Men herrejävlar, vänd på steken!

Över 700 000 svenskar röstade på Herr Åkesson och hans parti igår.
Idag är resten av Sverige upptagna med att ladda ner web stickers där det står "hur mycket de hatar honom", hur fel han har och hur många som inte röstade på honom.
Säkert jättebra! Alltid bra att inte i tystnad tiga MEN ÄNDÅ, faktum kvarstår över 13% finner något här som uttrycker deras åsikt.  Eller i vart fall så tror de det!

Någon som känner sig som en "underdog" kommer aldrig att stötta någon som har privilegier i hans/hennes ögon. Denna någon kommer att stötta en annan "underdog" även om de är långtifrån varandra på många sätt. Det ligger i sakens natur.

Tacka Expressen m fl som hjälpt Åkesson fram till en närmast gratis valkampanj i många delar av Sverige där jobben är få, traditionerna starka och åsikterna färgas av missnöje och avsaknad av debatt.  Ingen som sett detta utifrån är förvånad.

Själv kommer jag från Dalarna, traditionalisternas högborg, där röstades det (om jag skall tro en del siffror jag sett, dock ej helt kontrollerat) vitt och brett på Jimmie Åkesson. Missnöje.
Inget jobb. Rädsla för det okända. Maktlöshet. Stockholms förakt. Lillebror syndrom.

Sätter man nu Sveriges tredje största parti (tror det eller ej) utanför maktens salar skapar man bara mera "underdog syndrom", mera tyck-synd-om mig mentalitet och ändå högre siffror till nästa val.
Ge Åkesson ansvar, någonstans!
Ge honom ansvar för Sveriges vägnät och dess renovering. Eller ge honom ansvar för skogsbruket och vargnäringen. Ett jobb där han måste visa "sin färg", sitt partis färg och där de måste definiera sig själva efter politik.
Låt honom visa att han faktiskt är sitt smeknamn, Jimmie "jag-vet-inte" Åkesson, gör honom till en Stockholms "pamp" i salongerna med det andra och KRÄV svar, KRÄV ansvar.

Han har en åsikt som han påstår att han "står för", fint, då har han samma värde som alla oss andra så upp till debatt.
Löfven har hanterat både röjsåg och svets i sina dagar, gjort sin militärtjänst vid F4 plus att han, enligt ryktet, är en jävel på att förhandla. Så, vad är problemet?
Vill man bli av med ogräset måste man rycka upp det med rötterna.
Att stå och jiddra om att det inte "borde vara där", DET hjälper ingen!

Vi kan INTE rakryggat säga att alla har lika värde, alla får ha en åsikt, vi gillar olika och alla andra klyschor och sen i nästa andetag säga "men det gäller inte Sverige demokraterna".
Vad i hela h..vete är det för ett resonemang?
De, och nu är de många, uttrycker något som vi helst inte vill se på, något vi uppfattar som "mörkt, ondskefullt och annorlunda". Skall vi då titta bort?
"De" är inte värre än monstret i garderoben!  Jaga ut dem, diskutera med det, påpeka det orimliga i deras resonemang, utbilda dem.
Gör som alla andra morsor "man kommer längre med lock än med pock!" 

Själv har jag tagit lätt på deras sk parti hittills men vinden vänder.
Dynamiken i världen kräver att vi som människosläktet kommer vidare nu. Både vad det gäller religion och politik - dags att ta ett krafttag.
Man kan inte skapa ljus genom att fokusera på mörkret men det kan heller inte finnas ljus utan mörker. Vi fokuserar på ljuset men utan rädsla för mörkret.
Mörkret är inte större idag än igår, det kräver bara mera insats och en klar plan.

Ha en strålande början på veckan där ute.
Live with passion & as always, blessed be!

Tidig gryning.

Månen följde mig på min kvällspromenad, dök upp bakom de sista slöjorna av regn och blev min kamrat på färden. 
Stor, gyllene, en måne i fiskarnas tecken. 
Jag känner ofta av den, följer dess rytm men "plågas" inte av den, bara andas med den, i den. 

Dagen igår, dagen idag har varit full av känslor och inte heller det är märkligt när vattnets tecken står och trycker på i farstun. 
Jag kände akut på smärtan i livets skörhet igår, påverkad, tacksam.
Lyckan i att få gå hem och krama sina barn, att kunna det, att bli tilldelad den nåden.

Nästan hela dagen har jag varit utomhus. 
Duschats av ett våldsamt regn, länge och samtidigt, det var inte kallt. Där är vi inte ännu. 
Så en varm sol, en nästan övermäktigt varm sol, gassande.
Hösten är här, kampen mellan elementen, färgerna, ljuset, förändringen. 

