En sekund på en Lördags morgon

Vid morgonens tidiga promenad är tanken där igen..
Jag har inte tid att skriva ner den nu, är på väg till jobbet, borde springa, hinna bussen - ändå måste den ner.

Jag är glad att leva, tacksam att leva precis såsom livet är ty jag har sekunden, jag har livet!
Livet är en dynamisk process och det är långt ifrån perfekt men det är där, livet, aktiviteten och själens närvaro i mitt tempel.

Med glasögonen på näsan då jag läser tabellen till bussen ler jag brett.
Tänk att jag fått bli så gammal att jag får testa läsglasögon, dit nådde aldrig min mor.

Tänk att jag är frisk nog att följa min dotter på den promenaden vi tog igår kväll , när jag var så gammal orkade min mor till postlådan och tillbaka. Knappt 150 meter.

Just nu sliter jag med skolan, mycket info, omöjlig uppgift men jag tuffar på.
Jag lever i ett land där vi faktiskt har möjlighet att studera, lägga till, köpa böcker och skapa förändring. Magiskt. Fantastiskt.

Min kvinnlighet förändras också, jodå, den börjar med det ungefär tio år innan man ser tecken.
Undra hur det blir? Jag har ju inga gener att jämföra med där. Hon, min mor, fick aldrig uppleva det.
Spännande. Utmanande.

Om jag inte vore så lycklig och tacksam skulle jag skälla lite på de som är så idiotiskt dumma att de tror att "komfort zonen" sitter i kroppen och i träningen. Herregud, så fånigt.
Har du aldrig hört om komfort zonen? Gott för dig. Låt det stanna där och se inåt.
Det är det du har när allt det andra tar slut, vittrar och förändras...

Själen!


Njut dagen!
Live with passion och Blessed be! 

Sekunden.

Jag känner hur rummet spinner till, väggarna liksom tar en steg åt vänster, hjärtat slår snabbt, en svettdroppe kittlar min nacke.
Min hand fångar pelaren och jag trycker automatiskt höften emot den men ögonen letar sig upp, upp emot takfönstren, långt, långt däruppe och ljuset utanför.
F..n! Jag har stressat, stressat och stressat. Insida, utsida.  Fått massor gjort men glömt att äta, glömt att dricka, kanske tom glömt att andas. Inte så ovanligt i min värld.

"Stress skapas av sinnet" viskar rösten inombords. "Du kan ju inte skicka någon att hämta en hink med stress, eller kan du det? Om du inte kan det, vart kommer då stress ifrån? Jo, från ditt sinne. 
Simplify, my dear." 
Jag drar tungt efter andan, prövar rota mig då en hand läggs på min arm, en doft av sandelträd, ett par mjuka ögon med ålderns kråksparkar runt sig viskar försiktigt:
"Är du okej? Mår du bra?"

Damen i sina bästa 70 plus, kanske med ett drag av något exotiskt släktskap i sig som gett henne en vacker gyllene hud, kläder som det anstår en kvinna som inte bryr sig det minsta lilla om vad omvärlden tycker. Färg, form, glädje.
"Tack, och ja, jag är okej. Stressat lite bara. Behövde andas.."
"Du ser... svimfärdig ut." Hennes ögon synar mig med ett tydligt tvivel i blicken.
"Vackert därute, snart vår."  fortsätter hon i nästa ögonblick som om hon trampat på olovligt territorium. "Du borde gå ut.. Få frisk luft, andas."

Jag ler, känner handens starka stötta emot min underarm, än har jag inte övertygat henne.
"Jo, jag vet det. Jag skall släppa detta och gå ut nu. Skall bara ta med mig något att äta.."
Jag klappar den mjuka huden, hoppas innerligt att den lugnande doften skall gnugga av sig på mig.

"När jag är trött och stressad då vet jag att jag glömt att leka.."
Det kommer ut som en teaterviskning. Mina mungipor åker upp. Jasså, en sådan. Välkommen!
En guds lilla vägskylt, här och nu, mitt på köpcentret.
"Jag lekte när jag såg dig. Lekte fin, förnäm fru med massor av pengar och så vandrade jag runt på rean och ratade allt som min fina smak inte vill ha. Det är jätteskoj. Man känner sig så mycket rikare då... Fast oftast leker jag kreativa lekar, med färger och sånt." 
Jag nickar stilla. Jag lovar, lovar, lovar att leka! Leka något som är rent nöje, inte viktigt på det minsta lilla dugg tänker jag för mig själv.

