Finna "HOPE" tillbaka...

När jag var 17 år fick jag min mors ringar.

Hon hade precis gått bort och min far kunde inte behålla dem, han orkade inte, han ville inte.

Några månader senare fick jag hans ring också, ett desperat försök att släppa det som varit.

Sedan dess har de flyttat med mig, från plats till plats, från hus till hus, från delar av livet till andra. Far och jag talade om dem för kanske 10 år sen. Han tyckte jag skulle göra ett smycke av dem, smälta dem samman och kunna använda dem.

En god idé men jag visste inte riktigt till vad så jag väntade.

I våras flyttade vi igen. Jag packade mammas (och pappas) ringar i handväskan, vågade inte ha dem någon annanstans. Så, några dagar senare skulle vi till Oslo.

Jag vill inte ha dem i handväskan in till stan, tänk om jag skulle råka ut för nåt så jag lade ur dem. På detta sätt mindes maken det, mindes jag det...

Detta är i Maj, månaden då min far insjuknar på riktigt.

Mammas ringar försvinner in i tomma intet. De är helt enkelt puts väck.

Vi har sökt och sökt. Pappas - ligger i lådan i nattduksbordet, i säkert förvar.

Jag har känt inåt, jag har frågat, undrat men känslan har varit att de finns här.

Inte riktigt rädsla men en fundering - varför?

Pappa i fokus, javisst men så bokstavligt? När skall då de andra komma tillbaka?

Kommer de någonsin? Intuitivt har svaret hela tiden varit -JA!

Intellektsmässiga tvivel.

Nu har allt lugnat sig lite, känslorna är mera på plats och jag går till garaget för att söka efter helt andra ting i våra lådor och skåp.

En viss kartong fångar min uppmärksamhet - jag rotar lite.. Hittar saker från mitt nattduksbord i förr huset. Rotar ur min Thailändska Buddha staty, där, bland alla sakerna i en liten ljuslykta. Mammas ringar!!

Tillsammans med mina vackra änglar, min lilla Hope pojke (se ovan) där låg de och gömde sig.

De åkte aldrig i någon handväska.. Antagligen tänkte jag tanken men genomförde aldrig.

De är återförenad nu, tillsammans med pappas i skrinet.

Sorgen är delad. Det som är kvar att fundera på gäller dem båda, gäller hela mig.

Dags också att börja fundera på smycket igen, att smälta samman dem för gott.

Hope is back!

Mitt i den heliga timmen.

"Heliga timmen" - är ett begrepp som myntats av flera coacher samtidigt men jag tror att Matthew Kelly var en av de första.

Den heliga timmen innebär den tid du varje dag avsätter AKTIVT för att nå dina mål.

Det kan vara allt möjligt t ex om du bemödar dig med att äta sex mål mat om dagen för att du skall gå ner i vikt. Då kanske du lägger tio minuter på att tillaga den maten sex gånger om dagen - tid du investerar för att nå ditt mål, viktnedgång.

Många jag känner lägger sin heliga timme på meditation, yoga, kontemplerande.

Andra lägger den på träning eller skrivande..

Är det egentligen så orimligt att be om?? En timme egentid om dagen.

En timme att komma närmare det man önskar sig mest av allt.

Själv önskar jag mig egentligen TVÅ heliga timmar om dagen, en fysisk och en mental.

Jag vill ha en timme till någon form av träning och gärna, gärna en timme till att skriva, förbereda, läsa, meditera.

Jag har ju mål och önskningar på båda fronterna.

Ibland när jag är riktigt"ambitiös" eller modig eller är det kanske tom dumdristig, ja, då försöker jag göra detta tillsammans med barnet/barnen och/eller hunden.

Är det då en "helig timme" undrar du??

Nej, det är det INTE! Att genomföra ett yogaprogram på golvet medans lillan håller i ens huvud, trycker pussar i ansiktet på en och skriker "Mammma,mammammammaa.." samtidigt som hunden sliter och drar förtvivlat i den konstiga blåa saken som INTE hör hemma på golvet - det är en pärs och inte ett dugg vilsamt.

Men vad gör man om man är envis? Vad gör man om man VILL ha sin heliga timme?

Den mentala timmen störs också ofta av "teknostressen". Jag ser mina obesvarade mail, telefonen ringer, jag ser något jag vill läsa på nätet osv. Det är svårt att stänga av. Det är svårt att får till det.

Faktum kvarstår dock - jag tycker man borde ha rätt till en timme om dagen till egen aktivitet, oavsett vart man är, vad man gör. Något man aktivt valt...

Jag tror det är så man kommer framåt.

KRAM

I gryningens timma.

I gryningens tystaste timma smyger hon på ljudlösa fötter in i mitt sovrum.

Jag hör henne komma, prassel när hon rör sig över golvet avslöjar henne men jag öppnar inte ögonen, bara ler.

Det var länge sedan!

