Jeg har vasket den...

Igår på vägen hem insåg jag att solen sken från en klarblå himmel, snön låg vit på hus och tak och det knarrande under mina fötter. Ljuvliga, efterlängtade minusgrader!! 
Väl hemma föll pusselbitarna på plats. Bilen var hemma vilket innebär att maken har sk "hemma kontor"och det i sin tur innebar att jag hade ca 2 timmar (lite drygt) till godo. 

Från boden skrek de på mig.. Sina ihärdiga små pip... "Ta oss på tur, ta oss på tur". 
Sagt och gjort! Bort med anatomiböckerna, fram med skidkläder, av med dagens vardagskläder och hopp i kläderna och IVÄG!  
Det sista jag gjorde innan jag lämnade rummet var att ta av mig klockan. Det är ett fint armbandsur som jag fått av min klockfetischist till make i fyrtio års present och jag ogillar starkt tanken på att förlora det. 
På näthinnan etsas bilden av klädhögen på sängen med klockan som en krona på toppen. 

Skidturen var ljuvlig och väl hemma tog vardagslivet vid igen...
Duscha snabbt, torka håret, klä sig, hämta på skola och dagis, rodda allt eftermiddags kör, förbereda för morgondagen, göra läxor med äldsta barnet, hinna läsa lite själv, gå med hunden, vika tvätten - ja, jag tror du känner igen dig och så... STTTTUUUP i säng! 

Imorse samma tempo fast i motsatt riktning, ja, alltså, i riktningen komma iväg men mitt i rörelsen stelnar jag till... Klockan! 
Med bilden på näthinnan rusar jag runt. Letar på sängen där klädhögen låg... Letar i badrummet där den brukar ligga. Letar på skrivbordet där jag brukar ta av mig när den stör mig när den smäller i datorn.
Letar på bänken i köket... 
Till sist.. Vänta nu lite. Terroristen.. Minigodisen... Hon har väldigt långa fingrar. 

Barn infångas, sätts pedagogiskt i den stressade moderns knä och utfrågas försiktigt: 
"Selma... Har du sett mammas klocka?"
"JJJAAA!" Brett leende. 
"Vart har du lagt den då?"
"Jeg har vasket den!" Nytt leende.. Åh, nej, tvättat den!! Vart då? I toan? I hundskålen? Alternativen är inte så många, hon når inte så långt.  Lugn! Andas! Klockan är vattentät! Bara inte i toan.. 

"Jeg har tørket den også!" Vaddå torkat?? Nytt hopp!
"Och vart är den nu, Selma? Vart?" Det är nu det kommer.. det jag inte ville höra!
"Jag är sååå ledsen, mamma!" Så går hon. Med ett stort brett leende. 
Vad betyder detta?  Letandet fortsätter tills bussen går och med gråten i halsen sätter jag mig i sätet och anser min klocka som förlorad. 
Den är tung. Placerad i toan med lite kraft har den säkert glidit ner genom kröken... försvunnit. 
Min fina Omega!

Jag sluter ögonen.. Går till min guide, böjer mitt huvud vid hans axel och ber om råd. 
Det låter inte vänta på sig. 
"Selma, open drawer, no harm!"  säger han leende och smeker mitt huvud. 
Jag frågar om lådorna i köket, de hon når och då svarar han igen: "Not in kitchen, open drawer!"
Katjiing!! Vi har en trasig låda i vår köpmans disk. En låda utan framsida.. 
För säkerhets skull kollar jag också av med min mediala väninna - hon säger samma sak. Hemma men flyttade av någon annan än mig. 


Jag kan knappt vänta att få komma hem. Hon repeterar sin svar på eftermiddagen, den lilla busungen men jag lyssnar på henne med ett visst lugn.
Väl hemma sticker jag handen in i lådan.. Finner min klocka. Den är väl inpackad i en diskhandduk. 
Den ser inte "vasket" ut.. Kanske gjorde hon det på låtsas... Kanske inte... 
Vill jag veta? Nja, jag tror att jag bara tvättar den som vanligt jag.
Glad att den är tillbaka är jag i vart fall! Tack för hjälpen!

Konsten att vara i ett nätverk..

Eller handlar det snarare om att "välja att vara i ett nätverk"? Eller kanske tom ibland både och?

