I Vinterviken.

Jag är ett vinterbarn, en vintermänniska fast jag är född om våren.
Kanske för att jag bars genom vintern, trygg i moderlivet, är jag nu förmögen att njuta denna årstid på allvar. Nej, det ligger nog mer i uppväxten, i aktiviteterna och ställningstagandet.

Min finaste jacka är en vinterjacka, en Sweet protection, en levande sovsäck som jag bor i när jag är ute. Jag äger luvor, vantar, halsdukar, värmebrallor, skidor, faktiskt, flera par, skridskor, ja, du vet allt det där som jag tjatade om förra året. Till och med mina bästa skor är vinterskor och jag älskar dem högt och rent.

När jag igår blickade upp emot den tysta stjärnklara himmelen insåg jag att det detta år är tyst i min Vintervik. Det är inte så mycket som kommer in!
Det är självvalt, då jag måste ta hand om det viktigaste först, ordna och dona. Jag hanterar problemet såsom man sopar snö av sin egen utetrappa, man börjar från dörren och jobbar sig utåt.
Steg för steg breder pusslet ut sig, steg för steg ser man mera av problemet och kanske, dess lösning.

Inte ens "travel trollet" har lyckats ta mig i år.. Vem han är?
Jo, att ha det travelt på norska betyder att vara upptagen.. riktigt upptagen...och travel trollet lyckas ta nästan alla såhär i juletid. Själv har jag gömt mig i jackan, låtit snön stoppa igen mina öron medan jag ivrigt tittat åt andra hållet. Det handlar inte om att förtränga! Det handlar om överlevnad!

När jag faller i den mjuka snön ligger jag kvar en stund, väntar på att hjärtat skall lugna sig, väntar på att hjärtat skall sluta pumpa tomt. Det gör ont när hjärtat brister.
Även om jag älskar min Vintervik och gärna bor här under den reflekterande delen av året så önskar jag samtidigt att få flytta in på Solgladeveien igen.

Den vackra vintern får busa in mina känslor med den ljuva snön..
Solen får värma min röda näsa och värma min hud.  I tystnaden tankar jag av den inre rösten.
Allt får ta den tid det skall. Travel trollet får vänta.

Småfåglarna landar i trädet ovanför mig. Deras serenad står emot solen.
Jag håller andan. Stilla. Såsom det skall vara denna årstid...

"Nu sover stad nu sover land och överallt står snön i brand
inatt kan inget kväva eller kuva.
Och stjärnorna dom blänker matt på himlen som en hemlig skatt
i det tysta hörs ett dämpat
Hallelulja

Nu sover sorg och vredesmod med saknaden och hjältemod
och bitterhet får sova med det ljuva
Nu sover dom som önskar tid med dom som tror på evigt liv
och änglaspelen klämtar Halleluja.

 

Nu drömmer vi i vintertrakt om lågorna som håller vakt
och om en plats som kan få hjärtat att jubla
De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi
Vi vaggas av ett stilla Hallelulja

Nu brinner ljus i mörka rum, nu blundar tvivlet för en stund
och om sanningen ska fram så får den ljuga
Nu blundar dom som jagar tröst och dom som redan släckt sin törst
och från andetagen flyr ett Halleluja

 

nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid
men här får morgondagens skuggor inte ruva.
och sjunger kanske nån för mig och kanske sjunger nån för dig
ett sprucket men ett hoppfullt Halleluja."   Peter Jöback.

Sorgens fågel.

"Mamma.." säger dottern, den äldsta, någonstans mellan mjölk disken och smöret "vad säger jag när de undrar, de i klassen, varför jag skall byta skola?"
Jag känner hur halsen snörs ihop. Vi kommer precis från ytterligare en session vid vårt köksbord, en session där vi avhandlat en dag av att bli "pepprad med bollar", på flit, som barnen säger.
En dag där klassens drottning beordrar en till städning och man lyder, annars blir det värre.. Det vet man.

Vi har gjort allt rätt! Vi har skrivit i vår rapportbok, vi har diskuterat, vi har kollat ev fysiska skador, vi har tagit oss ytterligare en sväng med taktik, hur vara auktoritär, hur bita ifrån...Precis såsom vi har blivit tillsagda har vi gjort, VI, VI, VI, VI... Inte den som gjort gärningen utan vi.
I den sekunden, där på butiken, har jag lust att sjunka ner på golvet, gråta hejdlöst, kräkas men det gör jag inte! Jag är vuxen!  Jag biter återigen hårt i underläppen.. Inget skin kvar där länge.

