Vår vardag.

På väg från dagis väljer jag att snedda över skolgården... Ja, jag gör det fastän jag inte borde, det går nämligen fortast så att ta sig till bussen.
Skolan gillar det inte men i denna gryningstimma är det knappast någon på skolan än. Det är gott och väl 40 minuter tills lektionerna börjar och då är jag långt borta.
Dessutom är det så mörkt ute att jag knappt syns i min svarta "mellanvinter jacka".
Månen står fortsatt halvhögt på himlen, stjärnorna gnistrar och tindrar men ner emot Sandvika syns det första gryningsljuset på himlen.

Jag rundar hörnet till den del av skolgården där min dotter går, en liten fyrkant av skolgården, lekplats, några träd och jag är så upptagen av mina egna tankar att jag nästan springer rakt in i honom.
"Oj, förlåt jag såg dig inte!"
"Det gör inget! Det gick bra..." säger han lite förläget och ser ned på sina skor.
"Vad gör du här så tidigt?" vräker jag ur mig men ångrar mig genast. Non of my business! Men han är barn så han svarar som vore det den naturligaste saken i världen.

"Mamma släpper mig här innan hon måste åka till jobbet!" En axelryckning som följd, nya skrap med foten. En snabb blick på pojken får mig att inse att han är för stor för fritids. I Norge får man inte fritids längre from det året man fyller tio, vare sig före eller efter skolan.
"Det gör inget!" säger han då jag inget kommenterar och ser upp på mig men ögonen säger något annat. Han är inte direkt glad.

"Min dotter går också här, fast i trinnet under dig." säger jag liksom för att lugna honom men tankarna mal så jag fortsätter...
"Jag heter Maud. Men... Har inte du/ni sovmorgon idag?"
Han plutar med munnen, ser på mig under mösskanten och säger:
"Jo, men det minns inte mamma! Hon glömmer alltid den..."

Piskrappet över ryggen! Jag glömmer också alltid denna ena dagen varje vecka, sovmorgonen, för att jag är så van, för att hon aldrig haft det MEN min dotter kan gå senare, hon kan välja själv. Och vi kommer alltid ihåg innan det är för sent...
"Det är INTE kallt" säger han och ser på mig med sin rådjursblick.
Nej, det är inte kallt! Men det kanske kommer att bli...

Jag känner V rätt väl nu. Vi pratar varje morgon då jag smiter över skolgården.
Min hemliga morgonkamrat... Några meningar, en delad mandarin, ett snack om pingis, ensamma mammor, dagis, skolan, föräldrar. fickpengar och julklappar.
Ibland kommer två utländska pojkar också tidigt, spelar pingis utomhus med honom men han tar sig ändå alltid tid att prata med mig, en kortis, ett skyggt leende... Man måste veta var ens prioriteringar ligger, helt klart!

V´s mamma försöker lika mycket som jag. Hon gör allt som står i hennes makt.. Det har jag förstått och det har V förstått men ibland tar livet vid, vardagen.
Möten som måste hinnas till, morgon trafik, stress, matpaket, frukostar, läxor..
Kan inte låta bli att undra vad jag missar av mina barns vardag.. Fast jag tror jag har koll.
Har min dotter en hemlig morgonkamrat? Någon i hennes synfält som inte finns i mitt?
Vet V´s mamma om mig? 

Vad vet vi om varandras vardag? Vi som står varandra närmast.. Medan livet ångar förbi..
KRAM

Gamla "drag" med nya spår..

Min examens gruppuppgift framskrider så sakteliga.
Sex stycken i en grupp, sex helt "nya" individer - eller i vart fall inte de jag umgåtts med i klassen tidigare. 
Det tar inte många timmar förrän min hjärna har pejlat in dem, i vart fall satt de först "taggarna" på dem.  En kvinna som jag känner att jag delar fler egenskaper med än nästan alla jag hittills träffat på utbildningen - intressant!
En annan kvinna som är "så djup" att nästan jag går lite panik när vi diskuterar men jösses, vilka puckar det blir.  Hon skriver på samma sätt som mig, målar och brukar symboler. Som att smaka på något bekant men annorlunda..

Den tredje har massor av power och pondus, kunskap och vilja men inga ord. Jag känner full förståelse för henne också.. Själv är jag ju också ordlös på detta nya språk. Jag - en analfabet.
Den fjärde började utbildningen mycket senare än oss andra, kom någon annan stans ifrån och sliter fortfarande med förståelsen och simmar mycket på ytan, vid det trygga.

