Bardo - fortsättning på Resan med Hekate Del 5

"Bardo... När inte medvetandet är kopplat till någon fysisk existens. Är det inte det det betyder rent ordagrant?" Jag letade i minnesbanken, det är inte allt som är aktiverat hela tiden.
"Jo, fast jag tänkte väl inte gå helt så långt då. Självmord har jag redan provat och det ledde liksom ingenstans..." Hon log, som om hon skämtade men orden låg tunga som brandrök i rummet.

Så tog den praktiska, jordnära delen av henne över och hon såg frågande på mig.
"SÅ, Bardo är stadiet mellan det gamla livet och återfödelsen.. Eller hur?
Jag nickade bekräftande och hon fortsatte:
"Måste då Bardo innehålla bara saker/handlingar/tankar som är fokuserade på nystarten?  För jag känner det inte så, jag känner mig inte klar, jag... hmmm, vet inte riktigt ännu." 
"Nej, jag tror absolut inte det måste vara så. För mig är Bardo, fortsatt tvätt, sista sköljningen liksom. Här städar man ut en massa gamla saker, kastar, inser mest vad man inte vill och ur det föds någon sorts känsla av "vad man kanske vill"..."   Jag letade bland impulserna i huvudet och fortsatte.

"Upplyst tomhet.." sa jag och smakade på ordet. "Jag tror det står det någonstans, att Bardo är ett tillstånd där man mediterat och mediterat och mediterat och så till slut, står själen där ganska naken, har koll på många delar men det är också relativt tomt.  Man vet vart man kommer ifrån men inte nödvändigtvis vart man skall.  Om jag minns rätt så sex olika typer av "mellanstadier" nämnda i den Indiska Buddismen men jag måste läsa på de i sånt fall". 
Hennes hand rörde min, en mjuk smekningen, en lika försiktigt huvudskakning.
"Jösss, vad du kan. Men du, jag tror inte det är nödvändigt alltså, detta med att läsa på.  
Jag håller helt med om upplyst tomhet, om att kasta och avsluta och faktiskt om att skölja.  Men nu är det så tomt att det ekar överallt, jag har inte mer att tvätta. Hela min värld är annorlunda, från sättet jag reagerar på, till vilka jag umgås med, till vad jag tycker.. Och nu då?" 
 

Favorit artist - besök på Alexgrey.com.

"En ordentlig, lång Hekate tid... Och nu vet du vad du vill, du vet vad du inte vill och vet du, när jag jag hör dig prata hör jag att delar av vägen redan ligger klar...Men vad vill du? 
Njuta tomheten en stund till? Eller.. Vart ligger ditt hjärtats önskan?" 
Hon flög upp ur sin stol, jag reste mig instinktivt och i nästa sekund föll hon i mina armar. Det knakade i min bröstrygg när hon nästintill krossade mig mellan sina starka armar.
"Njuta tomheten..? Du är skönt galen, annorlunda. Ingen har gett mig det svaret, ingen. DET kan jag lova dig. 
Ja, delvis, ja, jag vill fylla långsamt. Jag vill ta varje steg på den nya resan, njuta av att gå till butiken utan att någon tittar på mig, lära mig laga mat, gå på jobbet, fixa tänderna.. En sak i taget liksom." 
"Och det räcker inte för att?" Jag strök hennes hår, en känsla inom mig att det liksom underlättade det fortsätta samtalet.


"Ja, du... Det räcker inte för att.. världen vill inte att det skall räcka. Man skall veta vad man vill, man skall svettas, kämpa, ha målbilder, slutdatum, vara som soldater på slagfältet, alltid, alltid fokusera FRAMÅT" Hon gled ur mina armar, inte längre stark utan mer som en våt filt, en urvriden trasa och tårarna letade sig åter fram.
"Men allt det jag har nu, hela resan hit, den har liksom kommit bit för bit, steg för steg såsom jag sa tidigare. Stigen har lysts upp som lamporna i golvet på flygplanet vid kraschen, jag har bara haft energi att fokusera på nästa steg, att lyfta foten liksom. Hade vägen varit något annat än det hade det aldrig gått.."

"Vet du... Jag tycker det låter som ett briljant plan i sig själv att fortsätta på!" 
Jag kände hur jag själv sänkte axlarna, hur kontrollen, den lilla jag hade hållit fast vid, smet iväg som en skrämd mus in under soffan.
"Tycker du? Tror du?"
" Ja, faktiskt. Vägen skapas faktiskt allteftersom vi går den, om vi tillåter, om vi släpper taget. Det mesta av det jag skapat genom att försöka "tvinga till mig något", "genom att få det att hända", det har jag förlorat eller det har egentligen inte varit värt min tid. Jag har tappat intresset i det innan jag ens var färdig. 
Det innebär inte att jag inte har önskningar, tvärtom, jag har massor, massor, massor av önskningar, mål, vilja till framtiden men jag styr inte. Eller i vart fall, har inte önskan om att styra längre och när jag släpper styrandet så finns det massor av plats för varandet, tiden räcker till mer och jag är mindre spänd och på." 

I rummet hörde nu bara hennes rytmiska lugna andetag, hennes blick letade sig djupt inåt, känslorna och intellektet samspelade, lade pussel, letade och funderade. Så såg hon på mig igen.
"Okej, så... Veta vad jag vill och inte vill, fokusera på vad jag vill, leta efter det jag vill, se det jag vill, vara tacksam för det jag har, tacka för det jag har, fokusera mer på det jag vill ha mer av och så...
Vart det något mer? För det där första har jag nog fattat men vad jag försöker fatta är väl vad jag skall med dig till då?"  Det glimmade till i ögonen, kattblicken, hon var hemma hos sig. Igen.
"Tja, jag är din trädgårdsmästare. Jag är det trädgårdsmästare var för Freud, vare sig mer eller mindre, jag är ditt bollplank, din spegelbild och din inre utmaning, jag är frågorna, inte svaren!"

