Mammas begäran.

Mitt i natten vaknade jag, satte mig upp och spottade ur mig orden...
"The Royal Order".  Tillbaka på kudden funderade jag.
Den enda Royal Order jag känner till är den som involverar det Engelska kungahuset och jag var ganska säker på att det var inte den hon menade, den goda modern. 

Hon dök upp i drömmen, i en sådan klänning som hon aldrig skulle våga bära i livet, lade mitt huvud i sitt knä, strök mig långsamt över huvudet. 
Vi talade om mitt livsverk, om det jag skulle göra och det var då hon började prata om "The Royal Order". I drömmen kände jag igen orden... Men mindes inte meningen då jag vaknade. 

Hon talade också om väninnan min, hon som fått sitt liv förändrat i ett nafs, till det bättre och framförallt på ett sätt som hon aldrig kunde räkna ut. 
"Man kan inte räkna ut sin plats i livet" log hon och värmde mina axlar, masserade min nacke. 
"Det handlar om "The Royal Order", Maud, det handlar om..."

Grubblande på min kudde far mina tankar åter till väninnan... 
När man tror att positionerna är låsta kommer universum med ett inspel och världen förändras. 
Jag kliver upp, går ner, söker med handen över böckerna och finner den bok jag tror mig veta att det är. 

The Royal Order är ett namn på tingens ordning dvs det handlar om att vårda sig själv, att vårda det tempel som kroppen är, att ta hand om sig själv för att sedan kunna finnas där för andra. 
För att kunna göra sitt andliga och fysiska jobb.. 
Jag sänker boken. Jag vet varför påminnelsen kommer nu, mitt i undersökningar, träningsperiod och funderingar kring hälsa och tiden till det som är viktigt. 

Dags att gå tillbaka till ritualerna runt hälsa. Jag vill ju kunna finnas där för andra igen, få bruk för mina verktyg. 
Vackraste vänner, ge mig kraft och energi till att ta emot mina prövningar och att hjälpa andra med sina. Ge mig inte färre utmaningar men ge mig de som passar mig och ge mig mod att möta dem!
En kraftfull Lördag önskar jag dig!  

Musik skall byggas utav kärlek!

Förra (eller var det förrförra)veckan gav skolans musikkår, dotterns musikkår oss sitt stöd, sitt fulla stöd.
De lyssnade lyhört på vartenda ord jag sa när jag berättade om utmaningarna som dottern tvingas genomgå på skolan, de svarade, frågade och närde en önskan om att delta. 
"Kommer hon bara hit kan vi slå en "ring" runt henne.."  
sa dirigenten och log. 
"Spelar man i en musikkår är man van att vara udda, annorlunda, inte passa in. Det stämmer på de flesta musiker och helt klart på barnen här..!"

Idag visade de att de "menar allvar", att de skrider till verket och vandrar den väg som de med ord lovat!!
Jag lämnade en ledsen dotter vid dörren, trött, fundersam och lite off... 
Jag hämtade en strålande tjej, där de gnistrande ögonen sa mer än orden och jag var glad att det var kolmörkt ute så att jag kunde köra bilen hem med tårarna fritt strömmande. 


De skall på seminarium med övernattning i Januari och H, ansvarig för just detta, närmade sig dottern direkt hon kom idag, förklarade att de verkligen vill att hon skall följa, att hon är en viktig kugge i ett samspel.  Hon berättade också om de trevliga fyrbädds rummen de hade fixat, så att alla tjejerna i samma åldersgrupp får sova tillsammans. Så de kan ha skoj, så de kan fnittra tillsammans och göra det som små tjejer skall... De jobbar på att bygga mer på samvaron, på dottern, på glädjen.


Tjejerna, de i samma grupp, "attackerade henne" på ett positivt sätt, dränkte och badade henne i omsorg, pladder och "vi-gillar-dig" attityd. Det var länge sen hon upplevde det!! Alltför länge sedan.. 
Spelväninnan K ville ha löftet att hon blir med på seminariet. K förklarade att hon verkligen hade lust att åka men bara om Claire blir med.. Det var viktigt för henne. 


