"Jag såg en stjärna falla... Det var i natt när du sov.
Jag tror jag undrade om du var nära.. För en minut sen brann den, en sekund sen försvann den.
Var det bara jag som såg?" Triad.
Vandrandes vägen fram bad jag... Bad om min guides närhet, om hjälp i denna stund och de som komma skall. Bad mina föräldrar och farföräldrar om stöd, om att få vara med det jag vill skapa och inte med det som har gått.
Känner det nya komma in, andas mig i nacken och jag vill, jag vill vara en del av det.
Äntligen har något klickat till och jag vill inte förlora det! Vill känna "connection" igen, på nytt..
Blickar upp emot himlen, emot de stjärnor jag känner så väl.
Tvillingens stjärnbild.. Snälla pappa!
Det är då det sker. Rakt igenom stjärnbilden faller den underbara stjärnan... Det lyser så länge.
Jag hinner först tänka, snälla, ta bort detta problemet!
Men så ombestämmer jag mig - Hälsa och kärlek! Hälsa och kärlek är allt jag önskar...
Har jag det kan jag fixa allt det andra.
Tack pappa! Tack mamma! Tack du fina vän!
En bättre Söndags present hade jag fått leta efter.
Må jag vara stark nog att hålla i denna känsla..Länge!
... är en dålig översättning av det Engelska uttrycket:
"When the shit hits the fan!"
Jag har varit med om massor av saker i mitt liv och överlevt, uppenbarligen.
Lärt mig något? Ja, förhoppningsvis... och en av de saker jag lärt mig är - skit ackumuleras. Med andra ord, det blir bara mer och mer av det medan man står i det.
Häromdagen skrev jag till en väninna, sa till en annan att jag TROR så smått att jag är ute ur denna livskris nu, mitt livs andra, mitt livs låååånga kris! Det kändes som det, som om jag gjort allt, sett allt och att allt som fanns kvar var efterdyningarna.
Det är då det sker - the shit hits the fan!
Ett telefonsamtal från en kvinna jag helst av allt inte vill komma ihåg..
Ett hus jag för länge sedan glömt och förträngt som en plats dit jag inte vill återvända till.
Hört talas om "dolda fel"?
I Sverige är man som säljare ansvarig för vissa dolda fel i 10 år och när vi sålde huset till denna person, mitt ex och jag, så sa vi att denna person kommer vi att få problem med så småningom.
I fredags började det!
Hon är neurotisk, har massor av teman runt saker som gör att det "svider" att vara husägare och hon har ett våldsamt behov av att dra, slita, rycka och dividera samt göra sig osams med allt och alla. Tyvärr är det ju sådant en del lever av.
Städfirman jag anlitade vid flyttstädningen ringde efter ett halvår ( i vart fall ett halvår efter att jag betalt fakturan) och flickan i telefon grät, grät över denna människan.
Nu är det alltså min tur, IGEN..
Jag "kom undan" den gången genom att anlita städfirman men denna gången skall jag tydligen "head to head" med henne, på riktigt. Det går inte att smita längre. Jag måste göra upp, visa färg och styrka...
Antagligen är det inte ett dolt fel, i vart fall inte med den info jag fått hittills. Det är en konsekvens, en efterverkning av ett dåligt tak som de, vid köpet fick en kraftig prisreduktion på.
Men att bevisa detta... Hur gör man då?
I vilken ände börjar man... försöker nå exet, såklart, han måste ju involveras, hälften är hans.
Därefter kontakta byggingenjörer, Anticimex (som gjort besiktningen), mäklaren och slutligen juristen, fastighetsjuristen.
Ni vet alla hur detta funkar, hur mycket tid det tar och under tiden skall jag plugga till halvårets viktigaste tenta, den som köper mig tid, den som köper mig utrymme.
Min underbara make har tillbringat helgen med att stötta, söka info, trösta mig när jag dippat djup ner i dåtidens förbannelser, känt mig resurslös och eländig.
Nu brinner en liten låga igen, ett hopp.. Jag skall gå hel ur detta!
Fokus skall ligga på rätt ställe, på framtiden, på rättvisan och så får andra spela vilka kort de vill.
Skiten i fläkten får landa vart den vill!! Men INTE på mig...
