Ibland hamnar man i en situation där två individer ser på exakt samma händelse/person/situation med helt olika ögon.
Det är som om man ser världen från helt olika vinklar tom som om man inte ens ser samma värld eller borde jag säga, i värsta fall som om man inte ser samma värld.
Tacknämligt nog har det inte skett mig så många gånger i livet.. Jo, naturligtvis att någon sett världen från en annan position, det händer titt och tätt.
Men igår hände det alltså, jag upplevde att personen i fråga inte ens såg samma värld som jag!
Det som kanske smärtade mig mest var att denna någon inte ens undrade över hur jag kunde reagera som jag gjorde trots att vi känner varandra så pass väl. Min reaktion avvisades bara som ovidkommande och överdriven och den bakomliggande orsaken lades på något mig närstående. Sålunda skuffades problemet över helt och fullt på min tallrik..
Ungefär som att ursäkta mitt beteende med att jag hade mens, hade blodsockerfall eller något ty förslagen på anledningen till mitt beteende landande inte långt ifrån dessa banala tilltag till ursäkter.
Normalt sätt hade jag nog blivit arg men jag orkar inte det! Drivs jag till denna ilska så stänger jag ner, stänger ut och det vill jag inte. Vill försöka få personen att åtminstone se på de "luddiga" fakta som finns i målet men jag inser nog slaget förlorat innan jag ens börjat.
Vad gör man när de två olika världsbilderna skall "merge", hittar inget svensk ord här.
Integreras i varandra, smälta samma och fungera ihop för att de måste och bör.
Vad gör man då? Vad gör man när man inte känner att man når?
Igår fick jag också rådet att handha det som jag "skulle gjort på jobbet"! Ytterligare en irro faktor - jag är inte på jobbet! Jag är privat och vad som sagts på jobbet - skulle de vilja höra det? Jag undrar det, jag.
Första rådet skulle vara att fråga - har detta varit uppe förrut? Svar: ja!
Har det förklarats tidigare från din ståndpunkt? Svar: ja!
Har svar/respons/reaktion kommit? Svar: ja, till en viss del! Men det uppkommer nya grejor, saker förändras och det skall repeteras, repeteras, repeteras för att fungera.
Det orkar jag inte, vill inte, för en del av mig anser att om man tjatar samma sak gång på gång på gång och får samma dåliga gensvar eller inget gensvar alls så är man en idiot!
Något måste förändras för att en ny sits skall komma till.
Eftersom jag inte kan förändra andra än mig själv så återstår då bara två reaktionsmönster i min bok - ignorera, svälja mina reaktioner och min världsbild i varje sådan situation.
Eller avstå från att utsätta mig för dessa situationer.. Då det andra valet inte är ett alternativ så finns bara det första kvar, eller? Har du något annat förslag?
I min sorg över denna sits står jag mig slätt, måste slicka mina sår och överblicka "skadorna" innan jag vet hur jag skall "bete mig igen".
Känner mig som den alien jag kände mig som ung, trodde jag var ute ur den kylan..
Vinter inne liksom ute!
I tre rum ligger tre barn och sover sin skönhetssömn.. Fast klockan närmar sig nio.
Den minsta har förvisso ätit sin "frukost tutte" för några timmar sedan, skrattat lite åt mamma och pappas morgon bestyr och sedan somnat om med kinden tryggt parkerad på denna mjuka, matgivande kulle.
Modern somnade också om en stund, det medges, innan klockan väckte henne med sitt envetna pipande. Hon skulle upp och ringa, boka möten.
De två stora satt uppe länge och spelade PS3. Jobbade hårt på att räkna ut hur man på bästa sätt kommer runt ett av spelens svårmanuvrerade bana. Åttaåringen älskar att ha den stora brodern i huset! Han som kan spela basket tom är tränare i basket, som kan lära ut alla spelens trix, knyta kuntar på de med kärlek hemgjorda halsbanden. Att slå honom i boxningsspelet, det smäller högt det!
Storebror verkar också njuta av uppmärksamheten, än så länge. Han söker jobb i den stora staden och skall om någon timme börja sin "knatande vandring" med CV:t i handen, igen.
