Rekord i växt

Min äldsta dotter har varit på lägerskola.
Det är en mer eller mindre obligatorisk aktivitet i den norska skolan i årskurs 7 ty för dem är "barntiden" nu över. Vid 12 års ålder lämnar de barneskolan och går vidare till de tre åren av "ungdomskole" innan den obligatoriska skolgången är klar.

Lägerskola har varit en gnistrande diamant i fjärran av både längtan och oro..
Längtan efter att få spendera en vecka långt hemifrån med bara sina lärare och klasskompisar, långt ifrån läxor, veckoplaner och tjatande föräldrar.
Samtidigt - en oro, en kramande känsla i magen. Hur skall det går? Hur skall det bli? Sova ensam?

Jag måste medge att jag som förälder kände samma sak och resa bort historien blev inte bättre av att dottern på avresans morgon var ordentligt förkyld, hade ont i halsen och gränsade till feber.
Trots detta insåg jag att denna diskussion var meningslös.. Iväg SKULLE hon.
Kanske är jag extra hönsmammig eftersom jag är ensam vårdnadshavare och min dotter aldrig besöker sin far pga avstånd, ekonomi och så vidare.
Vi är aldrig skilda åt och hon lever liksom nära, nära, ibland i mitt blod känns det som.

Bussen gick och i misstro stirrade jag på min mobil. Skulle den ringa?
PÅ lägerskolan finns inga teknologiska gismos och mobiltelefonerna fick lämnas hemma, liksom datorer, spel och annat. Däremot hade ju lärarna telefon och de kunde ringa, om kris uppstod, om
kaos kom vandrande nerför gatan...
Det har varit en TYST vecka och igår åkte jag till skolan för att hämta hem den saknade ungen.

Det var en märklig känsla att se att hon hade växt flera METER på denna veckan.
Lagövningar, övningar där hon utmanat sig själv hade satt sina tydliga spår i henne och förvånad och glad såg jag förändringarna. De var MÅNGA.
Hennes kille sedan mer än ett halvår hade gjort slut på lägerskolan och där och då hade hon tvingats stå ansikte emot ansikte med sin första hjärtesorg.
Ingenstans att smita, inget hem att rymma till...   Med tårarna rinnande hörde jag henne berätta om smärtan men också om vännerna, tjejerna som slagit sin vänskapsring runt henne, stöttat, peppat och hjälpt.
Om mannen, läraren på lägret som gett henne det kloka rådet att "gå dig en tur i skogen. Det hjälper alltid!"  Vem var han och visste han hur rätt han hade?

Med tacksamhet i hjärtat lyssnade jag på hur den andra, för mig okände vuxne, peppat min dotter emot sitt livs dröm - att bli polis, att bli kriminalare.
Att se henne sträcka på sig när hon berättar historien om sitt eget mod (något hon tydligen själv inte tror att hon har) och se att det landat på riktigt.

På dessa korta dagar har hon också hunnit läka delar av hjärtat igen då den fantastiske A, sedan länge beundrad, hade tagit chansen nu när hon blivit en fri, hmmm, "kvinna" och frågat chans direkt.
Behöver jag säga att han fick ett rungande JA?! ;-)

Återigen med tårarna rinnande funderar jag över den resa vi gör med våra fantastiska medsjälar.
När våra barn, vårt lån från tiden, går från barn till vuxna..
Jag är så tacksam att få vara med på denna resan, att få dela hennes växande och se henne blomma ut till den person hon är menad att vara.
Tiden går fort... ändå långsamt och mycket kan hända på så kort tid.

Livet är.. som någon sa en gång: "En femton romaners historia skriven på baksidan av en papperservett!"  Det går fort och långsamt.
Grabba tag i den du älskar, säg det till dem innan det är för sent!
Spring sedan ut och "fånga livet"!
Live with passion and Blessed be!

Obligatoriskt?

Under de nästan kala lövträden vandrade jag och filosoferade över livet medan hunden snusade intensivt både här och där.  Högarna av löv rasslade runt mina fötter, vackra, gulgula, sköra och ändå märkte jag det knappt.
Jag var upptagen i ett samtal med min guide i kvällningen.

Oron inför morgondagen.
Obligatoriskt - är ett fult ord i min värld. Obligatoriskt i något som inte ens kan mätas är ändå värre.
Hur mäta det omätbara?  Hur beskydda min sårbarhet?

Samtidigt bad jag nästan om ursäkt, herregud, jag menar, jag har ju valt detta.
Vad kan han göra åt det? Man kan ju inte göra en special anpassad läroplan efter mina "nycker" och "tycker" ändå...."Om du bara kunde.. Bara lite... bara nu.. liksom" bad jag försiktigt.