Kram på er på en Söndag!
Större delar av veckan har jag suttit med tungan hängande i knät...
Drägglat på mig själv rätt och slätt medan öronen och hjärnan har slitit med att absorbera varje ord som uttrycks. Handen fått skrivkramp av all info...
Skrattmusklerna fått sin motion också.
Jag har fått undervisning av Norges egen Dr House. Det kanske du inte visste...
Att det i de flesta land finns en "elit styrka" av läkare att kalla in när något går galet, en samling av landets skarpa hjärnor från olika fält som slås samman för att lösa kniviga frågor från sjukhus, politiker, privat personer ja, tom andra länder.
I hans sällskap har vi fått göra djupdykningar i immunförsvarets vindlingar, i smittskydd, epidemier, i pandemier och allt vad som hör till.
Jag har njutit av att få ställa mina mest komplexa, galna, sedan länge producerade frågor och jag har fått svar på allt... Inte alltid vad jag trott men logiska, klara förklaringar.
Vatten på min kvarn har jag också fått i vissa frågor!! Hurra!
Det är underbart att kunna säga - "Vet du vad... Landets skarpaste doktor har sagt att detta är sant!"
Nu är det t ex slut med att känna mig gammaldags och ha dåligt samvete för att jag tar tempen på mina barn med en hederlig "rump"termometer.
Dr House har nämligen bara godkänt detta... Allt annat är fusk, nämligen.
Told you so!!!! Vill du veta varför... Bara ring så skall jag berätta! ;-)
Du kan fortsätta använda din anti-bakteriell gel, eller sprit.. Men tro inte att den skyddar dig.
Det bästa skyddet får du fortsatt av en gammal hederlig tvätt - tvål och vatten!
Anti-bac fungerar nämligen inte på organiskt material, sådant som dina händer ofta är fulla av t ex jord, bajs, etc. Anti-bac funkar bäst på redan tvättade händer. Då är det supert!!!
Så, du... Tvätta händerna med måtta, hosta i armvecket och LEV LIVET!
KRAMAR!
Vissa dagar är man bara INTE vaken... vissa dagar, i vissa situationer går hjärnan på autopilot.
Tidig morgon, stökar runt i köket, på med kaffet, på med ugn. Frukostbröd skall bakas i ugnen.
Lite smått radiostyrd fixar jag med matpackar, lunchlådor och kaffekopp och plötsligt är det redo för gräddning.
Asch, jag har glömt att ta ut ugnsgallret! Det brukar jag alltid göra, lägga på bakplåtspapper och bröd. Nåja, det går på varmt galler också.
På några få sekunder är det klart, nu skall bara plåten in...
Det är då det sker. Jag håller gallret med höger hand inträdd i en grillvante och någonstans i luften vickar handen till.
En reflex från hjärnan tar vid, en som tänker "Nej, brödet får inte falla i golvet" och vänster handen stöttar upp gallret, balanserar upp obalansen. I en millisekund...
Sen registrerar hjärnan smärtan, jag vrålar, gallret och bröden flyger och innan jag vet vad som hänt står jag med handen under vattenkranen.
Inspekterar mina fingrar, illa, illa. Tummens insida, pekfingertoppen, långfingertoppen och något på ringfingret...bränt, ordentligt bränt.
Smärtan strålar helt upp i axeln och jag svär fult. Mina arbetsverktyg - ödelagda!
Resten av morgonen går åt till att försöka göra det vanliga samtidigt som jag har fingrarna i ljummet vatten. Nej, man skall inte ha dem i kallt. Det blir för stora kontraster. Detta har tom läkarna kommit fram till numera.
Några timmar senare är jag sur, lite uppgiven, irriterande så mycket långsammare allt går med bara en hand. Vad kan man göra?
En gammal, alltför sliten vän dyker upp i tanken...
Jag avskyr när örter och allsköns "naturens under" blir till "mirakel medicin"!!
Verkligen avskyr det!
Naturen gillar nämligen balans och därför den fördelat sina styrkor, fördelar och funktioner jämnt på ett alla plantor, träd och växtlighet, kort sagt, på allt liv.
