"Blitt oppdratt..?"

Jag minns det som igår...
Hennes valkiga hand i min då hon stöttar mig medan jag tar de jättestora kliven in på bussen.
Sedan vänder jag mig om, ser på henne medan jag låter min hand stötta henne på vägen upp.
Hon tar upp den slitna läderplånboken, betalar för oss båda och chauffören väntar artigt tills vi båda satt oss innan han stängde dörren och vi glider iväg.
Jag skall på stan med mormor, stolt och glad. Vi skall på biblioteket, låna böcker, sen skall vi handla till mormor och lämna in tipset, innan vi slutligen tar oss en fika på Ströms konditori.

Vi äter båda glasswienerbröd, mormor dricker kaffe och jag dricker festis, på flaska men med sugrör. Det är under dessa resor som jag lär mig.. Lär mig mycket om vad som förväntas av mig som barn av en gammal kvinna.
Hon förväntar sig att jag står upp och erbjuder min plats om bussen är full och en annan äldre eller gravid kommer ombord.

Hon lär mig att man inte går i bredd på gatan, det gör man aldrig! Bara om man stöder någon eller håller ett mycket litet barn i handen men då finns det oftast plats ändå.
Man hälsar artigt när man kommer in i en butik, även om man inte skall handla.
Man håller alltid till höger så att de som har mera bråttom kan passera till vänster.
Man släpper ut folk ur bussar, tåg, hissar, spårvagnar och vad det nu måtte vara - innan man själv går på. "Annars blir det nämligen ingen plats till dig.." sa mormor och log.

KATJIIING... Jag är tillbaka på bussen, på väg hem från Oslo centrum och jag stirrar på skylten.
Den är av ett gammaldags snitt, så gammaldags att man skulle kunna tro den var antik och på den står ett stort rött "TAKK" och sedan ser man en man som ger sin plats till en åldrande dam.
PÅ andra sidan bussen hänger en likadan men denna uppmanar till lågmäld konversation, om man nu måste bruka sin mobil på bussen.

Jag vet inte vad jag skall tycka... En del av mig tycker att detta är så självklart att man inte borde behöva skylta om det.
En annan del vet att jag stör mig varje dag på folk utan vett...
Häromdagen såg dottern och jag en ung man som gjorde hyss på vägen till skolan, han flyttade vägverkets avspärrningar så de inte stod där de skulle. Dottern var snabb i kommentaren:
"Han kan ikke ha blitt oppdratt på en riktig måte!"

Nej, vad är "riktig måte" då? undrade jag för mig själv men sa inget.
Jag försöker uppfostra mina barn att tänka på andra, att visa vanlig medmänsklig och naturlig hänsyn. Det är allt.. Eller är det inte det?
Skall det behövas skyltar för sånt?

Be och du skall få konceptet fungerar!!!

Läste du inlägget om skiten i fläkten?? Den från förra veckan?
Om inte, börja med det för annars fattar du ingenting.

Ett dolt fel i ett gammalt hus är inte hela världen. Det är det inte...
Det är inte samma sak som att köra rattfull, slå barn, djur eller käresta eller gör inbrott.
Tyvärr känner man sig kriminell i vart fall. I vart fall om man är som jag, i vart fall om man blir dragen till rättegång för något, något man inte känner att man ens gjort.
Plus att man börjar oroa sig för kostnader. Vad blir detta för "kalas" och vart får pengarna ifrån?

Min intuition sa mig hela förra veckan - detta är inte ditt!
Detta är hennes och det är ett återkommande problem i hennes liv som hon behöver ta tag i men istället provocerar hon ut det på dig.
Så kröp den lilla rädslan in och förföriskt viskade hon i mitt öra:
"Mmmm, men rädda människor ställer till olycka, oreda och slår ner på andra.."
Oron kröp över i mig också, erfarenheterna, de mindre positiva vägdes in, perioden jag varit i ett tag och så vidare. Känslan av att vara verktygslös och kraftlös dök upp emellanåt.

Så till slut tog jag till det enda verktyg jag känner - jag bad!
Bad till teamet, bad till mina föräldrar, bad till de som kan påverka...
Jag bad att hon skulle få se sin delaktighet, jag bad om upplysning och klarlägganden.
Naturligtvis bad jag också om att få bli "fri" men försökte att formulera det så att vi båda skulle få fördelar av det.
Jag har verkligen tänkt mig om denna gången, varit tydlig i mitt språk och min intention till den andra sidan, visat med hjärtat vart jag hör hemma - på den här sidan av linjen.

