Migrän patientens vision av helvetet...

Med x-antal (jodå, jag vet hur många men vill inte skriva det) tabletter i blodet, ett blod som sålunda är rejält uttunnat på grund av denna acetylsalicylsyra men fortsatt med dunkande carotis artärer, dunkande huvud, kraftiga syn störningar, förhöjt luktsinne, kramp i halva ryggen och med fötterna en halv meter över marken - på detta sätt kliver jag in på arenan... Gladiator arenan.

Nejdå, jag bara skojar.. Jag kliver in på dotterns födelsedags partaj.
Jag har valt den amerikaniserad varianten och lejt ut hela grejen till en gladiator arena för barn.
Där får de "små" liven aktiviteter som passar dem, vaktade av en sk domare, de får pizza, godis, födelsedagskaka, chips, dricka, ja, allt som barn av idag förväntar sig.
Allt jag behöver göra är... betala... och som du förstått, följa med. Något som annars inte skulle varit ett stort problem men som just idag blev en "migrän patients vision av helvetet".

Runt mig, fem-sex hopptält, eller uppblåsbara saker med olika funktion i storleksordningen hopptält och då inkluderar jag de hårt brummande fläktarna som blåser upp slotten. För mig lät det som sex DC9 av den gamla skolan landade på, nej, förresten I mitt huvud.
Lägg till detta, tre pågående födelsedags kalas med ca 12 deltagare i varje. Två av kalasen var pojkar i åldern 8-10..  Kan du förställa dig ljudnivån när de hejar på varandra i resp gren?
Min hjärnas inre artärer knakade i fogarna... MEN barnen hade kul!! OCH det var därför vi var där!

Eller hade alla det? En av tjejerna var den fd mobbaren.. Den som min dotter inte ville bjuda in men som jag "tvingades" bjuda in av föräldrar och lärare. Alla skall med, alla skall bjudas..
Okej, I get it! Nu väl inbjuden sprang hon omkring och sa: Skit och jävla tråkigt kalas så fort något inte gick hennes väg och jag såg rött. Eller nej... Inte helt rött, rött i fragment eftersom hela världen är fragmenterad i detta läget och enkla saker som att hälla upp en Cola i ett glas blir ett oöverstigligt problem.

Doften.. en omisskänlig doft av pizza, blandat med kaka, blandat med lukten av chips ur minsta dotterns mun fick min mage att vända sig både en och två och kanske tre gånger...
Besöket på toaletten hjälpte inte. Urinstanken blev med ut och försvann inte av doften av pizza.
En del dofter, läs odörer, är envisare än andra. Ny magvändning...

Jag prövade distrahera hjärnan med en bok.  Ja, kalla mig knäpp men skolboken hade blivit med...
Ja, skam den som förlorar hoppet. Hoppet är ju det sista som lämnar människan, hoppet om att dunket skall ge sig... Bokstäverna dansar och flyter ihop. Jag ler i mjugg. Glöm det, din pappskalle.
I wish.. Att huvudet var fullt med papper.

Tittar på barnen... Ser hur deras kroppsdelar upplöses, blir till pussel, hur färgerna på deras kläder byter plats med varandra, skiftar och glider in. Ljuset sticker mig i ögonen.
Jag avskyr detta, jag blir så sjösjuk... Hjärnan jobbar med att kompensera det jag se, sätta ihop det på rätt sätt, få mig att fungera och överleva men jag reder mig knappt.
Jobbigast är och har alltid varit... Att få andra att fatta exakt HUR ILLA det är.

Det är övervidrigt när det sker men nu var det länge sen, allt är relativt men för mig är det länge sedan.. Jag är trött på att förklara.
Snälla du, där ute... Komihåg de med dolda handikapp!! Lägg dem på minnet.
Lyssna till hur de vill ha det, vad de önskar och behöver hjälp med. Det suger fett att vara beroende av andra och inte kunna sätta ord på det - hjälp dem!

