truth bumps (ståpäls) sa allt på vägen ut! 
Härliga magiska brev! Ljuvliga energi!

 Njut en magisk Söndag och en lika magisk start på veckan.
Live with Passion & Blessed Be! 

 

Dags att erkänna.

Pass på! Erkännande på gång..
Jag kan inte leva utan Jif.
Där var det sagt, ute i eten för evig tid. Jag är totalt, fullständigt beroende av Jif Universalspray.
Minns inte längre om den heter Jif i Sverige men samma spray finns ty mitt beroende har varat i några år.

Den är säkert en miljöbov, jag har inte vågat kolla då mitt beroende sträcker sig så långt att jag inte längre vill eller vågar se sanningen i vitögat.
Klänger mig fast vid texten på baksidan - utan fosfater. Då har jag i vart fall en någorlunda ok ursäkt, sådär ifall att.
Det står tydligt på flaskan att den är för "fönster, blanka ytor och speglar", hmm, i sånt fall är det mycket blanka ytor hemma hos mig.

Länge använde jag den till att rengöra Mac skärmen, Tv skärmen och annat löst med också. Då satte familjens datakonsult P (som i punkt) och visade att det på samma baksida, ja, den där det står om avsaknaden av fosfater, där står det också "ikke bruk till LCD skärmar & PC).
Phhhffff, jag har tvättat Mac med den i tio år och det har gått bra.
Men, men, då samme konsult inköpte för ändamålet avsedd LCD/PC tvätt (han insåg väl tillbakafalls faran) så tvingades jag bryta en vana där och vackert acceptera fakta, den funkar inte till riktigt allt. 

Skåp, lådor, bänkytor, kakel, spishällen, insidan mikron, utsidan mikron, kylskåpet, kaffemaskinens utsida, bilens insida, cykeln, fläckar, leksaker, ja, faktiskt det mesta här hemma har fått sig en dusch av Jif och vissa av dessa saker, flera duschar per dag.
Jag utvecklar små gröna utslag på hela kroppen om jag måste torka spisen och inte har Jif hemma, så illa är det.

Spraya, torka, RENT. Inga märkliga kvarvarande beläggningar efter Jif sprayen, inga ränder, inga..
Det luktar också rent, det luktar Jif, inte starkt, inte länge men rent.
Visst, visst, som alla beroende funderar jag ju över dess sidoeffekter.. Är det verkligen "rent"?
Är det bra i långa loppet?
Men då jag inte är någon bacilljagare och fläckarna faktiskt försvinner så nöjer jag mig med det, den gör jobbet.

Nej, nu är abstinensen så stark att jag måste gå och spraya något.
Ha en strålande Fredag.
Live with Passion & Count your blessings.
Namaste. 

Gammalt idisslande.

Knappt hade jag slagit upp mina blå förrän jag visste det, jag är bättre!
Tankarna lekte som fjärilar i huvudet, nåden att kunna andas genom i vart fall en näsborre har infunnit sig.
Barnen tar hem influensan från skolan, hårt fysiskt arbete utomhus, i fukt, i regn, i lite blåst, med våta fötter, hopp ut och in ur en varm bil tog sin tull på Tisdagen.
Varje steg på rutten var en ansträngning, svetten rinnande på ryggen, ja, det förbättrar ju läget.
NOT!
Som gammal skidåkare vet man, svett = byt till torrt, kom dig i lä, helst fort som fan annars, ja, annars.. Och denna "annars" stod vid bildörren och väntade när jag kom till garaget, feber-full-stopp, gungande ben, rinnande men tät näsa, svullna körtlar m. m.

Fascinerad konstaterar jag trots denna tillfälliga sjuka att jag, enligt konstens alla regler, nått en bättre nivå av hälsa. Mina flunsor och förkylningar stannar numera i näsan, övre luftvägar, febern tillstöter och hurra, jag tillfrisknar.
Detta till trots att jag har sjukdom, har haft sedan barnsben som påverkar immunförsvaret och som jag aldrig, aldrig tar hänsyn till för jag glömmer den, vägrar minnas, vägrar se begränsningarna.
Under många tunga år har allt gått ner i mina lungor med bronkiter, halsont, slem, lunginflammationer och dess likar men som sagt, no more.

Anledningarna är många.
Träningen är en del av det, kroppen tränas i uthållighet, restitution och sålunda är den rätt med på noterna när något sker. En väldrillad armé vet vad som skall göras när fienden kommer.
Utomhus jobbet gör sitt till, jag har lärt och lär mig massor av fysiskt arbete. Min kropp och jag lär känna varandra på ett annat sätt och min mentala del får jag också drilla när det är tungt - vilka spärrar har jag som jag måste över?