Det är höstlov - behöver jag säga mer? Någon dags hemmavaro innan vi tar en minisemester för att förhoppningsvis hinna umgås lite innan vardagen och sysslorna tar vid igen.
Det har varit en hektisk sommar, en hektisk höst utan ledighet så nu känns det faktiskt riktigt skönt att komma iväg.
Jag behöver inte skjuta älg för att känna mig levande. Långa promenader i det fantastiska vädret, under de underbara färgerna räcker sååååååå långt.
Sen får det gärna bli älgbullar och rårörd lingonsylt med nyskördad potatis när jag kommer in!
Det smakar mums!
Eller som igår, fiskpudding med stekt lök och kokt potatis efter att jag med vagnen gått vilse i fjället bakom byn. Nej, jag är inte "gå vilse typen" normalt sätt. Har ett mycket gott lokalsinne men kringelikrok vägarna igår "fick mig". Nej, det var inte det jag skulle berätta om denna gång!
Höstlov var det.. Njut det när det kommer, ni därborta i förskingringen som fortfarande har ett oöppnat höstlov att njuta. Vi har redan börjat knapra på vårt och det smakar GOTT!
Så.. Här i veckan kom de äntligen! Mina siffror!
De som innebär att den norska staten vet och accepterar att min man (som hade dem sedan tidigare), jag och våra tjejer bor på samma ställe och är officiellt inflyttade dvs våra norska personnummer.
Någon frågade mig: "Vaddå norskt personnummer? Får man välja ny födelsedag då eller?"
Delar mig skrattade men den astrologi intresserade delen såg en poäng - tänk att få kunna välja en ny dag med andra förutsättningar!
Nu är ju astrologi en vetenskap som handlar om förståelse av det egna självet så det hade ju bara slutat med samma sak ändå dvs en massa jobb.
I fredags kunde jag sålunda också få ett bankkonto samt beställa ett Visa kort. Låter kanske löjligt i dina öron men i Norge har Visa korten ditt foto på baksidan, personnumret samt fungerar som identitetskort. Igen, inget kort lika med identitetslös nästan..
Norska butiker, posten osv tar heller inte vilket kort som helst (läs utländska) eftersom man inte kan se om det är ett kreditkort eller betalkort. Det beror antagligen på att vissa norska varor inte får säljas på kredit t ex alkohol. En sund inställning men jäkligt irriterande när man bara har ett svenskt visa eller företagskort.
Komihåg det vid nästa semester i Norge -Visa är inte lika med cash här, det är bara ytterligare en plastbit. Så, "cash is still king" i Norge!
För mig har det varit nyttigt också, nyttigt att behöva planera, låna min mans kort vid behov men på det hela taget vara utan. Har inte varit utan ett kort på snart tjugo år.. Man tror inte man klarar det men det gör man alltså!
Personnummer innebär också att jag kan starta mitt företagande här i Norge och det är ju lite bråttom, bråttom eftersom någon föräldrar penning inte fanns att hämta från moderlandet.
Nej, såklart, jag är ju inte längre en mjölkande skattebetalare utan en som behöver.. För första gången och då stängs dörren.
Bitter? Nej, fortfarande PISSED! Bitter orkar jag inte med. Det smakar så illa..
Nu börjar alltså läsandet för det krävs kunskap för att starta, kunskap om landet, företagandet, skatterna, avgifterna, skyldigheterna och rättigheterna.
Denna gång kan jag göra det annorlunda, göra det bättre förhoppningsvis.
En 58 sidig fil med introduktionsinfo ligger här och väntar, bakom firefoxens skinande sidor.
Bara att tugga och svälja, smälta och köra! Jag har mina siffror nu.. JIPPY!
"Jag kommer från en plats där man kan vandra i timmar i skogar utan att möta en väg eller själ. Där furor är långt vanligare än träd som bär blad, där björn och varg är långt vanligare än kanin och fasan, där man känner varje insjö men aldrig sett något hav!
Jag kommer från en plats där människor lever i snäva cirklar, där orden är få, traditionerna många och tunga. Där var man har sin lott och aldrig bytas de två, där sagt är sagt och där löftet aldrig kan omvärderas, där tillåtelse och förlåtelse är lika svåra att få.