Cirkeln av intention har jag fyllt på ofta.. Sett det framför mig, nästintill kunnat ta mamma i handen då och då, sett pappa framför mig.

Idag kom beskedet.. Hon drar sig tillbaka. Inga av hennes sk bevis kan fastställas i tid.
Det ser ut som de kom till efter att vi flyttat. Lättnad...
Skuldrorna ned, andas...
Tack till de som tackas bör! Tack till de som jobbat på högtryck för min skull den senaste veckan.. Tack till maken för stödet.
Tack till fina vännerna som lyssnat och delat min oro.

Nu är det bara att jobba vidare emot tentan på Fredag.. Sen kan jag fira på riktigt.
MEN.."Det är ju bara tre timmar av ett liv, på en helt vanlig hygglig Fredag" - som en vän sa igår. Just det, bara att ta för sig... KRAM

Sett och hört...

Vi har haft lite sovmorgon... Vi behövde det och långsamt tar vi oss emot dagis.
Det stora fönstret till gemensamhetsrummet står på glänt och där står två leende tjejer och ser på oss. Jag känner dem inte men Selma ler och vinkar glatt och då ler jag också.

En av tjejerna kommer fram till fönstret, öppnar det och presenterar sig som student från en speciell linje. Hon undrar om Selma senare på dagen kan få delta i en undersökning.
Jag kikar in i gemensamhetsrummet och ser en jättestor bläckfisk i tyg som står på golvet, i magen har den en ruta för en bildskärm.
Flickan förklarar om undersökningen, ger mig ett papper för godkännande som jag skummar igenom och varför inte? Verkar ofarligt...

Nu har Selma hittat till fönstret och hon gör snabbt STORA ögon...
Vad är det inne på "felles"? (gemensamt heter det på norska) En stor brun sak...
Litet finger pekar, ivriga ögon - vaddå mamma? Förklara.
"Blekksprut... Har du sett Selma.. En blekksprut på felles. Vill du leka med den sen?"
"ekkp.. Bläkput.."
Hon testar olika varianter i sin mun och sen nickar hon glatt, japp, den går nog att leka med, om mamma säger det så.
Vi går in genom dörren till hennes avdelning och därinne är det eld och lågor...

Favoritkompisen M springer runt och hojtar:
"Monster, monster, monster..."
Han stannar när han ser mig och Selma, bara en sekund, sedan springer han emot dörren till felles (den stängda), pekar och säger igen:
"Monster, Onster, Monster på felles..."

Dottern tar lugnt av sig jackan, skorna, vantarna och hon ser knappt på honom men när hon är färdig går hon direkt till dörren, tar hans hand, ser honom i ögonen och säger:
"Nääää, M. Ikke onster! Bläksput! Bleeeekput... Leka med den SEEEN!"
"Monster.." Han försöker en gång till.
"BLLLEEEKKKKSPUT! Kom!"
Med ett stadigt tag i hans hand tar den blivande "utbildaren" tag i sin vän och går till favoritleksakerna. Inget drama här inte!! Bara man vet... Bara man förstår.

Jag hoppas Blekkspruten blir en hit och att de har en god dag på felles.
Det tror jag alldeles säkert. Ha en god dag! KRAM

Mitt liv i kvartar.

Det är intensivt på skolan just nu... Vi är i terminens "muskelbuk" skulle nog min punktlärare säga, om han blev tillfrågad, mao på det tjockaste stället.
Föreläsningarna haglar, antalet sidor att läsa till årets "passeringskrav" ökar hela tiden och en tenta ligger om dörren, fyra kurser... Jag tror du hajar galoppen.

Mitt i detta tar jag en paus, sätter mig ned, funderar över de saker jag längtar efter...
Skrivandet, träningen, hälsan, målandet, läsandet av annan litteratur, ja, tid till intressen och små glädjeämnen. Hur löser man detta? Jag är fortsatt i inkörningsperioden dvs där jag försöker finna bra studietekniker och tidsbesparande åtgärder. Sökandet efter en form pågår.

Bestämmer mig för att se ett TV program, ett valt, ett av mina favoriter och så slår jag på från "Själ till själ".
Det tar inte länge innan Gro-Helene besöker en man i en liten norsk stad, en man som önskar kontakt med sin konstnär till pappa. Fadern hade passerat över för länge sedan och då kände sonen att han förlorade sin trygghet och sin samtalspartner.
Det är han som påminner mig om ett trix, han, fadern.

