Mitt lilla jag..

"Jag fattar inte att ett problem aldrig kommer ensam!" sa jag till verkstadschefen bakom disken.
"Nej, det är märkligt, de anfaller alltid i flock och det är svårt att bli av med dem." svarade han och log mjukt.
Pappas bil.. Den kollapsade dagen efter han dog.
Verkstadskostnad = mer än bilen är värd. Så jag fick snällt ta "fan i båten och ro honom iland igen" dvs jag fick köra hem den trasiga bilen igen med trasig top-lock och avgassystem.
Mekarintresserad person sökes..

Pappa hade sagt att denna bilen skulle fungera tills han dog, detta var hans sista bil..
Han skulle också leva tills jag blev vuxen. Detta hade han lovat mamma..
Fyrtio, kan väl räknas som vuxen, eller? Rätt i båda.

Vi lämnar honom i kylrummet och åker hemåt.
En ny elaking ur "problemflocken" attackerar!
Biter vilt och slitande i mig.. Denna gången orkar jag inte stå emot.
Tar familjen och flyr norrut.. Reser genom Norge..
Tar Trollstigen upp, stannar och fikar i solen, njuter av jordgubbsdalarna mellan fjälltopparna.. Skrattar åt Selma som envist säger "Bääää" till allt som har fyra ben och päls.
Problemet sliter och river i mig..

På kvällen sitter jag sliten på sängen, jag och mitt lilla jag..
Det jaget som tvivlar och undrar, det jaget som söker mål och mening i allt detta.
Jag tänker tillbaka på dagen med känslan "var dag som idag!"
Om jag dör inatt så har jag levt idag precis såsom jag skulle vilja leva dagen, inget skulle jag vilja ändra på, inget skulle jag vilja ha ogjort.
Det lugnar mitt lilla jag något.. Jag ser problemet an med något mera tillit.
Mmm, jag är rädd! Mmm, jag är sliten och om detta har jag mycket liten kunskap.
Dags att få striden gjord! Dags att ta problemet i nackskinnet och flå det..
En gång för alla!
Välkommen alla delar av mig!

Komma och rädda mig?!

Kan ingen komma och rädda mig?
Jag känner för att smälla igen dörren och bara springa ifrån alltihopa, som ett barn..
Ett helt liv som inte är mitt ligger framför mina fötter, ja, den materiella delen förståss men ändå, jag, bara jag skall avgöra vad det är som är värt att behålla, värt att ta reda på och bruka.

Min far, som var ett krigsbarn från det härjade Finland, han brukade hela sitt liv till att samla.
Samla på allt som "kunde vara bra att ha senare".
"Jamen, en halvt utsliten bromsback.." Min man ser förvånat på tingesten i sin hand.
Mmm, den nya kunde ju "klicka" och då behövde man någon medans man skaffade ytterligare en, eller hur? Inte sant?
Att Mekonomen eller andra bildelsbutiker numera kan skaffa fram nya delar på en halv dag, tja, det hör liksom inte dit.

Utanför huset står en jättecontainer... Jag slänger, slänger, slänger..
Däremellan gråter jag. Gråter över allt han sparat på i sin iver att "fylla sitt liv", i sin iver att "det skulle vara bra att ha sedan" och här går jag nu och slänger.
Ingenting har han unnat sig de senaste åren, jo, en ny rakapparat men det är allt..
Varför då? Den gav jag bort till min morbror nu, orkar inte se den.

Snart är det ingenting kvar av hans sparade skatter då jag måste tänka minimalistiskt - vad får vi plats med? Vad behöver vi?
Huset - som han byggt med sina händer säljs. Förhoppningsvis till någon som tar väl hand om det, som finner sin lycka där och fyller väggarna med barnskratt igen.
Livet känns som sand mellan mina fingrar..Det rinner och rinner..

Jag tänker på den kinesiska metaforen över livet..
Ta din näve, knyt den och sänk den i en hink med vatten. Sådan är din påverkan på din omgivning.. Ta sedan samma näve, lyft den ur vattnet..
Så mycket tomrum lämnar du efter dig när du går!

Life goes on! Jorden stannar inte, ej heller tiden.. Alla rusar vidare..
Som sig bör.. Frågan är efter vad?

Beklagar din...

Min far har nu äntligen släppt taget om den ökenvandring, som vi kallar livet..
I vart fall var hans liv en ökenvandring och nu har han klivit in i oasen, mött de nära och kära och får vila ut.
Det var en kamp, det var det.. Trots att han inte stod en chans från början så vägrade han envist att se oddsen, räkna sina vapen, nej, han litade som alltid till sin finska sisu och sin seghet.
Det räckte till en lång, elak fight men nu är den alltså över.

Själv har jag fått följa denna dödens process på nära håll men också fått se hur systemet fungerar, det skyddssystem som så många av oss litar till när vi blir gamla.
Önskar jag kunde skriva hundra bloggar, i detta nu.. Materialet får dock kanaliseras någon annanstans, i nån annan form.
Något kommer säkert att smyga sig in här.. Det är ju jag, jag gillar att diskutera livet!