Ett sorts lugn spred sig i mitt bröst.
Det får bli som det blir. Hoppa måste jag i vart fall. Det är ju obligatoriskt. 

SÅ, precis så liten är min tillit till min skyddsängels ENORMA potential. Patetiskt med tanke på allt han gjort och gör för mig genom åren.
Kanske var det precis det han tänkte när han under natten ömt smekte min panna till ro, fyllde mitt hjärta med en gnutta hopp, antagligen tänkte han också:
"Nu är det nog dags att visa henne!"

Min morgon blev exceptionellt stressig. Trots gott om tid hann jag ingenting, framförallt, jag hann vare sig tänka på det som skulle komma, på dagen, på det obligatoriska eller ens på frukost.
Med mackan i handen rusade jag emot bussen, den fick jag helt enkelt äta senare.
Då plingar det till i min mobil, ett meddelande och vips, min tillvaro är vänd upp och ner.

Någon HAR ändrat min läroplan, någon HAR sett till mina nycker och tycker och placerat mig i precis rätt sits. TROTS att de andra fortfarande skall göra sitt obligatoriska.. 
Önskar jag detta? Vill jag detta? 
Om ja - bara säg till!  Om ja?

Med förundran och (det medges) en smula misstro läser jag smset igen så skrider jag till verket.
Säger ett rungande, gungade JA!  Ett ja till en fördel som man sällan får. Med skyddad sårbarhet som extra inkluderad bonus.
Känner inåt - ett styng av dålig samvete? No way!
För en gång skull i livet kasserar jag in en check som jag förtjänat utan att blinka. Accepterar att någon ger mig en fördel, ser att jag förtjänar den, erkänner detta och TAR EMOT.

Under dagen har jag glidit fram.. Jobbat på kliniken.
Träffat många patienter i ett stressigt tempo. Känt på det livet som skall komma och lyckats vara närvarande i det. Lyckats trots stressen att vara med i varje samtal, i varje nål och efteråt njutit av att få fin, underbar feedback. Checkens lilla extra bonus.  Min ego boost.
Något varje student behöver i ögonblick av tomhet. Tacksamhet.

På vägen till bussen hem.. nästan en timme senare än tänkt knaprar jag på min frukostmacka då tårarna plötsligt svämmar över i mina ögon tillsammans med tacksamheten.
Vi ÄR såå älskade av vårt andliga team! De önskar inget annat än vårt väl och ibland måste de väcka oss lite, fylla på oss, skratta med oss.
Idag var det min tur och tacksam är jag för det! TACK min starke, fine vän.
Du förflyttar berg och då är ett schema en smal sak! ;-))

Mitt tack till dem blir att fortsätta att tjäna, det är mitt kall och idag fick jag ytterligare bevis på det.
Kartan funkar, gps behövs inte.
HURRA!
Live with passion & Blessed be

Vart går tiden? Vart går jag?

Oktober... Står det i på telefonen när jag öppnar ögonen! Som om jag inte visste!
Kylan står för dörren, det värker i fötterna när jag tassar på bara fötter ner till kaminen.
Morgonrutinerna kopieras från förra vintern.

När kaminen sprakar trivsamt, värmen jagar rimtussar och kyla ut i hörnen och jag har fått på kaffet så ser jag uppgivet ut över skrivbordet.
Papper, material, böcker, förfrågningar, önskningar, tanke-lappar..
De ligger spridda överallt och en våg sköljer över mig -överväldigad!

Jag har skola, extrajobb, startad firma.. Barn... Fritidsintressen.. Andra intressen..Vänner...
Ännu flera intressen... Önskningar..
Hur hinna allt? Hur prioritera?

Mitt råd till andra i denna sitsen är alltid - gör det roligaste först!! Det skapar energi, energi som förhoppningsvis är tillräcklig för att sedan klara av det andra, orka med.
Det ÄR ett gott råd! Ändå finns det saker man inte alltid KAN göra direkt, det måste planeras, läggas till rätta och sånt avskyr jag. Tålamod är inte min starka sida.

I fredags fick jag ett "mini utbrott" på skolan.. Inte ett utbrotts utbrott, nejdå, men ett "sätta ner foten utbrott" på en massa småaktigheter som pågår i vår klass.
Vissa tog bollen, andra gjorde det inte (såklart!) men det rensade mitt system och jag kände när jag gick hem att "nu skiter jag i vilket". Något som ledde till att situationen löstes av andra och jag inbjöds till den mest fördelaktiga av fördelningar. Märklig känslan.
Detta minskade inte arbetsbördan men klarlade vad som kommer att ske och det är bara synd att jag inte kan applicera det på allt på mitt skrivbord.