Jag känner behovet av att "boa" in mig, tända de där ljuset, analysera, och fullföra min plan.
Fullt på mitt nattduksbord, fullt av böcker som väntar på mig, lockar och viskar.. Ord. 
Orden väcker mig om natten såsom nu då dagen inte räcker till. 

Sätta saker på kartan, fundera över deras placering. 
Vara lite snäll och mjuk emot mig själv, låta mig vaggas. 
Att känna sin styrka genom att tillåta skörheten ibland, låta någon annan vara eldvakt medan jag lyssnar till trädens dans med vinden, medan jag vilar min trötta arm, medan jag ler emot månen. 
Kärlek och tacksamhet, hand i hand över ängen, emot nya äventyr. 
Låt natten omsluta dem, Låt dagen ge dem riktning. 

Namaste.

Extrema lägen

Varför sker det ting när vi hamnar i "extrema lägen"?  
Under massor av år, månader, veckor kan vi vara medvetna om saker vi "borde göra", "har lust att ändra på", "skulle vara bra för mig om jag" och så vidare i alla möjliga varianter.
Det stannar liksom där.
 De där "sunda" och intuitiva tankarna och vips, möjligheten har passerat och vi sitter där och ångrar oss lite. Suktande ser vi efter den chansen som flytt, chansen vi egentligen hade i månader men valde att inte agera på.

Har vi tur eller otur så hamnar vi till slut i en extrem situation, så långt ute kanten som man bara kan.
Då.. Först DÅ verkar det som om vi kan agera, vill agera, ser på saker på ett nytt sätt.
Ibland pressade som barn i skolbänken, ibland bara helt utan gränser och för att vi inte längre känner dessa öppnar sig universum på ett oväntat sätt.
Då handlar det inte längre om livets vanliga dualitet, vara eller icke vara, göra eller icke göra.

Det extrema verkar öppna upp oss alla, få oss att slå rot igen, veta vad som är viktigt i djupet av hjärtat och själen.
Tvekan försvinner. Tiden försvinner. Sen försvinner riktningarna...

Jag kan inte påstå att jag har varit där men jag har haft förmånen att följa processen på nära håll några gånger och den fascinerar mig.
Det verkar som om människan först får grepp om både både sin egen inre höjd och sitt djup, därefter öppnar sig alla riktningar, alla möjligheter på ett sorts förbehållslöst sätt.
Helt unika, fantastiska och inspirerande lösningar blir resultatet och som en naturlig följd, ett helt nytt levnadssätt för denna människan. En total transformation.

Såklart är detta inte min "unika" upptäckt.
Den har observerats av buddister och hinduer (säkert andra också) och kallas i vissa böcker för "de tio riktningarnas bhagavat"
En sorts öppning av medvetandet i alla riktningar till trots för att vägen egentligen alltid varit densamma.

Runt nedteckningarna av detta tillstånd ser man ofta bilder av en människa med både rötter och vingar, omgiven av geometriska symboler. Dessa symboler får visa på de olika dimensionerna som nu plötsligt är tillgänglig för honom eller henne.
Kvadraten representerar som alltid de fysiska, det välkända, det materiella.
Cirkeln, det ännu icke manifesterade, själen och rymden.
Triangeln representerar universums trefaldiga natur, det manifesterade, det omanifesterade och människan, som är en del av båda.

Bilderna och orden ger mig känslan av att det är i dessa extrema läge flödar livet igenom oss på allvar och om det råder det lite tvivel.
Det jag undrar över är - måste det bli så extremt? Måste vi helt ut dit för att "få till det?"

Att acceptera livets utmaningar.
Att se att både det ljus och det mörka måste till för att komplettera varandra och att det är en del av livet. Räcker inte det?
Varför missar vi nyckelhålet? Finns frukterna bara längst ute på grenen?

Det lustiga är, det finns ett annat extremt läge.
När någon varit extremt långt ute på grenen och så omsluts av säkerhet, kärlek eller liknande igen. Även då sker transformation av ovan nämnda slag. Något öppnar sig..
Med andra ord, det finns fler vägar än en.

Varför söker då sig så många själar ut på yttersta grenen innan de blir hörda?
Är det allt för "bråkigt" här? Alltför många distraktioner?
Vad fattas oss för att vi skall nå de "tio riktningarnas väg"?

En helg fundering från mig till dig.
Live with passion & Blessed Be!

Man får..