Om jag klarade mig?? Jodå.. Ljusningen är föröver nu.  Bara efterskalven är kvar.
Imorgon får jag min belöning, då är jag euforisk!! Världen utan migrän är en färgglad, underbar resa med alla sinnen på plats!
I have the power! I can do anything!! Sov gott för imorgon är en annan dag!
KRAM

En liten tankeställare

Jag - en försökskanin!! 
Ja, så tänkte jag faktiskt när jag på "pinn stela" ben stapplade mig in på gymmet på Torsdagens em. 

Gruppen har börjat. Försöksgruppen som skall se om man över sex månader kan få till en bestående livstils ändring hos folk som vill få till det.  (Jag har skrivit om gruppen här tidigare och kommer säkert att gör det igen).  Grupptryck skall testas, det vill säga, man skall se om det gör någon skillnad om en grupp med folk från samma gym kan lära känna och påverka varandra. 

Själv har jag mina mål och mina drömmar att leva med och upp till och det är därför jag är med och jag har hittills fått grymt bra stöttning av gruppledaren och PT:n D. 
Det var därför jag stapplade in på gymmet.. Vi hade tränat tillsammans på Tisdagen, lagt ett program med dynamisk träning (träning utan maskiner) och jag var rejält stel. 

Lite dåligt samvete slet jag också med... Hade inte tränat riktigt så mycket som jag hade hoppats. En dryga fyra kilometers tur, en sju kilometers tur, två gånger på gymmet. I underkant av vad jag hade tänkt men kroppen var trött, stel. 

Så börjar gruppen... och jag börjar fundera. 
En helt vanlig kvinna, familj, jobb, önskan om att gå ner uttrycker efter bara någon minut: 
"Ja, jag har i vart fall börjat... Kommer inte riktigt upp i de rekommenderade 20 minuterna om dagen men det blir tio i vart fall!" Detta säger hon med ett tryggt leende. 

20 minuter om dagen är Hälsodirektoratets rekommendation för den enskilda individens motion per dygn. HALLÅ... 20 minuter... 
Du kanske säger "Jo men jag går tio minuter till bussen, tio minuter hem.."
Javisst, det räknas men ändå inte. Dessa tjugo minuter skall vara i ett sträck. 

En kort sekund senare fick jag flera Aha-upplevelser... Vissa når inte sina tår, vissa kan inte fläta ihop händerna bakom ryggen, vissa kan inte sitta på huk och stödda på en hand flytta benen framåt och så fortsatte det och fortsatte och fortsatte. 
Nu kanske du tänker att jag är del av någon "Biggest loser grupp" men det är jag inte.  Jag är med i en grupp av helt normala "Medel Svenssons". Familj, barn, jobb, fritidsintressen och några "normala kilon med övervikt". 

Plötsligt förstod jag varför min vän J anser att det behövs grupper för att "vardagsträna" människor, få upp antalet meter (ja, vi snackar faktiskt om det) som varje individ rör sig per dag för att få upp standarden på livet igen.
"Om du inte "plågar" kroppen, plågar kroppen dig!" - ett av de många slagorden. 

Härmed lovar jag, helt öppet och i denna blogg, att from dags dato alltid vara stolt över mig själv så fort jag rör mig fysiskt på vilket sätt det vara må och se det som en investering i min framtid och hälsa. 
Därtill kan jag lova att också bidra till gruppen och på det sätt se till att alla får det bättre. 

Resten av det programmet kommer att innehålla skall jag be att få återkomma till... steg för steg..
Nu skall jag nämligen ta hunden på en längre tur innan dagen tar vi.. 
Har du planerat hur du skall röra dig i helgen? Lördagsmyset smakar bättre då! 
Ha en fin helg! 

Bara barn eller "Bærums barn"?