"Men gumman... Tror du inte de vet det då? Vet att du blir retad? Mobbad? Skadad? Är det inte uppenbart och allmänt känt vid det här laget?"
Det har ju ändå pågått från och till i ett år nu så nån pollett borde väl ha trillat ner tänker jag hoppfullt. Fundering från 11 åringen...
"Nej, vet du mamma. Det tror jag faktiskt inte."

Touché!  Min sista gnutta energi rinner ut på golvet...
Nätter av onda magar, hamrande, onda huvuden, påstridiga drömmar, kalla handdukar på magar, huvuden, lugnande örter, ändlösa samtal, dagar av blekt ansikte, färglös av sorg och krossade förhoppningar.
Vart skall detta sluta?

Sorgen reder sig inte längre i mitt bröst utan förvandlas till vrede..
Ser mig själv slå in dörrar, hota, gorma, banka, skrika.

Jag är så sjukt trött på dessa terrorister! Dessa plågoandar som med sina ord, sitt sjukt dåliga uppförande kan tillåtas att manipulera och rumstera om varthelst det passar dem.
Kunde jag transplantera någon mikro del av min sarkastiska, elaka verbala sida in i min dotter hade jag gjort det i en grisblink!

Det äter tom på mig, att inte kunna försvara mitt barn, att dag efter dag tvingas sända henne till en miljö där pappersvändare tuggar på sina pennor och undrar vilka "åtgärder" som skall vidtagas för att "vi" skall komma vidare!
VILKA VI? Kasta ut plågoandarna!! Kasta ut dem och förbjud dem att komma tillbaka eller än hellre, posta deras bilder på stan, på hemsidan innan jag får för mig att göra det!

Jag vill att min sköna blomma skall få växa i sin egen trädgård!
Att hon skall få lära känna sina egna sidor och inte tvingas ta "på sig uniformen" för att försvara sig jämt!  Vår familj behöver få VILA.  SOVA hela nätter!  Skratta..

Fula tankar far genom mitt huvud medan tårarna trillar tungt.
Strax skall jag på konsert. Se barnet spela.. Höra hennes ljuva toner och röst.
Bara vi ser smärtan, ser blekheten, bara vi vet att hon i varje andetag fightas emot illamåendet pga alla tabletter hon tagit emot smärta på slutet.  Bara vi vet vad det kostar.
Ut ur klarinettens djup dansar tonerna till allas värme och glädje.

Outsägligt sorgsen gör det mig att tonerna inte kan få värma också henne..
Att livet skall behöva vara så tungt!
Namaste!

En ängel för en ängel?

För en tid sen hade jag en mindre trevlig upplevelse..
På en station, bland en massa människor, mitt i rusch och bråk, mitt i liv och tjiv, landade mitt öga på en man i nöd.  Jag vet inte vad som fångade mitt öga eller mitt sinne men innan jag tänkt mig om hade jag kastat min ryggsäck och sprungit honom till undsättning.

Han blödde ur mun, han blödde ur näsa eller snarare han blödde i halsen och paniken stod lysande i hans ögon. Jag är ingen läkare men det tog mig inte många sekunder att inse ungefär vad detta handlade om, tecken stod skrivna på hans kropp, i hans energi och sinne.

En man som sedan länge levde på samhällets skuggsida, smutsig, ovårdad. Kroppen och ögonen täckt av den gula färgen som är svaret från en lever som behandlats hårt alldeles för länge. Responsen som nu kom, kroppens vrede.
Jag kände med min hand på hans panna hur kallsvetten och ångesten red honom och hur livet liksom rann ur honom medan han vilt sökte någon form av hjälp, bekräftelse från mig.. Det fanns ingen att ge.
Galet medveten om sekundernas viktighet sökte jag omgivningens hjälp.. NADA! NOLL! ZIP..

Till slut - ett meddelande om en ankommande ambulans. Några minuter som varade en livstid...

När jag sedan stod kvar.. I blodpölen.. Med en näsduk enbart över mina solkade händer kände jag ögonen som brände på min kropp, rädslan, ifrågasättandet, avståndstagandet.
Kvar med min egen rädsla - smitta. Blodsmitta.. smitta från kroppsvätska. Läskig men HUR läskigt?
Det finns hjälp att få!! Det finns medicin att ta i efterhand.. Inte emot allt men emot mycket.

Tankarna på vad som händer den dagen någon när och kär till mig ev vinglar omkring i tunnelbanan eller på stan, påverkad av något som de inte själv styr. Eller varför inte jag själv?
Är jag tillräckligt fint klädd då? Är jag anständig nog för att dra till mig medmänsklighet? Är rätt personer på plats?