Och här kan vi hålla på i dagar.. Göra lista över anledningar.
Ni som läst de senaste bloggarna vet också att jag just nu funderar, laborerar och ställer frågor runt mitt eget ätande. Något homeopaten i mig har gjort tidigare men på ett lite annorlunda sätt..
Vad är bra för mig? Vad känns när? Hur känns det och hur vill jag ha det?

"Mamma, jag älskar när du blir sådär förbannad" flinade tonåringen då jag höll ett brandtal emot en icke lika intresserad TV igår kväll (se där, första hinten om ett tillfrisknande).
"Jag hatar allt eller intet människor" väste jag fult mellan tänderna men insåg också att jag kan skriva under på det, närsomhelst, varsomhelst.
Cirkeln är 360 grader och jag anser att livet är likadant, i VARJE fråga. (Högg till lite nu men lev med det, ;-))
För Andersson är 4 grader rätt, för Svea 48 grader, för mig 172,5, för dig?
Komplicerat? Ja, kanske men också befriande.

Sanningen är också att om 172,5 grad är rätt idag, i en viss fråga så är det inte säkert att det var rätt för tio år sedan eller är rätt om situationen ändrar sig. 
"Det beror på" - är nog citatet jag oftast lever efter, situations anpassning, och för mig är det en självklarhet.

"Min kropp fungerar inte en dag utan gurkmeja" skrattade min bästa akupunkturlärare och många i klassen sprang och köpte. One-size doesn't fit all.
De flesta i åldersgruppen 0-30 behöver inte gurkmeja alls, varför skulle de? Ändå är det några i samma grupp som har positiva effekter på den - vad säger det dem?

Allt detta har ni hör mig säga förr, jag tuggar om som en gammal ko, och varje dag, precis varje dag möter jag på dessa "följ mitt kakrecept och allt blir bra-människorna".
Kanske inte behövde vara så illa, om det nästan inte alltid åtföljdes av en liten parentes i form av (och gör mig till din husgud och mästare). Sucka!

I skrivandets ögonblick, och säkert med en del snor på "hatthyllan", kan jag inte minnas vilken filosof eller profet som sa det men sanningen kvarstår - När någon påstår sig veta sanningen och hela sanningen, lägg benen på ryggen och spring så fort du kan åt andra hållet, gärna så långt du orkar". 
Det var min egen omskrivning.
Gå inte ifrån ditt inre ljus, din vetskap. Hör du inte så skapa plats, tid och tillfälle att lyssna.
Det skall bara övas, som alla andra muskler.
Testa, gör fel, skratta, utvärdera resultaten, pröva igen.. Bara 1000 sätt det inte fungerar på, än och därför närmare rätt lösning.

Imorgon skall jag njuta utomhusjobb igen, låta elementen härja med mig, se emot skogen, andas in den friska luften, samtala och le emot och med mina kunder.
Det blir bra, det blir gott.
Live with passion & Blessed be

 

En tur i minnet, en retur till annan station.

Mitt ex tog kontakt och behövde hjälp.
Han behöver pga en pågående tvist med en gammal partner kartlägga de delar av livet som berörde deras samarbete, delar som skedde för länge sedan, typ 15 år tillbaka i tiden.
En spännande, frustrerande resa i - hur var det nu? Vem sa? Vad gjordes? Vem betalade? Vem..och så vidare.

Min första tanke var "och herregud, jag minns ingenting av det där", tätt följt av -vad vill jag minnas av det där?
Men då mycket hänger på att få historien rätt och då jag tycker att den andra parten alltid behandlat mitt ex illa beslöt jag mig för att försöka skaka liv i minnets korridorer.
En tur på vinden, en tur bland gamla kvitton, broschyrer, vykort som jag sparat från olika resor och bestämt mig för att spara för att en dag, en dag kunna scrapbooka in alla mina minnen. (När jag blir pensionär kanske..;-)
Därefter gick turen till foton, album. Det som är bra med fysiska bilder är, om man har en kamera som jag hade, att de har datum på baksidan. YEAH. Hur skall det bli när mobiltelefonernas tidevarv tagit över helt? Hur många lagrar ens sina bilder på ett bra ställe när mobilen plötsligt drar sin sista suck? Hur daterar man dem?
Jag har ca 260 bilder i min mobil just nu, från sista året och en del av dem har jag svårt att tidsbestämma redan nu.. Vad blir det av detta?

