Refill "Positive"

När fan blir gammal blir han religiös - säger det svenska ordspråket.
När jag blir gammal hittar jag balans i att vara positiv -tänker jag med samma flin.

Jag tycker, som du vet, har upprepat det några gånger här på bloggen, rätt illa om detta "idiot positiva" som "krävs" på de flesta ställen i andliga kretsar.
En positivitet som envist vägrar vara i verkligheten, som sopar under mattan och inte kallar saker för dess rätta namn. Många är de gånger jag blivit anklagad för att vara en extrem petimeter, en motvalskärring av rang då jag plockat ner flosklerna från gardiner och tak och irriterat synat dem i sömmarna. Utslängd och bannlyst, sure, men den där typen av positivism känner jag noll för.

På min klinik har det nog varit ganska tvärtom..
Envisa kunder har påpekat att jag minsann inte har en "aaaning om hur omöjligt det jag säger är" och hur "oändligt, omöjligt positiv jag är". Detta till trots att jag ofta satt mig in i ganska mycket fakta och så vidare innan jag kommer med mina förslag.
En sorts positivism med verklighetsinslag, om du frågar mig, och senare, fråga gärna klienten ty många har hittat dit, tack vare vårt samspel, tack vare en del positiva vändningar.

"Du har så mycket glädje och positiva vibbar i ditt hjärta.."
En komplimang, en kommentar, snäll och oskyldig men mig träffade den just i hjärtat.
Detta är alltid vad som sagts om den farmor jag aldrig träffat, hon passerade över då pappa ännu var ett barn. Vad har jag ärvt och vad utnyttjar jag?
Lite tankekraft, lite revision och så, beslut.

Det finns så mycket tung, negativt därute, varje ting, varje åsikt, varje tanke, varje beslut har en polaritet och att fokusera på den ljusa sidan, sträva ditåt är ingen skam.
Lustigt nog, för mig, vilar tilliten på den ljus sidan av det mesta och jag kliver rakt in i min livs läxa.
Att välja att vara positiv leder till tillit hos mig. Vad finns på din station?

"Åh vad jag älskar...valfritt inlägg!"
Det leder mig till att vara positiv, att finna påfyll och lycka.
Så fantastiskt, oändligt många saker, människor, händelser jag älskar i livet! Vilken skatt det är! Vilket verktyg.
Jag får jobba med det, jag får hålla i mig själv (och andra) men sakta, sakta känner jag att det går bättre.
En fotmassage häromdagen fick mig att njuta beröring, närvaro och stillhet och när jag sjönk djupt inom mig själv kände jag hur mycket jag älskar denna kontakten med mig själv, älskar dessa stunder av nåd.

Imorse, på glans isen, en bil som betedde sig som en krona på ett glasbord, snurrade okontrollerat, en slambil, en jättestor bil på väg emot mig och jag orkade ändå tänka
"Han ser mig, han ser mig, detta klarar jag! Detta går bra!"
Fronten in i snövallen, nergrävd, killen i tankbilen blir min ängel och räddare, en spade, några hårda knuffar, ett hjärtligt tack.
Ja, tilliten bor där tacksamheten och det positiva lämnar av.

Jag har hittat en bättre balans inom mig mellan att utvärdera och analysera och att finna vägar att fortfarande vara positiv på.
Detta är inte sista hållplatsen för mig. Det kommer flera, det kommer påminnelser, tid av glömska och omtag MEN jag har flera verktyg i min låda nu och jag tänker fightas hårdare för att inte glömma, för att behålla det bästa.  

Ängeln och storken på kortet fick mig att le, de inspekterar samma karta, letar efter den nya riktningen. Barnet i knytet leker vidare, trygg i förvissningen om att rätt saker, rätt situationer är och kommer att vara. Inget behövs fixas.
Lite tjatig känner jag mig med denna blogg.. Har skrivit om detta förut men inget ego skall få diktera vad jag skriver här, lika lite som någon människa. Hjärtat får vara med och hjärtat saknar positiva vibbar.

Nu skall jag gå vidare i dagen, nyfiket öppna dörren och ropa; Hallå.. Vem där?
Undrar så vem som svarar!