Dirigenten drog sitt strå till stacken, inte genom att bli annorlunda, det hade varit fel och alltför genomskinligt, nej, hon bidrog med mera glädje. 
Hon valde roliga sånger, gav barnen extra mycket utrymme, gav dottern tid att förklara och framförallt, slösa med sin ovärderliga kunskap på henne. 


Claire är känslig. Hon kände ringen tydligt!! Ringen av kärlek...
Musik byggs av kärlek, musik kommer från hjärtat och korpset visar hjärta. 
En för alla, alla för en!! 


Mitt mammahjärta svämmar över...
De timmar jag lägger in i korpset har inte känts "betungande" tidigare men emellanåt är det intensivt. 
Idag upplevde jag att jag gärna mångdubblar dem för glädjen att få vara med, för tacksamheten och samvaron. 
Låt såren långsamt få skorpa och läka..
 

Minns i November..

"Minns i November, den ljuva September, den tid då äpplet faller moget...

Minns i November, den ljuva September, då solen styrs med silkes tömmar..."

Nej, jag vet inte riktigt om det är September jag funderar på just idag men det gamla sången klingar i mitt inre när jag vaknar..

Sex dagar tills det är över, sex dagar tills November släppt greppet!

Jag tycker illa om denna månad. Har alltid gjort det... 

Den är mörk, den innehåller nästan bara väntan och känslan drar emot - ensam på tågstationen, väntandes på ett tåg som man inte är hundra på kommer.

Klart det kommer!! 

Redan i helgen blir det bättre då Advent träder in, ljusen kommer upp i fönstren, stjärnorna likaså de extra utelamporna. 

Jag tänder i kaminen. Inte för att det är kallt, nej, det är ju plusgrader ute. Nej, jag tänder för att hålla fukten ute känns det som. 

Vattnet sipprar på allt som är utomhus och vart, ja, vart tog snön vägen? 

Lite snö till Adventsglöggen vore inte att förakta. 

Jag vill också ha snö till besöket på Liseberg men det är väl lite mycket att önska. 

"Nu kan det väl ta och KRÄK-snöa lite snart.." - skrev en gammal klasskompis från Mora på Facebook igår. 

Jag hoppas han glider över till Tomten i Gesunda med sin önskan och jag skriver gärna under någonstans, om jag kan, om han vill..

Dagen börjar vakna så smått. Dags att få på alla regnkläderna (??!!) och få ut oss i verkligheten.. 

Ha en torr dag och må solen stå dig bi och lysa dig på näsan! Namaste!

Att seriöst överväga att...

"mörda en kines" har slagit mig denna eftermiddag. 
Bara som en sådan där helt ologisk bild som man får i sitt huvud när man sliter med att fatta något.
Mina böcker, mina obligatoriska böcker på utbildningen säger samma sak - det går inte att översätta kinesiska termer till västerländska och ändå måste de.

Kombinationen av att "vara tvungen" och "inte kunna" är ibland källa till total sinnesförvirring.. 

Behöver du ett exempel? 
Ok, gärna för mig men kom ihåg, jag varnade dig! 
Alla har hört talas om Qi, nåja, i vart fall alla qi-gong utövare, alla yogisar, alla intresserade av österländsk medicin, alla kampsports utövare. 
Men har du hört talas om "Gu Qi"?


Gu Qi är närings Qi dvs det som våra kroppar tar upp från maten via magen (wei) och mjälten(Pi) - so far, so good. Hit får du med vilken läkare som helst, förutom om du säger att detta omvandlas på vägen emot, hmmmmm, lungorna. 
Japp, det säger kineserna. Näringen måste ta vägen till lungorna och blandas med syre i lungorna (Fei) för att bli brukbart. 
Lungorna behövs alltså lika mycket som mage/mjälte vad det gäller att förse kroppen, själen och anden med energi. 


