Min vapendragare!

Jag har min fina familj, mina härliga ungar, min underbara make.

Ett fint nät av olika kontakter, bra på olika saker, fenor i respektive fält och i resp egenskaper.

Jag högaktar dessa människor och är glada att de är en del av min resa, att jag får vara en del av deras!

Dock, jag skulle stå mig HELT slätt utan min vapendragare!

Klart det är så... Kalle har sin Hobbe, Don Quijote har sin Sacho Panza.

Jag är så glad, tacksam och lycklig att vi har varandra! Att man kan vara så "hel" tillsammans med någon annan är fantastiskt!

Glad, ledsen, sur, annorlunda, låg, ordlös... Jag kommer som jag är, går därifrån som jag är men ändå rikare, mera älskad och uppfylld.

Tack för den villkorlösa vänskapen du ger mig!

Tack för att du tar dig tid "att vattna den spröda plantan som är vi" lika ofta som jag!

Tack för att du "läser" mig och ger tillbaka av dig!

Tack för att du valt att inkarnera i denna "udda" tid tillsammans med mig!

Jag skulle leva utan dig... men livet skulle vara sååå mycket tråkigare, fattigare och mera ensamt!

Tack, tack, vackra, fina, goa, mjuka, roliga, underbara! Jag älskar dig!

PUSS

När världen är ny.

Undrar hur jord luktar? Har den en speciell lukt på våren?

Jag tror faktiskt det för jag tycker ibland tom att man kan känna det, utan att stoppa näsan i den.

Det luktar lite förruttnelse ute, det gör det, speciellt när snön lämnar ett område med mycket blad och här och där tittar spår av människor fram... En flaska, en näsduk, en fimp...

Vilka djur vi är! Vi har inte vett att bajsa utomhus men vi kastar våra sopor där.

Jag kikar ner på hunden som förtvivlat letar efter ett ställa att göra sina behov på. För honom, född i December, innebär utomhus SNÖ. Allt som inte är snö..är vaddå?

Förvirringen är uppenbar men han håller stadigt nosen till marken.

Spännande trådiga saker fyller hans värld, han stretar och drar, tuggar frenetiskt på fjolårsgräset medans han letar efter en liten bit snö att sjunka ner på.

Löv är också spännande när de flyger och far, ligger som en djup, mjuk matta mellan klumparna av välbekant is.

Is - ett annat fenomen.. Det smälter på dagen! Visste du det? Å, blir till pölar man kan dricka, bada i, klafsa runt i. Vidunderliga värld!

Nästa sekund reser han raggen, morrar osäkert, ser på mig - vad är det nu?

En stackars klippduva, hasar sig kurrande ut på grenen och lyfter.

Kvickt! In bakom mattes ben... Vad var det? Vart tog den vägen?

Barn och hundar har samma förmåga att få oss att se världen med andra ögon, att fascineras över de små vardagsmiraklerna som vi tar för givna. För... hur många gånger ser du upp efter en lyftande fågel och njuter av dess lätthet och det fantastiska faktum att den kan flyga?

Jag försöker också komma över att det redan imorgon är April!

Mars har varit full på ett udda sätt, April ser inte bättre ut - sjukligt mycket saker som skall i hamn! Hela kalendern ser nedlusad ut och ändå vet jag ett par saker som borde in som inte ens står där... Så, i övermorgon kommer väl Maj, i vart fall innan jag hinner säga "kaka" och så är det sommar på allvar.

AHHH, bäst att fånga tiden innan den smiter.

Carpe diem och njut den! Puss!

Helt "sprøtt"!

"Är det verkligen någon som läser bloggar?" undrar jag lite då och då när jag inte hinner skriva eller inte känner att jag vill.

Jodå, mailen droppar in. Vart är jag? När skall jag skriva? Lite charmerande, lite stressande.

"Helt sprøtt!" konstaterar familjens blivande tonåring när jag upplyser om fenomenet.

Hon menar, att någon skulle vilja läsa vad mamma har att säga.

Ja, kanske känner man så, om man blir "pådyvlad" den åsikten bittidag och sent.