Sittande på min egen kammare, reflekterande över vad som sker i livet.
Lite låg, svårt att sortera och hårdare på mig själv än vanligt.
DÅ.. Precis just DÅ dyker denna ner i mailen. 

"Får man inte vara med då? Om man har några små fel.. Några skavanker?" undrade väninnan imorse. 
"Klart man får" svarade jag käckt "man får vara med men på sina egna villkor."
Det är olika för alla, förutsättningar och önskningar likaså.
En god ting. 

"Det är mänskligt att fela, att fela tillhör att vara människa!"

Live with passion & Blessed be. 
Namaste.

Lösningen existerar därute

"Thank you, Lord, for allowing me to see and understand the already existing solutions to my problems!"

En av de kanske mest tillitsfulla och kraftfulla bönerna jag vet.
Den glänser av Hopp, hoppet om att någon, Herren, redan har hört det jag bett om, att det har prioritet för honom dvs jag är viktig i universum och att det finns en lösning på allt. Även det mest olösliga av problem.
Många är också de som talar om att just tacksamhet är det som får världen att röra sig framåt.
Tacksamhet och hopp - i den bästa av kombinationer.

En av mina favorit lärare, Davidji, talar också mycket om det som denna bön ovan handlar om.
Att "luta sig" i riktning av drömmen men sedan släppa taget.
Vi har mindre kontroll över slutprodukten än vad vi tror, över frukterna av vårt arbete.
Ju mindre kontroll, ju mera tillit och tacksamhet - desto "bättre" eller i vart fall, rätt sorts frukter för just mig/oss.

Jag skräms och fascineras alltid av denna balans mellan vad jag vill och kan styra och vad jag vill släppa taget om och bara låta ske. Sker det verkligen då?
Faktum är att jag tror att det gör det, ju mer man släpper desto mer sker det.

En tanke sägs ta c:a 1,2 sekunder.
Vi har ca 60-80 000 tankar på en dag. Det har något snille räknat ut som antagligen hade för lite tankar och jag har inte ens brytt mig om att kolla om det stämmer.
För mig låter det ändå som det är i minsta laget, mitt huvud kan vara mycket fullt ibland.
Kan jag släppa några av dessa så inte mig emot.
Let Go, Let God!

Leker man vidare med tanken, att tiden inte finns så är cirkeln rund...
Då har jag redan tänkt alla tankarna, manifesterat alla mina önskningar, hittat alla mina lösningar och kommit mig vidare, ergo, jag har redan skapat alla lösningarna till mig själv.
Blev jag för långsökt nu?  För "flummig"?
Gå då tillbaka till bönen och acceptera att Gud fixar skivan, eller kraften, eller Allah, eller Gubben Månen eller vad du önskar och vill.
Låt det vara enkelt.  Lösningarna finns där. Du skall bara vara öppen för dem.

Daviji föreslår fem enkla steg:
1. Släppa det gamla, ge släpp på det som inte längre har någon betydelse i ditt liv. Detta skapar plats.
2. Finn klarhet i vad du vill nu. Skapa tystnad. Lyssna inåt. Meditera. Ta reda på vad ditt hjärta säger.
3. Sätt upp en intention, plantera dina frön, jobba åt ett håll.
4. Tillit/tålamod. Luta dig emot dina drömmar.
5.  Du har ingen kontroll över slutprodukten, frukten.. Så, ge dig hän. Se lösningarna.

"Skje din vilje, Herre, for Du kjenner Dine barns skrøpelige hjerte og gir hver og en den byrden han kan bære"  Paulo Coelho.Jag satte mig mig floden Piedra och grät. 

Ha en god, tillitsfull Söndagkväll & en bra start på den nya veckan!
Live with passion & Blessed be.

Finna styrka & våga var härligt trött

"Men Albert kan fortfarande ikke sova. Han är törstig, han känner det nu, väldigt törstig. 
Pappa, jag är törstig ropar Albert" (Jodå, Alfons heter så på norska. ;-)

"Åhnej, ikke igjen" stönar femåringen med ögonen naglade i boken och jag ler.
Effekten av Alfons Åberg låter sällan vänta på sig.
Men efter tredje stönet inser jag något, känslan mellan oss i sängen har ändrat sig.
Hon stönar inte för att Alfons är rolig och underhållande, hon stönar för att boken aldrig tar slut och han aldrig somnar.

Jag ökar tempot lite, inte för mycket, hon får inte bli störd men hon skall heller inte behöva vänta för länge. Sagan tar slut, Alfons somnar till sist.
En mjuk hand på min kind, en belåten suck - "Tack mamma. Det var bra. Jag är såå trött. Nu skall jag sova."
En andhämtning och så är hon i drömmens rike.