Lägger man samman dessa två får man, om man kör energin via hjärta(Xin) och lungorna (Fei) "Zong Qi" - som i sin tur skapar bla Xue (blod) eller vänta nu, inte riktigt blod. Det är nämligen mer än blod! 
Det är energin runt om blodomloppet, det som för blodet framåt, själva blodet, näringen som blodet ger osv. 
Till detta element av qi, Zong Qi driver dessutom hjärta och lungor med sin energi dvs den driver själv motorn som skapar den och dessa två organ, hjärta, lungor är också det som transportera Qi och blod, ursäkta, Xue i allmänhet. 

Nämde jag att "Gu Qi" också skapar "Zhen Qi" eller också kallat "True Qi", som i sin tur är modern till "Wei Qi" som finns i muskler och hud och är en tyngre form av energi som skyddar oss från yttre inkräktande faktorer..Zhen Qi är också moder till Ying Qi som..


Har jag tappat dig? 
Detta är ändå bara en pyttepytte del av det dynamiska system som skapar Traditional Chinese Medicin där allt rör sig och där dynamiken är det enda viktiga. 
Rörelsen är det enda som räknas. 


Är du ett skarpslipat svärd som brukar den berömda "citronsyrecykeln", dvs den kemiska formel där kroppens kemiska energiprocess beskrivs, till vardags, tja, då kanske du ser likheter. 
Att maskineriet drar sig själv runt genom att skapa sitt eget bränsle osv. 
Jag hajar det också. Men resten av tiden driver jag mellan hopp och förtvivlan... 


Alla termer, alla tolkningar som är så stora och så annorlunda från mitt tänk/vårt tänk har fått mig att förstå att detta måste läsas och låtas mogna, läsas igen osv. 
Det luktar genialt lång väg men jag måste låta mig sugas ner i "leran"...

Saknar du mig? Då vet du vart du skall leta... Någonstans i den kinesiska filosofins vindlingar.. Ha en god kväll!

Pang - in i sjukvården!

Jag har världens bästa husläkare! Det har jag!
En underbar människa som kan konsten att lyssna, vara lagom saklig samtidigt som han vågar skoja och vara medmänniska.
Igår såg han dock lite fundersam ut efter vårt samtal...
"Jag tycker vi skall kolla upp detta på allvar nu. En samling blodprov, ett ultraljud!"
Som vanligt höll jag med! Det var därför jag kommit, för att bli av med denna fundering på varför kroppen fortsatt "gnäller" på just det stället.

I min hand fick jag en stycken labb förfrågan och en remiss.
"Du gör nog bäst i att ringa någon av de privata alternativen, de som har avtal med staten.. Leta på nätet och plocka den du tycker är bäst" avslutade han medan han skakade min hand.
Leta på nätet? funderade jag där jag satt i labb-stolen och fick min ven punkterad av en snabb, effektiv sjuksköterska. Denna delen var den enkla. Labbet ligger vägg i vägg med min husläkare.

Väl hemma framför telefon och dator börjar jag sökandet..
6 veckors väntetid på ett ultraljud på sjukhusen. Det är det inte tal om! Helt sjukt.
Ringer första privata alternativet - nej, de gör inte ultraljud av just mitt område.
Nya nummer, nya samtal..
Nästa ställe förklarar att de gör ultraljud av ett av områdena men det andra "kan jag inte få".
VAD? Jag har det ju på remiss...
Jojo, men du förstår... Du måste ha ett fel där först, typ en kännbar svulst eller så. Vi kan inte bara kolla för kollandets skull.. Det förstår du väl?
Nej, det gör jag inte!!

Kvinnan i andra änden tystnar, sen säger hon försiktigt:
"Det finns ju ett alternativ. Om du betalar själv så kan du göra detta och då har jag tider redan imorgon...1400 nok."
Frågan hänger där och dinglar. Nu har hon sagt det "onämnbara" och sakta, sakta trillar polletten ner hos mig.
Det är alltså så det ordnas till. Upphandlingar med staten, patientens egenandel blir liten, runt en två hundring men det gäller bara vissa behandlingar och på vissa villkor.
Resten kan man, om man har råd, om man är desperat betala själv.