Skall det blir något, i många fall, inte bara i vår gruppuppgift så måste viljor, kunskaper och egenskaper samköras... En som simmar på tvåtusen meter, en på ytan - de måste sammanföras. Mina texter måste bli norska annars blir det heller inte något men mina texter måste fortfarande vara mina.
Det är då "läraren i mig" kliver fram... Plötsligt hör jag mig själv strukturera, klarlägga, organisera, entusiasmera.  Lite obekvämt, lite osäkert...
Jag är ju också elev här, detta är icke mitt ämne (ännu) men drivet att få till det piskar mig vidare.
Delar av mig sitter på en stol och skälver... Obehagligt är vad det är.. Detta nya.

Några timmar senare säger en av de andra: Åh, Maud, kan inte du sammanfatta och dra upp riktlinjerna på fortsättningen? Du snackar så att man förstår, så att man ser det framför sig!"
Jag känner hur lättnaden och förvåningen sprider sig i kroppen.
En gammal egenskap passade i en ny omgivning, på ett nytt sätt!  Det har hittat en ny form..
På vägen till bilen, med den ena kvinnan glatt pladdrande kommer smset:
"Jag börjar bli så glad i dig!! Jag hoppas vi har många år av nära vänskap framför oss..."

Jag börjar känna mig rik igen, på fler sätt än ett. Pusselbitarna av krisen ramlar på plats..
Vandrar in hos min frlsör, möts med en kram och en fråga, en angelägen fråga om det jag pratade om sist - hur hade det gått?  Hon mindes, hon hade funderat. Julklapp väntar mig.
Julklapp hos frisören?
Ny friserad, med julklappen tryggt i väskan och med mobiltelefonen tryckt i handen vandrar jag hem i mörkret och snöslasket.. Tårarna strömmar!

Försiktigt och nogsamt räknar jag det tingen jag fått uppleva under dagen, de saker jag är tacksam för och jag tackar! Tackar för allt som sker nu som rör sig i rätt riktning och som är bra.
Det lutar åt ett nytt år, ett annat år... Ljuset är föröver!
God helg och Adventstid!

Leva i rytm.

Med huvudet djupt ner i böckerna sitter jag i dagarna och skriver på min akupunktur "passeringskrav". 

Jodå, det heter så... En tvådels tenta som innebär att jag skall visa att jag tillgodogjort mig terminens undervisning och litteratur och om dessa skrifter går igenom vinner jag en "biljett" till den riktiga, stora examen i Maj. 

Kul, va? Slita huvudhåren av sig, för att inte tala om hjärncellerna för att få göra det igen... Ha examensångerst, läsa, kontemplera, känna sig oförberedd och sedan, genomföra. Nåja, sånt är nu en gång livet och jag visste ju vad jag skrev under på när jag gjorde det. 

Runt mig haglar kommentarerna: 

"Jag är såååå trött!" stönar väninnan på skolan och lutar huvudet i händerna. 

"Mamma, jag behöver soooooovvva!" mumlar dottern och trycker kudden över huvudet. 

"Tänk att man kan vara så trött, fast man sovit.." filosoferar grannen på bussen. 

Djupaste, mörkaste December har satt sina spår hos många, mycket att göra, intensiva program, julklappar och sista rycket inför ledighet och helg. Det tar tull. 

Själv har jag, som sagt, huvudet i den kinesiska klassikern Huangdi Neijing även kallad "Den gule kejsarens inre klassiker" och är en flera tusen år gammal stöttepelare till alla oss som vill hålla på med kinesisk medicin.

Det finns tillägg i denna bok från olika författare genom århundradena men det bästa är..

Man har sparat mycket av den gamla texten så du kan liksom läsa både och. 

Mycket av fokus på hur man skall leva ligger i denna bok på att följa livets rytm, att se till omständigheterna och anpassa sig till dem. Inte tvärtom... 

Detta är ett utdrag ur Suwen, en av delarna i ovan nämnda bok och handlar om tiden vi är i nu: 

”The three months of winter denote securing and storing. Water is frozen and the earth cracks open. Under no circumstances should yang [influences] now be thrown into agitation. Man goes to bed early and does not arise until late; he should wait to rise until the sun appears. His mind must remain sub-dued and imperceptible’; as if man had already achieved complete self-knowledge.  He avoids cold and seeks out warmth…" [Unschuld 2010:281]

Fattar du nu varför du är så trött?

Du skall gå och lägga dig tidigt och inte stiga upp förrän solen gått upp!

Ring och säg det på jobbet! Tala om det för dagis!

"De gamla kineserna säger att om vintern så gör jag följande...  "

Du kan också hälsa att du jobbar mer på sommaren, om du hinner. Då har du nämligen så mycket annat att ta reda på också men det reder sig säkert. Bara du får sooooova nu...

Njut din Decemberdag och ta dig tid! Man kommer långt med middagsluren också.

Kram

I skuggan av ett barn.

När han lyfte upp henne på armen strålade hela hans ansikte, ja, hennes med för den delen och några sekunder senare var det han som satte ord på det: 
"Så tryggt det känns med ett litet barn på armen, så annorlunda. Som att bli berörd av en ängel.."
Jag nickade stumt. Precis så har jag känt det många gånger... 

