Vissa dagar, en del ögonblick.

Det finns något som sker varje ögonblick för någon, någonstans... 
Har du tänkt på det någon gång? 

Jag är ju lite upptagen av ögonblick, jag. För att jag tror på dem, för att jag fascineras av dem, 
för att jag anser mig veta att det kanske är det enda sättet att stoppa en del av tiden i fickan.
I nästan varje givet ögonblick är det någon som ser dagens ljus, någonstans börjar livet. 
Någon annanstans avslutar någon med sin sista suck och ögonblick av stillhet, vakuum, sorg och tacksamhet inträder hos de som lämnats kvar. 

Någonstans skriver någon en examen, någon svara i telefon, en annan uppfyller en dröm och den tredje, ja, den tredje ser sin dröm gå i sank.. Tidens förlopp genom oss alla.
Ögonblick staplat på ögonblick och vid första påseende kan de kännas som de är oändliga, samtidigt är de flyktiga som vatten och rasar snabbt förbi. 

Idag har jag en dag som jag inte ser fram emot... Eller rättare sagt, jag har någon timme som jag oroar mig mycket för.  Det finns ett starkt ogillande hos mig inför hur mycket plats det tar upp, detta oroande. 
Det stör mig att det äter lite på mig, att jag är oförmögen eller i vart fall, mindre förmögen att vara i nuet precis när jag väntar på detta. 

Det suger musten ur mig och efteråt kommer jag att vara trött, sliten och.. ja, vad blir resultatet?
Vad blir känslan när det är över? Ovisshet inför ögonblicket ger lite ångest. 
Jag är gammal nog att erfarenhetsmässigt "veta" eller tro mig veta att jag kommer överleva. 
Fast vem vet det egentligen? Om man nu skall vara helt filosofisk.. 
En dag kommer även det ögonblicket för oss alla. 

Nu skall jag ta tag i mina vardagsögonblick, försöka vara så närvarande jag kan, 
med mod gripa mig an mitt ögonblick i dagen och sedan, sedan drömmer och hoppas jag på
många vackra, givande, underbara ögonblick på "rekke och rad" (som man säger här.)

I veckan har jag mysiga föreläsare, December öppning, pakke kalendrar att se fram emot.. 
Till helgen, dop, jul på Liseberg och familjemys samt att jag får träffa Viggo för första gång... 
Härliga ögonblick att fästa blicken på. 
Det blir bra.. Skall bara igenom dagen. NAMASTE!

En liten elak en..

Eller "Norskans fulaste ord?" - jag kunde inte bestämma mig vad blogg-inlägget borde heta så det fick bli två namn. 

En del av mina äldre kunder klagar emellanåt på sitt minne. De tycker att det sviker och sviktar... 
En klient glömde sin handväska hemma i hallen efter en något sen middag.
En annan ogillar att glömma namn trots att hon vet det är normalt vid hennes ålder.
Jag förstår deras frustration men numera kan jag meddela att de inte är ensamma! De har konkurrens. 

I min klass på skolan går en flicka, ja, jag måste säga flicka för hon är precis på tjugo strecket och det är ett under var dag denna jänta tar sig till skolan. 
Nåväl, hon använder sig av gott och väl en timme mer än oss andra varje morgon så det kanske beror på det ;-)
Nästan aldrig har hon med sig rätt litteratur, rätt utskrivna ark från intranätet och hon sprider en uppsjö med saker efter sig varthelst hon går... Nycklar, pennor, mobiltelefoner, plånböcker, urtagna kontantkort, kläder, smycken och attiraljer.  
Jag tror du börjar få bilden, eller? 


E, som oftast sitter bredvid henne har allvarliga funderingar på skylten - 
Din morsa jobbar inte här! Städa efter dig!" Men hon hinner aldrig sätta upp den, hon har alltför mycket städning att utföra för att hinna det. 
Märkligt nog är hon dock målad varje dag, perfekt målad och kläderna håller sista snitt, såklart. 
Vacker som en dag sitter hon där bland alla sina saker, pimplar kaffe och så öppnar hon munnen och ut kommer: 


"Kva? Kva skjer?" 
För dig, kära läsare, kanske detta inte ser så märkligt ut... Men öppna munnen som en höna och säg ett K inne i munnen följt av kort v och ett låååååångt aaaaaa så får du ett ljud som påminner om Astrids rumpnissar. 
Hon lutar sig över mig där jag sitter och skumläser en bok vi haft hela terminen och så utbrister hon: 
"Kva er de for noe?"
Jag skälver till inombords - vad skall jag svar??  Obligatorisk bok? Menar du texten? Eller vad? 

