Vår tider.

Nya barn vår/sommar skor, den större storleken - check!
Vårjacka, modell stor - hmm, kort i ärmarna..
Regnkläder, modell stor - "lågvatten märken" på byxorna, jackan räcker till armbågarna.
Barnskor, modell liten - behövs promenadskor, mjuka skor finnes.
Jacka - hmmm, mellanstorlek.. Behövs en att byta med.

Cykel, modell stor - herregud, hon behöver en större, typ igår. Det visste jag men hade glömt.
Trehjuling - behövs en ny, också den borde varit här helst igår.
Passerade storlekar i två garderober - en dag av utrensning att vänta.

Ibland får jag lite lätt "panik" innan den nya säsongen anlänt på allvar...dvs innan jag fattat att det är en ny säsong och kommit ikapp.
Tycker alltid att våren är svårast. När klä av barnen? När plocka bort.. Vet ju att det mycket väl kan snöa på Valborg, det har det gjort förr.
Hösten är mycket att rodda, mycket till skolan men våren, den är värst för mig!

Vårt stora matsalsfönster har en miljon vackra barnavtryck. Tryck gjorda i smör, sås och vanligt handfett. De ackompanjeras snyggt av nosavtryck, gjort av en förvånad, blöt nos som försökt komma närmare alltsammans därute. För och nackdelar med att familjemedlemmarna når upp till fönstren. Jag vet vad jag måste göra - PUTSA - ingen återvändo finnes.

Har också börjat tvätta mig från A till Ö... Du vet, överkast, filtar, mattor, kuddöverdrag osv, osv.. dubbelt usch!!
När jag är klar i ena änden så är det nog dags att börja i den andra - känner du igen dig?
Mitt i allt klagande inser jag att mycket av detta är självpåtaget likväl som det tillhör livet.
Så är det bara.

Min achilles sitter i att jag har svårt att göra andra, kreativa saker om huset ser ut som ett bombat Beirut. Håller man dock på som ovanstående hela tiden, ja, då blir det verkligen ALDRIG någon tid över till andra saker.
Alltså får man kapitulera, lära sig släppa, prioritera, se sig själv och allt det där igen.
Se där! Livet är en ändlös cirkel som sedan plötsligt tar slut!

Idag tror jag jag struntar i allt, går ut och ser på våren LIVE.
Först skall jag bara tömma diskmaskinen, hänga tvätten och packa mediciner -
Eller? KRAM

Att höra berget sjunga.

Det hade varit en lång dag...
Sjukt barn, otroligt lite sömn, många tankar om varför, när och hur vi "faller igenom" i familjen.
Småbarnstiden, mycket sjukor, vinter, det ena ger det andra, slitna från grunden.
Dessutom hade den stora alvprinsessan konsert igår "Fiesta Latina", en tillställning vi alla ville gå på och det var det värt, de var så duktiga!
Massor av bra musik och fantastiska musikanter! Jag vet att vi har världens bästa spellärarinna och hon uppskattas enormt av föräldrar och barn. Eloge!

Nu nalkades dock dagens slut och Luke dvs vovven och jag begav oss ut på vår kvällspromenad.
Själv var jag mest upptagen av ovanstående funderingar plus att jag tänkte på Sveriges drottning - märkligt? Nejdå, jag hade precis läst en artikel om henne och hennes plötsligt påkomna "brist på hälsa".
Underliga värld! Hur länge kan man utsätta en människa för påhopp och energiförlust och sedan förvånat undra varför hon krakelerar?
Nåväl, inget nytt under solen. Jag vandrar vidare...

Tankarna flyger... förkylningen... Vintern... den som aldrig ger sig...
Så, upptäcker jag att hunden står dropp stilla, öron vickar rytmiskt från sida till sida, huvudet på sned.
Jag stannar, lyssnar spänt och det är då jag hör det - berget sjunger!
Vi bor ju vid foten av ett litet berg, Kolsåstoppen och vår väg slingrar sig girigt längs bergsfoten.
Alla de hus som byggts på bergssidan har ju dränage, brunnar, förutom detta letar sig små bäckar ner mellan dem och precis i detta nu har berget släppt till våren på allvar.

Det porlar, det visslar, det sjunger ner i brunnar och diken.
Fascinerat lyssnar jag på alla toner och ser för mitt inre hur berget försiktigt rör sig, skakar av sig vinterskruden, kylan, tömmer sina vener på is och snö.

Sträcker sina urgamla armar emot den värmande solen, en sorts solhälsning från en svunnen tid.