Med tårarna i halsen hör jag hur han påminner sin son om att inte fundera mer på det han önskar utan bara agera och agera nu... Jojo men hur skapar man tid?
Tid skapas av att man förvaltar den väl påminner fadern och vips, jag ser vad jag måste göra.
Vi har alltid en kvart lite då och då...

Jag har faktiskt ca 20 minuter på bussen, efter det att alla svängar och jox är borta dvs det som ger mig lätt bilsjuka om jag fokuserar på annat än vägen.
Så, numera har jag en liten punktbok i min handväska.. Det är ett litet litet block där jag skrivit frågorna på ena sidan, punktens nummer, lokalisation, kategori och instick.
Nästa sida - svaren på alla dessa nivåerna.
På det sättet kan jag tjäna pluggtid och få bättre samvete. Jo, jag pluggar punkter varje dag, tjugo min dit och tjugo min hem. Det blir tid det med efter ett tag.

Gör jag det.. tja, då frigör jag en kvart här hemma till att skriva något kul.. Skriva på något jag vill skriva, något som är mitt och då får jag mera energi till hushållsarbete och det andra plugget.
Visst låter det löjligt? Visst kan det låta lite stressande men faktum är att jag tror det funkar.
I vart fall för mig och i vart fall i detta nu...
Jag har också lagt in tid för bara vila. Lunchen t ex är helig då pluggas det inte!
Någon måtta får det vara...

Mitt liv får vara i kvartar tills något annat infinner sig..
Nu skall jag kvarta runt med dammsugaren, fast det blir nog två kvartar för det behövs.
Trevlig Lördag!

Ingen är en ö.

Det finns stunder i livet när man känner sig som en ö..
Man känner sig ensam, man kanske tom känner att ingen egentligen vet hur man har det, ingen bryr sig. Till exempel läste jag häromdagen på Facebook, en ung tjej som jag känner är på resa och hade börjat blogga om det.
Hennes inlägg på väggen löd: Här är bloggen, om någon bryr sig...
Det fanns massor av folk som "bryr sig" visade det sig, både i bloggen och på väggen men jag förstår känslan.

Denna månad som gått har jag blivit tvungen att inse (IGEN) att jag måste ha hjälp till både ditt och datt och ibland är det tom nödvändigt... Tycker du det är självklart?
Kanske det men som sagt, jag måste erkänna, jag har svårt med det ibland.

I Måndags behövde jag ta tag i mitt problem, mitt problem med förtiden...
Det innebar att "ringa in" en massa människor som kan hjälpa mig, advokater, mäklare, byggingingenjörer och så vidare. Detta är jobbigt men ganska ok för detta är ett köp, ett köp av tjänster. De gör sitt jobb emot pengar och det är jag som betalar dem.
Likafullt är jag beroende av "rätt" människor, rätt kunskap och deras vilja och önskan att ta sig an mig.

Samtidigt pågick en viktig föreläsning om ett helt nytt kapitel...
Jag var tvungen att be en klasskamrat om att ta noteringar, hämta information till mig och det slutade med att hon lovade att lära ut detta till mig på en ledig dag.
Med klumpen i halsen tog jag emot... Jag behöver det! Jag är ingen ö..
Men vad kan jag ge tillbaka?

Hjärnan jobbade med problemet hela veckan och då började jag observera vilka jag behöver, vilka jag helt enkelt måste lita på hela tiden annars går inte livet ihop...
Jag är beroende av den underbara K på barnehagen, för annars är min underbara minis inte lycklig.
Jag är beroende av att busschaufförer, t-bane förare är vakna, på jobbet, nyktra osv - annars kommer jag definitivt inte till skolan... Osv.

Ja, du har rätt mycket av detta är tjänster men det finns också helt självklara andra relationer som jag inte klarar mig utan.
Klarar mig inte utan J vad det gäller att ställa mina medicinfrågor medan jag pluggar och han svarar varje gång, lika självklart, lika obetalt.
Jag överlever inte utan familjen! Utan dem och deras kärlek är jag en mindre ö...
Utan min studiegrupp skulle jag inte ha några kroppar att finna punkter på och diskutera filosofi med, ja, min kunskap skulle vara mindre och mina skratt färre.
Utan S skulle min dag vara utan varma leende och utan att jag känner värmen sprida sig i kroppen trots att det råder fuktig November därute.

Senare i veckan ringer kamraten, förkyld och olycklig över något hon inte kan lösa, något hon inte kan som jag kan. Det känns självklart att lova att hjälpa henne med detta.
Vi bokar en fri dag till att jag hjälper henne och en fri dag till att hon lär mig det jag missade.
Det känns bättre... Det gör det.
Och det är faktiskt tom lite okej, just i detta nu - att inte vara någon ö.
Tror inte ens jag vill.. KRAM

Jag såg en stjärna falla.