Som du ser förstår jag henne inte alls. Får inget grepp.
Hon känner antagligen likadant. För trots att hon varit i samma grupp som mig hela året, samma studiegrupp då vi verkar gilla samma personer så vet hon fortsatt inte vad jag heter. 
Hon kan inte minnas det.  Svenskan - det är jag det! 
Varje gång jag öppnar munnen möts jag av detta "Kvaaaa?"
Jag antar att det beror på att hennes öron inte är påkopplade på "svensk radarn". 

En annan favoritkommentar är: "Kor är detta?"
Det har inte med kossor, mjuka, melankoliska kossor att göra. Nejdå, det är bara hon som frågar efter vägen, fast vi mycket väl kan varit på stället flera gånger tidigare eller tom i föreläsningssalen. 
Med rysningarna efter ryggraden tänker jag på klienter som får vänta, klienter som går ut med nålarna fortfarande hängande för att hon glömt räkna dem eller som får fel nålar satta då hon inte kommer ihåg vad hon kommit fram till vid anamnesen. 
Inte mitt problem!! Nej, sannerligen inte.  Men de allergiska reaktioner som uppkommer i min kropp vid varje "Kvaaaaaa" - det måste jag ta tag i nu innan det sprider sig! 


"Kva ska du driva med idag og kor?"  ;-)))
KRAM och SOL

Min lilla go.

Den vassa hårborsten river mig i ögonen och ögonbrynet. 
Jag sluter ögonen och tänker att måtte det inte blivit en repa i huden...
"Gek det baaa?" En liten mjuk hand smeker mig över håret och jag nickar medan jag bekräftar - det gick bra, Selma, det gick bra!

Borsten fortsätter virvla genom mitt hår, jag sitter stilla, helt mållös och inne i "behandlingen". 
Hon andas knappt, hon koncentrerar sig, borstar och borstar och när någon slinga av hår faller där det inte brukar ligga, ja, då är hon snabb att lägga det på plats. 


Jag sitter på hallgolvet, hon står framför mig, till hälften ytterklädd och vi har rätt bråttom... 
Vem orkar bry sig? 
En vardagsmorgon har vi fått en stund av nåd och vi tar den, greppar den och håller den i den öppna handen innan den flyger vidare in i evigheten. 



Hon är i en ny fas nu. Alla faser har sin charm men denna är en fas av sinnenas magi. 
Hon smakar, luktar, känner... och sätter ord på. 
"Vad är de?" "Ohhhh, shiiittt!" ;-) 
"Woooow! Ohhh, lalaaaaa..." 
Jag följer gärna med så mycket jag kan. Det går fort... De växer upp. 

"Känner man en mjuk hand som smeker håret när man sitter på golvet och gör något.. Ja, då vet man att det är Selma" säger B på dagis och ler. 
Jag ler också och säger att jag bara trodde det var mig förunnat. 
B skyndar sig då att rätta till och säga att mamma nog är viktigast... Jag kan skratta bort det och försäkra henne om att det ingenting gör.  Hon skall få upptäcka överallt, Selma och ju fler goda relationer hon skapar desto bättre.


Att också vara i perioden där mamma är jordens mitt gör mig ingenting heller. 
Även den går över och fokus flyttas utåt, bortåt.. 
Därför njuter jag så mycket jag orkar av att vara mitten och navet. 


Älskade lilla vesslan, du lilla solsken... Så glad att du kom med allt som är du. 
Allt från dina "befälsegenskaper" till din mjuka mitt.. 
Jag skall plocka alla stunder, lägga dem i asken och bjuda dig på dem senare i livet. 
Jag älskar dig! Puss

Mammas begäran.

Mitt i natten vaknade jag, satte mig upp och spottade ur mig orden...
"The Royal Order".  Tillbaka på kudden funderade jag.
Den enda Royal Order jag känner till är den som involverar det Engelska kungahuset och jag var ganska säker på att det var inte den hon menade, den goda modern. 

Hon dök upp i drömmen, i en sådan klänning som hon aldrig skulle våga bära i livet, lade mitt huvud i sitt knä, strök mig långsamt över huvudet. 
Vi talade om mitt livsverk, om det jag skulle göra och det var då hon började prata om "The Royal Order". I drömmen kände jag igen orden... Men mindes inte meningen då jag vaknade. 