Jag blir arg! Riktigt sur och förklara att jag minsann fått denna behandlingen av en anledning.
Drar kort delar av min familjehistorik för att förklara varför och då erbjuder kvinnan i luren en annan undersökningsmetod, en jag inte riktigt gillar och säger att:
Den kan du få pga det du just berättat nu!
Jag går från förbannad till trött på tio sekunder... detta företaget har tider redan i nästa vecka till båda dessa kontrollerna. En jag vill ha, en jag inte vill ha men de är efter varandra, på samma ställe. Slutar med att jag bokar, fast jag inte är säker...
För att hon gett mig en klump i magen, för att rädslan äger mig nu, den som inte gett sig till känna ordentligt innan.

Med telefonen i handen undrar jag hur "Agata, 81 år" skulle ha hanterar detta.. Vad som skulle ha farit genom hennes huvud.
Några timmar senare får jag svaret - en kvinna jag känner, en mor till en väninna, nekas ett livmodercellprov pga sin ålder. Är det sant? Skall det vara så?
"Sorry, du har passerat medellivslängden så var glad för det liv du har haft!" ELLER?

Jag är inte så naiv att jag inte fattat detta tidigare... Det blev bara en påminnelse igår.
En påminnelse om att göra en notat till mig själv -
bered dig på att fightas med alla medel för din hälsa eller tjäna så mycket pengar att du kan köpa det du behöver. Sucka.. Vilka ideal!

Akupunktur i kort...

Då och då svämmar frustrationen över....
Tiden kommer då jag känner att jag varit för länge i den här sk "Alternativa branschen" och fruktan rider mig då jag inser att jag fortsätter att vidareutbilda mig inom detta.

"Ni sticker ju i nerverna"- kom häromdagen, som en välvillig kommentar av någon som fått smärtlindring.
Har du någonsin fått en stöt i armbågen? En sån där så kallad "änkestöt". Jasså, jamen då så.. Då vet du hur det skulle kännas om jag sticker dig i nerverna. Vill du det?

Nästa kommentar kommer då jag förtvivlat traggar medicin, för att veta vart nålarna skall sitta, för att hitta de anatomiska landmärkena. Observera också att denna person anser alternativ inklusive psykologi vara "mumbojumbo" eller vanligt skitprat.
Då faller kommentaren om att det är bra att jag:
"Håller mig till det som görs på skolan just nu... För det verkar ju vettigt, med andra ord, fritt från det jag "drivit med" tidigare".

Då måste jag nästan le över sakernas tillstånd, faktiskt...
Den kinesiska filosofin om Qi, såsom livskraften är långt mera "underlig" och ospecifik än någon västerländsk psykolog någonsin skulle våga drömma om att vara.
Kineserna bryr sig knappt om vart organen ligger i kroppen, de bryr sig om vad och hur saker rör sig dit. De anser för övrigt också att blod och påverkar på fler ställen än i ådrorna...
Vad tror ni en nordisk läkare skulle säga om det?

Eller vad skulle hudläkaren säga om jag kom in och bad honom öka min Wei Qi dvs min försvars qi som anses ligga bl a i huden??
Vänder jag däremot på det, går in till smittskyddsläkaren och prata om huden som kroppens första barriär och försvarsmekanism i immunförsvaret så kommer han och jag att vara på samma sida på en gång...

Sucka! Inser när jag skriver att jag nog mest av allt är lite sliten av översättningarna och bristen på förståelse.
Vi lever trots allt 2010. Faktiskt...
När skall gemene man runt mig börja se på människan som en helhet?
När skall kropp och själ och psyke få flätas samman på riktigt?

Vi har inte ens kommit till att vissa förstår att man är mera känslig/emottaglig för bakterier och virus när man har haft det tufft psykiskt. Trots att tom detta börjar gå upp för skolmedicinen, trots att de fortsatt inte vet vad man skall göra med det.
Det står tom i min smittskyddsbok numera. Fyra- fem rader men ändock, fyra-fem rader... ibland får man uppskatta det lilla.