Njut din dag, finn din passion, Live with Passion. 
Blessed BE!


 

Flöde mellan ge och ta emot.

Ge och Få. Ge och ta emot..
GIVE & RECEIVE.

Två sidor av ett och samma mynt, de borde vara sprungna ur samma känsla, kärlek. 
Ändå finns de i så många varianter ty vi är alla människor, vi bär alla på våra sår, våra drifter, våra tillkortakommande, vi är alla "work-in-progress" från den dag vi kommer hit till den dagen vi går. Förhoppningsvis!
Och har man accepterat det inser man, ibland lyckas man, ibland lyckas man inte.
Det är minst lika viktigt att öva sig på vad som sker när man lyckas som att öva sig på nederlaget, det är faktiskt ganska svårt att till fulla ta till sig, sjunka in i, förstå och njuta av att man lyckats.

I detta att ha lyckats, eller att ha fått GE till någon, villkorslöst, ur kärlek, i kärlek, ligger energin, möjligheterna och kunskapen som sedan leder till att kunna ta emot. Själva nyckeln, egenvärdet.
Att se någon verkligen bli glad, upprymd, förtrollad av det man gett är en vibration man bör försöka tillgodogöra sig, suga upp rent bokstavligen. 
Att höja sin vibration, lite i taget, är något som förespråkas av t ex The Abrahams/Esther Hicks som en väg till välmående, närvaro, ett rikare liv, andlig närvaro. Kärt barn har många namn men många tycker detta är svårt och ovant då det krävs både övning och kreativitet.

Så, att GE är en början.. Att ge utan att mottagaren vet VEM som gett är en kick i sig, en hemlig kick som man kan suga på, glädja sig åt i all hemlighet och den är en fin vibrationshöjare.
Att ge någon som vederbörande verkligen behöver och önskat sig är en annan, inget är som den glädjen.

"Man ger inte för att få!" är något vi är itutade från barnsben och ändå finns det med i så mycket av "givandet". Det är då fort gjort att givandet blir den kvarnsten, ett måste och luften går ur en, till trots för de bästa intentioner till en början.  Inget man kan ge tillbaka kan någonsin bli gott nog för någon som givit för att få, det finns nämligen ett tomrum där, ett hål.. En avgrund omöjlig att fylla utom för personen själv. Egenvärdet, självkänslan.

"Skall man ha något att ge, ja, då måste man ha något från början att ge." Det är också en vanlig kommentar och även denna är riktig.
Allt börjar ju inom en själv, man kan bara ge det man har, det man känner, det man kan identifiera men se, där är trixet.
Hittar man 10% glädje inom sig och så tänker man "Ha, jag har BARA 10% glädje, det är inte mycket, jag behöver varje gnutta så jag sparar på detta. Dela med mig kan jag göra när det blir MER". Känns igen?
Nej, det blir inte mer så. Ta dina 10%, ge bort 5, gärna i hemlighet, gärna till någon som du ser sliter eller har noll och plötsligt och vips, har du 25%.
Delad glädje är dubbel glädje, nej faktiskt mer än dubbel.

(Bild ovan av Belinda Paton, "The law of Giving"

När du sen har gett, sett dina gåvor multiplicera sig, ja, då behöver du lära dig TA EMOT.
Med öppna armar och med öppet hjärta TA EMOT.. Inga halvmesyrer!
Känn det! Berörs av det! Låt det smeka din kropp och din själ. Stanna i sekunden och njut!
Jag får, jag accepterar, JAG TACKAR och tar tacksamt emot. TACK!

Inget är så illa som en gåva som faller mellan stolarna.
En gåva som ingen är hemma att ta emot, där glädjen inte når ögonen utan mottagaren istället får något vilt i blicken. Vad skall hon eller han ge tillbaka? Hur skall han/hon visa sig värdig?
Hur skall tillbakabetalningen gå till?
Föga slår det oss att detta kanske är vår chans från universum, kärlek från oss själva till oss själva som manifesterar sig genom någon med ett vidöppet hjärta. Guds lilla hjälpare.

