En slingrig, ensam stig.

Tänk så märkligt - på slutet har jag ofta drabbats av känslan att jag har skrivit bloggar som sen inte finns på papper.
Detta beror på många olika ting.. Att jag skriver dem i huvudet. Att jag formulerar tankar för mig själv men har sedan inte tid att sätta dem i pränt förrän de ersätts av nästa fundering från min horisont. Att jag upptas av "vissa saker" bara för att jag är jag, mina issues, mina teman och käpphästar.
Det där sista kan ibland kännas lite tokigt, som att man ältar tillsammans med Er i skrift men å andra sidan - det står er fritt att läsa eller låta bli. Fri luft.. Som barnen sa förr.

Jag har alltid prövats i livets skola om huruvida jag är "sann" emot mig själv eller ej.
Om jag står upp för den jag är och vandrar en väg som inte alltid är beträdd av så många..
Jag är inte unik, det var inte så jag menade, eller förresten, det är jag ju, såklart! Men det är ju alla andra också! Skillnaden är att jag tydligen måste uttrycka på vilket sätt jag ÄR unik på, högt, tydligt och klart... Annars får jag smäll! Smäll av universum.. PÅ fingrarna.

Vägen jag måste gå har många kröka och krumbukter och det är sällan jag ser runt nästa hörn.
Djupt, innerligt och ärligt önskar jag någon att hålla i handen när "tornadon går", när det kryper i skinnet för att det känns som någon finns därute i mörkret. Men.. Nix pix!
Det finns ingen att hålla i handen! Ingen som vill, kan och önskar gå vägen med mig!

I smärta och vånda har jag kontemplerat detta i många år.. Vilselett mig själv.
Önskat, bett och ägnat mig åt hoppet.
Men efter passerings kravet idag (jodå, jag klarade mig)insåg jag att skall jag vandra vägen vidare så måste jag behålla energin till mig själv. Fokusera på rörelsen framåt.
Skjuta lite "hopp" och önskningar till sidan och leva i det som är.

Finns det någon därute som orkat reflektera och som är genuint helt nöjd med vägen, sin egen väg?
Det tror jag inte. Jag tror delar av att vara människa är att önska sig andra saker än de som ligger på ens livsväg men då glömmer vi och tappar bort de saker vi i grunden vet. Det som ligger i vår själ. 

Därför blir en del av oss stående, beundrande vackra blommor vid sidan av stigen, ja, eller vi kanske tom kliver av stigen, blir sittande eller strosar bort från det vi innerst inne vet...

Guiden uppmanar mig till vidare rörelse.. Ta mig framåt.
Visa mig. Erkänna.. Okej, okej, jag skall, jag skall.
Det är inte alltid lätt men det är min väg.
Namaste.

Livet är en skattkista!

"If you imagine it, you can achieve it, 
if you can dream it, you can become it!"

På mitt skrivbord sedan många år står en pyramid med örnar på och vid pyramidens bas står:
IMAGINE...med stora breda bokstäver och så, på den fjärde sidan denna text ovan.
Det handlar om livs inställning. Det handlar om att skapa "flow"!

I grund och botten tror jag vi alla föds med detta, en inbyggd radar som vi alla följer MEN så "sker livet" och vi kanske tappar delar av den.. Det blir i vart fall inte lika självklart längre.
Man får påminna sig, kanske tom lära om.. Lära att hoppas, slappna av, önska sig, tro på att man skall få osv IGEN och på nytt.

Dock finns det ingen regel utan ett undantag..
Det har glatt mig, det lilla "undantaget"!  Jag har träffat en människa som inte drabbats av denna sjuka som samhället verkar dyvla på oss under uppväxt åren, någon som vandrar runt på denna planet och lever som om livet vore en skattkista! En underbar stor kista med ljuvligheter att bara ÖSA ur...

Det är ingen "foten i kläm jajamensan - människa"! Inte heller en hopplöst babblande idiot.
Nej, det är en balanserad, fungerande människa med en mycket god utbildning, ett bra jobb, en funktionell familj. Kort sagt, en helt vanlig människa men med en helt outstanding attityd.

Blicken möter en, nyfiket, glatt, plirande och den förblir sådan oavsett vad som händer. Kommer det skit, en skopa ovett, rena dumheter tja, då bemöts detta med ett stort brett leende och något avväpnande eller mitt-i-prick men det stannar aldrig. Det löses där och då och sen går personen i fråga vidare.. På nya äventyr, emot bättre jaktmarker. För det finns det nämligen alltid...

Samtalar man så kan man diskutera om vad som är fel men aldrig länge. Denna person hittar alltid något handfast att hålla i, något man kan säga, göra eller bara vara i.. Enkelt, konkret och ibland skrämmande enkelt. Oftast kryddas också denna situation, hur svår den än är med ett skratt, ett bus, en oväntad vinkel.. och då kommer lösningarna.