"Lovar du att leka?" glittret i ögonen är omistligt.
Jag klappar handen mjukt, lovar och svär högt och som tack, en puss på min kind, en liten vink och en önskan om en lekfull fortsättning på dagen.
Vinddraget av en kjol som svischar bort. Jag sluter ögonen, räknar tyst, ett, två, tre..
Ser upp i tron om att hon nog inte finns där men det gör hon, i all sin färgprakt, i all sin närvaro.

Leka? Okej, here goes!
Jag glömde för en sekund.. Live with passion.
Ty du liksom jag är - Blessed and Blessed be!
KRAM

En stolt oxe filosoferar..

Idag skulle jag vilja vakna såsom jag brukar, känna lycka och tacksamhet, speciellt idag ty det är en speciell dag.
Istället vaknar jag och funderar över hur det är ställt med vissa värderingar i världen.

När vi är små funderar vi ofta över hur vi skall lura läraren till att tro att vi kan något vi inte kan, inte orkat plugga eller kanske inte ens tycker är spännande.
Lappar, skriva på armen, skriva av - var populärt när jag växte upp. Idag är det telefoner, chatt under pågående prov och på så sätt utbyte av info, man skriver av internet och allt vad det är.
Nu pratar jag om barn.. ungdomar kanske..

De växer ur det! De brukar göra det och någonstans på gymnasiet stiger självkänslan, förståelsen för att detta är kunskap! Detta är viktigt!!
Kanske faller de tillbaka någon gång, när de är i armarna på stress, när de inte orkat på grund av kärlekssorg, sjukdom, flytt och så vidare MEN då har de i vart fall den goda smaken att skämmas för sitt beteende efteråt.  Inte skylta med det utan snabbt gå vidare och hoppas att glömskan lägger ett täcke över fadäsen.

Ovanstående "fattar jag" och ser som en "naturlig" del av barns utveckling.
Vad jag inte fattar är - varför och VAD får vuxna till att göra detta? Och dessutom, skryta om det efteråt eller låtsas som de klarade det "av sig själva".  VARFÖR?

Fuska sig igenom ett nålsöga.. Kanske något man slitit med i flera år, eller månader, tiden är egentligen inte så viktig men handlingen.
Så plötsligt, ge upp, finna en billig, olaglig, dum (välj passande adjektiv!) lösning och använda sig av den.

Hit kan jag följa.. Dum, billiga(igen valfritt adjektiv) lösningar är en del av livets spel.
Välja! Välja fel, välja rätt, välja om.. Helt ok!
Det är resten jag har stora problem med.
Varför börjar man intala sig själv att lösningen var det man själv ville?
Att det var det som var bäst för en?  Att det kanske tom var den "enda vägen ut"?

Därefter fortsätter cirkeln, man övertalar sig själv att man "gjort det själv", att det "nog blir bra ändå" och så tvingas man ljuga både för sig själv och andra.
I de värsta av fall står man där och "skryter" över något man "egentligen" inte klarat.
Den som gör detta glömmer att ljuga för känslan kan man inte!
Känslan kommer alltid att veta vad som verkligen skedde och den försvagas av att vi tror att vi kan lura oss själva.

Jag medger villigt att jag har svårt att tackla detta av många olika orsaker.
Den stolta oxen i mig skriker om "fusk" och har ingen lust att jämföra sig med de som driver med sådan här men i samhällets ögon blir det  ju så ändå.
När jag håller fast vid mina rätt och riktigt, få det till på ett bra, hälsosamt och ärligt sätt så jämförs jag trots detta alltid med de som "brukar vilka medel som helst"för att ta sig fram.

Själen i mig, talar ett tydligt språk, den väljer att inte gå in i detta utan se på det med sympati och medlidande. Valen att ljuga för sig själv, belöna sig själv för ett "väl genomfört arbete baserat på fusk" kommer aldrig att fylla på självkänsla eller själ. En dubbel förlust, kort och gott.