Samma med en gåva som ges med en baktanke. Sällan ser den som ger att den faller platt till marken då den som ger står där med "handen ute". Handen förblir tom då hjärtat är tomt, energin förminskas och den personliga ihåligheten ökar i takt med desperationen. 

Ingen säger att det är enkelt, vare sig att ge eller att ta emot men ingen övning = ingen chans till mästring. 
Universum jobbar med balans, utjämning och vi är alla små kraftstationer, små dynamos (du som är gammal nog till att veta vad det är, annars googla det.)
Det mesta kan vi skapa inom oss, vad det gäller energi, vi kan fylla på oss själva i stor grad men det blir så mycket enklare om vi hjälps åt, om vi lär oss höja vibrationen ett steg i taget, lite åt gången och så hålla den.

"Jag bara ger och ger och ger och aldrig får jag något tillbaka.." den kommer ofta tillbaka då vi tar på oss offerkoftan, då vi är trötta och tunga. Bästa är då är att inte ge på en stund utom till dig själv. Fyll på. Fundera på vad du VILL ge, till vem.. Be, vänta på svar, be igen.
Ge dem lite tid att fylla på dig och under tiden, förbered dig på det som kommer.
Är du klar när ladorna öppnas och det "regnar manna från himlen"?

"Ge av dig själv - och det du saknar kanske du får utav någon som ler. 
Ge av dig själv - ge till din nästa av det som är finaste tanken i dig"
sjunger Carola i en gamla sång om närvaro och att ge.
Ja, energilagarna är rätt enkla, det är bara vi människor som skall krångla till det.
Ge, Ta emot, ge och se det fördubblas, pay it forward.. Allt en del av att ge, få, vara tacksam för vad man har, inte hålla på det utan sända det vidare. Allt man sänder vidare blir MER..

Själv skall jag omfamna kvällen, öppna mina armar och låta gåvorna flöda in.
DET har jag förtjänt. God helg och du...  
Find your passion, LIVE your passion & Blessed BE!

 

Mina assistenter, kärleken till jobbet och lilla jag!

Kärleken till mitt jobb går inte att beskriva, det är en sådan stor del av mig.
En vän till mig ställer alltid frågan till sina studenter:
"Om jag tar ut min hjärna, den är fortfarande funktionell och lägger den på bordet framför mig, ser på den. Är det då jag som ser på min hjärna eller är det hjärnan som ser på sig själv?"
Fånig liknelse men så är det för mig, du kan inte skilja mig från jobb delen i mig.  Tack och lov.

Att lämna mitt andliga team hemma har jag också gett upp vid det här laget. Det går inte, de knackar alltid på ändå, när det blir för krisigt, när något viktigt skall upp.
Det gäller inte bara mina kanaliseringar, det gäller alla typer av konsultationer men typen av klient gör att jag väljer om jag skall säga något eller ej.
Inte alla gillar det, inte alla är redo. Förståeligt, inte alla gillar rummet fullt av okända energier.

Många terapeuter jag känner önskar sig en assistent, någon som kan boka åt dem, någon som kan ta ut nålar, som kan ge ett handtag här och var.
Jag har inte en assistent, jag har många, tack och pris, och ingen av dem behöver jag betala.
All min tacksamhet till dessa vänner och jag vårdar vår kontakt ömt, utan dem, ett fattigare liv och mycket svårare som terapeut. Få dem att städa kliniken, ta betalt och så, ja, där är jag inte än men skam den som ger sig. ;-)

Idag ville de styra, de ville berätta om hemligheter till en homeopat klient..
Jag slet, bet mig i tungan, hyssjade dem men till slut, de vann. Jag är lite ringrostig men inte dum, såklart var klienten redo, såklart lade de orden i min mun och klienten nickade ivrigt.
Medan vi pratade framträdde fysiska symptom på hennes kropp, fysiska märken av något som inte hänt i detta livet.
 Mitt team lade inte orden i hennes mun, de talade i allmänna termer, hennes kropp svarade. Allt jag gjorde var ta fram en spegel, visade henne och polletterna fick trilla ner, av sig själva. 
Förberedde henne på jobbet som ligger framför henne, klargjorde för mig vilket medel som var det mest lämpliga med just den bakgrunden. En information jag knappast hade fått fram annars. 