Hon talade också om väninnan min, hon som fått sitt liv förändrat i ett nafs, till det bättre och framförallt på ett sätt som hon aldrig kunde räkna ut. 
"Man kan inte räkna ut sin plats i livet" log hon och värmde mina axlar, masserade min nacke. 
"Det handlar om "The Royal Order", Maud, det handlar om..."

Grubblande på min kudde far mina tankar åter till väninnan... 
När man tror att positionerna är låsta kommer universum med ett inspel och världen förändras. 
Jag kliver upp, går ner, söker med handen över böckerna och finner den bok jag tror mig veta att det är. 

The Royal Order är ett namn på tingens ordning dvs det handlar om att vårda sig själv, att vårda det tempel som kroppen är, att ta hand om sig själv för att sedan kunna finnas där för andra. 
För att kunna göra sitt andliga och fysiska jobb.. 
Jag sänker boken. Jag vet varför påminnelsen kommer nu, mitt i undersökningar, träningsperiod och funderingar kring hälsa och tiden till det som är viktigt. 

Dags att gå tillbaka till ritualerna runt hälsa. Jag vill ju kunna finnas där för andra igen, få bruk för mina verktyg. 
Vackraste vänner, ge mig kraft och energi till att ta emot mina prövningar och att hjälpa andra med sina. Ge mig inte färre utmaningar men ge mig de som passar mig och ge mig mod att möta dem!
En kraftfull Lördag önskar jag dig!  

Musik skall byggas utav kärlek!

Förra (eller var det förrförra)veckan gav skolans musikkår, dotterns musikkår oss sitt stöd, sitt fulla stöd.
De lyssnade lyhört på vartenda ord jag sa när jag berättade om utmaningarna som dottern tvingas genomgå på skolan, de svarade, frågade och närde en önskan om att delta. 
"Kommer hon bara hit kan vi slå en "ring" runt henne.."  
sa dirigenten och log. 
"Spelar man i en musikkår är man van att vara udda, annorlunda, inte passa in. Det stämmer på de flesta musiker och helt klart på barnen här..!"

Idag visade de att de "menar allvar", att de skrider till verket och vandrar den väg som de med ord lovat!!
Jag lämnade en ledsen dotter vid dörren, trött, fundersam och lite off... 
Jag hämtade en strålande tjej, där de gnistrande ögonen sa mer än orden och jag var glad att det var kolmörkt ute så att jag kunde köra bilen hem med tårarna fritt strömmande. 


De skall på seminarium med övernattning i Januari och H, ansvarig för just detta, närmade sig dottern direkt hon kom idag, förklarade att de verkligen vill att hon skall följa, att hon är en viktig kugge i ett samspel.  Hon berättade också om de trevliga fyrbädds rummen de hade fixat, så att alla tjejerna i samma åldersgrupp får sova tillsammans. Så de kan ha skoj, så de kan fnittra tillsammans och göra det som små tjejer skall... De jobbar på att bygga mer på samvaron, på dottern, på glädjen.


Tjejerna, de i samma grupp, "attackerade henne" på ett positivt sätt, dränkte och badade henne i omsorg, pladder och "vi-gillar-dig" attityd. Det var länge sen hon upplevde det!! Alltför länge sedan.. 
Spelväninnan K ville ha löftet att hon blir med på seminariet. K förklarade att hon verkligen hade lust att åka men bara om Claire blir med.. Det var viktigt för henne. 


Dirigenten drog sitt strå till stacken, inte genom att bli annorlunda, det hade varit fel och alltför genomskinligt, nej, hon bidrog med mera glädje. 
Hon valde roliga sånger, gav barnen extra mycket utrymme, gav dottern tid att förklara och framförallt, slösa med sin ovärderliga kunskap på henne. 


Claire är känslig. Hon kände ringen tydligt!! Ringen av kärlek...
Musik byggs av kärlek, musik kommer från hjärtat och korpset visar hjärta. 
En för alla, alla för en!! 


Mitt mammahjärta svämmar över...
De timmar jag lägger in i korpset har inte känts "betungande" tidigare men emellanåt är det intensivt. 
Idag upplevde jag att jag gärna mångdubblar dem för glädjen att få vara med, för tacksamheten och samvaron. 
Låt såren långsamt få skorpa och läka..
 

Minns i November..

"Minns i November, den ljuva September, den tid då äpplet faller moget...

Minns i November, den ljuva September, då solen styrs med silkes tömmar..."

Nej, jag vet inte riktigt om det är September jag funderar på just idag men det gamla sången klingar i mitt inre när jag vaknar..

Sex dagar tills det är över, sex dagar tills November släppt greppet!