Det är något speciellt med dessa naturens ljud, porlande av vatten, knastrandet av eld, hjärtslag, sång - detta känns som en blandning av dem alla.

Nöjd och lugn går jag tillbaka. Berget har talat - våren är här!

Lev väl! KRAM

Symbol & metafor!

"Har du snattat?" - rösten i telefonen är allvarligt orolig.
"VAAA?" Känner mig "upphängd och nersläppt", som min far brukade säga dvs jag fattar ingenting.
"Jamen, det står ju i bloggen... att du fått ett "kastmärke".."
Jag hör hur hjärnan knastrar av funderingen. Okej, det var därifrån det kom. Från gårdagens blogg..

Jag borde veta vid det här laget att bilder och metaforer inte passar alla men det är svårt att minnas eftersom jag sjlv tänker i bilder och symboler.
Tar mig tid, påminner lugnt om metaforer, försöker förklara och det sjunker långsamt in.
Fascineras av att vi är så olika.. Några använder synintryck primärt, några hörseln, andra känsel och tänk, de som främst använder sig av smak och lukt sensationer..
Hur skulle min historia från igår, min metafor, se ut med den personens uttrycks begrepp?

Tåls att tänka på... Tills dess njuter jag av olikheterna och försöker överleva dagen.
Mera förkylningar på barnen.. Tar denna vinter aldrig slut?
Ha en bra dag! Puss

Sanning eller konsekvens?

"Jag kom in i butiken för att jag saknade något.. Något jag behövde så hjärtinnerligt väl. Jag gick därifrån utpekad till tjuv, med kastmärket inbränt i pannan.

Oförstående om vad som hände, i total förvirring och totalt mörker.

Brukat hade jag mina främsta gåvor, mina ord, min kärlek, mitt sätt att vara och förklara på.

Ingenstans landade de, ingenstans hade de att slå rot.

Jag tog sats och försökte igen - jag ville bara köpa...

Tystnad! I tystnaden bor ingenting och ingenting kom ur det...

Vad händer sen?

Jag vill inte leva med mitt kastmärke! Det är oförtjänt! Det är orättfärdigt.

Jag gjorde inget olagligt eller fel, jag bara närde en önskan, behövde något så mycket att jag satsade allt på ett kort och prövade handla.

Nu är affären stängd och jag kan välja - leva med kastmärket eller lämna staden.

Vill varken eller men ser inga andra dörrar. En lukt från förr, en lukt av avskräde och kloak.

Bara så trött...

När och vart kan man få sin längtan uppfylld utan att namnge den?

Går det? Finns det?"

"Jag stryker i natten som en herrelös hund,

i grändernas skugga kan jag andas en stund.

Jag tömmer min flaska och fortsätter gå,

i jakten på ett ben man kan tugga på.

Jag ställde mina klockor och jag låste min dörr,

ensam i min lägenhet med minnen från förr.

Men spökena följde vart steg jag tog, och under sängen satt

Satan och log...

Jag är en herrelös hund under fullmånen,

en vandrande vålnad som går igen.

Han stal mitt hjärta, det var länge sen.

Nu är jag en herrelös hund under fullmånen.

Ratata.

Kamp eller ej?

Igår släppte jag ett projekt... Det finns helt enkelt inte möjligheter, lust, resurser att genomföra det i detta nu.

När jag berättar detta, först för dem de berör dvs de som är inblandade och sedan för familj och vänner reagerar de på samma sätt, de försöker hitta lösningar till mig, lösningar och alternativ.

Själv känner jag mig lite ledsen som man gärna gör när man sagt adjö till en god vän...

Men det skapar också andra funderingar inom mig, andra bollar som sätts i rörelse.

Ett av förslagen igår var att fokusera på ett annat projekt, lägga min energi någon annanstans.

En vän föreslog att jag skulle skriva ner alla roliga anekdoter jag upplevt som terapeut, små korta, roliga episoder räddade undan tidens snaskande tand. Naturligtvis helt konfidentiellt och utan personliga trådar att känna igen, från människa till människa liksom.

Hmm, tåls att funderas på.. I vart fall borde man kanske sätta dem på papper någonstans innan glömskan för alltid tar dem.

Själv tänkte jag lite på en artikel som stod i vår helgbilaga till en rikstäckande tidning alldeles nyss, att varje människa skulle kunna skriva ner och berätta sin unika historia.

Tankarna flög iväg till Karl–Ove Knausgård, författaren som här i Norge under det senaste året släppt sin självbiografi i SEX band!

Jo, du läste rätt.. I sex band och hela samlingen heter "Min kamp", inspirerad av en långt mera våldsam tysk herre får man anta. Finns det material till detta i ett liv? Ett rätt vanligt liv undrar jag lite försynt.