För några dagar sedan frågade goda vänner till mig om jag hade lust att se en inspelning av ett populärt norskt Tv-program. De hade fått ett antal platser på gästlistan som skulle "besättas" och nu undrade de om jag ville.

Jag tänkt på programmet... Ett roligt program där en komiker och känd journalist snackar om vetenskap, undersökningar, aktuella händelser osv med två paneler (en komiker och en gäst i varje panel).
Jag tänkte på dottern... Som vill bli skådespelerska, är mycket upptagen med kändisars varande och göranden och aldrig har sett insidan av en Tv-studio.

Sagt och gjort, vi tackade ja. Jodå, jag frågade dottern innan, synkade att hon ville och allt var i ordning.
Sen dess har jag glatt mig åt att göra detta, funderat lite på vad man kunde vänta sig, vilka gäster de kommer att ha denna gång, vart vi skulle bli placerade, vart detta ligger,  hur lång tid det skulle ta då vi fått en tidsram på ca 2 1/2 timme. Det kan vara rätt länge (om det blir tråkigt).
På grund av mina egna funderingar så antog jag helt iskallt att dottern också var upptagen med dessa tankar, att hon hade egna idéer om upplägg och naturligtvis, att det var något att berätta för vännerna.

Men hon säger inget och till slut känner jag mig nödd att fråga:
"Vad säger dina kamrater? Vad tycker du?
Förvånad min, tuggandes på läppen:
"Nej, de säger inget speciellt.  De undrar bara varför jag skall dit.. Vad som är poängen liksom?" 
JAHA! Mamma glömde...Detta är barn från Bærum. Pappa är producent, mamma är kulturansvarig på det eller det "bolaget" eller mamma är läkare, pappa är skeppsredare, mamma är försäljningschef på SAS, pappa är major i NATO´s specialstyrka osv..
Ingenting imponerar! Jo, kanske... En tur till L.A.. Nej, det gör ju S och hennes familj hela tiden.

I mitt stilla sinne undrar jag... Är detta barn? Eller är detta Bærums barn?  
Världen är "utforskad", kartlagd och registrerad vid 11 års ålder. Inget förvånar, få saker "lyfter".
Ser de en fantastisk bild i en tidning så ser de ner i den med rynkade panna, skakar sina små huvuden och säger: Photoshoppat (innan de med förakt lämnar rummet.)
Min dotter säger: Javisst, säkert!! Med en irriterad fnysning till allt som sägs under TV:s reklam pauser - både det rimliga och det orimliga.

Naturligtvis är det BRA, jättebra i den ena änden... De blir mindre lurade, klokare, snabbare än generationerna innan dem (i vart fall på vissa plan).
MEN i den andra änden - hur hittar man glädjen då? Aha ögonblicken?
Hur kan de tanka "vardagsmagi" och upplevelser när allt antingen är på låtsas eller har setts/gjorts förut?  Vad blir deras "frontlinje"?  Rymdresor? Andra planeter eller blir det "back to basics"?

Hur det var? Inspelningen?
Det var jätteskoj! Vi fick underbara platser, längst fram och i mitten och satt sålunda i havet av kameror, ljudanläggningar och upptagningar... Dottern fick ett smeknamn av komikern (faktiskt till hennes stora glädje) och vi skrattade huvudet av oss i nästan tre timmar.
Jag, personligen, tyckte det var häftigt att se hur man kollar sammansättningen av de olika bilderna, hur man stoppar och för vad, när man sminkar om och varför...

Plus att jag hittat mitt nya drömyrke - publik inspiratör!
Vad det är?? Jo, det som värmer upp publiken innan sändning, lär dem hur och när de skall göra olika saker och vars jobb bara är att vara rolig, trevlig och service inriktad... 
Jag rekommenderar upplevelsen VARMT!! Det var skoj!

Ha en bra dag! KRAM

Definitions fråga.

