Vind med "insekt".

220 år före Kristus fattade en kinesisk man sin pensel och formulerade det kinesiska tecknet för "förkylning" eller om du så vill, inträngande av sjukdom från utsidan.
Han skapade det av tecknet för rörelse i luft dvs vind och inkluderade tecknet för "insekt" eller liten organism i det hela.

Detta tecken kan kombineras med kyla eller värme.. Så att invasionen i kroppen av virus och bakterier kan beskrivas bättre, i samklang med hur kroppen reagerar och vad som sker.

Därför, på grund av detta tecken, hade kinesisk medicin inte något större behov av ord för virus och bakterier, inte heller något särskilt intresse.
Man visste att detta skedde när kroppen inte hade tillräckligt med energi/motståndskraft eller styrka att stå emot det som fanns på utsidan eller när det som fanns där ute av en eller annan orsak var extra starkt.

Nyckeln låg i att stärka kroppen, att maximera försvaret och för resten gällde det att be och hålla tummen ty allt kan man inte göra något åt. Vissa saker får man bara acceptera.
Detta tankesätt ligger inte alls långt ifrån homeopatin och jag gillar det! Fokus ligger på vad som sker i individen mer än på namnet på den som "kommer in utifrån".
Det är ju nu en gång så att olika virus och bakterier beter sig olika i olika människor och vad spelar det då egentligen för roll att de är släkt? Eller att jag vet vad de heter?
Lite kuriosa, nåja, okej då, lite kunskap om hur de reser får man med namnet men inte mycket mer.

Det som i övrigt upptar mig mycket är - vad såg han? Han som satt där med sin pensel sisådär 220 före Kristus och valde att lägga till tecknet för "liten organism/insekt" till för att förklara det han såg i form av förkylningar och epidemier.
Kanske märkte han bara att de som besökte de sjuka också blev sjuka? Fast knappast alla..
För honom var ju just det faktumet inte något problem, individens styrka och motståndskraft räknade ju.

Fenomenet är mig känt från homeopatin.. Indianer som skilde på två plantor ur samma familj, en för kvinnliga hormonproblem, en för manliga.
Det "stod skrivet runt dem", plantorna alltså, berättade de infödda för djupt skeptiska kristna.
Samma kristna som gladeligen tog emot deras hjälp vid sjukdom men som sedan inte hade något problem att jaga, förfölja och avrätta sina "hjälpare" när krafterna återkommit.

Fascinerat undrar jag vad de såg och på vilket sätt "de såg". Enkelheten i samklang med träffsäkerheten är något att djupt beundra.
Mitt i prick ger läkning på djupet, likt en blomma brer den ut sig från vår inre kraft och fyller oss med det nya!
Gammal kunskap.. Nya användningsområden.
Namaste!

Thousand endnings.

Lång Fredagen, Good Friday.. Vad passar bättre än att dela den mellan andligt projektarbete, plugg och familjen?
Det är svårt med allt detta "lökskalande" i det andliga arbetet! Att finna tidpunkter, steg, som känns som om de tar längre än de egentligen borde och skulle...
"Our journey into life is by the trail of many deaths. 
It gifts a thousand endings that we might grow through a thousamd beginnings. 
Each little death, each letting go of somehing that no longer serves us well, opens the door to a higher learning!"

Jag är inte så bra på detta med "thousands of small deaths". Mina händer klänger sig fast vid saker.. Undrar hur det skall bli och samtidigt ber jag om förnyande, om att få veta att jag är på rätt spår.
Hur hör detta ihop?
"Each little death lightens our load, frees us if burdens that have become too heavy, 
Each little death brings more light into our life!"

Bli befriade från våra bördor, eller att det blir lättare, det vill vi i vart fall alla. Alla vill vi resa med så lätt bagage så möjligt men skiljas från våra ägodelar vill vi inte. Se där en paradox till.
De flesta av oss önskar oss större skor men "dö ifrån de gamla", ja, det vill vi inte heller.
I vart fall inte jag..