Jag makar mig lägre in i sängen, gör plats för henne att sitta.

Hon sätter sig, smeker min panna med en sval hand, berör min kind, följer mina läppars linjer med fingertoppen...

Jag suger i mig närheten, värmen, kunskapen, vetskapen.

Så håller hon min hand, den andra på min panna, på min kind.

"Du är på rätt väg nu! Du vågade möta din dröm, du har tagit steget.

Det var bra, mycket bra. Dit du skickar fokus, dit går dina energier.

Islossning, mitt hjärtegull."

Jag ser emot dörren, där står drömmen och vinkar, nickar uppskattande.

Jag har tagit steg emot mig själv, för mig själv. Steg ur spiralen, in i det okända, in i det nya.

Om någon månad vet vi, vet jag men jag skulle bli förvånad om det inte var meningen.

Allt tyder i vart fall på det.

"Lite mera städning finns dock kvar.. Det tror jag du vet.

Det är inte mycket dock, bara lite puts! Ta tag i det så är du redo sen"

Hon nickar lugnande, smeker mitt hår, pussar mina kinder och viskar försiktigt:

"Sov nu, skatt, det är fortsatt någon timme till morgonen!

Älskar dig!"

Jag flyter bort i trygghet, kvittot är här, hon är här.

Resan har börjat, kompassen inställd...

Sitter och håller på det!

AAAAAsccccchhhhhh, jag sitter och håller på ett mail!

Ett mail som innehåller en del "sanningar", sanningar för mig i vart fall.

De är sprungna ur en längre tids diskussioner och funderingar och jag vet inte hur det kommer att emottagas. Usch...

Att göra eller inte göra - det är frågan.

Tar personen i fråga detta på rätt sätt kan det bli hur bra som helst, det är ju det jag vill.

Faller det i vrångstrupen, tja, då vet i sjutton vart vi hamnar.

"Är det viktigt att vara fin i kanten?" diskuterade jag med en annan väninna igår.

Ja, i vissa fall svarade hon ärligt.

Jag är nog inte alltid det, fin i kanten alltså utan jag "call them as I see them".

Borde veta med 40 års praktik att det inte funkar alltid. Alla är inte mottagliga för min världsbild jämt och ständigt, faktum är att de flesta blåser i vad jag säger, de har ju sin egen.

Helt rätt så!

Vi kommer alla ur vår egen plats, vår sanning, våra åsikter och vi är redo vid olika tidpunkter.

Lika svårt som att plocka ut den enda mogna mangon i ICA´s fruktdisk.

Man kan komma hem med en omogen en, man kan komma hem med en som redan är rutten på insidan men då och då kommer man hem med den perfekta, den smakrika.

Är det detta sökande som gör det? Att man fortsätter, att man utsätter sig, att man kanske växer en bit...

Jag vet inte, jag bara tror, undrar, grubblar och vet att just nu är det läskigt!

Läskigt att trycka på sänd, blotta mig, mina åsikter och ställa mig i regnet av kulor och åsikter.

Lättare att krypa under stenen, gråta, hitta på ursäkter, förlåta och gå vidare.

Nej, inte denna gången!! För viktigt, för stora vinster om det löser sig...

Vi hoppar! SÄND!

Fem spänn för varje nej?!

Dottern stövlar in i köket, ser på kakburken. Hon älskar pepparkakor!

"Kaka! Kaka!" Ingen tvivel där.. Ok, maten är intagen, en kaka är på sin plats.

STOOOR tugga, njutning i hela ansiktet.

SÅ, med kakan i högsta hugg hör hon något som låter och vänder på huvudet, kakan mitt i handen, hänger ut som en slips.

Hunden är inte sen att reagera, vips, han snor kakan ur dotterns hand!

"NEJ!" vrålar jag och sätter efter hunden men framför mig springer dottern.

"EJJJJ" gastar hon och innan någon hunnit säga kaka igen drar hon resolut kakan ur hundens mun. Han smackar förtvivlat på den sista smulan medan dottern triumferande stoppar reste i, jo, just det, SIN lilla mun!

Ett nytt "NEEEEEJJJ" undslipper mig men till vilken nytta?

Den hunddräggel fyllda kakan är redan långt ner i magen och dotterns blick är tydlig:

"Fattar ingenting! Jag gjorde ju rätt" säger den. Jag tog ju tillbaka kakan.

"Kaka" säger dottern och pekar åter på burken. Hmmm...

Sekunden efter promenerar hon ut i hallen, kakan denna gången i säkert förvar i magen.

Rassel från hallen, helt tydligt ett ljud av plast.. tystnad.

Tystnad lika med farligt, det vet alla föräldrar och jag skall precis ta mig till hallen då hunden kommer galopperande med en rulle hundbajspåsar i munnen, inte ihoprullad, utan utrullad..

Som ett banér följer den honom.

Dottern leker eftertrupp. Både hon och jag gastar "NEJ, NEJ"!