Jag medger att det kändes tungt igår... Att påbörja en ny termin och dessutom rivstarta med punkt och meridian lära. Det är hårda timmar och man måste vara mycket gott förberedd.
Väl ankommen till skolan promenerade jag till vårt föreläsningsrum och möttes där av T & S.
Breda leenden, varma kramar och tillönskan om ett Gott Nytt År och så drog "uppdateringarna" igång! Vad hade skett sen sist? Hur hade vi haft det..?

Detta är inte särskilt underligt. Vi, det vill säga, T, S och jag, tillhör en grupp i klassen som snackar en del, både med varandra och i undervisningen.
Vi driver på studiegrupper, studentgrupper, frågestunder och sociala sammankomsten plus-
vi gillar varandra!! So far so good...
Så kommer nästa S in..  Hon och jag skrev grupparbete tillsammans och efter detta har hon mjuknat, visat sina starka sidor och kommit fram mer och mer.
Samma glada återseende där, samma kramar, liknande frågor.


Så rullar folket in...Kramar, breda leenden och E - som jag knappast umgås med, ja, så där till vardags ger mig också en stor kram, ställer sig nära och frågar om helgerna på sitt lite försynta sätt. Jag känner att jag blir glad...
Känner mig accepterad, omtyckt och som en drivande kraft i gruppen med så mycket kärlek runt omkring mig. Samtidigt noterar jag att nästan alla låter bli att krama två personer i gruppen.
Jodå, de får breda leenden, de får tillönskan om ett Gott Nytt År MEN det blir liksom inte mer.

Jag stannar upp och tänker till... Varför valde jag själv att agera såsom jag gjorde?
Jo, för att dessa två tjejer sällan eller aldrig är med i diskussionerna, för att de aldrig bjuder in, för att de känns avvisande.  Katten på råttan, råttan på...
Om de nu verkligen vill ha kontakt så är de illa ute, mycket illa ute då signalerna tolkas lika av alla.
Valt eller utvalt?

Själv har jag inte möjlighet att vara med på allt heller. Vi har barn, vi har hus, hund, fritid och sånt tar tid men jag har varit noggrann med att höra av mig. Att kommunicera, berätta, dela, lyssna och vara närvarande när jag är där och det har betalat sig.
Skolan börjar långsamt bli det nätverk jag önskar mig och det har ju bara börjat.

Varför man väljer att stå utanför kan jag bara spekulera i.. de har säkert sina skäl.
Eller i vart fall hoppas jag det. En vald ensamhet måste vara klart bättre än en som man blir tilldelad emot sin önskan.  Jag kanske tom skall fråga någon dag, jag.
Så dum är jag!  Undrar om jag får något svar?

Året är igång på allvar... Det känns tryggt!
Kram

Slitvargen.

På vägen upp för backen åker jag mera bakåt än framåt.. Hänger tungt på stavarna, det smärtar i armmusklerna och benen, långt ut i saxningen. Svetten lackar...
Klättringen tar sin nådiga tid. Det är långt upp men till slut står jag på randen av "grytan" och då har "spåret" precis börjat... Min runda, min tur.

Jag åker ner för kanten, in i grytan, ned i grytan och hela vägen har jag sällskap med Finlands sämste skidåkare. Jo, det är sant... Inge Glid. Han följer mig hack i häl, hela vägen, inte en centimeter får jag gratis. Stavtag på eländigt stavtag.
Munnen torkar ihop, ny uppförsbacke - fjällsidan. Ny klättring, mera bakhalt, mera armvärk...
I nästa nedförslöpa kliver jag ur spåret, kör i skoterspåret vid sidan om - allt i förhoppningen om lite mera glid, lite flyt.
Det är då de kommer farande.. På min insida. Först han, i full fart...Ihopkrupen till en liten boll.
Jag hinner uppskatta hans ålder till ca 12 och precis då rutschar hon förbi, om möjligt ännu fortare.
Ålder på henne? Tja, 8.. Kanske.