Ugglan kommer i korten och i totemet.  Som en budbärare från Nord, nordanvind, och med dem, kunskapen från de som gått före oss. Ugglan kommer med förändringens vindar och eftersom den ser i mörkret så leder den oss mer emot vår själs uppgift än emot något världsligt.
Ugglan påbjuder död och födsel, insikt och klarsyn.
"A life of a thousand endnings.." 

Jag frågade ju om vart vägen ligger.. Jag får skylla mig själv.
Långfredagen handlar ju om just det, avslut och ny början. Från en era till en annan. 

Var rädd om dig i påsk! Unna dig lite vardagslyx.
Glad påsk och KRAM!

Texten  om ugglan är tagen ur: Wisdom of the four winds by Barry Brailsford.

Odelat.

Jag har så svårt för odelat.
Odelat positivt, odelat negativt, odelat ditt och odelat datt... Jag kan inte riktigt smälta det.
Jo, du som har läst bloggen förut har ju sett och hört mig skriva om yin och yang.
Även i det mest fantastiska solskens YANG så måste det finnas en gnutta yin, yang kan nämligen inte existera utan yin. Yin ger liv åt yang, yang ger rörelse åt yin.

Jag sliter hårt i detta nu! Min fyrtoårs kris verkar aldrig ta slut, ett hårt erkännande.
Själen pockar och lockar. Den vet säkert vart jag skall men jag själv är inte lika säker.
"Du är född under "the school of hard knocks"! sa den leende astrologen och under de senaste månaderna, nästan åren, har käftsmällarna duggat så tätt att jag är benägen att hålla med henne.
Energierna är slitna av ett konstant paddlande.

Kloka, verbala män kommer till min hjälp. Bloggande Chris McDonald, en gammal favorit talar på sitt sätt om "odelat" och stärker sig på det gamla engelska uttrycket:
"Plan for the worse, hope for the best!"
Han berättar om sin karriär, om sina utmaningar i livet där positivismen har varit en ledstjärna MEN där han alltid, upplärd av sin far, sett över vad som eventuellt behövs justeras INNAN han skrider till verket. Där man täcker upp och vågar var logisk TROTS att man är positiv, inkännande och har en sjujävla framåtanda.
Själv suckar jag av lättnad och sänker skuldrorna.. Gott! Balans. Inte odelat. DELAT..

Jonas Colting, en annan verbal man vågar sig, som den Ultraman World Champion han är, ut på mycket djupt vatten med sina diskussioner om "Med tvivel! Utan tro!"
Djupa bloggar om att man vid en viss punkt i livet känner att tiden kanske inte är oändlig, att man måste prioritera.
"Det handlar inte om svaren man får när man pratar med sig själv. Utan frågorna man ställer!" filosoferar Jonas och jag håller med. Svaren får man i agerandet.

Igår fick jag veta av en omtänksam optiker att jag ser som en korp på avstånd, en av de som ser exceptionellt bra på långt håll men att mina ögon blivit gamla nog att behöva hjälp med läsandet.
Att de är trötta. Inte heller det är odelat.
Jag blir betänksam när jag nu är en dam med läsglasögon i handväskan samtidigt som jag kan känna glädjen över att ha nått den åldern då jag får uppleva detta. Inte alla förunnat. Delat!

Att riva ner hela sitt hus till små bitar, stapla, lägga på hög, sopa platsen där det stod och så, kavla upp armarna och börja på nytt. Det ligger spänning i det.
Det ligger trötthet. Vad annat kan man göra när huset blivit för litet? Skorna för små?
Intet! Bara att hugga i. Njuta resan och inse att ju fler hus man bygger ju närmare sanningen kommer man.. Kanske..

Avslutar dagens blogg med ett delat, passande citat:
When you’re young, you always feel that life hasn’t yet begun — that ”life” is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays — whenever. But then suddenly you’re old and the scheduled life didn’t arrive. You find yourself asking, ‘Well then, exactly what was it I was having — that interlude — the scrambly madness — all that time I had before?” 
― Douglas Coupland, Life After God

NJUT DAGEN! KRAM!

Låt inte någon säga..

"Låt inte någon säga till dig att du fastnat på livets resa..
Bara genom att ifrågasätta och fundera över hur du kommer vidare, ja, bara genom att göra detta innebär att du är på väg! Att du blommar, att du tillåter dina energier att finna nya vägar" 
Hans röst var en smekning i vinden.