Jag tycker illa om denna månad. Har alltid gjort det... 

Den är mörk, den innehåller nästan bara väntan och känslan drar emot - ensam på tågstationen, väntandes på ett tåg som man inte är hundra på kommer.

Klart det kommer!! 

Redan i helgen blir det bättre då Advent träder in, ljusen kommer upp i fönstren, stjärnorna likaså de extra utelamporna. 

Jag tänder i kaminen. Inte för att det är kallt, nej, det är ju plusgrader ute. Nej, jag tänder för att hålla fukten ute känns det som. 

Vattnet sipprar på allt som är utomhus och vart, ja, vart tog snön vägen? 

Lite snö till Adventsglöggen vore inte att förakta. 

Jag vill också ha snö till besöket på Liseberg men det är väl lite mycket att önska. 

"Nu kan det väl ta och KRÄK-snöa lite snart.." - skrev en gammal klasskompis från Mora på Facebook igår. 

Jag hoppas han glider över till Tomten i Gesunda med sin önskan och jag skriver gärna under någonstans, om jag kan, om han vill..

Dagen börjar vakna så smått. Dags att få på alla regnkläderna (??!!) och få ut oss i verkligheten.. 

Ha en torr dag och må solen stå dig bi och lysa dig på näsan! Namaste!

Att seriöst överväga att...

"mörda en kines" har slagit mig denna eftermiddag. 
Bara som en sådan där helt ologisk bild som man får i sitt huvud när man sliter med att fatta något.
Mina böcker, mina obligatoriska böcker på utbildningen säger samma sak - det går inte att översätta kinesiska termer till västerländska och ändå måste de.

Kombinationen av att "vara tvungen" och "inte kunna" är ibland källa till total sinnesförvirring.. 

Behöver du ett exempel? 
Ok, gärna för mig men kom ihåg, jag varnade dig! 
Alla har hört talas om Qi, nåja, i vart fall alla qi-gong utövare, alla yogisar, alla intresserade av österländsk medicin, alla kampsports utövare. 
Men har du hört talas om "Gu Qi"?


Gu Qi är närings Qi dvs det som våra kroppar tar upp från maten via magen (wei) och mjälten(Pi) - so far, so good. Hit får du med vilken läkare som helst, förutom om du säger att detta omvandlas på vägen emot, hmmmmm, lungorna. 
Japp, det säger kineserna. Näringen måste ta vägen till lungorna och blandas med syre i lungorna (Fei) för att bli brukbart. 
Lungorna behövs alltså lika mycket som mage/mjälte vad det gäller att förse kroppen, själen och anden med energi. 


Lägger man samman dessa två får man, om man kör energin via hjärta(Xin) och lungorna (Fei) "Zong Qi" - som i sin tur skapar bla Xue (blod) eller vänta nu, inte riktigt blod. Det är nämligen mer än blod! 
Det är energin runt om blodomloppet, det som för blodet framåt, själva blodet, näringen som blodet ger osv. 
Till detta element av qi, Zong Qi driver dessutom hjärta och lungor med sin energi dvs den driver själv motorn som skapar den och dessa två organ, hjärta, lungor är också det som transportera Qi och blod, ursäkta, Xue i allmänhet. 

Nämde jag att "Gu Qi" också skapar "Zhen Qi" eller också kallat "True Qi", som i sin tur är modern till "Wei Qi" som finns i muskler och hud och är en tyngre form av energi som skyddar oss från yttre inkräktande faktorer..Zhen Qi är också moder till Ying Qi som..


Har jag tappat dig? 
Detta är ändå bara en pyttepytte del av det dynamiska system som skapar Traditional Chinese Medicin där allt rör sig och där dynamiken är det enda viktiga. 
Rörelsen är det enda som räknas. 


Är du ett skarpslipat svärd som brukar den berömda "citronsyrecykeln", dvs den kemiska formel där kroppens kemiska energiprocess beskrivs, till vardags, tja, då kanske du ser likheter. 
Att maskineriet drar sig själv runt genom att skapa sitt eget bränsle osv. 
Jag hajar det också. Men resten av tiden driver jag mellan hopp och förtvivlan... 


Alla termer, alla tolkningar som är så stora och så annorlunda från mitt tänk/vårt tänk har fått mig att förstå att detta måste läsas och låtas mogna, läsas igen osv. 
Det luktar genialt lång väg men jag måste låta mig sugas ner i "leran"...

Saknar du mig? Då vet du vart du skall leta... Någonstans i den kinesiska filosofins vindlingar.. Ha en god kväll!