Källor berättar att han inte klarade sig, han, mannen på stationen. Jag förstår det.
Han var i vart fall inte ensam när han klev över även om man kanske inte vill höra: "Andas, andas, du måste pröva andas..." som det sista man hör.  Han hade en hand på sin panna, han hade ögon som mötte hans - hur länge sedan sist var det?

I förrgår behövde så jag hjälp, ja, inte av samma allvarliga sort men hjälp och snabb hjälp!
En för mig helt okänd ung man trädde till, lade sig i, på allmän plats, gav av sig själv och mötte min blick.. Jag fick exakt det jag behövde och efteråt undrade jag vart han kom ifrån!
"Kanske en ängel för en ängel? Du hjälpte någon och fick hjälp tillbaka." sa någon och nickade eftertänksamt. Jag vet inte.

Allt jag vet är att vi behöver varandra och att det värmer hjärtan på många sätt i ett annars så fruset landskap.

"O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar." 
NAMASTE

Vara värdefull!

"Jag älskar dig precis som du ÄR!" skrev väninnan och tårarna föll tungt.
Villkorslöst, förbehållslöst...

"Komihåg att du ÄR viktig för mig oavsett vad som sker. Oavsett vart du går.." En halsduk dras tätare om min hals, ögon försöker fånga mina och jag viker undan.

DET ÄR svårt, i vart fall för mig, att behålla känslan av att vara värdefull utan handling.
Dagligen är jag i en mycket "konkurrens inriktad omgivning", unga människor på sin första utbildning, med massor av tid, massor av sk "pågångsmod" dvs de VET att de äger världen!
Fel - ja, det är något som andra har!
De skall alla bli Norges bästa akupunktörer och det skall de bli genom att ha alla rätt på proven.

Dessa typer av tävlingar förlorar jag på "walk-over".. Det vill säga, jag kastar in handduken och ställer mig på sidlinjen. Jag VET att det krävs mer än så! Jag vet, känner och förnimmer..
Men jag dras med, självklart, dras jag med.
Så måste jag söka mig tillbaka till mig själv, till mitt "Emerald heart" inne i mitt eget hjärta, det innersta av det innersta.

Jag drar ner tröjans ärm ordentligt, gräver inne under overallen på treåringen tills hon irriterat vrider sig..
"Ja, jag vet.. Men jag vill INTE att du skall bli kall mellan overallen och tröjan" 
När jag sticker handen i stövel, helt in för att kolla att den inte är våt. Då inser jag att jag följer min pappas rutiner för att vara utomhus. Hans sätt att visa att jag var värdefull, hans sätt att vara, hans kunskap..

"Du vet väl om att du är värdefull?!?
Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen är precis som du.. 
Du vet väl om att du är värdefull..."

Pepparkakan i min stora ficka på jackan.. Post-it lappen med texten " Jag älskar dig!"
Min mamma spred ofta känslan omkring sig, känslan av att man var jordens mitt..
En känsla jag försöker behålla och förmedla när jag kryper upp med mina barn, lindar mina armar runt dem, pussar dem till bitar..

"Du vet väl om att du är värdefull?!
Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen är precis som du..
Du vet väl om att du är värdefull.."

Jag behöver påminna mig själv om att jag är värdefull, att det INTE är mina handlingar utan mitt varande som gör känslan och utifrån där kan jag välja att handla eller låta bli.
Behöver stanna upp i dagen, titta på det som ligger framför mig, hålla ut handen till mig själv och säga: "Och vad vill du,vännen?"

Jag glömmer! Det är mänskligt!
Jag dras med! Det är normalt!
Hämtar mig själv i vardagen.. Ser om mitt hus!

JA, jag är värdefull!  Namaste!  

 

Märklig manick

En vanlig Alvedon, modell svensk är på 500 mg och en vuxen bör ta 2 tabletter för att få i sig den mängd paracetamol som krävs för att få smärtlindring. Med andra ord - ett gram.
De flesta vet också att man kan ta ny tablett om 4-6 timmar och att max dosen är 8 tabletter på 24 timmar. Högsta dos per dygn är alltså, med lite enkel matte - 4 gram.

Vad lägger denna begränsningen? Funderat över det någon gång?
Giftverkan säger den fundersamma och nickar. Helt riktigt men samtidigt bara nästan.
10 gram paracetamol bör man knapra i sig om man skall vara helt säker på att göra sig själv illa alternativt ta sig själv av daga.

Substansen paracetamol bryts ner i levern och hur det går till skall du slippa läsa här men tro mig på mitt ord (då det är hela poängen med bloggen) då jag säger att restprodukten då levern brutit ner just denna smärtstillande är - fria radikaler.
Klingar det något i huvudet nu? Gillar vi eller ogillar vi fria radikaler?
De flesta säger Ogillar men vet ej varför.