Idag skall jag vila vid källan, tanka kollegiala tankar, lyssna på en studiekamrat och diskutera djupt om organens inverkan på varandra.
Om elden som bär, om jordmänniskans lite tröga men varma konstitution, om det Qi som kommer från mina förfäder och så vidare.
Imorgon är jag säkert bättre rustad igen. Imorgon är en annan dag!
Kram

Ögon öppnare..

Under de senaste dagarna har jag slitit med att känna mig motiverad och taggad inför min utbildning...
Varför?
Tja, låt mig hålla det kort...
Stora dunkar av västerländsk medicin som hur viktig den än är - inte är det jag vill syssla med!
Lägg till det en "värld" i omvälvning.. Min skolvärld förändras i dagarna, vi blir Campus Christiania, vi blir Norsk Helsehøyskole och med detta kommer massor av frågor, massor av diskussioner, nyskapande och omskapande.

Så.. Efter tentaperiod, efter omskapande kommer en ny period, nya föreläsningar och jag travar till skolan med mycket blandade känslor.
Kanske borde jag sitta kvar hemma och läsa trots allt?
Ämnet är "Kommunikation". Hmm, ett ämne jag gillar men som jag redan har läst på universitetet en gång.
Kanske kan jag klara mig undan med det? Kanske räcker gamla böcker, gammalt vetande, lite nytt plugg till att jag slipper gå?!

En god vän ger rådet: Gå ändå! Hur kan du veta vad dagen skall ge dig?
Hur kan du bedöma detta utan att ha "öppnat" dagen?
Jag tackar och går. Inte direkt övertygad men jag går!

Några timmar senare vacklar jag ut från föreläsningen med massor av känslor och inspiration, ja, faktiskt till en sådan grad att jag får svårt att sätta ord på det.
Professor D har slagit mig med häpnad och inspiration! Han har under några timmar samtalat om saker jag mött under mina år som terapeut, han har satt ord på, gett ny mening, vinklat men framförallt och kanske det viktigaste - han påminde mig om vart just min passion ligger!!

En för mig helt främmande man har påmint mig om min kärna, min "cord" och mitt jag.
Med vackra ord och djup känsla har han satt ord på min känsla av att när jag är närvarande i mitt möte med patienten är jag en medspelare, en som i empati reser med men som samtidigt klarar av att hålla sig själv.
Han har påmint mig om att det är just denna rörelse som ger styrkan, befrämjar ljuset inom mig och klienten.
Påminnelsen om öppenheten i mötet och om ödmjukheten inför det vi inte vet någonting om fick mig att känna mig på "rätt köl" igen och var lika bra som rådet att gå och ta reda på istället för att "banga" och stärka den "uttröttade" känslan.

"Å skrive,
En bevisstgjørelse av seg selv.
En måte å fortelle noe til andre på.
Å gi Av tanker og opplevelser, Det gir overskudd.
Men man må stole på seg selv." (Helga Vengbo 1981)

Med ovanstående enkla ord fick han mig också att förstå varför jag känt mig så ledsen och oförmögen att skriva på slutet, varför skrivkrampen ätit på min andliga strupe...
Jag har inte orkat "lita på"mig själv i skrift efter det sista nederlaget!
Det är slut med det nu!! Inspirare - något har andats in i mig och jag tänker förvalta det väl.

Varför jag skriver om det?
Jo, för att du kanske, mellan mina ord, kan fånga sensmoralen.. Pröva innan du förkastar!
Där du minst anar det har energierna och världen lagt ut guldkorn till dig att plocka upp.
Möter du alla med ödmjukhet och öppna handen.. Tja, då är det troligt att det är det du får tillbaka. Om inte.. Så vet du.
Ha en god dag! Själv skall jag låta det gro med ytterligare en skopa allopatisk medicin..
Det gör inget! Back on track..;-)