Hunden, den charmerande valpen, har fått långa skrangliga ben, växer som gräset, gläfsar åt allt han inte förstår samt har lagt sig till med "tonåringens" alla ovanor.

Inklusive att sova som en död och gärna drömma, med ljudeffekter, rörelser och allt.

Han ser minst sagt lustig ut när han skällande jagar fram över markerna fast han ligger platt på golvet i sovrummet med drägglet rinnande ur mungipan.

"Sprøa lilla hund!" säger Alvdottern, skakar på huvudet och lämnar rummet.

Den minsta har gått in i åldern "terrible twos" som det så fint heter på Engelska, mao första trotsåldern! Hennes språkutveckling spränger snart ljudvallen men ändå går det inte fort nog för "lill-stintan", hon VILL MER och när hon inte får blir hon... just det, ARG!

Hon bestämmer och det är hennes väg eller ingen väg! När livet så påbjuder att jag faktiskt säger nej, vilket bara sker ungefär femtusen gånger om dagen, ja, då brister det.

Igår eftermiddag slutade det med skotuggande och kastande av allt löst som fanns i hallen medans tårarna rann ner för kinderna och hon vrålade ur ilskans djup.

"Hon är ju helt... SPRØ!"

Jo, du gissade rätt.. Alvdottern, igen! Hon föreslog att vi skulle ta in på hotell och lämna lilla syster till pappa... Det var nytt!

Själv satt jag fast i arbete, upp till knäna, till råga på allt - den sortens arbete man inte gillar!

Saker som ligger på gränsen till att bli för gamla, "lukta lite illa", bli lite stagnerade.

Så, jag hade kavlat upp ärmarna... bestämt mig för ett krafttag och då, vips, saker löser sig.

Det krävs både vilja, jävlaranamma och tålamod blandat men det går!

Visst är det "sprøtt"? Att saker alltid löser sig trots allt!

Löser det sig inte, tja, då kvittar det.. Inte sant?

Proppen är ur! Bloggarn tillbaka!

Nu kommer det nog att rinna till...

Ha en bra dag! Håll korpgluggarna öppna efter det som är "sprøtt" det får dig att LE!

Kram!

Liten blir stor.

"Du ska inte tro att du kan komma och besticka mig med dina farm-cash" morrar dottern ilsket emot datorn och spelets fagra löften.

Jag ser upp från kaffekoppen, det sticker till inom mig - glädjen, vidunderliga glädje och samtidigt en touch av vemod.

Hon är på väg att bli riktigt stor! Min lilla fiskflicka...

Hon har ett starkt rättspatos, min stora, lilla dotter, en egenskap som syns mer och mer allteftersom tiden går.

Sent igår kväll berättade hon för mig om klasskompisen, han med diagnosen, att han nästan dagligen slår dem, i vart fall lite men att hon kan se att han blir mer och mer "balanserad".

Jag höjde ett ögonbryn.. Själv funderade jag på att ringa fröken igen, jag, terapeuten, som faktiskt vet mer om denna diagnos än något av barnen. Men här är jag inte "mitt jobb", jag är mamma.

Hönsmamma...

"Vaddå, vad menar du med balanserad..? Låter inte balanserat i mina öron?!?"

"Meeeeeeennnn, mamma... Han är ju lite söt nu ju, han säger saker som -ha en god helg, ta hand om dig och så vidare numera. Det är väl mera balanserat, eller hur?"

Rätt igen!! Klart det är mera balanserat!

"Bankandet" dvs slagen ser hon som ett uttryck av hans diagnos, inte av honom.

Tänk om alla vi vuxna kunde vara så storsinta!

Hon vill bli veterinär, hundpensionats ägarinna, skådespelerska eller hjälpa barn i andra länder. Jag håller mina pengar på det sista!!

Men för mig får hon också gärna gå in och förändra rättsväsendet, min öppen sinniga fisk.

Eller förresten, hon får göra vad hon vill, leva vart hon vill, dansa på vilka bord hon vill BARA hon finner lyckan!

Jag skall lära henne att stabilisera sig, sätta behov på plats, vara närvarande i ögonblicket och samla på dem.. Sen kan jag inte göra mera!