Resten av mitt jobb var så att säga bara "ramverket".
Lärdomen för mig är lika stor som för klienten, jag lär med varje möte, ringrosten faller av.
Nu är det alla verktyg på bordet, jag väljer allteftersom det sker.

Det nyaste verktyget, ett jag gärna vill rekommendera är Doreen Virtue & Radleigh Valentines Tarotlek. Normalt sett har jag lite svårt att "rekommendera"nya verktyg men just denna har lek/deck har fascinerat mig. Dessa två ljuvliga ljusarbetare har jobbat hårt för att behålla grunden i tarot men ändå prövat att skapa en otroligt kärleksfull lek, med de vackraste, vackraste bilderna.
Om man inte vill jobba med tarot kan man bara beundra bilderna i denna lek, men intentionen är, använd den.

Påmind om min passion, om lyckan i livet sjunker jag ner i soffan och bearbetar det nya från idag.
Tack, tack och tack, jag känner mig otroligt liten i allt det stora men vad gör det när jag är en del av helheten. Som Doreen alltid påminner: "When nervous, focus on service!"

Vad pirrar i din nackrot? Från magen, inte från huvudet. 
Känslan är den som måste få tala.
Find your passion, Live your passion & Blessed Be!

 

Ingen håller mitt hjärta som jag!

I nattens tysta timma väcktes jag av behovet att arbeta vidare med mig, 
behovet att en stund ensam få hålla mitt hjärta, se på det, känna in det, andas och vara med det. 

Ännu en pusselbit sattes på plats, en pusselbit i mitt eget individuella pussel, värme, tacksamhet följer i dess spår. 
Förvånat ser jag på orden på pappret, kunskapen. 
Den känns inte direkt ny och ändå, den doftar nytt, den känns ny och ja, den är ny, förståelsen för just detta inom mig. 
Man kan inte tvinga äpplet på trädet att mogna lika lite som man kan tvinga något annat att mogna, det tar den tid det tar... Skönt nog, irriterande nog men natten känner ingen brådska, bara ett innerligt lugn. 

Min barndoms hjälte härnedan får ge liv åt mitt tillstånd..
Den lena stämman, den inre kärleken och djupet, som jag hittat tillbaka till inom mig själv i tystnaden.
De tuffa läderkläderna, rockattributen, mitt yttre, min uthållighet, min envishet och styrka att våga öppna asken och släppa ut det, det fina med det fula, det smärtsamma med det lena, det djupa med det ytliga. 

Ingen håller mitt hjärta som jag, ingen håller min själ såsom jag. 
En tår av släppt anspänning, en tår att förstärka att ännu en pollett trillat ned. 
Det är varje människas uppgift och gåva, att hålla vårt eget hjärta och själ, värna om oss och vårt inre, kontrollera kompassriktningen då och då, hålla stadig kurs. 

Jag lånar gärna ut mitt hjärta en liten stund, jag vilar gärna huvudet i ditt knä men bara för att jag vill, bara för att du vill, önskar det, älskar det. 
Annars klarar jag fint tyngden själv, utmaningarna, skratten.
Skillnaden mellan nu och då? Tja, denna stunden och jag vet, jag klarar det!
Inte milsvid den skillnaden, men vem mäter? Inte jag! 

Jag finns, jag jublar, jag startar en ny dag med mitt dunkande, underbara hjärta. 
Namaste! 

Bekräftelsens oändliga stresscirkel.

Bekräftelse är modeord. Ett relativt nytt ord hos gemene man, för ca 20-30 år sedan gjorde det sitt inträde i folkhemmet. Tidigare var det bara ett ord som användes i specifika salonger, hos psykologer, hos de religiösa.
Jodå, bekräftelse handlade om att bekräfta sin tro..Till eder bekräftelse i tron. 
Man bekräftade sin tro genom dopet, genom konfirmationen, genom tillhörigheten.