"Får jag möjlighet att lägga något till din fantastiska lista av "hur livet skall hanteras" så vore det något där på slutet.. Att faktiskt sedan tillåt det fina att komma in, det man önskat sig, det man vill ha. Att känna att man är ur kraften, att man har tillgång till den, att man är värdig!"  
"Ja, och såklart, man måste agera på sina impulser. Man måste ta tillfällena när det kommer och stärka sina insikter med handling men samtidigt bara handla när tillfället är där. Eller hur?"
"Precis!! Så tror i vart fall jag att det är.." 
"Hur lär man sig att tillåta då..? Hur känner man sig värdig? Det är nog det jag sliter mest med" 

Fortsättning följer.  To be continued.
Live with passion and as always, Blessed you are! 
Namaste! 

Rödglödgad vecka med höstdagjämningen.

Give me hot, hot, hot, hot!
Nåja, inte direkt utomhus men väl inombords och på natthimlen.


Vi är i sk "förmörkelse tider", något som astrologerna inte ser på med blida ögon och naturligtvis talar vi då om solförmörkelse den 13/9 och tiden direkt efter denna.
Denna aspekt anses påverka oss under i vart fall ett par veckor. Förmörkelsetiden kräver enligt traditionen en massa förändring av oss, det knuffar runt saker, den vill, den kräver. Många är de astrologerna som med nickande huvuden nu ser emot Chile, den jordbävning som drabbat dem och ingen anser detta vara speciellt konstigt. Mer är att vänta enligt astrologerna.

Redan på Måndag, den 28/9 har vi en ny förmörkelse, en månförmörkelse och den infaller tillsammans med den rätt ökända fullmånen som fått tillnamnet "Blood moon". Den sista fullmånen i tetraden, en serie av fyra fullmånar som varit sk bloodmoons. Eller nåja, det blir en till nästa år men dessa fyra ligger i en lustig konstellation.

Just denna veckan börjar med att månen går in i sin sista fas, förbereder sig inför sin kommande storhet. Den fullmånen jag beskriver ovan. Samtidigt, på Onsdagen, en härlig höstdagjämning, en Equinox eller Mabon, som den kallas i vissa traditioner.
Mabon, The feast of ingathering, Harvest home, Höstdagjämningen, Autumnal Equinox, ja, kärt barn har många namn.
Kort sagt, man gav tack för alla gåvor man fått under skörden, för sommaren och dess rikedomar, för säden, för mjölet, för jaktens byten. Man passade också på att be om beskydd inför mörkertiden, vintern, att allt skulle räcka, att man skulle ha nog.
Samma dag som Höstdagjämningen byter vi också tecken, vi går från Jungfrun, in i Vågens tecken och Mars följer Solens bana och byter även den tecken(under Fredagen).

Under hela veckan, faktiskt under perioden 17/9 -5/10 är Merkurius i retrograd. De mest intensiva dagarna är dock from 22/9 och framåt dvs de dagarna vi är inne i nu.
Detta med Merkurius retrograd har jag skrivit mycket om här på bloggen, så det är bara att backa några blogg inlägg och finna den informationen igen. Mycket kort - den handlar om att mala om gammal skåpmat, se över en gång till, avsluta, få dörren stängd.  Denna perioden är som en tid i en kuvös, man vill helst ligga stilla eller gå i ide. Gammalt och beprövat verkar vara allt som funkar och allt nytt och fräscht man försöker sig på brukar effektivt gå i stå.

Jag tycker man skall ta vara på denna tiden, gärna hela den här veckan och låta fokus ligga på utvärdering.  Vart har jag kommit? Vad har jag lust att skörda? 
Vad kan jag avfärda helt och vad behöver mera energi från mig? Vilka är mina styrkor, mina kärlekar, mina välsignelser? 
Ta dig också tid att avsluta gamla surdegar, DET är Merkurius expert på under sin retrograd.
Det är på detta sätt man kan använda det energiflödet som syns inom astrologin.
Det är inte helt olikt att segla. Att lära sig att läsa vindarna, att planera efter det och att våga följa flödet.

Hösten är häxornas tid...
Tiden att bli introvert igen, att blicka djupt i spåkulor och magiska drycker, att tända eldar och låta sig förföras av ljusets låga.
Baka goda saker med mycket värmande kryddor, koka långkok, värma kroppen med te och vackra färger.
Själv har jag tragglat mig igenom årets första pepparkaksdeg, härliga, kryddiga kakor blev min belöning. Raggsockorna är framtagna inför den kommande höstferien, och ljusen brinner både tidigt på morgonen och sent på kvällen, kaminen likaså.

Jag är inget fan av TV men denna höst har jag tagit mig tid, skämt bort mig själv med att via Netflix se en del serier som jag länge funderat över.
Härligt med valfriheten, ibland en episod, ibland fem.
En av de serier som rullat är "The Empire", mycket pga musiken och den härliga, ljuva stämman på karaktären Jamal, suveränt spelat av Jussie Smollett.
Längst ner på sidan, en liten smakbit, mer finns att hämta på Spotify, på Wimp eller varför inte på gamla hederliga Youtube. Enjoy! 

Find the Passion, Live with Passion and as always, Blessed you are!
Love. 

Ha en fin vecka
 

Grönt ljus

Lördag kväll... En liten paus i Hekate...
Känner en otrolig tacksamhet över den vecka som varit, över möten, händelser.
Världen har öppnat sig och trots att det är Merkurius retrograd igen så finns det utrymme för tacksamhet och flöde.

Höststormarna kommer och går, inom mig råder det tidig vår, mina knoppar i blom, en exotisk doft av nymodigheter, värme och trygghet. Så tacksam för det.
Petters nya platta har kommit nu i dagarna, aktivt lyssnande idag.
Fascineras av hans aldrig sinande entusiasm, hans upptåg, ständiga framåtanda, alltid på väg emot nya mål.  Grönt ljus liksom.