"Behåll din tro på dig, på själen som bebor dig, anden. Anden vet alltid vart den skall."
Lugnet är som en kappa över mina skuldror.
En sång på radion... en text jag känner så väl fyller eten.

"It's my life, it's now or never
I ain't gonna live forever
I just want to live while I'm alive

It's my life
My heart is like the open highway
Like Frankie said I did it my way
I just wanna live while I'm alive
It's my life"

Nej, Bon Jovi, "this ain't a song for the broken-hearted. No silent prayer for the faith-departed!"
Tilliten föll till marken. 
En cirkel i spiralen som kallas livet. 

"You are gonna hear my voice when I shout it out loud.. ITS MY LIFE!!!"

Hittat ytterligare en nyckel och jag satte den på min nyckelring...
Men, det, det är verkligen en helt annan sång! 
NAMASTE! 

PS! Bilden föreställer Orion & Angelica.. Den ena skapar dagen, den andra packar den samman. 
Likväl som de symboliserar mikrokosmos och makrokosmos och assisterar i alla typer av resor över tidszoner. 

Ett renande av helheten.

Rummet är en oktagon, med en central sten i mitten, en Gobektasi, en navelsten.
Denna navelsten är varm och med en viss förväntan kryper jag upp på stenen och lägger mig till rätta på rygg - förväntan, önskningar, förundran. Jag skall igenom en Hamam, en turkisk badritual.

Hamam har en urgammal tradition i det Osmanska riket och var ofta en förberedelse för besöket i moskén, en rening innan mötet med gud. Oktagonen, det kupolliknande taket, ångan att öppna porerna med och en badmästare, en Tellak, som häller rinnande vatten över dig och skrubba dig.
Här finns inga pooler. Det ansågs orent att doppa sig i stillastående vatten.
Här flödar vattnet, landar på de uppvärmda stenarna, ånga skapas, helheten infinner sig och jag sluter ögonen.

Min Tellak häller vattnet mjukt över mina armar, min bröstkorg och jag låter medvetandet falla, följa vattnets linjer över kroppen. Vatten på mina ben, lite hårdare, lite mera bestämt, energin i benen vaknar, pirrar och rör sig.
Med sin kese, sin skrubb handske, börjar Tellaken skrubba mina armar, min överkropp. Sinnligt och samtidigt, rengörande, cirklande, starkt.
Hjärnan checkar ut, sinnet checkar in..

Jag blir belagd med mjukaste bomull, jo, det känns så... Bomulls mjukt skum täcks över min kropp med en handduk som dess vagga. Inpackad, omhuldad som i moderlivet påbörjas en rejäl massage.
Vandringen genom kroppen, muskel för muskel spänning för spänning.
En kort sekund ser jag upp emot kupolens tak, den mångfärgade glaslampan dansar och jag inser att detta, detta är ett gammalt minne. Dofterna fyller rummet.
Vana, rytmiska händer bearbetar min kropp, avslappning, tyngden emot stenen, porlande virvlande vatten, massor av vatten flyter över mig, över Gobektasi, rensar, renar, tömmer och fyller.

Så kommer vi till det heliga "huvudet", till min koppling till det gudomliga. Mera vatten, vana händer håller vattnet borta från ansiktet, jag slappnar av, ger mig hän, håret tvättas, skalpen masseras, nacken och öppningen tas. Nya sköljningar, mera vatten.
Balsam, ny massage, ännu mera vatten.. Slutligen sitter jag på stenen, hinner vänja mig och kroppen vid att sitta upp, mera vatten, jag sköljs och renas.

Den mjuka handduken läggs om mitt ansikte, chakrana stängs, jag är renad.
En pestemal, ett höftskynke runt min kropp, en handduk runt mitt huvud, en varm badrock och så bjuds jag att sitta ner i ett annat rum. En turkisk divan, färgrika kuddar, lampor med massor av färger, mjukt ljus.
Jag känner mig renad. Mjuk. Närvarande. I kontakt. Sinnlig.