Hon plockar ner, han plockar upp och strimmlar - bra gäng.

Okej, dags för lite fika.. Lugna ner allt lite.

Fram med juice, några av de där kakorna, lite frukt, lite godis..

Mums - dotterns ögon lyser, hon klättrar själv upp på stolen, sträcker sig efter första bästa bit, ser på hunden, ser på mig, ser på biten och... kastar den till hunden.

"NEJ, Selma, inte choklad till hunden".

Fundersam min. Jasså, inte det... I nästa sekund faller nappen emot golvet.

Snapp, hunden har den! Vilken seger! Vilken vinst!

"NEEEEEJJJJJ" kommenderas ut mellan väggarna. Kan jag få fem spänn per gång?

Då är jag miljonär innan sommaren och kan åka på den semester jag kommer att behöva!

Skojar bara... De är söta båda två, galna, söta, sköna, vilda och underbar.

De växer upp! Tills dess får jag beväpna mig med "neeeeeejjjjjjj".

Fick med det..

Igår kände jag mig närvarande på ett "normalt" sätt för första gången sen alla sjukor och dagen innan till trots eller kanske pga av den.

Känner du igen den känslan? Medans smärtan eller sjukan pågår så tror du inte den skall gå över? Vet du vad jag menar då?

Så, så släpper smärtan och världen liksom ljusnar...

På detta sätt upplevde jag gårdagen. Vaknade med ljus i ögonen, vaknade med glädje till hundens gnyende och mjuka nos. Vaddå problem att gå ut i morgonrocken med en galen valp?

Jag njöt vädret, njöt hunden, gick in, klädde mig och gick ut igen. Solen värmde mitt skin..

Det enda som fattades var energin i benen att åka skidor med, det saknar jag fortsatt.

Men ändock, ljus föröver liksom.

Jag är känslig just nu. Hudlös av energilösheten men jag försöker tanka där jag kan.

En underbar biltur till Sverige med maken och vessla dvs lilltjejen.

Mitt favoritkaffe, kassler, bacon, knäckebröd.. Mmmm, min Sverigetarm fick sitt, maken fick snus, lillan fick solrosfrön!

Jamen hallå - hon måste väl ha något av sin mamma trots allt!!

Solrosfrön, avokado, fetaost - I rest my case, som de säger på amerikanska serier.

Vägen hem - ett litet ansikte som trycks intill mitt, ögon som säger mer än alla ord jag har.

"Älskar dig, mamma!". Skön sömn med hennes huvud i min hand... Makens trygga körning.

God mat, favoritkryddan - Cacao och chilikryddad kyckling - film, närhet.

Några utbrott på oordning och gräl mellan lillan och hunden, det medges.

Men ändå, lite energi för min trötta kropp.

Insåg när jag varmt uppkrupen i älsklingens famn summerade dagen - jag har fått till det idag! Jag har fångat många ögonblick till mitt hjärtas pärm!

Jag har varit försiktig med energierna.

Jag har tankat!

Dags att väcka familjen till Söndagsfrukost med leverpastej, messmör, knäckebröd...

Sen ni - HEJA NORGE - fler guld!!!

Ha en bra Söndag!

Ett liv efter..

Väl nedsjunken i soffan...

Tack gode Gud för VM! Vad skulle jag gjort annars?

Finns det verkligen ett liv efter detta?

Influensan, eller vilket av djävulens verktyg detta nu är, har tagit om.

Djupt liggande hosta, feber, ont överallt inklusive i huvud och lungor. Kan rita lungorna bak på ryggen och, ja, tycker enormt synd om mig själv.

Känner på den känslan, försöker inte bedömma den...

Snackar med en kontakt, bokar om ett möte.

"Låter som du går igenom en Hard core detox.." säger hon beklagande.

Ja, jag ha hört denna förrut också. Vet att det ligger en del sanning i det.

Släppa det gamla, få ut sorgen, välja om... Denna biten är kanske inte problemet.

Problemet är att se framåt i detta nu.

Den som är sjuk vill bara en sak - bli frisk - heter det så fint. Jag håller med!

Ingenting orkar jag, ingenting kan jag och ingenting vill jag i detta nu.

Detox eller ej, vidare kommer jag inte och soffan känns trång, huset likaså.

Längtar efter fräscha blommor, i vårlika färger, prassliga damtidningar, praliner, nej,de kan jag inte äta, hostan blir för svår.

Nej, kanske en smoothie eller kall juice.

När jag känner på det så vet jag att det är "fräsch" som är nyckelordet...

För jag känner mig som motsatsen! Som en stor, snorig, illaluktande, svettig, overksam blobb.

Inget att göra... Sjunka ner i soffan, kolla in Kollen tåkan, nya medaljer - resten får så att säga bli historia.

Om det nu finns ett liv efter influensan.. Inte övertygad i detta nu!

Ha det gott!