Tillbaka till mina "arkeologiska utgrävningar" på vinden.
Så satt jag där, i myllret av flygbiljetter, bilder, broschyrer, visitkort, anteckningar, dagböcker och likt ett färgrikt garnnystan började trådar hänga ut.
"Javisstja, det var efter Frankrike resan... Jag firade min födelsedag där och fick den tallriken"  och så vidare och så vidare.
Jag vet att jag har pratat om meme tidigare här i bloggen, memes är mycket förenklat en sorts klädhängare för minnen. Vi hänger upp kostymen på en hängare och när vi får syn på den, inser att det är just den, ja, då hittar vi både kostymskjortan och slipsen på samma hängare. Ungefär så, och som sagt, väldigt förenklat.
Vid just detta tillfället kunde jag se dem glimma till i mitt inre, den ena efter den andra.

Så, till agerandet vid dator. I ett mail skrev jag ned alla de ting jag kommit på, blandat med frågor och öppna ändar. Det ledde till ytterligare minnen.
En stund senare kom svaret från exet. Han besvarade många av mina frågor, mindes andra saker än mig och i de trådändarna han gav mig fann jag ytterligare minnen och förståelse för minnen och saker jag trodde jag glömt eller aldrig vetat.
En sorts minnenas pingpong match.  Exet fick vad han behövde för att färdigställa sina dokument.

När jag var färdig öppnade jag hurtsen till mitt skrivbord, det sker ju dagligen, här ligger alla kontors attiraljer och småskräp men denna gången fann jag inte det utan min gamla visitkortspärm.
Alltså, den har legat där hela tiden men jag har inte "sett den". Nu såg jag den med all tydlig skärpa, öppnade den och reste vidare bland minnena..
Människor vars liv berört mitt, människor vars liv jag berört och där, mitt bland alla minnena, där fann jag poängen med hela grejen.
Den bara låg där och lyste som en diamant bland skräpet.

Erkänner gärna att jag log lite och förundrades än en gång över synkroniciteten i tingen skeende.
Idag har jag lärt mig att man minns mer än man tror, man behöver bara något/någon som "joggar" ens minne tills det blir varmt. Man minns olika ting också och det är bra, därför är det otroligt viktigt att dela händelser med dem man tycker om. Gärna live också, inte genom linsen på mobilen.
Nästa viktiga påminnelse var att minnet och livet är en väv, där det ena leder till det andra och alla trådar hänger ihop. Såklart, jag vet det men när jag tittade under lupp på en speciell tid i mitt liv, ett avgränsat kapitel så fann jag fler pusselbitar än jag trodde.
Kan rekommenderas faktiskt.

I natt har jag drömt om pusselbitar, drömt om att få dem att passa ihop.
DET skall jag bruka dagen till och så skall jag kika lite på det nyfunna, njuta min Söndag på ett litet annat sätt än jag trodde men njuta skall jag.
En ny vecka ligger framför oss, ta vara på den.
Live with passion and, may you always know how blessed you are!
Kram

"Nyttig choklad" eller rena kemilektionen?

Barn i Norge har med sin matpaket eller pakke som det heter här och vips, föräldrar har fått något nytt att tävla om - vem som lagar den nyttigaste, sundaste matpakken. För VEM DÅ?
Stor idé att fylla boxen med en massa saker som barnen kastar i närmaste soptunna så fort tillfälle ges, och tillfället finns alltid. Grovbröd, makrill i tomat, isbergssallad, paprika skivor - visst låter det som varje unges favvis lunch?

Eller så förlänger man det som sker hemma t ex en av dotterns väninnor skall banta och hennes matpakke innehåller varje dag ett stycke kall omelett. Enbart.
Detta skall fylla den bantande tillika växande trettonåringen mage, den skall också tillfredsställa hennes sinnen under dagen så att sug inte uppstår. En minimal skiva kall omelett?
Svårt att förstå att vägen varje dag går förbi kafeterian eller bensinstationen på vägen hem?

Den andra väninnan är smal som ett spett men kontrollerar sin tillvaro genom mat, där åker hela lunch ner i närmsta soptunna UTOM de FYRA druvor hon äter till lunch.
Både föräldrarna har dagliga lektioner vid matbordet om vikten att äta sunt, äta fettsnålt, sockersnålt, kolhydratsnålt och ja, snålt. Vad är fram och vad är bak? Hon har funnit sin väg att äta snålt på lunchen. Är de ens medvetna om vad som händer

Min stora dotters matpakke innehåller det hon gillar, alltsomoftast i vart fall.
Äppelbitar, morot i stycken, sötpaprika (när vi har), druvor eller mandarinklyftor samt en smörgås med kalkon/skinka samt en med ost. Uppe på brukar jag toppa med en Crisp& cereals från Wasa knäcke. Den sista där är en av dotterns favoriter, rostade vetekärnor, mandel, hasselnötter, smaksatta med lite choklad och minimalt med kemiska tillsatser.
Jag är glad att hon gillar den då den ger den lilla extra "fyllnaden" till en mage som skall klara sig på innehållet i en box tills dagen är slut.

