I helgen smakade vi på hur det är att bo i storstad igen! För mig var det några år sedan nu, faktiskt runt 10. Vi tog bilen, vagnen och familjen och drog in till Oslo för att "titta på folk", fika på gamla anrika caféer, stilla dotterns hunger på MacD och allmänt njuta av en huvudstad i valyra. Här blir det nämligen val den 14 September.
Under dotterns hamburgerätande vaknar den lilla i vagnen, gnyr förstrött och för att undvika vidare oljud tar jag vagnen och vandrar en bit längs med den kullerstens beklädda gatan.
Plötsligt står jag framför favoritaffären, ja,ja, alla ni som känner mig vet redan - NoaNoa, såklart.
En liten charmig butik, fullpackad med höstnytt. Jag stirrar på den jättelika Briovagnen, inser omöjligheten, jag kommer in men knappast poppis hos personalen. Det brukar det inte vara..
Ändå, det var så länge sedan jag verkligen tittade på kläder så jag närmar mig dörren, lite folk därinne, BRA! Skjuter in vagnen genom dörrhålet och börjar ögonfrossa.
En ung expedit med armarna fulla av kläder ber om ursäkt för att hon trängs, jag rodnar och säger: "Förlåt, jag skall flytta vagnen. Vet att jag är ivägen!
Hennes blick säger "jag fattar noll" och så utbrister hon:
"Men, kära du, klart du skall komma in! Ända in! Alla får plats här och om inte så röjer vi plats!"
Jag vankar in med vagnen, lycklig ända in i märgen och tio sekunder senare har jag den i handen - klänningen!! Den vill jag ha när Selma skall döpas men då måste något göras först.
Jag vill komma tillbaka i lite form, känna mig fin i den igen!!
Lyckligt motiverad vandrar jag ut, lycklig över något jag inte ens köpt men det känns som om jag hittat en trigger, en påminnelse om vart jag vill rent fysiskt! Jag kan se den för mitt inre öga.
Snabbt på kommer nästa motivationsfaktor.. Promenaden till skolan innebär, upp, upp, upp för kullar och mindre berg, sucka, ja, det känns så på morgonen. Skolan i Billingstad ligger faktiskt på byns högsta punkt så dit måste vi alla sträva. För två veckor sedan tog Selma och jag en upptäckspromenad efter skolbesöket och vägen hem var en mindre pina, bergsklättring var ordet! Norge är ett land fullt av berg, för er som inte visste det.
Idag vandrade jag lite planlöst med vagnen och plötsligt upptäckte jag att jag stod på samma punkt som för två veckor sedan, vid bergetsfot med klättringen framför mig.
Ok, bara att bita i! Men... Vips, plötsligt var jag uppe! Lite svettig men uppe och inte ens trött.
Härligt!! Allt detta "smygklättrande" med vagnen ger resultat trots allt!
Vägen emot klänningen är säkrad och kanske är det som min väninna i en annan storstad "lite avundsjukt" påpekade när jag klagade över backarna - det kanske "lyfter" min rumpa!
Till slut.. Motiverad är jag i vart fall. TJOHOOOO..
Nu vet jag vad mammorna i mitt närområde gör när de är hemma och är mammalediga -
de åker till det närliggande jättestora köpcentrumet, det där det tar minst en dag att gå runt om man bara skall besöka några affärer och fönstershoppa i resten.
Här sitter de sedan med sina fina vagnar, chica barnstolar, Baby Björn selar och dricker kaffe på det finast konditoriet. Säkert hinner de med en del tisseltassel också, en njutbar form av socialisering.
Själv gjorde jag denna upptäckt då jag lite smått lappsjuk vågade mig ut i förortstrafiken med Selma och den nya bilen. Den nya bilen har ingen GPS, hör och häpna! Nejdå, skämt å sido, man är tyvärr rätt bortskämt med detta om man en gång haft det och i en ny stad är det nästan nödvändigt. Nåväl, vi tog oss säkert dit och det var då jag gjorde min upptäckt sålunda, vagnar, bebisar, toddlers, mammor, blöjor så långt ögat nådde.