Grönt ljus - det är känslan inom mig ikväll. Grönt ljus att gå framåt, grönt ljus att drömma, manifestera, skriva bucket list, uppleva, finnas, älska...
Jag har inte en älskad fru och fyra ungar i en bil, som texten anger, men jag har något som passar mig..
Grönt ljus är det oavsett! 
Live with passion & as always, Blessed you are!
LOVE 

Resan med Hekate - del 4

"När livet är sådant, då känns det som om att vada runt i lera, lera upp till knäna, tjockflytande och ogenomträngligt. Det är då man sjunker, får det in i munnen, in i näsan, öron, ögon... 
Vet du.. Jag hade en dröm.."  Jag ser på henne, värderar och hon nickar uppmuntrande.

"Min pappa jobbade med vatten och avlopp när jag var liten så jag har sett riktigt stora avloppsbrunnar, hur de ser ut inuti. 
Jag drömde jag var i en sådan. Såg saker flyta omkring mig, allt som folk spolar ner i toaletten, avföring, urin, bindor, blöjor, tops, allt möjligt och mitt i denna bruna geggan sjönk jag. 
Till slut stod jag med fötterna på brunnens botten. Med denna kontakten med marken kom insikten - jag kan i vart fall inte sjunka djupare än såhär. 
Då, där och då, lyste stegpinnarna till brunnen upp. Du vet en sån där stege som är fast murad på brunnens insida, stegpinnarna blev neongröna, självlysande. 
Jag simmade fram till dem, tvingade ena foten upp på första pinnen, det är svårt i vatten, ännu svårare i lera. Så en till fot.. DÅ vaknar jag."
"Medveten om att vinden hade vänt?" Hon log emot mig, de glänste till i ögonen.
"Ja, faktiskt. Medveten om att vinden hade vänt. Men det var många, många steg upp dit, dit där skitvattnet inte längre nådde mig. Men klyschan - varje resa börjar med ett litet steg - den är i vart fall sann." 

"Var det sålunda Hekates lykta för dig?"
"Nej och ja.  Ja, för att det var en hint om vändpunkten och det är precis så jag ser på Hekates lykta. Det är ingen strålkastare. För mig är Hekates lykta det jag bara anar, det jag känner intuitivt och det jag agerar på i stunden.  En sorts uppkoppling men denna uppkoppling är alltid kopplat till action, annars försvinner effekten." 
"Mmmm" hon såg otroligt fundersam ut innan hon tog till orda igen " för mig var det mer som de ljusen i golvet, som du ser på flygplan du vet. En fot framför den andra, i mörkret och alltid, alltid doftade det av rosor!"
Det kändes som en kall vind drog igenom rummet, jag reagerade med igenkännande. Vart hade jag hört det förr?

"Doften av rosor? Jag känner igen det, det är något välbekant med den där "doften av rosor". 
Flera andliga personer som jag läst om har upplevt det i olika situationer då mirakler inträffat för just dem. Rosor för mig är en blomma kopplat till jordstjärnan, alltså din egen koppling till moder jord och den energi du kan få från henne, ett steg djupare än rotchakrat." 

En stilla tår letade sig ned för hennes kind, ändå verkade det som om hon inte kunde känna den alls.
"Det skedde alltid när det var som svårast" viskade hon, rättade till håret igen, lekte med slingan "alltid när jag var på väg att ge upp. Sista gången de tog in mig, sista chansen på alla möjliga plan, ja, den gången vaknade jag med solen i ansiktet... Jag kunde inte ens se vem det var som pysslade om mig, hon såg bara ut som en ljusängel, en siluett emot solen och doften av rosor fyllde hela rummet. 
Det första jag frågade var "vilken parfym har du? Det doftar så vidunderligt". Hon svarade att parfym vad förbjudet på avdelningen, så hon hade ingen! 
Jag bara skrattade, jag trodde henne inte.  Så var det sedan i varje avgörande.. När jag tänkte ge upp, när jag hittade min lägenhet, när jag sökte jobbet jag inte vågade och ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet." 

Vi försjönk en stund i våra egna tankar och minnen...
Jag kände mig närmare några av pusselbitarna runt själens mörka än jag någonsin hade varit tidigare. Det hjälper att ha en god partner och bollplank när man skall bena ut i dylika bitar...
"Så vi är eniga om att Hekate är en månande och som sådan sprider hon ett mjukt månljus, ett knappt ledljus, ett ljus som ger dig möjlighet att se men också att välja... "
"Ja, skall hon vara din ängel måste du lära att tänka, tala och handla utan att kämpa emot det mörkret som har taget om dig. Hekate är mörkret, ett med det och du måste sluta förklara, vända och vrida på saker. Du behöver helt enkelt acceptera din mörkersida såsom en del av dig. För det är precis det den är.." 

Jag lät hennes mening hänga där, liksom segla i luften och framför mig såg jag månens mjuka ljus, romantiskt skimrande och ändå silverfärgat och genomträngande.
"Meningen kan inte vara att bli "kemiskt rensad" från allt, som en vittvätt på 90 grader..." Hon funderade högt igen och jag nickade till svar.
"Vet du... Förr i tiden gav man ofta det man hade kvar på tallriken efter en måltid till Hekate. Hon som kan se skönhet även i det som är "ödelagt", förstört och rotat runt med... Till henne dög de sista smulorna på tallriken lika bra, gott som de först. De andra gudarna "ville bara ha" det fina, det speciella men inte Hekate. Hon gör samma sak med smulorna från din tallrik som hon gör med ditt inre, hittar skönheten i allt, även det som ingen annan vill ha!". 