Jag körde också om många "gamla tanter" när jag var i den åldern. Speciellt de som inte fattade att de skulle hålla sig i "snigel filen" dvs i spåret medan jag skejtade fram på skoterspåret.
Nu är jag tanten... och vettet har jag lämnat hemma, såklart. ;-)

Dags att släppa på lite.. Några snabba skär.. Kroppen minns! Så trött den är så minns den.. Det pirrar i fibrerna, musklerna känner igen rörelserna.
Oxen i mig gör att jag inte är någon "snabb person", snarare lite trög, ogillar förändring och snabba puckar... "Du är alltid en riktigt liten slitvarg, du" mumlade pappa när jag bad på mina bara knän att få åka längdskidorna ända hem.

Ja, det är det som får min värld att snurra. Det tar en lång stund innan kroppen blir varm, innan den blir mjuk och redo men sen, sen kan den gå, gå, gå och gå.
Slitvargen kommer fram! Med tröttheten, malandet kommer njutningen.
Längdåkning är en av de bästa sporterna för "slitvargen", både förberedelsen i barmarks träningen och själva skidåkningen.

Mala, mala, mala... I motvind, i snö, i blöt tösnö, i kyla, med bakhalt, med Inge Glid i hälarna, i backarna, på plattlandet, i skogen och över sjöarna. Timme efter oändlig timme.
Jag, skogen, smärtan, tröttheten och slitvargen inom mig.
Den ultimata njutningen. Hur sjuk som helst och jag erkänner det med en lätt rodnad på kindbenet men inte mer..
Halva Norden är full av dårar som jag, av en eller annan kaliber.

Var och en blir lycklig på sin egen fason - heter det och jag tror det ligger mycket i det!
Därför lägger jag upp en bild på en av de bästa här.. Innan jag ger mig ut och nöter igen.
Det har ju kommit mer snö... HURRA!

Det är...

Jag ser ned i kaffekoppen, önskar se botten.. Både utom mig och inom mig! 
Hela morgonen har jag slitit med mina affirmationer, min bestämda uppfattning om att nu blir det bättre, nu skall det vända, nu har jag vinden i ryggen.. 
Katjiiing! Örfil.. Igen. Me no like!   Med svedan kvar i ansiktet har jag slagit mig ner på bänken med mitt ljumna kaffe, har inte ens lust att gå ut, inte i detta nu. 

Ute lyser solen, ute är det vinter, lagom kallt, Fredag, fortfarande lite tid kvar.. Nix. Vill inte.
Tanken vandrar... 
Jag ser hennes siluett framför mig i månens sken.. Hennes blossande kalla kinder i motljuset, glädjen vi delade.  
Jag har en fantastisk unge! En glad, inspirerande älva. Med sitt långa hår, sina galna mössor, sin milda omtänksamhet hänger hon med på mammas alla galna upptåg med ett leende. 
Åka skidor, en vardagskväll, mitt i veckan... istället för läxorna. En oas mitt i verkligheten. 

Hon hänger med! Hon bangar aldrig trots att hon redan varit ute flera timmar på dagen, åkt skridskor, varit på annan aktivitet.. 
"Mamma, kylan biter inte på mig för jag är född i Februari" utbrister hon med ett fniss innan hon glider ned för backen. Den isiga.. Den som jag knappt vågar. 

Helt sant! Kylan biter inte på henne.. Inte motgångarna heller. I vart fall inte så länge hon förstår varför saker sker, så länge hon är med på tåget. 
Tålmodigt leker hon "skidtävling" med sina osynliga konkurrenter medan jag tar en längre sväng. 
Vilken tjej! Vilken resurs... och vilken kväll!"

"Här sitter du och deppar... ?!" en kärleksfull knytnäve boxar min axel. ¨
"Yes, korrekt!" Jag är inte på humör för småprat.. ändå stannar han. Vissa fattar inte en hint! 
"Vet du..."Han smakar på orden, ögonen letar liksom inåt, kroppen blir stilla.
"Det är i backarna man rycker!!"  Så går han, bara promenerar vidare genom korridoren... 

En hint från en skidfåne till en annan skidfåne...Från en vän till en vän. 
Från människa till människa. 
Ja, har man bara ork så är det i backarna man rycker.. Det är så man skapar medvind och försprång. 
Att jag inte tänkte på det!  Dags att gå ut i solen.. 
Dagen är ung! Trevlig helg!

Varde ljus.

"Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. 
Det är ett urdraget hjärta som hänger där och dinglar på sin krok!"
                                                                     August Strindberg. 