Skolstartsvecka. Första veckan på dagis efter en vecka extra semester.
Själv har jag kört mitt hårdaste jobbpass på länge och är otroligt tacksam för trötta barn.
Massutskick från kommunen, till ALLA hushåll och på min rutt är det 1001 stycken - det lärde jag mig idag.  Allt det där vore säkert okej om jag inte hade all annan post, räkningarna, tidningarna och den märkliga reklamen som faktiskt hela 435 st av dessa hushåll vill ha.
Eller vill ha och vill ha, orkar inte göra något åt kanske mera är ordet ty jag ser mycket av den reklam jag delar ut i diverse sophögar efteråt.  Det får en att undra..

En liten skylt med texten"Nej tack till oadresserad reklam" - det är allt som krävs och det respekteras till fullo av alla.
Roligast är ändå paketen, dörrleveranserna, idag var de sex till antalet.
Att se kunden lysa upp, glad att se det de har beställt, tacksam för att det kommer till dörren.
Pratstunden. Men det tar tid.. mycket tid.

Min lilla bil protesterade redan i första uppförsbacken idag, så lastad att den knappt orkade på ettans växel men under dagen tömdes bilen och jag mådde riktigt bra.
Eldprovet - bestått med bara en timmas övertid är något som fick mina kollegor att gratulera och jag stolt sträcka på mig.  Jag vet jag kan.

Härligt att känna sig fysiskt och mentalt stark efter en dag som denna.
Försiktigt vänder jag mig om, lyssnar på den sovande ungen, regnet som leker på fönster bläcket.
Jag gillar regn. Det vattnar små torra plantor som jag.
Imorgon är en ny dag, nya utmaningar.
Dags att finna lite ro.

Live with passion, embrace your passion & Blessed Be.

En dag till stängning.

Uppkrupen i soffan funderar jag över sommaren som har gått, över de steg som tagits.
Revisionsdagen.
Jag har inte haft tid att ha så mycket revision i sommar, tiden har runnit mellan fingrarna, energin har omfördelats för att räcka till det jag behövt göra och mycket har upptagit mina tankar.

Tankar kräver också energi.

Tacksam är jag för den sommar som varit med sitt tropiska väder, sin fantastiska värme, sitt ljumma regn, galna stormar och åska. Snacka om rörelse och energi. Jag har jobbat utomhus i dryga tre veckor hittills i sommar och har inte mötts av EN, inte EN regndroppe på min kropp eller vindruta.
Tacksam är jag för de naturupplevelser jag fått, barfota promenader i gräset, vatten runt kroppen och allt det andra jag skrivit om här i bloggen.

I sommar har jag faktiskt bearbetat många tankar och beslut, sånt som legat och gnällt och gnölat i många, många veckor. Äntligen har vissa saker släppt sitt järngrepp och jag kan röra mig friare.
Väninnan och jag har diskuterat skillnaden mellan att se en potential i något men samtidigt inse, det kommer aldrig att ske ty det är för mycket som skiljer "råmaterialet"(där det/du/den är idag) och potentialen (den framtida bilden).
Det är en luring, då det är lätt att se potentialen som den ända möjliga utgången och så använder man oceaner av tid på att få den till, bara för att sedan inse att det aldrig kan bli så. 

Jag hoppas att de saker jag sett nu är släppta. Lämnade några av dem i havet.
Några fastnade i fjällets täta undervegetation. Några har jag bränt upp i spisen i huset i Dalarna.
Förvånat (som alltid) har jag sett på vad som sker när man väljer en annan väg än den som oftast används av de resande, den irritation och förvirring det skapar. Tja, sorry, jag gjorde det inte för att vara annorlunda, jag gjorde det för att det var nödvändigt för mig. Absolut nödvändigt!
Kaos och panik i myrstacken som följd men det lugnar sig, det gör det, bara det får blåsa över lite.
Mitt liv är mitt.

Hösten ligger och väntar imorgon...
Skolstart för stora flickan, dagis för den lilla, jobb för oss vuxna.
Hösten för mig är ett rätt oskrivet blad men jag vet att det inte kommer att vara särskilt länge.
Något seglar in. Mina drömmar seglar in och det kommer att bli bra.
Hösten behöver inte leva upp till någon "potential", den får utvecklas i sin egen takt och samtidigt, jag vet EXAKT vart jag vill segla nu.
Skönt.

Hur det skall gå till?
Bara en vag aning om det. EN fot framför den andra, en stövel och en sko och så går vi framåt.
Ha en strålande start på hösten imorgon.
Live with passion & Blessed be!
Kram