När något blir "fluga" skjuts det i höjden, blir till något så fantastiskt och högt stående att det blir löjeväckande i mina ögon. Marknadsfört, javisst, men att folk går på den! I flera år...
Den gamla vännen jag tänkte på nu var Aloe Vera. Känd, i min värld, för sina fantastiska egenskaper att läka brännskador av alla sorter plus sin goda inverkan på vissa sorters problem med tarmarna (ganska grova) sådana och sedan inte så mycket mer. Men räcker inte det?
Nåväl, just då tyckte jag inte att tanken hjälpte. Jag hade nämligen inte Aloe juice eller gel eller något annat heller för den delen...
Eller vänta.... I somras på Cypern.. Vi köpte en flaska "cooling gel" innehållande till största delar Aloe Vera då familjens badare hade bränt toppen på sina öron.
Jag rusar till badrumsskåpet, finner flaskan, droppar STORA droppar över mina numera rejäla brännblåsor och låter lindringen sjunka in. Det svalkar gott.
Några timmar senare, droppar jag återigen stora droppar Aloe på bomullstussar, och plåstrar sedan in fingrarna. Det tar inte länge.. Faktiskt mycket, mycket kortare än jag mindes det innan blåsorna är väck och det syns väldigt, väldigt lite av den elaka vävnadsskadan.
Med tacksamhet och kärlek tänker jag på den fina Aloe Vera. Glad över dess styrka!
Varför kan det inte få räcka..? Att vara riktigt bra på en eller två saker...
Jag skall fylla på mitt förråd av Aloe igen, det skall jag, att ha till rätt saker och tills dess håller jag denna jade gröna flaska kär!
En värld av balans, en värld av mångfald där alla får skina när det är dags och i just det som gör dem unik! På det sättet blir världen färgglad, hel och alla är med!
Trevlig Söndag!
Efter en lång dag av djupa, långa samtal och plugg står vi trötta på tunnelbanan och skumpar igenom den färgrika, kalla storstaden.
Jag är tacksam över att Oslos tunnelbana i så pass stora delar går över jord! Det innebär att man ser mer, har lättare att orientera sig...
Vi står och småpratar, den vackra, kloka S och jag och plötsligt, mitt i berättelsen om sin kvinnliga mentor så säger hon:
"Hon säger alltid att barnen är vårt lån, ett lån över en kort period.. De tillhör ju evigheten så själar de är!"
Kommentaren hänger i luften, skiner och skimrar och något föds inom mig...
Eftermiddagen i förra veckan då jag var så enormt, enormt trött. Många timmar av mycket i samklang med den envisa bronkiten och svårigheterna att sova.. Ja, en droppe, blir två, blir tre och plötsligt kunde jag inte längre hålla ögonen öppna.
Så när maken kom hem bad jag om möjligheten att få sova en stund, en liten catnap.
Det gick bra och jag tror faktiskt jag somnade innan huvudet nådde kudden.
Väcktes gjorde jag av en liten hand.. En mjuk, varm liten hand smekte min kind, lyfte mina ögonlock och pussade mig.
Ville inte vakna, ville sova en stund till! Jag drar upp henne i sängen, in under täcket fast det är tidig eftermiddag...
Hon finner sig till rätta på kudden bredvid mig, gosar in sina ben emot min mage, vrider sina händer på det sätt som är så karaktäristiskt för henne och ansiktet strålar.
Orden flödar ur den ljuva munnen, vissa omöjliga att förstå, andra enklare men ögonens glöd går inte att ta miste på. Vi får en stund av nåd! Ett litet andrum i tillvaron, en nära stund på tu man hand, mitt i vardagen, mitt i livet.
Jag är gammal nog att förstå att uppskatta det nu. Att se att det faktiskt är så... En stund av nåd.
Med någon jag bara lånar från evigheten.. En livets bensinmack, mitt på vägen. Oförutsedd men ack så välkommen! Trevlig fredag!
När jag sluter ögonen är det den bilden jag ser framför mig...
En kontakt, en helt vanlig simpel stickkontakt.. Du vet, en sådan som man använder till motorvärmaren.
Den hänger mitt i universum, hänger där och dinglar och väntar på den andra delen...