Dit kom jag..
Men innan dess, innan dess kom jag också från en annan plats...
Jag kom från början från en plats av kunskap och ljus, en plats där allt beror på, där löften baseras och omvärderas på rådande omständighet.
Jag kommer från en plats där björnen delade mitt bord, där ljuset dansade genom trädens kronor, där hav och sjö möttes i ljuvaste förening. Där lotterna bytas och ändras allt beroende på vem som är mest kapabel, mest engagerad, mest redo.
Jag är på väg tillbaka dit!
Jag har sett båda ytterligheterna och nu har jag balanserat dessa två.. Hittat mitten.
Inte längre fast i det förflutna, inte längre besatt av framtiden!
Nuet existerar som en kombo av allt som är jag, polariteterna får förbli, att använda som verktyg! Skillnad är att jag styr dem, inte är slav under dem.
Ytterligheterna är inte fel, inte heller mittpunkten!
Alla lägen är användbara men som sagt, men som sagt, jag styr dem inte de som styr mig.
På tysta tassande tofflor följer han mig genom mörka rum till köket.
Hans hand mellan kaffekannan och barnet i stolen på golvet,
mjuk smekandes mitt huvud medans jag försöker vakna till en ny dag.
Hans porlande skratt då jag tar för allvarligt på mina små misstag och morgonens irritation,
långsamt skakar han sitt huvud, säkert tänker han "att du aldrig lär dig"!
Tyst, tyst viskar han nya idéer, nya tankar och kärleksfulla budskap i mina öron.
Aldrig, aldrig någonsin misströstar han, aldrig ger han sig, vare sig jag lyssnar eller ej.
Han vet! Vet att jag förr eller senare hör honom - vattnet urholkar alltid stenen.
Mjukt för han min hand till vagnens missade knapp, visar och beskyddar.
När jag är rädd har jag ofta min hand på hans skuldra och mina ögon stängda.
Följer honom i blind tillit då han alltid leder mig rätt.
När jag är trött, obstinat eller bara allmänt velig lägger han sin hand mellan mina skulderblad och varsamt men bestämt för han mig åt det håll jag vet jag borde gå.
Jag glömmer honom ibland, förnekar honom lika ofta, skäller på honom, bönfaller honom och likt en tålmodig förälder följer han mig ändå, av kärlek, ur kärlek.
Han syns och märks tydligast i naturen där han lättast kan visa sig för mig.
Sålunda för han mig till platser där himmelens tak blandas med lövens spelande grönska, där blommorna prunkar och frodas, där fåglarna nyfiket underhåller med sin förföriska sång.
Där kan vi mötas och kommunicera som de vänner vi är och alltid, alltid går jag därifrån full av energier, nytänkande och kärlek, En extra liter av himmelens bränsle, att använda och bruka som jag anser bäst.
Jag skall hålla min ö nu, behålla denna energi till konstruktivt skapande!
Rikta den och inte slösa med den likt den som ger sina pärlor till svin - inte för att han skulle ha något emot det! Han ger mig full frihet, litar till min omdöme!
Nej, för att jag känner att det är dags nu. Dags att skapa.. Payback time!
Med en Ängels stöd!
Gårdagens morgon med all dess förtvivlan smälte till eftermiddagens hämtning såsom smör smälter i solsken.
Strålande barn.. "Mamma, mamma, Julia och jag har byggt en trädkoja, vi har en hemlig klubb och vi.. blablablablabla" Hon bubblar som en champagnekork och ger utan att tveka dagens morgon en femma och hela dagen en klar tia!
Ja, vi har infört det för att jag skall få någon form av måttstock på dagen, dess kvalité och innehåll för henne.
Samtidigt hörs ett mystiskt gurglande ljud från vagnen.. Selma står parkerad under en av skolans stora träd eftersom vår yngsta förmåga är en blivande trädkramar! Och just nu, ett riktigt trädfreak, kan ligga tyst som en mussla under träden och kika i timmar. Säkert rofyllt och vackert MEN nu kommer alltså ljudet.. Jag rusar fram och förväntar mig spyor, gråt.