En hönsmammas lott. Fast lite nyfiken är jag också. Bara inte tiden gick riktigt såååå fort.

Ha en bra dag!

Dags att axla manteln!

Vägen visar sig allt tydligare, vägmarkeringarna är synliga nu...

"Bara" att rulla... Släppa handbromsen och ge sig av!

Ögonen på vägen, ingen annanstans!

Fega ur - är inget alternativ.

Jag är lite rädd, lite upphetsad, lite skrämd av tiden och min inre beacon...

Övermoget redo och orolig som ett barn - i samma person.

Tvekan får göra mig stark, vara min utvärderar och vän.

Nytt blod, ny tid, ny energi.. ny växt!

Ljusets krigare vädrar morgonluft!

"You're a good soldier.Choosing your battles
Pick yourself up,dust yourself off and back in the saddle
You're on the frontline. Everyone's watching
You know it's serious. We're getting closer
This isnt over!

The pressure is on...You feel it!
But you've got it all! Believe it!
When you fall - get up! And if you fall - get up!

Listen to your god! This is our motto
Your time to shine, do not wait in line
Y vamos por Todo

People are raising their expectations
Go on and feed them!
This is your moment -No hesitations!"

Dagen efter kursen...

Så hudlös man bara kan bli! Så många vägar att gå.

Så många kopplingar, så många möjligheter, så många saker kvar att göra...

Livet är en enda inkorg! En inkorg jag inte känner att jag mäktar med idag.

Kristallklar, hög klarhet i vissa lägen, såsom genomskinlig nattgammal is men håller den att gå på? Eller måste jag förbereda mera?

I andra hörnor - gammalt damm, bråte och skit, ut med det gamla livet.

Hur skall man orka hålla på och rya? Då får ju inte jublet plats!! Men ut måste det...UT!

Måste städa men orkar inte idag, vågar inte. Städning innebär konflikter och jag är trött.

Så in i märgen trött.. Kryper upp i min rosa Pion, drar dess mjuka kronblad över min sargade kropp och låter sömnen hämta mig. Imorgon skall jag....

"Aspire...

Honour the light and reach for the stars.

Embrace the heart to heal old scars.

Reveal the hurt, release the pain

Comfort the lost, let peace remain.

Walk with your dream,

Aspire to be,

All you were born to know and to see"

Att resa i energier,

I helgen skall jag gå på kurs, förnya mitt Aura-Soma certificate, umgås med likasinnade och färgerna. Det känns underbart!

För mig har kursen dock redan börjat... Låter det märkligt?

Ja, det kanske är det men för mig är det en realitet.

I samma veva som jag anmäler mig till kursen sätter jag en inre riktning, mitt fokus flödar emot kursen och det curriculum som satts.

Nu menar jag inte bara rent medvetet dvs att man läser på lite extra, plockar fram info, tittar på anteckningar osv. Nej, jag menar undermedvetet. Drömmar, rörelser, förändringar i energierna tom känslor som kommer upp.

När jag stannar upp i vardagen, ger mig själv tid att lyssna inåt så känner jag detta subtila brus, denna underström av energier. Spännande och fascinerande.

Några av kursdeltagarna, de nya, de började redan i Tisdags. Vi gamla i gemet ansluter på Fredag.

När kursen då drar igång på Tisdagen intensifieras denna känsla inom mig, att det sker saker, att energierna förbereder sig.

Lite som "resfeber" fast det handlar om kursen, dess innehåll och förändringarna i mig mer än något annat. Vad skall det bli av denna helgen?

Vad skall jag hämta hem??

Förväntan & glädje!

Som toppen på kakan får jag umgås med goda vänner, träffas, samtala, stärka band och fylla på.

Kanske, kanske har jag också lite tid att bara sitta? Äta själv, dricka en varm kaffe - inte alltid en småbarnsmor förunnt. Plus att det är underbart att komma hem till de som längtat på Söndag speciellt när man längtat själv.

Lite distans då och då är bra och det är alltid mysigt att vara saknad ;-))

Det skall jag bruka min helg till. Att resa i energierna.

Vad skall du göra?