Det var prästen på pappas begravning som insåg att lilla Selma inte skulle komma över tröskeln när pappas kista rullades ut genom dörren i kapellet. 
Som den naturligaste saken i världen lyfte han upp henne och där satt hon, grynet, i sin vita stickade klänning, sitt blonda, spretiga hår och log varmt emot honom. Även om prästen var den tryggaste av personer så njöt han öppet av att "stå i skuggan av barnet". 

Jag känner mig ibland blyg i lite större sällskap... Då faller detta med att bära ett barn fint in. 
Kommer jag med lilla Selma på armen kan jag när som helst välja att fokusera på henne och vips, uppmärksamheten faller bort ifrån mig. Ja, faktum är att den gör det nästan automatiskt.


Andras barn har jag lite svårare med.. Jag menar, jag är inte någon som sådär "påfluget" lånar ett annat barn. Det ligger inte för mig. 
I helgen kunde jag dock inte undgå att vilja hålla lilla V. Det var hans dop. Det var hans dag och alla ville hålla honom men faktum kvarstod, det ville jag också. 
Vi bor långt borta, det är sällan vi ses så jag smög upp till hans mor, bad försynt om att, om det kanske, kanske dök upp en stund då hon kunde avvara honom så kunde min famn vara rätta platsen att dumpa honom på. 


Efter en stund kom hon.. Lämnade den lite smågrinige och trötte V i min famn och medan jag varsamt vaggade honom till ro försvann världen runt om mig och den lille somnade tryggt. 
Mor och far påbörjade presentöppningen och jag satt där, med den lilla gryende som nu sov sin snusande skönhetssömn på min arm, och bara försvann... 
Jag satt i hans skugga! Inget i världen berörde mig, allas blickar kom och gick men de nådde inte mig. 
Vi var i vår bubbla, jag och V. 


Samtidigt passade T´s åldrande far på att sätta sig i Selmas skugga. Med Selma på bordet framför sig lekte han "gömma bakom ryggen", "vad är bästa fotbollslaget" och andra tokiga lekar och jag såg på hans leende att han också visste - han satt i barnets skugga. 
Den man som annars mest "fallit in i tapeten" syntes nu men syntes på det sätt han ville och han njöt. 


Jag suckade förnöjt! Det är gott att sitta i skuggan av en liten som inte bryr sig om att han/hon är solen i allas liv... Sitta i skuggan men ändå med en plats i solen. 
Det är underbart med barn! KRAM
 

En klar morgon då vinden vänt...

Jag vandrar ut i kolmörkret med lillsmulan ordentligt instoppad i barnvagnen. 
Själv inser jag efter tjugo meters gående att jag har alldeles för lite på mig... För sent, ingen tid att vänta om på nu bara traska vidare. 
Solens första rodnad syns över horisonten, en försiktig ljusskära som letar sig upp över hustak och talltoppar i fjärran, stormen som härjat i natt har bedarrat och kvar ligger svaga viskningar i träden. 

December tänker jag och ser in i ett av kvarteret gröna trädgårdar men jag ser inga blommande rosor här. Det gör de dock hos väninnan i Stockholm. 
Vart tog snön vägen?   Jag saknar den riktiga kylan, vinterkylan och inte denna fuktiga, råhet som äter mig in i märgen. 

Men snart vänder det, midvintersolståndet är bara någon vecka bort nu, sedan de två veckorna av stillastående och så kommer ljuset igen... Vi är igenom tunneln, denna vinterns tunnel alldeles, alldeles snart, om en liten strax! 

Stjärnorna tindrar och blinkar emot mig som en sista hälsning innan de lämnar över dagen till solen att vårda och jag undrar över vad denna dag har i sin famn. 
Jag är redan sen.. Sen till dagis, sen till bussen (som snart går utan mig) men kanske, kanske kan jag fortfarande nå dagens undervisning i tid.
Beslutet från igår - att inte oroa mig mer över vissa saker bekräftar jag nu i mitt inre och så släpper jag. 

Dagen blir vad dagen skulle bli.. I vart fall. I det kan jag vila! 

Då kommer bilden...
Matrosen i masten formar händerna till en strut, ser nedåt emot bryggan på det gamla trädskeppet och vrålar; 
"VINDEN..!!!! Vinden har vänt, vinden kommer..."
Kaptenen på bryggan lyssnar, processar en halv sekund innan han skriker för full hals: 
"VINDEN VÄNDER! Ut med seglen... Lägg upp henne emot vinden... VINDEN HAR VÄNT!" 
Febril aktivitet på däck, segel till väders och så kommer den... Den efterlängtade vinden!                  Sliter tag i segelduk och folk, chockstartar den gamla skutan som skuttar iväg under männens vilda rop."

