Jaget..?

Under helgen har jag tvingats fundera över jaget, egot och alla vindlingar däremellan.

Det lilla barnet föds utan en påtagbar känsla av egen identitet, han/hon sitter ihop med mamma.
En helhet, en symbios. Så kommer uppsplittringen så sakteliga, barnet ser att mamma är mamma, jag är jag, pappa är pappa osv men fortfarande lever barnet i en rofylld värld av helhet.
Ord som farligt eller slut har ingen betydelse..
Barnet delar frikostigt med sig av allt, matar alla - det finns ju till alla, det finns ju alltid mer.
Ett levande deltagande i alltings överflöd, mitt i allt, ett levande i nuet.

Sen slår pendeln över, som sig bör - världen är ju uppdelad i polariteter. Har man lärt sig det ena så måste man pröva på det andra, allt för att lära sig.
Barnen blir petimeternissar, delar upp allt på millimeter. Vi har alla bilden framför oss, barnen som delar på drickflaskan, häller upp saften, mäter chokladbiten - allt för rättvisans skull.
Nu har man förstått behovet av att få till sig själv, få sin del av kakan eftersom
- kakan kan ta slut! Rätt eller fel - det är ett ämne för en helt annan blogg.
Fortfarande har man dock känslan av att alla bör ha, alla är lika värda, alla har rätt.

Såsmåningom kommer sen girigheten. Barnet undviker att ta fram chokladkakan i kompisens närvaro. Han/hon får väl köpa sin egen, denna är min!
Just i utvecklingsstadiet anser jag att detta är ett helt naturligt stadium, barnet har rätt att vara fullblodsegoist under en period. Jag stärkande är det i allra högsta grad och det behövs.
Det är dock viktigt för framtiden, för vuxenlivet att inte fastna i någon av dessa faser utan att de integreras till en helhet, att vi har lite av allt inom oss..

Varje människa har en röst, en åsikt, en tanke... För att leva smidigt med andra bör vi försöka vinnlägga oss om att lyssna till, observera, försöka förstå de vi står i förbund med och vill ha i vårt liv dagligdags.
Naturligtvis skall vi ha en åsikt om vår egen väg, vår önskan men också vilka tår vi trampar på för att nå detta mål. När förlorar målet sin charm pga att vi tvingats kliva över för många lik?
Sårat för många?
Likadant är det om vi kompromissar för många gånger, vi blir ett vindflöje utan identitet och i dess spår följer osäkerhet, rädsla och depression.
Att ge andra samma respekt som man själv förväntar sig är a & o...
What goes around must come around - heter det så fint på engelska.
Men det är som jag sa ämnet för en helt annan blogg.

Våra vardagsänglar.

Dottern knuffar upp dörren till skolkorridoren, släpper förbi mig och lillasyster i vagnen.
Den långa korridoren brer ut sig framför mig, temadag, många dörrar är öppna, barn som rör sig mellan olika stationer, olika lärare, olika uppgifter.
Vi är sena, nästan en timme sena eftersom vi varit på ett syntest och jag har lovat att följa henne till klassrummet.

Knappt innanför dörren dyker en lärare upp, ett för mig okänt ansikte.
Brett leende, glada ögon, glatt tillrop:"Godmorgon Claire, gott att se dig! Gjort något kul på morgonen?"
Handen på skuldran, en liten lätt kram, lyssnar på dotterns svar innan hon glider vidare..

Nästa vuxen vinkar från rummet, ler, godmorgon, godmorgon.
En gymnastiklärare hastar förbi, tvärnitar vänder sig om och, surprise, ler.
"Hej Claire, så bra. Skall du med till klassrummet, vi skall..."
En ny hand beskyddande över skuldran, min dotter ler från öra till öra, favoritläraren.
"Ha det, mamma, Ha det, Selma". Handen som vinkar hejdå till mig.
Jag behövs inte längre, hon är inne, på plats, i sin vardag, på sin arbetsplats.

När jag vänder mig om bränner tårarna innanför ögonlocken.
Så tacksam över att min dotter är del av en miljö där det finns sådana vuxna!
Vår skola är en stor skola, en jätteesmältdeg av barn från alla världens hörn och det krävs mycket av de vuxna, mycket tålamod, mycket närvaro, mycket jobb.
Behöver jag säga att jag tycker de är fantastiska?

Några dagar senare, föräldrarmöte.
Vår fina rektor påpekar vikten av att vi föräldrar talar gott om skolan hemma. Att våra värderingar betyder mycket för barnen och att de presterar därefter.
Att vi tar det dåliga med dem, direkt, de som har ansvaret, som kan göra något åt det hela.
Såklart, det finns problem men här står i vart fall ingen dold flodhäst i vardagsrummet!
Ingen jag sett än i vart fall.. Jag har bara mött några av våra vardagsänglar!
Det känns lätt att skicka dottern till skolan.
Lätt att tala gott om den, det känns och det är precis som det skall vara.
Ha en god, ljus Onsdag!

Pengar - till världens ände.