"Jag såg en stjärna falla... Det var i natt när du sov.
Jag tror jag undrade om du var nära.. För en minut sen brann den, en sekund sen försvann den.
Var det bara jag som såg?" Triad.

Vandrandes vägen fram bad jag... Bad om min guides närhet, om hjälp i denna stund och de som komma skall. Bad mina föräldrar och farföräldrar om stöd, om att få vara med det jag vill skapa och inte med det som har gått.
Känner det nya komma in, andas mig i nacken och jag vill, jag vill vara en del av det.

Äntligen har något klickat till och jag vill inte förlora det! Vill känna "connection" igen, på nytt..
Blickar upp emot himlen, emot de stjärnor jag känner så väl.
Tvillingens stjärnbild.. Snälla pappa!
Det är då det sker. Rakt igenom stjärnbilden faller den underbara stjärnan... Det lyser så länge.

Jag hinner först tänka, snälla, ta bort detta problemet!
Men så ombestämmer jag mig - Hälsa och kärlek! Hälsa och kärlek är allt jag önskar...
Har jag det kan jag fixa allt det andra.
Tack pappa! Tack mamma! Tack du fina vän!
En bättre Söndags present hade jag fått leta efter.

Må jag vara stark nog att hålla i denna känsla..Länge!

När skiten dras in i fläkten...

... är en dålig översättning av det Engelska uttrycket:
"When the shit hits the fan!"

Jag har varit med om massor av saker i mitt liv och överlevt, uppenbarligen.
Lärt mig något? Ja, förhoppningsvis... och en av de saker jag lärt mig är - skit ackumuleras. Med andra ord, det blir bara mer och mer av det medan man står i det.

Häromdagen skrev jag till en väninna, sa till en annan att jag TROR så smått att jag är ute ur denna livskris nu, mitt livs andra, mitt livs låååånga kris! Det kändes som det, som om jag gjort allt, sett allt och att allt som fanns kvar var efterdyningarna.
Det är då det sker - the shit hits the fan!

Ett telefonsamtal från en kvinna jag helst av allt inte vill komma ihåg..
Ett hus jag för länge sedan glömt och förträngt som en plats dit jag inte vill återvända till.
Hört talas om "dolda fel"?
I Sverige är man som säljare ansvarig för vissa dolda fel i 10 år och när vi sålde huset till denna person, mitt ex och jag, så sa vi att denna person kommer vi att få problem med så småningom.
I fredags började det!

Hon är neurotisk, har massor av teman runt saker som gör att det "svider" att vara husägare och hon har ett våldsamt behov av att dra, slita, rycka och dividera samt göra sig osams med allt och alla. Tyvärr är det ju sådant en del lever av.
Städfirman jag anlitade vid flyttstädningen ringde efter ett halvår ( i vart fall ett halvår efter att jag betalt fakturan) och flickan i telefon grät, grät över denna människan.

Nu är det alltså min tur, IGEN..
Jag "kom undan" den gången genom att anlita städfirman men denna gången skall jag tydligen "head to head" med henne, på riktigt. Det går inte att smita längre. Jag måste göra upp, visa färg och styrka...
Antagligen är det inte ett dolt fel, i vart fall inte med den info jag fått hittills. Det är en konsekvens, en efterverkning av ett dåligt tak som de, vid köpet fick en kraftig prisreduktion på.
Men att bevisa detta... Hur gör man då?
I vilken ände börjar man... försöker nå exet, såklart, han måste ju involveras, hälften är hans.

Därefter kontakta byggingenjörer, Anticimex (som gjort besiktningen), mäklaren och slutligen juristen, fastighetsjuristen.
Ni vet alla hur detta funkar, hur mycket tid det tar och under tiden skall jag plugga till halvårets viktigaste tenta, den som köper mig tid, den som köper mig utrymme.

Min underbara make har tillbringat helgen med att stötta, söka info, trösta mig när jag dippat djup ner i dåtidens förbannelser, känt mig resurslös och eländig.
Nu brinner en liten låga igen, ett hopp.. Jag skall gå hel ur detta!
Fokus skall ligga på rätt ställe, på framtiden, på rättvisan och så får andra spela vilka kort de vill.

Skiten i fläkten får landa vart den vill!! Men INTE på mig...
Kram på er på en Söndag!