Uppfostrad av två föräldrar som alltid berättat att allt är möjligt, inget är omöjligt!
Sky is the limit... Stegen verkar oändlig för denna person och jag ser fascinerat på, varje gång lär jag nåt nytt, snappar upp nåt, får med mig ett skratt och en känsla av närvaro.
Lite som att stå emot väggen och mjukt kyssas av den första vårsolen!! 

Jag ser andra bli som jag i denna persons närvaro.. Som en positiv spindelväv som breder ut sig och allt jag vet är att - DET FUNKAR.
Jag vill också bli sådan... En vardags hjälte.

Dags att "drömma lite!"  Sov gott därute och LIVE WITH PASSION!
KRAM

Oktobers sista dag.

Jaha.. Så sitter jag här, stirrar ut i mörkret och inser att Oktober har nått sin sista dag.
Knappt har min morbror hunnit komma med sina dystra kommentarer om den annalkande vintern och mörkret förrän jag hurtigt kan utropa:
"Jamen, snart vänder det!! Snart blir det ljusare tider..."
I detta nu väljer jag att aktivt förtränga att han då alltid har hög med ojanden, diverse negativa utlåtande om allt som "kan hända" innan björken står i grön skrud igen och bara fokuserar på att vinterns "höjdpunkt" närmar sig med stormsteg.

Mitt personliga pusslande denna höst handlar om att få tiden att räcka till och att konstant slita med känslan av att jag gör allt till h älften, inte fullt ut, inte så bra som det går utan just, till hälften.
"Till hälften och bra nog ÄR bra nog!" uttalade min förvirrade kamrat igår och gav mig ett lustigt ögonkast.
"Ja men se på benet.." sa jag och blottade min ankel "den håller till allt nu utom att springa på fryst underlag och asfalt med, den sväller sällan upp men är fortsatt missfärgad. Till hälften rehabiliterad liksom.. Duger det?"
"Åh, herregud..."stönade min vän och gick iväg för att hämta andan.

Min stora dotter har gympa på Tisdagar, på Torsdagar, ja, i vart fall senast på Fredagar är nästa veckas gympa påse packad igen. Är det god nog framförhållning?
Såhär i text ser det löjligt ut. Såklart det är är det naturliga svaret men inom mig inser jag att jag nog helst hade haft det tvättat och torkat samma kväll. Ifall att..

Jag läser till proven. Prövar att ha framförhållning.. Men inser att hjärnan också måste få tid att balansera två ytterligheter - att hinna smälta material MEN samtidigt ha det färsk i minnet.
Svår kombo för någon som sliter med "bra nog ?!?" konceptet.

"Ursäkta, förlåt, rakade inte benen i morse.." mumlar jag på skolan när jag för fyrtioåttonde gången samma timme klär av mig för att bidra till punktundervisningen. Sliter av mig mina svarta sockor och mumlar något om strumpludd... Den Barbie docksliknande skapningen på tjugo och något låter sin hand glida mjuk över mina ben innan hon utbrister:
"Du har så vackra ben. Borde göra reklam för damstrumpor, du." Så glimrar det till i hennes ögon och hon ser pillimarisk ut när hon utbrister: "Dessutom är jag glad att se att tom du har strumpludd!"

"Tom jag har strumpludd..." - jag funderar på den en stund.
Den passar bra in i mina funderingar över "bra nog konceptet" och jag faller till ro med att jag nog, på det stora hela, gör rätt j..la bra ifrån mig!

Mellan "undermålig", läs dålig, riktigt dålig och godkänt är det dryga kilometern, mellan godkänt och "göra rätt bra ifrån sig" är det också ett steg.. Så finns det högre steg men när jag ser upp på stegen så inser jag att jag inte är benägen att gå där i detta nu.
Högre upp på stegen innebär att man måste "fokusera hårdare, vara mera selektiv", mera av en monoman och DET vill inte jag!
Jag har många breda intressen, många saker jag gillar att vara och utforska och då bör "bra nog" få vara just det, bra nog!

Med mig in i November, in i provens och den mörkaste tidens tar jag insikten om att "bra nog" räcker och prövar att smälta den.
Resten får någon annan fixa. En hand på guidens axel..
Nu går vi, wherever the road might lead us..
Live with Passion! KRAM

Ledsen.. alltså...

alltså lever jag i själen.. Om man skall tro "kloka, gamla gubbar" och det skall man väl, i vart fall tills man kan bevisa att de har fel.