Bilden ligger kristallklar i mitt huvud...
Mamma vid köksbordet, hon räknar pengar, hyrespengar.
Måste ha varit före 1977 eftersom de flyttade till det nybyggda huset då, sitt eget hus.
Hon försöker få ihop 50 kronor. Japp, du läste rätt halva månadshyran var 50 kronor.
Det var inget slott vi bodde i men väl tre rum och kök, i en liten by i Dalarna.

Summans litenhet till trots satt hon alltså där, räknade och letade efter de sista kronorna..
Varför minnet stannat? Tja, kanske för att jag som barn undrade om hon skulle lyckas skrapa ihop det där sista slantarna och om inte, vad händer då?

Min mamma drömde om stor vinsten, som så många andra. Stor vinsten på Penninglotteriet, Lotto, Joker eller Stryktipset.
100 000 kronor - yes, du smala lycka!
Pappa drömde om lite mer, kanske 300 000 kronor - för att slippa låna till det nya huset.
Jag ler när jag tänker på detta.. Mindre än en halv miljon, för hus och tomt, för förverkligande av drömmar. Hur mycket kostar dina drömmar idag?

Villigt erkänner jag att jag tänkt att:
"En miljon skulle vara kul men den skulle knappast räcka till något".
Är inte det lite läskigt? Att veta att någon satt en prislapp på ens drömmar och den är HÖG!
Visst, visst, den räcker till frihet, till lite resor, till avbetalning på bilen och allt det där andra kuliga...
Husen i vår förort, de som räcker till oss i storlek, ligger på över fem miljoner, oftast ganska mycket över fem miljoner, norska kronor.
Att då fundera över en miljon sek - tja, det känns som att spotta i en älv.
En handpenning men inte mer, stora lån återstår, lån som skall betalas.

Pengar är dock energi, de rör sig till den som ser till att de rör sig så visst vet jag att det är möjligt. Möjligt att få till, möjligt att attrahera fram, lika möjligt som att mamma fixade de där femtio kronorna den gången och alla andra gånger.
Det är själva "värdeökningen" jag tycker är skrämmande.
Från att vara nöjd med 100 000, till att knappast tycka en en miljon är värt att yvas över!
Gillar inte att påverkas på det sätt. Vill orka var tacksam för det lilla.

Undrar du över mitt resonemang ovan?
Gå då till boken "Be och du skall få"! Där står allt förklarat.
Mycket nöje och god läsning!

Vrakrester på öppet hav.

Överallt i huset ligger små ting som påminner om en svunnen tid - en memorybricka, en pjäs från hockeyspelet, en diskhandduk, en urdrucken kaffekopp, en trasig lampa och så vidare..
Vrakrester i ett numera tomt hem.. Bara känslorna kvar och så städningen, naturligtvis.

I mitt inre, en salig blandning av oberarbetade känslor, tankar, undringar, idéer och hypoteser. Känslan av att jag inte har koll, att jag inte vet vad som kommer sen är allastäders närvarande.
Vrakdelar av ett inre liv.

Minnet - som luras och förskönar.. Denna bedrägliga tingest väcks plötsligt ur sin slummer av verkligheten. En händelse ur det förflutna, nej, en händelse i nutid men som tagen ur det förflutna.. Detta får mig att reagera. Får mig att öppna ögonen.
Delar av minnet får tillbaka sin verklighetsförankring, allt är inte så skönt, så enkelt som minnet försöker lura mig att tro.
Det känns bra, det förenklar - även om det är vrakrester på ett stormigt hav, även detta.

Min "att-göra-lista" liknar också vrakrester, delar här och där kvar att göra men målet är i sikte. Vad händer sen?
Ser mig omkring i det som skall vara mitt normala liv, mitt yrkesliv och det känns som vrakspillror det med.
Grejen med spillror är att det alltid är delar av en helhet.
Jag vet men jag orkar inte bygga pussel just nu..

Jag vill att vintern skall komma, lägga sin mjuka, lugnande filt över alltsammans.
Det som överlever vintern är värt att behålla!
Det som göms i snö.. Tålamodet får tala! Tålamod och vila!

Eurochildren.

Häromkvällen såg jag en dokumentär på svensk TV.
Den handlade om begreppet "Eurochildren" dvs barn från de forna öststatsländerna som lämnas hemma medans mamma eller pappa åker över till Sverige eller andra närliggande "rika" länder och jobbar.
Oftast till riktiga skitjobb med slavlöner som skall vara "tacken" för att dessa människor försakar halva sitt liv, hela sin framtid dvs sina barn.
Tårarna flödade... Att sitta i ett främmande land, höra sitt barn gråta eller berätta om dansuppvisningen på skolan som man inte kunde se, för femte året i rad.
Att se dem växa tio centimeter i taget istället för centimeter för centimeter som sig bör.