Jag är stolt över att vara en person med många intressen, många idéer och att jag är en som tänker snabbt MEN ibland är det slitigt.  Svårast är det med projekt som är "över längre tid". Då måste jag göra korta punktinsatser av sådant som blir klart direkt annars tappar jag all energi.

Pauser... Firande... Avslappning... Där måste jag också påminnas.
Att inte låta andra käka av min "egen tid".  Det blir träningen då. Men träning är ändå inte firande, trots att det är ett ljuvligt intresse.
Gudinnan i mig kräver högljutt mera kvalité. Mjuka, sensuella njutningar för öga, näsa, gom och kropp. Hur pussla in det? Vart? Vad?

Huvudtanken under denna höst är i vart fall:
"It is none of my buisness what other people think of me!" Öva mig i det.

Jag vet att balansen mellan att tanka och ge också är i fokus speciellt som tanken är lite tom och jag faktiskt behöver tanka lite mer än jag ger ut.
Bara att börja röja i högarna, göra det roligaste först, hitta en liten plan och så sätta av lite egen tid, tid av kvalité.
Nätterna är fulla av klar luft, stjärnor på himla pällen, rullskidorna springer ingenstans, de väntar tålmodigt!
Gud är GOD! Livet likaså.

Låt oss.. Live with passion!
och som alltid,
BLESSED BE!

En rebell på rätt köl igen.

"Det blir svårt att argumentera med det där!" sa hon och trots att pannan låg i djupa veck, skymtade jag ett leende därinne.
Jag visste det!! Jag visste att hon är en rak, ärlig person.  Ändå kände jag lättnade svepa igenom mig, betalt! Betalt för slitet, funderingarna och för min ärlighet.

Mina åsikter och insikter om världen har jag format under många år, ömsom gömt, ömsom skämts för, ömsom ifrågasatt och ältat. Den tiden är över nu.
Jag har inte tid länge, inte lust att fundera över hur andra tolka mig, vilka tår jag eventuellt trampat på.
Dritlei- på norska. Skittrött - på lika dålig svenska..

Har hört skramlet från kedjorna när jag ruskat mig fri, ser folk vända sig bort i vämjelse och jag orkar inte ens påstå att jag är ledsen. Jag är nämligen inte det.  Jag är ju mig!  Det borde de väl ha sett innan, det borde de väl ha anat..

" Du har format dig själv av regnbågens färger, du. Tagit dig upp ur det mörka, ur de formlösa rötterna från det förflutna och skapat dig din egen sanning! Passa dig! Världen gillar inte folk med egna sanningar!"  sa farbrorn till mig för länge sedan.
Sådana kommentarer gjorde att jag gömde min sanning en stund till, återvände till min källare.
Den tiden har runnit ut. Jag har inte tid längre! INTE LUST. Dritlei.

Jag är inte rebellisk för att vara rebell, för att kriga emot någon eller något.
Jag är rebell för att jag vill leva som jag lärt, som jag önskar och som jag tror är riktigt. Punktum.
Trots detta stressar det.... samhället.. folk runt om... Man önskar att leva i det man alltid levt i, oavsett om det är bra eller dåligt. Resor är jobbiga. Transformationer och förändringar likaså.
Bättre leva med den djävul man känner än den Gud man bara anar.

Vad kan jag säga om det? Nada, nothing, ingenting! Jag har 42 års erfarenhet av att göra detsamma.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är över för mig nu!!
Har lust att tatuera den uppgående solen på min överarm som en ständig påminnelse. Bära facklan i min hand och lysa upp i mörkret.
Örnen, min Aquila, har ju sedan länge vandrat vid min sida, budbäraren mellan himmel och jord.

Strävan och önskan är att utmana andra att våga leva i och ta ansvar för sin egen sanning.
Genom att inte själv tillhöra någon eller något, genom att inte begränsas av någon organisation, trosuppfattning, stat eller samhälle önskar jag leva som jag lär.

Jösses, det blev ett brandtal! Lustigt.
Jag som egentligen bara ville säga att jag fattat att jag inte har "otur när jag tänker", jag tänker bara lite annorlunda än de flesta och det är en bra sak.
Herraväldet i mitt liv är tillbaka hos mig och det känns gott!

Såsom herrarna härnedan uttrycker det:
Det kan gå dagar och år förrän man får ta en titt på sitt verkliga själv igen. 
Man vet att man måste ta sig tid, tid till att få sig på rätt köl igen! 