"Okej... Så nu har vi kommit hit. Vi har synat Hekates fyra attribut, vi har kollat lite på källaren ur olika vinklar och vrår. 
Vi har nedstigit förbi våra känslor, ner till den så kallade existentiella tomheten, vi har bestämt oss för att acceptera oss själva såsom vi är och nu då? 
Bardo?" 
Jag hickade till och satte vattnet i halsen.
"Bardo? Som i "Den tibetanska dödsboken"? Tiden mellan det gamla livet och återfödelsen?" 
"Yes, en plats så god som någon att knyta igen den här säcken.. Där är ju jag, just här, just nu... 
Så, härifrån kan du få resa med mig, kära syster. Vad tänker du om Bardo?" 

På återhörande.. To be continued. 
Live with passion and as always, Blessed you are.  

 

Resan med Hekate - del 3

"Alla krigare måste ha en dolk. Andra typer av vapen är för uppenbara och kan lätt tas ifrån en.     
Ta en AK4, till exempel, eller ett gevär, en sådan kan slås ur dina händer med en smäll. Om din motståndare är starkare än dig, förståss men dolken, dolken kan vila nära din kropp. Så nära att du kan känna det kalla stålet, allt du behöver göra då är vänta. Ögonblicket uppenbarar sig alltid och då, poff, slår du till. 
Alla på gatan har dolk, eller kniv, eller stilett eller något annat vasst.. Litet.." 

Hon glödde nästan, kinderna blossade, läpparna blodfylldes, hon bet sig gång på gång i överläppen, liksom sög den in och händerna smekte det fiktiva dolkskaftet.
Så brast hon i skratt...Det klingande mellan väggarna och bubblade upp ur hennes mage, nästan som om källan vore oändlig och jag drogs med.

"Drama drottning, där!" lyckades jag slutligen hicka fram medan vi båda torkade tårarna.
"Jag fattar ändå vad du menar. Du menar att en andlig krigare, mitt i sin mörka natt, mitt i källaren, inte skall stå naken, passiv inför sina utmaningar. Istället bör man ha sin dolk, som en påminnelse om att vara klar till kamp, klar att ta sig an utmaningarna, hals över huvud. Ty de kommer ju på det viset... Lite hals över huvud, där inne, i mörkret, i källaren, i den mörkaste av alla mörka nätter." 
"Ja, fast vissa skulle behöva den till att klippa huvudet av egot istället..." 
"Hur tänkte du nu?"  Jag böjde mig ner och låtsas knöt min sko, bara för att dölja min förvåning men hon genomskådade genast min manöver.

"Jasså, du trodde inte jag hade tänkt på det... Jodå, många tror att de reser, tror att de är i källaren men egentligen har de bara gått in i minnenas garderob. Den säkra, den trygga, den som har både ljus och handtag och detta besök liknar mera på ett besök på ett fint hotell än en våldsam krasch ner i själens mörka natt.  Ego och viljan är ute och går här. Inte själen, och helt säkert, ingen inre storhet." 

"Förlåt min vän, såklart hade du tänkt på det. Det borde jag ha fattat. Du är ju en observatör och en människokännare av stora mått." 

"Pyttpytt, håll dina komplimanger för dig själv, du. Oftast fattar jag inte ett jävla skit av vad människor över lag håller på med, och lite bryr jag mig. Min egen verklighet har så många speglar,  kanter, vändningar och vridningar att jag har faktiskt inte tid, lust eller energi att bry mig om någon annans skit. Ja, jo, korta stunder då, när de korsar min väg, eller lägger sig där och låtsas.. DÅ ger jag dem några av mina dyrbara sekunder. Sen kommer jag på mig själv och då, tillbaka till fokus." 

Jag drog ett djupt andetag, tog mig tid att känna luftens resa genom bröstkorgen, en medveten paus, en fokusering... Vi var djupt inne nu, djupt inne i Hekate land, hennes andedräkt kändes tydligt i min nacke och håren på ryggen reste sig i välbekant vördnad.
"Vad du säger är, och vad jag i grunden är jäkligt enig med, är att man under mörkernatten, med dolken, faktiskt karvar fram delar av sig själv som inte är "fullt så presentabla" eller rent av, ofina. 
I vart fall om man skall bedöma dem utifrån samhällets mall..." 
"DET är precis vad jag säger det! Skillnaden mellan garderobens välinredda inre och källaren är att i den senare är det inte tid för tickeltackel, stilla tårar, grin och gnäll. Prövar du på det, då är du på fel ställe och du är rökt innan grisen ens hinner blinka. 
I källaren finns lite barmhärtighet att få, du behöver vara klarvaken, redo, på tårna mest hela tiden och faktiskt ta en del jävligt tuffa beslut om dig själv, vart du varit, vart du skall och vad du vill.  
Vad hittade du hos dig själv till exempel?" 

Hennes huvud gled på sned, blicken lekte kurragömma med min och jag brast i skratt igen, ett lättare skratt denna gången, mer för min skull. Skall man på banan så skall man tänkte jag stilla och min röst bar inte riktigt när jag igen tog till orda:
"Jag fann min egen hårdhet, min handfasthet, mina egna resurser. Helt från det att jag var barn har jag burit och utforskat "känslighets stämpeln", för känslig, över känslig, känslig för andra dimensioner, och gud vete allt. Så plötsligt insåg jag att gällande vissa ämnen så hade jag en sådan bestämd uppfattning, en sådan vetskap, att den den som sparkar på mig just där, ja, den bryter foten. 
På mig? Inte en skråma... Den typen av hårdhet skrämde mig, länge men nu har jag insett att den är bra att ha. 
Om den syns? Knappast. Inte till vardagslag. Men det gör inte att jag vårdar den mindre. En gång sedd, alltid sedd" 