Senare på 1800-talet blev bekräftelse ett ord som användes om ev bevis/bevisföring.
"Han fick sina farhågor bekräftade" eller "han fick bekräftelse på det han trodde"
Idag undrar var och varannan förälder om de bekräftat sina barn på rätt sätt, om de själva blivit bekräftade, och om inte, vad göra åt saken.
Den individualistiska samhällsutvecklingen har banat vägen hitåt och forskarna är eniga,
vi har blivit duktigare på att ge varandra ytliga komplimanger i tid och otid.
Fråga ett blir - varför är det så och gör det någon skillnad?
Fråga två - vad sker när någon gör något verkligt "stort och annorlunda"?

Låt oss vara lite rebelliska (och missa lite bekräftelse från kontrollmänniskan) och ta oss an fråga två först.. Även här är forskarna eniga, vi bekräftar varandra i det lilla hela tiden.
Allt du egentligen behöver är ett facebook konto för att se detta hagla runt, men faktum kvarstår, när någon gör/orkar/eller har lust att gå långt över det vanliga så blir det väldigt, väldigt tyst.
Spännande, inte sant?
Vad sker med konkurrensmänniskan inom oss då? Eller är det kanske den lilla människan?  Vem är det då som inte "orka upp" att berömma det nya? Eller vem är det som letar fel för att "ta ner" det storartade som åstadkommits?
Det finns det många olika teorier om och antagligen är det lika individuellt som de fall som undersöks.Spännande dock, vi kan berömma grannen som så duktigt bakat muffins men vi kan inte klappa den i ryggen som bestigit Mount Everest eller skapat en brunn i Afrika.

Bekräftelse kan göra underverk, den kan göra oss gladare, modigare och starkare.
Om den landar i något.  Har personen i fråga en underliggande känsla från sin barndom att den inte duger så gör bekräftelse ingen nytta alls.
Forskare liknar det vid att hälla vatten i en sandgrop på stranden, hålet blir aldrig fullt, det bara slammar igen. "Bekräftelsenarkoman" myntades i Sverige för några år sen, "bekräftelse junkie" är slangordet som ofta haglar numera.
Vattenspannen som fyller hålet en sekund, sen är det dags att leta efter nästa.

Den individualistiska, stressade värld vi skapat är en fantastisk jordmån för en bekräftelsenarkoman - det finns ju ingen tid att landa i det egna, bekräfta det egna, lära känna en vetskap inom sig.
Hur gjorde de förr utan facebook, twitter, Instagram osv var frågan som uppkom i diskussion häromdagen. 
En lösning kan vara, de hade tid. De kunde känna in vad de gjorde, de slutade när de var trötta/nöjda/ behövde reflektera och så kunde de fortsätta igen. Det fanns ingen där att bekräfta dem, i vart fall inte i ögonblicket och ögonblicket tillhörde då dem. Inte någon annan..

Forskarna säger att bristande samvaro, bristande tid för varandra gör att detta berömmande på ytan i tid och otid också blommar upp, så till den grad, att den typen av beröm blir betydelselöst. Kanske något att tänka på när vi bekräftar våra barn? Andra vuxna i vår närhet?
Lösningen på "vatten i sandgropen" är ingen lätt sak. Att gå inåt, koppla sig till sitt inre, lyssna.
Emotionell och/eller kognitiv beteende terapi är forskarnas rekommendation, allt för att lära mer om den man är och hur ge till sig själv.

Själv tror jag, och ibland hoppas, att den värsta "mobil eran" snart är passerad. Att vi alla slipper vara mobil zoombies och att högsta livskvalité är när man inte har tillgång till mobil, nät etc.
Balans är alltid livets nyckel men först råder ofta kaos, pendeln åt ena hållet, pendeln åt det andra hållet, till sist, balans på mitten.

Finn en stund idag. Stäng av allt, lyssna på dina guider, ta råd från ditt team.
Se på själv utifrån dig själv och var stilla. Det finns egentligen ingenting du borde/måste just nu.
Låt din komplimang till dig själv vara genuin och du, du behöver inte ens posta den.
Direkt feedback. ;-)

Live with passion & Blessed be.