I en del fall, detta är just ett sådant, så kommer den andra delen med största sannolikhet aldrig att dyka upp. Sorgligt men sant!
Det handlar om vänskap!
Det är precis lika besvärligt i vänskap som i kärlek att vara den som vågar mest, vill mest, önskar mest! Det leder en till en plats av sårbarhet..
Jag har haft några sådana också, tidigare, där jag känt mig som den oönskade delen av kontakten och några har jag lyckats göra mig av med.
Men just denna verkar vara en extra svårartad sort!
Kanske för att vi alltid varit en "vänskap på distans"..
Kanske för att jag har frågat om jag gjort eller sagt något och svaret är alltid nej.
Jag känner också att det är nej, att det inte är så, att det kanske finns förklaringar men dessa ligger inte hos mig.
Trots detta är det lite tungt..
Att klippa linan har slagit mig in så jag skrev om det och fick ett sådant förstående brev tillbaka att jag direkt hängde där och väntade igen. Allt detta till trots för att jag borde veta bättre...
Ja, det är så mycket man borde men ibland vill hjärtat annorlunda och jag trodde man kunde gå på det.
Så, här hänger jag igen... Väntar på ett svar som inte kommer.
Det är svar nog - är det inte det?
Svaret är att jag borde fördela min tid på de som vill ha av den,
på de som vill vara en aktiv del i mitt livs resa, på de jag ser bara då och då men som ändå är vänner i hjärtroten.
Ändå hänger jag därute, en stund till, bara en minut.. Längtar, trånar, hittar på ursäkter för att svaret dröjer och ändå vet jag.
SLÄPPA TAGET! Låta det svida till och sedan.. be gone!
Kontakt avbruten! Roger that!
Detta har varit en underlig vecka... En vecka full av diverse "misstag" från de förflutna.
Gammal skåpmat men i en nyare form, en bättre form (vill jag hoppas i vart fall.. ) och en ständig påminnelse om att utsidan inte är allt. Inte heller det första intrycket..
När jag började i åk 7 fick jag en riktig "elaking" till Engelska lärare.
Har du hört denna historia förut? Inte konstigt, det är en av mina favoriter. Hoppa då en bit ner och läs om nutiden.
Nåväl, jag avskydde denna auktoritet! Hans ständiga frågor, hans drillande, hans hårdnackade inställning till läxor - kort sagt, hans "inget dravel" attityd!
Jag läste alla läxor ordagrant, läste böcker som var för svåra men inuti huvudet kallade jag honom elaka saker... Han lyfte mig! Fick mig att nå höjder jag aldrig trodde var möjligt och engelska blev ett favorit språk.
När livet sedan blev tufft var han en av de få som verkligen fanns där.
Hederlig, ärlig och hands on, närvarande och medveten. En klippa.
Jag lärde mig något om auktoriteter den gången... Att man kan vara tydlig, rak och uppfattas som lite sträng men att bakom dessa "klarheter" finns ett hjärta av guld, som faktiskt, om man skall vara ärlig syntes igenom redan då.
Nu många år senare är jag vuxen... Tror att jag vet...
Så dyker han upp, den nya "drill majoren" med sin hela hand dvs en hel hand han gillar att peka med, starka regler, uttalade åsikter. Kort sagt, en man av den gamla skolan...
Den lilla flickan i mig skräms igen! Förfäras igen.. Känner sig liten..IGEN.
Jag visade det nog inte lika tydligt denna gången men skräcken satte klorna i mig.
Samtidigt vaknade något annat.. En vuxen förståelse om varför han gör som han gör.
När jag satte ihop dessa blev det tolererbart. Jag förstod.. Jag vågade stå upp för mig.
Vara tydlig jag med! Visa mig, definiera...
Som jag hoppades... Bakom även denna fasad fanns ett hjärta av guld, en brunn av kunskap och en källa till skratt!!
Samma hål, samma misstag men tids förloppet blev kortare, enklare.
Slutsats -något har man lärt sig! Något har förändrats... Men mina fallgropar är fortsatt desamma.
Tänk om alla problem denna vecka hade varit lika enkla..
Just det, problem finns ju inte. Bara utmaningar! Det har han bankat in hela veckan nu.
Dags för en vilopaus! Namaste!