"Det är det jag diggar hos dig" hennes blick föll till mattans kant, så rätade hon på sig, fångade min blick och fortsatte "Alltså, jag diggar att du "ser allt", "känner allt" men det är liksom med klara regler, klara överenskommelser, noll tolerans för "andligt jidder". DET är du, DET är det du skall med din tid och ditt liv." 
"Hur var det nu du sa.. Håll komplimangerna för dig själv, du.  Men först, TACK, tack för att du ser hela mig. Många tror nog att jag är svag efter åren i källaren, speciellt de som möter mjukare sidor. Men du... Vad fann du?" 
"Jo, jo, du är ju jävlar i mig lika svag som armeringsjärn, din stolle, men okej, du sa det är andras åsikter. Det får stå för dem... Vad jag fann?  Det jag minst anade, såklart, jag fann ödmjukheten. 
En sargad, hård, luggsliten kärring som jag fann ödmjukheten längst inne i källaren. I den innersta vrån.. Först trodde jag inte det vad sant, vad faaan skall jag med dig till liksom? 
Men så, tja, väl uppe i famnen är den som en hundvalp, den väcker nåt i hjärtat liksom. Live and let live, är det inte så det heter?"

 
 "Det är så det heter. Din ödmjukhet skiner faktiskt ofta igenom, på fler sätt än du anar. 
Vet du att just han, psykologen Thomas Moore, han hade en dolk på sitt skrivbord i många år. 

En dolk från Tibet. Den hade tre huvuden, tre huvuden av tre demoner som symboliserade de tre sidorna av dolken nämligen barmhärtighet, ärbarhet och tålmodighet. 
Det låter inte som mörka krafter men både du och jag vet att de utmanar i själens långa natt.." 

"Shit, ja, jag avskyr "ärbarhet" och tålamod seglar inte långt efter.  Men du... 
Du tänker väl inte lämna mig ensam med lampan.. Tänker du? I all din hårdhet menar jag?"
Hon flinade brett och viftade inviterande med handen.
"Tja, om du tar din ödmjukhet och ber snällt så skall jag se vad jag kan vispa ihop.."
"VAR SÅ SNILLLLLLLLLL, PLEAAASSEEE..."  Knäppta händer framför mitt ansikte, så bröt vi ihop igen, dånande skrattsalvor genom rummen.
Hekate... Come out and play! 

Fortsättning följer... To be continued...
Live with passion & as always, Blessed you are! 
Namaste!  

Resan med Hekate - del 2

"Piskan, ja... Vilken förfärlig symbol! Den är en anledning till att Hekate fått sitt dåliga rykte, man trodde att hon skulle plåga andra, späka dem, vilja dem illa och göra dem illa.." Jag såg bilden i mitt inre, tydligt som dagen.

Hon log ett blekare leende än tidigare och så nästan viskade hon:
" Som om det skulle vara nödvändigt. Att någon annan piskar oss liksom. 
Vi är ju så urbota bra på det själva, piska, slå, trasa sönder, förlöjliga, förminska, att ta andras åsikter för god fisk och allt den här skiten äter vi och sväljer utan att ens ifrågasätta en sekund." 

"Ja, precis och när slår vi mest på oss själva då? Vad anser du?"
"Jag vet inte så mycket om andras anledningar, faktum är att jag skiter rätt högaktningsfullt i det. 
Alla har sin resa.  Men jag slog mest på mig själv under själens mörka natt... 
När jag, mörkret till trots, faktiskt såg saker i min källare, DÅ, då började piskan vina på allvar."
"Du satte på dig glasögonen och såg klarare på situationen?"
Ett hickande, ett kvävt skratt sköljer genom rummet, hennes ögon tåras men hon håller blicken.
Vi skall vidare i resan...

"Glasögonen? Nej, som alla andra jävla hel och halvdårar så satte jag allt under en lupp.
Jag lusläste, jag såg så jävla långt in i naveln på allt att jag förlorade översikt och helhetsperspektivet.  Domarklubban och piskan ven helt besinningslöst. 
Varenda grej jag gjort, varenda handling, varenda år, varenda beslut - allt var fel, så gruvligt fel och nu skulle jag betala.
Jag kände mig och såg ut som en bankad biff på bordet hos kocken, och då hade valsen knappt ens spelat upp..."
 "Klassiska tecken på "en mörk natt utan stjärnor" jag suckar tungt.
"Ja, och ett tecken på över psykologiserandet... om du frågar mig!" Hon fnös irriterat, reste sig från stolen och fick fram till fönstret.

Utan att vända sig om, utan att vänta in mig, ställer hon motfrågan rakt ut i rummet:
"Vad säger din psykologi bibel om Hekates piska då?" 
"Helt ärligt har jag ingen psykologi bibel, jag blandar och ger men vad jag känner till så är det bara två psykologer som talar om Hekate. Thomas Moore och James Hillman, båda rätt oortodoxa. 
Är inte du mera intresserad av vad jag själv anser?"
"Vad anser du då? Om piskan? Vad sa den till dig? För du måste också ha varit där, i källaren, och antagligen mer än en gång eftersom du känner nyckeln så jäkla väl. Förresten, så satans otrevlig jag är då.." Hon vände sig från fönstret, släntrade tillbaka till sin stol, fann min blick och jag rodnade nästan.  Att en blick kan innehålla så mycket kärlek, så mycket ömhet.

"När jag är i källaren känner jag mig också rent fysiskt slagen... Ordet på svenska heter "hudflängd", huden dras upp i stora rispor, hänger i strängar och vad gör det? Jo, piskan. 
Den gången snackade min vän och mentor om det engelska ordet "mortification", som betyder förödmjukelse, kränkning, kuvning."
"Men betyder inte mortus eller något sådant, att dö? På latin?" Hennes ögon har ett "katjing ögonblick", jag kan se det och skyndar mig att svara.