Istället storler Selma med ögonen i kors då hon försöker fokusera på ett löv som fallit ner från trädet och landat på hakan. Ingen oro där inte!! Bara ren och skär lycka!
Kunde hon prata hade hennes kommentar säkert varit "Titta, titta mamma! Trädet kommer och hälsar på mig när det klär av sig!"
Vardagen är här och ändå, små mirakler här och där!
Kvällen innebär läxor, föräldrarmöte och en bebis som behöver både bada och bajsa. Mycket att läsa, mycket ord som snurrar runt i mitt huvud.. Nya ord, nya betoningar.
"BUUUÄÄÄHH" Mitt i natten vaknar jag med våt bebis, byter som i trans, ger henne bröstet och hinner tänka "Snart Tirsdag..". Somnar om!
Vaknar tidigt, kaffe, mail, face book, dagens tysta stund.. Några timmar senare läser jag dagens korta inlägg på FB igen av en slump och inser att mina Tisdagar, vardagen i veckans början plötsligt har blivit en Tirsdag!
Intressant! Det händer saker som jag inte alltid ser. Tack gode gud för det!
Får vi nu bara lite bajs också, ja, då är vår lycka gjord. Dagen räddad.. Vår Tirsdag!
Det kanske värsta man kan hör på en skolgård är:
"Snälla mamma, gå inte! Jag vill vara med dig, jag har ingen att vara med, ingen vän!"
Dessa ord gavs till mig denna morgon av min ljuva dotter och jag blev inte förvånad. Det har legat i luften en tid..
Först veckan, kanske även andre veckans smekmånad är över. De dagar då det stod fyra, fem tjejer och väntade på oss då vi strävade i backarna upp emot skolgården.
Gängets ledare heter I. Hon är den där gränslandstjejen, hon som har stora systrar, de coola skorna, som kan och vågar prata med vuxna tom med mig. Bakom hennes ögon ser jag osäkerheten, skygghet och kanske framförallt avundsjukan.. Claire har ju sin mamma med sig till skolan varje morgon, får gå hem varje em istället för till fritids.
Det är svårt att vara barn, svårt att vara avundsjuk, svårt att önska sig..
I och hennes gäng har slutat att söka Claires (och min uppmärksamhet). De vet det de behöver veta nu och de gillar det inte!
Min dotter har nämligen, och har alltid haft en stark känsla för integritet! Jag önskar ju kunde säga att det var/är min förtjänst men det är inte hela sanningen. Det är helt enkelt Claire!
Hon är sådan.. T ex talar hon inte om "vår familjs angelägenheter" med sin pappa, inte heller skulle det falla henne in att återberätta vad hon och hennes far talat om i telefonen till mig.
Så är det bara.. Var sak på sin plats.
Sålunda, när I talar om för alla vad de skall göra och säga i t ex leken eller spelet, tja, då blir det problem. Claire säger ifrån, vill inte vara med och vips, är hon utfrusen!
När jag ber henne kompromissa tittar hon misstroget på mig och undrar varför bara hon måste göra det. Varför gäller det inte I också?
Vad svarar man? Hon har ju rätt! Det gäller I också.. hon kommer också att få lära sig detta så småningom antingen den lätta eller den svåra vägen.
Problemet kvarstår - min dotter har en egenskap som är värd att högakta och stimulera då den är guld värd som människa och vuxen.
Men vad händer med henne nu då? Vad händer de dagar som är som idag då hon inte orkar ha det "fantastiska skin på näsan" som hon nästan alltid har annars?
Jag vet att hon klarar det, inte tu tal om annat men samtidigt tycker jag att det är fascinerande att leka med tankarna och titta på fenomenet.
Att en egenskap är så eftertraktad i en tid i livet och så totalt oanvändbar i en annan..
Allt beror på situation och hur man ser det. Allt är polaritet!
En sak är dock säker - hon är min hjälte! Jag önskar jag tacklade alla nyheter med hälften av hennes mod då hade jag kommit långt!
God MÅndag och uppstart till er alla!
