Oron hade ristat djupa skärvor i själen, tröttheten satt sina tecken runt hennes ögon,
gråten hade fyllt natten och hjärtat låg nu utkastat på bordet..
Precis så blottat som bara ett hjärta kan bli när dess vakt och beskyddare inte längre orkar freda dess plats!
Vargtimmarna segade sig fram emot den tid då man kanske kan få lite stöd, då världen därute vaknat, då oron kanske kan bli besegrad, då ensamheten kan få på dörren..Hjärtat får en tillfälle väktare under några timmar tills den ordinarie återhämtat sig.
Telefonluren lyfts, numret slås, rösten i andra änden, den med kunskapen, väktarens ställföreträdare..
Sekunden senare, världen i kras..
"Du har ju en tid hos mig på torsdag.. Det blir väl bra!"
Resultatet av all väntan, trösten.. En tid, om 9 dagar.. Skulle det vara en oas i oron och smärtan?
Tystnad, oro och hjärtat på bordet igen..
Vad har hänt med världen undrar jag stilla.. Är det konstigt att man vill kliva av ibland?
Konstigt om man i stort och smått ibland blir en liten igelkott?
Graviditet brukar främst liknas vid puberteten och klimakteriet, liksom det som kommer "mitt-emellan", det som tillhör kvinnocykeln och dess hormoner. Allt detta är förvisso sant men samtidigt finns det så många andra sätt att se på det också, så många vinklingar..
Där stod jag, utanför husets framsida, uppflugen på en stol dvs jag stod på stolen, med en liten målarpensel i den ena och en stor i den andra, fasaden på framsidan skulle finfixas lite inför försäljningen. Nej, nej, nej, dra nu inte igång "ojojoj-valsen" innan du läst färdigt..
Jag HADE kollat färgen med vår underbart kompetenta fackhandlare här på ön = ofarlig.
Hade tom luktat på den för att veta att jag skulle klara av den. Dessutom är jag MYCKET medveten om att jag är gravid, maken likaså. Han har gjort sina små försök att få mig att åtminstone hålla mig på jorden dvs måla bara dit jag kan nå.
De som tror han lyckats kan ju sträcka upp en hand och sedan hålla den där.. Ni kommer få ont i armen.
Nåväl, nu stod jag plötsligt där på stolen och insåg att jag för första gången under midsommardagen kände mig riktigt rofylld, jag hade en arbetsuppgift, en som syns skillnad när man gör. Det var skönt och varmt emot väggen utan att på något sätt bli jobbigt.. Kort sagt, vi, magen och jag hade det gott!
Insikterna kom långsamt droppandes in hos mig..
Slutet på graviditeten är lite som att träna för att bli gammal!
Stödstrumporna hade åkt på tidigt under fm, medans man fortfarande kan få in fötterna i dem och gud så bekvämt det blev!
Varje gång jag flyttade stol kollade jag att den stod helt stadigt på marken, att alla fyra benen balanserade jämt, att jag hade någonstans förutom ryggstödet att hålla mig i när jag skulle upp och ner. Att målarpytsen stod på ett sådant avstånd att jag kunde doppa båda penslarna utan att kliva ner mellan varje drag.
Allt detta är normalt sätt så INTE jag. Jag är snabb och faktiskt, om jag får skryta lite, ganska rörlig. Jag hoppar upp och ner, kollar, hämtar och gillar farten och fläkten..
Det sistnämnda är nu helt borta, det bara går inte. Där stod jag på stolen med mina långsamma drag och njöt..
Som en långsam meditation, sektion för sektion av brädorna färdigställdes och inspekterade från marken gjorde jag inte förräns jag var nästan hundra procent på att jag skulle vara nöjd.
Inga surriga tankar om att färdigställa allt på en kvart, inga funderingar på vad jag skall göra sedan, bara en stilla tanke om att komma framåt bräda för bräda.
Inspirerad av insikten, maken och tiden lade jag dessutom ner i tid vilket gjorde att kroppen inte "led några komplikationer" vilket mycket väl kan hända när det "vanliga jaget" är i farten. Jag tänker då närmast på träningsvärk, små blesyrer och annat makemang.
Kvällen avslutades med filmen om Billy Buttons liv, något som också stärkte funderingarna på livets skiften och förändringar.
Hur vi relaterar till förändringar och det vi är handlar inte så mycket om saker och tings "faktiska tillstånd", om det nu finns något sådant.. Det vill säga:
Det handlar inte så mycket om hur vi har det, utan hur vi tar det! Hur vi handhar den situationer vi hamnar i..
"Ta tillfället i akt och sug märgen ur livet" som de säger i Döda poeters sällskap.
Varje tillfälle.. Nu åker stolen fram igen, dags för en stunds kontemplation!
Vaknar tidigt, regnets envisa trummande på altanens tak.. Mörka moln..
Skönt att kunna säga - det gör inget!