" Jodå, mortis betyder död på latin. Och det var precis där jag hamnade, att bli "mortified" innebär att något inom dig dör, på gott eller på ont, medvetet eller omedvetet. I den här processen kan du känna dig precis lika modlös, hudflängd, slagen och trampad på.."
"Som om du blivit piskad!" Hon fyllde i min mening, i en utandning.

"Precis, precis som om du blivit piskad!  Men till saken hör, du kan ju inte förnyas i själens mörka natt om du inte släpper taget och ju mer du håller fast i det gamla, desto värre blir tortyren." 
"Jamen, varför finns det då vissa som håller på med detta hela livet?"
"Om jag får ställa en motfråga först... Varför gör inte du det?" 

Nu blev det stilla, helt stilla, hennes blick letade i minnets bank och så viskade hon:
"Jag hittade så mycket skit att jag helt enkelt inte hade dagar i veckan att fixa det med. Fast mitt ibland skit och bråte hittade jag också guldkorn, sånt jag ville spara, sånt som var jag.                   

Vändpunkten kom, när någon, mitt i städandet, sa att allt faktiskt var okej. Att jag hade blivit den jag var ämnade att bli, att nuet är det enda jag har och att JAG faktiskt är den som kan välja.
Jag kan inte påstå att jag vände på en femöring, men shit, så mycket enklare livet kändes efter det. 
Och vissa saker, det som man inte kan ändå inte kan ändra på... Kan man inte bara förlåta det då?
Eller i vart fall förlåta sig själv?  Eller allra minst - se det som en erfarenhet?
Du vet, en av de där fina sakerna, som får lov att stå kvar, i mörkret, i källaren, trots att det en gång varit upp i ljuset och blivit beskådat..." 

"Jag tror du har helt rätt i allt du säger. Abrahams hävdar alltid att fokus bara kan och skall ligga på nuet. Att fokusera på dåtiden skapar bara skälvningar i nutiden, det kan inte skapa om något. 
Kan man inte förlåta, finns möjligheten till acceptans men acceptansen för det som var innebär ibland att man måste stänga dörren utan att ha fått en förklaring. 
Det går att göra.. Men också det kräver mod, mod att gå vidare!"
"Mod att tåla, mod att acceptera det man inte längre kan förändra."
"Precis. Skall vi gå till dolken då? Innan vi syr ihop säcken?
"Japp, dolken är fan så mycket roligare än piskan och den har jag haft mycket nytta av.. 
Tänk, inte ens det förvånade mig. Jag är av samma åsikt, nämligen.

På återseende... To be continued...
Live with passion & Blessed you are! 
Namaste!

 

Resan med Hekate- del 1

Det är strax dags att gå in i mörkermåne igen och bland klienter och vänner drar en våg av något, något lite mörkare än tidigare i år.  Ljuset, solen, dagarna som blir kortare, det är riktigt kallt på morgonen och fukten kryper in...
Bara idag har jag hört ytterligare tre stycken tala om nära och käras "Continuation Day", de som
fortsatt till andra sidan, de som inte finns ibland oss.  Men det finns även annat som rasslar, gör sig påmint.

"Jag är trött på psykologin, trött på psykologiserandet" säger hon och tvinnar en del av sitt långa hår och jag nickar uppmuntrande. Vart bär detta?
" Psykologins enda mål är att dra ut allt i solen, få trollen att upplösas och bli till intet. Allt måste bli renat, rensat. Är vi människor verkligen i behov av det? Kan man inte få ha en del av mörkret kvar?" 

Jag tänker mig lite om, jag vet vart hon vill, vart hon skall... Jag har själv varit där.

"Nu får du min personliga åsikt då.."  Ut på tunna isen! Bra för mig att bekänna färg!
"JA, TACK! Du är inte en endimensionell person, du har djup, jag litar på dig"
"Låt oss gemensamt besöka Hekate.."
"Aha, nattgudinnan, hon som ser i mörkret, hon som gillar sådana som mig.."
Hon kan, hon har djup, varför är jag inte förvånad?

"Fortsätt att associera för mig, så binder vi ihop det sen, vad tänker du när du tänker Hekate?"
"Bara vad jag läst... Hon är nattens ängel, den som kan se i mörkret och därför fruktar hon inget därifrån. Hon är ängel för bakgator, skumma platser, hörn, ja, och sålunda också för människors inre och djupaste mörkast vrå. Där, i vrårna, där andra enbart finner oro, skrot och damm, där finner hon korn av visdom, vardagsting och känslor värda att ta vara på. 
Kan någon finna en "silver lining" så är det Hekate!" 
Jag lutar mig tillbaka i stolen, njuter bestämdheten i hennes stämma, och sättet att finna orden på.

"Vilka attribut har Hekate? Alltså vad har hon med sig, verktyg?" 
Hon tuggar på den snurrad hårslingan och så svarar hon:
"Jag har bara en bild av henne och på den har hon en nyckel, en piska, en dolk och en lykta.. Jag har funderat över alla och jag tror jag fattar vad de skall brukas till, i vart fall något av det." 
" Härligt! Jag har också funderat över dem.. Vad sägs om vi börjar med nyckeln?"

Nyckeln - med den kommer Hekate ut och in i undervärlden som hon vill.
När vi människor har obalans i själen behöver vi också komma till tals med vår egen "källare", de mörkare delarna av oss. DET är en nödvändighet.
Men att bli kvar i källaren, stanna i det mörka innebär alltid en risk att gå vilse och det definieras hos oss som psykos.
Psykologens/terapeutens jobb är ofta att ge dig nycklar till att kunna gå fram och tillbaka mellan källaren och vardagen.
Behöver detta betyda att allt i källaren skall städas? Tvättas? Belysas?   Inte nödvändigtvis.
Många använder sig av musik, poesi, filmer, böcker för att låta sig kittlas, komma i kontakt med delar i källaren som fascinerar dem.
"Sex.." utbrister hon, se skamsen ut för en sekund men så dyker trotset upp i ögonen och meningen fortsätter "Hur kan en hel värld läsa den där Sexboken, eller se på Sex in the city i nästan ett halvt århundrade och så påstå att de inte har något i källaren? HALLÅ, liksom? Är det eko i huvudet eller?" 