Lite njöt jag faktiskt, det gör liksom inget att amma eller lyssna till en tjutande bebis om det finns minst 10 andra som gör detsamma samtidigt!
Efter en stunds shoppande, ny ryggsäck till dottern (norrmän är sportiga!), lite annat plock var det dags för en fika. Selma i Maxi Cosi djupt sovande placeras på barbordet invid väggen precis vid min stol och så hoppar jag upp för att njuta av en stunds benvila.
Då kommer hon, den vackra koreanska kvinnan i träningsoverallen, hon stannar, ser länge på Selma och sedan ler hon med hela ansiktet, kliver fram till mig och säger (ni får svensk variant)
"Vilket vackert barn! Tänk att de är så släta och fridfulla när de sover. Hur gammal är hon?"
Hon böjer sig fram, kikar närmre och naglar min uppmärksamhet genom att fånga mig helt med ögon och mimspel.
"Åtta veckor och ja, de är fridfulla att se på. Men välkommen tillbaka framåt kvällningen!"
Vad vill hon? Min hjärna känner genast att denna kvinna klivit in i "vårt space", är för nära, för ivrig.. Hon ler ännu bredare, ser ut som hon tänker sätta sig.
"Ajdå, köriga kvällar? Har hon kolik? Tänk, det hade min yngsta, uppe hela nätterna och sov hela dagarna. Trodde det skulle ta livet av oss.."
"Mmm, så farligt är det inte. Men lite stökig mage, ja.."
Nu märker jag hur jag fattar tag om handväskan som ligger på ryggen, kollar den diskret, kanske är detta någon form av avledande manöver medans någon snor mina grejor.
Den trevliga kvinnan pratar på om barn, om Selma och jag svarar samtidigt som en fruktansvärd tanke stiger upp i mitt huvud... Hon vill bara väl, hon var verkligen fascinerad av Selma. Det är jag som är misstänksam, jag som hoppade rakt in i något!
Jag som egentligen bara ville prata, ha lite kontakt, se lite människor och när jag får det så tror jag att hon /de är tjuvar. YAAKS! Vad har blivit av mig? Vart tog tilliten vägen?
Kvinnan reser sig, ler sitt soligaste leende igen och säger:
"Lycka till med den "lilla vackra"!! Magen går över, vet du och kvar har du en underbar liten tjej! Njut din tid och ha det så gott!" Hon hämtar sina kakor, ler varmt igen och lämnar mig.
Kvar sitter jag med mitt goda kaffe och en skam som svider längs ryggraden.
Tur att folk inte är tankeläsare!
Nästa gång skall jag vara mera öppen när en dörr öppnas..det är liksom det som är grejen med att börja på nytt!
"
Mamma, min dator är helt cp!!" vrålar hon från vardagsrummet,sedan en sekunds tystnad innan kommentaren fortsätter..
"Han är född med den sjukdomen!" Ny tystnad.
Själv flinar jag från öra till öra. Nice save, my lady! Hon vet mycket väl att jag inte tycker om att hon eller någon annan kallar något för cp.. och räddningen är magnifik. De hör faktiskt vad man säger... ibland i vart fall!
BOONG! Vad vad det? Jag står dropp stilla i badrummet och lyssnar. Det lät som något som föll. Jag vandrar runt i huset, ser inget förrän jag tittar ut på balkongen. Där ligger de två småfåglar som flugit in i våra jätterutor, båda på mage med ben och klor mellan trävirkets spjälor och den ena med ena vingen ut. Bruten antagligen, faaann också!
Jag ser hjälplöst på, vad gör jag nu? Går ut och tar dem ur deras lidanden? Med vad? Går till grannen och lånar yxan, han högg ju ved igår.
Jag väntar några minuter, hoppas de flyger men nix! De ligger kvar..