Uppvuxen i Dalarna har man år av tältsovande, majstångsresningar, blöta skor, kalla jackor, fuktigt hår, oro över mat, tillräckligt med öl, vin och snaps, bad i för kalla tjärnar, ved som envist vägrar brinna, fisk som inte vill nappa och ett antal huttrande tillställningar på altaner, balkonger och i öltält bakom sig.
Tack gode Gud för att det är över!! Tack till samme Gud för att trycket på och över detta också känns som det är över!
Igår firade vi en något annorlunda midsommar, starkast på bordet var makens enda öl annars drack samtliga runt bordet pärondryck och Coca-Cola. Bordet dignade av mat.
Mat som serverades inomhus, i ett varmt kök medans vädret fick göra vad det ville med allt därutanför.
Våra kurdiska grannar firar inte midsommar MEN de vet hur man firar...
Hemgjorda kebabgrillspett av nötkött, tomat, lök, kryddor som grillas över elden och sprider väldoft i hela kvarteret samtidigt som han, mannen i familjen, går loss på elden med fruns hårtork. Allt för att maximera värmen.
Han berättar att hemma säljs varje grill med en liten fläkt att upprätthålla farten på grillen med - hmm, kanske en affärsidé för våra breddgrader också.
Vår gigantiska skål med kyckling i marinad så nästan lite fjuttig ut och som min man uttryckte det "Man känner sig lite töntig, som "husvagn och träningsoverall" när man ser vad de har med sig.." Mmm, kunde faktiskt bara hålla med.
Stora sallader, orientaliskt tunnbröd, förföriska kurdistanska kryddor till kebaben blandades med grillad kyckling, pommes, sallad, tzatziki, bea-sås, lökdipp till en oigenkännlig mix av fantastisk mat.
Skratten, busen och historierna rullade mellan väggarna, information utbyttes, lustiga händelser ventilerades - man kan ha roligt utan sprit! Tänk om man fattat det för tjugo år sedan. Man kan också ha roligt över gränser, under gränser.. Man kan ha roligt utan epitetet midsommar!
Kurdisk varm efterrätt från ugnen blandades med rooibos te med hallon och blåbär - det internationella temat höll i sig, liksom värmen inombords under hela kvällen.
Jodå, maken fick sin snaps.. Fast han tog den något senare och bara en.. Kändes lite löjligt tyckte han, när alla andra höll sig till de alkoholfria varianterna.
Personligen tror jag inte han saknade den alls, inte mer än av gammal vanas skull - det skall ju vara så. Mig gör det inget, inget av det, var och en blir lycklig på sin fason.
För mig var det dock skönt att känna att vanedjuret i mig uppskattade situationen!
En midsommarafton att lägga till pärlorna, njuta av och ta fram långt, långt senare och värma sig vid! Carpe diem!
Det är underbart att följa andra människors processer, en av de stora fördelarna med att vara terapeut.. Man får ta del av någons inre tankar, något som berör själ och hjärta.
Häromdagen kom denna dikt via mail till mig från en klient, en klient som jobbar med sig själv och som hittat tillbaka till delar av sin kreativitet, sin diktskriving.. Hon reser och delar med sig!
Läs och njut!
"Gräset är grönare på andra sidan,
jag har tagit mig igenom en snårskog och lämnat en färglös värd av is och halvmatta färger in i klara färger som blixtrar emot mig.
Där jag kom från fick inte färgerna leva. Nu öppnas en ny värd, en värld full av liv.
Skorna står klara, bara att börja vandra
Orden som kommer mot mig strömmar igenom min kropp och stannar på platser och sen ska de bearbetas.
Hur gör jag om jag inte vet vad jag ska göra med orden, om jag är ny på det här?
Vad är ditt och mitt, vad är sant. Den som inte vill väl, vet den om det?
Dina ord är dina och tillhör dig, inte mig.
Om jag inte tar emot orden så får du dem tillbaka, vad ska du göra då?
Tänk dig för vad du säger, gör mig inte illa mer!
Håll ditt illamående för dig själv!
Om du inte kan behandla mig väl så behandla mig inte alls.
Jag hoppas ni förstår, jag är ny på det här, som ett barn som ska lära sig att prata på riktigt från hjärtat.
Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte vara rädd för att få vara jag,
Om jag faller, kommer jag ta emot mig själv då.
Ja det kommer jag! Jag tänker inte överge och svika igen, jag gick på det en gång.
Gud, hjälp mig att kunna skilja på gott och ont!
Hjälp mig att kunna skilja på väl och illvilja så jag kan lägga min energi på det som är gott för mig istället för att mata det som inte mättas kan.
Hjälp mig så jag inte faller tillbaka!
Jag är ny på det här, jag ska ta en dag i taget.
Jag ska ta hand om mig själv!
Tack för att jag fått livet tillbaka!
Ödmjukhet och kärlek till alla som varit med mig på vägen!
Till er som inte gett upp, till dig som räckte ut din hand och inte släppte taget till dig finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är.
Jag har säkert fler hinder som ska bearbetas.