Jag skrattar gott!  Bra poäng, tom en mycket bra poäng.
"Ja, de som absolut vill tvätta allt i källaren skulle nog få svårt att erkänna att de önskar bli bundna i sängstolparna och piskade.."  Hon avbryter mig tvärt.
"Jo, fast om de gjorde det så skulle de bli så jävla mycket roligare att ha att göra med... Min läkare, hon erkänner att hon inte kan sova efter ett pass på jobbet om inte hon får varva ner med en viss skräp serie.  Det väcker respekt i mig, hon är människa, hon är berörd av sitt jobb och måste få distans innan hon kan stämpla ut liksom." 
Jag nickar igen, japp, mänskligt och ärligt men diskussionen tar ny fart.

"Jag har varit i mitt eget mörker, ibland har jag nästan glömt vart utgången är och det bästa med det är att jag inbillar mig att jag nu känner de flesta av de mörkaste rummen i min källare. 
Men vet du.. Jag äger min källare NU och nyckeln, den vi snackade om, den har jag om halsen, den har blivit till guld och jag är dess ägare. 
Visst, visst, det finns många saker jag vill ändra, tvätta och kasta ut. Men gör det inte alltid det då?
Det kanske viktigaste av allt, det finns en massa saker i min källare som jag faktiskt VILL behålla. 
Jag vill ha ett HELT liv. Jag är alla mina erfarenheter, inte bara solskensdagarna, de politiskt korrekta och koketta.." Hon drar efter andan, ögonen beskådar mig trotsigt så mjuknar hon, henne leende reflekterar mitt.

"Såklart, du får behålla vad du vill i din källare. Vilka verktyg använder du då? För att hålla källardörren öppen när du rotar runt i ditt själs djup?" 
"Enkla saker... Jag ser till att sova ordentligt, man behöver sova när man städar. Äta - utan energi, inget jobb. Vardagssakerna - jag ankrar mig i vardagen, gör rutinerna, tvättar mig, kontaktar familjen, betalar räkningar och så. Familjen vet att larma om detta upphör men det har inte skett på år och dag.  Håller jag detta, ja, då kan jag rota runt så mycket jag vill." 

"Du är helt enligt skolboken, du" jag ler. Jösses, vad jag gillar detta samtalet.
"En god balans mellan Yin och Yang, mörker och ljus." 
 "SÅ, vi är eniga om att nyckeln är först steget i själens mörka natt, i resan att hitta sig själv och balansen.. Skall vi gå vidare?  Piskan?  Den tog mig en god stund att fundera ut!"

Fortsättning följer... To be continued...
Du följer väl med på "Resan med Hekate"? Live with passion & Blessed be!
Namaste!

 

Miss Killer

Det är lunchtid, jag lagar mat, lyssnar med ett halvt öra på en podcast, med det andra örat följer jag husets ljud...
Hunden som snarkar stilla på hallmattan, regnet som dansar på fönsterbläcket och slår emot rutan. Den lilla dottern som leker i vardagsrummet, som springer till badrummet, som badar dockor, springer tillbaka.

 Jodå, allt det där är helt normalt hos oss när det pågår lek. 
På övervåningen hör jag äldsta dotterns TV, allt är som det skall vid denna tiden på dygnet.

Maten är färdig.
Jag dukar snabbt, ropar in tjejerna, hämtar det sista av maten men när jag återvänder till rummet känner jag att något ligger i luften.
Min minsta prinsessa sitter med huvudet lite böjt, ögonen är naglade till tallriken, en rynka mellan ögonen, munnen är sammanpressad. Detta tillhör inte vanligheterna...

Jag sätter mig ner, skickar runt maten, väntar tålmodigt. Jag vet att det kommer och precis då säger hon:
"Mamma, jag vill inte berätta hela sanningen för dig..." Ny tystnad.
Jag tänker lite, så svarar jag:
"Nej, okej. Men det har inte skett något.. Har det? Och du vet ju hur det är, om jag inte vet kan jag inte hjälpa dig. Och jag antar du behöver hjälp, eller? 
Hon tuggar frenetiskt på underläppen, jag ser hjärnan på högvarv. Vad är detta?

Viskningen är som en rörelse i trädens löv, knappt hörbart i vinden:
"Du liker ikke når jeg dreper dyr..."
Jag drar efter andan, nej, riktigt. Det gör jag inte. I vårt hus tar vi ut djuren i ett glas, öppnar ett fönster eller hittar på något annat. Men, men, jag är ingen fanatiker. Varje regel har ett undantag.
"Okej, sötnos, vad har skett? Vad har du mött på?"

Hennes söta, blåa ögon blir jättestora, hon slappar av, händerna börjar måtta och jag drar på smilbanden.. Har du hört om "storfiskaren"?
Min lilla dotter påminner om honom.
"Den hade flera små ben... Den var STOR, ja, den hade en jätte STOR rumpa!" 
I mitt huvud springer tankarna vilda om varandra... Spindel? Skalbagge? Snigel?
Nej, hon vet vad allt det där heter, hon kan identifiera dem.

Försiktigt nu, försiktigt..
"Okej, hjärtat, en stor insekt med stor rumpa och du "drepte den"... Vart gjorde du det?"
"Där"  hon pekar på golvet bredvid dockskåpet och jag vänder mig om.
Längs parkettgolvet, ett gigantiskt blodspår, det synts att något dragits över golvet och sen försvunnit.  Mitt hjärta nästan stannar! Vad har hon lyckats finna? Vad är dött? Vem lämnar så mycket blod?