" -There will come a moment when you will have to do the right thing...
- Hm, I LOVE those moments... LOVE to see them passing by!"
                                                                          
 Captain Jack Sparrow in Pirates of the Caribbean.

Dessa funderingar har ätit mig i några dagar nu... Dessa funderingar om "sanningen" och göra det rätta.
Dessa funderingar om skillnaden mellan teori och praktik och frustrationen för den som sitter mitt emellan.  Undrar du vad jag pratar om..? Ok, exempel:

Jag ligger på bänken hos min akupunktör, ser henne mäta upp för en punkt som jag diskuterat tidigare på dagen. Ser att punkten verkar "dra sig" åt ett håll jag inte förväntat mig så jag frågar:
Är det punkt ?? du skall sätta nu? 
Hon ler lite generat och så säger hon sanningsenligt:
Detta är en alternativ plats att sticka på, att sätta den punkten på, om man skall...bla,bla,bla,bla. 

I nästa andhämtning fortsätter hon:
Ja, detta kan man förståss inte säga på skolan, det står ju inte i böckerna MEN det är så det funkar i praktiken. 
Det snurrar i mitt huvud... Det är ju praktiken jag har bruk för och varför kan man inte säga båda dvs upplysa mig om vad som står i böckerna och VART jag bör sticka för att nå bästa möjliga resultat?
Jag menar, jag är ju relativt klok så jag borde klara av att hålla två typer av info i huvudet samtidigt annars har jag knappast på ett studium att göra ändå. ELLER?

Såklart ställer jag frågan och svaret förvånar inte:
Jo, det tycker jag också men skolans reglemente tillåter det inte!  Jag måste följa det som står där och i litteraturen.

Redan samma dag har jag hört två duktiga terapeuter säga samma sak, i andra former, om andra saker.
Det bestäms åt mig vad som är "bäst" att jag får reda på och vad jag klara av att "sortera i" och bearbeta.
En del av mig förstår, en gör det inte... Den som drivit skola förstår avvägningarna, terapeuten blir galen av ilska då hon bara får delar av "sanningen" och framförallt, den delen av sanningen som är obrukbar.

Indirekt funderar jag också över hur jag själv reagerar när någon prövar att tala om för mig vad jag får säga, skall säga och på vilket sätt.  "Ingen tränad j..la tränad apa" - som jag sa vid ett oborstat tillfälle.
Ja, du såg helt rätt. Jag ogillar det starkt.
Information, kunskap skall vara fri för alla och var och en skall få bilda sig sin egen uppfattning - det anser i vart fall jag.

Samtidigt undrar jag... När jag ser allt det motstånd som vi alternativ medicinare utstår,  alla inre stridigheter, alla förvrängda uttalande, allt spott och spe.. Då undrar jag varför jag valt denna vägen och hur länge jag skall orka, vilja kriga för att få "min vrå av världen".
En klok kollega sa idag, där han satt med solen rakt i ansiktet:
Du saknar klienterna, söta, du behöver balansen och påfyllningen i att vilja fortsätta stå upp för ljuset. 
Det är de som gör det hela värt det!

Jag antar att det är helt riktigt, känns logiskt MEN jag måste också hitta den gnistan inom mig själv igen - min arbets beckon, min fyr i mörkret.
Söklys på!! Njut din vårvecka!


 

Bara Sverige svenskt pärlsocker har...

Jag gillar "kylskåpsprogram"! Jodå, du läste helt riktigt. 
De har ju kommit och gått i olika former i massa år men favoritreceptet är enkelt - en riktigt bra reporter för en bra intervju med huvudpersonen och en riktigt bra kock som tar sig an kylskåpet. 
Det finns undantag för denna regel.. T ex en extremt bra kock som både kollar kylskåpet, lagar mat och intervjuar men sådana finns det inte så många av. 