Njut herrarna Eidsvåg & Nilsen!
Båda vet hur man "live with passion!" Gör du?
Live with passion & Blessed be!
 

The way of the water.

Varje kines, hmm, snacka om klyscha!
Nåja, varje kines vet att det man prövar att stå emot/kriga emot ökar i styrka.
Hur han/de vet det?
Jo, för att han tänker i energier. För att han i vart fall någon gång under sitt liv har fått qigong, tai chi eller liknande på recept hos farbror doktorn. Eller så har han helt enkelt sett en kampsports film.

Kanske har du också gjort det? Sett en film där en gammal kinesisk man blir angripen av något muskelberg från västerlandet men istället för att få ordentligt med stryk så går den gamle av med segern. Varför?
Han använder den enorma styrka som muskelberget lägger in i slaget, vänder det emot honom själv - nästan som en slags växelström. Kraft in från den unge starke, omvandlare inom den gamle, retur till den unge med samma skjuts som på utgående.  Energi kan inte förstöras bara omvandlas.

Den gamle är inte passiv, inte förslöad. Hade han varit det hade slagen träffat med full kraft, nej, aktivt vaken, men inte med sina energi inställda på "utgående".
Han flyter med i livets vatten, ser tiden an, väntar.
Så länge älven flyter åt det håll man vill - varför skall man då simma?

Vi kan också vända på det - om livet INTE går åt det håll jag vill? Skall jag simma då?
Hur "vet jag" att det jag tror/önskar mig/begär är rätt för mig och att själva livet vet mindre än jag?
Spännande frågor utan ett svar. Det beror på..

Ibland tror jag att vi springer bort från lyckan, precis som den gamla historien om flickan som jagade och jagade och jagade lyckan tills hon en dag helt enkelt inte hade mera energi. Stannade, hämtade andan, funderade på att ge upp och då, smack, någon slog armarna om henne. LYCKAN.

"Jag tycker inte om detta!" "Detta var inte så jag ville ha det!" "Jag fördrar att gå den andra vägen" - så tänker i vart fall jag rätt ofta.
Det är startskottet för att simma motströms. Startskottet för att jaga, ha ambitioner, försöka förändra.
En tung, inlärd och västerländsk väg.

Den andra valmöjligheten är att kliva i livets vatten, ha tillit till att livet vet mer om vad jag behöver än jag själv och därmed, vaken, aktiv men utan att bruka för mycket kraft skapa om.
Jag är ju skaparen av mitt liv hela tiden.
Paradox?  Ja, för oss i väst som vant oss vid kamp och som tror att detta också måste bli en kamp.

Vägen till Livet på kinesiska heter Tao. I samma ögonblick som man försöker förklara Tao försvinner dess mening, den går inte att förklara.
Helheten. Kosmos. Alltet.  Hur energierna flödar och omsluter allt och samtidigt är inom oss.
Många av Bibelns citat, speciellt de som anses komma ur Jesu mun är förvillande lika det som står att läsa i Tao.

Låt oss bruka helgen till att sänka oss i livets vatten, ha tillit, flyta på rygg en stund och aktivt ta in vad som sker runt oss i den djupa förvissningen att allt är precis såsom det skall vara.
Vi är på precis rätt plats, precis just nu!
Namaste.

Live with passion & Blessed be.

När alla känslor får plats!

De senaste veckorna har inneburit ett "jättekliv" för mig.
Jag har arbetat, arbetat och arbetat mig ut ur många gamla kapitel, känslor, drömmar och värderingar och, poof, så släpper champagnekorken ur flaskan.
Man flyger iväg i raket fart.  Skönt. Äntligen.

Nya vanor tar form. Kommentarerna haglar.
Resultaten vänder uppåt..
Fartblindheten kommer farande.   Lite vill man surfa på vågen, utnyttja att allt går bra och äntligen få släppa den där tråkiga, gråfärgade sörjan man traskat omkring i.. länge.

De flesta födslar innebär en viss mängd smärta. En viss mängd försakande.
Det tillhör liksom att föda/födas.. Att balansera på gränsen mellan smärta och den oändliga lycka det innebär att vara delaktig i något så stort.
Ljuvligt, nytt, skört, vackert.. och smärtsamt.

I en vecka nu har jag ignorerat smärtan.. Det har liksom varit NOG av den de senaste åren.
Låtit mig beröras, bländas och bedåras av den andra sidan istället.  Få tillstånd att fyllas på.
I bakgrunden bullrar, murrar smärtan som ett åskväder..
Stormens öga är över och jag skall ut på andra sidan.