Jag reser mig, går fram till blodspåret, lyfter på kartongen med Jenga Bitar och aha, jag har mordvapnet. Hela undersidan av kartongen är nerblodad.
För dig som inte vet vad Jenga är så kan jag tala om att hela kartongen är ca 45 cm hög, och innehåller massor av träbitar som man kan göra figurer med. Den är TUNG!
Men fortfarande, jag har ingen död insekt.
Så jag vänder mig mot bordet och igen, försöker jag..

"Okej, sötnos. VART är insekten?"
Hon ser ner i tallriken igen och jag är rädd att hon skall komma av sig men istället säger hon:
"Jag tog upp den med kökshandduken och den ligger i handfatet nu!"
Jag kan inte påstå att jag sprang men jag joggade till badrummet och med skälvande händer lyfte jag på handduken som låg där, helt våt, sammantryckt helt nere i avloppet.

Mitt i handduken ligger, utan tvekan, den STÖRSTA fästing jag någonsin sett. 
En av de sk mamma fästingarna, alltså, de tjocka, stora, de som är smockfulla med blod och ungar och som helt säkert kommit in med hunden.
Denna fästingen är dock delad i två. Hela bakkroppen är knäckt som en öppen oliv eller plommon...
Dottern har gjort ett gediget jobb!

Spänningslösningen drabbar mig på en sekund...
Jag tokskrattar medan jag tar mig in i köket, finner universalsprayen, kökspapper och så ger jag mig ut i vardagsrummet för att städa bort blodet.
Dottern ser förvånat på mig, hon funderar lite, men jag fångar henne på stolen. Jag skrattar fortfarande.
"Det är en fästing, din lille killer! Du har totalmosat en fästing! DET är inget att vara orolig för!"
"En fästing? (flått på norska). Den fule var en flått?"
Japp, söta, den fulingen var en flått...
Den lilla kroppen slappnar av, tills hon kommer på sanningen - BLOD.
"Mamma, blod? Är det farligt?"
"Ja, jo, det är det. Men har du det på dig? Har du det på fingrarna? Slickat på det?" 

Hon ser irriterat på mig.. "Nej, jag är INGEN baby!"
Så, gick det till när vi fick vår egen killer och personliga säkerhetsvakt i huset.
Och jag lärde mig ett och annat om att saker är som jag tror mig höra... 
Alla sinnen är med och ändå, jag hörde det jag trodde jag hörde.
Vad uppfattar du med dina sinnen?
Vad vet du? Vad tror du? 

En fantastisk historia till att samla i min minnes garderob.
Live with passion & Blessed Be! 
Namaste!    

'

Ännu ett memoriam

På en av de tryggaste, varmaste platser jag vet, omgiven av goda vänner, full av inspiration och kärlek får jag beskedet att min moster har valt att gå över till den andra sidan.

Hon har valt sin Continuation Day, låtit själen lyfta och sväva fritt igen.
Under en stund brottas jag med overkligheten och så inser jag, den som skall resa vet alltid att räkna ut det perfekt.
Det perfekta är utifrån den egna personen, inte utifrån vad någon annan tror anser eller vill, utan helt perfekt enbart från den egna synvinkeln.

Jag lyfter min telefon för att ringa, slår landsnummer Sverige och upp, först i högen, kommer hennes nummer... Ett telefonnummer jag kan utantill, har alltid kunnat utantill, samma hus, samma telefonnummer, samma röst. Ett hus som nu gapar tom, en telefon som ändlöst kan ringa men ingen som kan svara.

"Jag antar att det måste vara så" viskar min morbror med en knapp hörbar stämma.
Plötsligt har döden liksom kommit ikapp honom också, ett långt och fullt liv är till ända och jag får leda honom varligt vid handen in i tacksamheten.
Att få vara hemma helt till slutet, att ha en kropp som knirrar och knarrar, som värker lite här och var men som i grunden fått vara frisk helt till sista fasen. Att få vara omgiven av sina intressen, sina blommor, sina saker och att då relativt stilla få släppa taget - det är en nåd.

Min familj är ingen kärnfamilj, inga extremt tighta band men just denna moster har ändå, som äldst i sin syskonskara, som min mammas stora syster. alltid fått agera navet i hjulet. Cirkelns mitt.
Vad sker nu?
Att min mor mötte henne i grinden eller tom ledde henne vid handen över den osynligaste av alla gränser det tar jag för självklart.
Min vinkande hand, min mun formar såsom alltid "Happy trails!" and so it is! I love you both.

Vårt sista samtal är det jag kommer att minnas tydligast, det jag alltid kommer att bära med mig, ty det var annorlunda, det var så bra, det var så nära. Du delade ett glädjeämne med mig, min vinst, du var genuint glad för min skull, älskade moster, du gratulerade, du frågade, du lyssnade.
Du uttryckte din längtan efter mina barn, du skrattade åt deras upptåg, vi delade, milen skilde oss åt men hjärtana var nära.  Just där, just då.

Mitt barndoms Dalarna förändrades ett steg till idag, oundvikligt och i mitt sinne blickar jag mot nord - kommer stormen nu? Den väntade...
Jag vet det måste ske, jag vet det kommer men först skall jag ta mig tid att minnas, tid att tacka för den tid som getts.

Tack finaste moster! Tack för upplevelser, tack för år och upptåg!
Tack för att du delade att du druckit kaffe på min fäbodstugas veranda.
Det känns gott att veta att du finner vägen dit!
Tack för alla goda bullar, alla sockor, alla tröjor, allt bara du gjorde bäst!
Vi kommer att sakna det!


Vänd dig om, se dig runt.
Släppt det som inte är viktigt, sluta gräv och fokusera på det som är..
DET är allt du har, NUET.
Live with passion & as always, blessed you are!