I Norge är det nu dags för en ny sådan runda och jag glädjer mig... och glädjer mig åt att förfasa mig. 
Att t ex en skidåkare har lite extra proteinpulver, vitaminer och annat mindre ätbart i kylen, ja, det liksom räknar man med. Men bäst blir det ju när någon kändis, gärna lite kraftig och otränad, bjuder på samma arsenal. Då blir det lustiga vinklingar på intervjuerna och jag gottar mig extra mycket. 

Själv tänkte jag igenom mitt eget kylskåp idag med ett flin...  
Barnen propagerade för Söndags gott och jag insåg utan att blinka att jag kunde tillverka kanelbullar, chokladkaka, banan paj, körsbärs paj och diverse andra bakverk. 
Hmm, oxens hus liksom. Bara jästen.. Som ju faktiskt är en färskvara fattades just denna dag men tom den brukar finnas hemma då och då. 

Mina ensamstående klasskompisar ser in i kylskåpet med chockad förundran. 
Där finns nämligen MAT.. ;-) 
Naturligtvis beror det på att vi har barn och de är ensamma. Det går inte en tidig Måndag morgon förklara för en treåring att vi kan inte äta frukost för det finns inget hemma, vi går till Hansen och tar en kaffe istället. 


Faktum är att det inte hände innan jag hade barn heller, faktiskt. 
Jag är av den personligheten som alltid tror att folk kommer att svälta ihjäl om de inte får något att äta om de besöker mig, kommer förbi eller bara ringer på dörren. Gäller det inte det så tror jag att affären kommer att ha slut på någon vara imorgon, vara stängt pga snöväder eller kanske kommer jag inte till affären pga feber eller nåt. Nöd proviant mao.. Det mesta i mitt kylskåp och min frys är sålunda nöd proviant.  


Väldigt ofta står ett halvt kompani på trappan, blåfrusna och behöver ett rejäl varm måltid - NOT! 
Däremot känns det gott att veta när man halvhungrig efter en förmiddags läsande VET att man kan öppna frysen eller kylen och vispa ihop något riktigt gott av existerande varor innan man tar sig för något annat. 
Jag har alltid med mig mat att värma till skola.. Det har jag sagt förr och avundsjuka norrmän suckar sig blåa om svenskar och deras matvanor men likaväl har jag deras näsor I min matsäck.. Varje gång. 
Mig kvittar det! Jag behöver det varma. 


Förutom våra "vanliga matorgier" så hamstrar vi också. Det vet ni också.. 
Kaffe, knäckebröd, disktrasor och så vidare. Det gör att våra skåp och lådor blir extra fulla, såklart.
Bara Sverige har riktigt pärlsocker t ex. Vita, tjocka sockerkorn som inte smälter till smulor eller socker smet när bullarna gräddas. Mina barn fnyser i förakt emot de norska kanelsnäckorna och väljer bort dem... Mammas bullar, svenskt pärlocker - me like! 

Så... När du känner för en tur hitåt.. Känn dig välkommen! 
Jag hittar alltid på något att bjuda på. 
Smaklig lunch! 

Ett djupt andetag.. KÖR!

Denna veckan börjar det... Imorgon - min nya kurs inom utbildningen.
Återigen, tre kurser att bolla samtidigt och full fart framåt!

På min dator, i detta nu, en tre sidor lång målbilds formulering som skall skickas till min personliga tränare D om två sekunder.  Ytterligare en kurs, ytterligare ett försök.
Japp, jag skall bli försökskanin. Mitt gym skall dra igång en grupp, ett koncept som baserar sig på det bästa ur alla världar. Grupptryck dvs en grupp som förväntar sig att man är med på träningar, föreläsningar etc. En PT och sjukgymnast som peppar och stöttar och naturligtvis, bygger individuella program.   Gymmets alla fördelar, ett tids spann som räcker till och ger plats över, kontroller och mätningar.   Ja, allt man kan tänka sig.