Jag tar en handduk går ut på balkongen medan jag försiktigt vyssar och lugnar..
"sssåååååjaaaa, stille og rolig, stille og rolig..."
Stannar upp, hör mig själv och inser att jag talar norska, brister nästan ut i skratt.
Tror jag att jag måste för att fågeln är norsk, eller? Snacka om att språket kryper in i hjärnan på en.
Hur det gick med fåglarna? De var båda chockade och behövde bara min hjälp för att komma upp med benen, sedan flög de båda utan problem och jag fick en serenad som tack av den ena!
"Hämta pennan och något att skriva med!" ger jag som order till åttaåringen och förklarar inget mer. Hon har diktamensord i läxa och jag vill att hon skall skriva dem för att träna inför morgondagens test. Hon ser forskande på mig, lämnar rummet och kommer tillbaka med penna och block, sätter sig ner vid vardagsrumsbordet, öppnar en ren sida, tittar på mig och säger utan att blinka: "Ja , vel..."
Nytt skratt bubblar inom mig, jag ler och frågar:
"Säger dina kompisar det i skolan då de är klara att göra något?"
"Vaddå??" Hennes genuina förvåning, sedan lite generat och sedan stolt när jag berömmer henne. Hon är en riktig svamp gällande ord, det har hon alltid varit och nu kommer det till nytta!
"BUUUUHUUÄÄÄÄÄÄ..." Selma ger hals från sovrummet. Hennes vilostund är över, hon vill ha uppmärksamhet och det är NU!
Hmm, redan tänker jag och vandrar förbryllad emot sovrummet. Magkör? Försöka få henne att sova mer? Försiktig kik ner i sängen och jag möts av - ETT JÄTTELEENDE!
Ögonen ler, ansiktet ler, armarna fäktar och blicken säger JIPPY, vad jag är glad och se dig!
Dessa leenden får världen att gå runt, jorden att snurra.. I vart fall för en mamma!!
Trevlig helg med massor av ögonblick önskar jag er!
Sitter vid köksbordet, bara tvättmaskinens surrande stör tystnaden och utanför faller ännu ett höstregn. Jag ruggar lite, det börjar bli kallt därute och jag vill ha långärmat på mig härinne då vi ännu inte satt på elementen eller tänt brasa.
Jag ruggar lite på insidan också, jag har revision nämligen, just idag! En dag då jag tittar tillbaka lite, utvärderar och sedan sätter jag kursen emot framtiden beroende på vart jag nått under den sista tidsperioden.
Den sista tidsperioden har varit intensiv, mycket förändringar, både fysiskt och mentalt så det finns en del att utvärdera.
Mest funderar jag över band som brister, de band som brister och har brustet genom denna livsavgörande förändring är många och inte de som jag tänkte mig från början. Eller rättare sagt, inte de som jag trott skulle brista om du frågat mig innan allt började.
Ändå har jag varit igenom dylika saker tidigare, stora avgörande förändringar och jag vet att det är då linorna sträcks, livet prövar en och, som sagt, banden till visst och vissa brister.
Man skiljer agnarna från vetet som min mor alltid sade under sin tid som cancersjuk.
Det är bara att "gilla läget" och inse att alla band inte är "högspänningsledningar" dvs kan klara det som sker, den nya energin som strömmar igenom dem.
Men visst smärtar det en aning och visst har man frågor i vissa fall, frågor man antagligen inte får några svar på.
Energiförändring ger också en viss oförklarlig trötthet, man har inte energi att bygga nytt på en gång, först måste man revidera det som var, känna tomheten och sedan finns plats för det nya.
När någon går ur ett förhållande i den engelsktalande världen säger man att den personen är på "re-bound" dvs enkelt uttryck " på väg att stutsa upp igen", ta sig upp, loss från det gamla och det anses allmänt inte vara så lämpligt att inleda något med en sådan person. Han eller hon är ju inte färdig ännu.. Jag är på "re-bound" vad det gäller vänskap och arbete!