"Han har slutat. Det var väl rätt väntat... Han har ju dyslexi, hhmmm, hhhmm och hmmm" säger klasskamraten med det fantastiska intellektet, bockar av ett antal sjukdomar och syndrom och ser ner i boken igen.
Ledsamheten griper till om mitt hjärta samtidigt som ilskan knackar på dörren.

Vad är detta för en värld? Personen i fråga, som har allt dessa har massor av erfarenheter, är en människa med genuin kärlek till mänskligheten och med massor av humor.
Bortvald! Utknuffad.. Till förmån för vad?
Jo, de intellektuellas gäng som sitter på samma bänkrad med mig, som läser 15 timmar i dygnet, kan varenda linje i boken utan och innan men som inte vet hur man skakar hand med en annan människa och ser dem i ansiktet samtidigt.  Vad är det för prioritets ordning?

"Det är väl hennes problem att hon blir ledsen!" säger någon och skjuter ansvaret bort från sig själv.
Förmågan till inlevelse saknas. Känslan av att "om jag ger en tia nu, får jag tusenfallt åter" - det har aldrig passerat medvetandet.

Jag tycker livet är en hård plats att vara på just nu. Känner mig hudlös..
Ledsen på djupet och i hjärtat.
Jag är inte gjord för "var man för sig själv" men jag måste vänja mig, tydligen, antagligen..
Var man och kvinna för sig själv på alla plan.
Få med sig det man behöver för att själv bli uppfylld, klara sin vardag, få alla rätt på provet, trycka ner andra..
Walkover! För mig blir det walkover på sånt.

"When the master sees that the warrior is depressed he says: 

"You are not what you seem to be in these moments of sadness, you are better then that!
Many have left - for reason we will never understand - but you are still here. Why did God carry off all those amazing people and leave you?

By now, millons of people will have given up. They don´t get angry, thy don´t weep, they don´t do anything; they merely wait for the time to pass. They have lost their ability to react.

You, however, are sad. That proves that your soul is still alive!"

Vara tacksam för det lilla... En god påminnelse en dag som denna.
KRAM

Turbulens.

"Bita ihop.. "säger väninna och syftar på hösten och allt som den innehåller.
"Skita i alltsammans" säger en annan och syftar på samma sak.
"Inte låta sig dras neråt och bakåt in i gamla system som är i sin dödsprocesser.." säger en källa med örat emot marken.

Själv vet jag inte. Inte i detta nu.. Hösten är vacker, annorlunda men slitig och sorgsen.
Jag skrev om "Monday blue" men det håller inte längre när vi nått Torsdag.
Det ligger snö och förändring i luften. Mekar dags..

Det är hög tid att laga det som är trasig!
Skingra dimmorna! Vara medveten och ta besluten, de jobbiga och de roliga..
"Du är väl inget fjols heller..." sa de till dottern på skolan idag. Nej, någon idiot är hon INTE.
Inte jag heller..

Vi vänder ryggen emot vinden, mot den inkommande snön, kurar ihop oss och låter den starka kraftiga Yang sidan ta stöten medan vi lindar våra armar om och värmer vår Yin.
Ryggar spänns, käkar, tänder, pannor rynkas, axlar skälver.. Axlar som inte orkar bära mer, som inte vill ta mera kyla, kyla inifrån och utifrån.
"Many things are prevented from entering people's lives because they are too tense to let them in"
sa en klok man en gång.

Jag stoppar mycket redan i grinden nu.. jag vet det. 
Yang sidan vill inte bära mer nu, Yin vill inte sortera.  Det nya blodet saknas. 
Måste hitta en eld att vila vid, en plats skyddad från vinden att pusta ut och tänka vid. 
En hand att hålla i, en röst att fyllas av..  

Solen går upp igen, där bak dimmornas ridå. Det blir varmare vad det lider...utanför och inuti.
 Oavsett hur det är, hur det går... Live with passion!

Monday blue.

"If I could, I would dare feed your dreams and starv your fears.. 
If I could light the world, we could sit and watch it burn.. We could fall asleep inside the glow.."

Måndag bjuder sin "reality check". 
Vissa saker går inte över, vissa saker bara förändrar sig inte. Det spelar ingen roll hur mycket energi man lägger på dem. Det borde röra på sig, det borde det men igen, det är så mycket som borde...

"Livet handlar om att leva med och i dessa emosjoner.." säger min underbara lärare E medan hon lägger huvudet på sned och fortsätter att tala om vad som sker när, om man stänger av, stänger ner delar av sina känslor. Vad som sker i kroppen, i energierna, i livet i stort...
Allt det där är helt ok. Jag är med på det tåget men min fundering ligger på ett annat plan.
Hur vet man när något "läkt ut" på riktigt?  Eller kanske har man bara "tappat hoppet" och gett upp hela projektet? Vari ligger skillnaden?