En fri radikal, eller bara radikal, är en atom eller molekyl som har oparade elektroner i den yttersta/högsta energinivån.  Fria radikaler orsakar rätt allvarliga skador på våra celler och anses bidra till åldrandet.
Sålunda vill vi inte ha några fria radikaler i vårt system och hör och häpna, det vill inte levern heller!
När du äter två Alvedon frigörs mycket riktigt fria radikaler MEN levern kontrar samtidigt med att släppa ut lika mycket antioxidanter eftersom det går en antioxidant på en fri radikal.
Ett lurigt system som tar reda på sitt eget restavfall, neutraliserar det med en gång.

Det är när du överskrider de där "magiska" 4 gram som levern får problem med att skapa tillräckligt mycket antioxidanter för att motsvara "utsläppet".
"Det gör inget!" säger den träningsintresserade och sunde "jag äter extra antioxidanter, antioxidanter i tablettform och på så sätt håller jag alla fria radikaler borta. Bra, va?"

Här har jag i många år satt upp ett intuitivt "Hmmm.." dvs jag tror INTE på piller och pulver ur kemiska fabriker. Jo,jo, jag har kemi/fysik kunskaper tillräckligt till att se att det är en exakt kopia, om man ser till struktur, storlek etc. Men "lever" det?
"QUE?" säger nu den kemi intresserade och de tillverkande bolagen..De menar att de "tillverkat samma sak" medan jag menar att det som naturen själv skapat är som oss, det innehåller "livsgnistan" och ingen fabrik i världen kan skapa det.

Igår fick jag veta att jag har rätt..Alltid lika skönt!! ;-)
Man har utsatt försöks personer för fria radikaler och så delat dem i två grupper, de som fick antioxidanter i tablett/kemisk form och de som fick antioxidanter i samma mängd, samma sort men ur matvaror. Bla användes en apelsin som både rollmodell för den kemiska sammansättningen och som "försöks matvara".
Gissa vad som hände? JO... Apelsinen vann! Den vann i kriget om att neutralisera fria radikaler framför de kemiska produkterna (som gjorde pytte lite..).
Förvånade forskare kliade sig i huvudet.

Vad slutsatsen blev?
Jo, att det finns bindningar mellan substanser i levande väsen som vi inte kan se! Att det finns gruppbildningar eller kalla det gärna familjebildningar, om du vill, som ännu EJ kan mätas eller tillföras till "av människan skapade kemiska produkter".
("No shit Sherlock!" dvs vi var många som INTE lyfte på ögonbrynen av denna kunskap, bara log i mjugg över det vi propagerat i många år och fått så mycket skit för. Case closed! Äntligen!)

Skall du sålunda fundera över något... och om du frågar mig...
Det blir mer och mer tydligt att vi skall satsa vårt krut på att skapa mat som innehåller det som det var tänkt, som växer på åkrar som sköts av folk som vet vad de gör! För vi är miltals borta från det berömda "matpillret", det som ersätter maten och ger oss allt vi behöver för att överleva.
Den underbara, galna, lättfelkonstruerade men ack så sköna KROPPEN är smartare än så!
Den behöver livsgnista och QI.

Därmed inte sagt att du inte kan ta dig en Alvedon, om du behöver en.. Tacka din lever efteråt, pyssla om den med något mumsigt!
Låt oss baka kaka med det bästa av alla världar utan att luras bort från oss själva.
Trevlig helg & Live with passion.

Min "Honky Tonk woman"

I November mörkret, med ett sjukt, gnälligt barn bredvid mig stirrar jag ner i böckerna och försöker inom mig att finna inspirationen.
Finna känslan till varför just detta varit min dröm i många år? VARFÖR? Bokstäverna flyger framför ögonen och "hjärnan stilla stå".
Poängen är? 

"Hur lär man sig telefonkatalogen?" frågar jag klasskamraten som skakar på huvudet och svarar
"Så jäkla opedagogiskt!"
Mmmm, att lära sig något utan att riktigt förstå varför... Att lära sig något som man sen, senare, om ett halvår f örstår innebörden av, ja, det är frustrerande.

Mitt i detta harvande får vi stort besök från England.
Han heter Peter Deadman, en västerlänning som drog till Kina långt innan de flesta andra ens kom in i landet och med sig hem tog han kunskap, kontakter och dessa har med åren mognat i hans inre, blivit till visdom och bok.