Översynen klar! Dags att se framåt emot vad jag vill ha!
"Men tänk att det skall vara så svårt för folk att visa lite medkänsla, att släppa sin egovärld för en stund och göra något för någon annan, känna in, försöka förstå" väste min väninna irriterat i telefonen under ett av dagens samtal.
Vi hade diskuterat ramar och ramverk, dvs förväntningar på olika ting och hur det spelar in när man bedömmer och bedöms.
En vän till henne hade bedömts pga att han vidarebefodrat en kommentar som han tyckte var rolig men omvärlden såg på det som försök till att göra löjlig.
Han stod över detta och förklarade sin intention men ingen ville lyssna, det passade inte deras ramverk.
Själv har jag funderat mycket på detta nu när första intrycken betyder så mycket, man har inte så mycket annat att gå på när man kliver in i en främmande miljö MEN också att det är på det sättet jag och min familj bedöms. Ingen har ju någon aning om vilka "filurer" vi är heller.
Hur ser man på mig när man kliver in i min hall för att lämna en fotbollsdräkt till min dotter och jag står bland flyttkartongerna, ett gäng med vinflaskor(min man fyllde 45 häromdagen) och en skrikande kolikbebis på armen? Vad sänder jag ut? Såklart beror det helt och hållet på hennes ramverk, kvinnan i dörröppningen.
Att ändra ramverk är svårt! Det ser jag nu när jag är hemma med Selma, sjuveckors bebisar har ingen riktig rytm speciellt inte de som flyttat under nästa hela sin livstid. Sålunda sover hon när det passar henne, lite olika från dag till dag och förser min tid med oregelbundenhet.
Detta är mycket svårt för vissa kunder att förstå, de vill ha en EXAKT tid, de vill att jag skall vara som förr, att jag skall vara DERAS och en bebis, vaddå? Det funkar väl, eller??
Jag begär inte att det skall vänta på mig en hel dag men att jag skall ha alternativa tider att kunna ringa på, det är ett måste, annars fungerar det inte.
Ramverk slits emot ramverk!
Min väninna eftersökte "medkänsla" och jag förstår henne! Förmågan att sätta sig in i att något förändrats, förmågan att känna med..
Min husguru Mr Robbins säger alltid:
"It takes no capacity to be a critic but it takes guts to believe!"
Med andra ord, att ha tilltro till någon eller något kräver massor av mod medans att kritisera och se det negativa i allt är relativt enkelt, den feges väg ut!
Själv är jag ett fan av ordet "compassion", direkt översatt "ha medpassion med".
Passion är starkare än känsla i min värld, passion rör sig fortare, vidrör hjärtat.. Känner man medpassion med så reser man den extra milen tillsammans med någon för att förstå.
Vad som går ut, kommer tillbaka - alltså får jag påminna mig själv om att visa "compassion" i min nya omgivning.. MOD!
Återkommer med resultatet!
Ibland när man går hemma hela dagarna, umgås intensivt så kan man bli lite trött på varandra.
Det vet alla som umgåtts intensivt med någon under en period, man behöver en paus från varandra för att sedan rätt kunna uppskatta varandra igen.
Detta gäller även mor och barn.. Eller kanske i högsta grad, mor och barn.
Min minsta dotters "mammasjuka" och totala fascination för bröstet är helt naturligt. Hon ser oss nog som en helhet, hon och jag, åtminstone är det vad psykologerna påstår. Att de/hon saknar känsla av egen jag.. Ibland undrar jag. MEN det var inte det jag ville berätta om nu.
Igår hade vi en sådan dag, hög intensitet, mycket spänning, många bollar för en hormonstinn mamma att jonglera på samma gång och hennes humör brast, gång på gång.
Inget jag är stolt över men samtidigt, jag vet att det är mänskligt.. Sålunda blev lilla Selma likadan! Varför inte ge igen med samma mynt?