Nu är det antagligen slut på det!
Dotterns lärare dök förbi lunch rummet, kikade ner i matpakkarna och utbrast:
"Äter du sån där "nyttig choklad"? 
Varpå en fundersam dotter var tvungen att tänka sig om - vaddå nyttig choklad? Hon ställde också frågan och fick svaret:
"JA, Nutrilett...Är det en nutrilett bar du äter?"

ALLTSÅ... Nutrilett lika med "nyttig choklad"? Sen när då?
Ja, dessa barer innehåller mycket riktigt 14 st vitaminer och mineraler då de skall vara istället för mat för de som anser att de måste äta dem. Kemiska tillsatser, kemiskt tillverkade vitaminer som ersättning för t ex den naturliga E-vitamin som finns i mandel och nötter. Men dessa vill de fettjagande ju inte äta, de innehåller ju "livsfarligt" naturligt fett och det, det kan man ju inte ha något att göra med. SUUUUCK!

Kommentaren gjorde att dottern fick kommentarer om sin "osunda" matpakke, osund för att hon inte åt en Nutrilett bar utan en från Wasa knäcke med naturliga ingredienser.  Detta i tillägg till de kommentarer hon redan fått av de fettjagande, kolhydratjagande klasskamraterna om matpakkens storlek och innehåll. Det finns gränser för vad en trettonåring kan klara, hur vuxen hon än är.

Själv har jag bestämt mig för att via pennan ge mig in i debatten nu. På allvar.
Tröttheten och fegheten får ge vika för vreden och irritationen och lusten att förändra.
NÄR skall världen fatta att det inte finns någon one-size fits all?
När skall vi fatta att vi måste ta ansvar för vår hälsa helt individuellt?

Är du en vuxen människa mitt i livet som gillar Nutrilett och har lust att käka det under någon månad av ditt liv - go ahead. Sluta om du mår dåligt av det.
Har du käkat samma bar i ett år, hatar smaken och det verkar inte göra någon skillnad - dags att tänka om då kanske? Eller?
Vad är din känsla - är E-vitamin ur en hasselnöt lättare för kroppen att ta upp än en som är gjord i en maskin? Vad tror du? Vad känns?

I veckan håller Svenska dietisters Riksförbund ett seminarium under rubriken "Hur hanterar vi pålästa patienters krav?"
Gott så men vem håller i seminariet? Vem är ansvarig?
Jo, Unilever! Vem är Unilever? Jo, ett brittiskt-nederländskt företag och en av de främsta tillverkarna av b la mediciner, margarin och andra daglig varor.
Anledningen för att lägga det i Sverige just nu?
Jo, LCHF och ätandet av b la smör går upp just nu då många blivit trötta på tillika för pålästa för att äta skräpprodukter som margarin.
Detta måste man ta hand om. Detta måste stävjas.
En enda stor bluff! En ekonomisk förlust för denna jätte, om det får fortsätta så, att folk får kunskap, att folk har åsikter.

Jag vet att LCHF inte är svaret för alla.  Men kemiskt avfall är sällan svaret för någon, när det kommer till frågan om födoämnen. Där finns det alltid bättre naturliga alternativ.
Det gäller bara att pröva sig fram.

Jag kommer inte att snö in i matträsket, det finns flera viktiga element i att leva.
Men jag tar mig en omgång med det. Ogillar det.
Ogillar när folk kastar ruttna tomater på mig men så får det bli, detta är helt ur spår.

Ha en strålande god mathelg. Lägg passion i din mat som i allt annat.
Live with passion and Blessed be!
Kram

Sången dom spelar när filmen är slut

En vecka som berört..

En vecka som är svår att ta på.

"Sen blev det vardagar som bara kom och gick, 

inte anade de att de var livet som de fick. 

Och alla nätterna som bara regnade bort, fram emot gryningen hördes en vilsen fagott..."



Svensk visskatt när den är som bäst, en ung Peter LeMarc med alla de djupa tankarna.

Fånga vardagarna. Fylla dem med livet. Se dem. 

Njut honom denna Söndag! Ta dig tid. Se hela.. hur corny du än tycker den är. 

Live with passion & Blessed be!