Dessa kvinnor, för det rör sig oftast om kvinnor, sitter fast i en rävsax utan dess like.
Utan dessa jobb, ingen mat på bordet till barnen, inga leksaker, ingen skolgång.
Jobb i deras egna länder finns inte och finns de så täcker det inte kostnaderna, inte ens det mest grundläggande för överlevnaden.
Här, hos oss, får de jobb, pengarna täcker allt som barnen och de behöver men priset är - ett liv utan barnen!
Så, det är egentligen inte så att de har ett val, för det har de inte.
Tänk dig själv, vad skulle du gjort?

Min gråtklump i halsen växer till när jag lyfter mitt lilla gnyende knyte ur hennes spjälsäng, lägger henne bredvid mig under mitt varma täcke och hon borrar sitt lilla huvud långt upp i min armhåla, suckar belåtet och somnar om.
Tacksamheten över att få vara hos dem väller in!
Tacksamheten över närheten och friska barn - som faktiskt inte är en självklar rättighet även om det borde vara det.

Det är valtider i Sverige. Medger rodnande att jag inte orkar följa hela debatten, men i vart fall en del. Jag har hört om ROT och RUT och gud vete allt.
Men mig veteligen, inte ett ord om vem, hur och vad som skall utföra dessa tjänster som vi svenskar blir bättre och bättre på att unna oss.
Vi betalar för mera tid med vår familj, våra barn, den sk kvalitetstiden.
Den tiden ordnas av kvinnor & män vars barn sitter hos gamla, okända släktingar och längtar...
Längtar, förtvivlar och saknar mammor och pappor som inget annat önskar än att vara med sina barn men kan inte. Smakar det lika gott då?
Finns det ingen som kan göra något? Vem har det förlösande förslaget?

För visst måste det finnas en sådan - en rimlig plan?
För mig vore det "valfläsk" att lyssna på en sådan person.
Akuta kriser finns inte bara i Afrika, bland krigshärdar och galenpannor, den finns på vår bakgård, om vi vågar kolla, om vi vågar ställa frågor. Gör vi?
Ha en tänkvärd helg och du, sätt gärna åt en politiker eller två, om du träffar någon.

Dagens fråga.

Något att marinera på, under dagen och i livet -
är undanhållande av information samma som att ljuga?
När flyter det ena in i det andra? Hur vet man vart gränsen går?

"Tiden väntar inte på någon - var det inte så du sa?
För varje människa finns en väg, ett beslut man måste ta.
Du såg honom nere i parken där ni brukade gå, fortfarande lika vacker
efter alla dessa år.
Hon säger att hon älskar honom, tror att han är allt hon ser.
Han var bara trött på att vara ensam, inget konstigt med det.

Tror du han vaknat om morgon, vänt sig i sin säng, trott att du låg bredvid
honom.. Som om inget hade hänt.
Hon måste undra, varför han tystnar ibland, varför han undviker vissa kvarter -
hon måste undra.

Du hör sägas att han är lycklig. Det borde göra dig glad.
Han sa att åren flög förbi,
du vet, du känner samma sak, under stjärnornas valv, under månens sken.
Du ligger vaken i din lägenhet, ligger och vänder dig i sängen, tänker på allt
som kunde vart,
var allting bara förgäves eller gav ni upp för snabbt?

Önska honom lycka till, han är värd allt gott.
Ni får aldrig veta hur långt ni kunde nått!"

Trädruskaren

Häromveckan samtalade jag med en god vän, om livet, om sorgen, om känslorna inombords efter den sommar som jag och min familj försökt ta oss igenom och fortfarande arbetar med.
Hon berättade för mig om ett begrepp jag aldrig hört, hon talade om "trädruskaren".

Tänk dig att varje löv på ditt livs träd är en kontakt, en energikoppling av någon sort med någon eller något annat.. Du är ju koppla energimässigt till allt du valt att beröra och bli berörd av i denna världen. Så, varje löv är lika med en kontakt, en vibb, okej?

När sorgen så drabbar oss, i mitt fall, min far faller ur min energisystem så drabbas "många av bladen, de blir gula och faller av", precis som ett träd på hösten.
Ju fler beröringspunkter desto större "ruskning", om jag förstått det hela rätt.
Någon drar alltså ur kontakten, avslutar linan och där står man med ett hål eller i vart fall en avklipp lina.. Klart det känns!! Att ensamheten, förvåningen, funderingarna rasar i en, tja, det känns mindre underligt när man ser det så.

Det är inte bara det gamla bladen som faller av utan i de "gamla" kontakterna kommer efter ett tag nya viberationer in. Kanske fokuserar man mer än man gjort tidigare på en annan relation, kanske kommer något helt nytt in i ens system.
Detta är såklart trevligt, normalt och skall vara så men även detta kan kännas lite förvirrande till en början!

Alla typer av stora förändringar brukar innehålla någon form av sorg, det tillhör.
För att något skall kunna födas måste något annat dö.
Metaforen med trädruskaren får mig att visa lite mera empati med mig själv! Den hjälper mig att ge mig själv tid - att släppa och att känna in allt det nya!
Hoppas den ger dig nåt att fundera på också! Ha en bra dag!
Kram