Varför vill man inte "växa upp" på just den här punkten är den fråga som stannar hos mig.
Jag blir sorgsen och ju närmare mig det kommer desto mera känner jag att jag inte vill vara nära det och ändå, ju närmare desto svårare att slå hål på ballongen och säga:
"Vet du.. Jag har ingen lust att delta i firandet för jag känner inte att det är på riktigt." 
Får man vara så krass?  Kan man det? Eller skall man som göra som de flesta andra vuxna se bort, stoppa fingrarna i öronen, prata om något annat och samtidigt deltaga?

"Weakness of attitude becomes weakness of character" Albert Einstein

Jag har inga svar! Inget är fixerat.. Detta är bara funderingar.
Nej, nu skall jag släppa ut det sista av sorgsenheten för annars får ju inte glädjen plats!
Ha en strålande Fredag! 

Live with passion & Blessed Be!

 

Med huvudet på en märklig plats..

Vad skall jag skriva?
Huvudet på en märklig plats?
Huvudet i en märklig plats?
Letar efter en passande formulering men kommer fram till att det spelar liten roll.
Huvudet, känslorna, allt är på en märklig plats.

Sista skolårets sista skälvande timma..
Dörren till framtiden står på glänt och samtidigt, en god bit att gå.
Skolan har panik, mycket har skett under året och nu skall vi fyllas med allt det de inte har hunnit och samtidigt, göra färdigt allt vi själva känner att vi inte hunnit. Delar av mig skälver vid tanken.
Har dygnet tillräckligt antal timmar?

Med huvudet i forskningsrapporterna, skrivregler, krav, tragglar jag runt med mina egna funderingar och med min osäkerhet i handen. Kan jag verkligen tillräckligt?
Påminner mig själv om alla de homeopat elever jag examinerat ut genom åren, alla med känslan av att inte kunna tillräckligt men de flesta av dem med en god potential. Det var det vi bedömde på, det vi såg till.
Nu sitter jag själv i samma sits.. Budskapen är många. "Tänk på ditt!" "Gör datt.." "Kom bara ihåg att..." Jo, men många bäckar små gör en sjukt stor å!

Min egen uppsats skall handla om psykologi och akupunktur. Mitt ämne..
Ändå, en värld att upptäcka, ny och grön, vad skall med? Vad skall inte?

Så, mitt bland forskningsrapporterna hittar jag en norsk studie bland läkare/hälso personal (inräknat sjukgymnaster,barnmorskor, sjuksköterskor) där man ställt frågan - hur många av er använder akupunktur som komplement i ert arbete?
Svaret är rätt lustigt. Långt mer än hälften gör det och med god resultat dessutom.

Min poäng blir när mitt öga faller på utbildning.. 78% av dem har akupunktur kurser som är fyra veckor eller mindre. FYRA VECKOR!!
Alltså, försök att såsom jag ta in denna info. Det finns folk därute som sätter akupunkturnålar i patienter under flaggen "bota och lindra", som förhoppningsvis gör det med den bästa av intentioner och som tydligen har resultat av det men med en utbildning som får mig att dra efter andan.

Jag har en lång terapeut erfarenhet, jag har suttit på skolbänken och läst bara akupunktur i tre år, utsatt mig för att stickas i och sticka andra nästan dagligen under i vart fall två av mina tre år på utbildning och jag tvivlar på om jag skall använda nålar... Hmm... Dags att omvärdera lite kanske?

I min ryggmärg sitter en inbyggd mekanism av att värdera, omvärdera och undervärdera allt jag gör.
Det finns alltid en förbättrings potential, det är sant!
Men sant är också, mycket av det jag gör och har är redan gott nog. Jag behöver bara se det, känna på det och veta det.

Nej, tillbaka till skrivandet. Tillbaka till mina rapporter.
Ha en god helg därute och kom ihåg, en reality check lite då och då är aldrig fel!
I övrigt, som alltid, live with passion & Blessed BE!

Rustningen

Änglar skall inte ha rustning! Det är väl motstridigt i sig själv, eller?
Guds beskydd och allt, vad kan vara starkare än det?
Tja, dumdristighet kanske... Kineserna säger att man skall bara pröva sin rustning från framsidan (det vill säga alltid se på sin "motståndare" framifrån, vara beredd).