Om TRE veckor kommer min far att begravas, japp, du läste rätt. Det finns inga begravningstider innan dess pga vakanser inom Mora stift. HMMM, jag tycker det är skandal.
Ligga tre veckor i sin kista, i ett kylrum...
Så, vi åkte hem några dagar, familjen och jag. Inte för att det saknas arbete med att nedmontera dödsboet, sälja huset, sortera papper..

Det är jag som behöver kliva ur den sfären av energi, ladda mina batterier. Likt en vaktande sjuksköterska känns det som om jag inte sovit på två månader och det tar sin tull, främst på psyket. Kroppen kommer som alltid senare med sina reaktioner.

Imorse låg jag i min egen säng och filosoferade igen över de fina gamla ord som jag saknat under denna veckan: Jag beklagar din sorg!
Även om min fars dödsfall var väntat, även om jag gjort upp med honom för många år sedan så har jag sorg!
Tomhet skapas när någon faller bort.. När bokens sidor stängs för gott, allt går från möjligt till överståndet. Det är en sorg.
Att plocka ner sitt föräldrarhem, välja bland saker, att se på gamla kort och sålla - det är en styrka OCH en sorg..

Dessa små ord av möte, en handskakning, en kram, ögonkontakt - det är vad jag önskat under denna vecka. Tycker du orden är gammalmodiga? Hitta ett alternativ!
"Jag hörde om din fars bortgång. Det berörde mig.. Något jag kan göra? Säga?"
Jag vet att sorgen skapar distans och osäkerhet.. Men ändå.. Att inte bemöta sorgen skapar ännu mera distans, ännu mera känslor..
Man är spröd, man är sårbar, man är tom och full på samma gång!

Idag skall jag gå ut i sommaren istället för att se på den genom fönstret..
Livet är tillbaka, väntrummet passerat för denna gången.

Längtansfulla..

SEMESTER!
För tredje året i rad är det omöjligt, ja, i vart fall, nästintill omöjligt att förutsäga min/vår semester.
Jag menar inte lata helger eller enskilda solskensdagar, nej, jag menar, hela brottstycken av ledighet då vi bara är lediga och dagarna får "ge sig" som de vill. Programmet hittas på allteftersom man känner för det.

Vi sitter ju kvar i "väntrummet" allesammans trots att det blir mer och mer unken luft därinne, trots att väggarna kryper närmare, dagarna flyter ihop, glädjeämnen och samtalsämnen ebbar ut.
Min far lider trots allt minst av det, tack och lov, då hans hjärna inte längre till fullo registrerar allt.
Jag ser längtansfullt ut genom fönstret, ut på den prunkande gröna sommaren, ser hela kuststräckor framför mig, middagar i tshirt..
Ger upp och släpper tanken! Försöker fokusera men ur cd spelaren strömmar en av mina favorit texter:
" Så, låt det vila, låt det gå..
Ring inte mig, jag är inte här! Jag har hyrt ett hus utpå Tynningen,
hela juli blir jag där. Jag lämnar mobilen hemma, tar med mig papper och penna,
jag skall skriva texter och några brev..sen får vi se.. Jag hör rösterna som viskar..

Varje dag är som att börja om, och tiden är ett skenande tåg.
Vi går barfota genom livet utan karta och kompass och hur svårt det än kan vara..
Lev, lev NU - det här är den enda chans du har.
Lev, Lev NU - med öppna ögon i varje andetag!"

Quick fix!

Uschijanemej, idag är jag TRÖTT på mig själv.. och lite, lite trött på andra.
Eller skall jag snarare säga på samhället som uppfostrat oss alla?
Kanske är jag bara mest trött för att min "semesterdag" igår framför TV;n gick om intet..
Eller, jag låg framför TV:n men jag kunde inte njuta eller koncentrera mig, ryggen hade gått helt i kramp, huvudet pulserade och bultade som den värsta kopparslagare..
En lång tid av slitigheter, personliga, de som rör min pappa, resor, jobb, allt tog sin tull igår, då jag skulle vila, då jag skulle ha semester.. Såklart!

Precis då, då gör jag vad som helst för ett "quick fix" trots att jag i botten VET att ingenting kommer att hjälpa just nu. Tabletter fungerar en stund, tar toppen av det men inte mer.
Kaffe -funkar en stund men inte bestående. Sömnen vill inte infinna sig, den gillar inte någon som slår på sjutton kopparpannor, konstigt nog, eller??

Den enda som hjälper mig är att "vänta ut vissa saker" dvs låta tiden ha sin gång, veta att de löser sig, en efter en. MEN,GUD SÅ TRÅKIGT!!
Den andra delen är att komma tillbaka till träningen..den som läggs ner när man är för trött TROTS att man vet bättre och vet att den behövs för att man INTE skall bli för trött.
Bakvända världen!
Den tredje delen är att planera, strukturera så att jag vet att jag har koll på det andra jag vill göra - då blir jag lugnare, bättre och kramperna försvinner.
Fördelen med allt ovanstående är att jag är mera jag plus friskare och gladare..