Hon skrek och skrek och skrek tills hon var lilablå i ansiktet och inte ens i min famn var hon lugn.. Maskade runt, pumpade, fäktade och var allmänt ilsk som en bålgeting!
Dumma jag trodde såklart det var magen, igen och till slut, efter timmar av övertalning gav jag upp! Släppte allt, parkerade mig och den fäktande bebisen i soffan, slog på Discovery och försökta undvika att tänka på något medans klockan gick..
Vi åt, vi bytte blöja, hon skrek och jag var irriterad.. Båda väntade vi.. Fast jag visste inte om att vi var två som gjorde detta.. Trodde det var bara jag.
Sent om sider kliver prinsen på den vita springaren in... PAPPA!
Hade hon kunnat ropa hade hon gjort det men jag hade inte hört henne! Jag var redan på väg, ut ur rummet, bort från ljudnivån och in till vilan med den äldre, mera kommunikativa junioren i familjen.
Ca en minut senare råder frid, ro och tystnad i huset.. i ca en halv minut.. Sen hörs små pipljud av formen "daaaa", "buiu" "eeejj".
Vad är detta? Vart är skriken? Försiktigt lämnar jag min trygga vrå och kikar ut.
Dottern leende på sängen, kommunicerar med ögon, leende och LJUD med sin pappa som byter blöja!
Liten tröst för en mamma - hon behövde i vart fall bajsa! Vilket hon också gjorde tio sekunder efter det att hon landade i pappas famn.
Sen var hon nöjd hela kvällen i babygym och famn, allt hon behövde var ny energi.
Mamma likaså faktiskt! Allt är energi och tur att man är två föräldrar!
Hällande regn.. Kalla vattendroppar letar sig ned över håret, innanför regnjackans krage.
Skogen prunkar i lysande grönt, ljud av vatten som porlar och rinner. I vagnen, väl instoppad med filtar och under regnskydd sover en bebis sin skönhets sömn.
"Selma har lyx!" Åttaåringen tittar avundsjuk ner i vagnen, hennes hår lockas av vattnet och ringlar sig runt ansiktet.
Mmm, tänk om någon ville skuffa runt mig också i det underbara regnet så jag fick sova till droppandet på taket.
Efter ett kort stopp på skolan går vi hem igen, en och en halv vecka in på den nya terminen, två och en halv vecka gamla i vår nya hemstad, sju veckor in på en föräldraledighet..
"Gör något, ring dem så du inte får "stugfeber".." sa min man häromdagen.
Lappsjuka.. Har jag "lappsjuka"? Tja, kanske "mental lappsjuka", om det nu finns något sådant!
Jag pratar mest med barn, joddlar och gullar med Selma, samtalar med Claire på barnsvis och testar och tränar min norska på barnen i och runt skolan. Barn, barn och barn..
Vuxna är svårare, lite mera hemliga och jag blir lite blygare.
Det mesta av min kommunikation med vuxna just nu är i skrift, mail, blogg och bok..
Jag vet att den tiden kommer snart, tiden då jag är redo för att jobba vidare, forma framtiden, skapa allt det nya på arbets och umgängesfronten - det bubblar och växer inom mig.
Dett tar tid för knoppar att formas och brista.
Under tiden dansar jag kartongernas dans! Organiserar, funderar, flyttar runt, packar om, kartong för kartong. Det känns inte alltid som de blir färre men självklart blir de det.
Precis lagom tills jag är någolunda klar så kommer nästa lass, det sista eller i vart fall, stora delar av det sista. Då kan jag färdigställa några av mina projekt, bli mera inflyttad.
Då och då i pauserna undrar jag hur jag kommer att känna det "sen", sen då allt är på plats.
Antagligen är det då lappsjukan sätter in på allvar, jag fattar att vi HAR FLYTTAT..
Då kommer knopparna att brista.. tror jag.
Tills dess får de marinera vidare och jag dansar vidare med mina kartonger..
Efter kaos kommer alltid ordning! Eller?