Tiden kommer svara mig på hur jag kommer att hantera det. Det ska bli spännande att se vad som händer. Nu har jag resten av livet på mig att öva och när jag tar mitt sista andetag så hoppas jag att jag har lärt mig det jag skulle och igen ber jag dig gud att jag aldrig överger mig själv igen.
Hjälp mig att leva i sanning!
Jag vill stanna i landet där färgerna ler och leder min väg!
AV MALIN, JUNI 09
TACK MALIN! TACK FÖR DITT OSJÄLVISKA DELANDE!
Ser fram emot resten av din resa!
"När jag blundar kan jag se dig, omgiven av ljus,
tätt intill mitt hjärta och i mitt hus.
Nära, kommer nära, kommer du..
Nära, kommer nära, kommer du..
När jag lyssnar,
hör jag tiden,
spåren på min väg,
känner hur jag närmar mig steg, för steg, för steg..
Du fanns med i det förfluta och för evigt finns du här.
Vart du än befinner dig så är du alltid där!
Nära, kommer nära, kommer du.
Nära, kommer nära, kommer DU!
Så var vi då där.. På den punkt där mitt liv tar en ny, en helt ny sväng.
Något gammalt avslutas, skolavslutningar, stundent, stora delen av graviditeten, rummet på jobbet.
Något nytt påbörjas.. Kontraktet på det nya huset skrevs igår, många detaljer som bredband, telefoni, möbler etc avhandlades och klarlades. Likväl som vissa åsikter i frågor rörande ovanstående, av båda sorter.
Jag åker skottspole mellan gammalt och nytt, mellan glädje och förtvivlan och i största allmänhet känner jag mig som om jag är mitt i en sväng.. Livet svänger.
Precis just då.. När jag behöver det bäst.. Tror jag, så ger livet och universum mig en kanondag!
En dag då de flesta av mina arbetsmässiga beslut från senare tid visar sig vara korrekta.
Då jag får ljuvlig feedback, många poletter, se glädjen i ögonen.. Riktigt, riktigt ha det bra på jobbet!
Glädjen spritter i min kropp, jag vet och känner att jag är rätt, att jag gör rätt och att folk förstår att använda det jag vill ge på bästa möjliga sätt.
Är detta universums sätt att ge mig energi för att jag skall orka igenom svängen??
Eller är det det nya livet efter svängen som börjar dra, visa sig, manifestera sig?
Kanske skulle tom denna dagen ha kommit ändå, med eller utan sväng?
Spelar ingen roll!! Jag tänker njuta och känna tacksamhet. EN kanondag!
Måtte det komma fler och måtte jag komma ihåg denna lärdom imorgon, när svängen fortsätter. God tur!
"Semlan är MIN!" Hennes mjuka hår leker över min numera mycket gravida mage där jag halvligger på soffan, kämpandes med en bekväm ställning.
Inom mig småler jag och tänker att de kanske har rätt, alla de som kommunicerar med en annan värld och som säger att min dotter har starka band till den lilla filur som växer i min mage.
Inte mig emot! Jag vill bara att vi alla skall vara lyckliga, avspända och närvarande..
Min stora prinsessa behöver mer än någon annan i denna familjen känslan av länkar och samhörighet, hon är i det skeendet i livet då det är a och o.
"Mmmhhmm, okej och vad gjorde du sedan då?" Hennes öra emot min mage, hennes mun blåser varm luft emot huden då hon svarar och jag känner Selmas sprattel till svar.
Kan man kalla det "trevägskommunikation"? Selma på sin insida, min kropp emellan och dottern på utsidan..Meddelanden från en "hemlig" och sluten värld.
Ändå är kommunikationen och viljan till sådan inte att ta miste på.
"Vad säger hon då, hjärtat?" Kan inte låta bli att undra.
"Jag frågade vad hon har gjort alldeles nyss.." Dotterns ansikte lyser.
Sovit tänker den mentalt oflexibla mamman som skumpat runt en stund, inte känt nåt från magen och vis av erfarenheten (tror hon) vet att Selma sover gott då.
"Hon säger att hon gick på bio! Det var så tråkigt därinne... Sen så gick hon på MacDonalds och åt en naturell hambugare, pommes och en Cola".
"Hmm, fick hon ingen efterrätt?" (Selma reagerar på glass i alla former)
"Jodå, glass såklart. Hon gillar glass.. Nej, nu går jag ut. Puss Selma, ses sen!"
Hon skuttar på lätta fötter emot altanens ingång..
Kvar ligger jag och ler, Selma reagerar mycket på bions höga ljud, MacDonalds verkar få oss båda att må dåligt medans glass har motsatt effekt. Såklart har dottern hört delar av detta från mig men ändå, önskan om kommunikation är inte att ta fel på.
Och jag..? Inte konstigt att jag är STOOORR, jag har ju både biosalong och MacDonalds inbyggt. Det ni!! Undrar om jag måste skatta för den verksamheten?
Skulle inte förvåna ett dugg... Trevlig Söndag!