Knausgård har vunnit "Bragepriset" dvs Norges motsvarighet till August priset för första delen av sitt verk så jag kan ha fel.. Eller så bör man tänka kvalité mer än kvantitet.

Vad skulle hända om alla skrev ner sitt liv? Skulle vi finna fler trådar då?

Såsom vi finner trådarna hos terapeuten eller skulle vi fastna i ett ändlöst analyserande?

När man sitter och lyssnar på livshistorier som terapeut blir man berörd, betagen, bestört, betuttad, begeistrad, bedrövad av livet och dess innehåll.

Hur mycket bär inte varje människa av allt som är livet?

Varför uppfinna hjulet igen när man kan bruka och förfina andras uppfinningar?

Bara några funderingar på en Lördagsmorgon då världen långsamt vaknar igen till en ny dag.

En dag mitt i min egen kamp och världens mest spännande resa.

Ha det bäst!

Att sova...

Vi ligger i sängen, ansikte emot ansikte och hennes händer utforskar mitt ansikte.

Genom nappen hör jag hennes lilla mun forma orden: ögggaaaa, neessaaa, muuuun...

Hela hon ler och så vandrar hennes händer över till att varsamt stryka mitt hår.

Jag älskar att somna så här, med ett lyckligt barn även om jag inte uppskattar att sova med henne i sängen hela natten alla gånger. Det är trångt, man får många puffar, man blir lite mörbultad.

Alltid när man får barn säger de på BVC: Passa på att sova när babyn gör det!

Med C gjorde jag det nästan aldrig. Sov hon, jobbade jag eller städade eller något annat och så tog hennes middagslurar slut mycket tidigt.

Efter S kom var jag sjuk, sedan kom hela situationen med min sjuke far, därefter efterarbetet och sorgen plus flytt och lite annat.

Detta har lett till att jag börjat uppskatta sömnen igen eller kanske snarare uppgraderat den.

Våra middagslurar, våra stunder av mys, sömn och för min del, meditation, har blivit en oas i vardagen! Ett ställe att tanka upp på.

Det märks på henne också, lill-trollet, för när hon tycker att det blir lite för mycket, ja, då pekar hon emot sovrummet och säger: SSOOOVA!

Jag tror jag har knäckt koden... Det betyder jag vill ha mamma för mig själv, HELT.

Jag vill ha 100%! För det får hon, där, i närhetens och närvarons rike plus att mamma slappnar av helt. Vi njuter sålunda båda två, ett gott betyg.

Så, från att ha tyckt att middagslurar var ett överskattat nöje har pendeln slagit åt andra hållet, de var nödvändiga för överlevnad till att slutligen stanna på - det är skönt när/om man kan.

Tacksam är jag också för att drömmarna sedan en tid har återvänt. De försvinner gärna när man är för trött, för spänd eller helt enkelt, vaknar för många gånger på en natt.

Tack och pris för den välgörande sömnen och för varje middagslur jag har kvar tills dottern känner sig för stor!

Tänker äta den kakan så länge det bara går för sen tar det tid innan den kommer igen, om den ens kommer. Barnbarnen kan låta vänta på sig ;-))

HA en fin Aprilöppning!

Min vapendragare!

Jag har min fina familj, mina härliga ungar, min underbara make.

Ett fint nät av olika kontakter, bra på olika saker, fenor i respektive fält och i resp egenskaper.

Jag högaktar dessa människor och är glada att de är en del av min resa, att jag får vara en del av deras!

Dock, jag skulle stå mig HELT slätt utan min vapendragare!

Klart det är så... Kalle har sin Hobbe, Don Quijote har sin Sacho Panza.

Jag är så glad, tacksam och lycklig att vi har varandra! Att man kan vara så "hel" tillsammans med någon annan är fantastiskt!

Glad, ledsen, sur, annorlunda, låg, ordlös... Jag kommer som jag är, går därifrån som jag är men ändå rikare, mera älskad och uppfylld.

Tack för den villkorlösa vänskapen du ger mig!

Tack för att du tar dig tid "att vattna den spröda plantan som är vi" lika ofta som jag!

Tack för att du "läser" mig och ger tillbaka av dig!

Tack för att du valt att inkarnera i denna "udda" tid tillsammans med mig!

Jag skulle leva utan dig... men livet skulle vara sååå mycket tråkigare, fattigare och mera ensamt!

Tack, tack, vackra, fina, goa, mjuka, roliga, underbara! Jag älskar dig!

PUSS