Änglar, jordänglar, människor och djur - alla behöver vi "någon form av rustning" ibland.
Nu använder jag ordet "rustning" i en mycket fri omskrivning och tänker på allt från regnkappor (rustning emot regn) eller psykologisk beskydd i form av verbala rustningar.
Rustningen skall vara på när den krävs, behövs och sen kan man lämna den igen likt en regnkappa på tork när solen tittar fram.

Jag har använt en del av mitt liv att acceptera att jag behöver rustning. Den är ingen smickrande tanke för mig. Likt många andra tycker jag att jag borde klara mig utan, att jag är "stark nog" men sedan det långsamt gått upp för mig att tom änglarna behöver rustning ibland så har jag förlikat mig med tanken.
Tillika har jag då funderat över när och vart jag kan, skall och bör ta av mig min rustning och den är inte lika enkel. Det har funnits gånger då jag insett att jag suttit på stranden i 40 grader, iklädd min regnkappa.  Förvirrande. Pinsamt.

Under vintern har denna tanke seglat upp igen..
Jag har observerat när rustningen kommer på, jag har observerat vad den gör, jag har putsat lite på den, bestämt mig för att bara pröva framsidan och för att, faktiskt älska och acceptera den som ett arbetsverktyg. En del av mig, en bra del, en för mig synlig och tillvald del.

Mitt i livet infann sig ett tillfälle där jag valde att ta av rustningen, stå där i mitt "underställ" och bara njuta att vara nästan viktlös, lätt, sårbar, oskyddad och med hjärtat i handen..
Det var skönt och samtidigt, jag har för få ställen nu där jag tar av mig rustningen.
Förbättrings potential. Sökning inåt är upprättad.. 

Jag trodde jag hade koll på denna urgamla process tills i Fredags.
Plötsligt såsom blixt från klar himmel, något fick rustningen att falla.. Alla spännena släpptes samtidigt och jag stod i "understället", förvånad och förvirrad. Ooppss!
Personen bredvid mig, som jag inte känner på riktigt, reagerade också med förvåning och så ett:
"Jag har detta. Du är beskyddad, du är säker.."
Men en tår i ögonvrån släppte jag taget, lät bli att lyfta svärdet, lät mig själv vara utan rustningen i en helt osäker situation, lät någon annan ta vakten.

Ögonblicket kom och gick.
Rustningen klev jag i igen, känslan bestod, känslan av att ha varit utanför i en "orolig tid".
En hand på en skuldra, en vaktavlösning - Tack, jag tar tillbaka vakten nu. 

Det gav mig en insikt om nästa steg i processen, att inte bara finna nya ställen att ta av rustningen men att också ta av mig rustningen ibland på platser och i situationer där jag inte vill. 
Inte i dumdristighet, nej, snarare som en liten utmaning. För mera input. 
För att se hur stark jag egentligen är.. 
Samtidigt som jag behåller den ty jag vet att vi alla behöver den, från tid till annan. 

Ha en strålande Söndag!
Live with passion & Blessed be.

Stress, jäkt, press och lite ävlan..

"Vet du vad jäkt betyder?" frågade jag den 12 åriga norsk-svenskan och fick en rynkad panna tillbaka.  En stunds fundering... Tvekan.
"Nej. Nä, det vet jag inte!" svarar hon slutligen och bekräftar min misstanke.
Jäkt har blivit ett "förlegat" gammaldags ord, nästintill överkört av ordet "stress".

Jäkt kom in i mitt liv när jag var barn och förknippades med storstadsmänniskor, sådana som trodde de var viktiga eller som faktiskt var det. Linjen däremellan var högst oklar.
"Överdriven, nervös brådska" står det när jag slår i Svenska Akademiens ordlista och på några andra ställen finner jag "högt tempo vid verksamhet pga tidspress". 
Jasså, jaha, det var så det började, jäktet. Industrialiseringen. Bort från det naturliga livet.

 I samma böcker finner jag ordet "ävlan" och i förklaringen finner jag både "rastlös strävan" och "ivrigt bemödande".  Leendet sprider sig, negativ och positiv "stress" med andra ord.
Stress är inte en helt okomplicerad "tillställning".