Bilden är borta.. Jag är framme. Såklart har vinden vänt... 
På dagis saktar jag steget, stannar, dricker glögg, tar en pepparkaka och hinner ändå med den sista bussen till skolan. En bra dag med bra undervisning. En tenta med bra betyg.. 
En annan skola som vågar ta tag i saker, agera, som vågar bekänna färg.
Dags att stoppa barnen i bilen, åka till Göteborg, Liseberg och dopet. Skall bli mysigt med några dagar borta hemifrån... Sedan vinden vänt!
Trevlig helg! 

Ett skamligt erkännande.

"Spela piano nu då.." säger han försiktigt och lägger sina fingrar längs med tibia på det andra benet. 
Jag ser vad han gör, jag förstår varför men min hjärna lyckas inte sända signalerna till fingrarna. 
"Jag kan inte!" väser jag och släpper alltsammans, tårarna värker bakom ögonen. 
 Den stora, "arge" mannen ger mig ett märkligt ögonkast, häktar av sig glasögonen och ser på mig en kort stund innan han gnuggar sina ögonhålor. 
Jag vet inte vad som skall ske nu.. Utskällning, kanske? Han är ju bra på det. 

Istället kliver han närmare, lägger handen på min axel, huvudet nära utan att jag känner mig dum. 
"Såååå, vad sker? Vart sitter det hudlösa?
Förvåningen stiger.. Han ser mig! Är jag egentligen förvånad?? Många år som exceptionellt duktig terapeut borde ju sitta i märgen men jag trodde knappt han kunde ord som detta. 
"Det sitter i själen..."
"Såpass, aj,aj,aj.. Ett jävligt ställe det!" Han ler men inte otrevligt, snarare varmt och nickar som om han väntar på fortsättningen. 
Klasskamraten försvinner in i väggen, hon vet inte vart hon skall göra av sig så naken hon är. 

Det rinner ur mig... Som ett rinnande vatten, som en projektil spya, som en.. ja, faktiskt, som en riktigt elak diarré.  Jag berättar om den senaste tidens hälsocheck, jag berättar om dotterns mobbing, jag berättar om avsaknanden av fokus och ändå, om önskan om att läsa mera, ändå mer än jag hinner.
Om split som det skapar i mitt inre...

Nu ler han brett och så säger han det helt oväntade: 
"Du är en god människa, min kära vän.. tuffa saker händer goda människor.  Det räcker med att man är på fel ställe på fel tidpunkt så, tja, så händer det skit med god människor!"
Tårarna letar sig fram.. Nu har jag sagt det, jag är en liten människa. En som inte ens kan hålla ihop... 
Den starka handen pressas runt axelleden och han tar till orda och nu känner jag plötsligt igen honom igen: 
"Det ligger INGEN svaghet i att be om hjälp när man behöver det! Svagheten ligger i att inte be... 
Se bara till att släpa din lilla rumpa hit så skall jag göra en sjujävla akupunktör av dig!
Du är redan terapeut, du är, oavsett vad du tror, en god, bra människa... Det räcker långt det!"

"Hur vet du det..?" Jag hör mitt eget snörvlande när jag dra in. 
Nytt leende, en kort klapp på kinden av en valkig näve. 
"Det syns på dig! Det syns på dig... 
SÅÅÅ; nu kör vi! Spela piano var det! NU!"

Det är inte så att han blir "snällare" med mig under dagen. Det vill jag inte heller. Vill inte ha särbehandling. Men jag känner mig tryggare... 
En liten uppmuntrande nick, en hand som korrigerar min istället för att säga något, ett glitter i ett öga men han står på med samma mängd med frågor, samma irriterande påstridighet, samma "Vill-veta-allt attityd". 
Behöver jag säga att jag högaktar honom? 
Ibland räcker det att veta att någon vet för att det skall kännas drägligare.. Tack för det!

Dra svärdet från väggen!

En kort titt på det.. Mitt krigarsvärd. 
Sen häktar jag ned det från väggen, dra det ur dess skida och undersöker det nogsamt. 
Man skall kontrollera sina vapen innan man går i strid... Man skall veta vad man strider med likväl som vad man strider för. 
Jag hänger svärdet i bältet, ber mina böner, öppnar mitt sinne och fokuserar min styrka. 

Min inre önskan om att bli förbannad lägger jag åt sidan nu, jag har inte tid att bli distraherad.
Ledsen får jag bli efteråt eller arg. Det får tiden utvisa. 


Jag kommer aldrig stillatigande se på när någon behandlas illa. 
I samma ögonblick jag blir medveten om detta vägrar jag att blunda. Orättvisor skall inte få drabba vare sig små eller stora. 
Missförstå mig rätt - jag vill inte dra i strid men det är inte alltid ett val. 
Ibland är det bara nödvändigt... tyvärr. 
To battle!