Allt det som verkade viktigt innan jag gick in känns mindre viktigt till och med, oviktigt.
Stilla tårar rinner... Jag förstår att Tellaks i det ottomanska riket ofta gjorde karriärer och blev älskade och högt skattade av sultaner och andra digniteter.
Den som går så nära någon, öppnar upp, jobbar i energierna och frigör energierna kan lätt bli oumbärlig.  Ett tillstånd svårt att skapa själv på just detta sätt.
Tvätta sig själv i alla ära men att bli tvättad, skrubbad och ompysslad medan man själv kan vara någon annan stans ÄR en njutning och en möjlighet.

Den varma, söta turkiska teet ger min kropp en vederkvickelse, lite blodsocker, en annan smak..
Som en renad människa stapplar jag ut med känslokroppen full av nygamla intryck, med själen i en trilla bakom mig och med ett alldeles tyst huvud.
En mäktig känsla för någon med ett konstant pladdrande huvud.
Jag har påbörjat min vandring... Glädjer mig till upplevelserna längs vägen.

Enjoy life wherever you are!
Ha en god Söndag! KRAM

Tuff erfarenhet

Med långsamma steg vandrade jag genom staden, i solen. 
Förväntan fanns i mitt sinne.
Jag skulle få träffa en kvinna jag länge beundrat, någon som jag upplever ser på livet på liknande sätt som mig - en annan glödlampa, helt enkelt. ( För att använda en av mina egna favorit metaforer)
Många var de frågor som bebodde mitt sinne, många var de trådar jag önskade trassla ut med hennes hjälp.. 

Snart var det dags.. Det ljusa rummet, det vackra takfönstret..
Hennes uppenbarelse. Mötet..

En lång stund senare rann jag ut genom dörren. 
Förvirrad, ett pussel utan struktur, aska och grus.
Många av de ting hon sagt var, vid yttre betraktande korrekt men innehållet var helt annorlunda än det jag ansåg. 
Ironi, märkliga bilder och väldigt, väldigt lite positivt gjorde mig förundrad. 
Två positiva kommenterar på en hel sittning, en sittning längre än de flesta "normala" som jag upplevt. 

Självklart, jag kommer till henne i en tid av transformation men ändå. 
Min vanliga coach lägger fram sitt budskap med en massa humor, en massa glädje ty jag minns bättre när jag skrattat, minns och motiveras.  Vi ser på bekymmer med glimt i ögat, fokuserandes på att "allt går att lösa med lite god vilja".
Här blev jag till aska, grus och nidbilderna red och rider mitt sinne. 

Prövar att plocka ut de "övningarna hon gav mig", prövar att sila ut kamelerna istället för myggorna och släppa mitt eviga "varför"? 
Varför gör man detta? Varför gör man på detta viset emot klienter speciellt med en sådan dyrbar gåva?  Kanske får jag svaret om några år, kanske får jag det aldrig - det är ju hennes resa, inte min. 

Det har varit en vecka av sorg och kontemplation, en vecka av att sortera upp och återfinna mig själv.  SÅ skall det INTE vara då man betalat för att få hjälp, få en tjänst, få tillgång till något unikt och lite hjälp.  
Tacksam för mina egna gåvor, tacksam för min långa resa inom denna bransch annars hade jag knäckt ihop efter denna upplevelse. Det var på håret.  Så goda är inte mina energier i dagsläget. 

Såhär i eftertid kan jag se att vissa skall man nog beundra på avstånd, läsa deras alster och tycka att de är vidunderliga och ouppnåeliga, "halvgudomliga". De passar bäst där, i skåpet, som dyra porslinskoppar. 
Det finns andra glödlampor också. De som lever som de lär. De som önskar vara katalysatorer till andra, som glädjer sig åt andras växande, som finns lite närmre oss andra. 

"Bra, då vet i vart fall du hur man INTE skall vara emot klienter" sa klasskamraten och skakade på huvudet vid berättelsen. 
Nej, sån vill jag inte bli.  Min vanliga coach glädje är det jag vill sprida, ibland lite provokativt, för att få folk ur sin bekvämlighets zon men i grunden en nära, kärleksfull och lekfull ton.
Jag är INTE nöjd med det lilla. Jag vill sprida, jag vill hjälpa MÅNGA.. 
Så, mitt eget recept får det bli och så får de som gillar det "äta det jag lagar". 