"Det går igenom tiden, en säregen fläkt, en sjukdom som allmänt benämnes med jäkt. 
Och bannlyser stunder av ro och av frid, man hör bara ständigt "jag har inte tid!"

Så lever du livet i stora drag, hur skall jag hinna med allting idag?
Jäktet förvandlar mitt liv till en strid, din slogan har blivit "jag har inte tid!"
Men när du levat ditt antal av år, när döden på tröskeln väntande står. 
När han kallar dig från livets id, skall du då svara " jag har inte tid!"
                                                              Torsten Palmkvist. 

Ja, som du kanske ser så skriver jag om stress just nu och effekterna av densamma på kroppen, på själen och i anden. Kineserna ler men skakar samtidigt på sina huvuden "xu lao" har till stora delar varit ett västerländskt fenomen.
"Utmattning pga brist" ja, för det är det stress leder till, mera stress och mera stress tills kroppen och anden börjar äta på sina resurser, först "besparingarna", lagren men fortsätter det går den sedan vidare in på organen och dess funktioner. Det är först här vi ser "synbara symptom" men då har tecken varit där länge, länge i form av energibrist.

Det kommer forskning nu, forskning som bekräftar det som "andliga" och alternativa har sagt i många år, alla celler har ett minne. Nu är det bevisat! Man har kunnat påvisa att muskelceller, som anses som ganska "simpla" faktiskt har detta också. Jag kommer att komma tillbaka till detta då jag fått hela rapporten i min hand och då jag läst den, tro mig, det är som att vänta på Lördags godis.

Dessa celler minns stress, påverkas av stress, trasas sönder av stress och den alternativa världen slår tillbaka. I USA  är " extreme self care" högsta mode i detta nu.
Man LÄR folk att ta hand om sig och sitt samvete igen. Göra rätt prioriteringar.
USA är bra på mycket men låt oss inte följa efter dem i detta. Låt oss stoppa i tid!

Vi har en del "naturlighet" kvar, en del natur, en del kopplingar..
Låt oss jobba för att behålla dem men samtidigt, naturligtvis, jobba på att sänka stress, jäkt och ävlan av all sort.  Bäst gör du det genom att kartlägga dig själv. Vad önskar du förändra?
Så, välj en sak! Ändra en sak åt gången. Håll i.
Tillåt lite magi då.. Se på när du tar hand om en del i livet så tänker du lite mera på de andra också.

Kan stress vara platsen att börja på?
Live with passion and Blessed be!

Livets godispåse.

Eller.. Jag skall bara, jag skall bara..

IDAG tänker jag vara stolt över att jag gillar att göra många saker.
Att jag är intresserad av många, breda och djupa ämnen.. Att min huvud ofta är fullt med "och så har jag lust att göra det.. OCH det.. OCH det.."

Just idag har jag lust att njuta en fri helg.
Hinna med frukost, på och i sängen, läsa tidningen på nätet, brottas med barnen, pussa sönder dem (de som fortfarande vill..), samtala om livet, promenera med hunden i snön. 

Men jag har också lust att skriva en stund.. Har lovat mig själv att energitanka. 
Har lust att skriva delar av min tenta för det intresserar mig. Har lust att skriva på min bachelor uppsats. 
Längtar efter att åka pulka med barnen, åka skridskor med stora dottern, längdåkning med den lilla.. 
Har lust att sitta i snön och äta en apelsin och lyssna på barnen skratt. 

Längtar efter att fylla min garderob med vårens härliga färger..  Magenta färger ger suuug i magen. 
Längtar efter att dricka en kaffe, lääänge tillsammans med en vän. 
Har lust att ha rena golv, städa bort en del onödiga, trasiga saker, tända ljus och njuta renheten. 

Har lust att se en film, tillbaka lutad i soffan med ett glas rött. 
Har lust att göra yoga och jaga ut de sista bacillerna ur lungorna. 
Längtar att få läsa ut min fina bok som ropar och lockar på bordet. 

Längtar efter... 
Vet du.. Jag har inte tid att sitta här längre, jag måste ut och göra nåt. 
Fingerkliet sprider sig i kroppen. 

Ha en härlig helg. En balanserad helg! En galen, färgrik helg! 
Live with passion & Blessed BE!