Jag har ansökt om att få bli gymmets testperson. Den som utvärderar denna gruppen och dessa aktiviteter, som får extra uppföljning och så vidare. Det beskedet kommer imorgon!
En spänd förväntan sprider sig inom mig... Jag vill så gärna!
Viktigast av allt är dock att jag har tagit ett beslut inom mig själv- jag skall vara med oavsett.
Detta är ett unikt tillfälle för mig att testa detta till max och dessutom tala om det för alla.
Vända "anti-resurser" till resurser! Vända den negativa tävlingsinstinkten till något positiv.

Ut i universum går dock fortsatt min önskan - jag vill vara testpersonen!
Jag ÄR testpersonen! 
Vill äta körsbäret på kakan nu... Håller du tummen med mig?
Kramar

Vasalopps Söndag

Jag känner dammet från hennes skidor, snödammet.. Sätter handen i hennes stav, skjuter henne framåt. 
Har bättre glid, som vanligt. Hon är så noga med fästvallan. 
Handsken över ansiktet, tar bort det våta... Vill inte bli kall om kinderna. 

Det är då jag hör ljudet... Sörplande, slurpande, klunkande.. 
Vad gör hon? 
"M, vad i h..vete gör du där framme?" Synen av en drick flaska som viftas i luften och så svaret: 
"Käkar frukost! Hann inte hemma". 
Sucka! Jag ler... Hon är så morgontrött och ändå skall hon med på dessa turer, till min glädje. 
Femton kilometer på tom mage! Jösses! Jag ler i mjugg, mera snö i ansiktet. 

"Vad äter du då? Det låter... " vrålar jag och ser slutet på den långa sluttande backen. 
"Kall mannagrynsgröt!" Hon vrider huvudet, de röda kinderna, ögonen som ler. 
Vad f...n? Hon vet att jag HATAR mannagryn. 
Så är vi på plattlandet, stakar vidare, tar tät... Hon måste ju tugga färdigt. Eller nåt.."

Minnet får mig fortsatt att le där jag sitter i TV soffan.
Det var många sådana turer i åren mellan 10/12 och 17. Lördags turerna i skidspåren, i Vasaloppsspåren.

Jag ser alltid Vasaloppssändningen den första Söndagen i Mars.
Det är som Lucia. Man går upp, lagar frukost, brygger kaffe och så sitter man där i morgonrocken tills förmiddagen blivit eftermiddag och både dam och herrsegrare gått i mål, alla intervjuer är klara, alla vet allt om alla, nåja, nästan.

Många är de år då jag sett sändningen hemma i Mora, man orkar inte ner till stan och trängas. Där är ju alla dårarna, utlänningarna, de tillresta, Stockholmarna, skidboxarna.
Nej, till målet åkte man framåt eftermiddagen då hysterin lagt sig för att heja fram blåbären, kolla in de "lokala begivenheterna". Eller så satt man ute längs spåret någonstans, skapade en eld, grillade korv och såg på alla inklusive täten och så åkte man därifrån och hem.

Många är också de år då jag suttit på andra ställen och försökt att svälja mitt förakt för mina "bräkande" medsystrar och bröder. Herregud, ingen kan väl missa en dalmas! Även om jag själv alltid gjort mitt bästa för att dölja det!

Jag har blivit äldre. Mitt barndomshem finns inte kvar och jag vet att jag aldrig kommer att bo i Dalarna igen. Nix.
Det leder till att jag nu kan se det vackra under sändningen, njuta av platserna jag känner så väl MEN också fälla en liten tår.. En längtan efter något som inte längre finns.
Något som varit och farit..Något jag bär med mig.
Sorg, längtan, minnen i en underbar mix..

Vasalopps söndag i sitt esse!
Ett år till nästa och då... Då du får du titta extra för då är det min nummerlapp du skall titta efter.
Slit varg året har börjat! HURRA!!

PS! bilden är en påminnelse till mig om vem jag skall ta rygg på nästa år, hehehehehheheh.. ;-)