Kontentan blir - känn in själv!! Alltid! Även om så påven själv påstår något om dig. 
DETTA verkar vara någon jag har svårt med att komma ihåg från gång till annan. 
LIVE with PASSION!
 

Rustning av? Rustning på?

Häromdagen fick jag ett märkligt sms.. Ett märkligt, glädjande sms som ledde till eftertanke och diskussion.
En kvinna hade funnit min gamla website, en sida som ligger kvar här på nätet men som inte uppdaterats på evigheter eftersom företaget inte längre finns. I vart fall inte i sin gamla form...

Texterna, funderingarna och kurskoncepten ligger dock kvar och ur dessa hade hon tankat inspiration, styrka under en period och nu tagit mod till sig att tacka för detta via sms.

Förvånad stod jag själv, mitt i livet, mitt i allt och fascinerades över hur ord kan beröra..
Jag tackade henne och erbjöd en tråd av kommunikation, ett utbyte kollegor emellan.
Därefter har mail rest emellan oss och mest av allt har vi diskuterat, ja, just det -
förväntningar & kommunikation. 

Hennes driv här i livet är det hon tror på, livsidealet, men livets hårda behandling har fått henne att tveka på om det verkligen är värt att gå ut där igen, bli mera trasig, mera kant stött, mera sårad.
Kan man göra det hela med "rustningen på"? - var en av de frågorna som ställdes.
Jag tror ju inte det!  "Where focus goes, energy flows..."
Går vi ut med rustningen på så går vi ut med förväntningen att det blir KRIG och då är det krig vi attraherar.  Ja, inte så att jag menar att vi skall springa ut på slagfältet i bara mässingen och dumdristigt slänga oss in i allt som rör sig i tron om att vara osårbara. INTE SÅ!
Men en gyllene medelväg..

Samtidigt får jag beskedet om att en kollega, en som inte ens hunnit fylla fyrtio har signat död ner på väg ut på sin dagliga träningsrunda.. Död i hallen med favoritlöparskorna på.
Med sitt stora leende, i sin gröna löparjacka kom han studsande till pärleporten..
Han har alltid hoppat från de högsta klipporna, stuckit ut näsan, fått den avhuggen, plåstrat om den och så stuckit ut den igen, och igen, och igen..
Det finns ett stort arv efter hans mod & "Live with passion" borde stå på hans gravsten.

Själv ser jag ner på alla korten på bordet och inser att det är dags för mig att ta upp facklan.
Dags för mig att sluta vara feg och ta min livsuppgift på allvar.
So what om jag skrapar händerna, knäna och kanske nästippen? Det läker ju!
Att se på livet genom fönstret är inget för mig, inte heller att se på det genom den lilla rutan som finns i rustningen...

När jag igår, på min postrunda, för en sekund tappade herraväldet över bilen och hann tänka många tankar.. Mest av allt tänkte jag: Okej, det var så här det skulle sluta.. Vackert är det i vart fall. 
Det är nämligen bara fjällsida och ravin och hade bilen gått över kanten där hade jag voltat och rullat...Mitt i ingenstans, få bilar ute och än färre människor.
Precis när jag gett upp känner jag en hand på min axel, någon greppar fast om ratten och en röst säger: Du är aldrig ensam, du är beskyddad! 
Bromsen tar och jag känner greppet återkomma, får stopp på bilen med tårarna flödande.

Ytterligare en påminnelse om att livet är för kort att inte göra något av..
För kort för att vara feg och inte fylla med det som berör en mest.
Eller som Panetoz skulle ha sagt det hela: 

"Den enda regeln är att du ska ha så jävla kul och du ska
Dansa, pausa, dansa, pausa

Livet blir, livet blir vad du gör det till
Du kan leva helt villt eller ta det chill
Hur du än lever ditt stå aldrig still
Låt inget hindra, hindra du måste hinna
Vinna de bästa leva och försvinna
Livet är for kort för att låta tiden rinna
Hämta mina dina?
Sen pausa pausa pausa"

GOD SÖNDAG! Live with PASSION! KRAM