Ett nytt år har börjat... Det känns på energierna. En del av mina vänner snubblade rakt i knät på förändringen igår, förändring vi alla känt på oss skall och måste komma men som ingen vetat när.
Champagnekorken drogs ur flaskan och med den kom det nya farande i en kaskad av ljus, bubbel och väta.

Jag observerade skeendet inom dem och mig själv där jag satt på kammaren och filade på min egen strävan, min önskan om att lägga tid på studierna i tid, min önskan om att uppfylla mina åtaganden "inom rimlig tid".   Skrivandet landade i min hand, nu såsom alltid och jag påmindes om tidigare möten, glömda verktyg och koncept.
Löftet var att skriva en text om Mindfulness, en text till en magisteruppsats i samma ämne och detta löfte förde mig till landet av gamla älskade böcker, tidigare träning i samma ämne..

Anna Kåver har skrivit en underbar bok som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig." som jag nu via den digitala världen kunde bläddra i igen och i sitt intro skriver hon om "skrivandet i sig".    Jag dras med, känner igen mig, berörs... Är läget nu? Dags att hänga mitt hjärta på boklådsfönstret?
Tid att blotta?

Telefonsamtal från fjärran ort, nya websidor ser dagens ljus... Nya arbetsmöjligheter, helt nya koncept.
Vill jag vara med? Klart jag vill! Jag saknar klientarbetet, resan från frågan, genom nyckelhålet till ljuset och det nya. Otåligheten river min buk...
Studieböckerna faller nästan ned från bordet då jag inser - mindfulness var det, ja.
Min vackra ord om varandet, se perspektivet från en örns vinkel och inte från grodans. Båda behövs men jag är duktig på grodans när jag är otålig.

Att acceptera sin vardag, sin helhet utan att fly, förvränga eller döma innebär inte passivitet.
Det är ju bara själva insikten vi pratar om här.. Det betyder inte ens att vi avstår från att söka förändring utan enkom att vi slutar föra krig emot oss själva.
Förändra det som förändras kan och finn sedan ett sätt att i acceptans relatera till det du inte kan förändra och lev med det. Låter enkelt men är mera komplicerat att genomföra men det går, det gör det!

Min vardag är numera att bygga på mitt kommande verktyg, med tålamod, med flit, med en idog och rejäl arbetsinsats.  Ett starkt fort av alla bitar som är jag. I detta nu har jag möjligheten att bygga som jag vill, tänka och bygga om. Den gåvan är mig given.
Inspiration skall jag finna från de källor som blottas i dagen under min färd och vägen framåt innehåller enkom allt det jag fyller den med.

Så var det skrivet.. Where focus goes, energy flows!
Amen!

Nattens pussel.

Jag är så kvällstrött emellanåt att hästarna slutar att trava!
Men samtidigt, ibland är man en riktig "sucker" för egen tid, en liten stund av tystnad när barnen gått och lagt sig.  Alltså sitter jag ibland uppe en stund efter det att ögonen börjat hänga, hjärnan begärt "shut-down" och kroppen skriker att den är hungrig trots att den egentligen bara vill - just det - lägga sig!

Maken sitter då oftast kvar och jobbar. Datasystemen står uppe för jämnan (nåja, nästintill) och de flesta av dem mår bäst av att pysslas om, uppgraderas och förnyas när inte andra sitter och jobbar i samma miljö. Detta passar honom rätt bra då han går upp i högvarv ungefär samtidigt som jag släcker ner alla vitala funktioner och checkar ut.
Minsta dottern sover som skönast när jag kryper ner, jodå, hon sover i vår säng som oftast och med armen om hennes liv fångar jag första bästa sömntåg och drar iväg.

Framåt nattkröken släntrar maken in, lägger huvudet på kudden och somnar mitt i rörelsen.
Han måste det... Tidigt nästa morgon ringer klockan. Konsulter har också "dagtids kunder", arbetsplatser att gå till, möten att medverka i, liv att leva.
Jag hör honom i medvetandets ytterkant och så somnar jag om, i ca 20-30 min. Då kommer "natt rasslet" dvs lillan har sin "vakna period".
Antagligen innebär det att hon går in i nästa sömncykel och är därför skrämmande nära vakenhet under en liten stund.