"En färdig process har ingen laddning.." säger mitt intellekt och år av terapi arbete.
"Det har inte undantrycka känslor heller!" väser den sårade lilla flickan och i precis i samma ögonblick berättar E om kvinnan som är så snäll och tystlåten att ingen i världen ser henne.
Symptomen visar dock sitt tydliga språk... En vrede av Guds nåde. Ett vitt glödgat hat med sådan kraft att det trycks så långt ner i kitteln att det inte ens är synligt.

Det får mig att önska.. Det får mig att undra.. Kan någon bara sätta en OK stämpel i rumpan på mig när processen är över? När jag släppt taget om det "omöjliga" och gått vidare?
Så jag inte blir stående menar jag.

Ilskan har många bottnar, många ursprung.. Rädsla, sorg, ledsenhet, frustration, ja, många är de som brukar ilska som sköld.
I mina "stagnerade vatten" i mina "borde, borde" känner jag inte längre någon ilska, inte ens frustration, bara en sorts bottenlös sorg och en hel hög med frågetecken.
Är det ett steg i rätt riktning eller fel?

"Ilska är en drivkraft! Ilska för fram mycket bra, ilska färdigställer och frigör energi.." säger T-A hoppfullt. Ajdå, då är jag nog rätt illa ute.. Eller?
"Vi har alla dessa känslorna och emotionerna allesammans" säger E med en nickning

"If I could, take you in.. Feel you deep inside my skin. 
Then I could slip away, with you as a poison in my veins..."
Kanske skulle saker vara annorlunda då.. Jag vet inte.  Det är så lite jag vet för tiden.
Bara att man inte kan hålla fast vid det hopplösa, det oförändliga. 
Hur ont det än gör...

Emotioner och dagar har en sak gemensamt.. De kommer, de går..
De ger oss hinter men de är inte vi, bara något vi upplever.
Namaste!
 

Söndag igen.

"Mamma.. Du må ikke stå opp og gå på jobb. DU MÅ IKKE!"
Det lilla pekfingret hytter i ansiktet på mig och jag borrar in ansiktet i de mjuka, ljusa lockarna.
"Nej, mamma må ikke stå stå opp.."viskar jag försiktigt och känner tårarna tränga på.

Under hela dagen har jag tänkte på tiden, tidens flykt och på vad jag brukar den till...
Många olika kommentarer och händelser ledde till dessa mina reflektioner och sittandes där med guldklimpen i famnen så känns det än mer påtagligt.

Filmen "Efter bröllopet" med Mads Mikkelsen(mycket sevärd) påminde mig först..
Så en roligt kommentar av en norsk "superstjärna" Elling i en tokrolig komedi med samma namn.
Han samtalar med en man som säger:
"Vi lever bara en gång.. vet du, Elling!"
"Mmmmm, förhoppningsvis! Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig.."

Den kommentaren har skapat ett leende på mina läppar under dagen. Vem vill leva fler gånger än en och varför?  Vad är viktigt?
Mitt liv i detta nu påminner om en flätat matta, ja, inte för att det är något unikt i det. Jag tycker alla har det så, mer eller mindre men det är så jag ser på det.
En bambumatta där det inte finns några kryphål, inga utrymmen och blir det emot förmodan något så tätas det igen på noll sekunder.. Fullt igen!

"En helt okänd kvinna tilltalade mig i hissen idag.."säger maken plötsligt och så berättar han historien om kvinnan som ser lilla Selma, börjar berätta om sin egen dotter som inte längre vill hänga med henne, om hur fort tiden går, att han måste ta vara på tiden osv, osv. Hon talar så mycket att hon missar att gå ur hissen på rätt våning och lämnar ett förvånat intryck hos maken..
Jag nickar stumt. My point exactly.

Mattan är där! Fakta! Saker sker - fakta, till och med saker jag inte gillar..
Det enda valet jag egentligen har, som jag ser det, är att vara närvarande i varje steg.
Vara på jobbet när jag är på jobbet, skriva när jag skriver, plugga när jag pluggar..
Veckans melodi har varit just det, att jobba sig från mattans ena del till den andra, fiber för fiber.
Min utvärdering säger att även om det ibland är tråkigt så har det funkat. Det HAR funkat och det har kostat minimalt med extra energi och det känns gott.

"Uregelmessig regelmessighet" sa favoritläraren med ett skratt om en klients puls.
Betyder något i stil med "Oregelbunden regelbundenhet".. Så känns mitt liv.
Livet är i vart fall mitt!  De saker jag valt ligger där.
Dags att njuta en fullspäckad Söndag med världen ljuvaste.. Veckans dessert.

Carpe diem & Live with passion! :-)