Dags att begrava "quick fix"!! Den finns inte!!
Visst, det finns sånt som ser ut som "quick fix" men det är alltid bara tillfälligt, eller båg, eller något annat lurt. Bara långsiktigt planerande, hårt arbete, tillit och tålamod fungerar och gärna i den kombon..

Glad är jag dock, att jag inte är ensam! Ser det i mailen från mina kunder.. Ser samma drömmar och illusioner om detta "quick fix", allt som produkter från ett samhälle som lärt oss att detta är melodin!
Låt Daniel och Victoria vara ledstjärnan - det tog dem nästan nio år att få säga JA.
En tid de båda säger sig ha behövt.. Vilka hjältar!

Död åt quick fix! Länge leve Tålmodigheten!
Go Söndag i sköldpaddstempo!

Hemlis?!

Dagen till ära har jag en bekännelse.. en som jag normalt sätt inte kastar lätt omkring mig.
Kanske för att den är förknippad med blåhåriga tanter och Svensk damtidning, mao rätt hög töntfaktor och inget man pratar om på vanliga fester, möten och sammankomster.
I vart fall inte i min värld!

Jag är royalist!

Uppfostrad med en sjukligt intresserad mormor och en rejält smittad mor drillades jag tidigt i de europeiska kungahusen, deras släkled, deras slott och herresäten, deras huvudintressen osv.
Sålunda satt jag för exakt 34 år sedan idag inspärrad i ett mörkt vardagsrum, tunga, tunga filter för fönstren, kaffetermosen uppfylld till bredden, tårtan färdigskuren, tillsammans med mormor, mamma och en granntant och såg den ljuva Silvia få sin Carl Gustaf Folke Hubertus.
Alla som stack in huvudet fick det.. ja, inte avhugget men ett jätte SSSSCCHHHYYSSS i ansiktet och så stängdes dörren abrupt.
Ingen får störa en dylik cermoni!

Idag är det dags igen...Denna gång från Oslo. Gissa om jag är glad för kabel och satellit TV!!!
Jag har inte förtäckta fönster, TV kvaliteten är bättre idag, färgerna framträder ändå.
Ingen familj på plats, ingen mer än jag är intresserad och mina döttrar skall inte drillas på samma sätt.
MEN; bubblorna står på kylning, näsdukarna är på plats, all sminkning är onödig.
Och ni, som väntar på svar på mail, på telefon.. LEDSEN! Svar kommer imorgon.
Jag har semester idag, är på bröllop i Stockholm fast rumpan sitter i Oslo.

Njut din Lördag, wherever you are, ååå, duuuuu.. Live with passion!

The well of grief..

För många år sedan då jag precis flyttat till Stockholm, gick jag igenom mitt livs tyngsta period och i samband med det hade jag en dröm som för alltid blivit som fastetsad på min hjärnhinna.
Den handlade om en brunn, en brunn full av avföring, mänsklig sådan och diverse annat onämnbart. I denna brunn hade jag av någon underlig anledning hamnat och nu sjönk jag, sjönk och sjönk och sjönk. Genom sörjan såg jag dock en del, det mesta av det obeskrivbart, annat mycket mera handgripligt såsom, tja, allt man kastar i en offentlig toalett.

Plötsligt i drömmen "skramlar" det till.. Jag står med fötterna på någon form av betong botten.
Jag söker med händerna efter kanterna men finner inga, dock fortsätter alla dessa äckliga ting att cirkla runt mig. Hur jag andas??
Ingen aning, eftersom detta är en dröm förtäljer historien inte detta.
Det är då det sker, plötsligt ser jag denna stegen.
Ni som sett ner i en gammal brunn har sett den, den är liksom inbyggd i brunnsväggen, stegpinnar, gjorda i järn, som böjda armeringsjärn.
Dessa järn glöder dock, som fluorescent grönt, genom geggan, avföringen och allt annat som omger mig. Jag paddlar med händerna emot stegen, tar första steget och i drömmen tänker jag.."Nu vänder det!"
Med den känslan i kroppen vaknar jag.. Den gången stämde det!

Denna perioden i mitt liv är inte tung på samma sätt, den är annorlunda. Denna brunnen är inte full av skit.. Men när jag idag lyssnade på min favorit poet David Whyte och hans vackra dikt-
Well of grief - så insåg jag att det finns många sådana brunnar vi måste igenom i livet.
Dags att leta efter upplysta stegpinnar även i denna brunn, de finns ju..
Här kommer poemet! Mycket nöje!

Those who will not slip beneath
the still surface of the well of grief
turning downward through its black water
to the place we cannot breathe
will never know the source from which we drink,
the secret water, cold and clear, nor find in the darkness glimmering
the small round coins
thrown away by those who wished for something else.