Detta innebär att hon kollar att jag är där, frågar efter vatten, letar napp, letar ny plats att sova på, vänder på kudden, klappar kinden och så, med benet på mig, huvudet på mig eller bara liggandes på min arm så försvinner hon åter in i sömnens rike.
Här brukar jag somna om.. Direkt. Men inte i detta nu..
Jag lider av lite hosta, en kvarvarande effekt av sista förkylningen. Mera irriterande än våldsam men ack, ack så påstridig!

Efter trettio minuters skrabbande, halskittlande, slemknuffande ger jag upp!
Inget vatten, inga halstabletter i världen tar bort kittlet i detta nu så jag går upp och från den sovande familjen kommer en unison suck av lättnad. Tänk att man registrerar oljud trots att man sover.
På med kaffepetter... Nej, jag är inte galen.
Koffein är inte farligt att inta om det bara får verka i kroppen en kort stund innan man lägger sig igen.
Likt de flesta bra homeopat medel kommer först en först försämring dvs i koffeinets fall, man blir sömnig innan man blir pigg.

Slutsats - jag kan dricka mitt kaffe, som jag föredrar bara jag sedan inte sitter här och häckar för länge.
Det löser slemmet, det värmer mitt system och jag kommer om en liten strax att sova gott igen i några timmar.
Snart ringer klockan, dagen gryr.  Här börjar skolan imorgon både min och barnens.
Vardagen står för dörren och med den många, många tankar..

Ha en god dag wherever you are. Live with passion!

Uppstarten!

"Må det bästa som hände dig i 2011 bli det sämsta i 2012" - skrev en vän häromdagen och jag nickade i medhåll. Det vore skönt! Det lät som en välsignelse i sig...

Igår hade jag svårt att formulera mig trots att tankarna aldrig stod stilla, trots att nyårsafton varit lugn och trots att helgkänslan var i högsta grad närvarande. 
Bästa väninnan med familj drog hemåt framåt kvällen. Deras år att köra långt, långt på årets första dag såsom vi gjorde förra året och stynget av saknad slog mig då som nu. Vi kommer att ses en del i år, såklart, uppgjort och klart likväl som spontant men jag längtar och saknar, längtar och saknar. 

En liten kvarnsten mal sakta inom mig.. Jag vet vad jag måste göra nu, vet tom vad som fattas för att jag skall få det gjort så kvar är inget annat än att agera. What else is new?
Kanske är det det som får mig att dra mig? 
Den sävliga oxen i mig gillar inte att bli pushad och knuffad men tiden rinner... 

2012 är ett år fullt av magi och vidskepelse. På dotterns skola har man pratat om elen som skall försvinna - varför? Ingen aning! Har inte riktigt hajat den... 
Andra har pratat om jordens undergång, avslutningen på Maya kalendern och allt det där. 
Det har jag skrivit om förr. Jag tror inte på det! Allmänt ogillande av domedagsprofeter och dylikt MEN jag tror på en vibrationshöjning av världen. 
Mycket är i görningen. Se bara på förra årets förändringar i struktur av världens länder. 
Många diktatorer föll, många länders ekonomi och vällevnad föll till botten och män som tidigare dikterat villkor blev maktlösa och utsparkade. 

Det är vad jag tror är på gång... En fördelning av energier och resurser på ett helt annat plan än tidigare. 
En ny sorts ledarskap, en ny sorts tid. 
Ser med spänning fram emot detta nya år. 

Själv skall jag försöka att inte "stå i vägen för mitt eget ljus" som coachen sa. Lite läskigt men i det stora hela, rätt självklart. 
Tentor för dörren, skrivande på trappan, utmaningarna på "rekke og rad" (som norrmännen säger), 
en ljusnande tid till mötes... 
Solen är på väg tillbaka, långsamt men säkert och med den en ny sommar. 


Lurad lite försiktigt igår på vad jag vill göra med semestern...
Såg vackra bilder från fjällen om sommaren igår och jag längtar efter tält och vandringar, långa kanot turer.. 


Jag hoppas du orkar fortsätta följa med på bloggen.. Att du reser med mig!
Det glädjer mitt hjärta att veta att någon läser ibland, att jag kanske stimulerar till fler funderingar, ett och annat skratt [för det har jag tänkt att det skall bli mer av här) och då och då en tår... 
Röras och beröras - livets sanna gåta! 

Ha en riktigt bra start! KRAM