Idag har jag tagit mig tid.. Rensat bordet, plockat bort allt det onödiga och gett förlossningssmärtan plats - varsågod, se här. Slå dig ner! Välkommen. Kom in! 
Jag vill leva som jag lär och kinesisk medicin lär oss att alla känslor måste få plats, alla måste få utlopp synas så att de inte skadar oss på andra platser, i andra system.   Detta tror jag på. Detta känner jag igen. 

 Inpackad i mina filtar, med varmt att dricka och med papper och penna till hands har jag låtit sorgens tårar falla...
Sorgen över de saker som inte blev som jag önskade (trots att det antagligen blir bättre så här!)
Sorg över de som väljer en annan station än min, deras resväg och min skiljer sig här.  Tack för resan tillsammans med er. Ha en fortsatt god tur!

Sorgen över att ha hållit fast för länge i de fåglar jag borde ha släppt i skogen...
Sorgen över de jag önskar höll av mig men som aldrig kommer att göra det.
Sorgen över de som håller av mig men som inte längre fyller en plats i mitt liv och hjärta.
Tack för erfarenheterna, Lev väl.

Sorgen över att det just nu är otroligt tomt!
Kvasten har gått. Lungorna tömt sin sorg. Musklerna släppt sin spänning.
Mitt middagsbord är dukat till fest men gästerna har inte hittat hit ännu.
Inbjudan har inte gått ut ännu.

Jag torkar mitt bord, torkar mina tårar, nya blad att skriva..
Solen går ner bak bergen.
Imorgon är en ny dag.  Tacksamhet. Förväntan.

Live with passion & Blessed be

Misslyckas.

Enligt historien...
"Misslyckas?" sa Gunde Svan och såg ut som han letade inuti huvudet.  Kanske hade han ett vagt minne om detta ordet någonstans men det ringde inga klockar, skapade inga känslor och hans reality testare satt tyst i hans undermedvetna.
"Misslyckas, just det, vad gör du när du misslyckas?"  envisades K, tillika coach och föreläsare.
"Misslyckas...?" upprepade Gunde. Förvirringen lyste i hans ansikte och så, så fick han fatt i tråden.

"Jaha!! Okej, du menar sånt "jag inte lärt mig än", sånt jag inte kan. Jamen, den är ju enkel! Det får jag helt enkelt ta tag i. Öva på, bli invigd i, träna lite mer på och till slut bli bra på... 
Allt sådant ger mig ett övertag över mina konkurrenter senare.  Jag lär mig, sätter det i ryggmärgen, går vidare, lär nytt!  Inget problem alls med det!". 
TOUCHÉ!

Hade man nu varit K kunde man faktiskt sett på detta som ett misslyckande i sig, alltså att han inte räknat ut denna approach själv utan måste "få den från Gunde".
Ingalunda! K hade inte varit föreläsare om han inte hade plockat upp dessa pärlor, varit en jäkel på att ge dem vidare till andra i presentförpackning OCH han känner igen en ädelsten när han ser den.

Vips tog han detta koncept och gav det till ett landslag i golf som under ett år lärde sig över 1000 nya saker tillsammans.
Varje otrevlig fråga om hur, varför och när de tänkte prestera bättre besvarades hövligt med:
" Jag har inte lärt mig det ännu" "Jag kan inte än men jag jobbar på det!" "Nej, jag har inte lärt mig att gå på 62 slag ännu men det kommer!"

Sålunda avdramatiserades "resultat -- misslyckanden" i huvudet på damerna. Nyfikenheten fick plats, glädjen, upptäckarandan och inte minst, lusten att träna igen.
De sk viktiga/stora resultaten lät inte vänta på sig!

Att växa i livet är INGEN bedömningssport! Att få till tillväxt är en inre sak..
Själv glömmer jag det ofta. 
Själv vet jag precis vad jag gör i olika situationer av "misslyckanden!"
Jag har startat min om programmering här och det handlar inte om att sticka huvudet i sanden, det handlar om att ta ansvar till 100%.

Som alltid i nya processer, jag kommer att "glida lite", glömma bort mig, falla av tåget men så, woops, upp igen och på den. Alignment.  Tillbaka till ursprungstanken tills det sitter..

En liten bit varje dag av det jag vill växa i, lära mig av.
Det är i osäkra tider man skall vässa sin såg, vässa den så man kommer vidare.

Vart skulle du vara om du VISSTE att du inte kunde misslyckas???

Live with passion & Blessed BE!