Aldrig ensam.

"Vart jag går i skogar berg och dalar,
 följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar, 
talar stundom varning, stundom tröst...

Allt vad vi till evig tid behöva, 
allt för evigt ha vi i vår vän. 
Allt som här vårt hjärta kan bedröva,
känner han och hjälper det igen... "
Utdrag ur psalm "Vart jag går i skogar, berg och dalar" av Carl Olof Rosenius.


Med blicken fäst på de två fiskarna som simmar i varsin riktning i kapellets oändliga vackra fönster, funderar jag över psalmen som klingar ut och dess budskap.
Medlem i världens äldsta "fiskeförening", ja, visste du det?
Det fanns en tid då de kristna inte kunde hänga kors på sina väggar, inte måla Kristus bilder ty det var ett säkert sätt att bli dödad på. Istället hängde de upp bilder av två fiskar som formade ett kors.
Tydlighet i sin tro, värnade sin rättighet men också beskyddade från de som inte förstod.

Många är de gångerna jag funderat på att bli präst.
Historierna tilltalar mig, etiken, moralen, värdet i sammanhållningen och ritualerna och många andra ting. Skräms gör jag av föraktet, oförståndet, fyrkantigheten, byråkratin... Så, visst, det finns en anledning till att jag inte valt att vandra den vägen, denna gången.
Religionskrigen blossar i världen och jag vänder huvudet bort i vämjelse, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skall göra. Olika vägar till samma topp, olika historier, samma budskap.
"Och störst av allt är, kärleken!"  

Mr X heter ofta en karaktär i spännande noveller påminner den jordnära prästen oss om, innan han fint knyter ihop Mr X till grekiskans stavning av Kristus som börjar med ett X.
Ja, sorry, men jag kan inte hitta det grekiska alfabetet på min Mac men kolla gärna, det stämmer.
X uttalas CH på grekiska, Christos, den smorde, vår egen Mr X.
Han som osynlig vandrar vid vår sida över skogar, berg och dalar i psalmens vers ovan. 

Själv anser jag att den osynlige vännen, min Mr X, är min guide, min ankarman på andra sidan, uppkopplad till alltet och en förlängning av Kraften eller om du så vill, Jesus Kristus.
Då han känner allt som mitt hjärta kan bedröva så känner han också lösningarna, mitt hjärtas innerst önskan och min personliga väg genom den. Min vän i skogar, berg och dalar.
Namnet är mindre viktigt, närvaron och kärleken det enda som räknas så behöver vi då identifiera honom? Kan han bara få bara Mr X?

Att kontemplera och be är kyrkans sätt att utöva mindfullness och meditation på.
Att genomföra ritualer är samma kyrkas sätta att markera övergångar och utöva "släpp på".
Att sända folk "till himmelen" är ord för det eviga livet, själens liv.
Att ge oss välsignelsen är påminnelsen, att vi alla är av kraften, har kraften inom oss och att vi är barn av detta oändliga universum.

Jag ser på grankvistarna som så vackert pryder kistan under de kraftiga röda rosorna, de vita Liljorna. Granen som påminner om min morbror/min onkels skog. Det känns gott.
En annan psalm har texten "Lär mig du skog att vissna glad...". Den irriterade mig när jag var liten, jag tog texten för bokstavligt.
Lite äldre, lite visare (inbillar jag mig) sitter jag på denna begravning och undrar om jag är den enda som känner en lättnad.. Ångesten har släppt sitt grepp om min onkel, har är inte längre rädd för att dö, han har fått gå vidare, fått möta sin själs vida, fria vidder.

Döden är den sista dörren på denna sidan, sen kommer en ny tid.
Vad som händer om jag har fel?  Tja, då har min "dumdristiga tro" besparat mig onödigt lidande och ångest på denna sidan och jag kan, likt den nämnda skogen, vissna glad. Alltid något..
Men jag har inte fel, det vet jag ju, Continuation Day!