Första lektionen ser han ut över den delade klassen, heltids studenter och halvtids studenter och utbrister:
"Ni i halvtidsklassen kommer alltid att känna er "lite efter", lite dummare än de som är här på heltid och kan ägna sig åt sina studier för jämnan.. Det är dumt! 
Den mest destruktiva känslan för inlärning - är att KÄNNA SIG DUM! Så gör inte det!" 

Mycket bra inspel. Men hur? Är du bra på det? Att inte känna dig dum när du börjar med något nytt..
Jag är det inte och insikten var - ingen har nog riktigt talat om för mig hur.
Kanske möjligen mannen på posten, nu, nyligen, som enkelt sa:
"Det där, M, det är bara att harva.. Harva.. och harva om.. Tills det sitter." 
Fortfarande - inget recept.

"Ni behöver repetera detta, integrera det i ert system. Inte mycket. Lite om dagen.. 
Envist och egensinnigt. Tänk på Rolling Stones!"
Hmmm, VA?
"1969 gav Rolling Stones ut låten "Honky Tonk woman". Hur många gånger tror ni att de har spelat och övat på den låten sedan dess? Säkert flera hundra tusen gånger. 
Punkterna, kunskapen om deras effekter - det är ER Honky Tonk woman.
Your bread and butter!!"

Olika issues, samma recept! Alltid samma recept...
Nöta, nöta, nöta.. Öva, öva, öva.
Jag har gjort det en gång, ett yrke. Kan jag igen?
Såklart jag kan!!  Visst finns det motivation.. någonstans... under någon sten...
Vi hörs senare. Skall bara till ICA.. Behöver ett kilo tålamod..

Ha en bra vecka. Se över just din " Honky Tonk woman"!
Live with passion!

Anna - in memoriam.

"Jag pressar min lilla näsa emot fönster rutan, vickar med huvudet från sida till sida, prövar se förbi körsbärsträdet som täcker nästan hela baksidan.
Väntan! Pirret i magen... Vilken sekund som helst nu. 

Så ser jag Saaben, den brunaktiga, välbekanta och på en sekund är jag nere från sängen, rusar ut i hallen, hoppar i stövlarna, jackan är redan på och i farten sticker jag handen i den blå pallen. 
"Försiktigt, hjärtat, försiktigt!" ropar mamma efter mig och jag slänger igen dörren. 

Gruset sprutar runt mina stövlar, pallen slår mig i knä vecken men jag vägrar slå av på takten. 
Måste hinna, måste hinna... Rundar Lennarts garagevägg och nu kan jag tvärnita.. 
Där står hon, min Anna, alltid leende, alltid med läsglasögonen längst ut på nästippen och med posten på vänsterarmen. 
Jag avgudar henne! Hon kommer med överraskningar.. Med paket, med pengar, en vykort från fjärran platser. 

Alla känner hon, alla vet vem hon är. Ingen eller inget undgår hennes röntgen syn och hennes omtanke ger landsbygden vingar. 
"Hej, gumman. Kalle Anka idag. Handen eller postlådan?"
"Postlådan!"  Jag ler. 
"Då blir det postlådan! Något till mamma också. Bär försiktigt!" 
Hon ser in i bilen, sträcker sig efter klubban, frågar med ögonlocken, jag nickar. Ordlöst!!

Jag ser henne svänga ut på vägen, vinka till mig som vinkar tillbaka. 
Så ställer jag min pall under postlådan, nära, nära väggen annars når jag inte upp. Jag får fatt i Kalle Anka, avin till mamma och räkningen. 
Med klubban i munnen påbörjar jag min väg hem. Dagens möte med MIN Anna är över. 
Post ANNA!"

Anna var en del av min barndom och uppväxt. En institution på landsbygden i min barndoms stad.
Hon VAR posten för oss helt tills några unga män bestämde sig för att råna hennes postbil på pensionsutbetalnings dagen genom att slå henne blodig med ett baseball trä, slänga henne att dö i ett dike.  Observanta förbipasserande och Guds försyn räddade henne undan döden den gången men tyvärr inte undan skräcken, oron och mardrömmarna.
Anna kom aldrig tillbaka i ute tjänst men jag träffade henne då och då bakom postluckan i stan.

Idag kom hon tillbaka till mig då jag rattade min bil på leriga vägar genom landsbygden,
i Postens tjänst.
Jag blir aldrig Anna men jag njuter av att bringa överraskningar av alla de slag.
Jag njuter av de korta samtalen, glädjen i barnen ögon, förvåningen och möten.
Förhoppningvis var det ömsesidigt även den gången för länge sedan, ett leende som mötte ett leende, ett möte!

Kram Anna i din himmel! Det var gott att se dig igen!