Vid graven viskar jag i den bitande Januari vinden:
Happy Trails, O.
Jag ser honom le och vila i stunden, friheten klär honom, som den alltid gjort.
En varm hand i min, en blick byts, dags att vandra vidare och ta hand om de levande.
Vi behöver varandras värme och skratt.

Fånga din dag, jaga din passion, lev ut den.
Blessed BE!

Pekfingret..

När själen har ont, då behandlas psyket i vårt samhälle så har det varit en stund.
Diagnoser, förändrade medvetandetillstånd, gränser och så vidare suddas ut.  Men patienterna som inte går att stoppa ner i en box skapar problem och det blir tydligare och tydligare för vården. Många i vården vet detta, många ifrågasätter och jobbar inifrån för ändring, frågan är dock - ändra hur?

Man börjar inse att man inte har koll på allt i hederlig skolmedicin och psykologi.
All "andlig utveckling", alla kurser, alla steg i meditation, clairvoyance - vad skall de göra med dem alla?
Själv har jag fått möjlighet att agera konsult,  intervjua några som "ligger i gränslandet", några som man inte vet vad man skall göra med och min uppgift är, att på deras "språk" ta reda på vad de tror.
Det är klockrent för någon som levt sitt liv i denna branschen och som samtidigt, alltid sett sig själv som en översättare. Nästan lite ironiskt faktisk.

En av mina "arbetsgivare" känner mig rätt gott, vi har samtalat mycket, en del privat och det var väl avgörande för att jag ens skulle vara påtänkt då jag inte bär något titel av rang.
Det visade sig igår också vara förutsättningen för skapandet av en magisk situation, guds lilla pekfinger hade rört i soppan och en gnistrande sekund uppstod.

Strax före jul såg en av klienterna mig, min man och min minsta dotter utanför behandlingshemmet där hon sitter. Jag var in för att lämna något, man och dotter väntade utanför glasdörrarna, ivriga att få gå på julskyltningen. Dottern härjade omkring, lekte spring lekar och roade sig medan mor gjorde sitt ärende.
Så igår träffades samma klient och jag för en session, vi diskuterade läget, hon hade mycket på hjärteroten, framförallt plågar det henne att i dagsläget inte kunna/få/bli trodd i sin clairvoyance.
Vi lade en del tid på det, pratade om att det är tid för allt och att just nu funkar det inte att var verktyg för alla, just nu måste hon och hennes läkning gå först.

Min arbetsgivare kommer in i rummet som avtalat vid en viss tidpunkt och vi gör en avstämning alla tre, en sorts avrapportering.
Väl gjort försöker jag avsluta genom att "skylla lite" att jag måste kolla telefonen, lillan är på skidskola och man vet aldrig.
Klienter ser då upp med ett leende och säger:
"Lyckliga dig som har tre barn att gå hem till, det måste vara jordande om något. "
"TVÅ barn.. Två barn, två tjejer, en på tretton, en på fem" rättar jag försiktigt, vi jobbar med tillit.
Klienten rynkar förbryllat pannan och utbrister genuint och förvånat:
"Jamen, när du var här före jul.. Då hade du ju med dig familjen, barnen lekte på gatan, springlekar, hoppade. En tjej och en kille, de var så lika, samma ålder. De måste ju ha varit... tvillingar!"

Blodet isade i mina ådror, nackhåren stod rätt upp.
För er som inte vet, Selma skulle varit en tvilling men det andra barnet kom inte till oss utan vände hemåt igen. Detta är det få som vet i denna miljön MEN min arbetsgivare på stolen är en av dem.
Försiktigt vänder han sig på stolen, nickar stilla, polletten har landat.
"Den lilla killen var från andevärlden.." viskar jag försiktigt och klienten bleknar.
"Förlåt, jag säger ju det.. Jag ser inte skillnaden. Klart han är med dig, han känner ju din sorg, din längtan". Hon reser sig upp och denna gången är det hon som kramar mig.

Tack för påminnelsen!
Tack för kärleksförklaringen. Jag känner mig blessed. Hittar inget bättre ord.
Fördel henne, fördel mig, Guds pekfinger rör alltid magi i soppan.

Live with passion & Blessed Be.